lördag 31 maj 2008

Resplaner

Plötsligt åker alla bort.

En drar helt spontant iväg till Thailand i flera veckor med en potentiell friare.

En sticker till USA och blir kvar där över både sin egen födelsedag och fjärde juli.

En åker till Åmål och säljer sin bok.

Vad ska lilla jag kunna hitta på för att klämma mig in i det gänget? En spårvagnstur till Hisingen?

En stad på bra humör

Det är svårare att plugga ute på parkbänkar en högsommarvarm lördagseftermiddag än en blåsig vardag. Samtidigt är det onekligen kul när det händer en lite småknasigheter.

Som när man blir tilltalad på holländska, men inte får något svar mer än ett finurligt leende när man frågar.

Som när det dyker upp något slags moderna storstadsraggare som åker förbi och bara hälsar helt artigt på en genom det öppna bilfönstret.

Eller som när det kommer en grupp unga män gående och en av dem, uppenbarligen full i skratt och med bland annat gummistövlar, rosa nattmössa och en grov vandringsstav, slår sig ner bredvid en utan att säga ett ord.

Ah, Göteborg! Det är uppenbarligen inte bara jag som blir på bra humör av vädret och den här stan.

fredag 30 maj 2008

Gå på konsert typ gratis: BWO

Eftersom jag nu har årskort på Liseberg och har sagt att jag ska ränna där stup i ett hela sommaren, så passar det ju bra att gå på lite konserter. Jag tänker inte vara så kräsen, för är det typ gratis blir ju de flesta artister bra. (Att jag säger "typ gratis" är för att idag var det den tredje gången jag var på Liseberg för året, så det är inte förrän efter den här gången som årskortet gör att det inte kostar mig något mer att gå in.) Dessutom är det ju roligt att komma ut på lite saker som känns speciella, även om man håller sig till lågbudgetnöjen.

Jag tänkte att jag skulle försöka blogga någorlunda konsekvent om mina små konsertupplevelser också. Eller i alla fall om att jag varit där. Eller vad det nu blir. Några recensioner blir det i alla fall inte tal om.

Kvällens konsert var alltså med BWO.

Min inställning till gruppen och musiken i förväg: Jag är inte på långa vägar någon fanatisk beundrare, men gillar många av hitsen (och typ alla deras låtar blir väl hits?). Faktum är att jag dessutom har sett dem uppträda två gånger tidigare, men då inom festivalarrangemang, så då har det bara rört sig om enstaka låtar.

Lite allmänt om kvällen: Fredagskväll, "Bardkläderväder" (kortbyxväder alltså), massor med folk i hela nöjesparken (klart mest av de tre gångerna jag hittills varit där - nu börjar turisterna strömma till också!). Jag kom fem minuter före konsertens början, men det var ändå inte minsta lilla kö vid entrén, vilket förstås var en trevlig början på kvällen. Fast för mig som har årskort (ja, jag säger det igen!) hade det i och för sig knappast varit kö ändå. Lagom fullt och samtidigt lagom gott om rum framför Stora scenen.

Publik: En ordentlig blandning av barnfamiljer, yngre och medelålders par och längst fram ett gäng tonårstjejer förstås. Ja, och så lite annat löst folk, som jag själv då. Fördelen är att det blir snäll och trevlig stämning. En nackdel med familjevänliga konserter är att i samma ögonblick som artisterna kommer in på scenen blir många framför en i publiken två och en halv meter långa (tricket som Snövits dvärgar kör, ni vet). Jag kan också tänka mig är att publiken inte är lika intresserad och med på noterna som en betalande publik fylld av fans, fast det kanske bara är välkommen och stimulerande omväxling för en del artister, vad vet jag?

Några tankar som dök upp under konserten:
  • När Martin Rolinski drar handen genom håret, sätter sig ner, ställer sig upp igen, flyttar sig över scenen eller gör något överhuvudtaget ger fjortistjejerna vid scenkanten ifrån sig ett ljud som faktiskt låter mycket likt det iiiiih-ljud som samtidigt hörs från många av åkattraktionerna i parken.
  • Alexander Bard är onekligen en intelligent hitmakare. Jag tror att han vet vad han gör. Dessutom gör sig BWO väldigt bra live, och sådant är ju alltid bra.
  • Att fortsätta att komma på ungefär tredje plats i melodifestivalen passar dem antagligen ganska bra. Om de vinner måste de ju plötsligt visa vad de går för i ESC, och riskerar att misslyckas som alla andra. Kan det kanske vara därför de, som så många andra något större artister, inte deltar med just de bästa av alla sina låtar?

BWO på stora scenen, Liseberg. Beundrade av bland andra en 2,5 m lång liten tjej.

Om det ändå är kärleken man är kär i så behövs inte mer än så här

Egentligen tycker världen att jag inte får göra något annat än skämmas för den musik jag lyssnar på, så musik är väl det sista jag borde länka till här i bloggen.

Å andra sidan är det ju aldrig någon som klickar på länkar, än mindre orkar se alla små filmklipp som sköljer över en via bloggar, så då är det ju lugnt ändå. Ingen kommer att märka något om jag säger det.

I år är det den här som kommer att göra min sommar!

onsdag 28 maj 2008

Flygande objekt på kvällshimlen

Inte ens i flygstaden Linköping har jag någonsin fångat tre olika slags flygare på samma bild.

Bara snälla tankar

Nu ska jag avslöja en sak. Jag avskyr inte alls min nya sommarklänning. Jag är visserligen lite för blek för den än (och inte kommer det ju som sagt att bli mycket bättre heller), men den har i alla fall jättepraktiska fickor, så att man slipper ha handväska eller något annat trams med sig när man går ut och promenerar en varm dag.

