lördag 30 augusti 2008

Höjdare på Hisingen

Kanske var det inte slut på utflyktsidéer igår ändå. De vilade nog bara medan jag latade mig en dag. Efter lite tips från kommentatorshåll blev jag inspirerad igen och plockade fram mina kartor. Och idag blev det en ordentlig tur. Man skulle säkert kunna misstänka att jag har blivit beroende av utflykter och ständigt behöver större doser för att få mina kickar, men nu var det faktiskt så att jag fick för mig att göra något så läskigt som att ta mig över älven, och eftersom det kändes som en ganska lång cykeltur ville jag passa på att se mer än en sak när jag väl var där.

Jag cyklade längs kajen bort till Göta älvbron, hittade påfarten trots vissa brister i skyltningen och tog mig över utan några större besvär. Sedan fortsatte jag att köra lite på känn, och plötsligt var jag vid Backaplan. Men oj, det hade jag fått för mig låg betydligt längre bort! Klockan upplyste dock om att jag inte hade varit ute i mer en kvart. Det är klart, jag har bara åkt bil dit tidigare, och tydligen har jag fortfarande svårt att fatta att det kan vara närmare och gå snabbare när man cyklar. Men till en annan dag kan den här upptäckten bli väldigt användbar, till exempel för att möjligen lösa det där problemet som turen till Nordstan i förrgår inte löste.

Nu var det dock inte alls affärer jag hade tänkt titta på idag, så jag fortsatte cykla. Det blev lite trassligt ett slag, och jag körde väl typiskt krångliga omvägar, men fick i gengäld se lite av varje i denna främmande del av världen. Sådant där som båtar, hus, järnvägsspår, ogräsbevuxna industritomter och tomma vägar, ni vet. Mitt mål var ändå Ramberget, och då det liksom namnet antyder är något som sticker upp var det ganska lätt att hitta när jag väl hamnade på rätt sida om alla stora vägar.

Därefter var det bara att traska uppför backen. Efter den värsta branten kunde jag pusta ut lite i den här stillsamma och vackra delen av Keillers park innan jag fortsatte vidare upp genom först en lövsal av bokar och sedan mellan ljuvligt doftande små tallar.


Det var inte alls särskilt ansträngande att ta sig till toppen, och platsen och dess utsikt överträffade med råge den möda som krävdes för att ta del av den. Ändå upptäckte jag att de flesta som befann sig där hade kommit med bil, de latmaskarna.

Så blev det på nytt fika med havsutsikt, och även om det var en del folk i rörelse på berget var det verkligen inga problem att hitta ett riktigt bra fikaställe. Det kryllade av fina bänkar och klippor med bra läge med sol och utsikt.

Det fanns många trevliga promenadvägar att välja mellan så det fick bli en annan väg ner, men jag hittade ändå lätt min cykel där jag lämnat den och trampade så vidare till Lindholmen och Eriksberg. Där såg jag många nya hus. Ja, jag har ju sett dem utifrån älven tidigare, och jag måste nog säga att det kändes bättre att se dem från det hållet. Visst var det fint, och det var härligt att röra sig i den varma solen på de alldeles rena vägarna nere vid vattnet och se finklädda människor vid sina blanka båtar, men det var liksom overkligt på något sätt. För några år sedan hade jag säkert drömt om att få bo på ett ställe som det här, men nu tyckte jag bara att det verkade som en semesterort, inte som ett område där folk faktiskt bor och lever.

Jag kom på vad det var lite senare. Först när jag tog mig upp på Sörhallsberget, där jag hittade fler mysiga promenadstigar och fick beskåda ytterligare fantastiska vyer över älven och allt det jag i vanliga fall ser på mycket närmare håll.


Ännu tydligare blev det för mig när jag cyklade lite längre bortåt och kom till Färjenäs, där jag kunde vila ögonen på gamla fina hus som låg i lugn och ro med trädgårdar och grönska emellan sig. Det var nog det jag saknade hos Lindholmen och Eriksberg. Jag har inget emot nya, toppmoderna hus, men för min del får de gärna ligga bland de gamla, med lite grönska och annan oregelbundenhet här och var. Då slipper jag bli bländad av alla inglasade balkonger och all blänkande metall.

Jag hann förresten till och med hitta en liten sandstrand nere vid Färjenäshamnen, innan jag plötsligt kände hur trött jag höll på att bli. Med nöd och näppe tog jag mig upp på Älvsborgsbron och fann lyckligtvis något jag inte ens hade kommit på att önska mig på vägen över: en rast- och utsiktsplats!

Därefter njöt jag av en rejäl nedförsbacke, men under den sista biten hemåt på min sida av älven var jag ändå komplett livsfarlig i alla okända korsningar. Dock tyckte jag att det var roligt att även här få se lite nya cykelvägar.

Som jag misstänkt blev det alltså en skapligt lång cykelutflykt, och jag hade ändå lätt kunnat titta på mycket mer om jag hade haft tid och ork. Men nu vet jag i alla fall att det finns trevliga och ofarliga saker även på den sidan om älven, så i fortsättningen kommer jag nog inte att behöva få samma känsla av nervöst obehag så fort någon nämner Hisingen.

Om ni förresten tycker att det var relativt få utsiktsbilder här efter allt detta klättrande kan jag nästan lova att det kommer att dyka upp fler senare.


Uppdatering långt senare:

Utsiktstoppen: Ramberget

Personliga erfarenheter av platsen: [5]
Små, men mycket goda.

Tillgänglighet: [3]
Lite jobbigt att ta sig upp (om man inte är så lat att man till och med åker bil!), och förstås på "fel" sida om älven för mig, men alla valmöjligheter ger pluspoäng.

Utsiktskvalitet: [5]
Utmärkt utsikt, och när man är van vid att se stan från något annat håll ger dessutom denna nya synvinkel en extra speciell upplevelse.

Trängsel: [4]
Så stort och gott om toppar att det inte ens blir trångt med rätt många besökare på samma gång.

Picknickmöjligheter: [5]
Ideala. Massor av olika slags mysiga sittplatser med utsikt, som passar för olika slags behov, väder och humör.

Totalpoäng: [22]
Den enda egentliga nackdelen jag känner till efter mitt enda besök är att platsen ligger långt från mina trakter. Hade jag bott närmare skulle jag givetvis ha varit där många gånger vid det här laget.


Utsiktstoppen: Sörhallsberget

Personliga erfarenheter av platsen: [4]
Inte extremt upphetsande när man har Ramberget att jämföra med, men egentligen ett riktigt fint ställe.

Tillgänglighet: [4]
Lättare att ta sig upp till än Ramberget, men fortfarande på samma sida om älven.

Utsiktskvalitet: [4]
God, och som på alla utsiktsplatser med något som gör just den utsikten speciell. Närheten till vattnet ger extrapoängen här.

Trängsel: [3]
Jag har svårt att uttala mig om hur trångt det kan bli, men jag kan nog tänka mig en del trängsel på en plats som denna. Så fasligt stort är det ändå inte, men ändå nära för många promenerande människor.

Picknickmöjligheter: [3]
Jo, det funkar nog, men även här känns det som en lightversion av Ramberget, för vansinnigt mysigt uppfattade jag det inte.

Totalpoäng: [18]
Ja, Ramberget light får nog bli min sammanfattning. Taskigt att behöva bli så tydligt jämförd med en annan utsiktsplats, men jag jämförde dem ändå under samma förutsättningar, så helt orättvis är ändå inte jämförelsen.


Utsiktstoppen: Älvsborgsbron

Personliga erfarenheter av platsen: [3]
Cyklar man är man förstås alltid lite trött när man kommer upp på bron, vilket säkert sänker intrycket, men samtidigt är ju en bro alltid en bro. En enorm hängbro med utsikt mot både stad och hav är inte fy skam heller förstås.

Tillgänglighet: [4]
Det verkar onödigt att klaga på otillgänglighet på ett ställe som fungerar som väg liksom.

Utsiktskvalitet: [3]
Utsikten är förstås lite speciell, då man tar sig över älvens vatten, men man har också mer begränsad utsikt här än på andra ställen, bland annat beroende på räcken och liknande.

Trängsel: [4]
Jag har inte sett några grupputflykter och fikande människor här, så trångt är nog för det mesta en överdrift att påstå att det är på de små rastplatserna, men lite folk kan ändå synas till.

