fredag 30 november 2007

Dags att köpa mer tråd snart

Alltså, 114 meter tyg blir en rätt ordentlig hög. Även om jag syr dubbla gardiner ända ner till golvet till båda köksfönstren, en matchande duk och dynor till alla stolarna och dessutom klär in hela väggarna med randigt jultyg kommer det att bli mer än ett par stuvbitar kvar. Inte minst på grund av att vi antagligen har ett av Svealands minsta kök.

Men så här års, när adventstider nalkas, gäller det att få fart på kreativiteten, så det är bara att jobba på. Små löpare till fönsterbrädorna, en större till köksbänken, grytlappar och grytvantar, förkläden till alla familjemedlemmar och diskhanddukar följer naturligt. Härnäst kommer lampskärm till taklampan, tehuva, söta hyllremsor till kokbokshyllan, sovsäck till vattenkokaren, snygga tyglock till burkarna som vi ska ha det hemgjorda julgodiset i, brick- och brödkorgsdukar, någon liten piffig dekoration till skinkpinnen ... Och - nu höll jag nästan på att glömma - det måste givetvis vara en matchande uppsättning textilprodukter till pepparkakshuset!

Däremot har jag inte riktigt bestämt om jag ska sy något överdrag till mikron. Men tyget skulle antagligen räcka.

Veckans yrke

Den här veckan jobbar jag som sömmerska. Mamma köpte 114 meter tyg när vi var på Ikea senast och nu har hon beordrat mig att av detta trolla fram nya julgardiner till köket. Det ska väl gå att ordna. Jag har tillgång till två symaskiner och en jättefin kravspecifikation. Här:


Dessutom har jag en gång vunnit en raksömstävling. Typ. Förutom att det inte var en tävling. Och inte bara raksöm. Egentligen var det väl bara ett vanligt litet symaskinsprov i slöjden på högstadiet. Men femma fick jag bestämt i alla fall. Det var nog då jag var på toppen av min förmåga att backa med symaskin.

torsdag 29 november 2007

Villakvarteret 21:30

Nu kör de snöskoter på gatan utanför. Ja, det är väl nästan Norrland då. Eller Masjävlar.

Och jag bor här! Hurra!

Något mer snö

Vardagsspänning

Det är alltid lika spännande att svara i telefon när man inte vet om det kommer att höras något ...

Snöröjning

Någon klantskalle (och det borde väl vara jag, det) hade lämnat postlådan öppen sedan förmiddagen, så nu var den full med snö. Tursamt nog var det i alla fall perfekt kramsnö, så jag bakade ihop innehållet i lådan till en snötårta och lyfte ut hela bakverket.

På andra sidan gatan hörde jag trevliga grannfrun ropa "nu fåle va nooog!" (och det där ska föreställa en enkel återgivning av klingande bergslagsmål, dårå). Jag tittade upp, såg att hon också gjort uppehåll i skottandet och nu hade blicken riktad mot mig. "Ja", försökte jag mig på att svara, men allt som hördes var ett utdraget kraxande. Det hördes uppenbarligen inte 50 meter bort, in på gården på andra sidan den breda gatan, så grannfrun upprepade sin kommentar. Den här gången lyckades jag få ur mig ett skapligt starkt och tydligt "ja, verkligen", men om grannfrun hörde något vet jag inte. Vi återgick båda två till vårt snöröjande och jag kände mig hemskt ohyfsad. Kanske borde jag ha knallat över och gestikulerat fram en förklaring till min oförmåga att prata?

Säkert trodde hon dessutom att jag var mamma. Det borde inte ens behövas skymningsljus, ymnigt snöfall och stort avstånd för att förväxla oss i vinterkläder. Ja, jag saboterar då grannsämjan för mina föräldrar var jag än visar mig ...

Röstfri

Jag låter jätteroligt idag. Det lilla som hörs överhuvudtaget alltså. Mest kommer det väsningar och hostattacker från mitt håll om man försöker få mig att säga något.

Men kan man inte prata kan man ju i alla fall alltid blogga.

