fredag 31 oktober 2008

Årets neggodag

Jag är på riktigt uselt humör idag. Allt som kommer i min väg gör mig bara ännu mer irriterad. Och eftersom jag är arg känns det som ett hån att solen skiner så vackert.

Blä.

Nu går jag ut och går jättefort uppför några berg.

Konsekvent

Jaha, så var det lördag igen då. Fast eftersom det är söndag i morgon är det ju nästan sant den här veckan.

Däremot är det nästan för bra väder för en lördag.

onsdag 29 oktober 2008

Världens ände

Lillebror flyttar till Södertälje. Det var det eller Australien som gällde. Jag har snarlika känslor inför de båda ställena. Typ andra änden av världen eller så. Dock, sett från det här hållet ligger ju faktiskt Stockholm ännu lite längre bort än Södertälje. Och där vet jag folk som bor.

Fast när brorsan föreslog att jag skulle ta tåget via Stockholm hem till jul för att han skulle få ressällskap sa jag i alla fall aldrig i livet no way icke sa nicke absolument pas. När man redan har skitlångt hem och kommer att dö fem gånger under tågresan dit så vill man inte dessutom göra värsta omvägen förbi världens ände.

Förresten. Tanken att en stad som ligger på en utbuktning i kanten av landet skulle kunna vara "på vägen" till något annat ställe när man reser inom Sverige tycker jag är smått absurd. Att behöva åka via Stockholm borde i princip aldrig vara aktuellt, om ni frågar mig. Okej, okej, jag har klivit på fel tåg i Stockholm en gång. Jag tänker inte komma över det, trots att det gick bra när jag åkte dit och hem både en och två gånger förra hösten. Men då hade jag också personlig assistent på perrongen för säkerhets skull.

Nåja, att åka från Göteborg till Södertälje utan att någon föreslår att man tar vägen via Stockholm borde åtminstone vara teoretiskt möjligt. Å andra sidan, om jag någon gång väl tar mig så långt kunde det kanske vara kul att samtidigt passa på att ta en titt på världens ände och se om det går att kika över kanten lite.

tisdag 28 oktober 2008

Vad är väl ett rum i ett vattentorn?

Nu har jag möjlighet att vara med och slåss om studentlägenheterna i Guldhedstornet. Jag har till och med rätt skaplig köpoäng för det ändamålet. Och utsikten vore väl något som kunde passa mig.

Runt 5600 kr i månadshyra är förstås i saftigaste laget för en studentetta (jaja, det är inklusive el och varmvatten, men det är allt jag jämför med också). Och det är till exempel mer än jag får i studiemedel per månad, så jag ska nog ändå försöka låta bli att falla för frestelsen att göra en intresseanmälan.

Förresten är det ju inte praktiskt med rum utan räta vinklar. Skönt att ha det att trösta sig med.

måndag 27 oktober 2008

Utsiktstoppen: Jenny Lindsgatan

Personliga erfarenheter av platsen: [3]
Det här är ett ställe som jag alltid bara hamnar på som hastigast, eller på en extremt kort liten utflykt vid besök i närheten. Det brukar blåsa ohyggligt, vara disigt eller så har jag inte med mig kameran. Den här utsikten tillhör, om man ska vara noga, inte riktigt samma kategori som de flesta andra i min undersökning, men så förfärligt noga är det inte. För vissa behov och situationer passar ju också en snabbutsikt.

Tillgänglighet: [3]
För min del är det här inte något ställe att besöka till vardags. Men när jag väl är i krokarna är det mycket lättillgängligt. Har jag bara orkat cykla dit, vilket tar omkring 25 minuter om jag går i den tokbranta backen uppför Sankt Pauligatan, så är det så tillgängligt att det nästan är dumt att inte passa på att ta en titt på utsikten.

Utsiktskvalitet: [4]
Den här vyn är den enda jag har sett över de centrala delarna av stan från just det hållet, så bara det gör den speciell. Man ser också långt i flera väderstreck och kan titta tillbaka mot alla de andra, mer kända, utsiktsplatserna. Den enda nackdelen är att det ofta är motljus, eftersom det brukar vara under senare delar av dagen jag hamnar här. Dock är nattutsikten nästan ännu bättre, så mörker gör egentligen inget.

