måndag 31 december 2007

Nyår

Året tycks sluta bra. Jag tappade i alla fall en kniv på golvet när jag dukade av efter nyårsmiddagen. Det sägs betyda att det ska komma en man.

Jag undrar bara lite om han kommer till mig, oavsett var jag befinner mig, eller om det är just hit han tänker komma. I så fall får han ta och sno sig på, för snart bor jag ju inte kvar här. Å andra sidan sa inte kniven något om vad för slags man det rör sig om. Kanske är det inte drömprinsen ändå, och då kanske jag gör bäst i att lägga benen på ryggen med en gång.

Nåja, det blir säkert inte förrän nästa år i alla fall. För det är ju snart, ju.

Gott nytt år!

lördag 29 december 2007

Fynd

Inte nog med att jag till slut hittade ett par nya vinterskor, jag gjorde dessutom något så ovanligt som ett fynd på rean. I alla fall med mina mått mätt.

Oftast tycker jag att de kläder som är av intresse på reor är just de som jag redan har köpt till fullpris. Och om jag någon gång ser ett plagg på rea som jag tidigare tittat på men låtit bli att köpa, så finns det ändå aldrig i min storlek.

Men i torsdags kom undantaget som säkert för alltid kommer att vara det enda som bekräftar denna regel. Precis innan jag skulle lämna den sista affären på väg hem gick jag en extra omväg runt en stång med reakläder. Och där hängde den. Den Gröna Tröjan. Inte i storlekarna XS och XXL utan i S, M och L. Hur är det möjligt?

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag är så betagen i den här tröjan. Det kan vara färgen. För den är i alla fall inte min stil. Jag vet inte vad den tillhör för stil heller, eller om den har någon stil alls.

Men den är grön. En grön tröja i rätt storlek till reapris. Självklart är den ett fynd.

torsdag 27 december 2007

Mellandagsrea

Inte för att jag är särskilt förtjust i att trängas med halva Dalarnas befolkning på en liten, rörig yta och andas syrefattig luft i flera timmar, men idag kände jag ändå ett starkt behov av att ägna mig åt ordentlig shopping.

Det var dags för skojakten att fortsätta. Jag hade då i stort sett stannat inomhus i över en vecka, med enbart korta turer mellan hus och bil, bil och affär och liknande. (Visst är det skönt att ha något att skylla på för att slippa ge sig ut och motionera under julhelgen?)

Jag släpade med mig Majsan till Kupolen. Där gick vi med bestämda steg förbi alla affärer med intressanta prylar av diverse slag, bara för att lägga all energi på letande i skoaffärer.

Jag avskyr att leta efter skor. Speciellt mycket avskyr jag att leta efter skor när jag verkligen, verkligen måste ha tag i ett par skor. Och det är ungefär vad som krävs för att jag ens ska gå in i en skoaffär i eget ärende. I detta avseende är jag inte alls mycket kvinna.

Skor ska vara sköna, hyfsat snygga (enligt mina ideal, alltså, och de sammanfaller sällan med skomodet) och billiga. De ska inte vara högklackade, men inte heller ha för tunn sula, utan man ska helt enkelt kunna i dem. Långt och i flera säsonger. Dessutom får de inte ha spetsiga tår. Jag vill inte se ut som en häxa. Inte på fötterna i alla fall.

Dessa sökkriterier gav inte många träffar, förstås. Då hade jag ändå inte tagit med alla krav jag egentligen hade. Men det var inte värre än väntat. Jag menar, fanns det bara skor i storlek 36 och 41 före jul så borde det rimligen inte finnas många 39:or kvar att rea ut nu.

Det blev ändå en del provande, men inget kändes riktigt bra. Och sedan hände det som brukar hända. (Man undrar varför jag aldrig lär mig och gör rätt från början, men tydligen är det här en process jag måste gå igenom när jag köper nya skor.) Först när jag hade provat allt som såg någorlunda acceptabelt ut, tiden började ta slut och jag var trött, svettig och desperat kom jag på tanken att prova något helt annat.

