måndag 29 oktober 2007

På Stockholmståget 2

I Sala byttes en del av mina medpassagerare ut. Kring ett bord med fyra platser blev det en stund lite extra rörigt, sådär som det kan bli när en av de två personer som redan sitter där har bytt till en av de andra platserna, samtidigt som de två som kliver på ska försöka reda ut vem som egentligen sitter på vems plats.

En ytterligare fråga är tydligen vem som lämpligast ska sitta på vems plats, insåg jag när de två nypåstigna försökte komma fram till något.

Den ena, en man i 25-årsåldern, med farlig svart T-shirt och mössa på inomhus, men som sneglade snällt och inte alls skräckinjagande på mig under resten av den vidare färden, skulle bara till Uppsala. Den andra, en kvinna i 30-årsåldern, som såg klart normal och vettig ut, det vill säga som jag (dock alltså något äldre och dessutom gift - vilket i och för sig inte alls är någon garanti för vettighet), skulle till Stockholm. De andra kring bordet kom därför fram till att hon skulle sitta på fönsterplatsen och mannen vid gången. Hon protesterade dock högljutt.

- Men Stockholm kommer ju före Uppsala!

Folk tittade än en gång intresserat upp från sina tidningar och böcker. Någon upplyste kvinnan om att tåget visst skulle passera Uppsala på vägen till Stockholm. Hon slog då snabbt bort det hela:

- Jaha. Ja, det är inte så ofta jag åker norrut.

På Stockholmståget 1

Tågvärden var en tämligen stel och surmulen kvinna som inte verkade vilja prata mer än nödvändigt med resenärerna. Hon tog emot min biljett och klottrade de vanliga kråkorna på den (varför är det så ont om hålslag på tågen nuförtiden?). När hon lämnade tillbaka den sa hon helt kort:

- Stockholm.

Ingenting i betoningen eller intonationen avslöjade att uttalandet var något annat än ett sakligt konstaterande. Jag skulle till Stockholm, ja. Helt korrekt. Jag tog min biljett, stoppade den i fickan och skulle inte ha tänkt mer på saken om det inte hade varit för att kvinnan tittade liksom lite frågande på mig innan hon fortsatte vidare i vagnen.

Jag roade mig som vanligt med att titta på när alla mina medpassagerares biljetter gicks igenom. Efter några kontrollerade biljetter till insåg jag att det där "Stockholm" inte betydde "du ska till Stockholm, du", utan snarare var en fråga, antingen "och det är Stockholm som är din slutdestination?" eller vad hon väl egentligen ville veta "ska du byta till något annat tåg i Stockholm?". Hon ställde nämligen varianter av denna fråga till de flesta, men inte någon gång använde hon något av orden byta eller byte. Kanske hade hon någon personlig aversion mot just de orden. Lite besvärligt om man jobbar på tåg kanske, tänkte jag. Och det dröjde inte länge innan det uppstod en situation som gav exempel på detta.

Hon kom snart fram till ett par medelålders kvinnor som liksom många andra som åker till Stockholm över helgen verkade vara på ett glatt och lättsamt humör. Antagligen reste de iväg tillsammans för att roa sig, shoppa lite, kanske gå på musikal och sådant där som man gör en hösthelg i storstan.

Tågvärden tog deras biljetter, kontrollerade dem, klottrade lite, tittade för säkerhets skull en gång till och lämnade tillbaka dem. Fortfarande helt tonlöst sa hon:

- Det är inget vidare i Stockholm.

På klassiskt filmmanér blev det omedelbart knäpptyst bland passagerarna i vagnen. Allas blickar vändes intresserat mot tågvärden och de andra två kvinnorna. De senare stirrade oförstående på tågvärden, och innan denna hade hunnit uppfatta missförståndet svarade en av kvinnorna fundersamt:

- Nej, vi kanske borde ha stannat i Falun i alla fall.

Huvudstadsbesök

Jag sa ju det, dalfolket kan inte hålla sig borta från Stockholm. Så nu har jag varit där igen, jag också.

torsdag 25 oktober 2007

Upplevda avstånd

På tal om att åka en bit för det man vill ha, så kom jag förresten att tänka på något jag läste för något år sedan om upplevda avstånd. Det var något om att dalfolket upplever avståndet till Stockholm som kortare än stockholmarna upplever avståndet till Dalarna, eller något liknande. Jag kan i alla fall tänka mig att det skulle kunna vara så.