Trängsel: [5]
Det här är inte precis något stort turistställe. De enda man möjligen får trängas med är några parkerade bilar och eventuellt enstaka personer som passerar lite snabbt.

Picknickmöjligheter: [1]
Det är klart att det går att ha picknick här om man absolut måste, men personligen skulle jag inte ha det. Nej, det här är helt och hållet en plats att stå och titta på.

Totalpoäng: [16]
Eftersom vissa av betygskriterierna tycks vara valda för att gynna trevliga utflyktsmål för somriga dagar med picknick i gröngräset bland turister och invånare utan egen trädgård, blir det kanske lite orättvist för ett ställe som det här. Å andra sidan tar det igen en del poäng i andra avseenden. För vissa situationer är denna utisktsplats minst lika god som alla andra, och jag trivs med att besöka den ibland.

Trots den hänförande utsikten får jag aldrig några bra bilder här, av vitt skilda anledningar. Den intresserade uppmanas att personligen uppsöka platsen.


Härifrån kan man exempelvis se när det är match på Ullevi. Det kan man å andra sidan göra från en massa andra ställen också.

Leva farligt

I mitt badrum (jag bestämmer att jag får kalla det badrum fast jag inte har något badkar i det) har jag ett badrumsskåp. Det är inte något slags plåtskåp med spegel eller så, utan egentligen ett helt vanligt, rejält väggskåp. Med dörr. Med vassa hörn.

I detta skåp har jag till exempel tandborste, kam och lite sådant där småkrafs. Oftast låter jag skåpdörren stå öppen medan jag använder dessa saker, eller kanske egentligen medan jag håller på och gör mig i ordning överhuvudtaget.

Passagen mellan tvättstället och skåpet är väldigt smal, så det gäller att röra sig lite försiktigt där så att man inte sprättar upp axlarna på det utstickande hörnet. Ändå brukar jag allt som oftast torka håret med huvudet uppochned och sedan hastigt räta upp mig och kasta håret bakåt. Ja, som i reklam ungefär, fast med tillägget att det långa våta håret smaskar till dörrkarmen på vägen runt.

Och jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag gör mig ordentligt illa på den där skåpdörren. Så det är väl snudd på obegripligt att jag som annars vill göra allt så praktiskt inte kan ändra på den här lilla vanan. Det enda jag kommer på att göra åt saken är att skriva ett blogginlägg om det så att jag sedan kan säga "vad var det jag sa" till mig själv.

lördag 25 oktober 2008

Förlorad vunnen timme

Jag blir alltid så uppspelt när jag inser att det är dags att få tillbaka den där timmen jag lånade ut till sommaren.

Första tanken handlar utan undantag om sömn. Att få sova mer liksom. Lovely!

Andra tanken är att det givetvis måste göras en lite mer noggrann utredning än så innan ett beslut kan fattas om vad jag ska få göra med min extra timme. Och så sätter listandet av förslag igång. Aldrig har jag så mycket idéer som vid sådana här tillfällen. Jag kan ju vara uppe en timme senare i stället, och sedan ändå få sova lika länge som jag annars skulle ha gjort, fast utan att behöva sabotera förmiddagen i morgon för det. Och vad ska jag i så fall ägna förlängningen av kvällen åt? Åh, varför inte läsa ut en bok, blogga, skriva en hemtenta, se en eller ett par trevliga filmer, skajpa bort en stund med någon annan som också har fått lite extra tid, fixa den trilskande datorn, lägga ett stort pussel och lösa lite korsord?

Fast innerst inne vet jag precis hur det kommer att bli. Jag sitter förstås uppe extra länge utan att göra något varken vettigt eller roligt, går och lägger mig missnöjd med mig själv och sover sedan lite för lite ännu en natt. Så den där timmen är nästan lika förlorad som vunnen.

Japp, så gör jag! Det är väl bara att skrida till verket.

fredag 24 oktober 2008

Dags att testa nya funktioner igen

Igår såg det plötsligt lite annorlunda ut när man skulle kommentera blogginlägg. Idag var det tillbaka till det gamla vanliga igen. Förklaringen kan läsas (på engelska) här.