Picknickmöjligheter: [1]
Det finns bänkar att sitta på, men ... ja. Det är ju som sagt i första hand en bro med en stor väg på.

Totalpoäng: [15]
Som bro är den minst sagt imponerande, och har man tagit sig upp på den kan man absolut uppskatta utsikten, men som utflyktsmål hävdar den sig dåligt i konkurrensen.

fredag 29 augusti 2008

Finsommarväder

Sista dagarna i augusti. Sista dagarna på min ledighet. Det sägs också bli de sista riktiga sommardagarna. Det låter nästan som en tanke.

Såklart man måste utnyttja det på något sätt. Men tro det eller ej, jag har faktiskt slut på utflyktsidéer. Jag kanske faktiskt nöjer mig med att sätta mig i solen med en bok.

torsdag 28 augusti 2008

Slå ihjäl mig, jag börjar bli normal

Förra veckan var jag en mycket duktig flicka och fixade och donade med allt tråkigt som kunde behöva göras inför terminsstarten. Tanken var att jag skulle bli helt ledig från sådant den här veckan. Den tanken var ganska korkad. Det dyker förstås alltid upp fler tråkiga sysslor som måste tas itu med. Idag fick jag till exempel ett akut ärende på stan. Blä, tänkte jag, jag har ju redan gått i affärer en gång den här veckan, och se hur det gick.

Men!

Ni som inte orkade läsa det jag skrev i förrgår: Det gör inget.

Ni som inte har hunnit läsa det jag skrev i förrgår än: Bra, det behövs inte ändå.

Jag tar nämligen tillbaka allt jag sa då. Eller förresten, nej, det gör jag väl inte. Inte allt. Men shoppa verkar jag ändå kunna nu, så kanske är jag både kvinna och oekonomisk student när allt kommer omkring? För övning tycks faktiskt ge färdighet ganska snabbt. Och dessutom ångest. Men så ska det väl vara när man har handlat så mycket att kassarna tar upp all plats på cykeln och man själv får gå bredvid på hemvägen?

Ni ska få en kort sammanfattning.

Konstigt:
  • Jag gick in i samma skoaffär som jag senast stod och muttrade och gnällde i. Där provade jag ett par skor som stod på hyllan närmast dörren, tittade på dem i tio sekunder och köpte dem. Inte var de livsfarligt dyra heller. (Men vänta nu, var det här verkligen konstigt? Är det inte exakt så här jag brukar göra?)
  • Om man är väldigt petig med definitionerna så har jag nu visst hela två (och en halv) dräkter. Jag som inte ens kommer i närheten av sammanhang där en sådan klädsel är motiverad.
Inte konstigt:
  • Det första jag gjorde var att impulsköpa två stora pussel på rea. Inte särskilt oväntat av mig om man tänker på hur opraktiskt det är att sedan gå omkring och släpa på en jättekasse resten av eftermiddagen medan man försöker plocka med andra saker. Dessutom är det ju rätt onödigt att köpa pussel som man inte kommer att kunna lägga, då man bara har ett enda bord och det är belamrat med viktiga prylar som dator, ordböcker och ett blått skåp. Men det är ju sådant man gör ändå med jämna mellanrum.
  • Det akuta ärendet jag egentligen gav mig ut för att uträtta är fortfarande ett bekymmer som jag inte ser ut att kunna bli av med i första taget. Naturligtvis. (Fast jag kan trösta mig lite med att ganska många andra punkter på min lista i alla fall blev strukna i och med denna shoppingorgie.)
Men hörni, kära vänner. Nu får ni sluta upp med att jobba, tentaplugga, flytta, resa bort, ägna er åt intressen, ha andra vänner eller vad det nu är ni håller på med, för ni ser ju hur det går när jag lämnas ensam med en massa ledighet! Jag sätter mig och gör upp ett schema här, så får ni turas om att sitta barnvakt sedan. Okej?

onsdag 27 augusti 2008

Trendoffer

Jag såg i en skvaller- och tramstidning för någon vecka sedan eller så att det tydligen skulle vara trendigt med glasögon i höst. Man ska visst ha brillor oavsett om man har synfel eller inte. Larvigt. Jo, jag medger att det påminner om min iver i 15-årsåldern att få dölja påsarna under ögonen bakom snygga bågar, men till slut såg jag faktiskt tillräckligt dåligt för att verkligen ha gjort mig förtjänt av glasögon.

Men för tusan, det ska inte vara trendigt! Å andra sidan kanske det hjälper att avtrendifiera glasögonen om de man har på sig är bortåt tio år gamla (fast gröna och kanonfina!)?

Sedan lär tydligen även flätor av olika slag vara på ingång. Det är väl oklart om kombinationen glasögon och flätor kommer att bli särskilt het, men i så fall ligger jag riktigt illa till.

Eller så har tidningen fel om sina trendrapporter. Jag har en stark känsla av att folk faktiskt skiter blankt i just den här sortens trender. Det hoppas jag i alla fall. Jag vill se ut som en tönt i fred.

tisdag 26 augusti 2008

Jag får gå barfota till brevlådan

Jag brukar säga att jag saknar den kvinnliga sko- och shoppinggenen, och kanske ligger det något i det eftersom jag hela tiden är så dålig på att shoppa. Visst, det går säkert att lära sig att shoppa effektivt om man tränar lite oftare, men jag har väl helt enkelt aldrig haft den rätta driften för det (ungefär som med matlagning, skidåkning och monopolspelande alltså). Men det stör mig i alla fall att jag är så himla opraktisk när jag går i affärer. Alla som känner mig vet att allt som har med mig att göra annars är just praktiskt. Därför är jag i stort sett alltid missnöjd efter en shoppingtur, oavsett om jag kommer hem tomhänt eller har impulsköpt något dyrt, eller till och med om jag har lyckats med något rätt bra någonstans däremellan.

Jag strular när jag ska iväg och har aldrig tillräckligt med tid på mig för allt jag har tänkt göra. Jag blir kvar i den första affären alldeles för länge, trots att jag sedan bara köper några batterier där. Därefter fastnar jag i en affär jag inte ens skulle ha gått in i, men den ser söt ut och visar sig vara full av fina gratulationskort. Så jag står där i en evighet och plockar och väljer och kommer inte därifrån utan att lägga en massa pengar på en bunt födelsedagskort. Ändå har jag redan nu bestämt att det här är sista året som jag skickar papperskort, och dessutom har nästan alla jag känner redan fyllt år i år (det får väl bli personlig leverans av supersnygga kort utan tillhörande present nästa år då).

Jag köper en ganska tråkig present i en ganska tråkig affär, och tvärt emot min vana ber jag att få presenten inslagen, eftersom jag tänker att jag inte har något presentpapper hemma. Sedan, medan jag står där och väntar, kommer jag på att jag visst har papper liggande någonstans, och att jag definitivt måste göra om inslagningen när jag kommer hem, för just den här tråkiga affären har dessutom världens fulaste papper med sin egen logga på överallt.

I andra affären i rad krånglar så kortläsaren när jag betalar, de har problem med kontakten med banken eller vad det är och det ska tricksas med kvitton hit och dit. Till slut kommer jag i väg och tiden börjar rinna ut. Jag tar rulltrappan ner, går ut ur affären och därefter av någon anledning in i den bredvid, som är en affär jag aldrig brukar handla i, vilket också känns uppenbart när jag tittar på allt fult som ligger i stökiga högar överallt i butiken. Skulle det ha funnits något snyggt där någonstans skulle jag aldrig ha sett det i alla fall. Däremot upptäcker jag, när jag har tagit rulltrappan upp, en ingång direkt från den tråkiga affären jag lämnade för en stund sedan. Lysande.

Och trots att jag för en gångs skull har en lista med små ärenden som faktiskt kunde vara ganska enkelt uträttade och som borde göra mig mer målinriktad, och fast det sedan är skor, i första hand skor och absolut inte kläder jag ska leta efter, så är det klädaffärerna som drar. Men det är klart, eländet med att hitta skor har pågått i flera år nu (jag har berättat om det förr), och inte blir det ett dugg lättare i höst, förstår jag efter att ha rusat igenom ett par skoaffärer.