Själv har jag i och med flytten från Linköping hamnat en aning längre från Stockholm. Framför allt i bilväg borde det märkas, då jag inte längre har motorväg hela resan till huvudstaden, men faktum är att jag upplever det som om sträckan härifrån Falun är kortare.

Jag misstänker att det har att göra med att folk omkring mig här uppe åker fram och tillbaka till Stockholm mest hela tiden. Det dags- och veckopendlas, folk åker på konserter på vardagskvällar, det är lagom långt för helgresor med shopping och teater eller vad man nu kan vilja ha som inte finns på hemmaplan. Avståndet är liksom inget större hinder när det handlar om att åka till Stockholm.

Och nu ska det till och med kunna gå ännu fortare än tidigare för dem som väljer bilen. Men det går gott om tåg också. Med lite god vilja kan man kanske se dem som pendeltåg från en ganska avlägsen förort till storstan?

onsdag 24 oktober 2007

Norrlandstur

Ikväll var vi en sväng till Norrland. Det är ju i själva verket inte alls långt från Falun, så vi åkte en bra bit längre än man egentligen behöver göra för att bara ta sig över gränsen till Norrland. Vi åkte ända till Ikea (i Valbo då alltså).

Tänk ändå att man ska behöva åka till Norrland för att gå på Ikea! Ja, om man hellre vill det kan man förstås åka till Västerås eller Örebro, men det är ju klart längre. Att det fortfarande inte finns något Ikea i Dalarna känns lite underligt. Nog borde det väl finnas tillräckligt med folk här för att motivera ytterligare ett möbelvaruhus?

Samtidigt är det något speciellt det där med att vara tvungen att åka en bit för att handla sina platta paket. Under min uppväxt åkte vi till Ikea nästan exakt en gång om året, och då var det en stor händelse. Kanske är det därför jag fortfarande är så förtjust i hela Ikea-konceptet? Ändå har jag de senaste åren bott i en Ikea-stad och haft möjligheten att åka dit en gång i veckan bara för att titta om jag har velat. Det har gjort det klart mindre exotiskt, men det är ändå fortfarande speciellt för mig. Särskilt nu när jag har flyttat tillbaka till Dalarna igen. I alla fall tillräckligt speciellt för att det ska kännas roligt med en helkvällsutflykt med familjen till Norrland.

Enligt många sydlänningar är ju vi i Dalarna så gott som norrlänningar, och i vissa avseenden stämmer det nog. Vi är i alla fall beredda att åka en bit för det vi vill ha.

söndag 21 oktober 2007

Jättefluffkatten

Enligt mina föräldrar finns det rätt många katter i kvarteret, men jag hade fram till helt nyligen inte sett till mer än ett par av dem på håll. De senaste dagarna har jag dock vid ett flertal tillfällen siktat något stort, grått och molnliknande i vår trädgård. Igår när jag kom ut strök denna extremt fluffiga katt kring vår kompost. Jag gick försiktigt och småpratande förbi den för att inte skrämma bort den (vilket annars skulle vara något mina föräldrar hade uppmuntrat).

Idag satt den nere vid vägen, mittemot huset där den sägs bo. Jag stannade säkert tjugo meter ifrån den, men vi fick ändå genast ögonkontakt, och så fort jag hälsat började den jama ihärdigt. Jag hörde visserligen inget på det avståndet, men jag såg på munrörelserna att jättefluffkatten pratade med mig. Man vet ju hur de är, de där husdjuren.

Min erfarenhet säger mig att det inte brukar vara så värst lätt att locka till sig obekanta grannkatter. De katter som kommer fram till en gör det oftast spontant och inte sällan oönskat. Jättefluffkatten verkade dock vara av det extra sällskapssjuka slaget och kom knallande så fort jag böjde mig framåt och ropade på den. Kanske var dess familj inte hemma? Jag hoppades nästan det, med tanke på att de annars kunde ha sett oss från köksfönstret. Jag och jättefluffkatten blev nämligen snabbt lite väl intima. Den gned sig runt mina ben varv på varv, och jag klappade den lite halvhjärtat på huvudet. Det var inte nog, tyckte den, och pressade sin skalle mot min handflata så hårt den förmådde. När jag ändå inte satte mig på huk och började storgosa med den kände den sig tydligen tvungen att börja klättra på mina ben. Då ursäktade jag mig och gick.