Jag tyckte i alla fall att det var en stor förbättring, eftersom det inte längre behöver kännas som om man lämnar bloggen när man ska kommentera, så jag letade upp inställningarna och valde den nya placeringen för kommentarsfältet till mina bloggar. Ja, just när det gäller bloggfunktioner är jag tydligen ovanligt pigg på att undersöka alla nyheter. Det är lite märkligt, faktiskt.

Kolla förresten gärna själva. Och har ni någon åsikt i frågan är det ju ett ypperligt tillfälle att testa hur det funkar!

(Oj, nu skrev Lotten om det också. Fast vi är visst inte helt överens. Hihi.)

Inte lördag

Av någon anledning är det höst jag tänker på om jag ska föreställa mig en typisk lördag. Främst tänker jag på gråa, ruggiga dagar när alla håller sig inomhus.

Den första bilden är från min barndom. Eller tonårstid. Jag inbillar mig i alla fall att lördagarna var sig lika under hela min uppväxt. Pappa står och stryker skjortor och lyssnar på Bruce Springsteen eller Leonard Cohen medan mamma är lite överallt i huset och gör saker som att duscha krukväxter (jag känner tydligt hur det doftar jord i badrummet). Var brorsan håller hus i denna bild vet jag inte. Kanske beror det på att han gick från att inte finnas alls till att vara en rastlös tonåring under den här bildens exponeringstid. Vad gjorde jag själv? Lekte med dockskåpsdockor? Ritade, skrev och pysslade ihop komplicerade historier med tillhörande kartor och släktträd? Pluggade franska och fysik? Förberedde veckans temakväll med kompisgänget?

Den andra bilden är från tiden när lördagar inte skilde sig mycket från vardagar. Jag har här kommit till insikt om att man bestämmer en massa saker själv när man är vuxen. Som när man ska gå och lägga sig. Då kan man ju vara uppe lika länge varje kväll. Eller inte. Men lördagarna präglas ändå av sen uppstigning, en tur till Ikea med Motor-Ola, snabbmatslunch och en eller ett par filmer som avrundning. Aldrig något jobbigt här heller. Men visst sjutton är det höst och grått ruskväder!

Kanske är det därför det känns som lördag redan på fredagen, nu när solen vägrar visa sig och jag inte har några ärenden utomhus, så att jag troligen kommer att stanna inne hela dagen. Men däremot är det absolut nog med slappande och dagdrömmerier för idag. Hoppas jag.

onsdag 22 oktober 2008

Biblioteksbesök som väcker minnen

Efter ett par dagars pluggpanik lyckades jag få någorlunda grepp om den gråa vardagen. Idag ledde duktigheten mig till stadsbiblioteket, där jag bara varit inne i entrén en gång förut.

Jisses, vad mycket folk det var på biblioteket! Mitt på eftermiddagen! Vad gör folk? Allt möjligt, tydligen. Det verkar som om man kan ha biblioteket som ett ställe att hänga och umgås på. Jaja, det som skrämde mig lite var inte det, utan att jag till en början var tvungen att irra omkring helt planlöst en stund och söka med blicken efter något slags ledtråd om vart jag skulle ta vägen för att hitta det jag letade efter. Ändå var det väl inte så förfärligt stort i jämförelse med andra bibliotek jag känner till. Antagligen fanns det också någon karta eller så någonstans, men hur som helst gick det bra ändå till slut. Men det var verkligen inte alls det jag hade tänkt skriva om nu.

Jag hade förresten tur med vädret också, för det passade på att regna medan jag var inne och inte alls medan jag var ute.

Nu ska jag komma till saken. Som jag håller på kan man ju tro att det är något obehagligt jag har att säga, något som jag inte riktigt vet hur jag ska lägga fram. Fast vad jag tänkte på var egentligen bara att jag fick tillfälle att studera lite av livet på Avenyn i dagsljus. Jag noterade då att det jobbades intensivt med upphängningar av diverse ljusslingeförsedda ställningar och hänganordningar. Igår såg jag också att det hängde något slags lianer från Lisebergstornet. Och plötsligt är nu alla annonspelare täckta med reklam för julshower och liknande.

