måndag 28 juli 2008

En kväll med svettiga pensionärer, schlagerhjältar och allsång

Jodå, jag åkte till Liseberg. Jag har hela tiden haft som mål att, som en del i mina undersökningar av parkens nöjesutbud, besöka en av sommarens allsångskvällar med Lotta Engberg, och innerst inne hoppades jag att det skulle bli den här. När det nu var kanonväder och jag inte hade något annat för mig var det ju heller inget att fundera över.

Det är svårt att i förväg föreställa sig hur hundra tusen (mina små överdrifter är bara att vänja sig vid, faktiskt) svettiga göteborgare och turister ska vara att gosa ihop sig med under en timmes allsång, men det gick förvånansvärt bra ändå. I alla fall sedan jag efter fem minuter i solen kommit på den lysande idén att söka upp en skuggigare plats att stå på.

Charlotte Perrelli. Vilken röst hon har! Vilken artist hon är! Och vilken otrolig lust publiken hade att trösta henne för resultatet i ESC. Jag kunde förresten inte hjälpa att jag tyckte att den annars så bra orkestern och kören inte riktigt gjorde henne rättvisa.

Ola. Ola, Ola, Ola. Det får vara hur fjortisaktigt som helst att tycka om honom, men hans två bästa och somrigaste låtar är bara så rätt i sådana här sammanhang. Det är klart att man omedelbart blir på bättre humör, till och med när man redan är glad.

Clara Hagman. Hade jag ingen aning om vem det var, och tydligen förväntades man inte ha det heller, men jag är nästan säker på att vi kommer att få höra talas om henne mer i framtiden. Hon gjorde mig nervös först, när jag insåg att det var "I will always love you" hon tänkte sjunga, men som hon gjorde det! Ojoj. Vänta bara tills ni får höra henne, ni som inte har gjort det.

Och Lotta Engberg själv förresten. Som den schlagernörd jag är, och när jag inser hur jag inte alls är ensam om att vara det, kan jag inte göra annat än att erkänna att hon var en av mina första idoler. På den tiden insåg jag inte ens hur enormt kompetent hon är på en massa områden, men det är ändå ett faktum att de två systrarna i min dockskåpsfamilj efter mitten av 80-talet kom att få heta Lena och Lotta.

Allsång var det ja. Sjöng jag då? Nja, lite med tårna kanske. Fast det borde nog räknas, eftersom kvällens tema var kroppsdelar. Hur som helst var det en till och med trevligare upplevelse än jag hade väntat mig.

Blogganpassade aktiviteter

Så onödigt att ha en blogg när man delar sin tid mellan att slöa och att göra saker som visserligen är intressanta och roliga, men som man av en eller annan anledning inte kan eller vill berätta om.

Det börjar nog bli dags att gå på Liseberg igen ...

Hälsningar från semestern i Södern

Jag gillar att lära mig saker, och gärna lite olika slags saker. Något jag har lärt mig de senaste dagarna är att Partille är lite som något ställe vid Medelhavet eller så.

Man kan där stå på en balkong i ett höghus i den tropiskt varma sommarnatten och blicka ut över skräpiga parkeringar och mystiska plåtskjul (rummen med havsutsikt var väl slut), medan man från balkongerna intill hör röster som talar olika främmande språk och cikadorna väsnas i dikena. Någonstans i närheten spelas musik, men allt känns ändå så stilla och avkopplande. Som på en utlandssemester alltså.

Dock finns det kallt, gott och drickbart kranvatten i Partille. Det är en stor fördel. Och dessutom tar det bara drygt tjugo minuter med buss dit hemifrån mig.

Jag har ju sagt att jag har flyttat till ett exotiskt ställe.

fredag 25 juli 2008

Hålla värmen

Det är runt 30 grader ute och nästan lika varmt inne.

Man orkar liksom inte vara i solen hela dagen då.

Så jag passar på att stryka lite kläder.

onsdag 23 juli 2008

Nästan söta

Jag har haft "kolla älgkalvarna i Slottsskogen" på något slags komihåglista hela sommaren. Och fast jag till och med har planerat att gå dit några gånger har det inte blivit av. Jag började tro att de skulle hinna bli vuxna älgar innan jag kom iväg. Så hade det säkert blivit också, om det inte hade varit för dessa plötsliga spontanturer till fots kors och tvärs genom stan, som jag numera så ofta dras med på.

En massa andra djur såg jag också. Pingvinerna luktade inte fullt så illa som på Kolmården, men så var de inte lika många som där heller.