Sedan har det blivit hög tid att åka hemåt, jag är hungrig, utmattad och irriterad och när jag går förbi en affär som jag av någon anledning alltid fastnar i, trots att den säljer till och med i mina ögon rätt töntiga damkläder, säger jag åt mig själv på skarpen att jag inte ska gå in. Det gör jag nu ändå förstås, och så står jag där i provrummet och provar på tok för stora kjolar (som jag inte borde lägga pengar på i alla fall, så tack och lov att det är fel på storlekarna) och önskar att mamma var där.

Vill man se det positivt är jag fortfarande fasligt förutseende. Jag har ju nu ändå grattiskort som räcker decenniet ut. Och nya batterier till cykellyset, fast jag nog inte behöver byta än på ett tag. Är man en aning mer negativt inställd finns det däremot en risk att jag inte kommer att kunna gå ut i höst, och då blir det inget cyklande i mörkret i vilket fall som helst. Synnerligen opraktiskt.

måndag 25 augusti 2008

Stenmurar och en och annan modern båt

Gissa! Det är inte svårt alls. Men okej:
  1. Jag har varit på utflykt.
  2. Jag utnyttjade Lisebergs årskort (och gjorde därför "gratis" något som kunde ha kostat 140 spänn, men i så fall hade det ju inte blivit av förstås).
  3. Det var fint väder.
  4. Jag hade kalastrevligt.
  5. Jag är omåttligt nöjd med det mesta just nu.
Tre lyckade utfärder på lika många dagar, det är inte illa. Kommer jag att hinna bli mätt på fina utflykter innan lovet är slut? Hur som helst blir det härliga minnen, och topplistan över de bästa dagarna under 2008 kommer med stor sannolikhet att domineras av sommarutflyktsdagar.

Idag tänkte jag ändå bespara er det mesta av pladdret. Visserligen blir behovet av att berätta och dela med sig av alla intryck större än vanligt när jag har gjort något alldeles på egen hand, men det ska gå att hålla inne med åtminstone några detaljer någon gång ibland. Fast en sak som förvånade mig en aning måste jag bara tala om, nämligen att det inte på långa vägar är bara jag som gör utflykter ensam. Ungefär hälften av oss i gänget som hade sällskap den här eftermiddagen kom ensamma. Duktigt!

Jo, och så kanske jag skulle tala om vad det var för en utflykt. Det blev Älvsborgs fästning idag. Och det var nästan så spontant något sådant kan bli i min värld.

Bara när det blev vatten på båda sidor om muren under mig kände jag en lättare svindel.

Färgglatt och fint, lite som en flagga ...

Av någon anledning roade det mig mer än störde att jag, vart jag än vände blicken, såg nutid och dåtid så tätt intill varandra i bilden.

Fika med havsutsikt för tredje gången på tre dagar (jodå). Det är nästan så att man kan tro att man bor vid havet eller något.

Eftersom det enligt Metaformannen nuförtiden är för lätt att slå upp sådant man inte vet svaret på tänkte jag låta bli. Men någon kanske kan tala om vad det här är för blomma?

Envisa turister! Titta hit så att jag kan vinka då!

Jag fotade antagligen mest av alla på utflykten, trots den stora andelen asiatiska turister i gruppen. Det kanske såg ut som om jag knäppte urskillningslöst, eftersom jag inte bara siktade på gamla fästningar och andra sevärdheter. Men ni vet ju i alla fall att jag gillar båtar.

Jag skulle förstås gärna ha berättat om alla intressanta personer som ingick i vår väldigt blandade grupp av turister, om den dramatiserade och interaktiva guidningen, om drottningens händer, om vad fånghålorna fick mig att tänka på, om mitt inflytande över utländska turister, om min relation till kaptenen på utflyktsbåten och mycket mer, men som sagt ska ni slippa det idag. Jag behöver vila lite. Eller så kanske jag ska gå ut.

söndag 24 augusti 2008

En annan eftermiddag på en annan klippa

Känslan från gårdagskvällen återkom när jag idag på förmiddagen gluttade på persiennerna och såg den blå himlen. En dag med så fint väder kunde inte få slösas bort hemma. Jag började med att sitta ute och läsa i solen någon timme före lunch, vilket ledde till en plötsligt uppflammande längtan efter ett bad. Men vad kan man egentligen göra åt saken när man är ensam och inte ens har någon bil? Visst finns det ställen man kan ta sig till med cykel eller kollektivtrafik, men att ens kasta en blick på en allmän badplats en sådan här dag skulle effektivt döda allt mitt badintresse, så det tyckte jag skulle vara en rätt bortkastad utfärd.

Fast någon form av utflykt måste ändå bli av, annars skulle jag bara sitta och tycka synd om mig själv (jag vet, ledig en strålande sommardag, det är ju rent förfärligt). Så kom jag på att det kunde behövas en kompletterande sensommarupplaga av foton från Botaniska, och detta ärende skulle säkert gå att kombinera med något picknickaktigt.

Det är underligt hur sådant här fint väder ofta sammanfaller med söndagar (hade jag inte råkat vara vardagsledig hade det alldeles säkert glatt mig, om det alls hade verkat vara på det viset), och så snart jag kom till Botaniska insåg jag att det skulle bli svårt att ens hitta några växter att fota bakom alla människor. Därför fortsatte jag bara genom trädgården och vidare upp i Änggårdsbergen, som jag faktiskt inte har utforskat så mycket tidigare.

Nu hittade jag på första försöket en helt egen klippa med sol och tjusig utsikt, eller i alla fall blev den min egen efter att jag skrämt iväg en stackars kille som hittat bergets topp före mig. Inledningsvis hade jag dock tänkt nöja mig med första bästa klippa som såg skaplig ut, eftersom det har brukat vara så för mig på utflykter, att tar jag inte ett okej ställe när jag hittar det så slutar det antingen med att jag ändå hamnar där efter ett utdraget och meningslöst letande efter något bättre, eller med att jag får stå ut med något mycket sämre.

Men den här sommarens erfarenheter har ändrat på det. Jag har nu inställningen att det är dumt att nöja sig med en plats som bara är okej innan man har kollat om det finns någon perfekt. För på sistone har ju det perfekta allt som oftast faktiskt existerat. Om det handlar om att jag numera rör mig i områden med högre trevlighetspotential eller om jag är inne i en period av fint flyt vet jag inte. Men det stämde alltså än en gång. Efter lite klättrande och hoppande på klippor och snavande i knastertorr ljung fann jag alltså även denna dag en utmärkt klippa att tillbringa några timmar på.

Nej, nej, nej! Det är inte trekvartsbyxor, det är uppkavlade långbyxor. Nog anade jag redan innan jag gick hemifrån att det skulle bli väl varmt med långbyxor och tjocka skor, men den här klädseln funkade i alla fall bra på klippor och i stickiga snår.

Då och då attackerades jag visserligen av stora svärmar av flygmyror, och de enda molnen på himlen lyckades hela tiden segla precis i vägen för solen sett från min synvinkel, men himmel vad bra jag hade det!

Jag har varit med om det här en gång tidigare den här veckan. Alla moln som syns till kommer knallande på led och ska allihop gå fram och hälsa på solen.

Möjligen är jag bara outhärdlig som tjatar om mina utflykter, och jag vet att det är oförskämt lyxigt att kunna vara så här ledig, men jag delar i alla fall med mig av ett par bilder och värsta tipset om ett toppenställe!




Till slut blev jag ändå tvungen att bege mig hemåt igen. Men då hade solen dalat och alla blommorna hamnat i skuggan, så några trädgårdsbilder blev det inte då heller.

lördag 23 augusti 2008

Sensommarnatt i stan

Just i detta nu pågår Midnattsloppet här i Göteborg. Eftersom det är "någonting som händer" gick jag givetvis ut och tittade en stund. Det krävdes inte så stor ansträngning från min sida, kan jag väl erkänna.

I stort sett var det som att titta på Göteborgsvarvet. Ett par skillnader lade jag dock märke till. Det första var då det att jag, istället för att få ta några minuters promenad för att komma fram till den närmaste delen av banan, nu bara behövde gå ut genom porten och några meter till för att kunna se löparna. Det andra var att det var omöjligt att se något speciellt. Jag var glad att jag inte hade någon att titta efter, för det man såg var precis det som syns på fotona nedan, nämligen näst intill identiska skuggfigurer med svischiga ansikten och likadana blå tröjor.

Precis så här såg det ut.