Den här gången råkade det bli ett par dyra märkeskängor med mycket avancerad snörning på. De var okej, om man bortsåg från att de var för dyra, på gränsen till för små (konstiga storlekar), krångliga att få på och av och gjorde ont ovanpå fötterna. Men de var de bästa jag kunde hitta, så jag tänkte chansa på att de skulle mjukna med tiden och sluta göra ont.

Då hittade Majsan ett par billigare kopior i ett ställ ett par meter bort. Eller ja, nästan-kopior, för de var inte riktigt likadana som de andra. De var något snyggare, med en dragkedja som komplement till den krångliga snörningen, hade något skönare form och utan det där vad det nu var som gjorde ont. Och så var de billigare. Tidigare hade jag bara gått förbi dem eftersom jag inte ville ha en sådan modell. Men när jag provade dem kände mina fötter sig äntligen hemma.

Det kommer att bli svårt att släppa de gamla trasiga dojorna, men antagligen kommer det att bli samma sak den dag jag blir tvungen att ersätta de här nya skorna. Så här gör jag alltid. Jag köper skor som jag först tycker är skitfula men som i alla fall sitter bra, och sedan älskar jag dem ovillkorligt tills döden skiljer oss åt.

Men salut och fanfar - jag har fått tag i ett par skor!

måndag 24 december 2007

White Christmas

Snö hade vi under hela november, och tidvis riktigt mycket, men sedan kom december och all snö försvann. Typiskt. Dock har vi haft fantastiskt fin frost i en och en halv vecka nu, så lite vitt är det i alla fall. Man får vara glad över det man får. Dessutom tänkte jag dela med mig lite till de släktingar och vänner som firar jul längre söderut och inte ens har så här mycket kallt och vitt ute att njuta av.





God jul, alla, både nära och (alldeles för) långt borta!

söndag 23 december 2007

Klä granen

Varje år är det samma sak. Vi säger:
  1. I år ska vi göra något nytt med granen, för saker och ting behöver ju inte nödvändigtvis se likadana ut varje år.
  2. Vi ska verkligen göra något annorlunda av granen, eftersom vi jämt tar en massa bilder på den, och då blir vi ju mest irriterade när vi ser att den ser ut som förra året och året dessförinnan.
  3. Man behöver inte vara rädd för att sätta pyntet tätt, för sedan när man tittar på granen som helhet så ser den oftast ändå fattigt klädd ut.
Sedan anstränger vi oss till det yttersta för att klämma in precis allt pynt vi hittar som både är nytt och snyggt. Det gamla och fula får ligga kvar i lådan.

Men någonstans inombords är vi väl ändå lite rädda för att vi håller på att bli amerikaniserade, så det tar emot en aning när två blanka röda kulor hamnar mindre än tre decimeter från varandra. Det får inte bli för överdådigt pyntat heller!

När vi är klara tar vi några bilder, slänger in dem i datorn och jämför. Och så säger vi:
  1. Men vad i ... Den ser ju ut som den gjorde förra året.
  2. Den ser verkligen exakt ut som den gjorde förra året!
  3. Och vad glest pyntet sitter när man ser granen så här på bild.
Vi kanske kan kalla det för en tradition, det här också. Det är väl i så fall inte den första jultradition vi helt ofrivilligt ägnar oss åt.

Ny familjetradition

Var över till brorsan en sväng för att kolla in hans nya skinnsoffa och hjälpa honom med paketinslagningen. Det är en närapå årligen återkommande tradition vi har, han och jag. Egentligen är han en utmärkt inslagare, han tycker bara att det är en aning tråkigt eller jobbigt eller något. Och jag tycker att det är ett ganska trevligt sätt att umgås på, alltså när jag slår in paket och han sitter bredvid och gör något annat. Eller när vi hjälps åt, som vi faktiskt gjorde den här gången (vi är ju så vuxna nu).

