måndag 31 december 2007

Nyår

Året tycks sluta bra. Jag tappade i alla fall en kniv på golvet när jag dukade av efter nyårsmiddagen. Det sägs betyda att det ska komma en man.

Jag undrar bara lite om han kommer till mig, oavsett var jag befinner mig, eller om det är just hit han tänker komma. I så fall får han ta och sno sig på, för snart bor jag ju inte kvar här. Å andra sidan sa inte kniven något om vad för slags man det rör sig om. Kanske är det inte drömprinsen ändå, och då kanske jag gör bäst i att lägga benen på ryggen med en gång.

Nåja, det blir säkert inte förrän nästa år i alla fall. För det är ju snart, ju.

Gott nytt år!

lördag 29 december 2007

Fynd

Inte nog med att jag till slut hittade ett par nya vinterskor, jag gjorde dessutom något så ovanligt som ett fynd på rean. I alla fall med mina mått mätt.

Oftast tycker jag att de kläder som är av intresse på reor är just de som jag redan har köpt till fullpris. Och om jag någon gång ser ett plagg på rea som jag tidigare tittat på men låtit bli att köpa, så finns det ändå aldrig i min storlek.

Men i torsdags kom undantaget som säkert för alltid kommer att vara det enda som bekräftar denna regel. Precis innan jag skulle lämna den sista affären på väg hem gick jag en extra omväg runt en stång med reakläder. Och där hängde den. Den Gröna Tröjan. Inte i storlekarna XS och XXL utan i S, M och L. Hur är det möjligt?

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag är så betagen i den här tröjan. Det kan vara färgen. För den är i alla fall inte min stil. Jag vet inte vad den tillhör för stil heller, eller om den har någon stil alls.

Men den är grön. En grön tröja i rätt storlek till reapris. Självklart är den ett fynd.

torsdag 27 december 2007

Mellandagsrea

Inte för att jag är särskilt förtjust i att trängas med halva Dalarnas befolkning på en liten, rörig yta och andas syrefattig luft i flera timmar, men idag kände jag ändå ett starkt behov av att ägna mig åt ordentlig shopping.

Det var dags för skojakten att fortsätta. Jag hade då i stort sett stannat inomhus i över en vecka, med enbart korta turer mellan hus och bil, bil och affär och liknande. (Visst är det skönt att ha något att skylla på för att slippa ge sig ut och motionera under julhelgen?)

Jag släpade med mig Majsan till Kupolen. Där gick vi med bestämda steg förbi alla affärer med intressanta prylar av diverse slag, bara för att lägga all energi på letande i skoaffärer.

Jag avskyr att leta efter skor. Speciellt mycket avskyr jag att leta efter skor när jag verkligen, verkligen måste ha tag i ett par skor. Och det är ungefär vad som krävs för att jag ens ska gå in i en skoaffär i eget ärende. I detta avseende är jag inte alls mycket kvinna.

Skor ska vara sköna, hyfsat snygga (enligt mina ideal, alltså, och de sammanfaller sällan med skomodet) och billiga. De ska inte vara högklackade, men inte heller ha för tunn sula, utan man ska helt enkelt kunna i dem. Långt och i flera säsonger. Dessutom får de inte ha spetsiga tår. Jag vill inte se ut som en häxa. Inte på fötterna i alla fall.

Dessa sökkriterier gav inte många träffar, förstås. Då hade jag ändå inte tagit med alla krav jag egentligen hade. Men det var inte värre än väntat. Jag menar, fanns det bara skor i storlek 36 och 41 före jul så borde det rimligen inte finnas många 39:or kvar att rea ut nu.

Det blev ändå en del provande, men inget kändes riktigt bra. Och sedan hände det som brukar hända. (Man undrar varför jag aldrig lär mig och gör rätt från början, men tydligen är det här en process jag måste gå igenom när jag köper nya skor.) Först när jag hade provat allt som såg någorlunda acceptabelt ut, tiden började ta slut och jag var trött, svettig och desperat kom jag på tanken att prova något helt annat.

Den här gången råkade det bli ett par dyra märkeskängor med mycket avancerad snörning på. De var okej, om man bortsåg från att de var för dyra, på gränsen till för små (konstiga storlekar), krångliga att få på och av och gjorde ont ovanpå fötterna. Men de var de bästa jag kunde hitta, så jag tänkte chansa på att de skulle mjukna med tiden och sluta göra ont.

Då hittade Majsan ett par billigare kopior i ett ställ ett par meter bort. Eller ja, nästan-kopior, för de var inte riktigt likadana som de andra. De var något snyggare, med en dragkedja som komplement till den krångliga snörningen, hade något skönare form och utan det där vad det nu var som gjorde ont. Och så var de billigare. Tidigare hade jag bara gått förbi dem eftersom jag inte ville ha en sådan modell. Men när jag provade dem kände mina fötter sig äntligen hemma.

Det kommer att bli svårt att släppa de gamla trasiga dojorna, men antagligen kommer det att bli samma sak den dag jag blir tvungen att ersätta de här nya skorna. Så här gör jag alltid. Jag köper skor som jag först tycker är skitfula men som i alla fall sitter bra, och sedan älskar jag dem ovillkorligt tills döden skiljer oss åt.

Men salut och fanfar - jag har fått tag i ett par skor!

måndag 24 december 2007

White Christmas

Snö hade vi under hela november, och tidvis riktigt mycket, men sedan kom december och all snö försvann. Typiskt. Dock har vi haft fantastiskt fin frost i en och en halv vecka nu, så lite vitt är det i alla fall. Man får vara glad över det man får. Dessutom tänkte jag dela med mig lite till de släktingar och vänner som firar jul längre söderut och inte ens har så här mycket kallt och vitt ute att njuta av.





God jul, alla, både nära och (alldeles för) långt borta!

söndag 23 december 2007

Klä granen

Varje år är det samma sak. Vi säger:
  1. I år ska vi göra något nytt med granen, för saker och ting behöver ju inte nödvändigtvis se likadana ut varje år.
  2. Vi ska verkligen göra något annorlunda av granen, eftersom vi jämt tar en massa bilder på den, och då blir vi ju mest irriterade när vi ser att den ser ut som förra året och året dessförinnan.
  3. Man behöver inte vara rädd för att sätta pyntet tätt, för sedan när man tittar på granen som helhet så ser den oftast ändå fattigt klädd ut.
Sedan anstränger vi oss till det yttersta för att klämma in precis allt pynt vi hittar som både är nytt och snyggt. Det gamla och fula får ligga kvar i lådan.

Men någonstans inombords är vi väl ändå lite rädda för att vi håller på att bli amerikaniserade, så det tar emot en aning när två blanka röda kulor hamnar mindre än tre decimeter från varandra. Det får inte bli för överdådigt pyntat heller!

När vi är klara tar vi några bilder, slänger in dem i datorn och jämför. Och så säger vi:
  1. Men vad i ... Den ser ju ut som den gjorde förra året.
  2. Den ser verkligen exakt ut som den gjorde förra året!
  3. Och vad glest pyntet sitter när man ser granen så här på bild.
Vi kanske kan kalla det för en tradition, det här också. Det är väl i så fall inte den första jultradition vi helt ofrivilligt ägnar oss åt.

Ny familjetradition

Var över till brorsan en sväng för att kolla in hans nya skinnsoffa och hjälpa honom med paketinslagningen. Det är en närapå årligen återkommande tradition vi har, han och jag. Egentligen är han en utmärkt inslagare, han tycker bara att det är en aning tråkigt eller jobbigt eller något. Och jag tycker att det är ett ganska trevligt sätt att umgås på, alltså när jag slår in paket och han sitter bredvid och gör något annat. Eller när vi hjälps åt, som vi faktiskt gjorde den här gången (vi är ju så vuxna nu).

Dessutom får jag ju veta vad han ska ge folk. Jag fick nu visserligen inte slå in min egen julklapp, men jag har ändå mycket starka föraningar om vad det kan vara.

lördag 22 december 2007

En julafton väldigt lik en vanlig lördag

Årets kortaste dag har varit lång. Vi gav oss iväg hemifrån redan i soluppgången (hihi, visst låter det tidigt?), och åkte genom det frostvita landskapet som sträckte sig hela vägen ner till Västmanland. Där tillbringade vi sedan dagen hos en äldre generation släktingar.

Det blev något slags extrainsatt julafton, med gran, julbord, gröt och klappväxling (dock inte paketöppning). Detta förvirrade den redan lite yra äldre generationen extra mycket, och det blev många påminnelser om att det varken var idag eller imorgon det var julafton.

Och hör man en sak tillräckligt många gånger börjar man tydligen själv nästan tro att det är sant. När jag och brorsan på eftermiddagen åkte och handlade stod jag en bra stund och stirrade på vispgrädden vi skulle köpa, och tyckte att det var i sämsta laget att den var bäst före 26 december. Det är ju i övermorgon!

Under tiden hade de gamla tydligen oroat sig för hur jag och brorsan skulle hinna tillbaka till Kalle Anka ...

