onsdag 31 december 2008

Mitt 2008

Jag tänkte på det där med årets-listor. Normalt brukar jag hålla mig borta från sådana, men det här var inget normalt år, så därför kände jag mig lite sugen, dock utan att riktigt veta vad jag skulle göra av det hela. Så jag tackar väl Ataharis för hjälpen och kör samma som hon:

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Massor! Och nästan varje dag någonting. Framför allt gjorde jag en massa saker helt på egen hand och upptäckte att det gick bra.

Höll du några av dina nyårslöften?
Som vanligt hade jag inga, men på något sätt känns det som om jag höll dem ändå. Jag skulle inte precis kalla det ett nyårslöfte, men jag försöker i alla fall att inte säga nej till saker som skulle kunna innebära möjligheter till positiva upplevelser, utveckling, nyttiga erfarenheter eller något sådant. Och det har jag varit duktig på hela året.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Inte det här året, nej.

Vilka länder besökte du?
Hm. Småland. Halland. Fast allvarligt talat, att flytta till Göteborg var ju som att flytta utomlands för mig, så det var äventyr nog detta år.

Är det något du har saknat år 2008 som du vill ha år 2009?
Inte mycket, men jag får kanske säga jobb och lägenhet i alla fall.

Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas?
Alltså, det där med "alltid" och "aldrig" aktar jag mig väldigt noga för. Och även bortsett från det tror jag att de dagar som har bränt sig fast inte är så starkt förknippade med datum. Fast topp tre är nog tre av de mest lyckade utflyktsdagarna.

Vad var din största framgång 2008?
Att mycket träffsäkert sparka mina fobier och dåliga tankemönster i skrevet och sedan helt enkelt göra det jag ville göra och njuta av det.

Största misstaget?
Att nästan lita på en människa jag inte kände. Det gör jag inte om i första taget.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
O ja! Och framför allt några. Som egentligen var ganska många, relativt sett.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2008?
Vet faktiskt inte. 2007 hade klart starkare låtkandidater kopplade till händelser, skeden, relationer och känslor. 2008 var inte så mycket musik alls på det sättet.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jämfört med de senaste två, tre, fyra åren så mycket gladare att jämförelsen nästan är löjlig.

Vad önskar du att du gjort mer?
Kunde jag ha gjort mer av något? Det finns inget jag går och ångrar att jag inte gjorde i alla fall. Precis som det ska vara.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Tänkt på vissa personer.

Hur tillbringade du julen?
Ungefär så här.

Blev du kär i år?
Nej, i alla fall inte om inte platser räknas, och det misstänker jag att de inte gör här.

Hur många one night stands?
Nog för att jag överraskar mig själv på alla möjliga områden, men säger jag noll här så ljuger jag faktiskt ändå inte.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Jag hatar inte. Däremot har det tillkommit minst två personer som gör ont.

Bästa boken du läste i år?
Det blir nog dött lopp mellan Jonas Hassen Khemiris Montecore och Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga. Fast de är fantastiska på olika sätt.

Största musikaliska upptäckten?
Som sagt, det var nog inget musikår för min del, men Mêlée då. Om jag inte helt enkelt ska säga Liseberg förstås.

Något du önskade dig och fick?
Jodå. Materiellt sett det mesta, eftersom jag som vanligt främst har önskat mig böcker och sådant. På andra plan kanske lite färre önskningar slog in.

Något du önskade dig men inte fick?
Det skulle jag inte tala om här i så fall.

Årets bästa film du sett?
Har knappt sett några alls. Eller minns inte just nu. Jag måste nog passa på den.

Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Gick på kvällskurs.

Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
En aaaning mindre tantig/töntig än tidigare. Både lite vuxnare och lite ungdomligare.

Vad fick dig att må bra?
Göteborg!

De bästa nya människorna du träffade?
Åh, nästan alla jag lärde känna i min nya stad! Lånefamilj, kurskamrater, jobbarkompisar, bloggare, vänners respektive, kompisars kompisar och inte minst världens trevligaste och sötaste islänningar.

tisdag 30 december 2008

En tågresa senare: Linköping

Så var jag på schlätta igen. Och fram kom jag helt utan förseningar eller någonting annat värt att klaga på. Det skulle vara alla medpassagerarnas konstanta snörvlande då. Återstår att se om det leder till något för min del.

måndag 29 december 2008

Julledighetsslapphet

Dags att runda av och packa igen. Och trots allt jag inte gjorde under dagarna hemma var det så mycket annat som inte heller blev av. Som vanligt.

Jag misstänker att det som allra mest gör att det tar emot lite att ge sig av inte är avskedet av den sköna tillvaron här med helpension, perfekt vinterväder och allt det där, utan att jag snart faktiskt måste börja göra saker igen. Jag har inte ens lyckats läsa ut boken jag påbörjade på tåget på vägen upp, och naturligtvis ännu mindre pluggat. Inte för att jag på allvar trodde att jag skulle vara så värst duktig heller, men nog hade det varit trevligt att vara en positiv överraskning för sig själv.

Dock är jag nog inte den som ligger mest illa till framöver. Ikväll har jag nämligen presenterat min mamma för YouTube. Hur ska hon någonsin kunna förlåta mig?

söndag 28 december 2008

Post



Hej!

Tiden går fort här i Falun, liksom nästan överallt där jag har varit, och jag har det fint. Vädret har varit perfekt hela veckan och vintern har nog aldrig varit skönare. Vi äter hemgjord kola och ser på brittiska tv-serier på kvällarna och igår var jag och Majsan på mellandagsrea. Vi hittade inget på rean men jag har nu en ny och dyr stickad tröja som ser ut som en variant av en medeltida munkkåpa med vikingadetaljer (jag fattar om du inte fattar, men du får väl se senare). Idag åt vi falukorv - förstås! Hoppas att allt är bra med dig också. Vi ses snart!

Flinn

fredag 26 december 2008

Se på tv

Fast jag lätt fyller min lediga tid här med julklappsböcker, promenader i omgivningarna och sociala aktiviteter är det så här års faktiskt ganska svårt att undvika att se på tv. Lite skidåkning och Fredrik Lindström blir det väl som allra minst.

Och Svt:s miniserie Selma får jag förstås inte missa, för jag måste ju spana efter filmkostymer som jag har sett i verkligheten och inte minst eventuella glimtar av det där gathörnet hemma i Haga. Jag tippar på att det i så fall är med i del två och att jag måste titta väldigt noga. Men lite får man ju anstränga sig ibland.

Vintervärme

Annandagsbandy: Falu BS-UNIK 13-3.

torsdag 25 december 2008

Julmys vid datorn

I mitt gamla rum bor numera dvd-samlingen. Så skulle jag bli sittande i sängen med datorn i knät utan något särskilt att göra är det bara för mig att sträcka ut armen och plocka åt mig något roligt, våldsamt, djupt, konstnärligt, romantiskt, dramatiskt eller bara tidsödande.


Dessutom har jag fått en klämmig usb-gran som står och blinkar och är en liten miljöbov här intill mig. Men vad bra den kommer att passa i mitt rum i Göteborg! Den är ju både grön och ett träd på samma gång!

Kära lilla hemstad

Förr har jag aldrig velat gå med på att kalla Falun för en liten stad. Den är väl en vanlig, medelstor svensk stad, har jag tyckt. Och det är den ju. Fast det betyder inte att den inte är liten.

Och jag fattar nu varför jag jämför varje hemkomst med filmen Masjävlar. Visst, vi bor i stan och inte ens i närheten av Siljan, men nog tusan pratar folk dialekt så att det räcker till, och visst är det snö på gatorna och folk pimplar på sjön och åker skoter. Man ser nästan alltid någon man känner igen när man går på stormarknaden.

Ändå är det inte förrän nu jag verkligen börjar förstå hur litet det är. Nu när till exempel lillebror kommer och berättar om alla mina gamla bekanta och folk som gått i parallellklasser till mig och så, som nu han träffar här och var, jobbar och umgås med. För andra syskon är dylikt förstås ingenting märkvärdigt, men här är åldersskillnaden ändå så stor att vi aldrig har delat kompisar. Men nu när generationerna börjar flyta ihop märks det mer än någonsin hur varje gruppering av folk man hamnar i har minst någon koppling till alla ens andra sammanhang här.

Så jo, man får nya perspektiv av att bo på andra och lite större ställen, och jag gillar att upptäcka sådant här, även om det känns konstigt ibland. Jag tycker absolut att man ska ta chansen att bo åtminstone ett tag någon annanstans än i sin hembygd, hur rätt den än är för en. Möjligen blir också hemma till och med ännu mer hemma när man vet vad som är speciellt med det?

onsdag 24 december 2008

Något annorlunda

När jag lämnade vårvärmen i Göteborg hade jag knappt haft en tanke på vinter överhuvudtaget. Dock brukar jag säga att jag tycker att det är alldeles förträffligt med torra, ohala vägar där jag befinner mig till vardags och cyklar kors och tvärs genom stan, medan det helst ska vara snö, vintervackert och uppfriskande kallt när jag kommer hem till jul. För jag tycker fortfarande väldigt mycket om vintern när den är på riktigt.