Något snö


Såvida inte Falun plötsligt hör till Dalafjällen påstås det idag bli "mulet väder och något snö" här. Något snö. Tjena. Så här ser det ut nu:

Inte för att jag klagar. Förra vintern fick jag lite snö en gång i oktober och därefter var det barmark långt in i januari. Då bodde jag visserligen i södern, men jag har för mig att det inte var mycket bättre här uppe. Så att det snöar nu gör mig ingenting i sig.

Det känns bara lite typiskt att de här mastodontsnöfallen sammanfaller med att vi måste ut med bilen, att bara jag är hemma och att jag för ovanlighetens skull är rätt rejält krasslig.

onsdag 28 november 2007

Veckans fynd

Intressant förkylning det här. Varvat med vanligt snor frambringar min näsa allehanda oväntade prylar.

Nyss, till exempel, snöt jag ut ett litet partytält ur min vänstra näsborre. Det blir fint till sommaren, ihop med den lilla möbelgruppen jag har samlat på mig tidigare under veckan.

tisdag 27 november 2007

Tänka positivt

Ajajaj! Mina stackars klena, otränade armar! Och ajajaj, min söndersnutna näsa!

Å andra sidan, det sägs kunna bli mer snö den här veckan, så då kanske mina armar inte kommer att vara otränade så värst länge till. Och skulle någon behöva anställa en Rudolf inför kommande tomteevenemang så tror jag att jag har goda, naturliga, förutsättningar att få jobbet.

Jag är på g, jag känner det nu.

måndag 26 november 2007

Deluppdrag slutfört

Jag klarade det! Och överlevde. I alla fall länge nog för att berätta om det.

Fast det var inte lite jobbigt. Snön höll på att bli blöt och riktigt tung lagom tills jag satte igång med skottningen, och mina snorfyllda luftvägar snörpte ihop sig i protest när jag tog i tills jag nästan svimmade. Under tiden satt gubbarna i husen runt omkring och glodde intresserat och helt ogenerat på mig. De hade förstås redan skottat klart på sina små fjantuppfarter. På vår gård har vi en rejäl en. Vi snackar en väg motsvarande en tvärs genom Australien. Fast med ett decimetertjockt lager snö på. Eller nä! Inte nu längre.

Nu ska jag bara göra det andra jag har lovat också, så kan jag lägga mig och dö sedan.

Om inte

Det snöar (massor!), mamma jobbar sent, pappa behöver mötas vid tåget ikväll och jag är hängig och har eventuellt lite feber.

Om bara en av dessa saker hade väntat till en annan dag istället hade det inte varit några problem. Problemet nu är att man bör skotta snö innan man tar ut bilen på vår gård. Om jag inte hade haft feber hade jag lätt fixat detta. Så här års är det till och med roligt att skotta snö. Om det inte hade snöat hade jag bara behövt åka iväg, vilket jag också lätt skulle ha klarat av. Om pappa inte hade varit på resa just idag hade jag kunnat sitta inne och kura med min förkylning och gott samvete. Eller om mamma inte hade jobbat sent hade ju hon kunnat skotta och åka istället.

Jag vill förstås att pappa ska komma hem. Jag tror inte att det går att förvänta sig att en decimeter snö töar bort under dagen, och förresten vill jag det inte heller för jag gillar ju snön. Så det jag har att göra nu är att bli frisk fort som attan, så att jag kan gå ut och skotta snö efter lunch. Annars får jag väl ta risken att dö av att kroppsarbeta med en möjlig infektion i kroppen. Lite nytta måste ju ens föräldrar ha av en.

söndag 25 november 2007

Snörvel

Japp, förkyld! Jag anade rätt igår. Men eftersom det aldrig blev mycket mer än lite halsåkommor förra gången får jag väl ta igen det missade snorandet nu istället. Det är inte mer än rätt.