Dessutom får jag ju veta vad han ska ge folk. Jag fick nu visserligen inte slå in min egen julklapp, men jag har ändå mycket starka föraningar om vad det kan vara.

lördag 22 december 2007

En julafton väldigt lik en vanlig lördag

Årets kortaste dag har varit lång. Vi gav oss iväg hemifrån redan i soluppgången (hihi, visst låter det tidigt?), och åkte genom det frostvita landskapet som sträckte sig hela vägen ner till Västmanland. Där tillbringade vi sedan dagen hos en äldre generation släktingar.

Det blev något slags extrainsatt julafton, med gran, julbord, gröt och klappväxling (dock inte paketöppning). Detta förvirrade den redan lite yra äldre generationen extra mycket, och det blev många påminnelser om att det varken var idag eller imorgon det var julafton.

Och hör man en sak tillräckligt många gånger börjar man tydligen själv nästan tro att det är sant. När jag och brorsan på eftermiddagen åkte och handlade stod jag en bra stund och stirrade på vispgrädden vi skulle köpa, och tyckte att det var i sämsta laget att den var bäst före 26 december. Det är ju i övermorgon!

Under tiden hade de gamla tydligen oroat sig för hur jag och brorsan skulle hinna tillbaka till Kalle Anka ...

Men det var lugnt. Vi hann med god marginal till och med tillbaka hem till Falun. Nu ska vi alla sova länge, länge och bara ha det lugnt och skönt. Fast det är tur att det är en hel dag kvar före jul, för vi har inte alls klarat av allt som ska göras till dess.

fredag 21 december 2007

Föräldramöte på stormarknaden

Det var ingen vanlig torsdagskväll på stormarknaden igår. På parkeringen utanför märktes det inte särskilt mycket, men inne i affären var det nästan lika trångt som det brukar vara en vanlig torsdag på samma stormarknad i Linköping (hur det är en sådan här dag där nere vill jag helst inte tänka på, men jag har testat att handla där dagen före nyårsafton en gång, så jag vet att det kan bli betydligt värre).

Nu har ju ändå folk flera dagar på sig att handla innan det är jul på allvar, så jag är lite förvånad över att så många gjorde det igår. Det tog nästan dubbelt så lång tid som vanligt för oss att ta oss genom affären, trots att just vi inte skulle ha så mycket. Den främsta anledningen till det var att vi träffade så mycket folk! I vanliga fall brukar vi på sin höjd stöta på någon bekant att hälsa på, men igår var det stor återträff bland diskarna och hyllorna.

Jag träffade ett flertal mammor till gamla kompisar från min uppväxttid här. Och de påstod, liksom så många andra, att jag är mig precis lik. Tydligen åldras jag inte, för jag har ju inte sett dem på flera år, en del inte sedan jag tog studenten eller till och med ännu längre tillbaka. Men de var sig också precis lika, så det kanske jämnar ut sig.

Det är något särskilt med kompisars föräldrar, kanske speciellt mammor, men också en del pappor. Jag har alltid gillat att prata med dem. Dels beror det väl på att jag har varit lillgammal och tyckt om att umgås med vuxna och vara trevlig, dels på att de ofta har visat mig uppskattning. När deras barn har varit tillsammans med mig har föräldrarna känt sig säkra på att läget har varit under kontroll, varför de regler och hemkomsttider som har gällt för mig också har kommit att gälla för mina vänner.

Jag gillar fortfarande att prata med alla mammor jag springer på här i stan, fast deras barn, alltså mina kompisar, inte bor kvar. Men nu kommer de flesta snart hem för att fira jul och jag kan passa på att be mammorna påminna mina vänner om att det bara är att höra av sig om de vill träffas. Jag finns ju liksom redan på plats. Jag tänker mig att det kan vara kul att träffa lite jämnåriga någon gång ibland också.