Precis så är det här nu. Och jag tyckte också att julaftonssolen, som silade in mellan de nypudrade trädgrenarna på förmiddagen, var väldigt vacker. Jag har en moster som inte tycker att det ska vara sol på julafton, men det stör alltså inte mig det minsta. Mörkt blir det snart nog ändå.


Så långt allt gott. Men som jag antytt var det ingen här som riktigt var inställd på jul. Och det var på sätt och vis lika bra det, för nu blev det ännu mindre juligt än vi väntat oss.

Dagen började på ett sätt som påminde om den där julaftonen för tjugo år sedan. Ett telefonsamtal. Någon som var på väg in på sjukhus. Anhöriga i valet och kvalet. Blir det idag? En gång till? Vilka ska åka?

Det slutade med att en fjärdedel åkte och resten stannade hemma. Jag och brorsan gick på eftermiddagen ut i de mycket ödsliga kvarteren och skogsdungarna och fotade kraftledningar ett tag. Det är ett av våra gemensamma intressen, så hur ojuligt det än verkar som aktivitet var det åtminstone familjetrevligt.


Julmat blev det nu ändå, och till och med jul-tv, som jag själv annars inte har sett mycket av de senaste åren. Och nu ser det ut att ändå kunna bli en julkväll med samlad familj, julklappar och ett varmt och ljust vardagsrum. Kanhända blir det något slags jul ändå. Jag hoppas i alla fall mer nu än för ett dygn sedan.

Spanar efter tomten

Rapportera om resan kunde jag väl hoppa över, för den gick på det hela taget bra. Mina intryck att de flesta dels redan hade lämnat Göteborg under helgen och dels åkte bil verkade stämma, för på tågen på måndagen var det lugnt.

Däremot hade jag velat berätta lite om min första dag på jullovet i Falun, men det får nog bli en kortversion av det. Dagen bjöd på många av de viktigaste hemvändarfilmingredienserna: snö på marken, kyla i luften, framrotad fårskinnskappa, promenad i omgivningarna och inte minst betydelsefullt en social kväll hos barndomskompis (Pinglan), ett överraskande trevligt återseende och så lite nattprat med brorsan. Jag känner mig ung.

Och efter att för ovanlighetens skull ha sovit en rejält lång natt, på grund av brist på nätuppkoppling, har jag nu redan tagit igen det med råge, uppenbarligen. Nu är det visst julafton. Ingen verkar känna av det än, åtminstone är jag inte på långa vägar ensam om att inte hitta julkänslan, men det kan ju bli en fin helg för det.

God jul, allihop!

tisdag 23 december 2008

Namnlöst

Jahaja. Jag slog in paketen i söndags, men satte inte på några etiketter, eftersom jag hade planerat att kombinera dem med rimmen jag skulle skriva ut från datorn. Som jag inte hade skrivit in i datorn än, då jag inte hade skrivit dem alls.

Och nu ser alla paket väldigt likadana ut:


Äsch! Det finns säkert personer som skulle kunna göra något ogenomtänkt i den stilen, men själv nojar jag i själva verket i onödan. Det är klart att jag vet vad det är i vilket paket och vem som ska ha vad. (Tror jag.) Nu ska jag klämma dit de där etiketterna innan jag blir för säker på mig själv och börjar virra till det på riktigt.

måndag 22 december 2008

Wherever I lay my ... eh ... laptop?

Jag höll ju nästan på att glömma det! Men det är klart att man måste ta vara på tillfället när man för ovanlighetens skull faktiskt åker

hem till Dalarna!

På tal om det förresten, nu börjar det bli så där förvirrande igen. Jag säger saker som "jag åker hem på måndag men jag har fortfarande inte bestämt när jag ska åka hem".

Resdagstankar

Jag är solo och student. Det är givet vart jag ska bege mig när det blir jullov. Det var dessutom nästan ett år sedan jag var i Falun senast, och alla jag känner i Göteborg har redan åkt hem var och en åt sitt håll och lämnat mig med en känsla av en ödsligt tom stad. Ändå längtar jag inte direkt hem. Jag längtar fortfarande inte till julen.

Kanske hittar jag rätt på tåget, när jag träffar alla andra med gamla välbekanta dialekter på väg norrut. Eller när jag kommer fram till julpynt och isknaggel. Det fixar sig säkert.

Packningen blev förresten alldeles perfekt, tackar som frågar! Fast någonstans i bakhuvudet hade jag väl en tanke om att det skulle vara lite luftigt i väskan ifall, jag säger om utifallatt, jag skulle råka ha mer saker att ta med mig tillbaka än jag har med mig bort. Men så kan man ju inte packa heller. Det ska vara kompakt packat och just precis fullt.

Usch, jag är nog lite nervös. Kommer jag att kunna läsa på tåget idag eller ska jag bara få sitta och stirra tomt i nära sju timmar? Kommer jag att komma fram som tänkt? Har jag valt rätt eller fel plats? Man vet ju aldrig. Det är lite som ett lotteri att resa.

Igår vände det ju

Ah, det känns som vår!

Åtminstone som januari. Den blå, blå himlen är tillbaka och måsarna cirklar över hustaken.

Fast det är klart varmare än januari.

Så okej, vår.

söndag 21 december 2008

I mitt minne

Morfar dog på midsommardagen, mormor på julafton samma år. Det är 20 år sedan nu.

Det är en väldigt stor del av mitt liv som de inte har funnits. Och den delen blir bara större hela tiden. Men jag har i alla fall egna minnen, och det är det ju inte alla som har. Jag kommer till och med ihåg deras dofter och ljud. Det kunde ingen ha berättat för mig, och det går inte heller att dela med sig av. Och vad är andras minnen egentligen? Sådant där vill ju ingen lyssna på.

Men jag skulle kanske ändå berätta för lillebror någon gång om våra morföräldrar. Många andra kan förstås tala om för oss vilka människor de var, men bara jag minns dem som just mormor och morfar.

Jag skymtar dem förresten ibland i vilt främmande människor jag möter. Då ler jag för mig själv och plockar fram något minne av sådant de sagt och gjort. Sådana gånger är jag tacksam över mitt annars ofta plågsamt goda detaljminne.

Inte ända in i kaklet

Det här är ett litet misslyckande i min strävan efter att se så mycket som möjligt av allt göteborgskt som är gratis och så där ni vet. Jag har nämligen inte alls sett allt jag hade tänkt av decembervärlden i Göteborg. Till exempel blev det inte något tittande på julfilm på Götaplatsen, fast jag passerat där nästan varenda dag, och den sjungande julgranen såg jag bara från spårvagnen en kväll den här veckan. Det kan knappast räknas ens med god vilja.

Nej, det blir bakläxa. Jag får helt enkelt turista järnet ett år till. Som om jag inte redan hade tänkt det då!

Dessutom

Jag är förresten rätt bra på att slå in paket också. Det är ju liksom inte mitt fel att det är låg krullfaktor på paketsnöret.

Och innan ni får för er att klaga på hur skrytsam jag har blivit så vill jag till mitt försvar säga att jag behöver peppa mig lite, för det har faktiskt inte varit någon höjdardag idag.

Men snygga paket blire!

Mitt liv som pusselspel

Mina föräldrar är fenomenala på att packa, och det verkar vara något som har förts över till mig. Däremot har det hjälpt föga att de också är fantastiskt bra på att laga mat, bygga saker, odla, såga och hugga ved, fippla med vattenpumpar, baka chokladbiskvier och backa jättebilar med millimeterprecision. Men man får vara glad över det lilla man i alla fall har fått. Och jag försöker att ta vara på denna packningstalang så gott jag bara kan, och har på flera områden till och med lyckats vidareutveckla mina föräldrars redan goda packningstekniker.

Jag är till exempel en hejare på att packa matkassar. Får jag bara tillgång till tillräckligt många kassar, så att all mat får plats, så klarar jag oftast att uppfylla allehanda krav, som att kassarna ska vara någorlunda fyrkantiga (bra om man vill stoppa dem i kylväskor eller i alla fall packa in dem i ett bilbagage), kunna stå utan stöd, vara ungefär lika tunga och inte gå sönder av utstickande hörn på kantiga förpackningar. Dessutom sorterar jag torrvaror för sig, kylvaror ihop så att de håller sig kalla, lätta saker överst och förstås aldrig frukt och grönsaker ihop med frysta varor.

Även andra sorters packning, som kläder och prylar i väskor, väskor och annat i ett trångt bagageutrymme och hushåll i flyttkartonger är sådant jag behärskar. Och det behövs när man flyttar in i ett enda rum, har en enda garderob och förväntas få plats med alla sina torra matvaror plus eventuell egen köksutrustning i ett 30 cm brett köksskåp.