Men det var lugnt. Vi hann med god marginal till och med tillbaka hem till Falun. Nu ska vi alla sova länge, länge och bara ha det lugnt och skönt. Fast det är tur att det är en hel dag kvar före jul, för vi har inte alls klarat av allt som ska göras till dess.

fredag 21 december 2007

Föräldramöte på stormarknaden

Det var ingen vanlig torsdagskväll på stormarknaden igår. På parkeringen utanför märktes det inte särskilt mycket, men inne i affären var det nästan lika trångt som det brukar vara en vanlig torsdag på samma stormarknad i Linköping (hur det är en sådan här dag där nere vill jag helst inte tänka på, men jag har testat att handla där dagen före nyårsafton en gång, så jag vet att det kan bli betydligt värre).

Nu har ju ändå folk flera dagar på sig att handla innan det är jul på allvar, så jag är lite förvånad över att så många gjorde det igår. Det tog nästan dubbelt så lång tid som vanligt för oss att ta oss genom affären, trots att just vi inte skulle ha så mycket. Den främsta anledningen till det var att vi träffade så mycket folk! I vanliga fall brukar vi på sin höjd stöta på någon bekant att hälsa på, men igår var det stor återträff bland diskarna och hyllorna.

Jag träffade ett flertal mammor till gamla kompisar från min uppväxttid här. Och de påstod, liksom så många andra, att jag är mig precis lik. Tydligen åldras jag inte, för jag har ju inte sett dem på flera år, en del inte sedan jag tog studenten eller till och med ännu längre tillbaka. Men de var sig också precis lika, så det kanske jämnar ut sig.

Det är något särskilt med kompisars föräldrar, kanske speciellt mammor, men också en del pappor. Jag har alltid gillat att prata med dem. Dels beror det väl på att jag har varit lillgammal och tyckt om att umgås med vuxna och vara trevlig, dels på att de ofta har visat mig uppskattning. När deras barn har varit tillsammans med mig har föräldrarna känt sig säkra på att läget har varit under kontroll, varför de regler och hemkomsttider som har gällt för mig också har kommit att gälla för mina vänner.

Jag gillar fortfarande att prata med alla mammor jag springer på här i stan, fast deras barn, alltså mina kompisar, inte bor kvar. Men nu kommer de flesta snart hem för att fira jul och jag kan passa på att be mammorna påminna mina vänner om att det bara är att höra av sig om de vill träffas. Jag finns ju liksom redan på plats. Jag tänker mig att det kan vara kul att träffa lite jämnåriga någon gång ibland också.

Och jag hälsar till mina kompisar via mammorna jag träffar, men jag skulle precis lika gärna kunna hälsa till alla mina vänners föräldrar via dem som läser här. Hej, hej, och god jul!

onsdag 19 december 2007

Hem och bort och hem igen

Okej. Nu vet snart alla jag känner, så det är väl lika bra att nämna det här också då. Så här är det:

Jag ska flytta. Igen.

Söderut. Igen.

Jag måste vara galen. Eller så är det bara det att jag insåg att Falun visst är så hemma det kan bli för mig, men att jag inte längre har något kvar att längta till. Det är faktiskt nästan ännu värre än att längta halvt ihjäl sig.

Så om en månad ger jag mig av. Men bara för ett tag. Det är i alla fall utgångspunkten. Ett år. Sedan tror jag nog att jag på nytt vänder hem till Dalarna. Fast egentligen vet man ju aldrig vad som kommer att hända.

Nu vet jag i alla fall var "hemma" är. Det är inte det enda jag har lärt mig den här hösten, men det hade inte varit illa även om så hade varit fallet. Kanske har jag ändå några klena små rottrådar som binder mig till berggrunden här.

måndag 17 december 2007

Ännu en prestigefylld seger

Man kan förstås också få uppmärksamhet för så simpla saker som gatunamn.

söndag 16 december 2007

Sportiga falubor

Det soliga, frostiga vintervädret lockade oss att styra stegen ner till sjön. Och vi var inte de enda som tagit oss dit den här söndagen. Oj, vad hurtiga folk är här. Många, många människor var ute på den blanka isen och åkte långfärdsskridskor och friluftade sig i kylan. Men solen värmde faktiskt en aning. Det brukar den väl inte göra i december? Det måste vara klimatförändringarna.

Sjöutsikt fångad lite diskret på ett mindre folktätt ställe.

Cool frost på brygga.

Snabb sightseeing i Falun

När man får besök av en sydlänning som inte har sådär jättevärst bra koll på allt som ligger norr om Mälaren måste man ju se till att visa upp sin stad på bästa möjliga sätt. Det ska helst vara både pedagogiskt, lärorikt, intressant och roligt. Det vill säga, jag måste välja bland allt fantastiskt fascinerande det finns att se och göra här.

Jag kom fram till att för den som kanske bara ska besöka Falun en gång i sitt liv och då inte heller har så mycket tid till förfogande, finns i första hand två saker som bör ses. Hoppbackarna och gruvan.

Så här års är det mest backhopparna som åker upp i hopptornen, men det är hyfsat bra utsikt även från toppen av underbackarna. När man ser Falun uppifrån kan man faktiskt börja undra om det verkligen är en stad, för ur den här vinkeln ser man mest skog. Och ja, vi har ganska många träd mellan husen, även i de tättbebyggda områdena. Grönska åt folket!

Vy från uthoppsnivå.

Okej, vi åkte inte ner i gruvan heller (fast det är en upplevelse om man inte gjort något liknande tidigare, jag lovar!), men även här ges möjligheter till utkikande. Själva Stora Stöten är så stor att man lätt får svårt med djupseendet och avståndsbedömningen när man tittar rakt ner i den. Inte förrän man får syn på en pytteliten lastbil eller annan normalt jättestor maskin långt där nere inser man hur stort det är.

Vy över stort brunt hål.


Ett par gruvliga bilder till.

Visst är jag en bra guide? Nähä, men den som på allvar är intresserad av mer information om världsarvet och "Sveriges största under" kan läsa lite mer till exempel här.

Sedan, om man har tid över, är det inte helt fel att ta en stillsam runda på stan och kanske kika in i Kristine kyrka och beskåda de blå bänkarna.

Stora torget i mörk julmysstämning.

torsdag 13 december 2007

"Mitt" folk

Bara här kan jag läsa tidningen och känna igen gamla bekanta som det skrivs om, folk som har fått barn och andra som har dött. Och det händer nu allt oftare.

Att det finns folk jag känner igen bland alla dem som fått barn är väl inte så konstigt längre. Vi har väl helt enkelt kommit upp i den åldern nu. Men att jag känner till så många av namnen i dödsannonserna känns lite märkligt. Är det inte sådant som kännetecknar gamla människor?

I alla fall, det är bara här det kan hända. Bland mitt folk.

Här och nu

Jag har alltså bloggat förr. Massor. Inte helt olikt det här heller, så en del eventuella läsare känner säkert igen sig. Eller mig.

Men nu var det så att jag påbörjade ett nytt liv och kände att jag inte ville lämna kvar rester av allt det gamla svävande som rymdskrot ute i sajbern. Dessutom hade bloggflytten och identitetsbytet vissa praktiska fördelar, så därför fick det bli så här.

Nytt liv, ny blogg. Hur länge? Vem vet? Rastlösheten, ni vet.

onsdag 12 december 2007

Naturligtvis

Luciafirande i tv sänds med fördel från Dalarna, för att jag på allvar ska uppfyllas av julstämning. I år sänds det från Mora, så då ska det väl bli bra då.

Fast i ärlighetens namn orkar jag i vilket fall som helst inte vakna i ottan nuförtiden. Jag får väl se reprisen istället ...


Uppdatering 13 december:
Eller på nätet - naturligtvis!

Vakta bocken

Nästan lucia och halvvägs genom advent och julkalendrar måste vi ju på allvar börja hålla koll på hur det står till med julbocken i Gävle.

Förutom webbkamerorna finns det på webbplatsen en massa intressant att läsa för den som har tid (vilket väl inte så många har så här års ...). Men seså, kila dit och övervaka nu!

Inte jag inte

Men vad är det här?!

Bara sisådär fyra minusgrader och jag hinner nästan frysa näsan av mig på en halvtimme ute! Och både mössa och vinterhalsduk har åkt fram.

Så här kan det inte få fortsätta. Jag som har planerat utomhusaktiviteter till helgen, och då ska det dessutom bli ännu kallare. Nej, nu får jag ta och skärpa mig så att ingen sydlänning får se mig frysa. Jag fryser helt enkelt inte ute, så är det bara.

Annars får jag väl testa den här självpeppningsgrejen som verkar vara så himla populär.

Jag fryser inte, det är inte kallt. Jag fryser inte, det är inte kallt. Jag fryser inte, det är bara lite kyligt i luften. (Får jag gå in nu?)

tisdag 11 december 2007

Redan urspårad?

Så här ett par månader efter återkomsten till Dalarna tycker jag nog att jag borde ha hunnit behandla långt fler viktiga dalaföreteelser än vad jag faktiskt har gjort. Jag kunde ju ha skrivit om både Rättviks marknad, bandy, hockey, årets dalaprofil, faluburgare och det ena med det andra. Fast egentligen är det nog inte så många som skulle bry sig om det, så det gör antagligen inte så mycket att jag lät bli.

