fredag 29 februari 2008

Helg på gång

Så var det redan helg igen. Med melodifestival, Vasaloppet, födelsedagskalas och vår. Det händer grejer hela tiden så här års. Det borde universitetsfolket ta hänsyn till när de planerar kurser, scheman, tentor och sådant.

Plugga kan man väl göra till exempel i maj, när det ändå är för varmt för att man ska vilja göra något annat.

Det är bara ett förslag. Men jag är säker på att jag har hela svenska folket med mig i den här frågan.

Skottdagen

Det är ju lite häftigt att det är skottdagen, eftersom den infaller så sällan menar jag, och då jag inte hade tänkt fria till någon den här gången får det bli ett extra litet meningslöst blogginlägg istället.

Pang!

Skynda att åka

Provåkarkortet från Västtrafik har kommit. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, för i brevet jag fick om att jag kunde beställa ett förklarades inte alls vad det innebar. När jag flyttade hem till Falun fick jag en enkel bussbiljett (som jag aldrig hämtade ut), så jag tänkte att det här väl skulle vara något liknande, eller möjligen ett dygnskort eller så.

Men i den här änden av landet är de verkligen generösa. Eller rika. Eller nåt. Jag blev minst sagt överraskad när kortet dök upp med posten.

Enligt det senaste brevet får jag nämligen "under två veckors tid fri tillgång till alla Västtrafiks bussar, tåg, spårvagnar och båtar i hela Västra Götaland".

Två veckor! Fattar ni hur mycket man skulle kunna åka omkring på den tiden? I teorin åtminstone.

Det här ger ju värsta stressen. Och frågorna hopar sig. Hur ska jag på bästa sätt använda det här kortet för att få ut så mycket som möjligt av det? När, inom den månad jag har på mig, ska jag aktivera det? Kommer jag ens att komma ihåg att använda det om jag skjuter på det? Jag vet hur jag brukar göra, till exempel komma på en dag för sent att jag ju skulle ... Vad ska jag ens hitta på att göra för att det ska vara motiverat att åka något annat än cykel (som ändå är mitt förstahandsval)? Och hur ska jag i så fall få tid över till allt detta extraåkande?

Här är det förstås frestande att tänka att det kanske hade varit bättre att vänta någon vecka med att beställa kortet, för att ha det något längre fram i vår, när jag troligen kommer att få fler anledningar att åka omkring. Eller att jag borde ha flyttat hit på sommaren när jag ändå vill turista en massa. Men det känns fult att tänka så, och jag tycker faktiskt att det är enormt generöst. Visst är det? För det är ju inte alls garanterat att jag blir så beroende att jag måste fortsätta ha (det vill säga köpa) sådana här fina kort efter de där två veckorna. Västtrafik chansar vilt. Men det tackar jag för. Tack, Västtrafik!

Något annat jag undrar är varför man behöver just en linjal mer än något annat på plastfickan. Teorier tas emot nästan lika tacksamt som själva kortet.

onsdag 27 februari 2008

Bokrea episod 3

Haha! Just när ni trodde att ni hade överlevt årets bokreababbel kommer en tredje del. Det är ju så inne med trilogier, liksom.

Jag var på ännu ett trevligt ställe, som jag passerade på vägen hem från föreläsningen. Där var utbudet något annorlunda än på de andra ställena, så jag hade kunnat handla en hel del, speciellt som nästan allting var billigast just där.

Men jag var duktig och köpte bara en bok till. Nu är ordningen återställd, för jag har inte längre bara köpt skönlitteratur. Min redan överfulla språkhylla vill jag alltid fylla på ytterligare, eftersom jag ser det här som mitt specialområde. Jag måste dock medge att jag för ovanlighetens skull var osäker på om jag redan hade den här boken. Den känslan gillar jag inte. Mina böcker är som familjemedlemmar, och sådana brukar man väl försöka hålla reda på.

tisdag 26 februari 2008

Systrar

På tal om något helt annat så har Lånesyrrans riktiga storasyster, som annars bor utomlands, dykt upp idag. Jag känner en viss samhörighet så här storasystrar emellan, och vi är inte helt olika heller, men jag är bara inte van vid att ha så många kvinnor så tätt inpå mig. Det här med systrar är alltså väldigt ovant för mig, och den kommande veckan kan därför bli minst lika lärorik som hundvaktsveckorna.

Bokrea episod 2

Det är klart att jag till slut gav mig ut i regnet. Om man skulle låta sig stoppas av lite regn skulle det inte bli mycket uträttat i en stad som Göteborg. Jag cyklade således till Nordstan och roade mig med att åka i rulltrapporna.

I den första affären var det först väldigt lugnt och gott om plats. Jag tittade lite halvintresserat på det mesta, och det kändes bra eftersom jag egentligen inte skulle ha något mer. Efter en stund hände dock något. Det liksom knäppte till i huvudet och därefter såg varenda roman superintressant ut. Jag är inte särskilt kräsen i vanliga fall heller, i alla fall inte när jag väl börjat läsa, för då tycker jag att det mesta går an. Men det kanske bara är för att jag gör så bra bedömningar när jag väljer vad jag ska läsa?

Innan jag blev helt hagalen tog jag mig ner igen och vidare till nästa bokhandel. Där var det fullsmockat med folk, och visserligen också väldigt mycket böcker, men trängseln och hettan gjorde att jag bara stod ut i ett par minuter. (Ja, lite berodde det kanske också på att jag mest gick och höll andan därinne, då folk luktade otrevligt.)