Men stämningen var god och det var trevligt ute. Rätt mycket folk rör sig förstås ändå på gatorna i de centrala delarna av stan en sådan här kväll, särskilt som det dessutom är ganska milt och skönt i luften, men många stod och väntade i gathörnen när jag kom ut (och jag hade fin tajming för andra gången idag skulle det visa sig, för efter bara ett par minuters väntan kom de första löparna). Det var också roligt att se folk stå i fönstren och heja och fota.

Personligen tycker jag att det är vansinne att betala pengar för att springa på hårda stadsgator en lördagskväll när man kan göra så mycket annat som är trevligare. Fast nu finner jag ju ändå något slags fånigt nöje i att titta på tokigheterna, så visst kan jag applådera deltagarna ett tag. Efter sju kilometers slit ska de dessutom ta sig uppför den jobbiga backen på Lilla Risåsgatan, vilket känns i benen redan när man promenerar och inte har sprungit över en halvmil innan.

Och förresten, småkillarna jag såg, alltså verkligen barn, som sprang och som hängde med otäckt bra, dem måste jag faktiskt bli lite imponerad av. Ja, jag skulle då inte klara det.

Den hurtiga blå floden bara rann uppför backen.

Sensommarlördag i skärgården

Sommaren har snart gått, och jag hade skjutit upp min tur till Saltholmen och en eventuell öluff så länge att det såg ut att inte bli av alls! Skulle just det bli det enda på min turistiga lista som inte blev avbockat under året? Jag ville ju så gärna. Men inte ensam.

Jag fick tag i Metaformannen, som har räddat mig i nöden förr och som gjorde det igen. Han var dessutom precis rätt person att ha med sig, för han hör till de speciella människor som liksom bara genom sitt deltagande verkar kunna göra utflykter extra lyckade. Jag har aldrig haft en utflyktskompis förut, men jag inser nu att det är någonting som är riktigt bra att ha. Fast att kombinera sådana där lyckobringande typer med den mer förutseende, planerande typen som jag själv är kanske inte så dumt det heller? Om man exempelvis har med sig tidtabeller, matsäck och filt att sitta på bidrar det ofta på sitt sätt till att upplevelsen blir angenäm.

Nu tog vi alltså en ryggsäck full med bra grejer och hoppade på spårvagnen till Saltholmen. Från början var det vårt huvudmål, och jag tyckte ändå att jag kunde vara skapligt nöjd med de öar jag fått se tidigare under sommaren. Dessutom vågade jag inte riktigt fatta några avgörande beslut, efter att närmast hysteriskt ha följt väderprognoserna och radarbilderna på SMHI:s webbplats, där det verkade som om det gigantiska regnvädret över sydligaste Sverige skulle nå ungefär upp till Kungsbacka. Prognoserna för Göteborg hade också blivit sämre och sämre de senaste dygnen, vilket gjorde osäkerheten i det närmaste total.

Jodå, nu har jag varit på Saltholmen, även om det ändå inte skulle bli något av det som gjorde störst intryck på mig den här dagen. Men många båtar fanns det där i alla fall.

Väl på Saltholmen tittade vi på alla som drällde av spårvagnen och iväg mot färjeläget och då insåg vi att det vore dumt att försitta chansen. Den båt som precis var på väg att gå verkade vara lämplig, så vi skuttade ombord. Därefter bestämde vi oss för att Styrsö var vår ö, eller i alla fall en ö som låg lagom långt bort. Så Styrsö fick det bli.

När vi gått iland på ön stannade vi och studerade en informationstavla med en karta utan att skämmas alltför mycket över att visa att vi var turister. Medan vi stod och funderade över vart vi ville gå tilltalade en kvinna oss på engelska och frågade om hon kunde hjälpa oss. Det var intressant, tyckte vi, att vi tydligen verkade så osvenska, men det var väldigt trevligt att bli så välkomnande bemötta.

Vi bestämde oss i alla fall för att promenera tvärs över ön, vilket visade sig vara precis rätt beslut. Det var en lagom lång promenad och den ledde oss raka vägen till en klippa som var perfekt att tillbringa resten av eftermiddagen på. På vägen fick vi också se en del av öns bebyggelse. Allt tycktes vara precis så idylliskt som skärgårdslivet ofta framställs som i romaner och tv-serier. Vi gick på de smala gatorna mellan trädgårdar där människor klippte gräs, målade staket och lagade småbåtar. Här och var stötte vi på katter som såg vänligt på oss.

En kyrka som fick Metaformannen att börja planera bröllop. Inte med mig dock, så ni behöver inte oroa er över hur svårtillgängligt den ligger.

Vi fick också anledning att tänka en del på flakmoppar. När jag var liten var de fortfarande hyfsat vanliga även på landet där jag tillbringade somrarna, eller åtminstone känns det inte alls främmande att föreställa sig dem i den miljön på den tiden, men nu verkar de där ha försvunnit till förmån för andra slags fordon. Det finns till exempel folk som tar åkgräsklipparen till soptunnorna. Men här ute i skärgården levde och regerade i alla fall flakmopparna. Det gladde oss.

När vi hittat vår picknickklippa insåg vi hur tyst det var. Det är inte alltid man hör det ens när man kommer ut på landet eller till havet, eftersom det ju för det mesta blåser nuförtiden, men idag gjorde det underligt nog inte det. Det var så tyst och fridfullt. Visst, det hördes hela tiden röster på avstånd, en del båtar och till och med flygplan då och då. Men inga bilar! Också när vi sedan kom tillbaka till Saltholmen märktes skillnaden tydligt, då vi möttes av långa rader av brummande taxibilar. Ett par timmar utan biltrafik kan vara ett av de mest effektiva sätten jag har hittat för att snabbt koppla av från stadslivets stök och hets. Så bra då att man inte behöver göra mer än att hoppa på en spårvagn utanför dörren, kliva av och byta till en båt för att kunna låna den där idylliska fantasivärlden för en eftermiddag!

Medan vi fikade kunde vi studera hur regnet närmade sig - och drog förbi.

Sedan kom kvällssolen och idyllen blev om möjligt ännu mer total.

Det var mycket svårt att slita sig från den närmast perfekta eftermiddagen på klippan. Och det var på håret att vi hann med båten tillbaka, men det var väl egentligen givet att tajmingen skulle vara optimal en sådan här dag.

Jag kom hem och kastade mig in till datorn för att vädersurfknarka igen. Nu har prognosen plötsligt vänt mot något som liknar sol i flera dagar framåt. Då skulle jag förstås vilja ha fler utflykter att se fram emot, men nu har jag snart gjort allting och varit överallt, så det går ju inte. Fast jag har i alla fall fått ännu ett exempel på hur lätt (och billigt) det kan vara att fixa storslagna utflykter. Det är klart, det hjälper säkert att vara lättimponerad som jag, men det mår man å andra sidan inte precis dåligt av, så i det här fallet kan det knappast vara fel. På så sätt får man fantastiska dagar som denna lite då och då.

onsdag 20 augusti 2008

Gå och handla

Att gå och handla en helt vanlig ledig vardag, bara åt sig själv och utan att ha något särskilt att ta hänsyn till är väl egentligen en bagatell. Men tänk så många små detaljer som kan vara avgörande för på vilket humör jag är när jag kommer hem med mina kassar:
  • Det börjar regna precis när jag har bestämt mig för att gå ut. Inte bra.
  • Det slutar regna snart igen. Väldigt bra, speciellt om jag inte har hunnit ge upp och ge mig ut i regnet dessförinnan.
  • Jag måste väja för precis varenda människa på trottoaren och ingen tycks ens lägga märke till mig. Enormt irriterande.
  • Någon stannar sin bil och låter mig gå över vägen trots att det inte ens är ett riktigt övergångsställe där. Inte alls nödvändigt, och dumt för miljön, men jag blir förstås glad och tackar alltid med ett leende.
  • Alla varor jag ska ha finns för ovanlighetens skull i affären -- fast det är onsdag! Så märkligt att jag blir alldeles till mig.
  • Det är rabatt på något jag ändå skulle ha, och just när jag skulle ha det. Vardagslycka för en fattig student.
  • Det är rabatt på två saker jag ändå skulle köpa. Jisses!
  • Två kassor är öppna och det är inte kö till någon av dem. Högst förvirrande situation som nästan är svår att hantera.
  • Kassören är trevlig och går att prata med. Ja, kan man reta sig på det motsatta får man ju komma ihåg att uppskatta när det är som det ska också.
Så mycket som kan gå rätt ändå, och så många småsaker det finns att vara glad över. Till och med när man bara går och handlar.

måndag 18 augusti 2008

Ändrade planer

Kulturkalasspringandet är slut och jag tänkte därför koncentrera mig på att slappa och se på OS ett tag. Det var dumt tänkt. Förlåt, Sanna.