(Jag ser här klara samband med min fallenhet för pussel, Tetris och liknande skojigheter, även om det är oklart vilka erfarenheter som har hjälpt till att utveckla övriga färdigheter.)

Problemet är att det är så lätt att fylla all sin plats direkt. Det är ungefär som när man får en ny bokhylla. Då vill man ju så fort man bara kan fylla även den! Och mitt rum och min garderob fylldes lätt av alla mina saker när jag flyttade in. Inte en tanke ägnades åt alla de böcker och kläder som skulle tillkomma under vistelsetiden här. Men undan för undan har jag pusslat in det ena efter det andra i min lilla vrå av världen. Ibland slår det mig att jag börjar likna de där irriterande duktiga och påfrestande Ikea-tidningsreportagen om trångbodda människor som sover i bäddsoffa och har allting perfekt instoppat i små lådor precis överallt! Jag som inte trodde att man kunde vara sådan på riktigt. Men ibland är det alldeles nödvändigt. Till och med för någon som har slutat bry sig om prylar. Egentligen. Vissa saker tycker jag mig ju faktiskt ändå behöva.

Det är i alla fall verkligen fullt när två nyinköpta klädesplagg innebär att man måste flytta om nästan hälften av de övriga kläderna för att allt ska få plats. Det verkade omjöligt, som ett femtonspel utan den där luckan i den sextonde rutan, men till slut gick det. (Tack Tetris för den rutinen!)

För övrigt är det hög tid att börja packa nu.

lördag 20 december 2008

Julträngsel med mys på nära håll

Jag har ju haft det så lugnt och inte behövt stressa upp mig över någonting inför julen, men idag blev det plötsligt lite panik i alla fall. Så jag fick ge mig ut bland alla andra julklappsjägare en sväng till. Men sådant behöver ändå inte bli något stort företag när man finner sig bo mitt i en enda stor julmarknad. Och mina ärenden var idag snabbt avklarade.

Dessutom var det riktigt trevligt att vara ute i trängseln på gatorna i Haga i skymningen, och än en gång tänkte jag att det var som i en saga. För de bilder jag ser här kan jag fortfarande i första hand bara associera med film, och kanske lite med bilder jag sett från en tid som var långt före min. I den värld jag har levt tidigare har alla köpt sina julgranar vid bensinmackar och stormarknader och kört hem dem på biltaken, men här får jag se folk komma kånkande på granarna på stadsgator mellan marknadsstånd och upplysta butiksfönster. Bara den idylliska snömodden saknas för att göra bilden komplett. Det är en perfekt blandning av storstad och gammaldags småstad, hur det nu går till.

Så det var jag förstås glad att jag fick se. Tur då alltså att jag inte tackade ja till det erbjudande jag fick om en plats i bil upp till Falun idag. I och för sig tycker jag nog att i stort sett allting är bättre med att åka bil än tåg (och igår ville tidningarna få mig ur balans genom att påminna mig om alla dödliga sjukdomar jag kommer att smittas av på tåget, i lagom tid för att jag ska hinna bli just dödligt sjuk till julafton), men nu hade jag ställt in mig på att få den här helgen i Göteborg, och det visade sig alltså att jag behövde den tiden.

fredag 19 december 2008

Ljuschock

Sol! Sol! Jag ser solen!

Eller egentligen är det ju inte solen jag ser. Men jag ser husväggar som solen lyser på.

Hoppas att jag hinner ut och kolla på himlafenomenet innan det försvinner igen.

torsdag 18 december 2008

Julhandel

De senaste åren har jag nästan uteslutande skött mina julklappsinköp hemma vid datorn, vilket passar mig alldeles förträffligt. Men nu tänkte jag i alla fall ge mig ut och känna på trängseln i affärerna ett tag, nästan bara för att lägga till något till julkänslan. För att det hör till.

Och det var väl som förväntat. Trångt. Varmt. Hetsigt. Fullt med onödiga saker i affärerna. Och vartenda behjärtansvärt ändamål var ute med sina pärmar och gjorde sitt bästa för att få oss vanliga människor att kvävas i vårt eget dåliga samvete.

Då måste jag ändå säga att jag på sätt och vis lyckades mycket bra med min shoppingtur, eftersom jag åtminstone inte för en sekund ruckade på övertygelse, principer och känsla. Jag vägrar nämligen köpa onödigt krafs bara för att fylla ut julklappshögen. Inte heller gillar jag att chansa alltför vilt och köpa saker som mottagaren kanske inte riktigt uppskattar. Och till dem jag bara ska ha något litet till vill jag inte välja något för tråkigt. Så då är jag tillbaka vid de vanliga, bra slags julklapparna, vilka främst utgörs av sådant som man inte ska köpa i butik, utan vid det här laget redan skulle ha nätshoppat som vanligt.

Så när armarna började domna bort (ja, de gör det när jag går länge så där i tung jacka) åkte jag hem utan en enda kasse - och var underligt nog rätt nöjd. Nu var det ändå bara de sista kompletteringarna jag var ute efter, så det var inte så farligt. Men det är uppenbart att jag har glömt hur man tänker ut bra presenter, eller kanske snarare spontanhittar sådana. Tur att jag inte tillhör dem som har planerat in alla sina julklappsinköp till den kommande helgen. Då hade jag verkligen inte känt mig särskilt väl till mods nu.

Julmiddag

Igår kväll var jag på internationell julmiddag med i stort sett helt oorganiserat knytkalas. Men det gick bra ändå. Vi var sexton personer, ett studentrum och "julmat" från ett gäng olika länder.

Det var antagligen första gången jag åt risgrynsgröt med gaffel, men även det gick helt utan problem (så länge man inte ville ha mjölk på förstås). Jag kan förresten rapportera att den isländska risgrynsgröten smakade exakt som svensk risgrynsgröt och serverades likadant som jag är van vid.

Islänningarna själva är nu för övrigt mycket förtjusta i julmust. Och förbrödringen mellan våra folk fortskrider, så här i sin småskalighet.

Ett annat julbord, någon annanstans, ett annat år.

måndag 15 december 2008

Långa ord

När det talas om hur vi i svenskan kan bilda i princip hur långa ord som helst (fast någonstans finns väl i alla fall en gräns för vad man orkar säga innan man börjar särtala ordet) så dyker det ofta upp helt absurda exempel, av någon anledning nästan alltid innehållande flaggstångsknoppar. Men hur ofta har vi anledning att prata om sådana till vardags?

Själv tycker jag att det är betydligt mer intressant att upptäcka långa ord som vi faktiskt använder. Mina mest använda långord är
  • favoritkommunikationssätt, knappt slaget av Metaformannens favoritkommunikationsmetod (och med två upptäckta varianter av ordet verkar det väl som om det faktiskt finns ett behov av det?),
  • badrumsrengöringsmedelspåfyll (jo, jag skriver faktiskt det på inköpslistan!) och
  • Eurovisionsschlagerfestivalen (händer det ju faktiskt fortfarande också att jag orkar uttala, även om jag mest säger ESC).
Har ni fler förslag på riktigt långa ord som faktiskt är så användbara (eller roliga) att man fortfarande kan tycka att det är mödan värt att uttala eller skriva dem i sin fulla längd?

söndag 14 december 2008

Digitalt får det bli

Jag skickar inga pappersjulkort i år. Egentligen passade jag nog på att sluta redan förra året när jag bodde hemma hos mamma och pappa. Om jag nu anger miljön som huvudargument vågar väl ingen kritisera mitt beslut?

Förresten är det ingen som ägnar mer än två sekunder åt att titta på julkorten de får i alla fall, och definitivt inte åt motivet på framsidan. Det är jag helt övertygad om.

Ni kan få desto fler bloggvykort i stället (även om just det senaste var lite väl ... ja, lite väl!).

Eller hämta en egen julklapp från Kimi Records kanske?

Bernskuminning

Okej, sådant här har väl de flesta varit med om, men nog var det en traumatisk upplevelse om jag fortfarande minns den så tydligt. Så, nu måste jag förstås testa om någon förstår något? Ni som var med? Ni som talar isländska? Ni andra?

Einu sinni þegar ég var lítil stúlka var ég í Danmörku með mömmu og pabba og annarri fjölskyldu. Við bjuggum í litlu húsi í bæ með mörgum sams konar húsum.

Ég var fjögurra ára gömul og þar var líka strákur sem var fimm ára gamall. Við lékum okkur úti milli húsanna.

Strákurinn klifraði upp í tré, en síðan gat hann ekki komið niður aftur. Ég varð að ná í pabba hans.

Ég hljóp heim, opnaði dyrnar og var að stíga inn í húsið þegar ég uppgötvaði að þar sat margt fólk sem ég hafði aldrei séð áður. Þau spiluðu á hljóðfæri og sungu, en þegar ég kom þögnuðu þau og horfðu bara á mig. Ég varð mjög hrædd og lokaði dyrunum aftur.