Det som är lite retligt är väl att bloggens titel och beskrivning är en smula vilseledande. Att jag aldrig kan hålla mig till mitt syfte! Men när jag nu har kommit så här långt vill jag inte gärna byta blogg (eller titel) ännu en gång, så jag kör väl på ett tag till och ser vart det leder.

måndag 10 december 2007

Kroppsspråk

Jag träffade exkatten också. Hon verkade känna igen mig. I alla fall lade hon sig genast på mig och somnade. Om man vill kan man ju tolka det som att hon tyckte att jag skulle stanna kvar där den här gången. Men nej, det gjorde jag alltså inte.

Vad jag kom fram till

Jodå. Det var nog faktiskt en aning trevligare att delta i shoppingträngseln när man bara var där tillfälligt, än när det är en veckovis återkommande ritual. Samtidigt är det rätt schyst att vara så hemma som gäst på ett ställe som man ju faktiskt är efter att just ha bott där i ganska många år. Det mesta var sig likt. Jag hittade.

Däremot fanns det dessvärre inga vettiga vinterskor där heller, trots att Linköping i stort sett inte består av mycket annat än skoaffärer och begravningsbyråer. Så jag går fortfarande med trasiga skor.

fredag 7 december 2007

En sorts forskningsresa

I helgen är det julmarknad vid Falu gruva. Jag och Majsan hade visst sagt att vi skulle dit, och så ser jag till att missa det i alla fall! Klant.

Istället ska jag på shoppingresa till södern. Närmare bestämt till Linköping. Jag fick för mig att det nog är trevligare att trängas i Tornby när man är på besök än när man bor där. Hur väl denna teori stämmer återstår att se. Jag återkommer i ämnet.

torsdag 6 december 2007

Inte blev de stötta och tog det personligt heller

Jag kom på att jag skulle göra en resa. Sedan kom brorsan på att han skulle följa med. Vi lyckades enas om tågtider och biljettpriser som passade oss, bokade biljetter, betalade och jag gjorde en extra liten tur för att hämta ut dem. Då köpte brorsan en bil. Plötsligt behövde vi inga tågbiljetter längre, så nu har jag avbokat och återlämnat dem.

Och säga vad man vill om SJ, men en sak kan de i alla fall som verkar vara omöjlig för nästan alla andra företag, nämligen att betala tillbaka pengar till det konto de kom från. För jag vill ju inte ha kontanter när jag använder internetbanken och jag blir galen varje gång jag får ett utbetalningskort som tvingar mig till ett bankkontor. Precis så här vill jag ha det. Tack för det, SJ.

onsdag 5 december 2007

Ännu mer att glömma

Vi fyra små tanter invaderade brorsans lilla krypin för en stund. Alla trasslade omkring, klämde på soffan, provspelade gitarren, inspekterade de nya kökstapeterna.

Mitt i en rörelse fastnade min blick på något väldigt, väääldigt välbekant. En bild jag sett många gånger, två ansikten som kunde ha tillhört ett par nära vänner. Jag tittade upp och mötte brorsans blick i samma ögonblick som hjärnan kopplade. En julklapp till mig!

Båda två insåg det samtidigt, att jag visste något jag inte borde ha vetat. Och båda blev vi lika generade, ungefär som när man råkar öppna toadörren och någon är därinne utan att ha låst om sig. Jag var tydligen inte väntad med resten av gänget idag, så det var därför han inte gömt julklappen.

Själv var jag, sedan överraskningen lagt sig, bara glad. Lika glad som jag ändå skulle ha blivit förr eller senare, när jag väl fick veta på riktigt, för det där jag såg är ju vad jag mest av allt önskar mig. Och nu kan jag mysa och vara glad i flera veckor. Mmm!

Fast officiellt glömmer jag förstås även denna händelse.

Ljus inne, ljus ute, ljus över sjö och strand

Det är lite lustigt, det här svenska mysteriet med alla ljusstakar och stjärnor som ploppar upp på tre, fyra dagar till första advent varje år. Och trots att det är lätt att inbilla sig att det finns många människor som inte är så noga med traditioner och sådant, så verkar ändå en överväldigande majoritet ha koll på första advent. Jag gillar det skarpt. Just det här korta, intensinva ploppandet gör det hela extra effektfullt.

Även utomhusbelysningar tycker jag är trevligt så här års. Det som skiljer dem här från dem nere i södern tror jag är att här är det betydligt vanligare med ljusklädda utomhusgranar. Det finns förstås alla varianter av enstaka ljusslingor, buskar inklädda i ljusnät, invirade äppelträd, helt upplysta balkonger och husfasader, men speciellt i villakvarteren och utåt landet står de lysande granarna tätt. Det känns hemma för mig. Jag tänker alltid på tågresorna hemåt från södern förr om åren när jag ser sådana granar. Ju längre norrut jag kom, desto vanligare blev utegranarna, och desto närmare Dalarna och hemma kom jag.

En annan sak jag har tänkt på, när jag på sistone åkt en del längs Tisken på kvällarna, är hur mycket gatubelysning det verkar finnas i Falun. Så där tvärs över sjön, åt båda hållen, ser man en imponerande mängd lampor av olika slag, och det är väldigt vackert. Dock syns inte alls speciellt många lampor från bostadshus och andra byggnader. Falun by night är gatlyktor.

Räven raskar över vägen

Mamma och en moster stod och hängde i hallen och stirrade ut genom den öppna ytterdörren. Det visade sig vara räven som visade sig.

Jag må vara djurvän, men rävsläktet förlåter jag inte för vad det gjort kvarterets (och mina) söta små tamdjur, så åsynen av varje rödbrun skabbspridare gör konstiga saker med mig. Nu, till exempel, hörde jag mig själv säga:

- Fy, din fuling! Våga inte visa dig här igen, för då skjuter jag dig! Med ärtbössa.

Det är nog tur att det mest är mamma som siktar rävuschlingen här i krokarna nuförtiden. För mig alltså.

Lucior och lussekatter i all ära ...

... men den omrösting som verkligen betyder något är ju den om vilken som är Faluns tjusigaste rondell. Och det visade sig att inte bara jag har den här som favorit. "Min" rondell vann!

Min egen bild av Faluns snyggaste rondell.

tisdag 4 december 2007

Än så är det vinter


Nog är det milt och snön töar bort i en rasande hastighet, men sov, sov alla små vårtecken!

La familia

Mostermaffian är på årligt adventsbesök i Falun. Jag säger bara det så att folk på stan kan vara beredda och på sin vakt, särskilt i närheten av alla butiker som säljer damkläder och presenter.

Det bör vara svårt att missa dem. Det rör sig om tre små gummor i likadana runda frisyrer och likadana fyrkantiga glasögon, ständigt skrattande på östgötska, och som ibland har allvarliga problem med färdriktingen på rulltrappor.

Själv tar jag det säkra före det osäkra och stannar hemma idag.

söndag 2 december 2007

Skyltsöndag

Jag och Pinglan gick på julskyltning. Vi var helt överens om hur det skulle vara, vilket var som vi mindes det från vår barndom. Mörkt, snöigt, mycket folk, juldofter och härlig stämning.

Och i stort sett var det väl så. Vi drev omkring på ett ganska välorganiserat sätt i ett par timmar, klappade tomtar, luktade på glöggen, undvek att trampa i marschaller och hittade ingenting vi behövde köpa.

Det som förvånade oss efteråt var att ingen av oss hade träffat några bekanta, inte ens hälsat på någon. Inte har väl hela befolkningen bytts ut på tio år eller så?

Någon del av förklaringen kanske ligger i att vi pratade oavbrutet från det vi träffades, hela vägen ner till stan och medan vi parkerade, genom julskyltning, fika på mysigt kafé, lite mer affärsspring (nej, det fanns inga skor - skönt!), hemfärden och sedan hela kvällen inne hos mig. Hade det inte varit för att vi bodde hos våra respektive föräldrar som påminde om sömn och andra vuxengrejer hade vi säkert fortsatt babbla hela natten. Nu fick det räcka med sju timmar tjejsnack.

Jag har inte ägnat mig åt sådant på åratal och trodde faktiskt inte att det var min pryl riktigt. Men oj vad det här var precis vad jag behövde!

lördag 1 december 2007

Akut skonöd

Tråkigt nog har mina superbästaste vinterkängor någonsin gått sönder, helt utan förvarning och just när snödjupet översteg 3 dm. Det som inte finns några vettiga skodon i handeln nuförtiden (och det har inget med stans storlek att göra). Men jag måste helt enkelt ha ett par nya vinterkängor, så för min egen skull hoppas jag att jag har fel.

Imorgon ska det ju vara öppet i alla affärer hela eftermiddagen. Det verkar lämpligt. Jag får väl passa på att ta mig en tur på stan då kanske ...

fredag 30 november 2007

Dags att köpa mer tråd snart

Alltså, 114 meter tyg blir en rätt ordentlig hög. Även om jag syr dubbla gardiner ända ner till golvet till båda köksfönstren, en matchande duk och dynor till alla stolarna och dessutom klär in hela väggarna med randigt jultyg kommer det att bli mer än ett par stuvbitar kvar. Inte minst på grund av att vi antagligen har ett av Svealands minsta kök.