Nu ska jag uträtta ärenden och böja isländska substantiv resten av veckan.

söndag 17 augusti 2008

Kulturkalaset, dag 6

Jodå, det blev ännu en kulturkalasdag för min del. Jag fortsätter att pressa min kropp, men efter knappt tre timmars sömn med en tokvärkande rygg kände jag mig på förmiddagen ändå förvånansvärt pigg och positiv. Det kan ha att göra med att jag var uppe tidigare än jag varit på hela sommaren och kände att den här dagen skulle bli så lång att jag helt enkelt måste se till att göra mycket av och under den.

Det passade utmärkt med en extratidig söndagslunch (med lite uppiggande OS och ett Susanna Kallur-häcklopp till), eftersom det gjorde att jag sedan lagom hann knalla iväg till Stadsmuseet och ta del av en visning av Ostindiska huset. Vi var en ganska stor grupp intresserade som hittat dit, varav lite för många var pensionärer av den typ som tror att de vet bäst om allting och som nu dessutom gnällde orättvist över den ypperliga guiden, som var både intresseväckande, kunnig, rolig och välartikulerad. Jag fick under en timme lära mig en hel massa, inte bara om själva byggnaden, utan om Göteborgs historia i stort. Det var lite som en grundkurs i lokalhistoria för nya invånare. Och nu vet jag att väldigt mycket av sådant jag har tittat på här i stan sedan jag kom hit hade sin början i just det där huset.

På gott humör, och liksom så där behagligt mätt, gick jag därefter vidare något kvarter. I Kronhusparken tittade jag lite på utställningen Skulptur 2.0 innan jag fortsatte till Kronhuset. Där hölls diverse aktiviteter som hade med litteratur att göra, och det borde väl egentligen ha hört till det för min del mest intressanta under kulturkalaset, men just när jag var där verkade ingenting särskilt hända, så jag gick bara rätt igenom huset och var nöjd med att i alla fall ha varit inne i det. Jag bekantade mig också lite med Kronhusbodarna och tittade på den konsthantverksmarknad som pågick på Kronhusgården. Där fanns en del rätt fina saker, men förstås ingenting som man faktiskt behöver.

Efter att ha varit hemma en vända för att uppdatera mig om svenskarna i OS och vila lite kunde jag naturligtvis inte låta bli att ge mig ut igen för att få vara med om det spektakulära evenemanget med sportoperan på Götaplatsen. Jag förstår om ni tycker att det låter suspekt, och jag medger att jag var lite nervös att det mest skulle vara flamsigt, men det var riktigt roligt, till och med på plats där ljudet stundtals inte nådde ut till publiken, så då borde det ha kunnat vara det även på tv. Så om ni inte såg programmet har ni chansen igen vid reprisen den 24/8 kl. 17.00 i SVT1, fast dit är det ju förfärligt långt, så smartast är kanske att titta på nätet på SVT Play (ingen större idé att länka, men tills vidare hittas programmet till exempel under Kultur & Nöje).

Jag tyckte att det var dags att ha kameran med mig ut igen, och det beslutet var jag nöjd med.

Ungefär halvvägs in i programmet kom en badpojke och ställde sig på mina tår:


De var fem stycken, och efter en stund hoppade de i vattnet hos den gröna fiskmannen:


Badringarna bildade så småningom förstås OS-ringarna, men det framgår inte här och gjorde det kanske inte heller på tv.


Så har man sjungit opera i tv också. Det kom ju lite som en överraskning.

lördag 16 augusti 2008

Alltid augusti

Ett annat liv, en annan stad, men augusti tycks alltid vara likadan.

Olika festivaler, människor och utflykter, men samma nöjen, samma stämning, samma vilja att krama den sista lyckan och friheten ur sommaren.

Med sensommaren kommer också oundvikligen min längtan och mitt omättliga begär efter landet. Så här års ska jag vara där. Jag ska gå utefter gulnande dikeskanter och andas torr luft och njuta av den speciella stillheten som råder efter att småfågelungarna har tystnat och semesterfirarna har återvänt till vardagen. Jag ska stå ensam i mörkret de svala kvällarna och ana hur fladdermössen sveper förbi mot himlen ovanför mig. Jag ska hjälpa till att plocka och rensa bär tills både händer och fötter är lila och jag ska skynda mig att ta ett par dopp till innan sjön blir kall igen. Jag ska samla kraft och minnen inför vintern.

Det retar mig nästan att jag är ledig. För min dröm är i alla fall omöjlig. Men jag ska inte ge upp. Det måste finnas diken även i den här delen av världen.

Kulturkalaset, dag 5

Ojojoj, vad mycket trevligt som står på programmet idag! Det är väl kanske inte heller särskilt överraskande att lördagen skulle vara den mest intressanta dagen på kulturkalaset. Jag har dock inte tid att gå på någonting av allt det skojiga. Fast ibland måste man ju prioritera, och då kan det till och med hända att det finns saker som är viktigare än gratis livemusik. Jag kommer nog över det så småningom.

fredag 15 augusti 2008

Kulturkalaset, dag 4

Det är fortfarande mycket kvar som jag skulle vilja se och göra på kulturkalaset, men jag börjar så smått inse att allt inte kommer att kunna bli av. Ändå har jag den här veckan försakat en hel del spännande OS-sport. Idag lämnade jag till exempel både rafflande tennis (som jag ändå inte vågade se), fotboll (som jag var övertygad om skulle bli ospännande) och trestegskval (men det var ju längdhoppet som räknades i alla fall) för att komma iväg på åtminstone någonting litet den här eftermiddagen.

Jag hade bestämt mig för att leta upp Vasa Konsthall, och eftersom jag inte var helt säker på vilken som var den bästa vägen dit gick jag till fots. Det har jag nämligen lärt mig, att hittar man inte i Göteborg så går det enklare att leta promenerande än cyklande, liksom det går enklare att ta sig fram med cykel än med bil. Jag klättrade över bergen, en väg som visade sig vara kanske inte den smartaste men väldigt fin och trevlig, och det har ju också sin betydelse. Jag hittade i alla fall konsthallen utan problem och gick in och tittade på den gästande utställningen om det nya biblioteket i Alexandria.

Egentligen fattar jag inte varför man kör omkring en sådan där utställning världen runt, för allt som visades där kunde lika gärna finnas på en webbplats, och gör det antagligen också. Men efter att ha upptäckt att det var betydligt varmare ute än man kunnat ana, och dessvärre inte särskilt svalt inne heller, bestämde jag mig för att stå absolut stilla och titta på filmen som visades tills jag hade slutat svettas. Dessvärre kom en väldigt trevlig egyptier och ställde fram extra stolar till den lilla publiken och till slut var det bara jag som stod upp, så jag tittade demonstrativt på klockan och gick vidare. På vägen ut kastade jag en flyktig blick på lite konst som jag inte förstod mig på. Sedan tog jag en snabb och lätt väg hem och njöt av den svala vinden som fläktade genom mina luftiga kläder. Och när jag kom hem var varken tennis, fotboll eller tresteg slut. Ibland kan man visst få allt.

Visserligen inte på grund av kulturkalasande utan snarare beroende på alldeles för lite sömn på sistone, kände jag mig sedan inte alls sugen på att gå ut mer denna dag. Men då det riskerade att bli sista chansen att ta del av dessa gratisnöjen bestämde jag mig ändå för att omfördela mina energireserver så att jag skulle kunna pressa mig lite till. En gnutta mer envishet är bara bra för mig.

Framåt kvällen tog jag så en runda på stan igen och tittade förstrött på lite av varje som kom i min väg. Slutligen hamnade jag på en bänk på kajen utanför kasinot. Där satt jag och hade det mycket behagligt i kvällssolen med musik spelande i bakgrunden, men när jag insåg att jag började dåsa till fann jag det säkrast att gå hem.

torsdag 14 augusti 2008

Kulturkalaset, dag 3

Idag har det till och med varit soligt, om än rätt blåsigt, men jag valde ändå att göra det till en kalasfri dag. Fast då fick jag i och för sig tid att läsa en bok i stället, och det kan ju vara både kulturellt och festligt det också.