Svo sá ég mömmu mína. Hún var í næsta húsi!

Museigalning

Nu har jag varit på konstmuseet igen! Vilket spring. Men jag tänkte att det nog skulle passa bra att gå på ett museum där man har sett det mesta en eller två gånger förut om man i alla fall vill kunna koncentrera sig på annat (läs: att umgås) samtidigt.

Sedan hittade jag nya våningar, rum, korridorer och trappor både uppåt, nedåt och inåt och blev alldeles till mig över ett helt rum med Carl Larsson-målningar och i anslutning till det också flera andra häftiga stora svenska konstnärers verk.

Jag misstänker att jag kommer att fortsätta att springa på museer även nästa år. Så då kunde jag egentligen ha köpt ett årskort för 2009 redan idag. Då hade jag nämligen fått den i en tjusig presentförpackning och allt. Fast det är väl ändå innehållet som räknas. På museerna alltså. Och det ändras ju uppenbarligen hela tiden.

Men! Jag har fortfarande inte lyckats se julfilmen som visas på fasaden. Och det trots att jag har vägarna förbi flera dagar i veckan, oftast på eftermiddagar och kvällar. Jag har visserligen hört att filmen inte skulle vara så mycket att se, men jag gillar ju att undersöka sådant själv, så det här måste jag förstås försöka klara av. Men det är något skumt med tiderna alltså, eftersom de verkar försöka undvika att passa in i mitt schema.

Luciadagen

Så tokigt. Den dag man faktiskt förknippar med mörker och när man förväntas vara uppe i ottan, då vaknade jag så sent att det var fullt dagsljus när jag kom upp. Och solen sken in genom fönstret! Jag fick nästan vårkänslor.

Men sedan har jag trots allt firat lucia för första gången på flera år. När man varken är eller har barn eller ens har ett jobb att vara på blir det lätt så att det mer eller mindre glöms bort. Då är det bra med utländska vänner som upplever sin första svenska december, så att man tvingas ta sitt ansvar och leka traditionell ett slag. Det var mycket trevligt!

Tyvärr missade jag att önska er alla glad lucia på rätt datum, eftersom tekniken än en gång motarbetade mig, så då får jag väl säga god natt i stället!

fredag 12 december 2008

Glada skiljetecken

Det här är något som jag har gått och funderat över för mig själv under en längre tid, men nu är det dags att släppa ut tankarna. En annan människa visade sig nämligen också undra över saken, ställde mig frågan hur jag som "språkvetare" (oh, vad jag gottar mig nu!) resonerade, och är vi två, ja, då kan det väl till och med hända att det finns fler som går och grubblar över sådana här vardagsproblem.

Vad det handlar om är att jag har lagt märke till att jag inte riktigt använder smileys (egentligen vill jag av princip använda det svenska ordet smilisar, men har inte riktigt kommit över töntighetskänslan i det ännu) på samma sätt som många andra vuxna (akademiker) som jag växlar text med. Inte såtillvida att jag menar något annat med mina smilgubbar än folk i allmänhet gör, utan snarare hur jag placerar dem.

Jag låter nämligen aldrig, som de flesta andra, en smiley ersätta något skiljetecken. Och jag kan till och med motivera mitt beteende!

För det första använder jag i stort sett uteslutande smileys i chattar och vissa typer av mejl, och där omvandlar de flesta program jag har automatiskt teckenkombinationen kolon/semikolon + parentes till en bild av ett gult bollansikte. Har jag då inte till exempel avslutat min mening med en punkt innan jag lägger till en smiley så tycker min hjärna att något fattas. Även om ni nu inte håller med, förstår ni i alla fall vad jag menar? Det ser helt enkelt fel ut i mina ögon.

Okej, så här då (jag blundar medan jag skriver det här nu):

Visst, jag skulle väl kunna lära mig att se den gula gubben som en uppsvälld punkt, men då kan jag inte längre använda mina smileys mitt inne i meningar, vilket jag också gärna gör. Det låter kanske underligt, men enligt mitt system fungerar det ju utmärkt.

Mitt sätt att kombinera smileys med skiljetecken befriar mig ändå inte från allt som enligt min uppfattning ser "fult" ut. Ett exempel på det är då jag vill avsluta något jag lagt till inom parentes (för det har jag ju en välkänd svaghet för ;) ) med en smiley, och "munnen" krockar med slutparentesen i de fall tecknen inte automatiskt korrigeras till ett gult ansikte. Så därför låter jag det, som i exemplet ovan, ofta bli ett extra mellanrum där, vilket ju inte skulle ha varit där om jag bara hade använt vanliga ord. Men eftersom smileys nu inte är ord borde det kanske vara lugnt att särbehandla dem?

Då de inte är vanliga språkliga uttryck borde de förstås också kunna dra med sig alla möjliga specialskrivregler. Har vi redan fastställt dessa utan att jag har märkt det? Finns de med i den senaste upplagan av Svenska skrivregler (som jag inte har än, skäms på mig)? Eller kommer de leende gula gubbarna aldrig att bli tillräckligt formella för att behöva regleras? Det gör i och för sig inte mig något, fast de tycks ju spridas, så man vet aldrig. Eller ska vi helt enkelt bestämma att man får göra lite som man vill "för alla förstår ju ändå vad man menar" (åtminstone i den utsträckning man ens är överens om vad tecknen symboliserar!)?

Hjälp, vad jag drog iväg nu, men jag fick ju lust att skriva värsta akademiska avhandlingen om det här! Men det har antagligen redan gjorts tillräckligt många gånger. Så varför har jag inte fått någon presenterad för mig? Det är ju inte precis så att jag inte försöker hålla mig uppdaterad i viktiga frågor som den här.

Dum, men välklädd och påläst

För att glömma obehaget över den instängda fågeln (eller för att jag faktiskt hade planerat det) åkte jag på shoppingtur resten av eftermiddagen.

Usch, vad starkt jag ogillar att shoppa.

Dock pratar jag inte ens idag ett dugg om trängsel, julhandelsstress, presenthysteri, överviktiga och överparfymerade kvinnor som bara måste fram och gräslig julmusik med Elvis P och Peter J, utan bara om känslan efter att ha handlat en massa.

Och allt var bara till mig. Utom möjligen 5 meter glitter (för 10 kr), vilket var ett riktigt spontanköp. Jag tänkte att det kunde komma väl till pass de närmaste dagarna. Men annars var allt helt och hållet till mig.

Att alltihop mer eller mindre stod med på inköpslistan gjorde inte saken bättre, och inte heller att jag till exempel köpte kläder som jag verkligen gillar och vill ha. För hur dum är man egentligen när man än en gång köper perfekta festkläder till en nyårsfest som inte kommer att komma i ens väg?

Rätt dum antagligen. Nu får jag försöka kompensera lite för det genom att plugga mig igenom ännu en helgkväll. Jag har upptäckt att det nästan alltid blir som mest gjort sådana kvällar. Och det är ju för övrigt också ett lite märkligt fenomen.

Tragedi i antågande

När jag nu, som så ofta, satt vid mitt skrivbord med fönstret till höger om mig såg jag i ögonvrån något som rörde sig. Sådant händer titt som tätt när fåglar flyger förbi och så där, men när samma slags rörelse synts på samma ställe flera gånger i tät följd tittade jag dit.

Mitt hjärta snörpte omedelbart ihop sig. Det var en liten fågel som flög mot insidan av de stängda vindsfönstren i huset mittemot.

Eftersom bilderna är förfärligt otydliga får ni två, så att ni i alla fall kan se att det är någon skillnad på dem.

Vad gör man? Min första reaktion var att försöka rädda fågeln, men sedan började jag tänka lite. Även om jag visste vart jag skulle vända mig och jag fick tag i någon som kunde göra något åt saken, så vem skulle bry sig om något så futtigt en fredagseftermiddag mitt i julstressen? Så jag antar att det man gör är väntar och försöker förtränga vad som händer där på andra sidan gatan. Att dra ner persiennerna lär inte hjälpa, eftersom just det ovanliga med neddragna persienner skulle påminna mig lika mycket om det hemska jag inte förhindrar som att se det där hjälplösa fladdrandet till och från. Förresten är det väl rätt åt mig att jag påminns om vilken dålig varelse jag är.

Än bekymrar jag mig alltså över att fönstren är öppna, än över att de är stängda. Aldrig är man riktigt nöjd.

torsdag 11 december 2008

Ännu mer julstadsvandring

För en gångs skull var det riktigt passande att jag inte hade tid att gå ut på promenad förrän på kvällen, för nu finns det ju så mycket att titta på i stan när det är mörkt ute. Och när jag så ändå var ute med kameran tyckte jag att det var lika bra att ta en rejäl runda, för man vet aldrig om det blir tid till några fler sådana före jul.