Jag återvände till det förra stället med alla de lockande romanerna. Jag tänkte att jag nog borde ha någonting med mig hem när jag ändå varit så duktig och gett mig ut i regnet (fast det var ju min egen ekonomi som blev lidande, jaja). Och inte kan man köpa bara en bok i en affär när man bokreashoppar, så det fick bli tre, precis som på förmiddagen.


Naturligtvis var jag duktig på att motivera mina köp. Åtminstone på förmiddagsrundan. Till en av mina kurser skulle vi ha en skönlitterär bok från en lista (jag upptäckte där att jag hade flera av titlarna redan, men inte med mig till Göteborg förstås, varpå jag drabbades av en akut längtan efter mina kartonger med böcker), så därför blev det Jonas Hassen Khemiris Montecore. Bra förresten, att få läsa bra skönlitterära böcker som kurslitteratur, för annars ger jag mig inte tid till det för närvarande. Jag har redan börjat läsa och är helt betagen. Människor som kan trolla med språk så där har min uppriktiga och stora beundran. Dessutom luktar boken gott, så det verkar bli en positiv läsupplevelse.

Jag läser Annika Bryns blogg och tyckte därför att jag borde läsa åtminstone en av hennes böcker också, men just därför är det nästan pinsamt hur lite denna reabok kostade mig.

Sedan låg plötsligt en för mig hittills okänd Joanne Harris-bok framför mig (Gentlemän och spelare). Harris har också bland annat skrivit Underströmmar, som är en av de böcker som haft absolut störst inverkan på mitt liv. Dessutom är hennes böcker så vansinnigt snygga att jag bara måste ha dem. På eftermiddagen snubblade jag också över Choklad, och fast jag sett filmen hundra gånger är det klart att jag måste ha boken (även om det väl egentligen kändes lite onödigt just nu när jag skulle välja så noga).

Av de övriga två valde jag den ena för att jag var nyfiken på vad uppståndelsen kring den egentligen rör sig om, och den andra för att den var snygg (och lite för att jag läst en annan bok av samma författare).

För första gången har jag alltså inte köpt någon facklitteratur alls på rean. Inga språkböcker, ingenting om katter eller trädgård eller konst eller historia. Inte ens en liten kartbok ... Det känns faktiskt smått underligt. Men annars är jag nöjd med årets rea. Så här långt, ska jag väl tillägga. Än finns tid för oöverlagda onödighetsköp.

Sedan återstår att få tillfälle att läsa böckerna också. Jag har redan en liten hylla med olästa böcker här i Göteborg, så nu ska jag nog klara mig fram till bokmässan i alla fall. Fast jag kanske får låta bli att äta i en vecka eller två för att kompensera för bokfrosseriet idag.

Bokrea episod 1

Dagen är här! Självklart kan jag inte låta den passera obemärkt. Jag bor ju till och med i stort sett granne med en bokhandel. Fast den var inte nattöppen, så det blev ingen sådan bokreaerfarenhet (oj, tre vokaler i rad, vad skojigt!) i år heller.

Men ösregn på bokreapremiären! Hur har de tänkt sig att det ska gå ihop med cyklande och böcker i papperskassar?

Jaja, den där grannbokhandeln kan man ju springa över till en sväng på förmiddagen, tänkte jag. Så det gjorde jag. Där var det dött. Ingen rea, bara några enstaka förvirrade reasugna kunder. Det visade sig att bokrean var undangömd borta i Folkets hus. Bah! Det är ju det jag säger, när man är ny och inte kan rutinerna är det inte lika roligt.

Jag hissade upp min kapuschong och stormade över Järntorget med vinden i ryggen. För att ytterligare krångla till det för nykomlingar hade de klämt in ingången till Folkets hus bakom en byggnadsställning och en jättestor plastbandsavspärrning. Men jag hittade fram. Ha! Där inne var det dock också tämligen dött.

När jag väl kom rätt var det som det skulle i alla fall. Massor med folk och inget syre kvar. Jag handlade lite och kassörskan trixade länge och väl med mitt kontokort, så det är säkrast att jag kollar upp det där sedan. Men plastkasse fick jag i alla fall. De har tydligen tänkt till lite här i Regnstaden.

Årets reaskörd återkommer jag med. Tanken var nämligen att jag nu skulle ta mig någon annanstans och trängas lite till på eftermiddagen, men det bara regnar och regnar och jag har egentligen ingen lust alls att gå ut mer idag. Dessutom har jag egentligen redan hittat det viktigaste, så jag måste ju inte. Men det är inte samma sak om jag sparar de andra affärerna till en annan dag. Vilket dilemma.

söndag 24 februari 2008

Särskrivna tamburgolv säljes vid nederbörd?

Här är skylten jag nämnde att Motor-Ola hade siktat:

En vanlig söndag tio månader före julafton

Jag tar åt mig, fast jag inte behöver. Det här är egentligen mer av en "daxis" från 90-talet än en riktig utmaning. Därför lägger jag själv till en riktig utmaning, nämligen att jag måste svara på frågorna utan att bli så förfärligt utförlig.

1. Vädret utanför mitt fönster:
Göteborgsväder. Den gråare varianten. Typ åtta grader ljummet i luften.

2. Lyssnar på just nu:
Sport på radio. Och Lånesyrran som städar och spelar musik på andra sidan väggen.

3. I går gick jag och lade mig:
Tre gånger. Fast en var efter midnatt, så den räknas kanske inte enligt alla.

4. I dag vaknade jag:
Motvilligt med väckning. Men jag är piggare än igår. Intressant, va?

5. Jag har på mig:
Vanliga hemmasunkkläder förstås. En del i grönt förstås. Fårskinnstofflor ("flufflor") och fleecejacka förstås.