Så det är alltså julen som smyger sig på oss. När jag var på stan med kusingänget i helgen såg vi en massa tomtepyssel i en pysselaffär. Jag rös lite lätt, men tröstade mig med att om det finns där redan nu på bekostnad av något eländigt halloweenkrafs så är det väl kanske okej. Det tar förresten säkert ett tag att tova till en liten tomte.

Och julen här i storstan börjar ju redan i november, vilket det tydligen är snart. Det här har till och med jag koll på. Faktum är att jag var i Göteborg i december en gång. På Liseberg förstås, så lite lampor har jag allt sett. Men det var åtta år sedan och det främsta jag minns är ändå att det var mörkt, regnade och blåste hela tiden, att jag och Motor-Ola åt spagetti och köttfärssås på en fin restaurang och det enda foto vi tog var av tv-testbilden på hotellrummet. Och medan vi var borta eldade någon upp den nybyggda hamburgerrestaurangen i vårt dåvarande kvarter hemma i Linköping. Men, vänta! Vi var ju på stadsbiblioteket också! Då borde jag ju ha känt igen mig idag!

Jag ska försöka uppleva lite mer av förskottsjulen i Göteborg det här året. Det borde inte vara särskilt svårt. Fast det känns verkligen inte som om det är någon brådska. Jag orkar ju inte ens tänka på att boka de där tågbiljetterna som väl ändå måste köpas någon gång inför jullovsresandet.

Äsch, jul. En student planerar väl aldrig längre än en vecka framåt i tiden? Det skulle bli alldeles för mycket studieångest på en gång. Nej, nu slår jag bort det. Åter till böckerna. Här och nu.

måndag 20 oktober 2008

Mindre hemligt nu

Nu har jag berättat om mina planer för ett antal av mina nära bekanta. Så här långt kan reaktionerna sammanfattas ungefär på detta sätt:
  • Förvåning från minst 80 % av personerna.
  • Oro över att jag ska försvinna från minst 30 % (gulle er!).
  • Skratt från samtliga (ja, 100 % då).
Den klart vanligaste reaktionen har varit en paus av lite varierande längd följd av något slags fnysfrustande kort skratt.

Ni har superb humor, gott folk. Fast jag lovar att jag menar allvar. Jag bara älskar att vara oförutsägbar.

(Och ni som enbart känner mig via bloggen, ni kommer förstås också att få veta tids nog. Jag är väl inte taskig heller.)

söndag 19 oktober 2008

Gunnebo

Idag blev det lite oväntat en riktigt turistig utflykt, då jag på förmiddagen fick följa med kusingänget på en tur till Gunnebo slott och trädgårdar. Jag snöade som vanligt in på definitionsfrågor. Vad gör ett slott till ett slott? Vad gör det här till ett slott till exempel? Det är ett stort hus, och det är absolut fint, det förnekar jag inte. Men en del herrgårdar är ju större och pampigare.

Titta, vad liiitet det är!

Vi lade inte pengar på att gå in på visning i slottet utan höll oss ute i trädgårdar och parker i det fina vädret. Där fanns ändå intressanta saker för var och en av oss. Somliga spanade på fröer, andra plockade turistbroschyrer och kartor, fotade eller lekte labyrint mellan höga häckar.

Statyer är ändå lite slottsaktigt, men så här stökigt ska det väl inte vara i en slottsträdgård?

Ett slags (ganska svalt) orangeri i modern tappning.

Dessutom fanns där ett av de häftigaste växthus vi sett, det var vi helt överens om. Vem behöver ett slott om man har ett sådant?

Kolla, kolla!

Och lite närmare!

lördag 18 oktober 2008

Det kan vara precis så lätt

Jag bara måste få berätta lite mer om mitt möte med den goda vännen jag nämnde tidigare. Jag lärde känna honom genom Motor-Ola i Linköping en gång i tiden, men sedan flyttade han därifrån och vi har inte träffats på ett antal år. Vi har helt och hållet den moderna tekniken att tacka för att vi kom på att även vi två kunde vara kompisar, och också för att vi sedan har hållit kontakten någorlunda.