Belysningen är verkligen maffig på många ställen, och det förstår man kanske när det i vissa fall till och med framgår av bilderna. Jag måste förresten säga att jag är rätt nöjd med en del av dem. (Hej bildsnyltare! Ni kan väl åtminstone läsa inlägget innan ni tar mina foton och låtsas att de är era?)

Feskekôrka har fått färgglada skorstenar.


Stora spökhuset!


Vid Bältespännarparken väntade jag förgäves på en liten show som visade sig bli inställd, men under tiden fick jag stå där i lätt snöfall och känna mig storstadsjulig och titta på skridskoåkning på plaskdamm. Och så hann jag ta ännu fler bilder förstås.


Det finns röda såna här julgransliknande mojänger också!


Har ni sett att det är någon som har tappat sina paket lite här och var? Klantigt värre.


Jag har den här vyn i perfekt sommarversion också. Kan det bli mycket snyggare av ett höghus och ett par båtar?


Ni kan väl lite välvilligt tro mig när jag påstår att det där gulaktiga fnaset på bryggan i förgrunden faktiskt är en gnutta snö. För det är sant.

tisdag 9 december 2008

Lysande

Med en sådan skolväg känns det ganska bra att ha föreläsningar sena eftermiddagar och kvällar:





Utan rätt att klaga

Jag upptäckte just att det bara är två veckor kvar till jul. Antagligen är det därför mina att-göra-listor börjar bli så långa och oöverskådliga.

Då är det ändå bara de tråkigare sakerna som är uppskrivna. Därutöver ska jag ju hinna träffa nästan alla jag känner och småfira julen i förskott med alla jag inte kommer att se på ett tag. Det är lite som om man skulle ut på rymdresa eller så. Man vet inte om man ses igen, och i så fall när. Fast i själva verket handlar det troligen inte om mer än några veckor, vilket är helt normalt under hela året i många av de aktuella relationerna.

Fast hur skulle det se ut om man inte fixade allt småplock, bockade av på listorna, träffade alla och var helt slutkörd före jul? Det hör väl i princip till traditionen. Dessutom, om jag känner efter riktigt noga, så är de här veckorna fortfarande nästan roligare än själva helgledigheten, trots att advent inte längre enbart betyder myspys och lite slappt assisterande vid andras julförberedelser. Jo, så är det nog faktiskt.

Och jag har varken jobbjulfester eller barn med tre miljarder julavslutningsaktiviteter att ta hänsyn till. För övrigt är jag visst den enda som inte har tentor före det så kallade jullovet heller. (Men efter! Jojo.)

Så i själva verket är det väl lugnt då. Jag riktigt ser framför mig hur adventsfriden sprider sig i kropp och själ, ner på gatorna och rakt genom galleriorna. Eller inte.

måndag 8 december 2008

Skratta inte ...

När jag ändå är inne på det isländska området kan jag passa på att avslöja att jag går och laddar för att posta en rätt fånig grej här. Det fåniga är att i stort sett ingen mer än jag själv antagligen kan få ut så mycket av det.

De som inte kan isländska förstår kanske inte alls vad det handlar om och de som är bra på språket tycker å andra sidan förmodligen att texten är simpel och ointressant.

Något som talar för just detta lilla isländska blogginlägg är ändå att det faller innanför ramen för den typ av minnesbloggande jag en gång påstods ägna mig åt. Det var en rätt trevlig kategorisering, så den borde jag jobba mig tillbaka mot litegrann.

Jæja ...

Ska jag våga göra ett försök?

Begagnade älsklingar

Eftersom jag aldrig lyckas komma ihåg alla titlarna när jag ska tala om vilka isländska böcker jag köpte häromsistens så får jag väl helt enkelt visa dem:


Jaja, fnys lagom, naturligtvis finns det motiveringar bakom alla val. Mest kanske ni undrar över varför jag har köpt två böcker som inte är skrivna av isländska författare? Jo, ser ni, jag har redan bortåt 50 Agatha Christie-böcker, och jag är inte sådan att jag måste läsa dem på originalspråk, så de här två har jag redan på svenska. Och det passar ju alldeles ypperligt att ett par av de första böcker jag försöker mig på att läsa på ett nytt språk är sådana jag redan känner till handlingen i och till och med kan plocka fram på svenska om jag behöver lite extra stöd. Ja, och så ser det ju fint ut i samlingen förstås!

söndag 7 december 2008

Snittålder

Det är nog så att en väldigt liten del av min personlighet stämmer överens med de förväntade egenskaper man ska ha i den ålder jag faktiskt är i. Åtminstone nu, när jag är i hopplös ofas med mina jämnåriga vänner, och i stället växlar mellan att leka med 23-åriga studenter och medelålders ... studenter. Tja, lärare då. Och morsor.

Oftast står kampen mellan det lilla barnet, som brukar få bestämma i matfrågor, och den gamla tanten, som är laglydig och lite sträng, och som för säkerhets skull går med en tegelsten i handväskan - de dagar det lilla barnet tillåter henne att släpa på en sådan.

Tanter kan i och för sig vara rätt barnsliga och larviga, men det är heller inte riktigt så jag tycker mig vara för det mesta. Jag är ju samtidigt både ganska smart och modern, kan hacka lite html, bygga digitalklockor och elbilar och gillar hyfsat ungdomliga kläder. Och jag är definitivt inte morgonpigg!

Inte konstigt att sådana där vuxenpoängstest alltid ger så roliga resultat. Å andra sidan tycker jag att jag rimligen någon gång borde kunna få en genomsnittlig ålder som stämmer med siffrorna i mina papper. Men nej, jag är antingen 21, 56 eller 84.

Oh, vad jag kan låta det här förklara en massa knasigheter!

Lockande rabatt

Om jag köper biljett till Samsunggalan före jul får jag rätt fin rabatt som "trogen kund" (jag var alltså där förra året, äsch, i år menar jag).

Men den är i januari. Kan jag komma att få sällskap? Ska jag våga köpa två biljetter då? För köper jag bara en så får ju jag och mitt eventuella sällskap ändå inte ha sällskap ifall denna person köper sin biljett senare (för slut lär de väl inte ta). Jag vet förresten inte ens om jag själv kommer att kunna gå! Det är för tusan i ett annat tidevarv. Jag har överhuvudtaget inte någon almanacka som ser så långt fram i tiden.

Å andra sidan är det kanske inte så farligt att missa det hela när det i princip inte finns några svenska friidrottsstjärnor kvar att titta på. Så det man tjänar mest på är som vanligt att vara en otrogen kund, i det här fallet att inte komma tillbaka varje år.

Se där, nu resonerade jag mig fram till något som besparade mig ett par hundringar! Tack för hjälpen.

fredag 5 december 2008

Konstgjord bloggandning

Nämen oj, titta, här hade jag en blogg också. Den verkar inte vara alltför pigg.

Är det här något slags vuxentecken tro, att jag väljer att sitta på bibblan och plugga i stället för att gå ut på stan och titta på julbelysning (och lilla naiva jag trodde visst att de mängder av ljusslingor som satt uppe sedan några veckor var julpynt), och att jag hellre träffar vänner än umgås med bloggen? Eller kanske snarare ett tecken på att jag är som de flesta andra 22-åriga studenter? Är det till och med ett bevis för att jag har "skaffat mig ett liv"?

Men äsch, det är ju när man har ett liv som det finns en mening med bloggar. Det här måste gå att få ordning på. Utan en massa onödigt svammel. Strax.

Jag ska bara plugga lite till först.

måndag 1 december 2008

Första luckan-dagen

December igen. Det är dags att för ett tag skaffa sig lite fler dagliga rutiner i form av lucköppnande och liknande. Som om man inte hade att göra ändå liksom! Jag har som vanligt, eftersom jag fortfarande är en liten flicka, fått en adventskalender med posten av mamma. Förhoppningsvis ska den trösta mig lite varje mörk och seg morgon jag tvingas stiga upp ur min sköna säng där jag har sovit alldeles för få timmar. Idag var det en ren bakom luckan, och ja, då blir man ju genast lite piggare.

Tidningarna kör också en massa så kallade kalendrar, som väl i de flesta fall är misstänkt lika reportageserier, och dem kommer jag nog inte ens att börja läsa.

Något som däremot får ta en massa tid i anspråk är Lottens julkalender, som är tillbaka i år igen! Eftersom jag inte är så beläst som jag nog ibland ger sken av lär jag mig betydligt mer än jag redan kan av klurigheterna, men att få nya tips och kunskaper är väl ändå mer värt än att veta allt? Dessutom hittar man lätt en del nya trevliga bloggbekantskaper bland kommentatorerna. Gå dit och läs och gissa!

söndag 30 november 2008

Helgen i Göteborg

Efter att i veckan mest ha stressat runt med huvudet under armen och inte hunnit sova för allt pluggande och inte hunnit plugga för allt annat jag skulle göra och inte hunnit göra allt annat för att jag ... tja, mest stressade runt med huvudet under armen, lyckades jag ändå rätt snabbt när det mesta av allt det där var gjort ställa om till ett mer ledigt jäktande mellan olika nöjen.