6. Senaste person som ringde mig:
Åh, vad svårt. Det är ju värsta definitionsfrågan. Ringa, skajpa, ringa men inte komma fram, ringa men ångra sig och lägga på direkt ...

7. Senaste person som jag ringde upp:
Se nummer 6.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
En väldoftande snygging. Efter det minns jag i alla fall inget.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Samma snygging som i nummer 8. Han svarade nämligen på mitt sms.

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
En definitionsfråga till! Jag har mest bara accepterat folk på sistone. Och "vän" eller vän? Jag säger Flygtoken.

11. Som addade dig:
Ja, då var det ju han. Flygtoken.

12. Senaste person som mejlade mig:
Motor-Ola. En bild på en rolig skylt. Ska kolla om jag får visa den här. (Får jag det, Motor-Ola?)

13. Sista sajt som jag kollade på:
Det har jag inte gjort än. Nästa kommer möjligen att bli CSN:s webbplats. Pust.

14. Ska göra idag:
Vad jag kallar att administrera mitt liv.

15. Bra eller dålig dag idag?
I dagboken finns tre gubbar: glad, mittemellan och ledsen. Det blir nog en mittemellangubbe idag, för det är en helt vanlig, seg söndag. Okej, det är ju faktiskt rätt bra ändå.

lördag 23 februari 2008

Februari festmånad, fast inte här

Februari är egentligen en av de allra bästa månaderna på året. Tänk bara:
  • Melodifestival. Ett absolut måste.
  • Skidåkning mest helt tiden på tv och ibland i verkligheten (i alla fall om man bor i Falun). Väldigt svårt att vara utan.
  • Bokrea. Kommer troget varje år (även boktitlarna börjar bli väldigt välbekanta nu ...) och är lite som julafton.
Men i år är det konstigt. Som jag nämnde hade jag den här gången knappt en tanke på melodifestivalen innan den drog igång för fullt. Och bokrean hade jag fullständigt glömt bort ända tills den första reakatalogen dök upp bara en vecka före den stora dagen (som är på tisdag för den som inte har koll). Skidåkningen missar jag mest hela tiden, eftersom jag inte har någon tv.

Den här helgen blev dock allt plötsligt så verkligt. Det är skidspel i Falun. Jag såg bilder från Lugnet och skidstadion och längtade dit. När jag flyttade till Falun i höstas var jag så nöjd, för nu skulle jag minsann kunna gå på både världscuptävlingar och SM utan att behöva resa. Och så flyttar jag istället så långt bort att jag inte har den minsta lust eller ork att åka dit överhuvudtaget!

När melodifestivalen var i Linköping senast, 2005, var jag där. Även den gången var BWO och Josefin Nilsson med. På sätt och vis hade det alltså varit lite av en repris att gå i år, men i schlagersammanhang är det sällan riktigt fel. För en schlagernörd blir det aldrig för mycket. Nu gick jag ju inte på deltävlingen här i Göteborg, men det gör ingen skillnad för känslorna inför deltävlingen i Linköping. Det är en större grej i en sådan stad, och bara för att jag har bott där en fjärdedel av mitt liv så är den ju också på sätt och vis lite min, oavsett om jag gillar den eller ej.

Inte ens bokrean kommer att vara samma sak här. För det var först när jag flyttade till Linköping som den blev en högtid för mig, så bokrean förknippar jag starkt med Linköping, och där har jag väl inarbetade reavanor. Hur ska jag göra här? Ska jag alls engagera mig? Egentligen passar det bra att jag inte riktigt bryr mig och att jag redan har köpt det mesta av det intressanta som finns på rean, för jag har ju varken plats eller ekonomiska förutsättningar som motiverar något våldsammare firande (läs: bokköpande för flera tusen).

Men jag hade velat vara med. På festen. Folkfesten. Skidfesten. Schlagerfesten. Bokfesten på de gamla vanliga ställena. Jag är nöjd med att vara i Göteborg, och det är egentligen inte Falun och Linköping jag saknar. Det är bara det att jag hade velat vara där. De går inte att förklara, så jag slutar nog försöka nu.

fredag 22 februari 2008

Ännu prickigare ...

... blir det om man ger sig ut i stormen och det blåser salt från haaavet på en.

torsdag 21 februari 2008

Ser prickigt

Nu har jag faktiskt haft ganska tur med vädret på sistone, för även om det oftast regnar någon gång per dygn så är det rätt tätt mellan perioderna med uppehåll också.

Jag håller väl inte på att bli optimist? Nejdå, det här handlar säkert bara om låga förväntningar efter att alla här så nöjt har hotat mig med dåligt väder ända sedan jag avslöjade att jag tänkte flytta till Göteborg.

Men jag inser ändå att det är ganska opraktiskt att ha glasögon här i Regnstaden. Så jag antar att jag borde uppsöka optikern. Det är hög tid att jag skaffar mig vindrutetorkare.

måndag 18 februari 2008

På rätt spår

Man behöver faktiskt inte göra saker själv. Ibland alltså. Det kanske är dumt att alltid resonera så, men en hel del verkar ändå bara fixa sig av sig själv eller fixas av någon annan.

I alla fall hade jag gått här och funderat på hur jag skulle komma över en egen tidtabell för spårvagnar och bussar. Och så kom det helt enkelt en med posten. Dessutom fick jag en massa andra presenter från Västtrafik! Trevligt värre.

Jag känner att den där första spårvagnsturen närmar sig. Alla människor bor ju som tur är inte så centralt som jag, så även om det är finfint cykelväder kanske jag får en anledning att ta vagnen någon dag.