lördag 24 november 2007

God jul eller inte

Hela familjen hängde hemma hos brorsan på eftermiddagen. Han själv lekte möbelfabrik tillsammans med pappa. Mamma tog tillfället i akt och dammsög hela lägenheten. Hon sade sig ha lite abstinens eftersom hon får städa så lite hemma nuförtiden. Själv insåg jag plötsligt att jag höll på att bli förkyld (för andra gången på drygt en månad, jag som nästan aldrig är sjuk annars, men så går det väl när man låter bli att akta sig för charmiga små snorungar som hostar en rakt i ansiktet), så jag satt mest och stirrade tomt ut i luften. Lite tittade jag på grannarna i huset mittemot också, för att försöka se vilka som hade köpt sina fönsterlampor på Ikea.

Vi tog en sväng till gigantostormarknaden. Jag hade aldrig varit på just den sortens affär tidigare, så det blev lite av ett äventyr. Eftersom vi inte skulle handla så mycket strosade vi mest i de kilometerlånga gångarna och tittade storögt på alla jättehyllorna med allt som fanns i storfamiljsförpackningar. Vi såg nog ut lite som turister faktiskt.

Vid leksakerna körde de andra iväg mig, då de skulle spana in en julklappsfilm till mig (som jag själv hade upptäckt bara skulle kosta hälften så mycket på detta ställe som på exempelvis vår vanliga stormarknad). I ungefär en evighet drev jag sedan runt och tittade på träns och grimskaft och fleecebandage och ridstövlar, och var enormt fascinerad av att det fanns hästprylar i en vanlig mataffär. Det har jag aldrig sett förut. När jag tyckte att de andra borde vara klara letade jag lite efter dem vid kassorna, men alla människor har ju likadana mörka kläder så här års, så jag såg ingen jag kände igen. Jag hittade sedan i alla fall brorsan vid jordnötssmöret, så allt ordnade sig så småningom till det bästa.

På kvällen fick pappa lust att se min julklappsfilm, så jag fick den i förskott eller som försenad någonting-annat-present eller vad det var. Då upptäckte vi att filmen var så lång att ingen av oss skulle orka se den just då i alla fall. Så mina föräldrar fick tillbaka den för gömning någonstans i ett skåp eller så, och jag instruerade mig själv att radera händelsen ur minnet för en månad framåt. (Verkligen intelligent att blogga om den då, kan man tycka.)

Perfekt

En månad till julafton. Det doftar saffran i hela huset redan när jag går upp. Ute är det vitt, vitt, vitt överallt och solljuset lyser blekt genom de tunna vinterdagsmolnen.

Det är lördag, jag har sovit i många timmar, det är skidåkning på tv, alla är lediga och eftermiddagen är avsatt för familjeaktiviteter.

Perfekt.

onsdag 21 november 2007

Krigarprinsessorna

Precis när jag beklagat mig över att jag inte verkade ha några sådana vänner som jag skulle behöva just nu, några att umgås med, ringde Big Bro. Det är inte första gången hans tajming är så där obegripligt perfekt. Nu ville han att jag skulle komma över och umgås med honom och hans döttrar. Så det gjorde jag.

Det började ganska lugnt, eftersom jag var tämligen obekant för de båda småtjejerna och de därför höll en låg profil inledningsvis. Men när vi lämnat deras pappa ensam med bakningen och begett oss till lekrummet kom deras sanna krigarprinsessnatur fram. Jag, som inte har särskilt mycket erfarenhet av barn, häpnade över hur mycket man tydligen både klarar av och orkar när man är två respektive fyra år.

Föräldrarna i sin tur tycktes förvånade över hur snabbt jag blev accepterad som lekkompis. Jag väljer att ta det som en komplimang, tror jag. I vilket fall som helst var nog det här precis vad jag behövde idag. Jag hann visserligen knappt byta tre ord med den vän som bjöd hem mig, men å andra sidan kan vilda krigslekar med två nya, ungdomliga kompisar vara minst lika välgörande som ett djupare vuxensamtal.