På fredagen dök Motor-Ola upp igen och vi kastade oss omedelbart iväg till Bäckebol, för att trängas med alla andra som hade fått lön (jodå, korrekt syftning, också jag hade fått in några kronor). Där var jag ju så ofta under mina första månader i Göteborg, men sedan dess har jag fått klara mig utan stormarknader och sådant ett tag. Jag passar på att skylla min köpcentergalenskap på det för tillfället. Vi var bland annat på alldeles nyöppnade Media Markt (skit, nu nämnde jag dem, trots att jag är så irriterad på att de sprider sin motbjudande reklam överallt), som var så stort, så stort att jag faktiskt blev lite överväldigad i några sekunder. De hade gott om väktare men inte det enda lilla hemelektroniktillbehör jag konstant är på jakt efter. Och har inte de det får jag nog ge upp, tänkte jag nedstämd. Men jag fick gå på Ikea också, så det var en kort depp.

Därefter var vi på en skojig fest, där vi tog del i något liknande polskt andrzejki-firande (lite sent grattis förresten till alla Andreas och Anders!) och spådde oss i smält stearin hällt i kallvatten. Här har ni min framtid:


En smaskig strutglass eller en tomteluva? Jobbmöjligheter eller mer nöjen? Jag ser i alla fall bara positiva saker i den där klumpen.

Lite oplanerat fick jag sedan köra bil hem, men eftersom det var mitt i natten och jag faktiskt hittade så var det inte ett dugg besvärligt, bara ännu mer kul.

När vi ramlade ut på gatan igår förmiddag hamnade vi mitt i en julmarknad nere på Haga Nygata. Ungefär vartannat stånd sålde fårskinnstofflor och vartannat sålde godis. Och varannan besökare stod mitt i gatan och talade högt på norska.


Vi hade tid över och det, kombinerat med redan betalda biljetter och vägarna förbi, var tydligen vad som behövdes för att få mig att slutligen göra ett seriöst besök på Röhsska museet. Det har stått långt ner på min inre turistlista hela året och var det enda av de fem museerna med gemensam årsbiljett som jag inte varit på (förutom en dags jobb på bottenvåningen). Nu blev jag glatt överraskad, då flera av utställningarna faktiskt intresserade mig.

Där fanns Selma Lagerlöf-filmkostymer som jag kommer att få se på tv, 2000-åriga kinesiska skålar som inte såg ut att vara mer än hundra år gamla, grejer med Carl och Karin Larsson-anknytning (och en film "hemifrån", vilket i detta fall betyder Sundborn som ju ligger i Falu kommun!), och inte minst ett antal färgglada plastföremål som någon rest tillbaka till min barndom och plockat fram:


Efter museibesöket fortsatte vi på den inslagna kulturella (mhm) banan och gick på teater, närmare bestämt farsen Kuta & kör på Lorensbergsteatern. Vi satt på främsta raden och kom så nära skådespelarna att vi kunde läsa i tidningarna som Thomas Petersson åt upp och Brasse Brännström rev sönder. Det var helt okej underhållning, och dessutom gillade jag att påminnas om ännu fler av bardomens goda stunder, nu i form av några riktigt roliga skådespelare.

På kvällen sansade vi oss och hade en stillsam pysselkväll hemma. Jag lagade ett paraply (som vi sedan inte använde idag, trots en massa tid ute i regnet) och pyntade mitt dekorationsträd med till rummet mycket passande gröna kulor, som dock var så billiga att jag inte kan begripa varför jag inte också köpte röda, lite mer juliga på en gång. Fast jag fick i och för sig inte med någon tråd att hänga kulorna i, så det kanske var lika bra.


Idag nöjde vi oss med att hinna med lite skattletande före lunch. Efter maten sprang vi in en vända på Konstmuseet och tittade till Karl XII:s likfärd och de andra snyggingarna, eftersom vi åter hade lite tid över (och det passar visst väldigt bra att gå på museer då!).

Vi stod och andades juldoft på Götaplatsen ett ögonblick. Men här behöver jag hjälp av någon mer erfaren, för jag har inte uppfattat varför det ser ut som om de har avverkat en mindre skog där:


Slutligen blev det ett besök på Liseberg (förvånande, eller hur?). Som jag misstänkte var det en aning mindre juligt så här med regn och plusgrader, fast ändå lika kyligt att gå omkring i. Jag såg till att få se lite av allsången med Jullotta och dagens gäster Sarah Dawn Finer och Arvingarna, och småsjöng till och med då och då. Jag fick också testa våffelstället för första gången, så jag fortsätter att vidga mina vyer även inom Lisebergsområdet. Och ljusen, dem kan man ju titta på flera gånger utan att bli mätt.



Och så är ännu en hektisk nöjeshelg till ända och jag rätt motvilligt ensam igen med den olästa kurslitteraturen, stressen och en ny vecka att ta itu med. Det hade absolut inte gjort mig något om den här helgen hade varit minst en dag längre.

fredag 28 november 2008

En sorts sevärdhet

Nu börjar det gå upp för mig vad julhandelstider i Haga innebär.

Det betyder tydligen att man har stora turistbussar stående på tomgång nedanför fönstret flera gånger om dagen. Det dova mullrandet som sprider sig genom betongväggar och skelett är kanske inte precis en effektivitetshöjare när man pluggar, och det är inte heller avgaslukten. Men de små pensionärerna som står och vaggar kacklande på trottoaren med sina gigantiska handväskor och kassar i armhålorna är faktiskt ganska lustiga att se.

Jag ska nog överleva det här också.

onsdag 26 november 2008

Mer lättlurad reklam på mindre språk?

Jag och en person som jag ofta mejlar och chattar med brukar roa oss med att försöka lura reklamen inne i Gmail, vilken då och då med kuslig träffsäkerhet sniffar sig till känsliga ämnen i det vi har skrivit. Andra gånger får vi förstås helt ointressanta resultat, men det är i alla fall lite skojigt att experimentera med det här och jag tänker på det med jämna mellanrum.

Efter en liten chatt idag gick jag med extra stor nyfikenhet in i arkivet och tittade efter reklamen som serveras intill, eftersom chatten hade förts på svenska och isländska lite huller om buller. Och resultatet blev intressant nog enbart annonser på danska! Ja, det kan ju tyckas vara lämpligt om de på något sätt ska vända sig till båda sidorna i vår blandinaviska kommunikation, så visst, okej. Fast jag köper nog inte fler danska varor och tjänster för att jag pluggar isländska.

Veckans upptäckt 2

Jag insåg att jag visst håller andan när jag passerar bakom någon, om det så är en människa, ett djur eller ett fordon. Ja, till och med när bakändan på en spårvagn svänger förbi mig. Det är väl säkrast att vara konsekvent.

Veckans upptäckt 1

Eftersom jag kom till Göteborg i januari borde det ha varit mörkt en stor del av dagen även under min första tid i stan, men ändå märker jag varje dag nu att jag visst inte har sett de här vyerna i mörker, så upptäckandet fortsätter.

På eftermiddagen idag hamnade jag som så ofta vid älven, och blicken fastnade förstås på det skvalpande svarta vattnet intill kajkanten där jag gick. Jag hade nog väntat mig att jag skulle finna det en aning skrämmande, men till min förvåning fick jag bara en känsla av att jag skulle kunna kliva ner och gå på den där mörka ytan.

måndag 24 november 2008

Lika bra att hänga på

Så jag och Pinglan hade alltså en liten reunion med en av de bara två andra som vi gick i samma klass som under hela grundskoletiden. Jag släpade givetvis med mig dem upp på Skansberget för att titta på utsikten. Det känns alltid lika underligt när jag är den som förväntas veta mest om stan och kunna komma med tips och vara påhittig. Lika konstigt är det när det plötsligt slår mig att jag är omgiven av folk hemifrån, folk som fattar vad jag pratar om och ser världen som jag själv gör. Och ja, jag säger det igen, det var riktigt lyckat!

Dessutom, jag börjar faktiskt tro att det går att tvinga fram julkänslor. Efter att jag har blivit bjuden på glögg, känt dofter från knäckkok och lussekattsbakning, fått en egen påse saffransbullar i present och börjat jobba i mig innehållet, Lånesyrran har premiärspelat julmusiken och Himmelska Hyresvärden adventsstädat och pyntat lägenheten till en julmysig grotta, granen nere på gården har blivit tänd, snön har lagt sig i skarvarna mellan gatstenarna i ett julskyltat och maximalt gammaldagsmysigt Haga och jag därefter toppat med årets första (utgår vi väl ifrån?) besök på Julliseberg har jag nog ändå kapitulerat inför det faktum att det bara är en månad kvar till jul. (Bara? En månad är ju skitlång tid! I teorin alltså.)