Och nu har jag testat den lite på folk också.

Jag valde den testmetod som går ut på att man går omkring iklädd klänningen och försöker se vad folk tänker om den.

Testet genomfördes under vägen hem från Stenpiren. Underligt nog mötte jag då nästan enbart män i olika åldrar, från kanske 25 till omkring 60 år. Men det gjorde inte så mycket för resultatet tror jag. Inte negativt i alla fall. Okej, det gjorde inte mig så mycket. Eller mitt självförtroende och humör. För i stort sett alla tittade faktiskt på mig, eller klänningen då, och inte en enda av dem vek undan med blicken när jag tittade tillbaka.

Vad de tänkte? Jodå, det vet jag. Allihopa tänkte de: "Vilken fin sommarklänning hon har på sig!"

På pricken lik mig

Jag har alltid fått fräknar i ansiktet på somrarna. Det är nog vad min bleka hy tycker är en bra kompensation för att jag inte kan bli brun. Fast fräknarna har ändå hållit sig skapligt samlade på näsan och kinderna, så där som det ska vara. Och jag har aldrig tyckt illa om dem.

I år har dock fräkenverksamheten utökats till pannan också, och nu börjar jag bli något mer tveksam. Där är det väl ändå inte särskilt snyggt att vara prickig? Men det är ju antingen det eller att tillbringa sommaren i skugga som gäller, så jag tror att jag fortsätter att bara acceptera faktum.

Dock funderar jag lite över en del saker. Kommer jag till exempel att se alldeles pixlig ut på alla sommarfoton?

tisdag 27 maj 2008

Studieplats med doft av hav och olja

Att det är sommar innan terminen är slut får mig än en gång att känna det som om jag har flyttat till ett annat land. Vem kan sitta inne och tentaplugga när det är en perfekt sommardag utanför fönstret? Ja, svårt är det i alla fall.

Å andra sidan har jag aldrig kunnat sitta ute och plugga heller. Ska man vara noga har jag knappt försökt, och det fanns många anledningar till att jag nästan aldrig tog med mig böckerna ut på någon gräsmatta i studentgettot eller senare ens ut på den egna uteplatsen. Hur som helst är jag ganska säker på att jag, åtminstone för studiernas skull, gjorde rätt i att stanna inne och plugga.

Men idag ville jag ändå försöka vara som andra studenter och ta vara på solskenet, när jag nu faktiskt inte var tvungen att ha tillgång till bord eller dator för att kunna plugga. Och jag gick inte bara ner på innergården och satte mig, för där var det redan en massa folk. Ville jag ha nära hade väl förresten balkongen varit ett naturligt val, men där var det antagligen stekande hett i alla fall. Nej, jag traskade iväg ända bort till Stenpiren. Det var det absolut värt. En trevligare läsmiljö har jag sällan haft. Och ändå funkade det att läsa där!

Som vanligt ville jag förstås inte gå hem sedan, men ibland gäller det att vara disciplinerad. Det kommer fler soliga dagar och jag vill kunna njuta av dem alla utomhus, så jag tänker inte bränna sönder mig. För övrigt har jag det ju vansinnigt bra som slipper sitta instängd på ett och samma ställe dagarna i ända, så jag klagar verkligen inte!

(Jag inser nu att det kan se ut som om jag skrev det här för att göra folk avundsjuka, men egentligen ville jag bara meddela att jag är inne i en intensiv pluggperiod igen. Basattnivet.)

söndag 25 maj 2008

Träd för allergiker?

Igår var jag på nytt i Botaniska, den här gången i ett specifikt ärende. Jag skulle spana in de blommande näsduksträden. Det var jag inte direkt ensam om att göra, men jag lyckades ändå både titta och ta en bild, om än på ganska långt håll.


Därefter klättrade jag omkring på klipporna och hittade ett antal utsiktsplatser som jag inte sett tidigare. Det är kanske inte jättesmart att hoppa mellan klippor i finsandaler, men det gick bra i alla fall. Dessutom blev det ytterligare en mängd blombilder till samlingarna, men för tillfället tänker jag inte hålla på och greja med dem. Nu är det hög tid att ge sig ut i sommaren igen!

Farligheter i sommarskymningen

Jag följde Pinglan till tåget i skymningen. På en gångväg där det var lite glesare med folk såg jag en plastkam ligga och glänsa i gatlyktans sken. Eftersom vi precis då var tysta hann jag till och med tänka just "en plastkam", fast jag sa inget.

Ögonblicket senare studsade Pinglan till och försvann ur mitt synfält.

- Hjälp!
- Det är bara en plastkam, upplyste jag henne och klappade henne på axeln.

Vi skrattade båda åt hur lättskrämd hon var, och hann promenera en bra bit till innan hon till slut åter lyckades få fram några ord:

- Jag trodde att det var en mask!

Talang upphittad

I fredags kväll hängde jag för första gången i mitt liv vid en dansbana större delen av kvällen. Jag dansade inte förstås, för det kan jag tyvärr inte längre. Visst, det grämer mig lite, för egentligen känns det som om jag borde ha växt upp med och hört hemma i logdanskulturen, men nu var jag ändå främst där som garderob. Det hindrade i och för sig inte danskillarna från att bjuda upp. Rackarns att man inte kan dansa!