Men jaha, check då.

tisdag 22 juli 2008

Maximalt slö

Nu är det verkligen så ledigt det kan bli. Igår städade jag till och med i förebyggande syfte, för att slippa göra det sedan, om det nu blir så varmt som de säger då. Och allt annat nyttigt verkar på något magiskt sätt bli gjort utan att jag tänker på det. Så jag bara glider omkring och känner mig genomledig. Jag vet inte om jag har upplevt detta förut, men det måste ju vara precis det här som är meningen med juli?

fredag 18 juli 2008

Lilla storasystern

Idag har jag fått vara storasyster på riktigt som omväxling, och inte bara åt lånade syskon, eftersom brorsan tog en liten paus från sina kompisar och kom och hälsade på mig en stund.

Fast som vanligt var jag inte mycket till storasyster, då jag till exempel lät mig bjudas på fika och bad om undervisning i en del av den moderna teknikens mystiska möjligheter.

Även småsyskon blir väl vuxna, antar jag.

Men det är då det roliga börjar på allvar. När de slutar peta en i ögonen med galgar och i stället då och då daskar till en på armen och mumlar något om "gul bil", eller härmar andra fotgängares gångstilar tills man måste hålla i sig i ett gammalt hus för att inte vika sig dubbel av skratt mitt bland folket på stan.

Då är det riktigt lätt att vara storasyster.

onsdag 16 juli 2008

Så udda, precis som det egentligen ska vara

Jag gick ut i regn klockan tre, för en fika på stan.

Kom hem i sol klockan nio, med håret som saltigt trassel.

En plötslig bilutflykt till Hönö kom emellan. Och jag hade inte ens kamera med mig. Vem ska tro mig då? Jag fattar inte själv vad som händer.

tisdag 15 juli 2008

Chokladpraliner i feberdimman

När jag låg där i sängen, med persiennerna nere och utan glasögon, upptäckte jag att det stod en viss sorts chokladask i bokhyllan.

måndag 14 juli 2008

Vad hände med den trettonde?

Det var evigheter sedan jag tränade på att häva en sladd, så det vet jag inte om jag skulle klara nu, men i gryningen igår lyckades jag i alla fall avbryta ett svimningsanfall.

Sedan tillbringade jag dagen i sängen, medan minuterna segade sig fram. Trots att jag knappt orkade hålla ögonen öppna under de stunder jag faktiskt var riktigt vaken var jag ganska uttråkad. Jag tänkte att när jag nu har tv på rummet skulle det ju vara ett perfekt sällskap när man ligger sjuk en vacker sommardag, men tv-programmen, i synnerhet de som går på dagtid, kan ju få en att må dåligt även när man är frisk, så jag stängde av igen. Och boken jag höll på att läsa ville jag inte röra, för den var alldeles för bra för att jag skulle vilja riskera att förknippa den med sjukdom.

Det fick bli en helt och hållet förlorad dag. Någon enstaka sådan när man ändå är ledig kan man väl acceptera, åtminstone när man nästa morgon vaknar pigg och hungrig, livet är tillbaka och allt tycks ha guldskimrande kanter.

fredag 11 juli 2008

Nytt rum

Himmelska Hyresvärden och Lånesyrrans riktiga storasyster håller på och gör om Lånesyrrans rum. Igår rev de ut allting ur rummet för att kunna måla om väggarna. Då även möblemanget ska bytas ut fick jag hastigt och lustigt en bokhylla till.

En bokhylla till!

(Paus för segerdans.)

Sedan jag kom tillbaka från Dalarna har jag som jag nämnde också egen tv. Med de här två uppgraderingarna är det som om även jag har fått ett nytt rum.

Dessutom älskar jag att inreda bokhyllor! Jag vet inte än hur jag ska ordna det i hyllorna, men jag vet ändå med säkerhet att det kommer att bli bra. Åh, jag är så nöjd.

torsdag 10 juli 2008

Gå på konsert typ gratis: Calaisa

Efter ett litet uppehåll är jag visst plötsligt tillbaka i konsertspringandet på Liseberg. Ja, jag är faktiskt förvånad själv, för det var rätt oplanerat som jag hamnade på gårdagens konsert. Men nog ska den tas med i min lilla serie (senaste delen hittas här), för en konsert är väl en konsert även om den inte är på stora scenen!

Den här gången var det Calaisa jag lyssnade på.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Det här är sådan musik jag kan gilla rätt mycket när jag är på ett visst humör. Dock har jag alltid haft problem med den här gruppen, eftersom de har vad som måste vara Sveriges i särklass sämsta bandnamn. Jag tycker att det är så töntigt att enbart detta har fått mig att undvika att lyssna på musiken fram till nu. Men eftersom jag inte vill vara en idiot så bestämde jag mig för att ge tjejerna en ärlig chans.