Nu måste jag bara vila öronen lite.

tisdag 20 november 2007

Gå på stan

Jag hängde med Majsan på en tur på stan. Hon åker dit för minsta lilla ärende, och det är väl kanske så vanliga människor gör, men själv är jag inte riktigt van vid det. Jag väntar tills jag verkligen behöver, vilket har lett till att jag hittills inte varit många gånger alls på stan sedan jag flyttade hem.

Men i Falun är det verkligen trevligt att gå på stan. Det här är en av de städer som fortfarande har de flesta butikerna i stadskärnan (även om många av oss åker till Borlänge och Kupolen för shopping ...), och det är väldigt mysigt att traska runt på gatorna inne i centrum. Nu gick jag där och njöt av att fortfarande känna igen mig så väl, trots många års utveckling och att en massa ställen har piffats till, byggts om, tillkommit och försvunnit.

Ta bara en sådan detalj som tegelväggen på parkeringshuset vid Åhléns. När jag gick utefter den väggen idag dök plötsligt en känsla från barndomen upp. Jag mindes hur jag alltid när jag var liten brukade hålla handflatan mot den där väggen med de utstående tegelhörnen, så att fingrarna snärtade mot varenda kant medan jag gick. Jag kunde precis känna smärtan i handen utan att behöva göra om det hela i verkligheten.

Sedan insåg jag att det finns ytterligare en anledning till att jag borde gå på stan här oftare. Jag har nämligen fortfarande inte lyckats göra mig av med den östgötska tonen i mitt tal. Jag behöver lyssna mer på folk som pratar som man ska göra här, så att jag åter kanske kan snappa upp det där jag tidigare inte ens visste att jag hade. Falumålet. Mmm!

lördag 10 november 2007

"Någon har stått nedanför mitt fönster", sa lilla Rotlös

I förrgår morse när jag drog upp persiennen och tittade ut såg det ut så här:


I dag såg det ut exakt likadant.

Det enda märkvärdiga med det är att i går var all snö borta och ny kom under kvällen och natten. Det är alltså någon som har för vana att hänga nedanför mitt fönster på nätterna.

Någon. Någon? Jag vågar nästan sätta en krona på att min beundrare är rund och jättefluffig. Att det är någon som har feta tassar syns ju förresten på spåren.

torsdag 8 november 2007

Klädprinciper

Jag har till och med tagit fram och börjat använda vinterjackan. Nere i södern har jag de flesta åren inte gjort det förrän framåt jul, när det har varit dags att åka norrut. Den förra vintern började visserligen inte förrän i januari, men annars har det varit mest på trots jag har vägrat vinterkläder in i det längsta.

Eftersom sydlänningarna där nere envisas med att tro att jag är från Norrland har jag bestämt mig för att ge dem vad de förväntar sig. Därför fnyser jag alltid föraktfullt åt tjocka halsdukar och dunjackor i oktober och november. Och så länge temperaturen håller sig över nollan har jag minsann ingen mössa på mig, oavsett månad.

Naturligtvis finns det undantag, men här handlar det ändå om principer. Kommer man från "nästan Norrland" så måste man ju visa att man tål en del.

Dessvärre är tre minusgrader i Linköping ungefär jämförbart med trettio dalaminusgrader. Men det kan inte hjälpas. Principer är principer.

Fast nu är jag hemma i Dalarna igen. Här kan man klä sig som man vill. Inte för att det kommer att behövas i det här klimatet, men kanske jag rent av tar fram tumvantarna innan november är slut.

onsdag 7 november 2007

Undantagshandling

Det var knappt att jag hörde att det ringde på dörren, för dörrklockan har numera skippat plinget i sitt ursprungliga pling-plong. Jag chansade på att det var ofarligt och öppnade.

Ute på trappan stod en äldre man som ville sälja Lions jultia. Jag drog mig till minnes att mamma brukar prata om att hon köper sådana så jag bestämde mig genast för att göra det åt henne. (Jultior och majblommor är dock det enda man kan få oss att köpa vid dörren, och bara en gång av varje per år, så få inga idéer nu.)