Kulturkalaset, dag 2

Igår tyckte jag att det kunde vara lagom med ett enda evenemang på kulturkalaset, eftersom det rörde sig om något så stort som Rix FM Festival.

Det kändes lite lustigt att gå på festivalen av flera anledningar, bland annat för att jag var på den även förra året och nu kunde roa mig med att jämföra precis allt jag kom på. Förra året stod jag på ett sportfält i utkanten av Linköping en frostkall kväll i slutet av sommaren, tillsammans med Motor-Ola. Nu var det en betydligt mildare sommarkväll i Göteborg, en mycket större stad men med ungefär lika mycket publik, och jag gick den korta biten till relativt lilla Kungstorget i sällskap med Metaformannen.

I ärlighetens namn blev det bara ungefär sista timmen av föreställningen vi såg, eftersom det kom ett skyfall medan vi fortfarande satt inne i värmen och vi därför väntade med att gå ut, men så värst mycket gjorde det faktiskt inte. Konferenciärerna och flera av artisterna var desamma som jag fick se förra året. En del av dem hade jag ju också sett tidigare i sommar på Liseberg. E-Type, till exempel, var inblandad även förra gången jag och Metaformannen var ute tillsammans, vilket var en oväntad och lite lustig tillfällighet. Fast det är nog så, det är inte bara på radio som samma artister och låtar dyker upp om och om igen. Å andra sidan gör det mig inte så mycket, så länge jag har en sådan här tur och slipper de artister just jag har svårast för på de festivaler jag vill gå på. Rix FM-festivalen har hittills visat sig vara snäll mot mig.

Förresten, när jag nu ändå är igång med bekännelserna, så såg vi egentligen inte mycket av det hela överhuvudtaget, för det stod en massa grejer och skymde sikten framför scenen. Det blev lite som att gå ut och titta på tv, för storbilds-tv:n syntes i alla fall förträffligt. Men Ola sjöng än en gång sina två bästa låtar (att ha en sommarhit som håller mer än en sommar är väl för övrigt rätt bra jobbat), jag hade trevligt sällskap och det regnade inte. Vad mer kan man begära av en festivalkväll?

onsdag 13 augusti 2008

En, två ... "många"?

Jaha, vad kan man tänka sig att de menar här då?

tisdag 12 augusti 2008

Kulturkalaset, dag 1

Jag gick ut hårt på kulturkalasets första dag. Det var nog säkrast så, var slutsatsen jag drog efter att igår ha ägnat minst en timme åt att bara läsa programmet. Man vet ju aldrig hur länge man lever, vad som dyker upp under veckan och så, och med allt jag hittade som intresserade mig vore det synd att missa mer än nödvändigt, tyckte jag. Sådana här evenemang är ju som gjorda för mig, någon som är intresserad av lite allt möjligt men som är fattig och snål och inte har många kronor att lägga på kultur (förutom böcker då, men det är mer tvångsmässigt). Så det var bara att sätta igång. Det blev att jag plockade programpunkter ur kalasprogrammet och blandade med egna infall.

Min första runda tog mig till området vid Lilla Bommen. Där hade de smällt upp något slags litet tivoli, men jag riktade in mig på Älvrummet, som jag länge har gått och undrat lite över och nu tog chansen att undersöka närmare. Där fanns en massa information om älvstränderna, och en jättestor modell (!) över älven och områdena intill. Jag kände mig ordentligt belönad för min lilla ansträngning att ta mig dit.

"Mitt" hus i modellen.

Jag var också inne i operafoajén en vända. Där satt folk och "målade akvareller" (åtminstone blev det färg på papper), vilket kanske inte var så fantastiskt spännande att beskåda, men det var kul att se en liten bit av operahuset inifrån i alla fall.

Därefter förflyttade jag mig inåt centrum genom diverse obskyra gränder och små gator som jag inte gått på förut, samtidigt som uppehållsvädret tog slut för den gången. På Kungstorget stannade jag i matoset mellan alla de olika snabbmatsskjulen och lyssnade på jazz med Bengt Söderbergs sextett en stund. Regnet tilltog, men jag fortsatte ändå vidare mot Bältespännarparken, där jag tittade lite på trolleri och några företagstält innan det kändes som precis rätt läge att gå hem en sväng.

Efter lite vila och energiintag hemma var det dags för kulturkalasets invigning på Götaplatsen, och eftersom det nu regnade ännu mer valde jag än en gång att gå till fots under mitt paraply. Jag kom lagom för att höra Peter Apelgren skoja på som vanligt och sedan få se en vandringsutställning med bärbar konst. En av konstnärerna måste ha spelat tv-spel, för visst känner man igen figurerna från Katamari-spelen?

Konstverket (lite otydligt) till vänster och tv-spelsfiguren till höger.

Publiken var inte direkt med på noterna. Efter täta uppmaningar uppifrån scenen började i alla fall applåderna komma lite mer spontant, men det är ju faktiskt inte lätt att klappa på något särskilt ljudligt sätt när man håller i sitt paraply.

Jag trivdes i alla fall väldigt bra när jag fick lyssna till Thomas Petersson, som jag nog tycker är en av Sveriges bästa komiker. När det blev en paus i väntan på Miss Li passade jag dock på att smita iväg. Hon må vara från Borlänge, och min mamma kan få berätta precis hur många gånger som helst hur hon praktiskt taget är en del av Li-familjen, men jag väljer ändå att inte vara ett fan. Det är med Miss Li lite som det var med Calaisa tidigare, att artistnamnet är så motbjudande att jag bara inte orkar med det. Som Thomas Petersson sa: "Man ska ju inte döma folk på förhand, men varför inte? Man sparar mycket tid." Fast annars kunde jag förstås bara säga att jag faktiskt har hört musiken och inte gillar den.

Vad jag däremot gillar, har gillat i halva mitt liv och efter den här kvällen gillar ännu mer, är Stefan Andersson, och det var för att se och höra honom jag simmade vidare längs Avenyn och än en gång bort till Kungstorget. Där var det klart mer fart på publiken, trots det ihållande regnet, men så var föreställningen en riktig upplevelse också. Det bjöds på intelligenta visor med lokal anknytning, en liten historielektion, humor och härligt sväng. Helt gratis! Jag var också glad att jag ändå hade hunnit besöka Marstrand, för det gjorde det hela ännu lite bättre. Åh, vad bra han var! Det här händer mig hela tiden nu, att jag får se gamla favoritartister i verkligheten och inser att de faktiskt är ännu bättre än jag förstod när jag växte upp.

Bortom ett hav av paraplyer ...

Det fanns fortfarande mycket kvar att se och göra innan dagen var slut, men mina skor var genomblöta och för att ha lite krafter kvar till resten av veckan gick jag hem när konserten var över. Exempelvis erbjuds det också film, men inte ens utan regnet hade jag velat sitta utomhus i kylan i ett par timmar till bortåt midnatt. Nej, den sortens kultur får jag nöja mig med hemma. Det är faktiskt rätt fint det också. Speciellt när det inkluderar en varm filt, ett tyst rum och en film man har valt själv.

söndag 10 augusti 2008

Gå på konsert typ gratis: Jill Johnson

Kan ni tänka er, nu är det dags igen. Tur att sommaren snart är slut, för ett sådant här rännande på Liseberg kan väl inte vara nyttigt? Men mycket i princip gratis musik blir det ju, och musik är väl i högsta grad nyttigt? Nåja, här följer fortsättningen på serien.

Idag: Jill Johnson.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Jag gillar Jill Johnson. Plötsligt mindes jag att jag har sett henne live en gång tidigare. Det var just på Stora scenen på Liseberg, fast 1995, och då var hon med som något slags gäst hos Jan Johansen som råkade uppträda den dag jag var där och turistade med familjen. Och jag har väl gillat henne sedan dess. Däremot måste jag erkänna att jag inte blir så värst tagen av countrymusik. Men i mindre doser med en bra artist (och typ gratis) är det förstås helt okej.

Lite allmänt om kvällen: Efter en riktig regnväderssöndag var det fortfarande grått och lite ruggigt, men lagom till konserten blev det ändå uthärdligt att sitta ute på blöta plaststolar. Att jag alls gav mig iväg ut en sådan kväll berodde på att Pinglan var där och tyckte att mitt sällskap kunde duga.