Och jag hälsar till mina kompisar via mammorna jag träffar, men jag skulle precis lika gärna kunna hälsa till alla mina vänners föräldrar via dem som läser här. Hej, hej, och god jul!

onsdag 19 december 2007

Hem och bort och hem igen

Okej. Nu vet snart alla jag känner, så det är väl lika bra att nämna det här också då. Så här är det:

Jag ska flytta. Igen.

Söderut. Igen.

Jag måste vara galen. Eller så är det bara det att jag insåg att Falun visst är så hemma det kan bli för mig, men att jag inte längre har något kvar att längta till. Det är faktiskt nästan ännu värre än att längta halvt ihjäl sig.

Så om en månad ger jag mig av. Men bara för ett tag. Det är i alla fall utgångspunkten. Ett år. Sedan tror jag nog att jag på nytt vänder hem till Dalarna. Fast egentligen vet man ju aldrig vad som kommer att hända.

Nu vet jag i alla fall var "hemma" är. Det är inte det enda jag har lärt mig den här hösten, men det hade inte varit illa även om så hade varit fallet. Kanske har jag ändå några klena små rottrådar som binder mig till berggrunden här.

måndag 17 december 2007

Ännu en prestigefylld seger

Man kan förstås också få uppmärksamhet för så simpla saker som gatunamn.

söndag 16 december 2007

Sportiga falubor

Det soliga, frostiga vintervädret lockade oss att styra stegen ner till sjön. Och vi var inte de enda som tagit oss dit den här söndagen. Oj, vad hurtiga folk är här. Många, många människor var ute på den blanka isen och åkte långfärdsskridskor och friluftade sig i kylan. Men solen värmde faktiskt en aning. Det brukar den väl inte göra i december? Det måste vara klimatförändringarna.

Sjöutsikt fångad lite diskret på ett mindre folktätt ställe.

Cool frost på brygga.

Snabb sightseeing i Falun

När man får besök av en sydlänning som inte har sådär jättevärst bra koll på allt som ligger norr om Mälaren måste man ju se till att visa upp sin stad på bästa möjliga sätt. Det ska helst vara både pedagogiskt, lärorikt, intressant och roligt. Det vill säga, jag måste välja bland allt fantastiskt fascinerande det finns att se och göra här.

Jag kom fram till att för den som kanske bara ska besöka Falun en gång i sitt liv och då inte heller har så mycket tid till förfogande, finns i första hand två saker som bör ses. Hoppbackarna och gruvan.

Så här års är det mest backhopparna som åker upp i hopptornen, men det är hyfsat bra utsikt även från toppen av underbackarna. När man ser Falun uppifrån kan man faktiskt börja undra om det verkligen är en stad, för ur den här vinkeln ser man mest skog. Och ja, vi har ganska många träd mellan husen, även i de tättbebyggda områdena. Grönska åt folket!

Vy från uthoppsnivå.

Okej, vi åkte inte ner i gruvan heller (fast det är en upplevelse om man inte gjort något liknande tidigare, jag lovar!), men även här ges möjligheter till utkikande. Själva Stora Stöten är så stor att man lätt får svårt med djupseendet och avståndsbedömningen när man tittar rakt ner i den. Inte förrän man får syn på en pytteliten lastbil eller annan normalt jättestor maskin långt där nere inser man hur stort det är.

Vy över stort brunt hål.


Ett par gruvliga bilder till.

Visst är jag en bra guide? Nähä, men den som på allvar är intresserad av mer information om världsarvet och "Sveriges största under" kan läsa lite mer till exempel här.

Sedan, om man har tid över, är det inte helt fel att ta en stillsam runda på stan och kanske kika in i Kristine kyrka och beskåda de blå bänkarna.

Stora torget i mörk julmysstämning.

torsdag 13 december 2007

"Mitt" folk

Bara här kan jag läsa tidningen och känna igen gamla bekanta som det skrivs om, folk som har fått barn och andra som har dött. Och det händer nu allt oftare.