Men jag är ändå så himla nöjd, för jag har blivit fantastiskt bra på att välja ut bra saker åt andra. Eller i alla fall åt Pinglan. När vi shoppade förut hittade jag den perfekta snyggrosa jackan, som jag själv absolut inte skulle kunna ha, men som var som gjord för henne. Aldrig har jag varit så nöjd och glad över något som någon annan har köpt till sig själv! Och i fredags kväll, när jag tyckte att Pinglan hade dansat med alldeles för tråkiga typer, spanade jag raskt in en kille som jag sa att hon borde dansa med. Till min förvåning gick hon genast och bjöd upp honom, och min tillfredsställelse var stor när jag insåg vilket kap han var. Han var en utmärkt kavaljer, kanonbra på att dansa och verkade vansinnigt trevlig. Efter vad jag såg från min plats en bit från dansgolvet alltså. Men Pinglan bekräftade mina intryck efteråt, och vi var båda än en gång imponerade av min förmåga att ur mängden bara plocka ut något så perfekt till henne.

När man hittar saker man gillar, men som man vet att man själv inte skulle kunna ha, klä i, bära upp, hantera, göra rättvisa eller vad det nu är, så är det en helt makalös känsla att ha just den rätta personen för detta något med sig. Och det verkar som sagt fungera väldigt bra med Pinglan. Kanske skulle jag ta och börja leva hela mitt liv genom henne? Det verkar i alla fall väldigt lätt att lyckas då.

Nej, jag skojar bara. Jag lever ju på rätt bra för egen del också. Förutom att jag inte dansar då. Än. De har faktiskt gratis danskurser på Liseberg i sommar, och jag har ju sagt att jag ska hänga där så mycket jag bara kan, så vi får väl se. Nu har jag ändå varit där två gånger. En gång till så har årskortet betalat sig.

fredag 23 maj 2008

Smakar på det

Måste bara skriva det här för att känna hur det känns, eftersom det är sant:

Löningshelg.

Sommarkväll på stan.

Fredagsmiddag på Avenyn.

Dans och fest och vänner.

Roligt!

torsdag 22 maj 2008

Den klassiska ketchupeffekten

Efter en väldigt intensiv och rolig april månad har maj varit betydligt lugnare. Och det är ju skönt att kunna njuta av den här årstiden, ha tid att ta eftermiddagspromenader i solen och så där, men eftersom de flesta andra är extremt upptagna så här års känns det ändå lite konstigt att vara så relativt ledig. Inte har jag haft några direkta planer eller så mycket speciellt att se fram emot på sistone heller.

Men idag har jag fått inte mindre än tre väldigt intressanta och hoppingivande förslag och erbjudanden av olika slag. Gissa om jag har svårt att sitta stilla!

Fast man ska inte prata så mycket om saker innan man vet vad det blir av dem. Mitt vanliga misstag.

Skit också.

måndag 19 maj 2008

Att lämna in cykeln på verkstad framstår mer och mer som ett klokt beslut

Det börjar med en inte helt perfekt sittande sommarklänning, inköpt för dyrt som en desperat impulshandling i längtan efter sommar. Men att den är lite stor över bysten ska väl gå att fixa utan dyra operationer, tänker jag optimistiskt. Symaskinen finns ju nära till hands, och nu när mamma inte gör detsamma får jag väl klara mig själv och visa hur duktig jag är.

Matt grön klänning. I sylådan tråd i olika kulörer, dock ingen direkt lämplig, så valet står till slut mellan beige och mintgrön. Ja, men beige är ju den färg som ingen någonsin lägger märke till, så den får duga ändå.

Fram med symaskinen, trä i tråd, nåla klänningen. Börja sy. Klänningseländet fastnar omedelbart i en härva av tråd, nål och hungrigt tuggande maskintänder. Och plötsligt upptäcker jag att symaskinen tydligen läcker olja från någonstans där jag inte ens visste att det skulle vara olja.

Lyckas separera tyg från stål utan större skador. Och faktiskt sitter klänningen en aaaning bättre efter justeringen. Nu småirriterar jag mig inte längre på den för att den har kostat mig en massa pengar och ändå inte sitter perfekt. Nej, nu blänger jag hatiskt på den för att den har kostat mig en massa pengar, inte sitter helt perfekt men ändå har beige tråd under armarna och oljefläckar på bröstet.

Fast det blir säkert inte över sjutton grader något mer i år i alla fall.

lördag 17 maj 2008

Nära Norge-upplevelse

Överallt på stan vajade idag de norska flaggorna sida vid sida med de svenska. Sådant gör mig på något vis lite rörd. Det verkar som om vi svenskar försöker lägga oss i norrmännens nationaldagsfirande, kanske i hopp om att få vara med och dela den där härliga gemenskapen de tycks känna den här dagen. Fast egentligen tycker jag att de ska ha rätt att ha dagen i fred och bara kunna vara glada över att slippa dras med oss.

Det förvånade mig förresten hur många norrmän som valde att fira sjuttonde maj genom att plåga sig runt Göteborg springande. Men det kanske är ganska festligt ändå, om man tänker efter? Just det, det var en norska som vann Göteborgsvarvets damklass (fast jag missade att ta kort när hon passerade), och det var ju passande. Grattis!

Jag inser mer och mer för varje vecka att det här är ett bra ställe att bo på om man vill träffa på norrmän utan att vara i Norge. Jag har alltid varit lite förälskad i Norge och allt möjligt norskt. Sedan jag kom till Göteborg har jag också haft som målsättning att åtminstone plugga lite norska, men nu är tyvärr höstens universitetskurser i detta underbara språk inställda, så det blir väl till att flytta till Norge i alla fall till slut (om det inte räcker att trösta sig med lite mer isländska). Det är ju det jag har sagt att jag ska göra ända sedan jag var tretton, fjorton år.