För ett par dagar sedan fyllde han år. Jag är en sådan som håller koll på födelsedagar, så jag tyckte att det kunde passa bra att höra av sig, då det nu gått ett tag sedan senast, och skickade ett litet mejl av grattis- och uppdateringstyp. Som man ofta gör, utan att det sedan brukar leda till så mycket i praktiken, tillade jag att om han skulle råka ha något ärende i Göteborg någon gång vore det trevligt om vi kunde ses. Svaret kom samma dag: "Jag är i Göteborg i helgen." (Jag fick senare reda på att han nästan aldrig är här annars.)

Osannolikt nog hade vi båda tid över samtidigt för att träffas ett par timmar. Efter lite småplanerande via sms under förmiddagen visste jag fortfarande bara ungefär när vi skulle träffas, då jag efter lunch promenerade genom stan för att försöka vara strategiskt placerad tills jag skulle möta honom någonstans, var hade vi inte sagt något om.

Mobilen ringde och jag svarade medan jag fortsatte gatan framåt.

- Nu har jag ätit, upplyste han.
- Jag också. Var är du?
- I närheten av domkyrkan.
- Fint, det är jag också.
- Ha! Så bra. Ska vi träffas utanför den då?
- Ja, var?
- Inte vet jag, det är du som hittar här. Hur långt ifrån är du?
- Tja, femti, hundra meter kanske.
- Jag också.
- På vilken sida?
- Jag går just över några spårvagnsspår.
- Öh ... men, ha! Stanna.

Vi stannade där, på vägen mittemellan körfälten. Han påpekade att Göteborg är en liten stad, kanske ändå inte liten att detta inte är lite lustigt, men eftersom han bor i huvudstaden har han väl på sätt och vis rätt, tänkte jag och accepterade det för ögonblicket.

För säkerhets skull lämnade vi körbanan efter en stund och gick vidare genom regnet denna strålande vackra dag. Och snart kan ingen ta ifrån mig övertygelsen att det är något magiskt med Göteborg. Här är inte bara allt möjligt, utan det händer verkligen också.

Besökstid

Den här helgen hade jag ingen fest på schemat, och jag föreställde mig att jag skulle ta detta som en möjlighet att ägna all tid åt att plugga duktigt i ensamhet och stillhet.

Men så tråkig skulle jag inte få vara.

För tydligen var det här Stora Göteborgshelgen för roliga bekanta som annars hålls i andra delar av landet, men som nu oväntat dök upp och ville förgylla min tillvaro.

Så idag har jag än en gång gått i affärer med Mjölbykusinen och Sköna H. Göteborgskusinen var förstås också med. Sådant är alltid lika uppfriskande och bra för skrattmuskelträningen. Jag fick dessutom se många affärer med olika sorters papper.

Därefter fick jag träffa en vän som står mig mycket närmre än man skulle kunna vänta sig med tanke på att vi i princip inte har setts sedan vi blev kompisar. Men nu, när vi bor på varsin sida av landet, blev det till slut av att träffas. Så det kan vara.

Det är också tänkt att jag ska få besök av pappsen den kommande veckan.

Vad smart och bra av mig att flytta till en stad som folk faktiskt har ärenden i!

fredag 17 oktober 2008

Balkongprataren

Igår kväll åkte jag spårvagn. På ett ställe passerade jag ett hus där det stod en man och pratade i telefon på en balkong.

Fem timmar senare, kring midnatt, var jag på väg hem och då stod såvitt jag kunde se samme man på samma balkong och pratade i telefon. Det var visserligen mörkt, men jag tyckte att han såg levande ut. Och det var efter att de häftiga regnskurarna dragit förbi, så fullkomligt vansinnigt var det väl inte att stå ute och prata i telefon. Fast lite lustigt tyckte jag allt att det var.

Vilka historier en fantasifull hjärna kan sätta ihop utifrån denna lilla upprepade syn!

onsdag 15 oktober 2008

Hemlis

De senaste dagarnas bloggstiltje kan bland annat förklaras med att jag har tänkt. (Nej, jag gör inte det när jag bloggar, helt rätt.)

Nu har jag gjort upp lite nya planer igen. Det är så härligt när man har bestämt sig för något och är fast besluten att genomföra det. Och egentligen vill jag berätta det för hela världen, men samtidigt är det så roligt att för en stund veta något som ingen annan vet.