Att det finns folk jag känner igen bland alla dem som fått barn är väl inte så konstigt längre. Vi har väl helt enkelt kommit upp i den åldern nu. Men att jag känner till så många av namnen i dödsannonserna känns lite märkligt. Är det inte sådant som kännetecknar gamla människor?

I alla fall, det är bara här det kan hända. Bland mitt folk.

Här och nu

Jag har alltså bloggat förr. Massor. Inte helt olikt det här heller, så en del eventuella läsare känner säkert igen sig. Eller mig.

Men nu var det så att jag påbörjade ett nytt liv och kände att jag inte ville lämna kvar rester av allt det gamla svävande som rymdskrot ute i sajbern. Dessutom hade bloggflytten och identitetsbytet vissa praktiska fördelar, så därför fick det bli så här.

Nytt liv, ny blogg. Hur länge? Vem vet? Rastlösheten, ni vet.

onsdag 12 december 2007

Naturligtvis

Luciafirande i tv sänds med fördel från Dalarna, för att jag på allvar ska uppfyllas av julstämning. I år sänds det från Mora, så då ska det väl bli bra då.

Fast i ärlighetens namn orkar jag i vilket fall som helst inte vakna i ottan nuförtiden. Jag får väl se reprisen istället ...


Uppdatering 13 december:
Eller på nätet - naturligtvis!

Vakta bocken

Nästan lucia och halvvägs genom advent och julkalendrar måste vi ju på allvar börja hålla koll på hur det står till med julbocken i Gävle.

Förutom webbkamerorna finns det på webbplatsen en massa intressant att läsa för den som har tid (vilket väl inte så många har så här års ...). Men seså, kila dit och övervaka nu!

Inte jag inte

Men vad är det här?!

Bara sisådär fyra minusgrader och jag hinner nästan frysa näsan av mig på en halvtimme ute! Och både mössa och vinterhalsduk har åkt fram.

Så här kan det inte få fortsätta. Jag som har planerat utomhusaktiviteter till helgen, och då ska det dessutom bli ännu kallare. Nej, nu får jag ta och skärpa mig så att ingen sydlänning får se mig frysa. Jag fryser helt enkelt inte ute, så är det bara.

Annars får jag väl testa den här självpeppningsgrejen som verkar vara så himla populär.

Jag fryser inte, det är inte kallt. Jag fryser inte, det är inte kallt. Jag fryser inte, det är bara lite kyligt i luften. (Får jag gå in nu?)

tisdag 11 december 2007

Redan urspårad?

Så här ett par månader efter återkomsten till Dalarna tycker jag nog att jag borde ha hunnit behandla långt fler viktiga dalaföreteelser än vad jag faktiskt har gjort. Jag kunde ju ha skrivit om både Rättviks marknad, bandy, hockey, årets dalaprofil, faluburgare och det ena med det andra. Fast egentligen är det nog inte så många som skulle bry sig om det, så det gör antagligen inte så mycket att jag lät bli.

Det som är lite retligt är väl att bloggens titel och beskrivning är en smula vilseledande. Att jag aldrig kan hålla mig till mitt syfte! Men när jag nu har kommit så här långt vill jag inte gärna byta blogg (eller titel) ännu en gång, så jag kör väl på ett tag till och ser vart det leder.

måndag 10 december 2007

Kroppsspråk

Jag träffade exkatten också. Hon verkade känna igen mig. I alla fall lade hon sig genast på mig och somnade. Om man vill kan man ju tolka det som att hon tyckte att jag skulle stanna kvar där den här gången. Men nej, det gjorde jag alltså inte.

Vad jag kom fram till

Jodå. Det var nog faktiskt en aning trevligare att delta i shoppingträngseln när man bara var där tillfälligt, än när det är en veckovis återkommande ritual. Samtidigt är det rätt schyst att vara så hemma som gäst på ett ställe som man ju faktiskt är efter att just ha bott där i ganska många år. Det mesta var sig likt. Jag hittade.