Nu undrar jag bara om jag behöver bestämma mig för att åka själv, eller om Västtrafik ordnar det åt mig också.

Temperaturchock

Över tio grader varmt! Det är ju inte klokt! Har jag flyttat utomlands?

Det fanns inget annat att göra än att plocka fram tunna jackan (jag har ju som sagt bara sommar- och vinterjackor). Det var också för varmt.

lördag 16 februari 2008

Spetsiga hus

Helt utan att ha planerat det har jag tydligen börjat samla på kyrkor här i Göteborg. Ja, det finns ju en del här i krokarna. Vi får väl se hur stor samlingen blir till slut.

Hagakyrkan. Centralt läge och med stor trädgård.


Oscar Fredriks kyrka. Ojojoj!


Masthuggskyrkan. Mycket strategiskt placerad.


Nämen titta, där är ju en till inne i buskarna! S:t Johannes kyrka. Stackarn. Den slår inte ens de två stora i Falun. Och att komma så där efter de andra höjdarna, det är lite som att sjunga efter Carola i melodifestivalen.

fredag 15 februari 2008

Dagens utsikt

Jag gillar kartor. Egentligen är jag såld på allt som ens påminner om kartor. Planlösningar, flygfoton, ritningar, dockskåp eller vad sjutton som helst som ger den där härliga känslan av total överblick. Kanske är det därför jag också ständigt dras till utsiktspunkter (eller så är det bara sådan människan är?).

När jag går ut på mina promenader här i min nya stad har jag nästan alltid med mig någon karta i fickan, men jag tar i stort sett aldrig fram den. Man vill ju inte tas för turist! Sedan knatar jag på lite på måfå, svänger där det verkar intressant och hittar alltid tillbaka utan problem, men ändå utan att ta exakt samma väg tillbaka. Och så fotar jag en massa. Som en turist!

Jag har förresten upptäckt att det finns gott om trappor i Göteborg. Det är ett bra tecken, eftersom det är ett tecken på att det inte är så platt som i Linköping, och också ett tecken på att det finns utsikt av något slag i den övre änden av trappan. Så förutom att jag springer upp till lägenheten på fjärde våningen varje dag så får jag en ordentlig dos av trappklivande även utomhus.

Idag hamnade jag vid Masthuggskyrkan. Eftersom det därifrån är kolossalt fin utsikt blev jag kvar oväntat länge, med tanke på den kyliga blåsten. Men den märkte jag knappt. Bilderna gör förstås inte upplevelsen rättvisa, men jag slänger upp några ändå. Bildtexter får ni klara er utan, det är ju ändå Göteborg och fullt med kända byggnadsverk på bilderna!







Jag gick förresten runt lite på gångvägarna bland klipporna däruppe också. Det fanns en del lustiga människor där. En kille satt i buskarna ute på en klippa och trummade. En annan smög omkring ungefär som jag själv, och honom upptäckte jag just som jag var på väg därifrån. Tydligen tänkte vi väldigt lika, för hur jag än gick så var vi hela tiden på nästan samma ställe. Men han var för ung för mig. Och hade axelremsväska. Så så var det med det.

Det var väldigt mycket klotter och skräp överallt, men jag fattar liksom varför folk hänger där. Det var ett ställe jag gärna återkommer till också under milda sommardagar, även om utsikten möjligen försämras en aning av grönska.

Lika bra att ta sommarlov direkt?

Det här vädret är inte bra för mina studier. Det blev en lika lång promenad idag också. Nu var det kallare och en något bitande vind, men det gör bara att kinderna känns skönt stickiga när man kommer in i värmen igen.

Bilder blev det en massa också förstås. Men de kommer senare, för nu är jag hungrig!

torsdag 14 februari 2008

Båtar man plåtar

Även om jag nu inte bryr mig nämnvärt om Alla hjärtans-tramset är det förfärligt svårt att komma undan, och då jag tyckte att dagen även i övrigt var rätt värdelös, förutom beträffande vädret, så bestämde jag mig för att ta en rejäl promenad.

Det kan vara ett problem det här att jag gärna väljer promenadvägar som är trevliga, vilket inte sällan leder till att jag hamnar bland en massa turister och förälskade par. Detta kom jag inte på förrän jag redan var en bra bit på väg mot kajen, men idag hade jag tur. Kanske berodde det på att det var mitt på en vardagseftermiddag eller så.

Jag gick alltså efter vattnet, och där var det tämligen folktomt. De som ändå var där hade dock nästan alla med sig kameror. Jag också. Så nu ska ni få se på blå himmel igen!

Egentligen hade jag inte tänkt gå längre bort än jag gjort förut, för det ser fortfarande väldigt långt ut på mina kartor, men här i stan traskar man visst snart iväg en bra bit. Och plötsligt hade jag hamnat vid Maritiman. Där har jag ju varit förr, kom jag på. För det var väl där jag tvingade ner mig själv i en ubåt och förfasades över hur trångt det var? Och då var jag inte ens då en kraftigt byggd sjöman, utan en smal liten räka som lätt borde kunna svänga runt i de flesta utrymmen avsedda för människor. Men brr! Det gör jag nog inte om.

Vid Maritiman upptäckte jag också att alla bänkarna på kajen var olika. Vad lustiga de är här!