Men så här års, när adventstider nalkas, gäller det att få fart på kreativiteten, så det är bara att jobba på. Små löpare till fönsterbrädorna, en större till köksbänken, grytlappar och grytvantar, förkläden till alla familjemedlemmar och diskhanddukar följer naturligt. Härnäst kommer lampskärm till taklampan, tehuva, söta hyllremsor till kokbokshyllan, sovsäck till vattenkokaren, snygga tyglock till burkarna som vi ska ha det hemgjorda julgodiset i, brick- och brödkorgsdukar, någon liten piffig dekoration till skinkpinnen ... Och - nu höll jag nästan på att glömma - det måste givetvis vara en matchande uppsättning textilprodukter till pepparkakshuset!

Däremot har jag inte riktigt bestämt om jag ska sy något överdrag till mikron. Men tyget skulle antagligen räcka.

Veckans yrke

Den här veckan jobbar jag som sömmerska. Mamma köpte 114 meter tyg när vi var på Ikea senast och nu har hon beordrat mig att av detta trolla fram nya julgardiner till köket. Det ska väl gå att ordna. Jag har tillgång till två symaskiner och en jättefin kravspecifikation. Här:


Dessutom har jag en gång vunnit en raksömstävling. Typ. Förutom att det inte var en tävling. Och inte bara raksöm. Egentligen var det väl bara ett vanligt litet symaskinsprov i slöjden på högstadiet. Men femma fick jag bestämt i alla fall. Det var nog då jag var på toppen av min förmåga att backa med symaskin.

torsdag 29 november 2007

Villakvarteret 21:30

Nu kör de snöskoter på gatan utanför. Ja, det är väl nästan Norrland då. Eller Masjävlar.

Och jag bor här! Hurra!

Något mer snö

Vardagsspänning

Det är alltid lika spännande att svara i telefon när man inte vet om det kommer att höras något ...

Snöröjning

Någon klantskalle (och det borde väl vara jag, det) hade lämnat postlådan öppen sedan förmiddagen, så nu var den full med snö. Tursamt nog var det i alla fall perfekt kramsnö, så jag bakade ihop innehållet i lådan till en snötårta och lyfte ut hela bakverket.

På andra sidan gatan hörde jag trevliga grannfrun ropa "nu fåle va nooog!" (och det där ska föreställa en enkel återgivning av klingande bergslagsmål, dårå). Jag tittade upp, såg att hon också gjort uppehåll i skottandet och nu hade blicken riktad mot mig. "Ja", försökte jag mig på att svara, men allt som hördes var ett utdraget kraxande. Det hördes uppenbarligen inte 50 meter bort, in på gården på andra sidan den breda gatan, så grannfrun upprepade sin kommentar. Den här gången lyckades jag få ur mig ett skapligt starkt och tydligt "ja, verkligen", men om grannfrun hörde något vet jag inte. Vi återgick båda två till vårt snöröjande och jag kände mig hemskt ohyfsad. Kanske borde jag ha knallat över och gestikulerat fram en förklaring till min oförmåga att prata?

Säkert trodde hon dessutom att jag var mamma. Det borde inte ens behövas skymningsljus, ymnigt snöfall och stort avstånd för att förväxla oss i vinterkläder. Ja, jag saboterar då grannsämjan för mina föräldrar var jag än visar mig ...

Röstfri

Jag låter jätteroligt idag. Det lilla som hörs överhuvudtaget alltså. Mest kommer det väsningar och hostattacker från mitt håll om man försöker få mig att säga något.

Men kan man inte prata kan man ju i alla fall alltid blogga.

Något snö


Såvida inte Falun plötsligt hör till Dalafjällen påstås det idag bli "mulet väder och något snö" här. Något snö. Tjena. Så här ser det ut nu:

Inte för att jag klagar. Förra vintern fick jag lite snö en gång i oktober och därefter var det barmark långt in i januari. Då bodde jag visserligen i södern, men jag har för mig att det inte var mycket bättre här uppe. Så att det snöar nu gör mig ingenting i sig.

Det känns bara lite typiskt att de här mastodontsnöfallen sammanfaller med att vi måste ut med bilen, att bara jag är hemma och att jag för ovanlighetens skull är rätt rejält krasslig.

onsdag 28 november 2007

Veckans fynd

Intressant förkylning det här. Varvat med vanligt snor frambringar min näsa allehanda oväntade prylar.

Nyss, till exempel, snöt jag ut ett litet partytält ur min vänstra näsborre. Det blir fint till sommaren, ihop med den lilla möbelgruppen jag har samlat på mig tidigare under veckan.

tisdag 27 november 2007

Tänka positivt

Ajajaj! Mina stackars klena, otränade armar! Och ajajaj, min söndersnutna näsa!

Å andra sidan, det sägs kunna bli mer snö den här veckan, så då kanske mina armar inte kommer att vara otränade så värst länge till. Och skulle någon behöva anställa en Rudolf inför kommande tomteevenemang så tror jag att jag har goda, naturliga, förutsättningar att få jobbet.

Jag är på g, jag känner det nu.

måndag 26 november 2007

Deluppdrag slutfört

Jag klarade det! Och överlevde. I alla fall länge nog för att berätta om det.

Fast det var inte lite jobbigt. Snön höll på att bli blöt och riktigt tung lagom tills jag satte igång med skottningen, och mina snorfyllda luftvägar snörpte ihop sig i protest när jag tog i tills jag nästan svimmade. Under tiden satt gubbarna i husen runt omkring och glodde intresserat och helt ogenerat på mig. De hade förstås redan skottat klart på sina små fjantuppfarter. På vår gård har vi en rejäl en. Vi snackar en väg motsvarande en tvärs genom Australien. Fast med ett decimetertjockt lager snö på. Eller nä! Inte nu längre.

Nu ska jag bara göra det andra jag har lovat också, så kan jag lägga mig och dö sedan.

Om inte

Det snöar (massor!), mamma jobbar sent, pappa behöver mötas vid tåget ikväll och jag är hängig och har eventuellt lite feber.

Om bara en av dessa saker hade väntat till en annan dag istället hade det inte varit några problem. Problemet nu är att man bör skotta snö innan man tar ut bilen på vår gård. Om jag inte hade haft feber hade jag lätt fixat detta. Så här års är det till och med roligt att skotta snö. Om det inte hade snöat hade jag bara behövt åka iväg, vilket jag också lätt skulle ha klarat av. Om pappa inte hade varit på resa just idag hade jag kunnat sitta inne och kura med min förkylning och gott samvete. Eller om mamma inte hade jobbat sent hade ju hon kunnat skotta och åka istället.

Jag vill förstås att pappa ska komma hem. Jag tror inte att det går att förvänta sig att en decimeter snö töar bort under dagen, och förresten vill jag det inte heller för jag gillar ju snön. Så det jag har att göra nu är att bli frisk fort som attan, så att jag kan gå ut och skotta snö efter lunch. Annars får jag väl ta risken att dö av att kroppsarbeta med en möjlig infektion i kroppen. Lite nytta måste ju ens föräldrar ha av en.

söndag 25 november 2007

Snörvel

Japp, förkyld! Jag anade rätt igår. Men eftersom det aldrig blev mycket mer än lite halsåkommor förra gången får jag väl ta igen det missade snorandet nu istället. Det är inte mer än rätt.

lördag 24 november 2007

God jul eller inte

Hela familjen hängde hemma hos brorsan på eftermiddagen. Han själv lekte möbelfabrik tillsammans med pappa. Mamma tog tillfället i akt och dammsög hela lägenheten. Hon sade sig ha lite abstinens eftersom hon får städa så lite hemma nuförtiden. Själv insåg jag plötsligt att jag höll på att bli förkyld (för andra gången på drygt en månad, jag som nästan aldrig är sjuk annars, men så går det väl när man låter bli att akta sig för charmiga små snorungar som hostar en rakt i ansiktet), så jag satt mest och stirrade tomt ut i luften. Lite tittade jag på grannarna i huset mittemot också, för att försöka se vilka som hade köpt sina fönsterlampor på Ikea.

Vi tog en sväng till gigantostormarknaden. Jag hade aldrig varit på just den sortens affär tidigare, så det blev lite av ett äventyr. Eftersom vi inte skulle handla så mycket strosade vi mest i de kilometerlånga gångarna och tittade storögt på alla jättehyllorna med allt som fanns i storfamiljsförpackningar. Vi såg nog ut lite som turister faktiskt.

Vid leksakerna körde de andra iväg mig, då de skulle spana in en julklappsfilm till mig (som jag själv hade upptäckt bara skulle kosta hälften så mycket på detta ställe som på exempelvis vår vanliga stormarknad). I ungefär en evighet drev jag sedan runt och tittade på träns och grimskaft och fleecebandage och ridstövlar, och var enormt fascinerad av att det fanns hästprylar i en vanlig mataffär. Det har jag aldrig sett förut. När jag tyckte att de andra borde vara klara letade jag lite efter dem vid kassorna, men alla människor har ju likadana mörka kläder så här års, så jag såg ingen jag kände igen. Jag hittade sedan i alla fall brorsan vid jordnötssmöret, så allt ordnade sig så småningom till det bästa.

På kvällen fick pappa lust att se min julklappsfilm, så jag fick den i förskott eller som försenad någonting-annat-present eller vad det var. Då upptäckte vi att filmen var så lång att ingen av oss skulle orka se den just då i alla fall. Så mina föräldrar fick tillbaka den för gömning någonstans i ett skåp eller så, och jag instruerade mig själv att radera händelsen ur minnet för en månad framåt. (Verkligen intelligent att blogga om den då, kan man tycka.)