Däremot fanns det dessvärre inga vettiga vinterskor där heller, trots att Linköping i stort sett inte består av mycket annat än skoaffärer och begravningsbyråer. Så jag går fortfarande med trasiga skor.

fredag 7 december 2007

En sorts forskningsresa

I helgen är det julmarknad vid Falu gruva. Jag och Majsan hade visst sagt att vi skulle dit, och så ser jag till att missa det i alla fall! Klant.

Istället ska jag på shoppingresa till södern. Närmare bestämt till Linköping. Jag fick för mig att det nog är trevligare att trängas i Tornby när man är på besök än när man bor där. Hur väl denna teori stämmer återstår att se. Jag återkommer i ämnet.

torsdag 6 december 2007

Inte blev de stötta och tog det personligt heller

Jag kom på att jag skulle göra en resa. Sedan kom brorsan på att han skulle följa med. Vi lyckades enas om tågtider och biljettpriser som passade oss, bokade biljetter, betalade och jag gjorde en extra liten tur för att hämta ut dem. Då köpte brorsan en bil. Plötsligt behövde vi inga tågbiljetter längre, så nu har jag avbokat och återlämnat dem.

Och säga vad man vill om SJ, men en sak kan de i alla fall som verkar vara omöjlig för nästan alla andra företag, nämligen att betala tillbaka pengar till det konto de kom från. För jag vill ju inte ha kontanter när jag använder internetbanken och jag blir galen varje gång jag får ett utbetalningskort som tvingar mig till ett bankkontor. Precis så här vill jag ha det. Tack för det, SJ.

onsdag 5 december 2007

Ännu mer att glömma

Vi fyra små tanter invaderade brorsans lilla krypin för en stund. Alla trasslade omkring, klämde på soffan, provspelade gitarren, inspekterade de nya kökstapeterna.

Mitt i en rörelse fastnade min blick på något väldigt, väääldigt välbekant. En bild jag sett många gånger, två ansikten som kunde ha tillhört ett par nära vänner. Jag tittade upp och mötte brorsans blick i samma ögonblick som hjärnan kopplade. En julklapp till mig!

Båda två insåg det samtidigt, att jag visste något jag inte borde ha vetat. Och båda blev vi lika generade, ungefär som när man råkar öppna toadörren och någon är därinne utan att ha låst om sig. Jag var tydligen inte väntad med resten av gänget idag, så det var därför han inte gömt julklappen.

Själv var jag, sedan överraskningen lagt sig, bara glad. Lika glad som jag ändå skulle ha blivit förr eller senare, när jag väl fick veta på riktigt, för det där jag såg är ju vad jag mest av allt önskar mig. Och nu kan jag mysa och vara glad i flera veckor. Mmm!

Fast officiellt glömmer jag förstås även denna händelse.

Ljus inne, ljus ute, ljus över sjö och strand

Det är lite lustigt, det här svenska mysteriet med alla ljusstakar och stjärnor som ploppar upp på tre, fyra dagar till första advent varje år. Och trots att det är lätt att inbilla sig att det finns många människor som inte är så noga med traditioner och sådant, så verkar ändå en överväldigande majoritet ha koll på första advent. Jag gillar det skarpt. Just det här korta, intensinva ploppandet gör det hela extra effektfullt.

Även utomhusbelysningar tycker jag är trevligt så här års. Det som skiljer dem här från dem nere i södern tror jag är att här är det betydligt vanligare med ljusklädda utomhusgranar. Det finns förstås alla varianter av enstaka ljusslingor, buskar inklädda i ljusnät, invirade äppelträd, helt upplysta balkonger och husfasader, men speciellt i villakvarteren och utåt landet står de lysande granarna tätt. Det känns hemma för mig. Jag tänker alltid på tågresorna hemåt från södern förr om åren när jag ser sådana granar. Ju längre norrut jag kom, desto vanligare blev utegranarna, och desto närmare Dalarna och hemma kom jag.