Publik: Inte jättestor, antagligen mest på grund av vädret. Den intresserade skara som kommit just för konserten såg också ut att vara lite av vad jag fördomsfullt gissar är typisk countrypublik. Inget fel med det dock. Alla gillar ju inte samma saker.

Några tankar som dök upp under konserten:
  • Naturligt fläktande i artisthår, som så här utomhus, är såå oerhört mycket snyggare än de där stormmaskinerna man brukar se på tv. Håret ska bara fladdra lite, inte se ut som om det håller på att slitas av huvudet. Tycker jag.
  • Alltså, förlåt att jag har en åsikt till, eller om jag kanske ska uttrycka den som en stilla undran, men vad är poängen med alla dessa covers som görs nuförtiden? Går det verkligen inte att skriva fler bra låtar?
  • Alltså, förlåt att jag har en konstig grej till i huvudet, men efter den där Brolin-versionen, som väl gjordes vid fotbolls-VM 1994 eller så, kan jag bara inte höra låten Jolene utan att fnissa inombords och tänka på fotboll.
  • Precis som väntat gillar jag de rockigare låtarna lite mer. Och en schlager fick vi också, tack vare att den väl också är country. Den här konserten skiljer sig lite från de som varit med andra etablerade artister jag har sett här i år, för de har i princip riktat in sig på att köra sina greatest hits. Det här är väl mer en "vanlig" konsert? (Och mer normallång som konsert också, skulle det visa sig, för extranumren var många.)
  • En liten glimt sol till slut! Fast det är klart, det blir alltid sol när Pinglan kommer till stan.
  • Jag tänkte att jag skulle träna mig i att vara tyst en stund och inte störa Pinglan så mycket, när det nu var hon som hade valt konserten och allt, men detta verkar främst ha resulterat i att hon själv fick chansen att prata mer under låtarna. (Vi kanske är lite lika ändå?) Hon vill för övrigt gärna se ut som Jill Johnson, har jag förstått. Men det är enkelt, för det gör hon faktiskt redan. På med stövlarna bara så är det klart!
  • Om de inte hade så långa och otydliga slut på låtarna skulle folk slippa bli så förvirrade och applådera på "fel" ställen, och så skulle det kunna bli mer applåder på "rätt" ställen i stället. Bara en tanke.
  • Det blir visst många tankar idag (delvis på grund av en lång konsert, visserligen, men ändå). Shit, vad jag säkert verkar anti och oimponerad. Men jag är visst imponerad. Och det är klart att jag fattar att fantastiska Jill Johnson måste sjunga den här typen av låtar när hennes röst passar så perfekt för det. Men om inte ens hon kan få mig att bli såld på country, då tror jag faktiskt inte att någon kan det.

lördag 9 augusti 2008

Musik inpå knuten

Vi har tydligen hamnat i den festligare delen av sommaren och vart jag än försöker mig på att gå på mina promenader fastnar jag i en massa tält och scener och folksamlingar. På ena hållet är det en musikfestival, en bit därifrån en annan, det presenteras nya förmågor på Järntorget och på det är det sedan ett helt kulturkalas (med snygg festplatskarta!).

Även om jag för någon vecka har svårt att hitta någonstans att ta vägen utomhus, så inser jag att det vore bra dumt att klaga när jag har en massa kultur mer eller mindre utanför dörren. Jag kanske till och med borde passa på att ta del av något, alltså lite mer aktivt än genom att bara ha balkongdörren öppen. Jag är ju ändå ledig. (Har jag sagt det förut, eller?)

fredag 8 augusti 2008

Egen tolkning av en utmaning

Jag har blivit utmanad av Heiti. Jag misstänker starkt att det från hans sida är ett försök att bli av med mig som bloggkommentator, men liksom de flesta bloggare tycker jag egentligen inte alls att det är särskilt hemskt med dessa så kallade utmaningar, utan mest roligt. Dock ligger det väl en utmaning i att lyckas svara ordentligt på frågorna utan att röja min identitet fullständigt. Men det kanske förresten redan är kört, så det är väl bara att sätta tänderna i frågeformuläret.

Regler: Posta reglerna först. Svara på alla frågor. Skicka vidare utmaningen till sex andra bloggare. När du postat dina svar, berätta för den som utmanade dig.

(Jag låter reglerna få lite mindre bokstäver, för de känns inte så viktiga. Den första regeln var fånigast. Den andra är väl självklar, för vad är annars poängen, liksom? Den tredje kommer jag garanterat att bryta mot, inser jag redan nu. Den fjärde kan jag väl gå med på är motiverad. Förresten undrar jag lite vad det egentligen finns för röd tråd i den här utmaningen, men man ska väl inte analysera så mycket antar jag.)

Fem saker som finns på din att-göra-lista (idag):
(Perfekt! Jag har ju till och med precis nämnt mina komihåglistor. Fast det får bli gårdagens, för det var då jag påbörjade det här inlägget. Idag ska jag förresten ändå bara se på OS-invigning.)
  • Söka studiemedel.
  • Hämta ut ett paket med filmer.
  • Fota en underlig skylt.
  • Bestämma mig för vilken bok jag ska läsa härnäst.
  • Blogga! Okej, det stod kanske inte på listan, men gå på Liseberg då.

Vad gjorde du för tio år sedan?
Hade gymnasiesommarlov. Sommarjobbade på en servering, och under terminerna pluggade jag duktigt, övningskörde nästan varenda ledig stund, sjöng i kör, hängde med mitt gäng på helgerna och hade originella teman varje gång, som till exempel "pose- och poesiafton".

För precis tio år sedan idag, den 8/8 1998, verkar det dock ha varit en slapp dag, men så var det ju fortfarande sommarlov också. Dagboken rapporterar i nyhetstorkan:
... tog ut [kaninerna] och städade lite, solade, skrev spanska glosor, tog en promenad och såg en massa på tv.
Ja, åtminstone något har ju förändrats. Jag kommer nog inte att se "en massa" på tv ens under OS nu. Men lägger ni märke till en underlighet i det här citatet?

Ställen du bott på?
  • Sött litet hus i Falun.
  • Studentkorridor med kackerlackor i Linköping.
  • Studentlägenhet med sol hela dagen i Linköping.
  • Människolägenhet med egen uteplats i Linköping.
  • Rum hos lånad familj i Göteborg.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
(Alltså, det går ju inte ens att tänka sig en biljon. Med så mycket pengar kan man göra precis allt man kan komma på, och hur svårt är det att fatta några beslut då? Jag menar, självklart skulle jag vara både egoistisk och generös, betala mina studieskulder, ge ut en roman och äntligen skaffa mig egna möbler, bjuda igen alla vänner som försett mig med mat och resor, ge en massa ytterligare till mina nära och kära och ett gäng andra viktiga men mindre personliga ändamål.) Ursäkta, jag formulerar om frågan:

Fem saker du inte skulle göra om du var biljonär?
  • Bli rymdturist.
  • Köpa ett slott. Eller andra grejer jag inte alls behövde, för den delen.
  • Köpa en lott, såvida inte pengarna gick till något bra.
  • Sluta plugga, åtminstone inte än på några år.
  • Bli mer trendkänslig.

Där ser man, jag klarade inte ens att hålla mig till den självklara regeln. Och utmana andra bloggare kan jag inte, för jag tror inte att jag vet sex stycken som inte redan har svarat på utmaningen. Men skulle någon känna sig manad så är det bara att känna sig utmanad!

torsdag 7 augusti 2008

Gå på konsert typ gratis: Patrik Isaksson

Serien fortsätter. (De tidigare avsnitten hittas här och bakåt.)

Den här gången: Patrik Isaksson.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Klart positiv. Jag tycker bra om Patrik Isaksson och hans musik. Präktighet skrämmer mig inte. Det här var också den enda av sommarens konserter på Liseberg som jag var angelägen om att inte missa. Det bidrog till och med till mitt beslut att tacka nej till en utlandsresa som annars hade kommit i vägen. Okej, det var väl kanske inte något av de tyngre argumenten, men jag ville verkligen gå på konserten, till och med om det regnade, vilket det visst skulle göra.

Lite allmänt om kvällen: Jodå, regnet hängde i luften, men det var en rätt varm och skön torsdagskväll i alla fall, och mycket folk var ute. Jag var på bra humör, ute i lagom god tid och förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre.

Publik: Fullt framför Taubescenen redan när jag kom tio minuter före konsertens början. Rätt mycket medelålders par, lite ungdomar och några enstaka barnfamiljer. En något annorlunda känsla än på de tidigare konserter jag varit på i parken.