Perfekt

En månad till julafton. Det doftar saffran i hela huset redan när jag går upp. Ute är det vitt, vitt, vitt överallt och solljuset lyser blekt genom de tunna vinterdagsmolnen.

Det är lördag, jag har sovit i många timmar, det är skidåkning på tv, alla är lediga och eftermiddagen är avsatt för familjeaktiviteter.

Perfekt.

onsdag 21 november 2007

Krigarprinsessorna

Precis när jag beklagat mig över att jag inte verkade ha några sådana vänner som jag skulle behöva just nu, några att umgås med, ringde Big Bro. Det är inte första gången hans tajming är så där obegripligt perfekt. Nu ville han att jag skulle komma över och umgås med honom och hans döttrar. Så det gjorde jag.

Det började ganska lugnt, eftersom jag var tämligen obekant för de båda småtjejerna och de därför höll en låg profil inledningsvis. Men när vi lämnat deras pappa ensam med bakningen och begett oss till lekrummet kom deras sanna krigarprinsessnatur fram. Jag, som inte har särskilt mycket erfarenhet av barn, häpnade över hur mycket man tydligen både klarar av och orkar när man är två respektive fyra år.

Föräldrarna i sin tur tycktes förvånade över hur snabbt jag blev accepterad som lekkompis. Jag väljer att ta det som en komplimang, tror jag. I vilket fall som helst var nog det här precis vad jag behövde idag. Jag hann visserligen knappt byta tre ord med den vän som bjöd hem mig, men å andra sidan kan vilda krigslekar med två nya, ungdomliga kompisar vara minst lika välgörande som ett djupare vuxensamtal.

Nu måste jag bara vila öronen lite.

tisdag 20 november 2007

Gå på stan

Jag hängde med Majsan på en tur på stan. Hon åker dit för minsta lilla ärende, och det är väl kanske så vanliga människor gör, men själv är jag inte riktigt van vid det. Jag väntar tills jag verkligen behöver, vilket har lett till att jag hittills inte varit många gånger alls på stan sedan jag flyttade hem.

Men i Falun är det verkligen trevligt att gå på stan. Det här är en av de städer som fortfarande har de flesta butikerna i stadskärnan (även om många av oss åker till Borlänge och Kupolen för shopping ...), och det är väldigt mysigt att traska runt på gatorna inne i centrum. Nu gick jag där och njöt av att fortfarande känna igen mig så väl, trots många års utveckling och att en massa ställen har piffats till, byggts om, tillkommit och försvunnit.

Ta bara en sådan detalj som tegelväggen på parkeringshuset vid Åhléns. När jag gick utefter den väggen idag dök plötsligt en känsla från barndomen upp. Jag mindes hur jag alltid när jag var liten brukade hålla handflatan mot den där väggen med de utstående tegelhörnen, så att fingrarna snärtade mot varenda kant medan jag gick. Jag kunde precis känna smärtan i handen utan att behöva göra om det hela i verkligheten.

Sedan insåg jag att det finns ytterligare en anledning till att jag borde gå på stan här oftare. Jag har nämligen fortfarande inte lyckats göra mig av med den östgötska tonen i mitt tal. Jag behöver lyssna mer på folk som pratar som man ska göra här, så att jag åter kanske kan snappa upp det där jag tidigare inte ens visste att jag hade. Falumålet. Mmm!

lördag 10 november 2007

"Någon har stått nedanför mitt fönster", sa lilla Rotlös

I förrgår morse när jag drog upp persiennen och tittade ut såg det ut så här:


I dag såg det ut exakt likadant.

Det enda märkvärdiga med det är att i går var all snö borta och ny kom under kvällen och natten. Det är alltså någon som har för vana att hänga nedanför mitt fönster på nätterna.

Någon. Någon? Jag vågar nästan sätta en krona på att min beundrare är rund och jättefluffig. Att det är någon som har feta tassar syns ju förresten på spåren.

torsdag 8 november 2007

Klädprinciper

Jag har till och med tagit fram och börjat använda vinterjackan. Nere i södern har jag de flesta åren inte gjort det förrän framåt jul, när det har varit dags att åka norrut. Den förra vintern började visserligen inte förrän i januari, men annars har det varit mest på trots jag har vägrat vinterkläder in i det längsta.

Eftersom sydlänningarna där nere envisas med att tro att jag är från Norrland har jag bestämt mig för att ge dem vad de förväntar sig. Därför fnyser jag alltid föraktfullt åt tjocka halsdukar och dunjackor i oktober och november. Och så länge temperaturen håller sig över nollan har jag minsann ingen mössa på mig, oavsett månad.

Naturligtvis finns det undantag, men här handlar det ändå om principer. Kommer man från "nästan Norrland" så måste man ju visa att man tål en del.

Dessvärre är tre minusgrader i Linköping ungefär jämförbart med trettio dalaminusgrader. Men det kan inte hjälpas. Principer är principer.

Fast nu är jag hemma i Dalarna igen. Här kan man klä sig som man vill. Inte för att det kommer att behövas i det här klimatet, men kanske jag rent av tar fram tumvantarna innan november är slut.

onsdag 7 november 2007

Undantagshandling

Det var knappt att jag hörde att det ringde på dörren, för dörrklockan har numera skippat plinget i sitt ursprungliga pling-plong. Jag chansade på att det var ofarligt och öppnade.

Ute på trappan stod en äldre man som ville sälja Lions jultia. Jag drog mig till minnes att mamma brukar prata om att hon köper sådana så jag bestämde mig genast för att göra det åt henne. (Jultior och majblommor är dock det enda man kan få oss att köpa vid dörren, och bara en gång av varje per år, så få inga idéer nu.)

- De kostar tio kronor styck, men det är rabatt, så man får två för tjugo, skojade mannen.

Undrar hur många gånger han hade kört den.

Jag tyckte i och för sig att det var lite småkul, men hann aldrig visa det eftersom jag samtidigt meddelade att jag skulle köpa två jultior, och därefter rusade in efter pengar. Det var nästan lite synd att han inte fick någon uppskattning för sina lustigheter, för det var en sådan där söt farbror som gott kan få hållas med sitt skämtande.

När mamma kom hem hade hon mycket roligt åt att jag köpt jultior å hennes vägnar. Tydligen hade min bror gjort samma sak en annan gång när hon inte var hemma.

- Vilket inflytande man ändå har över sina barn, skrattade mamma.

Ja, man får vara glad att hon inte köper större och dyrare grejer av dörrförsäljarna. Det skulle kunna få besvärliga konsekvenser.

My kind of novemberväder

"Mulet men i stort sett uppehåll."

Så såg tidningens väderprognos för den här dagen ut.

Den var fel! Fel, fel fel, fel, FEL!

Det snöade redan innan jag gick upp (vilket på grund av ljuset var betydligt lättare idag, och ändå misstänkte jag inget innan jag satte mig upp i sängen), och sedan tog det inte slut förrän solen gått ner.

Gårdagens pissregn och blåst hade antagligen kunnat göra rätt många deprimerade (det lilla som var kvar av helgens snö gick rent av under helt och hållet), och för egen del blev följden att jag stannade inomhus ytterligare en dag, fast det fick mig att bli ännu mer dyster.

Men idag, idag! Ljuvligt stilla snöfall. Juligt vitt, tyst, stämningsfullt. Jag var ute i en timme och lät den friska men milda kylan bita mina kinder skära. Åh, underbara inlandsklimat! Det är annat det än slättblåsten som gett mig huvudvärk året runt de senaste åren.

tisdag 6 november 2007

Varje dag har sin början

Vaknade knappt i morse. De andra i huset hann gott och väl koka sitt morgonkaffe, packa väskor, bygga om ett par rum, lägga in sill och ge sig av hemifrån innan jag så smått blev medveten om världen. Det var då det smattrande regnet och det ihållande skvalandet från de abrupt avhuggna stuprören utanför mitt fönster trängde igenom radions struntprat, som redan pågått i någon timme.

Jag tvingade mig att glänta lite på ögonen, men såg efter detta fortfarande ingenting. Jag öppnade ögonen helt och vände mig på rygg. Stjärnorna i taket hade slocknat, men annars såg det i stort sett ut som det gjort innan jag började blunda tidigt på natten. Det var mörkt!

Efter att ha legat och dragit mig i ytterligare en halvtimme utan att bli ett dugg piggare började jag tala högt och bestämt till mig själv:

- Nä, hörru, nu är det i alla fall hög tid att gå upp.

Inget svar.

- Här kan man ju inte ligga hela dagen.

Djup suck.

- Ja, jag ska väl gå upp då. Men det finns verkligen ingen som helst anledning att göra det idag. Om jag går upp eller inte gör inte den minsta skillnad för en enda människa.

Och med min vanliga logik satte jag mig därmed tvärt upp i sängen, slängde fötterna över kanten och utförde dagens första helt onödiga handling.

lördag 3 november 2007

Ljusen i mörkret


Var uppe på Skogskyrkogården en sväng frampå kvällskanten. Jag har inga gravar att besöka i Falun och hade faktiskt aldrig varit på den här kyrkogården överhuvudtaget, trots att jag annars tycker att kyrkogårdar är mycket trevliga platser att promenera omkring på. Att för första gången komma till en större, skogig kyrkogård i mörkret är dock kanske inte helt optimalt, med tanke på hur lätt man irrar bort sig, men det gick nu ändå rätt bra.