Och egentligen, vad håller mig kvar i Sverige? Förutom trevliga Göteborg då? Kanske alla de besvärliga bergen och krokiga vägarna mellan Norge och mitt kära Dalarna? Fast ska man vara sådan är det ju faktiskt nästan lika jobbigt att åka hem härifrån. Ja, sådant där kan man ju fundera över. Och ni andra kan få undra lite också. Ska hon redan bryta upp igen? Hur länge kommer hon egentligen att stanna i Göteborg? Vart tar hon vägen härnäst? Hallå, hette inte bloggen "Hem till Dalarna"?

Mhm ...

Varvet idag

För att vara en helt oerfaren göteborgsvarvsåskådare kände jag mig ganska strategisk när jag valde att bege mig till Valand för en första titt. Där borde det vara mycket folk och god stämning, tänkte jag, samtidigt som man hade utsikt åt flera håll och också kunde se löparna passera två gånger. Det var inte dumt tänkt. Då jag placerade mig framför en stor högtalare fick jag dessutom känna på lite dunkande puls. För övrigt hade jag ovanligt bra tajming, då jag kom fram två minuter innan de första löparna var där.

Sedan fick jag sällskap av två oerhört coola brittiska män, vilket gjorde att jag snart övergav min plan på att fortsätta vidare och spana in fler delar av banan. Den ena av männen hade förresten mig som något slags ryggstöd, så då hade det ju varit taskigt att bara dra, liksom. Och de var underhållande där de stod och kommenterade till exempel musiken. Jag höll med om att den var skräp, bortsett från några enstaka låtar då och då, men till min stora förvåning sade britterna att det var när det kom typiskt svenska låtar på svenska (typ dansband och schlager) som det blev bra.

Utöver det tittade vi på löparna förstås. Vid just den delen av banan hade de flesta hunnit bli lite lagom slitna, men jag var förvånad över hur fräscha väldigt många ändå såg ut, och hur få det var som inte sprang med god fart. Sedan är det alltid fascinerande att det finns folk som tydligen inte tycker att det är jobbigt nog som det är att springa en halvmara, utan krånglar till det med tunga, varma, obekväma eller opraktiska kläder och prylar. Men, det är klart, de får ju lite extra uppmärksamhet på grund av det. Många av de andra löparna verkade för övrigt lite missnöjda med publikens insats, för de lade en del energi på att försöka få åskådarna att klappa och heja mer. Och det är väl rätt. Där stod vi helt slappt och bara glodde, och fick till och med gratis godis att fylla fickorna med. Å andra sidan hade väl de flesta löparna ställt upp frivilligt, hoppas jag.

Jag tittade ganska noga på de första ungefär 25000 löparna som passerade, och ett par någorlunda kända ansikten hann jag i alla fall lägga märke till. Sedan tyckte jag att det var dags att röra på mig, och då först kände jag av att jag inte precis var klädd för att stå ute i 13 grader och blåst i en och en halv timme. Men det var soligt och vackert i alla fall, lagom mycket trängsel, ungefär lika trevligt som Svenska Skidspelen och faktiskt kanske snäppet intressantare (i alla fall sett till det sportsliga) än Vätternrundan.

De två kenyanska tätlöparna på Avenyn efter att ha varit vid Götaplatsen och vänt. Jodå, man kan se dem (mitt i bilden) om man har ögon inställda på att uppfatta mycket små detaljer. Eller om man klickar på bilden för förstoring.

En massa folk på Avenyn.

Här luktade det väldigt mycket sportdryck.

fredag 16 maj 2008

Varvet i morgon

Även om jag nu lever ett aktivt liv så är jag definitivt inte så aktiv att jag tänker ge mig på vansinnigheter som att springa Göteborgsvarvet. Däremot kan jag tänka mig att gå ut och titta lite ("jag tittar hellre på", som mitt 15-åriga jag tydligen sade några gånger, eftersom jag sedan fick höra det till leda när jag var med mina killkompisar). Några ska ju göra det också. Det hade förstås varit roligt att ha några bekanta bland deltagarna, så att man hade någon särskild att titta efter och heja på, men det får gå ändå.

Jag har inte heller direkt någon erfaren person att fråga om vart jag ska bege mig och hur jag ska bete mig för att optimera åskådarupplevelsen, så jag kör väl min vanliga "kan själv"-metod. Det brukar funka rätt skapligt ändå. Nu har jag varit inne på Göteborgsvarvets webbplats, skrivit ut en hopplöst otydlig karta (som jag nog ändå klarar mig med eftersom jag numera har memorerat kartan över Göteborgs centrala delar), kollat upp starttider och antecknat lite vilka orkestrar jag kan förvänta mig att hitta på olika platser.

Sedan är det väl bara att ta kameran och cykeln och driva runt lite. Det blir säkert trevligt.

Inte rastlös, bara aktiv!

Igår, efter att jag hade pratat lite om vad jag hade haft för mig under den gångna helgen, sade någon "vad aktiv du verkar vara", med en lätt imponerad ton i rösten. Han skulle bara veta hur mycket en sådan liten kommentar betyder!

Det vore en sak om till exempel min mamma sade något sådant, vilket hon väl också kanske har gjort, men då tolkar jag det givetvis som "aktiv i jämförelse med den slöfock jag har varit i stort sett sedan jag tog studenten". Men när en ny bekantskap tycker att jag verkar leva ett aktivt liv, då har han ju jämfört mig med sig själv (vilket i och för sig inte säger så mycket om man inte känner honom och vet att han är helt normal eller så) och med folk i allmänhet.