Därefter traskade jag vidare ända bort till Lilla Bommen. Det gjorde mig gott. Vatten och båtar gör mig nästan alltid på bättre humör. Jag tänkte på att jag i min närmaste bekantskapskrets har en person som är flygtokig, en som är tågtokig och minst en som är helt galen i bilar. Så då vore det inte alldeles dumt om jag valde båtar som min grej. Det finns verkligen många fina båtar, fast båttokig blir jag nog ändå inte. Det kan ha att göra med att jag blir sjösjuk ute på havet. Men jag tittar gärna på dem. Speciellt när de poserar så fint mot den blå himlen.




Jag tittade på lite saker som inte var båtar också. Det var ju blå himmel även bakom dem.

















Just det, jag hittade årets första maskros också. Det var en ros som passade perfekt på min lilla alternativa Alla hjärtans dag. Att bilden är tagen idag kan man förstås inte se, men så är det i alla fall. Tydligen blev jag så exalterad när jag hittade den lilla knoppen att jag inte upptäckte att någon hade hårat på den.

Passande ledighet

Den här veckan är det tydligen redan sportlov här nere i södern. Nu?! Det har ju nyss varit jullov!

Nåja, det passar i alla fall rätt bra, för den ena kursen (den som är fullproppad med lärare) har lektionsfri vecka den här veckan, så då är torsdagen fri.

Då fattas egentligen bara två saker: att jag skulle börja fira Alla hjärtans dag och att jag hade någon att fira den med. För det hade ju passat så bra liksom.

onsdag 13 februari 2008

Svart päls

Ikväll har förresten lägenhetens lilla hundpensionat fått ytterligare en gäst. Istället för en stor, svart, hårig och flåsande hund är det nu två hyfsat stora, svarta, håriga och flåsande hundar som vaktar utanför dörren till mitt rum.

Mycket voff-voff och vift-vift blir det.

Och grus på golvet.

Och hår.

Gräslikt

Av bilden i föregående inlägg kan man kanske få för sig att mitt rum är rätt blått, men ni minns väl att jag har gått över till grönt (och gult) nu?

Dalarna i mitt rum

Det har redan gått en månad sedan jag kom till Göteborg. Det känns mer som, tja, trettiotvå dagar eller så. Fort har det gått i alla fall. Och inte längtar jag hem det minsta. För nu bor jag ju här, så då är jag väl hemma här då. Lätt! Nej, men allvarligt talat, inget kommer förstås att kunna konkurrera ut Dalarna som det riktiga hemma.

Därför tänkte jag att det kunde passa bra med ett litet dalakollage från mitt göteborgska rum, där jag trivs alldeles förträffligt.

Hemköpsalmanacka med hemmamotiv, falujungfru med bergsman, kurbitssudd, (nästan) dalablått skåp tillverkat i slöjden (som i alla fall var hemma), faluhäst med sina kompisar dalahästarna.

Vårrapport från Södern

Dagen har varit varm (nåja, relativt i alla fall), solig och inte det minsta blåsig. När jag tänker efter har jag inte känt av någon blåst på flera dagar. Nere på gården har de klippt de knoppande häckarna och lökväxterna har tagit sig upp snart två decimeter ur jorden. På Haga Nygata satt folk och fikade på trottoarerna på eftermiddagen, utan att det såg alltför plågsamt ut.

Dessutom var det idag för första gången i Göteborg inte riktigt mörkt när jag kom ut från skolan en stund före 18. Koltrastarna sjöng kring Näckrosdammen och det doftade jord.

Plötsligt har jag insett att min jacka är för varm. Jag blir svettig när jag cyklar eller bär matkassar en längre sträcka. Fast jag har bara tjocka jackor och tunna jackor, så det får väl vara så här tills vidare (även om jag faktiskt har sett en person med lusekofta här i stan sedan jag flyttade hit). Och det blir säkert blåsigt och kallt snart igen.

måndag 11 februari 2008

Bästa dejtstället

I GP fanns i fredags ett helt uppslag med förslag på vad man kan göra på en dejt, och motsvarigheten till texten finns här.

De missade dock den fulländade dejtaktiviteten - att gå på Ikea! Det funkar förstås bäst på dagtid, så exempelvis en söndag, som igår, passar utmärkt. Och en man som ber en att följa med på Ikea kan man ju bara inte säga nej till.

Sedan fick jag äntligen tag på just en sådan stolsdyna som jag varit på jakt efter. Fast värmeljusen jag skulle köpa till Himmelska Hyresvärden fanns inte. Det är andra gången av de tre jag har varit på samma möbelvaruhus sedan jag kom till Göteborg som värmeljusen har varit slut. Det går uppenbarligen åt många ljus så här i melodifestivalstider. Det tycker jag nog att Ikea kunde ha förutsett. Å andra sidan, om det alltid är något man ska ha som är slut när man är där så får man fler tillfällen att förlägga sina dejter till Ikea.

söndag 10 februari 2008

Gårdagskvällen

Jag märkte av att schlagern var här i stan både på vägen till Göteborgskusinen och senare på hemvägen. När jag stod och väntade på grönt ljus utanför Ullevi gled en väldigt blank, svart och lång limousine förbi. Körde den möjligen någon artist?

Att dessutom passera Avenyn en sen lördagskväll var en upplevelse i sig för min del.

Beträffande själva melodifestivalen var jag och kusinen nästan mer oense än någonsin. Det enda vi var riktigt överens om var att det inte spelade någon större roll vilka låtar som gick vidare till final och andra chansen. De flesta artisterna gjorde oss besvikna.