Det var nämligen inte bara väldigt mycket folk där, utan större delen av stans befolkning verkade redan ha varit där under dagen. Det var ljus precis överallt! Jag har varit på lite olika kyrkogårdar på Alla helgons dag förr om åren, och många gånger förundrats av alla vackert lysande gravlyktor i höstmörkret, men så ljustätt som det var på den här kyrkogården har jag aldrig sett det någonstans. Jag trodde att det normala var att sätta ett ljus på varje grav, eller möjligen ett per person i graven, men här var det många, många gravar som var ordentligt upplysta av en hel grupp med ljus. Och det var så vackert! Det blir helt klart mäktigare när ljusen står i grupper här och var än när de små ljusprickarna är absolut symmetriskt utplacerade en och en.

Vad duktiga de är i min stad! Jag blir stolt över dem. Alldeles miljövänligt är det väl i och för sig inte, men gott ändå.

Komparera hela vägen!

Säg vad du vill. Till exempel:
"Det kan väl aldrig vara möjligt!"
"Är det sant?"
"Vart är världen på väg?"
"Äntligen! Hurra!"
"Jag går inte på det där."
"Vem bryr sig?"
"Det var som sjutton."

Själv tänker jag nu på allvar börja säga färst.

Vintrigt värre

Efter ett par dagars extremt grått novemberväder redan i slutet av oktober har jag idag istället nästan fått överdos av förskottsjulkänslor. Fast solen skiner nästan som vore det januari. Ja, det där med tid är inte lätt. Det måste vara ännu svårare för naturen som inte ens har någon mobil med kalenderfunktion.

Hur som helst välkomnar jag snön. Hoppas att den stannar till eftermiddagen.




Till och med sparken har tittat ut ur sommaridet. Och titta! Den har ju fått en unge!


De allra juligaste känslorna uppstod dock när jag igår packade upp årets nya ljusslinga från Ikea (de håller tydligen i en säsong på sin höjd). När vi väl fått bukt med glappande lampor och slarvigt tvinnade kablar kom den på plats och jag ersatte raskt min befintliga fönsterbelysning med den nya ljusdekorationen. Det blev då sådan dämpad adventsstämning att jag inte kunde koncentrera mig på någonting, så det blev till att byta tillbaka. Det där skumraskmyset får vänta ett par veckor till, va?

Röd dag i vilket fall

Det känns verkligen oerhört mycket som söndag idag. På sätt och vis är det ju det, i alla fall till färgen i almanackan. Tydligen behövde man inte ha jobb med halvdag igår för att få njuta av känslan av en extra lång helg.

Anledningen torde vara att det blev en lång, lång, lååååång och trevlig eftermiddag med påföljande familjekväll igår, nästan som en hel lördag. Väldigt mycket hemgjord filmfrågesport blev det också. Dessutom glasstårta.

Idag är det följaktligen söndag. Imorgon blir en bonusdag.

fredag 2 november 2007

Halvdag

Alla människor verkar jobba halvdag idag. Så trevligt och mysigt liksom. Gå hem medan det är ljust, kanske handla lite på vägen och sedan ha en lite extra lång och skön helg med familjen.

Men jag har inget jobb, så jag kan inte gå hem tidigare. Jag sitter här vid datorn och ser hur en efter en av mina bekanta blir offline och otillgängliga för något som känns som en mindre evighet. Det är faktiskt nästan ångestframkallande. Jag vill också förtjäna att gå hem tidigare och vara med familjen.

Jo, alltså, jag är ju redan hemma, jag vet. Mamma också (trots att man inte får halvdagar på hennes jobb, men alla jobbar ju konstigt nog inte mellan 8 och 17). Vi har till och med hjälpts åt med städningen. Det är väl familjekänsla så att det förslår! Och så får jag känna att jag har jobbat lite också.

Men ändå. Jag är avis.

torsdag 1 november 2007

Nya och gamla vänner

Tog en liten tur ut i den kalla blåsten på eftermiddagen. Där satt återigen jättefluffkatten nere vid vägen. Jag stannade på ett antal meters avstånd och började småprata med den. Den tog genast några kliv åt mitt håll och satte sig sedan och jamade till svar. Så höll vi på i någon minut, tills den bestämde sig för att komma fram och hälsa på riktigt. Och så fick mina byxor sig en rejäl omgång av katthårsstrykning igen. Jag tänkte låta bli att klappa jättefluffkatten den här gången, eftersom vi befann oss precis utanför huset där den påstås bo och jag inte vill verka som om jag har planer på att sno den, men den är verkligen något makalöst kelsjuk! Den klättrade helt sonika på mitt ben tills den nådde min hand med huvudet. Jag blev tvungen att slita mig lös och gå därifrån idag också.

På kvällen var jag som vanligt och veckohandlade med mamma i Butikernas butik 2007. Medan jag stod och hängde över vagnen i väntan på att hon skulle ha kollat upp alla veckans specialerbjudanden såg jag i ögonvrån hur en mörk typ närmade sig. Jag kurade ihop mig i tron att om det var någon som skulle antasta mig med frågor om tiden eller erbjudanden om telefonabbonemang så skulle han plötsligt ändra sig. Men det gjorde han inte, utan i stället knackade han mig på axeln och sa hej.

Det var onekligen något bekant i den där rösten, så jag vände mig om och stirrade rakt in i ett ansikte med mustasch mitt i och mössa ovanför. Jag riktigt hörde hur det knastrade och klonkade när min hjärna tog emot signaler och kopplade om. Och så insåg jag plötsligt att personen som stod framför mig var en av mina bästa vänner.

Eller ja, en gång i tiden var han en av mina bästa vänner. Sedan försvann han bara från världen. I alla fall från min värld. Jag hade nästan börjat tro att han inte ens fanns. Men det visade han sig nu alltså göra. Och nu har jag alla tänkbara kontaktuppgifter till honom, så då kan vi ju hitta varandra åtminstone den närmaste tiden igen.

Han hade inte varit här i stan på ett och ett halvt år, och jag har ju just flyttat hem, och så träffades vi så där. Sådant tycker jag alltid är lika spännande. Fast alla sydlänningar tycker antagligen att det är helt naturligt att sådant händer här, där det ju knappt bor något folk (bara några enstaka tiotusental). Nåja, jag är i alla fall fortfarande nästan förstummad av överraskningen.

Oj.

Flyg fula flygplan, flyg!

Medan jag stod och diskade kunde jag beskåda något slags flyguppvisning utanför köksfönstret. Det var ett sådant där litet plan som man stup i ett läser om i tidningarna. Sådana där som tydligen är så svåra att landa att man mest bara störtar med dem. Det verkar ju inget vidare, om jag får säga vad jag tycker.

I alla fall, det höll på och loopade och gjorde trick där uppe en bra stund, mitt över bostadsområdet. Och jag glodde med gapande mun.

Det är lite lustigt det där. Efter att ha bott i en hel drös med år i flygstaden Linköping tycker man kanske att jag borde vara rätt immun mot flygfarkosters brummande utanför fönstret. Där såg jag ju diverse flygplan varenda dag. Och visst vande jag mig vid det. Men nog hände det fortfarande efter flera år att jag tittade upp när jag hörde militärflygplanen komma in för landning på Malmen. Och visst spanade jag genom fönstren när helikoptrarna flög särskilt lågt. Jag kom till och med ihåg att sakna de söta segelflygplanen med sina små puttriga sällskapsplan, efter att de försvunnit. Fast på det hela taget slutade jag efter ett tag att bry mig om de där flygfarkosterna.

Det verkar dock bara gälla just i Linköping. Så fort jag kommer någon annanstans kan jag inte längre ignorera minsta lilla ljud av ett flygplan eller en helikopter. Jag är tvungen att rusa ut och ställa mig och stirra mot himlen om det så bara är ett trafikflygplan som passerar så högt upp att man knappt kan urskilja det mot himlen med blotta ögat.

Å andra sidan, inte är det var dag man har en mindre flyguppvisning utanför köksfönstret ens i Linköping, så lite imponerad kan man väl kosta på sig att vara.

måndag 29 oktober 2007

På Stockholmståget 2

I Sala byttes en del av mina medpassagerare ut. Kring ett bord med fyra platser blev det en stund lite extra rörigt, sådär som det kan bli när en av de två personer som redan sitter där har bytt till en av de andra platserna, samtidigt som de två som kliver på ska försöka reda ut vem som egentligen sitter på vems plats.

En ytterligare fråga är tydligen vem som lämpligast ska sitta på vems plats, insåg jag när de två nypåstigna försökte komma fram till något.

Den ena, en man i 25-årsåldern, med farlig svart T-shirt och mössa på inomhus, men som sneglade snällt och inte alls skräckinjagande på mig under resten av den vidare färden, skulle bara till Uppsala. Den andra, en kvinna i 30-årsåldern, som såg klart normal och vettig ut, det vill säga som jag (dock alltså något äldre och dessutom gift - vilket i och för sig inte alls är någon garanti för vettighet), skulle till Stockholm. De andra kring bordet kom därför fram till att hon skulle sitta på fönsterplatsen och mannen vid gången. Hon protesterade dock högljutt.