Några tankar som dök upp under konserten:
  • Han påstår att han har turnerat och släppt skivor i tio år, och ändå känns de äldsta låtarna inte alls så gamla. Å andra sidan kom jag inte på att jag gillade den här musiken förrän för ett par år sedan, så jag har väl helt enkelt varit ouppmärksam. Jag skulle inte ha kunnat räkna upp många av hans låtar, men när jag nu får höra dem kan jag till min förvåning de flesta utantill ändå.
  • Visst känns han en aning rockigare live än jag har hört honom förut? Det passar bra. Och han är grymt bra såväl på att sjunga och spela som på att plocka ihop melodier som gräver sig in i kroppen på en. Ja, texterna är det väl inte precis något fel på heller.
  • Hur kan det komma sig att när man har hittat den perfekta platsen (tror man) så kommer det alltid en svajande flaggstång och placerar sig precis framför en? Fast man behöver ju inte se egentligen. Annars har jag kommit på nu hur man ska göra. Man ser till att man är i samma sällskap som de där flaggstängerna, så att de vet att man finns och låter en stå framför eller bredvid dem! Hädanefter letar jag alltså främst vänner bland folk som är mer än 190 cm långa.
  • På tal om längd förresten, det här var den längsta av alla småkonserterna jag har hört på Liseberg i år, vilket enbart var positivt, för nog måste jag tycka att det här också var den bästa av dem.
  • Och tänka sig, efter de två regndropparna precis i inledningen kom det inget regn på hela tiden jag var ute! Mot slutet blev det till och med glipor mellan molnen. Jag tror att det var min dag idag (det säger man visst inte ofta, till skillnad från det motsatta).

Inte ett dugg förslappad

Det är onekligen en lång ledighet. Inte minst märks det på att jag börjar komma ner till bottenskrapet på min lista över saker som ska göras, bör göras och sådant som i alla fall kunde vara bra om det blev gjort någon gång.

Lyckligtvis är det i princip omöjligt för mig att bli uttråkad. Förr om åren har jag fördrivit överbliven tid med små spel och andra lata nöjen, men nu har jag nästan lika roligt åt att stöka undan hushållssysslor, reparera saker och uträtta ärenden.

Igår satt jag till exempel och fixade kläder som av olika anledningar inte var tillverkade på bästa sätt. Sådant brukar jag dra mig länge för att göra. Dessutom har jag på allvar börjat fundera på att repetera lite plugg inför kursstarterna, trots att jag inte ens har hunnit få reda på när de är. Visst, jag har en del olästa böcker kvar i hyllan också, men det beror inte så mycket på att jag har läst dåligt i sommar som på att det ständigt kommer till nya.

Jag tänkte försöka skylla allt på mina vänner. De verkar alla ha flytt Västkusten. Det begriper jag inte alls. Jag är ju här. Ledig. Full av energi och med ett enormt babbelbehov. Men det går nog över när min förvandling från människa till hushållsrobot är fullständig.

onsdag 6 augusti 2008

Höstrusk men sommarledigt

En myspysig regnvädersdag inomhus blev mer än tillräckligt för mig. Jag är inte van vid att sitta stilla så länge nuförtiden. Och även om det var lite trevligt att tända ljus i fönstret framåt kvällen så är det inte riktigt dags för det där än, tycker jag.

Men solen går ner redan lite efter 21, och när jag igår gav mig ut för att ta igen förlorad "frisk" luft och motion kände jag också något som påminde om höst i luften. Kanske var det bara för att det var mulet, men jag är nästan säker på att det var någonting mer. Ändå är det nästan en månad kvar av sommarlovet! Det är ju smått absurt. Antagligen är det meningen att man ska jobba och tjäna pengar inför det kommande studieåret, eller möjligen plugga till omtentor då, men om man inte har något sådant att aktivera sig med?

Något ska man ju göra. Och höstrusk och sommarlov verkar vara den perfekta kombinationen för att skaffa sig en ny hobby. Eventuellt börjar jag samla på döda paraplyer.

söndag 3 augusti 2008

"Och till höger ser ni vad som ser ut att vara en go' och gla' göteborgare"

Jag brukar berätta för de flesta jag är ute och går med här hur jag ofta får en sådan väldig lust att vinka till turisterna som åker Paddan. Fast jag brukar ändå behärska mig, och nöja mig med att le för mig själv vid tanken på att jag inte är turist i den här härliga stan.

För ett par dagar sedan, när jag i sakta mak traskade hemåt längs kanalen, kom det som nästan alltid en Paddan-båt proppfull med turister. De såg ut att ha det rätt trevligt. De hade dock redan passerat Feskekôrka och guiden hade tydligen för tillfället inget att säga, så folk tittade på lite allt möjligt.

Själv tittade jag förstås på turisterna. Och då fick ett par lite större barn för sig att vinka till mig. Jag besvarade omedelbart och utan att reflektera hälsningen, och inte med någon liten försiktig fjantviftning heller, utan lyckligt flinande med stora armrörelser. Detta fick också hälften av de andra turisterna i båten att börja vinka.

Ah! Det är något visst med att förverkliga barnsliga fantasier. Frågan är nu bara om det här innebär att jag har kommit över mina impulser att vinka åt turister, eller om det tvärtom leder till att jag kommer att göra mig känd som "Paddan-vinkaren", som när som helst kan dyka upp på kajen larvigt viftande åt intet ont anande turister.

lördag 2 augusti 2008

Hur man får en egen parkbänk

En dag den här veckan gick jag ut lite senare än vanligt, men fick ändå en bra plats på en egen bänk ute på Stenpiren. Där satt jag i godan ro och läste en mysig mordhistoria i den lagom varma kvällssolen medan folk bakom mig stod och köade till någon räkkryssning.

Efter ett tag kom ett medelålders par försiktigt smygande och placerade sig på den andra änden av bänken. De samtalade ganska lågmält så det störde mig inte ett dugg. Det enda jag reagerade över var att det ju var relativt ovanligt av ett par svenskar att våga sätta sig på samma bänk som någon de inte kände, och utan att verka ha någon direkt ursäkt för sitt agerande.

Jag hade precis påbörjat ett nytt kapitel när kvinnan, riktad till mannen, sa "jag mår lite illa".

Visst, när det är 30 grader varmt finns det hundra anledningar att känna sig mer eller mindre konstig. Men det är klart att jag inte kunde sitta kvar där.

Smart sätt att få bänken för sig själv, eller hur? Jag bjuder på det tipset, bara ni lovar att inte använda det mot mig.

fredag 1 augusti 2008

Sikta ut igen

När jag inte går omkring med vinterjacka och en massa stora fickor blir det visst inte av att jag har med mig kameran så ofta när jag är ute heller. Men idag tänkte jag att den kunde få följa med på promenad. Alla mina utsiktsbilder ska väl inte vara tagna under vinterhalvåret, hur bra man än ser när träden är kala.

nästan ett halvår senare blev det några bilder tagna från utsikten vid Masthuggskyrkan igen. Nu var det lite grönare, lite varmare och lite fler turister i farten.


Bara för att jag hade kamera med mig såg tydligen jag också ut som en turist. Så de kastade sig genast över mig och frågade om jag ville ha bilder tagna på mig med utsikten. Det tyckte jag verkade fasligt onödigt, så jag ruskade ihärdigt på huvudet och rusade därifrån.

Någonting man inte precis ser från utsikten, men som jag har gått och beundrat hela sommaren, är den här balkongen. Jag hoppas att innehavaren ursäktar, men sådant här måste man ju bara dela med sig av.

Sett något skumt?

En solförmörkelse vid klart väder, så roligt! Tänkte vi. Men att täcka över 44 % av en gigantisk, strålande, brännande högsommarsol gör ingen större skillnad. Det kändes lika bländande ljust och lika stekande hett i alla fall.

När jag nu har promenadavstånd till observatoriet kunde jag ju förstås ha knallat dit, men bara tanken på alla trapporna upp på berget gör att det känns som rätt beslut att stanna hemma i skuggan.

Fast jag ska i alla fall sluta säga att det alltid är dåligt väder när det händer saker på himlen. I stället har jag kommit fram till att det är mig det är fel på. Det är jag som alltid är på fel ställe. Så, hur såg det ut hos er som befann er lite längre norrut?