Lite allmänt om kvällen: Efter en grå och trist inledning på dagen var det en finfin sommartisdagskväll, så det bidrog väl till min vilja att komma ut och roa mig lite bland folk. Och i och med att det är semestertider var det nu betydligt mycket mer folk på Liseberg än det var under mina besök före midsommar, och då tyckte oerfarna jag ändå att det var folktätt .

Publik: Smockfullt framför Taubescenen. Folk verkade vara på bra humör och gjorde artiserna nöjda och glada. Själv höll jag mig i periferin, men såg och hörde bra ändå.

Några tankar som dök upp under konserten:
  • De flesta av låtarna skulle nog mycket väl kunna vara filmmusik i någon "tjejfilm". I alla fall tänker jag nästan alltid på sådana scener när jag hör dem.
  • Vad många instrument de kan spela. Sådant är alltid imponerande.
  • Okej, jag ska vara uppriktig. När jag nu ändå är här stannar jag förstås och lyssnar på hela konserten. Den är absolut inte sämre än de andra jag har varit på i år. Men egentligen är jag här för att jag är så himla nyfiken på hur det står till med Arvingarna nuförtiden. Dansbanan nästa!

Något om veckans turistande i Göteborg

Inledningen av veckan bjöd alltså på riktigt turistiga aktiviteter. Fast ska jag sammanfatta det hela så blev det främst en kombination av blommor och konst. Vi klarade nämligen av tre av de fyra delarna av Göteborgs lustgårdar.

Botaniska trädgården var lika fantastisk som vanligt, varken mer eller mindre. Där hade vi också riktig tur med vädret. Vi tittade på blommor, grönsaksodlingar, träd och allt det andra som finns där.

Trädgårdsföreningen tog rejält inträde, men var i gengäld något alldeles extra. Även där fanns förstås massor av blommande växter, och framför allt mycket som var intressant och vackert att titta på, praktiskt taget konst. Vi fick också chansen att se jättenäckrosen blomma.


Liseberg verkade lustgården mest handla om vatten, sten, träd och snygga former, vilket kändes som perfekt variation när man nu sett flera av utställningarna.


Under besöket på Liseberg, som var mitt åttonde för året, hann vi också med att ta den vanliga lilla rundan i nöjesparken, äta glass, köpa lotter, se på Carl-Einar Häckners varieté och slutligen få en skymt av Stefan Sundström när han uppträdde (dock bara just en skymt, och inte alls tillräckligt för att motivera något konsertbloggande).

Mer konst såg vi på Konstmuseet, som jag verkligen längtat efter att få besöka, och jag blev inte besviken. Jag verkar generellt gilla äldre konst mer än modernare, fast jag kan egentligen väldigt lite. Därför läste jag noggrant alla skyltar, antecknade namn på konstnärer jag fann intressanta och som jag har för avsikt att ta reda på mer om (och jag tillhör faktiskt de människor som brukar kolla upp saker jag undrar över, så det är nog troligt att det blir av).

Utöver allt detta hittade vi för mig nya och mycket trevliga matställen. Eftersom jag är fullkomligt oimponerad av mat kanske ni kan föreställa er hur stor upplevelsen var när jag nu till och med nämner det i min blogg. Men på det ena stället var maten verkligen god!

Nu har dock mina föräldrar åkt hem och det är dags att bli självständig och laga sin egen mat igen. Som ni märker lever jag fortfarande, så det går nog ungefär lika bra som vanligt.

måndag 7 juli 2008

Strömavbrott på huvudkontoret

Jag var inte alls bra på att gå och lägga mig tidigt igår. Det blev sent, sent, sent.

Sedan kunde jag inte somna ändå, eftersom jag hade tusen saker i huvudet.

När jag till slut nästan började dåsa till såg jag ljusskenet från en blixt. Fick för mig att jag nog skulle dra ur till exempel datorn. Krypande under skrivbordet tänkte jag att jag lika gärna kunde dra ur hela grenuttaget som datorn och andra apparater var kopplade till.

Lade mig igen och lyssnade på lite åskmuller en stund. Började så småningom bli sömnig på riktigt.

Insåg plötsligt att jag hade dragit ur stereon, som jag alltid har min väckning på. Steg upp på nytt, kopplade in och ur och om lite och ställde in klockan och väckningen på stereon igen.