En annan sak jag har tänkt på, när jag på sistone åkt en del längs Tisken på kvällarna, är hur mycket gatubelysning det verkar finnas i Falun. Så där tvärs över sjön, åt båda hållen, ser man en imponerande mängd lampor av olika slag, och det är väldigt vackert. Dock syns inte alls speciellt många lampor från bostadshus och andra byggnader. Falun by night är gatlyktor.

Räven raskar över vägen

Mamma och en moster stod och hängde i hallen och stirrade ut genom den öppna ytterdörren. Det visade sig vara räven som visade sig.

Jag må vara djurvän, men rävsläktet förlåter jag inte för vad det gjort kvarterets (och mina) söta små tamdjur, så åsynen av varje rödbrun skabbspridare gör konstiga saker med mig. Nu, till exempel, hörde jag mig själv säga:

- Fy, din fuling! Våga inte visa dig här igen, för då skjuter jag dig! Med ärtbössa.

Det är nog tur att det mest är mamma som siktar rävuschlingen här i krokarna nuförtiden. För mig alltså.

Lucior och lussekatter i all ära ...

... men den omrösting som verkligen betyder något är ju den om vilken som är Faluns tjusigaste rondell. Och det visade sig att inte bara jag har den här som favorit. "Min" rondell vann!

Min egen bild av Faluns snyggaste rondell.

tisdag 4 december 2007

Än så är det vinter


Nog är det milt och snön töar bort i en rasande hastighet, men sov, sov alla små vårtecken!

La familia

Mostermaffian är på årligt adventsbesök i Falun. Jag säger bara det så att folk på stan kan vara beredda och på sin vakt, särskilt i närheten av alla butiker som säljer damkläder och presenter.

Det bör vara svårt att missa dem. Det rör sig om tre små gummor i likadana runda frisyrer och likadana fyrkantiga glasögon, ständigt skrattande på östgötska, och som ibland har allvarliga problem med färdriktingen på rulltrappor.

Själv tar jag det säkra före det osäkra och stannar hemma idag.

söndag 2 december 2007

Skyltsöndag

Jag och Pinglan gick på julskyltning. Vi var helt överens om hur det skulle vara, vilket var som vi mindes det från vår barndom. Mörkt, snöigt, mycket folk, juldofter och härlig stämning.

Och i stort sett var det väl så. Vi drev omkring på ett ganska välorganiserat sätt i ett par timmar, klappade tomtar, luktade på glöggen, undvek att trampa i marschaller och hittade ingenting vi behövde köpa.

Det som förvånade oss efteråt var att ingen av oss hade träffat några bekanta, inte ens hälsat på någon. Inte har väl hela befolkningen bytts ut på tio år eller så?

Någon del av förklaringen kanske ligger i att vi pratade oavbrutet från det vi träffades, hela vägen ner till stan och medan vi parkerade, genom julskyltning, fika på mysigt kafé, lite mer affärsspring (nej, det fanns inga skor - skönt!), hemfärden och sedan hela kvällen inne hos mig. Hade det inte varit för att vi bodde hos våra respektive föräldrar som påminde om sömn och andra vuxengrejer hade vi säkert fortsatt babbla hela natten. Nu fick det räcka med sju timmar tjejsnack.

Jag har inte ägnat mig åt sådant på åratal och trodde faktiskt inte att det var min pryl riktigt. Men oj vad det här var precis vad jag behövde!

lördag 1 december 2007

Akut skonöd

Tråkigt nog har mina superbästaste vinterkängor någonsin gått sönder, helt utan förvarning och just när snödjupet översteg 3 dm. Det som inte finns några vettiga skodon i handeln nuförtiden (och det har inget med stans storlek att göra). Men jag måste helt enkelt ha ett par nya vinterkängor, så för min egen skull hoppas jag att jag har fel.

Imorgon ska det ju vara öppet i alla affärer hela eftermiddagen. Det verkar lämpligt. Jag får väl passa på att ta mig en tur på stan då kanske ...