- Men Stockholm kommer ju före Uppsala!

Folk tittade än en gång intresserat upp från sina tidningar och böcker. Någon upplyste kvinnan om att tåget visst skulle passera Uppsala på vägen till Stockholm. Hon slog då snabbt bort det hela:

- Jaha. Ja, det är inte så ofta jag åker norrut.

På Stockholmståget 1

Tågvärden var en tämligen stel och surmulen kvinna som inte verkade vilja prata mer än nödvändigt med resenärerna. Hon tog emot min biljett och klottrade de vanliga kråkorna på den (varför är det så ont om hålslag på tågen nuförtiden?). När hon lämnade tillbaka den sa hon helt kort:

- Stockholm.

Ingenting i betoningen eller intonationen avslöjade att uttalandet var något annat än ett sakligt konstaterande. Jag skulle till Stockholm, ja. Helt korrekt. Jag tog min biljett, stoppade den i fickan och skulle inte ha tänkt mer på saken om det inte hade varit för att kvinnan tittade liksom lite frågande på mig innan hon fortsatte vidare i vagnen.

Jag roade mig som vanligt med att titta på när alla mina medpassagerares biljetter gicks igenom. Efter några kontrollerade biljetter till insåg jag att det där "Stockholm" inte betydde "du ska till Stockholm, du", utan snarare var en fråga, antingen "och det är Stockholm som är din slutdestination?" eller vad hon väl egentligen ville veta "ska du byta till något annat tåg i Stockholm?". Hon ställde nämligen varianter av denna fråga till de flesta, men inte någon gång använde hon något av orden byta eller byte. Kanske hade hon någon personlig aversion mot just de orden. Lite besvärligt om man jobbar på tåg kanske, tänkte jag. Och det dröjde inte länge innan det uppstod en situation som gav exempel på detta.

Hon kom snart fram till ett par medelålders kvinnor som liksom många andra som åker till Stockholm över helgen verkade vara på ett glatt och lättsamt humör. Antagligen reste de iväg tillsammans för att roa sig, shoppa lite, kanske gå på musikal och sådant där som man gör en hösthelg i storstan.

Tågvärden tog deras biljetter, kontrollerade dem, klottrade lite, tittade för säkerhets skull en gång till och lämnade tillbaka dem. Fortfarande helt tonlöst sa hon:

- Det är inget vidare i Stockholm.

På klassiskt filmmanér blev det omedelbart knäpptyst bland passagerarna i vagnen. Allas blickar vändes intresserat mot tågvärden och de andra två kvinnorna. De senare stirrade oförstående på tågvärden, och innan denna hade hunnit uppfatta missförståndet svarade en av kvinnorna fundersamt:

- Nej, vi kanske borde ha stannat i Falun i alla fall.

Huvudstadsbesök

Jag sa ju det, dalfolket kan inte hålla sig borta från Stockholm. Så nu har jag varit där igen, jag också.

torsdag 25 oktober 2007

Upplevda avstånd

På tal om att åka en bit för det man vill ha, så kom jag förresten att tänka på något jag läste för något år sedan om upplevda avstånd. Det var något om att dalfolket upplever avståndet till Stockholm som kortare än stockholmarna upplever avståndet till Dalarna, eller något liknande. Jag kan i alla fall tänka mig att det skulle kunna vara så.

Själv har jag i och med flytten från Linköping hamnat en aning längre från Stockholm. Framför allt i bilväg borde det märkas, då jag inte längre har motorväg hela resan till huvudstaden, men faktum är att jag upplever det som om sträckan härifrån Falun är kortare.

Jag misstänker att det har att göra med att folk omkring mig här uppe åker fram och tillbaka till Stockholm mest hela tiden. Det dags- och veckopendlas, folk åker på konserter på vardagskvällar, det är lagom långt för helgresor med shopping och teater eller vad man nu kan vilja ha som inte finns på hemmaplan. Avståndet är liksom inget större hinder när det handlar om att åka till Stockholm.

Och nu ska det till och med kunna gå ännu fortare än tidigare för dem som väljer bilen. Men det går gott om tåg också. Med lite god vilja kan man kanske se dem som pendeltåg från en ganska avlägsen förort till storstan?

onsdag 24 oktober 2007

Norrlandstur

Ikväll var vi en sväng till Norrland. Det är ju i själva verket inte alls långt från Falun, så vi åkte en bra bit längre än man egentligen behöver göra för att bara ta sig över gränsen till Norrland. Vi åkte ända till Ikea (i Valbo då alltså).

Tänk ändå att man ska behöva åka till Norrland för att gå på Ikea! Ja, om man hellre vill det kan man förstås åka till Västerås eller Örebro, men det är ju klart längre. Att det fortfarande inte finns något Ikea i Dalarna känns lite underligt. Nog borde det väl finnas tillräckligt med folk här för att motivera ytterligare ett möbelvaruhus?

Samtidigt är det något speciellt det där med att vara tvungen att åka en bit för att handla sina platta paket. Under min uppväxt åkte vi till Ikea nästan exakt en gång om året, och då var det en stor händelse. Kanske är det därför jag fortfarande är så förtjust i hela Ikea-konceptet? Ändå har jag de senaste åren bott i en Ikea-stad och haft möjligheten att åka dit en gång i veckan bara för att titta om jag har velat. Det har gjort det klart mindre exotiskt, men det är ändå fortfarande speciellt för mig. Särskilt nu när jag har flyttat tillbaka till Dalarna igen. I alla fall tillräckligt speciellt för att det ska kännas roligt med en helkvällsutflykt med familjen till Norrland.

Enligt många sydlänningar är ju vi i Dalarna så gott som norrlänningar, och i vissa avseenden stämmer det nog. Vi är i alla fall beredda att åka en bit för det vi vill ha.

söndag 21 oktober 2007

Jättefluffkatten

Enligt mina föräldrar finns det rätt många katter i kvarteret, men jag hade fram till helt nyligen inte sett till mer än ett par av dem på håll. De senaste dagarna har jag dock vid ett flertal tillfällen siktat något stort, grått och molnliknande i vår trädgård. Igår när jag kom ut strök denna extremt fluffiga katt kring vår kompost. Jag gick försiktigt och småpratande förbi den för att inte skrämma bort den (vilket annars skulle vara något mina föräldrar hade uppmuntrat).

Idag satt den nere vid vägen, mittemot huset där den sägs bo. Jag stannade säkert tjugo meter ifrån den, men vi fick ändå genast ögonkontakt, och så fort jag hälsat började den jama ihärdigt. Jag hörde visserligen inget på det avståndet, men jag såg på munrörelserna att jättefluffkatten pratade med mig. Man vet ju hur de är, de där husdjuren.

Min erfarenhet säger mig att det inte brukar vara så värst lätt att locka till sig obekanta grannkatter. De katter som kommer fram till en gör det oftast spontant och inte sällan oönskat. Jättefluffkatten verkade dock vara av det extra sällskapssjuka slaget och kom knallande så fort jag böjde mig framåt och ropade på den. Kanske var dess familj inte hemma? Jag hoppades nästan det, med tanke på att de annars kunde ha sett oss från köksfönstret. Jag och jättefluffkatten blev nämligen snabbt lite väl intima. Den gned sig runt mina ben varv på varv, och jag klappade den lite halvhjärtat på huvudet. Det var inte nog, tyckte den, och pressade sin skalle mot min handflata så hårt den förmådde. När jag ändå inte satte mig på huk och började storgosa med den kände den sig tydligen tvungen att börja klättra på mina ben. Då ursäktade jag mig och gick.

Det fanns ju faktiskt en anledning till att jag och exkatten inte kom alltför bra överens och att hon numera är just min exkatt. Fast jag gillar fortfarande katter. Lite sådär lagom, på håll, ibland, då och då. Jag har gärna katter som kompisar. Jag finner stort nöje i att prata med dem. Och de får gärna vara fluffiga. Men jag har inget behov av att få deras fluff överallt på mig.

måndag 15 oktober 2007

Skogsäventyren

Min första hösthelg i bergslagsparadiset bjöd på allehanda vädertyper. Fredagen var solig, färgsprakande och så där eländigt blåsig som dagarna nere på slätten brukade vara. Natten var klar, isande kall och fylld med stjärnljus. Lördagen var grå, bara grå. Men utan blåst är alla väder vackra.

Bilden ovan hann jag precis ta innan dagsljuset tog slut, efter att jag irrat omkring med bil alldeles för länge genom en skog som jag borde ha kunnat betydligt bättre än så. Till slut kom jag alltså ändå fram till bäversjön som jag brukar följa med föräldrarna till då och då. Bävrarna tycktes ha blivit ivägjagade av större och mer miljöovänliga skogsavverkare, men äldre spår av dem fanns fortfarande kvar.

Virrkörningen var inte den enda bilrelaterade blundern för min del denna helg. Det första jag gjorde när jag kom fram till stugan var nämligen att köra i diket. Precis utanför vår grind. Jag har aldrig gjort något liknande förut, trots att jag faktiskt redan hunnit ha körkort i rätt många år. Det var en enorm tur att en av grannarna fanns på plats, för vad jag annars skulle ha gjort kan jag inte ens föreställa mig.