Men sällskapet var gott och förtäringen likaså.

lördag 9 februari 2008

Schlagerlördag i Göteborg

Vad härligt det är att vara ledig på riktigt. Alltså ledig från något som är en socialt accepterad vardagssyssla. När var jag det senast? Lördagskänslan är total. Februarisolen trängde in ljus i mitt rum redan tidigt på morgonen, och hade det inte varit för det envetna trampandet från vindsvåningen skulle det ha varit så där härligt lugnt och tyst som det bara är på helger.

Radion står på i vardagsrummet och spelar och pratar schlager, tidningarna är fyllda med schlagernyheter från Göteborg och jag börjar faktiskt komma i rätt stämning för melodifestival nu.

Jag har också lyssnat några gånger på en minut av varje tävlande låt i kvällens deltävling av melodifestivalen. Det var klart över förväntan, så det kan nog bli en skaplig skiva i år också. Och jahadå, som vanligt känner man igen de flesta låtarna från förr utan att riktigt kunna placera dem.

Det blir förresten riktig tv för mig den här veckan. Jag ska trampa iväg genom stan till Göteborgskusinen och titta med henne. Vi har inte helt gemensam (musik-)smak nuförtiden, så det blir säkerligen intressant och givande.

Dessutom har det fortfarande inte regnat här idag.

And here are the results ...

Det kanske är på sin plats att kommentera resultatet av min lilla omröstning om vad jag ska göra med bloggen. Det finns inte så mycket att säga, så det ska väl gå ganska fort.

Rösta var visst inte så skojigt. Jo, några av er tyckte det och röstade duktigt. Bra, bra. Alla andra var förfärligt slöa, tycker jag. Surfa in på en blogg och klicka lite, det är väl lätt och roligt? Nähänä.

I alla fall, de svar jag fått andas välvillighet. Och det var ju tur, för med så få röster känner jag mig fri att göra lite vad jag vill med resultatet. Ungefär som det brukar vara med folkomröstningar alltså.

Jag hade inte tänkt överge den här bloggen på länge, för jag gillar den verkligen. Så jag fortsätter nog att leka lite med sidhuvudet och kanske byter jag titel tillfälligt. Eller inte. Den som är uppmärksam får se.

Fast just det, det spelade ju ingen roll egentligen.

fredag 8 februari 2008

Ute utan pengar

På tal om att inte bli trodd så var jag ute och traskade i skumrasket när en person närmade sig mellan parkerade bilar och lite försiktigt sa hej. Jag hejade tveksamt tillbaka. Personen (jag vet ärligt talat inte om det var en kvinna eller en man eller kanske en yngling) frågade då om jag hade ett par kronor. Jag tänkte efter ett ögonblick och mindes sedan att jag faktiskt inte hade ett öre på mig. Så helt ärligt kunde jag svara nekande, beklaga och gå vidare.

Men vem tror en egentligen i en sådan situation? Vem går omkring mitt i stan utan plånbok eller ens lite småpengar i fickan? Ja, jag gör tydligen det. Jag har inte hunnit vänja mig vid att det längs hela mina promenadvägar ligger affärer och att man när som helst kan få användning för pengar eller något annat i plånboken. Dessutom tycker jag att det är jobbigt att släpa på så mycket grejor (ehum). Och det är klart, pengarna räcker förstås längre om man inte har dem med sig.

Men vem tror en när man är helt ärlig? Det verkar väl klart mer rimligt att man är självisk, snål och misstänksam än att man går omkring utan pengar?

Schlagerdags

Göteborgskusinen frågade mig om jag brukar se på melodifestivalen, och jag häpnade över att någon kunde ha missat vilken fantast jag är. Vi har ju till och med tittat på några festivaler tillsammans på (den gamla godare delen av) östgötatiden.

Fast nu märks det verkligen inte på mig. Jag har inte haft tid att tänka på schlager på mycket länge. Kanske beror det på att jag inte längre har tv. Jag säger hela tiden att jag ju inte ser på tv i alla fall. Då menar jag förstås bortsett från Bones, mysmord, sport och just melodifestivaler. Schlager måste jag bara se allt av, vilket jag först såg lite som ett möjligt problem när jag flyttade hit. Skulle jag bli tvungen att våldgästa alla mina tv-ägande västkustbekanta en i taget, för att lyckas se alla de sex veckornas program? Men nej, sedan kom jag på att tävlingsprogrammen sänds på nätet också. Perfekt!

Fast faktum kvarstår att jag har jättedålig koll på årets festival, som har dragit igång här i Göteborg nu i veckan. Men nu har jag ändå en dag på mig att läsa i fatt alla schlagerbloggar och skvallret i kvällspressen, och lyssna in mig lite på låtarna.

Och så blir det en del lyssnande på SR Melodifest. När jag för ett tag sedan skrev det här tänkte jag på låten Missarna med Wille Crafoord, och idag hörde jag just den låten på webbradion. Inte kom jag ihåg att det var en schlager! Skäms på mig. Ändå var den väl just lite av en miss i och med att den inte blev någon jätteframgång, och han sjunger ju det, att det är missarna man minns.

Jag ska försöka att skona er från ytterligare schlagerbloggande i år. Fast jag lovar inget. Kanske tycker jag att ni behöver hållas informerade eller så.

Just nu slipper ni i alla fall titta på videor med gamla finfina isländska ESC-bidrag. Varsågoda.

I mitt eget lilla vakuum

Det är helt obegripligt. Jag sitter här och pluggar och märker bokstavligen inte av varken tid eller rum. Det är ändå fredagskväll och jag hade faktiskt tänkt sluta tidigt, kanske redan vid 21-tiden, men hellre hålla på länge på kvällen och vara ledig dagen därpå än att hatta med lite småpluggande hela helgen, eller att behöva sätta igång på söndag kväll eller måndag morgon. Tänker jag.