- De kostar tio kronor styck, men det är rabatt, så man får två för tjugo, skojade mannen.

Undrar hur många gånger han hade kört den.

Jag tyckte i och för sig att det var lite småkul, men hann aldrig visa det eftersom jag samtidigt meddelade att jag skulle köpa två jultior, och därefter rusade in efter pengar. Det var nästan lite synd att han inte fick någon uppskattning för sina lustigheter, för det var en sådan där söt farbror som gott kan få hållas med sitt skämtande.

När mamma kom hem hade hon mycket roligt åt att jag köpt jultior å hennes vägnar. Tydligen hade min bror gjort samma sak en annan gång när hon inte var hemma.

- Vilket inflytande man ändå har över sina barn, skrattade mamma.

Ja, man får vara glad att hon inte köper större och dyrare grejer av dörrförsäljarna. Det skulle kunna få besvärliga konsekvenser.

My kind of novemberväder

"Mulet men i stort sett uppehåll."

Så såg tidningens väderprognos för den här dagen ut.

Den var fel! Fel, fel fel, fel, FEL!

Det snöade redan innan jag gick upp (vilket på grund av ljuset var betydligt lättare idag, och ändå misstänkte jag inget innan jag satte mig upp i sängen), och sedan tog det inte slut förrän solen gått ner.

Gårdagens pissregn och blåst hade antagligen kunnat göra rätt många deprimerade (det lilla som var kvar av helgens snö gick rent av under helt och hållet), och för egen del blev följden att jag stannade inomhus ytterligare en dag, fast det fick mig att bli ännu mer dyster.

Men idag, idag! Ljuvligt stilla snöfall. Juligt vitt, tyst, stämningsfullt. Jag var ute i en timme och lät den friska men milda kylan bita mina kinder skära. Åh, underbara inlandsklimat! Det är annat det än slättblåsten som gett mig huvudvärk året runt de senaste åren.

tisdag 6 november 2007

Varje dag har sin början

Vaknade knappt i morse. De andra i huset hann gott och väl koka sitt morgonkaffe, packa väskor, bygga om ett par rum, lägga in sill och ge sig av hemifrån innan jag så smått blev medveten om världen. Det var då det smattrande regnet och det ihållande skvalandet från de abrupt avhuggna stuprören utanför mitt fönster trängde igenom radions struntprat, som redan pågått i någon timme.

Jag tvingade mig att glänta lite på ögonen, men såg efter detta fortfarande ingenting. Jag öppnade ögonen helt och vände mig på rygg. Stjärnorna i taket hade slocknat, men annars såg det i stort sett ut som det gjort innan jag började blunda tidigt på natten. Det var mörkt!

Efter att ha legat och dragit mig i ytterligare en halvtimme utan att bli ett dugg piggare började jag tala högt och bestämt till mig själv:

- Nä, hörru, nu är det i alla fall hög tid att gå upp.

Inget svar.

- Här kan man ju inte ligga hela dagen.

Djup suck.

- Ja, jag ska väl gå upp då. Men det finns verkligen ingen som helst anledning att göra det idag. Om jag går upp eller inte gör inte den minsta skillnad för en enda människa.

Och med min vanliga logik satte jag mig därmed tvärt upp i sängen, slängde fötterna över kanten och utförde dagens första helt onödiga handling.

lördag 3 november 2007

Ljusen i mörkret


Var uppe på Skogskyrkogården en sväng frampå kvällskanten. Jag har inga gravar att besöka i Falun och hade faktiskt aldrig varit på den här kyrkogården överhuvudtaget, trots att jag annars tycker att kyrkogårdar är mycket trevliga platser att promenera omkring på. Att för första gången komma till en större, skogig kyrkogård i mörkret är dock kanske inte helt optimalt, med tanke på hur lätt man irrar bort sig, men det gick nu ändå rätt bra.