Och när folk börjar bli lite avis på mig för saker jag har gjort och fått vara med om känns det faktiskt ganska bra. Det betyder också något, även om mitt huvudmål förstås inte är att bli precis som alla andra eller göra sådant som andra blir imponerade av, utan egentligen bara att ha roligt för min egen skull. Men om andra tycker att mitt liv verkar vara värdefullt, då är det väl kanske också det.

torsdag 15 maj 2008

Viktiga uppdateringar

Ett par korta uppföljningar så här på kvällskvisten:
  • Ni minns kanske den särskrivna skylten på institutionen för svenska språket? Idag kom vi på att det bara var att gå fram och ändra, och så blev det alltså korrigerat (nej, här blir det inget bildbevis, men det behövs väl knappast?). Sedan visade vi det nöjt för vår grammatiklärare när han kom förbi.
  • Vindsfönstret i huset mittemot är fortfarande öppet. Förvånande nog har jag inte sett några fåglar flyga in och ut genom det än.
Efter att ha fått berätta det kan jag nu lugnt gå och sova.

tisdag 13 maj 2008

Uteliv

Det har hänt något med mig. Nåja, det verkar hända en hel massa hela tiden med mig, om man ska vara noga. Men håller jag på att byta personlighet? Betyder det att jag måste byta vänner också? Eller kommer de jag har att tycka bättre om mig med min nya personlighet? Eller, eftersom de flesta kände mig när jag var 19, kanske de börjar känna igen mig? Nej, så här har jag baske mig aldrig varit!

Vad det nu än beror på, så är det nu så att jag inte vill gå hem när jag är ute om dagarna. Jag trivs utomordentligt väl med mitt boende, jag har alltid saker att sysselsätta mig med hemma och jag blir aldrig uttråkad, men så fort jag har varit ute någonstans på sistone så har jag ändå verkligen dragit benen efter mig när det har varit slut på aktiviteter och dags att vända hemåt.

Jag hittar på omvägar jag bara måste ta, tvingar mig att cykla onaturligt sakta (det vill säga långsammare än det snabbaste jag orkar) eller sätter mig på en parkbänk någonstans för att titta på folk. Titta på folk! Hade inte jag folkskräck?

Det kan naturligtvis vara det fina vädret som gör att jag vill stanna ute lite extra länge. Å andra sidan har jag aldrig gillat att vara i solen. Det kan vara det att jag har fått bättre kondition av allt promenerande och cyklande sedan jag flyttade hit som gör att jag inte tycker att jag har promenerat färdig när jag har gått en runda. Det tror jag nästan lite på. Men även om man inte är trött i benen kan man ju bli less på att ränna omkring på trottoarer och gatsten!

Kan det kanske faktiskt vara själva Göteborg som är orsaken till min personlighetsförändring? Bara en sådan sak som att folk så gärna ger en tips och råd och är glada och trevliga och hälsar och ger en komplimanger gör ju att man måste älska den här stan. Men ändå, kan det ändra ens personlighet på bara fyra månader? Jag begriper det inte.

Så mycket liv för något så dött

I september förra året, precis innan jag bytte liv och blogg, skrev jag ett obegripligt långt inlägg om ett frisörbesök. Jag trodde att det skulle tråka ihjäl alla som läste bloggen, men det kom att bli ett av mina mest kommenterade inlägg någonsin (räknat i alla sorters kommentarer), tillsammans med ett inlägg om dammsugarmunstycken som jag skrev en gång för länge sedan. Vad roliga ni är.

Eftersom det alltså verkar vara vad ni vill ha så kommer här en nästan lika lång uppföljare. För nu har jag varit och klippt mig igen (eller, nu är det klippt igen, som man frestas att säga så här i ordvitsarnas huvudstad).

Jag har som vanligt gått och dragit på det där frisörbesöket, men då jag nu dessutom var ny i stan och inte alls visste hur jag skulle lyckas välja rätt frisör (om det nu fanns en sådan), så blev det ännu svårare än vanligt att komma iväg. Men idag bestämde jag mig i alla fall för att fixa mig en klipptid. Och för att inte hinna slingra mig ur löftet till mig själv valde jag helt enkelt att gå till den frisör som befann sig allra närmast. Det visade sig att hon hade både studentrabatt och tid direkt, och jag tyckte att det var lika bra att få det avklarat, så jag slog till.

Att "droppa in" var en ny erfarenhet för mig, och det skulle inte bli den enda nya erfarenheten den här dagen. Först och främst brukar jag verkligen göra vad jag kan för att slippa prata när jag är hos frisören, men idag var det jag själv som nästan omedelbart drog igång ett livligt samtal. Visserligen kändes det en aning obehagligt att hon ställde så många frågor om mig och mitt liv, liksom att hon (precis som den förra frisören, hon som snarare var försäljare) klämde in mitt förnamn lite här och var när hon pratade, men annars var det bara trevligt. Och väldigt snabbt avklarat.

Kanske var det just mitt pratande som distraherade henne? När jag senare kom hem och såg mig i spegeln blev jag nämligen förvånad över vad jag såg. Håret var snyggt klippt och precis som jag ville ha det, sånär som på en liten detalj. Det var klart längre på ena sidan.

Jag tittade, och tittade igen. Jag brukar ändå ofta stå lite konstigt, om det nu inte är så att jag dessutom faktiskt har olika långa ben, så det skulle ju kunna vara jag som var sned. Jag gick och avbröt Lånesyrran och hennes kompis i deras pluggande. Det var ju viktigt. Och de höll med. Håret var olika långt på höger och vänster sida. Så kunde det givetvis inte få vara.

Där fick jag för att jag valde den närmaste frisören (jag borde kanske ha gått mer efter de råd jag faktiskt fått, till exempel här)! Å andra sidan hade jag ju lika nära tillbaka den andra gången. Och den tredje, som det också blev, eftersom frisören inte hade tid att åtgärda sitt misstag förrän ytterligare en stund senare. Dock var stämningen hela tiden god, jag varken klagade eller anklagade och hon tog inte illa upp, utan vi fortsatte att leka kompisar i några minuter till (och hon kom fortfarande ihåg mitt namn).