Var jättepigg och låg och retade mig på hur dum jag varit.

söndag 6 juli 2008

Resdagsredogörelse

Startade resdagen huttrande i tiogradig sommarsvalka, i Dalarna, där regnet härskat det senaste dygnet.

Var inne i Örebro, där det var nästan soligt, och åt en kaka och installerade en datorskärm hos en moster.

Hade en mycket underhållande lunchpaus på Restaurang Brändåsen utanför Kumla och Hallsberg. Till sällskap hade vi nämligen ett stort antal trevliga typer i bland annat skinnväst och träskor, och med tanke på hur deras bilar såg ut var det väl inte en alldeles vild gissning att anta att de var på väg från Power Big Meet i Västerås. (Första gången jag hörde talas om detta evenemang var för övrigt när jag för några år sedan råkade befinna mig i Västerås just som träffen ägde rum. Jag tyckte att det lät ytterst besynnerligt, och inte förrän jag fick syn på en skylt insåg jag att det inte hade med kött att göra.) En av träskokillarna blev min hjälte när han bytte kanal på restaurangens tv, så att jag slapp se apritdödande reklam från TV-Shop medan jag åt.

Färdades över Västgötaslätten, som inte var lika lerig den här gången. Dock körde vi ifatt regnvädret som varit hos oss under natten, så blött var det minst sagt. Vid Vara var vi igenom regnet, tog ledningen och lämnade det bakom oss.

Åt glass i en störtskur i Alingsås. Fick därmed anledning att beundra de mycket fina cykelparkeringarna med tak och låsvajrar vid järnvägsstationen.

Nådde Göteborg samtidigt som molnen även där började hopa sig, men där det ännu var jämförelsevis jättevarmt (betänk att vi hade klätt oss för ungefär tidig vårvärme). Ute var det nästan dött. Bara några enstaka turister var ute i den sköna sommarkvällen.

Var är alla människor? Har de dragit nu när det har blivit semestertider? Är de helt utmattade efter två dagar med Springsteen? Men var är i så fall turisterna? För de ska väl vara här ändå? Skulle inte det här vara en sommarstad? Jag vill ju se folk nu!

Som vanligt måste jag omedelbart ta itu med allting. När jag kommer hem efter en kortare eller längre resa tycker jag om att återgå till det normala så fort som möjligt. Så nu har jag packat upp, fyllt kylskåpet, dammsugit (det var en ny upplevelse att det kunde bli så dammigt och fullt med hundhår hemma medan jag var borta), pratat en massa i telefon och dessutom organiserat om i min garderob. Medan jag packade upp upptäckte jag nämligen outnyttjade möjligheter, som genast måste tillvaratas.

Ja, och så har jag fascinerat zappat runt mellan alla tv-kanaler. För jag har blivit med tv! Det är första gången som jag har en tv i samma rum som min säng. Fast jag har ju ingen egen säng förstås. Men annars.

Nu borde jag dock inte falla in i mina gamla vanor helt och hållet. Kanske vore det bra för mitt värkade huvud om jag inte sitter uppe och pysslar vid datorn halva natten, hur roligt det än är med bredband igen, för nu stundar ju ett par dagars stenhårt turistprogram. Och regn har vi fått också. Så lämpligt.

lördag 5 juli 2008

Hem till turistandet

Jag hade faktiskt trott att jag skulle turista mer även här uppe, men nu blev det visst mest en naturdagbok av den här dalavistelsen. Å andra sidan är det ju just natur jag verkligen har brist på i Göteborg, så det var nog smart att ägna sig så mycket som möjligt åt den medan jag ett tag hade den överallt omkring mig.

Nu väntar stadsliv igen. Och nästan två tredjedelar av sommaren är kvar. Jag har massor av idéer och inte många planer. Det kan bli lite vad som helst av det.

Fladdris

Vid ett tidigare tillfälle påstod jag visst att sommaren var fulländad, trots att jag inte ens hade tagit mitt premiärdopp.

Något annat jag hade glömt att räkna med var fladdermusen. Men nu har jag i alla fall sett den. Det finns förresten med all sannolikhet minst flera stycken här, men jag har aldrig träffat mer än en i taget, så alltså säger jag att jag har sett fladdermusen.

Det brukar annars ofta dröja till sent på sommaren innan den visar sig om kvällarna, men som för att ge mig en chans att få lite av allt under min vistelse här så dök den upp när jag var ute vid midnatt igår. Den cirklade runt gårdsplanen över mitt huvud och jag stod och tittade på den i några minuter. Det är trivsamt på något sätt. Ibland brukar jag vissla lite åt den för att se om den blir intresserad och dyker mot mig. Fast jag skulle förstås inte vilja ha den alltför nära inpå mig.

tisdag 1 juli 2008

I dagboken den första juli

Jag hade inte badat, skrev jag. Det var igår det.