Det fanns ju faktiskt en anledning till att jag och exkatten inte kom alltför bra överens och att hon numera är just min exkatt. Fast jag gillar fortfarande katter. Lite sådär lagom, på håll, ibland, då och då. Jag har gärna katter som kompisar. Jag finner stort nöje i att prata med dem. Och de får gärna vara fluffiga. Men jag har inget behov av att få deras fluff överallt på mig.

måndag 15 oktober 2007

Skogsäventyren

Min första hösthelg i bergslagsparadiset bjöd på allehanda vädertyper. Fredagen var solig, färgsprakande och så där eländigt blåsig som dagarna nere på slätten brukade vara. Natten var klar, isande kall och fylld med stjärnljus. Lördagen var grå, bara grå. Men utan blåst är alla väder vackra.

Bilden ovan hann jag precis ta innan dagsljuset tog slut, efter att jag irrat omkring med bil alldeles för länge genom en skog som jag borde ha kunnat betydligt bättre än så. Till slut kom jag alltså ändå fram till bäversjön som jag brukar följa med föräldrarna till då och då. Bävrarna tycktes ha blivit ivägjagade av större och mer miljöovänliga skogsavverkare, men äldre spår av dem fanns fortfarande kvar.

Virrkörningen var inte den enda bilrelaterade blundern för min del denna helg. Det första jag gjorde när jag kom fram till stugan var nämligen att köra i diket. Precis utanför vår grind. Jag har aldrig gjort något liknande förut, trots att jag faktiskt redan hunnit ha körkort i rätt många år. Det var en enorm tur att en av grannarna fanns på plats, för vad jag annars skulle ha gjort kan jag inte ens föreställa mig.

Tyvärr förstörde nog detta lite av den trevliga stämning som jag i flera år har jobbat så hårt för att bygga upp mellan oss. Grannen verkade nämligen inte alldeles överlycklig över att bli tvungen att ta paus i sitt eget arbete och komma över och hjälpa mig. Hjälpa och hjälpa, förresten, jag tilläts inte göra mycket mer än att stå bredvid och vara tjejigt imponerad och tacksam (hu och usch!). Kanske berodde det på att jag inte lyckades hitta domkraften som låg mycket intelligent gömd i bilens innandöme.

Jag får trösta mig med att jag en gång faktiskt har kommit till denna grannes undsättning när han själv låg i samma dike en bit längre bort, då med en trave spånskivor över sig. Fast den gången behövdes ingen domkraft, så jag misstänker att det ändå är jag som är den största klanten av oss.

Men elda kan jag fortfarande i alla fall. Oj, vad jag har eldat! Så helt dum var väl ändå inte helgen.

torsdag 11 oktober 2007

Mot skogen!

En stor fördel med att ha flyttat tillbaka till Dalarna är jag numera inte behöver längta ihjäl mig efter min stora kärlek här i livet. Det är en plats i den sydligaste delen av landskapet, där vårdagarna är klara, sommarnätterna är magiska och vinterskymningarna är lite smått övernaturliga. Hur det är där på hösten har jag dock inte så mycket erfarenhet av, så det tänkte jag ta reda på nu. Det är visserligen en otät sommarstuga jag ska bo i, och det sägs vara kyla på väg, men jag har ved i massor, så det ordnar sig nog.

fredag 5 oktober 2007

Mer reklam i lådan

Välkomsterbjudandena fortsätter att droppa in. Jag har fått ytterligare en uppsättning rabattkuponger från olika företag i stan. Nu var det en annan mataffär, en annan optiker och så vidare. De kommer inte att ha samma framgång som de tidigare affärerna med att fånga min uppmärksamhet, men inte för att de kom senare utan för att de helt enkelt inte tillhör de företag jag har valt sedan tidigare. Tråkigt för dem.

Jag fick också en lustig grön plastnyckel att hänga på min nyckelknippa. De visste antagligen inte att jag redan har ungefär fyrahundratjugoåtta nyckelringar i alla upptänkliga modeller och storlekar. De ligger i en plastpåse i min garderob och kan nog se ut lite som en samling, men tro mig, det är bara för att jag är så himla ordningsam som de allihop råkar ligga på samma ställe. Samlat på dem har jag då rakt inte gjort. Jag vet inte varifrån de kommer, men tydligen är det väldigt lätt att få många nyckelringar. Det finns många som är roliga också, men tyvärr har man oftast inte användning för mer än en eller ett par av dem. Det är ju trevligt att kunna bära med sig sin nyckelknippa och stoppa den i fickan och så där. Huruvida en grön plastnyckel ska räknas som nyckel eller nyckelring har jag dock inte kommit fram till än.

Fortsätt gärna att skicka mig erbjudanden och presenter. Det är enormt trevligt att känna sig välkommen.