Det var nämligen inte bara väldigt mycket folk där, utan större delen av stans befolkning verkade redan ha varit där under dagen. Det var ljus precis överallt! Jag har varit på lite olika kyrkogårdar på Alla helgons dag förr om åren, och många gånger förundrats av alla vackert lysande gravlyktor i höstmörkret, men så ljustätt som det var på den här kyrkogården har jag aldrig sett det någonstans. Jag trodde att det normala var att sätta ett ljus på varje grav, eller möjligen ett per person i graven, men här var det många, många gravar som var ordentligt upplysta av en hel grupp med ljus. Och det var så vackert! Det blir helt klart mäktigare när ljusen står i grupper här och var än när de små ljusprickarna är absolut symmetriskt utplacerade en och en.

Vad duktiga de är i min stad! Jag blir stolt över dem. Alldeles miljövänligt är det väl i och för sig inte, men gott ändå.

Komparera hela vägen!

Säg vad du vill. Till exempel:
"Det kan väl aldrig vara möjligt!"
"Är det sant?"
"Vart är världen på väg?"
"Äntligen! Hurra!"
"Jag går inte på det där."
"Vem bryr sig?"
"Det var som sjutton."

Själv tänker jag nu på allvar börja säga färst.

Vintrigt värre

Efter ett par dagars extremt grått novemberväder redan i slutet av oktober har jag idag istället nästan fått överdos av förskottsjulkänslor. Fast solen skiner nästan som vore det januari. Ja, det där med tid är inte lätt. Det måste vara ännu svårare för naturen som inte ens har någon mobil med kalenderfunktion.

Hur som helst välkomnar jag snön. Hoppas att den stannar till eftermiddagen.




Till och med sparken har tittat ut ur sommaridet. Och titta! Den har ju fått en unge!


De allra juligaste känslorna uppstod dock när jag igår packade upp årets nya ljusslinga från Ikea (de håller tydligen i en säsong på sin höjd). När vi väl fått bukt med glappande lampor och slarvigt tvinnade kablar kom den på plats och jag ersatte raskt min befintliga fönsterbelysning med den nya ljusdekorationen. Det blev då sådan dämpad adventsstämning att jag inte kunde koncentrera mig på någonting, så det blev till att byta tillbaka. Det där skumraskmyset får vänta ett par veckor till, va?

Röd dag i vilket fall

Det känns verkligen oerhört mycket som söndag idag. På sätt och vis är det ju det, i alla fall till färgen i almanackan. Tydligen behövde man inte ha jobb med halvdag igår för att få njuta av känslan av en extra lång helg.

Anledningen torde vara att det blev en lång, lång, lååååång och trevlig eftermiddag med påföljande familjekväll igår, nästan som en hel lördag. Väldigt mycket hemgjord filmfrågesport blev det också. Dessutom glasstårta.

Idag är det följaktligen söndag. Imorgon blir en bonusdag.

fredag 2 november 2007

Halvdag

Alla människor verkar jobba halvdag idag. Så trevligt och mysigt liksom. Gå hem medan det är ljust, kanske handla lite på vägen och sedan ha en lite extra lång och skön helg med familjen.

Men jag har inget jobb, så jag kan inte gå hem tidigare. Jag sitter här vid datorn och ser hur en efter en av mina bekanta blir offline och otillgängliga för något som känns som en mindre evighet. Det är faktiskt nästan ångestframkallande. Jag vill också förtjäna att gå hem tidigare och vara med familjen.

Jo, alltså, jag är ju redan hemma, jag vet. Mamma också (trots att man inte får halvdagar på hennes jobb, men alla jobbar ju konstigt nog inte mellan 8 och 17). Vi har till och med hjälpts åt med städningen. Det är väl familjekänsla så att det förslår! Och så får jag känna att jag har jobbat lite också.