Idag kan jag sluta älta, för nu är premiärdoppet avklarat. Det var ju bara två månader efter att alla andras badsäsong började (det hann bli juli, gruff, gruff). Men hur som helst var det riktigt skönt i vattnet.

Så där, nu kan vi äntligen gå vidare.

Vill ni ta del av fler små dagboksanteckningar kan jag till exempel berätta att gräsmattan framför vår stuga har förvandlats till en vitklöveräng, att vi (okej, mest pappa) idag har fällt en björkstam och att jag räknade till trettiofyra vagnar på ett godståg som passerade på andra sidan sjön.

Eftermiddag vid bäcken

Det började kännas som dags att titta på lite andra slags sevärdheter än skog, men det var egentligen bara jag som orkade med en utflykt, så då fick det bli någonting nära ändå. Jag tog kameran med mig och trampade iväg på grusvägen, som låg så öde i solskenet en måndag innan folks semestrar börjat på allvar.

På en åker fick jag syn på en räv som var ute och jagade sork i fullt dagsljus. Den var långt borta och i motljus, men jag fångade den på bild i alla fall. Jag följde vägen runt åkern i förhoppning om att genskjuta räven och få se den på närmare håll, men från det hållet syntes den inte till. I stället stod där en trana och hängde, också den precis inom synhåll, men eftersom jag är tvångsmässigt sanningsenlig måste jag ju visa bilder på allt.




En av de vackraste små byar jag vet ligger längs en större bäck som rinner uppifrån skogen ner till sjön. Nu cyklade jag långsamt uppför backen, mellan söta små stugor och välbevarade gamla bergsmansgårdar med precis lagom tuktade trädgårdar. På många av de gårdar som låg utefter bäcken fanns dammar och brygghus som gjorde idyllen komplett.


Där husen tog slut började vägen gå i stort sett parallellt med bäcken. Jag stannade i nästan varenda vägkrök, hoppade av cykeln och studerade det forsande vattnet. Den här bäcken har alltid trollbundit mig, då den är något som jag nästan inte trodde fanns. När jag var liten var bäckar små och porlande, rann oftast i diken eller möjligen i skogen, men de var åtminstone aldrig av det slaget man kan bada eller tvätta kläder i, så där som jag hade läst att Petter och Lotta gjorde i Elsa Beskows berättelse. Den här bäcken är dock precis som den i sagan, eller i alla fall just som jag alltid har föreställt mig den.


På ett ställe låg en vält och uttorkad gran tvärs över vattnet och intill stack stora rundade, flata stenar upp över ytan, perfekta att kliva ut på. Jag tog av mig skorna, hissade upp byxbenen till knäna och satt en stund på trädstammen i solen och vickade på tårna i det något kyliga vattnet.


Snart började bromsar och stickflugor surra envetet kring mitt huvud, så jag klättrade upp på vägen igen och cyklade barfota vidare. Jag svängde in på en mindre skogsväg som gick spikrakt längs kanten av ett hygge. Där gjorde jag nästa lilla rast, tvingade mig själv att lägga undan kameran för en stund, blunda och bara stå och andas och lyssna. Solen värmde axlarna utan att bränna och en lätt vind höll undan håret från mitt ansikte. Så långt upp från vägen hördes inga bilar eller andra ljud som orsakats av människor, men tyst var det ändå inte bland alla insekter, småfåglar och susande trädkronor. Men det var så stilla, så fridfullt. Jag hade hittat ett nytt favoritställe.


Jag lät skorna sitta kvar på pakethållaren när jag vände hemåt. Det verkade som en bra fortsättning på min barnsligt romantiserade lantlivslek. Fast skönt var det då rakt inte att trampa uppför grusvägsbackar på en trög cykel med pedaler med skarpa kanter. Hem kom jag dock utan missöden, varm, rufsig och tillfreds, så kanske var det en nödvändig del i min egen sommarsaga.

Nu hade jag alltså doppat fötterna i havet, sjön och bäcken, men jag hade fortfarande inte badat. När jag kom tillbaka hem tyckte jag att det var dags att göra något åt detta, och då jag var varm och det brände under fotsulorna lät det faktiskt som en riktigt god idé. Just då började det dock åska över sjön, så det blev inte mer än ett snabbt svalkande fotbad den här gången heller. Men jag fick se ett lite lustigt ljussken med ett par regnbågar i form av en ljus tårtbit över skogen på andra sidan sjön.