Så det var alltså första gången jag har vågat klaga på en tjänst, även om jag nu inte riktigt klagade. Men tillbaka gick jag. Säg grattis till mig.

söndag 11 maj 2008

Sommartider hejsan och hallå

Vilken tur att pingsten var så tidig nu när sommaren också är det. Då kan vi ju fira midsommar på nationaldagen och sedan ha högsommar i tre månader.

Jag har förresten haft med mig kameran i grönskan hela helgen.

I fredags i Botaniska trädgården:




Igår vid Humanisten, Göteborgs universitet:



Idag på Liseberg:


Liseberg

Liseberg är nog faktiskt den enda nöjespark jag vet som jag är intresserad av att gå på överhvudtaget. Kanske är det för att jag faktiskt förknippar den med nöjen, trots att jag inte alls vill testa en massa yrselframkallande åkattraktioner. Och nu bor jag ju obegripligt nog på cykelavstånd därifrån, så jag kan ta en tur dit när jag vill. Faktum är att nu ska jag åka dit nästan så fort jag har tid över och det antingen är fint väder eller händer något speciellt där, för jag har köpt årskort. (För övrigt är det antagligen mitt första årskort någonsin av någon sort. Jag har aldrig ens behövt åka buss till skolan eller något sådant.)

Och jag måste ha fått en knäpp, för jag gick där i tre timmar idag och hade saker att göra hela tiden, fast jag inte var överallt, fast jag inte gick på restaurang eller ens satt ner medan jag åt min glass och fast jag alltså inte ens åkte pariserhjulet.

Dock var jag inne på Evert Taubes värld, och det ångrar jag inte det minsta. Det var en riktigt bra utställning, eller föreställning eller vad det nu kallas. Visst hör det till allmänbildningen att ha lite Taube-koll, så alla borde spana in det här, och faktum är att jag tror att till och med en och annan stencool tonåring skulle kunna tycka att utställningen är helt okej. För att bli glad av den räcker det nog egentligen att man gillar Pirates of the Caribbean eller Håkan Hellström eller Västkusten eller havet ... eller något.

För övrigt var det en absolut perfekt dag för att gå på Liseberg. Det var precis lagom varmt, jag noterade att folk äntligen hade plockat fram lite mer färgglada kläder, det var trädgårdsutställning och trevlig musik (jag höll mig främst till pensionärsaktiviteterna ser ni), det doftade blommor och popcorn överallt, till glasskioskerna var det långa köer (hur man nu kan tycka att det är perfekt) och från luften hördes här och var ett karaktäristiskt iiiiiiiiiiiiiiiiihhh!


Jag varken spillde glass på mig, blev påkörd av några barnvagnar eller fick fågelskit i huvudet. Mycket mer lyckat kan det knappast bli.

Jag fortsätter att förvåna mig själv.

lördag 10 maj 2008

Hägg och syren

Det där "mellan hägg och syren" finns väl knappast. Det säger jag varje år nuförtiden, och det verkar bli mindre och mindre skillnad mellan perioderna de blommar. Visst, på sina håll är häggen på väg att blomma färdigt medan syrenen just har slagit ut, men någon vidare lång semester blir det inte för den som tar ledigt från häggens första dag till syrenens sista.

Förresten, ibland pratar vi ju om hur trevligt det vore att kunna spara dofter till senare tillfällen. Fast när det gäller blomdofter som just hägg och syren, som hör till de bästa dofter jag vet, så fungerar ett bra doftminne nästan likadant. Tar jag bara ett skapligt bra foto av exempelvis en syren så känner jag verkligen doften när jag sedan tittar på bilden.

Tack för maten

Studentsnålheten har nu gått så långt att jag har lärt mig att låta mig bjudas på fika och mat ute av andra än de allra närmaste, helt utan dåligt samvete. Jag bara tackar och tar emot, och tänker att jag väl någon dag i en avlägsen framtid ska bjuda igen.

Nu slog det mig att jag idag dessutom helt omedvetet kom på ett knep som ger till exempel sådan gratis mat. Man ser till att umgås med människor som av någon anledning tycker om att ha en med. När de sedan föreslår något som kostar pengar så är man bara lite extra motsträvig, och till slut gör de nästan vad som helst för att övertala en och erbjuder sig därför att betala. Klart!

Så nu har jag varit på turkisk restaurang med en gammal barndomskompis och hennes, för mig tidigare helt okända, kollegor. Vem som känner mig någorlunda bra hade kunnat tro det? Inte jag i alla fall. Wow.

Pinglan är en sådan kompis som är bra att ha för att få lite extra skjuts på livetlevandet. Även bortsett från att hon har pengar, menar jag. Hon kommer till Göteborg, tar med sig strålande väder, ringer och meddelar när och var jag ska dyka upp, köper ytterligare några par skor och drar med mig på sådant jag inte skulle komma på själv. Sådana kompisar behöver man ju. Och jag har inte ens ansträngt mig. Fy på mig.

torsdag 8 maj 2008

Som en dröm

Det känns en aning overkligt när jag cyklar hem från en föreläsning en ljummen försommarkväll, inte bara för att det inte ens är mitten av maj än, utan också för att det är Avenyn jag åker på. Avenyn! I Göteborg! Och det är blommor och sommarklädda människor och skön stämning. Till och med solen är kvar uppe när jag åker hem från kvällskursen numera.

Det tänkte jag på medan jag ganska lugnt trampade hemåt.