Ställ upp lite granar, häll på fejksnö och fixa stämningsfull belysning i stor skala, låt stadsbor åka skridskor på en övertäckt fontän, ställ ut lite hantverk, släpp ut julfåren och låt mycket folk trängas bland mängder av glittrande julpynt så kan inte ens jag låta bli att bli helgmysig inombords. Att det sedan var adventskyla i luften när vi var ute gjorde väl sitt till. Kommer jag tillbaka och det är regn och tio grader varmt kanske jag ändrar mig igen. Eller går det inte att tappa julstämningen förrän julen är över, nu när den väl har infunnit sig?

Nej, nu blir till och med jag trött av att försöka läsa mina långa meningar (eller så är det för att jag redan borde ha sovit vid det här laget). Jag kanske ska gå över till att författa en önskelista i stället.

Ho ho!

Återträffarnas bästa vän

Ska jag verkligen blogga om Facebook? Är inte det lite efter? Nja, det finns nu fortfarande många människor i min närhet som inte riktigt har förstått varför jag gillar detta fenomen, och en del som till och med själva har registrerat sig men ändå inte gett det någon verklig chans, fast jag tror att också de skulle kunna ha nytta av det om de bara försökte. (Jodå, jag förstår att man kan överleva utan också, men jag anpassar mig ju ändå alltid efter alla andra och vill nu bara få dela med mig lite av mina egna erfarenheter.)

Jag vill se Fejan som den där stora, självuppdaterande adressboken som den nog är tänkt som, och det är väl därför jag blir lite ledsen när folk jag gillar försvinner därifrån. Fast det är förstås ändå värt att vara kvar för allt som faktiskt funkar. Jag har ett antal kontakter som jag inte har pratat med mer än kanske med några ord precis när vi hittade varandra. Men jag kan fortfarande hålla mig lite uppdaterad om var de bor, vad de gör, när de gifter sig och får barn och sådant där, vilket är precis lagom med många. Och behöver jag en vacker dag få tag i någon har jag i bästa fall kontaktuppgifterna där, eller kan skicka ett meddelande direkt till den personen. Perfekt!

Speciellt gillar jag att upptäcka hur folk jag inte har träffat sedan femman eller nian eller så, och som jag kanske inte ens vågade tilltala på den tiden, har vuxit upp till helt vettiga vuxna med liv och intressen inte helt olika mina egna. Jag blir på oerhört bra humör av något så enkelt som att helt flyktigt byta några ord med bekanta från barndomen. Och ja, jag är en sådan som kan komma över saker, glömma och förlåta och därför gillar återträffar också, även om jag nu bara har varit på en så här långt.

Utan Facebook skulle det sannolikt dröja mycket länge innan jag nåddes av rykten om folk som flyttat till samma stad som jag själv till exempel. Om det alls hände. Men nu kan jag få chansen att upptäcka det omedelbart, skicka en liten vänlig vinkning som välkomnande och sedan rätt vad det är hitta ett personligt mejl i inkorgen. Så visar det sig att någon som jag delat bostadsområde med under hela uppväxten plötsligt bor lika nära mig igen, fast nu i en helt annan stad femtio mil hemifrån. Och så sitter vi en dag där på ett kafé, tre av de där tysta klasskompisarna som inte märktes, och alla är vi nu vuxna och sociala, har erfarenheter, kan klara oss själva och prata om ditten och datten och ha fasligt trevligt!

Sådant kan ju förstås hända en även om man inte finns på Facebook, men då ska man nästan göra som Pinglan och hålla koll på folk via andra som ändå är aktiva där. Och när vi nu kanske till slut gör allvar av våra idéer om att ordna en riktig återträff är det just tack vare att Fejan gör det inte bara möjligt utan till och med busenkelt att samla så många av oss på en gång.

Jag finner det här så enormt fascinerande! Kan ni inte se varför, åtminstone lite?

Kan inte, hinner inte, borde inte

Uppkopplingskrångel, allmänt trilskande dator, ytterligare teknikproblem, sömnrubbningar och förskjuten dygnsrytm, duktig pluggpanik och dåligt samvete över att inte kunna höra av mig till och träffa trevliga människor som väntar.

Det kunde ju vara betydligt värre, så klaga är absolut onödigt, men jag får nog acceptera att även bloggrapporterna kommer lite i ofas ett tag.

Är det förresten sant att näbbmöss har extra kort livslängd för att de är så stressade att hjärtat blir utslitet i förtid?

lördag 22 november 2008

Stora nyheter

Jag befinner mig i samma stad som Bill Gates!

Fast jag kan inte riktigt komma fram till vad det innebär för mig personligen.

Då är det nog nästan mer avgörande att jag har tv:n på. Jo, det är säkert. Det kom nämligen till min kännedom att vintersportsäsongen har börjat, och jag måste säga att så trevlig som den här förmiddagen var kan det nog bli mer tv-tittande under vintern.

Mörkerutsikt och lite kvällsfantasier

Hade jag varit mörkrädd skulle jag antagligen gå miste om sådant här, så vilken tur att jag är lite dumdristigt oförsiktig ibland. Äsch, nu var det inte särskilt farligt uppe på Skansberget när jag var där uppe ikväll, trots att det var mörkt och de flesta som befann sig där var beväpnade med hundar. Det var bara lite kallt om fingrarna som skulle försöka hålla kameran någorlunda stadigt.

Idag har nämligen något som liknar vinter kommit även till Göteborg. Ett tunt lager florsocker låg pudrat på pepparkakshustaket mittemot när jag tittade ut i morse, och stannade underligt nog kvar hela dagen. När jag sedan kom ut i frostkylan började jag så smått fundera över om jag verkligen kommer att kunna hålla mig till sommarjacka ända fram till jul, vilket är planen. Fast nu frös jag inte om mer än händerna i alla fall. Om den mäktiga utsikten hade med saken att göra vet jag inte riktigt.

Åt ena hållet. Julgranen som sticker upp borta till höger är alltså det maskerade Lisebergstornet.


Åt andra hållet. Ni känner antagligen igen Masthuggskyrkan, som för enkelhetens skull inte har klätt ut sig till gran.


Vad härligt spökkusligt det är när gamla tysta stenbyggnader står och lyser med dörren på vid gavel i kvällsmörkret!


På nervägen tog jag trapporna, och hittade då tjusiga istappar som hängde och dekorerade valvet som hyllpapper. Men just när jag skulle studera dem närmare hördes tunga steg som närmade sig i trappan ovanför. För att inte skrämma killen som var på väg ner lämnade jag därför det mörka valvet och begav mig ner på de myspysigt julskyltade gatorna i idyll-Haga igen. Från spökhistoria till Kajsa Kavat på en halv minut. Här är allt en saga.

torsdag 20 november 2008

Skillnad

Efter tips från Nische var det faktiskt rätt enkelt att åtgärda åtminstone det värsta skramlet på cykeln. Att jag inte kunde tänka ut det själv! Men huvudsaken är att det verkar lite bättre nu.

Nere på gården upptäckte jag förresten att utegranen hade kommit på plats, med belysning och allt. Nu ser det väldigt mycket ut som när jag först kom hit, så även om jag inte direkt känner av att det snart är jul så börjar jag i alla fall märka att jag nästan tagit mig varvet runt.

Fast förutom att det ser ungefär likadant ut som då är det inte mycket som är sig likt sedan i januari. Till exempel är jag betydligt oljigare om händerna nu.

tisdag 18 november 2008

Några första

Halva bloggosfären har redan hörsammat Lottens uppmaning och om jag inte ska hamna alldeles vansinnigt på efterkälken får jag ta och snabba mig lite nu. Å andra sidan bör det gå ganska fort, för trots att jag har ett så fantastiskt minne har jag en känsla av att det inte verkar så den här gången. Den som lyckas klämma ur mig ett intressant större avslöjande utifrån någon av dessa punkter ska få ett bokmärke.

Första gången jag ...

1. ... åt tacos var garanterat hemma med familjen någon gång under min uppväxt. Men allvarligt talat, ingen kunde väl förvänta sig att ens Superminnet Flinn skulle komma ihåg ett sådant tillfälle? Antagligen hände inget mer uppseendeväckande än det vanliga, nämligen att alla spillde och blev kladdiga om händerna.

2. ... körde bil var jag 16 år och absolut inte alls mogen för det. Jag körde runt, runt på en parkering, var livrädd och tänkte hela tiden på hur absurt det var att lilla jag skulle antas ha kontroll över den stora jättebilen. Efteråt var jag totalt utmattad.

3. ... sov i tält kan jag nog ha varit fyra år, eller fem. Det var väl i alla fall med mamma och pappa i en skog någonstans. (Kan man få närmare besked av någon expertkommentator kanske?)

4. ... drack alkohol skulle jag bara kunna redogöra för om jag fick "drack" och "alkohol" definierade för mig först. Hur som helst var det inte mycket, inte spännande, inte hemskt och inte gott.

5. ... fick ett jobb var jag 16 år och blev ungdomspraktikant på kafé. Jag var nog i alla fall mer mogen för det än för bilkörningen den sommaren.