Hur sjutton blev jag så här? Vad hände med "skjut upp vad jag kan till morgondagen", som jag har levt efter så länge? Jag förstår inte mig själv. Men det känns bra. Jag hoppas bara inte att de där andra som befinner sig i "tid och rum" och undrar var jag håller hus blir irriterade. För det är ju så roligt att plugga. Eller åtminstone att bli klar med det man håller på med.

Nu ska jag ha helg i alla fall. Och städat och tvättat har jag redan gjort. Klapp på huvudet.

torsdag 7 februari 2008

Ensam med Kajsa

Den här veckan har vi hund. "Vi" alltså. Himmelska Hyresvärden och Lånesyrran är hundvakter. Själv råkar jag egentligen bara befinna mig i samma lägenhet.

Jag är inte alls van vid hundar. Efter uppväxtårens flyktiga bekantskaper med Nisse, Teddy och Manda hos kompisar hemma i Falun har jag inte haft någonting med hundar att göra. Så det här ser jag som en praktisk övning, ungefär som att träna på att umgås med barn. Det är så stort att man nästan kan skriva det på sitt cv, väl?

Kajsa är en stor hund. Stor och svart och full med päls. Och hon har en hunds fantastiska andedräkt. Jag är inte helt säker på om jag är en aning hundallergisk eller om det ändå bara är lukten jag är lite överkänslig mot. Så jag ser till att hålla dörren till mitt rum stängd. Fast Kajsa gillar det inte. Hon är ganska mycket vallhund och ser helst att flocken är samlad.

Hon sitter och stirrar stint på mig när jag äter. Det gör mig stressad. På sätt och vis liknar hon exkatten när hon gör så, och den första morgonen var jag helt oförberedd och drabbades av en akut längtan efter kattskrället. Även exkatten brukade sitta så där och stirra, länge, länge utan att ge ett ljud ifrån sig. Fast man såg att hon satt på helspänn och jag kände mig aldrig helt säker på att hon inte skulle hoppa upp på bordet. Hon gjorde mig alltid ofantligt nervös, men nu längtade jag ändå efter henne. En liten katt på golvet är ändå något annat än en stor hund som faktiskt når upp till bordskanten och ens tallrik.

Första kvällen, innan jag visste om Kajsa var en sådan hund som öppnade dörrar, föreställde jag mig hur det skulle vara att vakna med en stor, flåsande hund i ansiktet. Jag bestämde mig för att om det hände skulle jag gå emot mitt vanliga beteende och skrika rakt ut. Tack och lov har jag fått sova i fred.

Men i natt är jag och Kajsa ensamma hemma. Undrar hur hon ska stå ut med att vara utestängd så länge. Stackars Kajsa. Hon måste tycka att jag är supertråkig som varken ger henne mina mackor, gosar med henne eller syns till överhuvudtaget. Men vadå, jag är ju inte hundvakten. Jag bor ju bara här.

Det vete sjutton om jag har hunnit skaffa mig så värst mycket hundvana den här veckan. Men jag har bott i samma lägenhet som en hund i några dagar i alla fall. Alltid något.

onsdag 6 februari 2008

Hur man förvirrar tjatfolket

Jag är så trött på de där stackars tjatiga människorna som jämt och ständigt står vid ingången till mataffären och försöker fånga in mig för att fråga vad jag har för mobiloperatör. Jag brukar mest vifta bort dem, för jag vet att jag har den bästa möjliga deal jag kan få.

Det var samma sak när jag kom dit idag. Men den här gången stannade jag av någon outgrundlig anledning till på väg ut istället, kanske undermedvetet för att ta reda på vilken reaktion jag skulle få om jag sa sanningen. Jag ringer ju nämligen inte. I alla fall är det försumbart lite.

Tjejen som stod bakom den fula plywooddisken trodde mig uppenbarligen inte, för jag fick säga ungefär åtta gånger på olika sätt att jag inte ringer. Under tiden såg jag hur hon frustrerat klottrade de siffror jag antar att hon brukar skriva på blocket när hon säljer "sitt" abonnemang till folk. "69 kr/mån." (Ha! Jag har aldrig någonsin betalat så mycket för mitt mobilabonnemang, eller ens för en telefon om man ska vara noga.)

Till slut gav hon upp, och sa med mycket irritation och bitterhet i rösten:

- Ja, ha en bra fortsättning på dagen då. Utan mobil.

Mäh. Jag har visst mobil. Bara mycket billigare än vad hon antagligen har. Surpuppa.

Nu ska jag inte stanna och prata med sådana där människor fler gånger. Det är nog enklare för dem om jag bara verkar stressad och ohyfsad, om jag återgår till att vara en av alla dem som springer förbi och vägrar svara på tilltal.

tisdag 5 februari 2008

Hvað er þetta?

Jag har installerat isländskt tangentbord på min dator. Det är jättespännande, för när jag försöker skriva ö (som finns också i isländska) blir det æ och för att hitta exempelvis þ, frågetecken eller bindestreck får jag leta ett tag.

Och glæmmer jag att ´ndra tillbaka till svenska blir det sð h´r konstigt! Hihi.

Goðan dag.

Duktig student

Redan tre veckor in på terminen tokpluggar jag till sent på kvällarna. Den fantastiska uppfinning som åstadkommer sådan disciplin kallas ständiga inlämningsuppgifter. Lysande!

lördag 2 februari 2008

Kreativ lördagskväll

Jag gjorde det verkligen! Inget pluggande, strykande, städande, filmtittande, spelande eller annat man kunde vänta sig av en lördagskväll på rummet. Jag sydde mig ett nytt pennfodral.