Jag var lite tidigare än vanligt också, dels för att föreläsningen slutat tidigt, dels för att jag inte hade stått kvar och pratat med folk efteråt som jag brukar göra annars.

Så kom jag hem till Haga, där det var nästan lika overkligt härligt och fint. Och tro det eller ej, gående emot mig där på gatan kom han igen!

onsdag 7 maj 2008

Svettigt

Sedan några dagar är det enligt meteorologisk definition sommar i den här delen av landet. Fast det är väl ingen som egentligen går efter det?

Efter att ha varit ute i solen på förmiddagen insåg i alla fall till och med jag att det var för mycket att ha jacka på sig, så den lämnade jag hemma när jag gick och handlade på eftermiddagen. Då började också benen klaga över värmen. Så det är väl hög tid att stryka alla kjolar och klänningar som nyligen fraktats hit eller köpts nya inför sommaren. Och så får jag lite mer att ordna med som inte har det minsta med mina studier att göra. Det känns förresten ändå som en sådan dag idag. En fixardag.

Man kan kanske undra hur jag hinner blogga så mycket just då. Men det vet väl alla att det är när man har mycket att göra som man hinner mycket. Och folk skulle bara veta hur mycket jag egentligen gör och som jag inte ens nämner!

Ah, jag börjar nog bli vuxen ändå.

Ögonblick

Ibland fattar man ändå de rätta besluten. Det är då man kan tänka bakvända "om inte"-tankar.

Om jag inte hade varit lat och lämnat in cykeln på verkstad, om jag inte hade ätit lunch lite längre än jag tänkt, om jag inte i sista minuten hade bestämt mig för att byta om till något lättare och snyggare eftersom det var så varmt och fint ute ... då hade jag inte heller mött en av mina bästa vänner mitt på Haga Nygata sedan.

Okej, det är ju inte i klass med att komma försent till båten och missa bytet till Titanic, eller att vara sen till jobbet och inte vara på plats i World Trade Center just den där morgonen. Men det var ändå första gången sedan jag flyttade hit som jag sprang på en bekant på gatan här i stora, stora storstaden. Och så var det dessutom den bästa tänkbara. Lycka.

Fast tydligen blir jag fortfarande fjorton år igen varenda gång han står framför mig, för jag lyckas alltid kläcka ur mig så konstiga och dumma saker. Jag fattar inte varför det ska behöva vara så. Hoppas att han inte blev ledsen i alla fall, för jag blev ändå så himla överraskad och glad!

Lite snack och mycket verkstad?

Mannen i cykelverkstaden var lite otäck. Stor och grå med en gigantisk mustasch. Han verkade inte alls pigg på att prata.

- Hej. Lagar ni punkteringar? pep jag nervöst.
- Ja.
- Hur mycket ko...
- Hundrasextifem!
- Och nä...
- Kom tillbaka om en timme!
- Oj! Jag som inte behöver den förrän i morgon ...
- Om en timme!

När jag kom dit med cykeln några minuter senare väntade han i dörren och öppnade för mig.

- Ställ den där och så kommer du tillbaka om en timme!
- Okej, tack ...

Jag skyndade mig därifrån. Man vill ju inte störa världens mest effektiva cykelreparatör i arbetet. Jag utgår i alla fall ifrån att anledningen till att han inte står och babblar en massa med kunderna är att han vill få saker gjorda. Eller så är han kanske väldigt bra med grejer men mindre bra med folk, och i så fall är han ändå en människa i min smak. Bara lite läskig att prata med.

Slöfock

Om man är lat lämnar man ändå in cykeln på verkstad. Det kostar visserligen en slant, men då får man lite tid över, som man exempelvis kan använda till att reklamera sina tågbiljetter och därmed förhoppningsvis också få tillbaka lite pengar. Då kanske det går ungefär jämnt upp.

Annars var jag nästan så lat att jag tänkte strunta i biljettkrånglet. Jag menar, jag kom ju ändå fram dit jag skulle och när jag skulle. Fast samtidigt vill jag inte låta dem lura mig på min sittplats och slippa besvär. Och någon måtta får det ändå vara på lättjan. Det är ju bara maj än!

tisdag 6 maj 2008

Dags att prioritera igen

Mest av allt vill jag bara slappa. Promenera i solen, läsa några av alla böcker som ligger och väntar på mig, skriva lite själv, utforska fler roliga platser i närheten och sådant.

Fast det fattar jag ju att man inte bara kan göra så där utan vidare. Inte hela tiden i alla fall. Men i så fall vill jag ägna min tid åt att plugga, sköta mina hushållssysslor och besvara mejl.

Jag vill i alla fall inte laga punka på cykeln, reklamera tågbiljetter och rensa avlopp. Det känns bara så oerhört onödigt. Ändå är det just nu alldeles absolut nödvändigt. Blä.

Platt bak

Jag har visst tekniken emot mig idag. Först satt jag hela förmiddagen och första halvan av eftermiddagen och fixade med diverse datorrelaterat krångel, medan solen sken ute och jag hur tydligt som helst kände att livet var på väg att dra vidare utan mig.

Till slut kunde jag ändå slita mig från datorn och bestämde mig för att ge mig ut på jakt efter fina naturmotiv att fota. Jag hämtade min cykel, som jag inte använt på en vecka eller så, kollade läget och kom fram till att allt var som det skulle med den. Jag är alltid lite nervös annars när jag går ner på gården, eftersom jag inte vet vad som väntar mig. Är cykeln alls kvar? Har den klarat allt krossat glas den ständigt utsätts för på gatorna här? Hittills har det alltså gått bra.

Jag hann väl cykla i sisådär fem minuter innan det plöstligt började dunka i bakhjulet (också detta skedde precis när jag var på väg över en stor väg!). Punka. Jaha.