6. ... stod på en scen är svårt att säga. Vad kan vara det första som räknas tro? Klassens sångframträdande på första skolavslutningen? Jag avskydde för övrigt den sången, mer specifikt det evighetslånga å:et vi skulle hålla ut i "om våååååååååååååren". Att haka upp sig på bagateller är en bra hjälp för minnet i alla fall.

7. ... svimmade var när jag vid 13 års ålder hade vattkoppor för andra gången, hade hög feber, knappt kunde äta och absolut inte orkade vara uppe, men ändå var så äckligt präktig att jag trodde att man måste göra som vanligt och därför bad mamma om lunch. Väl vid matbordet insåg vi båda att det inte var någon bra idé och på väg tillbaka till mitt rum fick mamma fånga upp mig när jag gjorde en liten paus genom att säcka ihop på hallgolvet. (Den andra gången kunde ha kommit i somras, men gjorde det tack och lov inte. Att svimma är inget att sträva efter.)

8. ... svarade på en fånig enkät minns jag inte, eftersom de har varit så många. Fast här har vi en definitionsfråga igen. Enligt min mening kanske jag aldrig har gjort det.

Och nu uppmanar jag inte vidare, för det tycks mig onödigt.

En vanesak

Ni minns kanske att jag var närmast rädd för spårvagnarna när jag flyttade till Göteborg? (Om inte finns en miniblogg om det i sidmenyn här i bloggen.) Därför är det intressant att det nu har gått så långt att jag ser dem som det naturliga färdmedlet om det inte går att cykla, och har gått och blivit skeptisk till helt vanliga stadsbussar som ju finns överallt.

Jag fick också ett mycket tydligt exempel på detta när jag kom från Linköping i söndags och ställde mig på hållplatsen utanför Centralen. Nästan omedelbart kom en buss som jag visste gick förbi hemma hos mig, men eftersom jag hade packning tyckte jag att det skulle vara enklare att ta vagnen och väntade gärna de två minuter extra som jag visste att det skulle ta innan nästa lämpliga spårvagn kom (jag har ju några linjer att välja mellan). Men antagligen hade jag gjort likadant utan packning.

Att min hjärna alltid ska överdriva allting! "Vad ska man ha bussar till när det finns spårvagnar?" liksom. Och så blir man väl lite bortskämd av att bo mitt inne i stan precis intill en av de stora spårvagnsknutpunkterna. Inte bra. Att bli för van vid det alltså.

På tal om det, eller något i närheten i alla fall, min cykel mår verkligen inte bra.

Uppsikt

Ironiskt nog dröjde det ända tills det blev senhöst och mörkt innan jag insåg att jag faktiskt kan se toppen på Lisebergstornet från mitt fönster, för nu lyser det så fint över taken på eftermiddagar och kvällar. Ingen göteborgare tycker väl att det är något speciellt med det, och tornet syns ju nästan överallt i stan, men det är ändå toppen på Nordens största nöjespark jag tittar på. Ju.

måndag 17 november 2008

Förarfritt över helgen

Nu vet alla precis allt jag har gjort den här helgen. Själv undrar jag vad min cykel har haft för sig under tiden. Det verkar i alla fall ha gått vilt till, för idag hittade jag den i en buske på gården. Den var också så trött och sliten att den med nöd och näppe tog mig till min föreläsning. Ljudet den gav ifrån sig känner jag igen från en gång i somras, men då tog jag ändå risken och gjorde en långtur på Hisingen, och sedan dess har det konstigt nog varit bra igen. Bra för att vara den cykeln i alla fall. Men nu är jag allvarligt orolig. Den får bara inte heldö nu, för det skulle bli så besvärligt utan cykel. Hoppas att en natts vila räcker.

Lite fler bilder från Linköpingsbesöket

På Campus Valla:
De nya studentbostäderna på Colonia var fortfarande en byggarbetsplats när jag lämnade stan förra året. Nu stod de där färggranna i det grå duggregnet.


Nya möjligheter till snabbt ätande hade dykt upp här och var på området sedan min tid.


Oftast är det totalt avståndstagande som gäller, men någonstans djupt därinne finns en pytteliten stolthet över att jag en gång i tiden faktiskt var I:are.


Campushallen hade svällt något enormt sedan vi senast sågs. Jag hade väl läst något om en kommande friidrottsarena för länge sedan, men kunde visst inte föreställa mig att det skulle bli ett hus av det.


Bakom Campushallen hade någon slängt ut en bussgata. Ja, de har ju gott om dem i Linköping, så det förvånar mig inte att det blev en över att lägga här också.


På stan:
Parken vid S:t Larskyrkan hade verkligen fått en ansiktslyftning. Förr lockade den främst till sig kajor av både fågel- och fylletyp, men nu fanns där en mängd intressanta saker för oss andra att titta på och göra också.


I bowlinghallen var det mörkt fast det var mitt på dagen. Jag kan ju alltid skylla mitt resultat på det och att jag inte såg pilarna på golvet.


Slottet har jag alltid klagat på för att det inte ser ut som något slott. Men utan löv på träden syns det ju från fler håll, och ja, nog har jag sett oslottigare slott ändå.


Även på, eller snarare kring, Stora torget hade det hänt en del. Men jag kände ändå igen mig tillräckligt väl för att vara den som kunde förklara vägen när en nykomling i stan kom fram och bad om hjälp. Så trevligt att ha en stad förutom hemstaden att resa till och känna sig rätt hemmastadd i!

Bra i Linköping

Det har funnits några enstaka saker som jag under mina jämförelser av städerna Göteborg och Linköping har erkänt för mig själv var bättre i Linköping. Nu när jag åkte tillbaka och tog en ny titt har jag faktiskt hittat ännu mer att vara positiv till:
  • Domkyrkan. Det var ändå min första domkyrka, men det är nog inte bara det, för jämför man med Göteborgs domkyrka är den här klart mer imponerande. Läget på en slätt i kombination med att det inte finns så många andra stora kyrkor i Linköping bidrar väl till att man ser den nästan överallt, men den är verkligen stor och ståtlig också. Det drar jag mig för att säga om Göteborgs domkyrka. Däremot har Göteborg ett antal andra kyrkor som skulle kunna mäta sig med den östgötska domen.

    Domkyrkan.

  • Trädgårdsföreningen. Under sommaren var faktiskt trädgårdsföreningen i Göteborg något av det mest storslagna jag sett i trädgårdsväg. Ändå kan jag inte riktigt släppa mina tidigaste leriga intryck av den, de som fick mig att för första gången sedan flytten hit tänka "men det var i alla fall bättre i Linköping". Fast okej, jag vet inte vad jag tycker längre och kan definitivt inte motivera eventuella uppdykande åsikter. Jag låter det vara oavgjort så länge.

    Tjusig belysning som inte kommer till sin rätt på ett sunkigt mobilfoto.

    Det är fint även i dagsljus, även i november.

  • Urrondellhunden. Jag såg den det första jag gjorde när jag kom till Linköping i torsdags. Den stod där den skulle stå. Eller ja, efterträdaren till urhunden då. Men jag såg den första också, den som startade hela den där rondellhundsrörelsen. Dessutom, här har vi en ordvits som skulle stå sig väl i självaste ordvitsarnas huvudstad: Hundringen. Love it!

    Jodå, hunden är faktiskt med på bilden. (Arkivbild, därav grönskan.)

  • Campus Valla. Ett riktigt campusområde. Antagligen föredrar jag det främst för att det är vad jag vande mig vid först, men nu när jag har något att jämföra med tycker jag ändå att det helt enkelt passar mig bäst. I Göteborg trivs jag visserligen med att träffa på vanliga människor varje dag och inte bara vara bland studenter, men i Linköping verkar det nu verkligen ha utvecklats en riktig campuskänsla, vilket de väl också har strävat efter. Fast annars är det ju egentligen bara att vara glad över att ha fått uppleva båda varianterna!

    På ett campus med tusentals studenter på ett och samma ställe behöver ens cykel aldrig känna sig ensam.

  • Universitetsbiblioteket. I Göteborg har jag två bra universitetsbibliotek med min kurslitteratur inom räckhåll. Fast jag lyckas inte gilla dem som jag gillar "mitt" universitetsbibliotek i Linköping. Det är ett riktigt bibliotek, med massor av böcker, ordentligt ordnade som de ska på ett bibliotek, och inte som i Göteborg enligt något mystiskt system som blandar olika sorters sortering och som jag aldrig blir riktigt klok på.

    Smygande bland hyllorna med språkvetenskapslitteratur.

Fast på det stora hela har väl inte Linköping något att erbjuda som inte Göteborg har någon motsvarighet till? Eller kanske ändå? Eller inte? Äsch, vad ska jag bestämma det för? Det är väl ingen tävling heller. Man får gilla mer än en sak och mer än ett ställe. Tror jag.