Tyvärr förstörde nog detta lite av den trevliga stämning som jag i flera år har jobbat så hårt för att bygga upp mellan oss. Grannen verkade nämligen inte alldeles överlycklig över att bli tvungen att ta paus i sitt eget arbete och komma över och hjälpa mig. Hjälpa och hjälpa, förresten, jag tilläts inte göra mycket mer än att stå bredvid och vara tjejigt imponerad och tacksam (hu och usch!). Kanske berodde det på att jag inte lyckades hitta domkraften som låg mycket intelligent gömd i bilens innandöme.

Jag får trösta mig med att jag en gång faktiskt har kommit till denna grannes undsättning när han själv låg i samma dike en bit längre bort, då med en trave spånskivor över sig. Fast den gången behövdes ingen domkraft, så jag misstänker att det ändå är jag som är den största klanten av oss.

Men elda kan jag fortfarande i alla fall. Oj, vad jag har eldat! Så helt dum var väl ändå inte helgen.

torsdag 11 oktober 2007

Mot skogen!

En stor fördel med att ha flyttat tillbaka till Dalarna är jag numera inte behöver längta ihjäl mig efter min stora kärlek här i livet. Det är en plats i den sydligaste delen av landskapet, där vårdagarna är klara, sommarnätterna är magiska och vinterskymningarna är lite smått övernaturliga. Hur det är där på hösten har jag dock inte så mycket erfarenhet av, så det tänkte jag ta reda på nu. Det är visserligen en otät sommarstuga jag ska bo i, och det sägs vara kyla på väg, men jag har ved i massor, så det ordnar sig nog.

fredag 5 oktober 2007

Mer reklam i lådan

Välkomsterbjudandena fortsätter att droppa in. Jag har fått ytterligare en uppsättning rabattkuponger från olika företag i stan. Nu var det en annan mataffär, en annan optiker och så vidare. De kommer inte att ha samma framgång som de tidigare affärerna med att fånga min uppmärksamhet, men inte för att de kom senare utan för att de helt enkelt inte tillhör de företag jag har valt sedan tidigare. Tråkigt för dem.

Jag fick också en lustig grön plastnyckel att hänga på min nyckelknippa. De visste antagligen inte att jag redan har ungefär fyrahundratjugoåtta nyckelringar i alla upptänkliga modeller och storlekar. De ligger i en plastpåse i min garderob och kan nog se ut lite som en samling, men tro mig, det är bara för att jag är så himla ordningsam som de allihop råkar ligga på samma ställe. Samlat på dem har jag då rakt inte gjort. Jag vet inte varifrån de kommer, men tydligen är det väldigt lätt att få många nyckelringar. Det finns många som är roliga också, men tyvärr har man oftast inte användning för mer än en eller ett par av dem. Det är ju trevligt att kunna bära med sig sin nyckelknippa och stoppa den i fickan och så där. Huruvida en grön plastnyckel ska räknas som nyckel eller nyckelring har jag dock inte kommit fram till än.

Fortsätt gärna att skicka mig erbjudanden och presenter. Det är enormt trevligt att känna sig välkommen.

söndag 30 september 2007

Folk

Gamla vänner och bekanta dyker upp från alla håll och verkar uppriktigt glada över att jag flyttat hem. Och alla är de vansinnigt fikasugna.

Härligt!

Kanske är jag ändå inte så mycket utböling som jag hade trott.

torsdag 27 september 2007

Promenadväder

Även vädret tycks välkomna mig hem. Sedan jag flyttade har det varit strålande sensommarväder nästan hela tiden. I och för sig har det varit rätt fint också i stora delar av resten av landet, men det tänker jag inte ta hänsyn till. Det är för mig solen skiner, och jag är på lika vackert humör själv.

Jag har varit duktig och promenerat nästan varje dag. Det har blivit ett antal olika rundor i omgivningarna. Man vill ju se hur det ser ut, vad som har förändrats och vad som är sig likt. Överlag är jag nöjd med vad jag har sett. Givetvis har det hänt en del under åren jag har varit borta, men de flesta förändringarna är positiva. Det har flyttat in mycket nytt folk i kvarteren omkring oss, och många rustar upp både hus och trädgårdar och gör så fint.

Jag blir glad av att se de prydliga små villorna med sina lummiga trädgårdar ligga där så stilla och fridfullt i solskenet. Nästan ännu gladare blir jag av att se att trots att det står små cyklar utanför många av husen, så är de stora blå åbäkena till studsmattor inte på långa vägar så vanliga här som i Linköping.

tisdag 25 september 2007

Väldans välkommen

Idag fick jag min första post sedan jag flyttade. Det tog alltså över en vecka, men med tanke på hur lite post jag får även i vanliga fall så är det faktiskt rätt bra ändå.

Det var en helt opersonlig, men ändå uppiggande, välkomsthälsning i form av en informationstidning om Falu kommun. Jag bläddrade i den och kände igen mig. Faktum är att jag hade besökt i stort sett alla sevärdheter minst en gång, kände till det mesta som berättades om stans historia och redan hade koll på var de flesta företag, affärer och sådant ligger. Jag är en mycket väl insatt nyinflyttad kommuninvånare. Och det var ju tur, med tanke på att jag hade missat årets två gratis bussrundturer för nyinflyttade.

På tal om bussar skulle jag visst få en gratis bussbiljett att göra en resa med inom stan, vilket ju faktiskt är väldigt fint av kommunen att bjuda på. När jag flyttade till Linköping fick jag inte det minsta lilla, inte ens ett vykort vad jag kan minnas, men så var de väl självsäkra och tog för givet att jag som student skulle stanna kvar i stan efter mina studier. (Det gjorde jag ju visserligen också ett tag, men nu ser jag det lite som en protesthandling att bidra till att inte invånarantalet i Linköping ökar alltför snabbt, samtidigt som jag är stolt över att få bättra på statistiken för Falun och Dalarna.)

Fast jag tror nog ändå att jag kommer att bjuda på den där bussresan. För att hämta ut den måste jag nämligen ta mig ner på stan, och har jag inget annat ärende där så blir det ju en helt onödig tur. Ska jag gå dit då och ta bussen hem? Nja, jag föredrar nog att cykla som jag brukar. Det är en av de stora fördelarna med en stad av Faluns storlek, att nästan allt i tätorten ligger inom cykelavstånd.

Med posten fick jag också ett kuvert med skojiga välkomsterbjudanden från lite olika affärer här i stan. Det stod att de ville "hjälpa till att forma mina nya köpvanor" ungefär. De sticker då inte under stol med sina avsikter. Men jag vet just inte om de kommer att nå sitt mål i alla fall. Erbjudandena kom nämligen uteslutande från affärer som redan har mina fötters röst, så att säga. Det var rabatt på storhandling på stormarknaden där vi ändå veckohandlar varje vecka, spolarvätska från kvartersmacken där mina föräldrar är stammisar, glasögonerbjudande från optikern jag gick hos som tonåring och lite annat smått och gott. Tackar! Det känns ju trevligt att få något som faktiskt passar en. Några nya köpvanor blir det nog inte av dessa erbjudanden, men å andra sidan är det ju rätt fint med uppmuntran till trogna kunder också, eller hur?

måndag 24 september 2007

Nästan som hemma

Jodå, det gick bra i storstan. En stor del av helgen ägnades dock åt skogspromenader. Man kan ju inte bara kolla på de gamla vanliga sevärdheterna varenda gång heller.

fredag 21 september 2007

Miljöombyte

Här har man precis flyttat hem till lagom stora Falun (ca 55 000 invånare) för att slippa trängas med en massa stressade stadsmänniskor i alldeles för stora Linköping (ca 139 000 invånare), och vad ska man då ägna sig åt sin första helg hemma i Dalarna?

Tja, varför inte ta en tur till Stockholm?

lördag 15 september 2007

Komma hem

Idag flyttade jag tillbaka till Falun. Hem till Falun. Jag har varit borta i rätt många år nu, och längtan till Dalarna har bara blivit starkare och starkare. Det trodde jag verkligen inte när jag flydde stan en gång för länge sedan. Då ville jag bara bort. Jag är fortfarande osäker på hur mycket som finns kvar av allt det där jag då ville bort från, men nu vågar jag ta reda på det. När allt kommer omkring så har jag ingen annan hemstad än Falun, så den får duga. Och ingenting är ju som hemma. Ingenting är förresten heller som Dalarna.

Jag vet ingen mer välkomnande syn än den som möter mig när jag kommer åkande på den nya fina vägen från Borlänge. Precis när jag kommer över krönet och nedförsbacken börjar, när grytan öppnar sig framför mig, när stan, de gamla välbekanta kyrktornen och slagghögarna ligger där i solen mellan de skogklädda bergen, precis då känner jag att jag har kommit hem. Det är annat det än en stor gul åker med en motorväg kantad av några gamla flygplan och med ett par gigantiska skorstenar och en stinkande soptipp, vilket är det första som möter en när man norrifrån närmar sig min gamla bostadsort Linköping.

Okej, jag kan väl möjligen inse att det finns enstaka människor som på motsvarande sätt inte är jättekära i de där välkomstslagghögarna, så jag ska försöka dämpa min lokalpatriotism en aning. Men hemma är hemma, det är vad det handlar om.

Se så vackert stan speglar sig i motorhuven ...