Det lite, lite lustiga i sammanhanget är att jag i helgen faktiskt tänkte just på punkteringar. Vi såg en liten kille som hade punka på sin cykel och jag tänkte flyktigt att om jag skulle råka ut för det skulle jag nog inte kunna fixa det själv. Visst, i teorin vet jag väl hur man gör, och jag har förstås sett på några gånger när andra har lagat trasiga slangar, men det var länge sedan. Och så tröstade jag mig själv med tanken att om det inte har hänt på så många år så behöver det ju inte hända något nu heller, precis när jag är ensam i den här stan.

Ha!

På tillbakavägen gick jag förresten förbi två cykelverkstäder. Egentligen fattar jag inte varför jag inte bara gick in med cykeln, för jag måste ju ha den i ordning till på torsdag, och innerst inne vet jag precis hur det kommer att bli när jag själv försöker vara duktig. Fast det tar verkligen emot att lämna in cykeln för en sådan bagatell, inte bara för att det här väl är någonting man bör klara av vid min ålder, utan också för att det är en så otroligt onödig utgift (speciellt efter den där gröna sommarklänningen jag köpte sist i lördags ...).

Men måste det nödvändigtvis vara bakdäcket?

måndag 5 maj 2008

Blandade tankar efter en helg i Småland

Så var jag tillbaka i Göteborg då. Hemma i Göteborg. Det var ju faktiskt första gången jag kom hem till den här staden, och faktum är att det kändes väldigt bra när tåget närmade sig stationen. Visserligen hade resan varit av det mer kaotiska slaget (även om det var en liten tröst att få komma fram tio minuter före tidtabellen!), men jag tror inte att det enbart var det som gjorde att jag tyckte att det var så skönt att få traska hemåt på de lugna gatorna, medan kvällssolen lyste över husen och kanalen och fåglarna sjöng sina göteborgska visor. Nej, jag kände mig som hemma på riktigt.

Dessförinnan hade jag också haft en riktigt bra helg. Och jag fick mig en rejäl dos av skog och sjöar och grönska, så att jag överlever på gatsten fram till midsommar eller så.


Jag och resten av familjen sov på vandrarhem, och för första gången på många, många år delade jag ensam rum med Lillebror. Det var för övrigt ett mycket intressant rum, där det förutom en garderob fanns två små skrubbar i hörnen bredvid våra sängar. Vid sidan av Lillebrors säng fanns en skrubb vars insida kan beskådas på bilden nedan.


Titta bara! Ett sött litet fönster med morgonsol och fantastisk sjöutsikt. Och en pall att sitta och filosofera på, eller varför inte att författa storverk på?

I skrubben på min sida fanns varken fönster eller pall. Inte ens några krokar att hänga kläder på. Jag undrar vad man ska göra i den.

Även resten av huset var intressant. Förutom världens mest knarriga trätrappa fanns där en gästbok som vi inte skrev i, för nog räcker det väl att man betalar för sig (annars är jag dock en ivrig försvarare av gästböcker, så det hade inget med det att göra)? Vad som däremot inte fanns var fungerande lampor i trappan och i hallen på övervåningen. I kombination med en dörr som tvärstängde sig själv med ett brak så fort man öppnat den, blev det en mycket mörk hall att försöka ta sig fram genom när man skulle smyga till sitt rum mitt i natten (medan folket som hörde till terräng-SM låg och snarkade och gjorde andra ännu hemskare ljud i rummen bredvid).

På nedervåningen fanns det en handikappanpassad toalett. Dock kunde den tydligen inte samtidigt vara anpassad till normallånga stående personer, för så här lågt satt spegeln över tvättstället (jag inser att bilden skulle kunna vara manipulerad, men det där var ungefär vad jag såg när jag stod och borstade tänderna).


Värsta "dagens outfit"-fotot! Väskan på bilden är förresten inte min necessär, om nu någon skulle tro det. (Och nu har tragiskt nog axelremmen på den lossnat. Med en duns störtade väskan till marken mitt ute på ett övergångsställe på hemvägen igår. Lyckligtvis var gubben grön ett tag till, så jag hann plocka upp väskan utan att bli överkörd, och tack och lov var jag nästan hemma.)

Igår fick jag hänga med kusingänget på loppis i Moheda. Det var en ny sorts upplevelse för mig. Och fast jag shoppat sönder min redan fallfärdiga studentekonomi på lördagen inne i Växjö, kunde jag inte låta bli att också köpa ett par böcker. Men de kostade i stort sett ingenting.

På bilden syns rusningen när öppningssignalen kom.


Är det här bilden av snåla smålänningar som girigt kastar sig över allt billigt? Nja, jag hörde faktiskt folk tala både tyska, danska, norska och engelska därinne, så det verkar vara ett populärt söndagsnöje överhuvudtaget. Fast det var förstås bara en av höjdpunkterna under en mycket händelserik och trevlig helg.

Dessutom hade vi finfint försommarväder!

fredag 2 maj 2008

Väskan packad

Jag insåg att sedan jag flyttade till Göteborg i mitten av januari har jag inte lämnat stan. Men idag är det dags. Och det är inte vilken utflykt som helst jag ska ut på. Nej, jag ska åka till stora, skogiga, härliga Småland!

torsdag 1 maj 2008

Hur ska ni ha det?

Nu har jag ägnat en god stund åt att vara snäll och fylla i en enkät om svenska tv-program. Jodå, man får göra det fast man inte har någon tv.

Men sådant här irriterar mig alltid:

Klicka för större bild. (Rödmarkeringarna har jag gjort alldeles själv.)