Stängningen löste jag med gummiband, då jag tyckte att knappar var alldeles för krångligt.

Pennfodralet har två fack och plats för både säkerhetsnålar och gem.

Dags för nedskärningar i allmänna lånecentralen?

När jag kom hem från affären och flyttade plånboken från jackfickan till skrivbordet följde en liten blå plastcylinder med. Efter ett par ögonblick kände jag igen den som den lilla behållare som innehåller reservstiftet till min passare. Då det här ens var något jag tänkte på förstår ni säkert att jag inte alltid går omkring med passare och deras tillbehör i fickorna. I själva verket har min passare legat i mitt pennfodral sedan gymnasiet, mest för att påminna mig själv om den tid då jag var lite mer tekniskt inriktad och regelbundet ritade fina figurer till uträkningar och annat lika coolt.

Så varför kom nu den lilla blå behållaren upp ur min jackficka? Tänkte jag inte. Konstigt nog. Istället gick jag bara och drog fram ryggsäcken, där pennfodralet numera åter bor eftersom jag är student igen. Jag stoppade tillbaka den lilla plastkapseln på sin plats och ... men! Där trillade en del av en stiftpenna ner på golvet!

Jag får väl skylla min trögtänkthet på att jag inte är teknolog längre. En filfak-student har liksom lite mer tid på sig till sina reflektioner och analyser. Men till slut fattade jag ändå vad ni andra redan i första stycket räknade ut, nämligen att det var hål i mitt pennfodral.

Titta, trasigt!

Vad ska jag ta mig till? Jag som har så mycket grejer däri, som jag alltid bär runt på. Ja, alltid som student i varje fall. De senaste åren har jag klarat mig utmärkt ändå. Men ända sedan högstadiet har jag levt i övertygelsen att det är bra att bära med sig så många praktiska saker som möjligt, för man vet aldrig vad som kan hända. Numera nöjer jag mig visserligen oftast med att ha näsdukar och en plastpåse i alla mina väskor, men även penna och något mer skrivvänligt papper kan med stor sannolikhet behövas då och då.

En liten inventering av pennfodralets innehåll gav många upplysningar om mig, tror jag. Där rymdes en salig blandning av småprylar från i stort sett hela mitt liv. Här ska ni få se:


Grejer.

  • Min allra första egna sax, som är väldigt skev och funkar sådär. Folk brukar skratta åt den och då blir jag sur på dem. Det är ju min allra första sax för sjutton! En sådan sak kan man givetvis inte göra sig av med.
  • En avsågad plastlinjal, som jag har haft sedan första klass. De flesta andras linjaler gick av redan någon gång under lågstadietiden, men min har hållit genom alla skolår. På gymnasiet blev jag dock tvungen att såga av den för att få plats med den i just detta, nu trasiga, pennfodral.
  • Min finfina passare, återförenad med sitt reservstift. När jag började gymnasiet och skulle gå natur med teknisk inriktning var jag mycket noga med att bara köpa saker i blått, grönt, svart och andra otjejiga färger.
  • Till exempel har jag här också en svart och en grön stiftpenna, med olika tjocklek på stiften förstås.
  • Diverse färgpennor (till och med en sådan där röd och blå penna som väl egentligen bara lärare ska ha?). Min teknologilärare i ettan på gymnasiet sa att man skulle klara sig mycket bättre om man använde mycket färg, så det tog jag fasta på. Alla min formler, figurer och andra viktiga anteckningar färglades därefter enligt mitt eget mycket avancerade och konsekventa system. (Undrar varför jag aldrig har använt mer färg i mina språkstudier? Kanske för att det har gått bra ändå?)
  • En mycket barnslig och tjejig pennvässare i form av en rosa penna. Den har väl också hängt med sedan min barndom, men visar annars att jag inte är fullt så enkelspårig som det kan verka.
  • Ytterligare stiftpennor, dock av simplare modell. Troligen något slags betalning jag fått av folk (med största sannolikhet killar) som lånat pennor och sudd av mig tillräckligt många gånger för att deras samveten skulle vakna till liv. Och så en bläckpenna som fungerar men ger rätt blek skrift.
  • Två sudd. Ett stort och välvårdat, ett annat litet, mycket smutsigt och antagligen inte använt sedan studenten.
  • Två förpackningar blyertsstift, i två olika tjocklekar.
  • Fyra gem, fem säkerhetsnålar (i varierande storlekar naturligtvis) och ett mycket fiffigt bokmärke som enkelt kläms fast på ett pappershörn.
Länge hade jag dessutom alltid med mig en kabel som man kunde koppla ihop två grafritande räknare med, för exempelvis kopiering av spel (eller mer vettiga program). En gång under mina pedagogikstudier, när jag inte hade haft själva räknaren med mig på minst ett par år, kom jag dock på att jag kunde plocka ur kabeln ur pennfodralet för att spara plats. Praktiskt.

Men var ska jag nu göra av alla dessa andra små saker? Ska jag bli som andra människor och bara ha med mig penna och sudd till föreläsningarna? Hur kommer det då att gå med mina studier?

Jag skulle faktiskt kunna ta och sy mig ett nytt pennfodral, för jag har både symaskin och tyg med mig till Göteborg (ja, vadå, det kan ju vara bra att ha!). Jag skulle dessutom ha kunnat återanvända det gamla fodralets dragkedja om det inte hade varit för att den sedan många år har varit lagad med en säkerhetsnål som jag lämpligt nog hade med mig när dragkedjan gick sönder.