Men ändå. Jag är avis.

torsdag 1 november 2007

Nya och gamla vänner

Tog en liten tur ut i den kalla blåsten på eftermiddagen. Där satt återigen jättefluffkatten nere vid vägen. Jag stannade på ett antal meters avstånd och började småprata med den. Den tog genast några kliv åt mitt håll och satte sig sedan och jamade till svar. Så höll vi på i någon minut, tills den bestämde sig för att komma fram och hälsa på riktigt. Och så fick mina byxor sig en rejäl omgång av katthårsstrykning igen. Jag tänkte låta bli att klappa jättefluffkatten den här gången, eftersom vi befann oss precis utanför huset där den påstås bo och jag inte vill verka som om jag har planer på att sno den, men den är verkligen något makalöst kelsjuk! Den klättrade helt sonika på mitt ben tills den nådde min hand med huvudet. Jag blev tvungen att slita mig lös och gå därifrån idag också.

På kvällen var jag som vanligt och veckohandlade med mamma i Butikernas butik 2007. Medan jag stod och hängde över vagnen i väntan på att hon skulle ha kollat upp alla veckans specialerbjudanden såg jag i ögonvrån hur en mörk typ närmade sig. Jag kurade ihop mig i tron att om det var någon som skulle antasta mig med frågor om tiden eller erbjudanden om telefonabbonemang så skulle han plötsligt ändra sig. Men det gjorde han inte, utan i stället knackade han mig på axeln och sa hej.

Det var onekligen något bekant i den där rösten, så jag vände mig om och stirrade rakt in i ett ansikte med mustasch mitt i och mössa ovanför. Jag riktigt hörde hur det knastrade och klonkade när min hjärna tog emot signaler och kopplade om. Och så insåg jag plötsligt att personen som stod framför mig var en av mina bästa vänner.

Eller ja, en gång i tiden var han en av mina bästa vänner. Sedan försvann han bara från världen. I alla fall från min värld. Jag hade nästan börjat tro att han inte ens fanns. Men det visade han sig nu alltså göra. Och nu har jag alla tänkbara kontaktuppgifter till honom, så då kan vi ju hitta varandra åtminstone den närmaste tiden igen.

Han hade inte varit här i stan på ett och ett halvt år, och jag har ju just flyttat hem, och så träffades vi så där. Sådant tycker jag alltid är lika spännande. Fast alla sydlänningar tycker antagligen att det är helt naturligt att sådant händer här, där det ju knappt bor något folk (bara några enstaka tiotusental). Nåja, jag är i alla fall fortfarande nästan förstummad av överraskningen.

Oj.

Flyg fula flygplan, flyg!

Medan jag stod och diskade kunde jag beskåda något slags flyguppvisning utanför köksfönstret. Det var ett sådant där litet plan som man stup i ett läser om i tidningarna. Sådana där som tydligen är så svåra att landa att man mest bara störtar med dem. Det verkar ju inget vidare, om jag får säga vad jag tycker.

I alla fall, det höll på och loopade och gjorde trick där uppe en bra stund, mitt över bostadsområdet. Och jag glodde med gapande mun.

Det är lite lustigt det där. Efter att ha bott i en hel drös med år i flygstaden Linköping tycker man kanske att jag borde vara rätt immun mot flygfarkosters brummande utanför fönstret. Där såg jag ju diverse flygplan varenda dag. Och visst vande jag mig vid det. Men nog hände det fortfarande efter flera år att jag tittade upp när jag hörde militärflygplanen komma in för landning på Malmen. Och visst spanade jag genom fönstren när helikoptrarna flög särskilt lågt. Jag kom till och med ihåg att sakna de söta segelflygplanen med sina små puttriga sällskapsplan, efter att de försvunnit. Fast på det hela taget slutade jag efter ett tag att bry mig om de där flygfarkosterna.

Det verkar dock bara gälla just i Linköping. Så fort jag kommer någon annanstans kan jag inte längre ignorera minsta lilla ljud av ett flygplan eller en helikopter. Jag är tvungen att rusa ut och ställa mig och stirra mot himlen om det så bara är ett trafikflygplan som passerar så högt upp att man knappt kan urskilja det mot himlen med blotta ögat.

Å andra sidan, inte är det var dag man har en mindre flyguppvisning utanför köksfönstret ens i Linköping, så lite imponerad kan man väl kosta på sig att vara.