Jag roar mig lite med att försöka räkna ut hur olika personer kommer att reagera. Vem kommer att bli förvånad? Vem kommer att bli lite gladare än andra? Vem tycker att jag är helt fläng? Vem tycker att jag har fattat nästan rätt, men ändå fel, beslut? Vem blir lite orolig? Vem hade det på känn? Vem bryr sig inte ett smack?

Jag har i alla fall en lätt känsla av att det kan bli ytterligare en vändning som inte så många hade väntat sig. Å andra sidan, om inte jag har blivit riktigt förvånad över något sedan jag var 17, varför skulle då något jag gör efter det senaste årets alla konstigheter förvåna någon annan?

Så okej, det var inget.

Utsiktstoppen: kommentar

Alltså, det handlar verkligen bara om vad jag tycker. Jag har inte tagit hänsyn till någon annans möjliga behov eller åsikter om vad som är bra och dåligt med en utsiktsplats. Jag tyckte att det var rimligt, eftersom det egentligen bara är jag själv som bryr mig i alla fall.

Därför spelar det inte heller någon roll att jag har varit på vissa ställen många gånger under flera årstider och på andra bara en enda solig sommardag. Så förfärligt noga ska vi inte vara här nu. Det är ju bara en blogg, för tusan.

Ja, och så delar jag visst underförstått ut 1-5 poäng för varje punkt, så att den högsta möjliga totalpoängen alltså är 25.

Utsiktstoppen: Skansen Kronan

Personliga erfarenheter av platsen: 4
Den utsikt jag stått och glott på överlägset flest gånger sedan jag flyttade till Göteborg är lustigt nog en som inte står med i den turistiga listan i sidmenyn. Ändå är platsen absolut ett turistmål. Men det är väl som så ofta att man lätt glömmer att tillräckligt uppskatta det som finns i ens närhet, och Skansen Kronan ligger verkligen nära. Det är min kvartersutsikt, kan man säga. Jag var där redan efter några dagar i stan, och sedan dess har jag varit där minst någon gång i veckan, såväl på vardagar som på riktiga helgdagar. Så det vore fånigt att påstå att jag gör något annat än gillar stället, även om det varierar lite vilken stämning det får mig i.

Tillgänglighet: 5
Kan jag sätta något annat betyg på en utsikt som praktiskt taget ligger hemma på gatan? Tja, ett möjligt avdrag skulle kunna vara för att det är en riktig kraftansträngning att ta sig upp, men efter ett tag får man fantastisk kondis och superstarka lårmuskler av att knata uppför berget, så då är det inget problem längre. Det finns också flera olika vägar upp (och ner), vilket är klart positivt, både för tillgängligheten och inte minst möjligheten till variation.

Utsiktskvalitet: 4
Ett stort plus för utsikt åt flera håll, dock är sikten lite väl skymd av växtlighet här och var. Hade det inte varit för den ändå rätt kraftiga röjningen på sluttningen nedanför huvudutsiktsplatsen på försommaren hade det bara blivit en trea.

Trängsel: 3
Väldigt varierande beroende på tid på dygnet, veckodag och årstid. På vardagseftermiddagar under lågsäsong kan det vara nästan dött, eller så hänger det alkisar på var och varannan halvdold parkbänk. Många rastar hundar eller sitter och pluggar där uppe. Men trots turisttätheten och alla soldyrkare under sommaren upplevde jag att det även då nästan alltid fanns bänkar att sitta på om man ville.

Picknickmöjligheter: 2
Visst, folk grillar och picknickar nog en hel del uppe på Skansberget, och det finns ju lite gräsmattor att sitta på, eller bänkar på stabilt underlag för den som hellre vill det. Men jag känner inte riktigt att det här är ett picknickställe. Eller så handlar det bara om att man sällan tänker på matsäck när man går ut en sväng på några minuter?

Totalpoäng: 18
Totalpoängen både höjs och sänks av Skansen Kronans läge nära min bostad. Tillgängligheten är dess absolut största styrka, men på samma gång blir ju det här stället aldrig något spännande utflyktsmål för mig. Men som hemtrevlig vardagsutsikt passar den alldeles utmärkt.

Vy åt väster, med Masthuggskyrkan borta i högerkanten.

Vy åt nordost eller så, med Haga, Handels, Ullevi (jättelångt borta) och lite sådant.

Skansen Kronan sedd västerifrån.

söndag 12 oktober 2008

Kvällens små ovanligheter

Det var säsongsfinal på Liseberg idag och jag funderade ett tag på att åka dit bara för att utnyttja årskortet lite mer. Men sedan tänkte jag en gång till, insåg att det enda speciella skulle vara fyrverkerierna, och kom fram till att eftersom jag inte ens gillar sådant så var det väl ingen större poäng med det hela. Sedan fick jag faktiskt ändå se de ovanligt tjusiga fyrverkerierna genom fönstret, dessutom utan att ens behöva resa mig från min plats vid skrivbordet. Det kunde inte ha blivit bättre. (Omedelbar uppdatering: Det var visst dessutom fri entré på Liseberg idag, så då hade det ju varit alldeles onödigt att åka dit! Tur att jag stannade hemma.)

Nu kom förresten Himmelska Hyresvärden och Lånesyrran hem efter en helg på landet. Med svamp. Jag hade visserligen hört och läst att det skulle vara ett riktigt bra svampår i år, men en plötslig invasion av 17,5 liter blandade kantareller kändes ändå lite oväntat där jag satt mitt inne i stan.

lördag 11 oktober 2008

Duktig lördag

Det känns så äckligt duktigt att först festa och vara uppe till klockan fyra och sedan ändå vara hypereffektiv hela dagen därpå och hinna med precis hur mycket som helst.

I alla fall om man är student.

Jag misstänker att det är så man måste vara mest hela tiden som exempelvis förälder. Svindlande tanke.

Fast jag tror att jag tillåter mig att vara nöjd med mig själv en stund i alla fall. Det är ju ändå lördag.

fredag 10 oktober 2008

Nöjeskrock

Jag sitter och bläddrar lite i programmet (pappersprogram ger en fin överblick!) för Kulturnatta, som är i natt. Eller under kvällen, skulle jag väl vilja säga, för det verkar som om det mesta är slut före midnatt. Det gör det om möjligt ännu svårare att välja bland alla programpunkter för den som vill ta del av lite sådan här framdukad kultur. Själv bor jag som så ofta mitt emellan allt det roliga och skulle enkelt kunna ta mig till lite av varje.

Men - surprise! - det tänker jag inte göra, för jag gör det enkelt för mig och går på fest i stället. Där får man garanterat träna de flesta av sina språk i många timmar, tillsammans med trevliga människor från en massa olika länder, så det valet var ändå ganska enkelt.

Och jag känner mig för övrigt inte särskilt okulturell, med tanke på hur duktigt jag sprang på kulturkalaset i augusti. Jag har fortfarande kvar några intryck därifrån att leva på. Fast man vet ju aldrig förstås, om det slutar regna kanske jag förfestar genom att gå på kulturnattainvigningen eller så. Lite synd känns det ändå att inte ta vara på ett sådant här tillfälle.

torsdag 9 oktober 2008

Ég vil lesa

Jag har alltså gått från att föreställa mig att jag skulle kunna lära mig läsa och förstå isländska, och glatt acceptera att det skulle vara allt, till att nu desperat vilja kunna tala språket. Fast det ter sig fortfarande lika omöjligt. Visst, när jag har pluggat, lyssnat, tänkt och tragglat det en halv eller hel dag kan det rätt som det är dyka upp en mening som inte tar fem minuter att formulera. Men för det mesta går det bara inte.

Speciellt svår blir min tunghäfta varje gång en av de söta, rara och mycket intelligenta och lättlärda islänningarna ställer en fråga till mig på isländska. Att jag får total minnesförlust när de frågar mig vad jag gjorde i helgen (och jag till och med kan ha gjort något så stort som att gå på bokmässa) kanske jag kan skylla på deras närvaro. Tydligen har jag inte riktigt kommit över det där första lyckoruset över att ha hittat några "egna", äkta islänningar att vara med. Men främst beror det antagligen på grammatiken. Tre genus, fyra kasus, en massa verbformer som blandar ihop sig med varandra och kan vara bedrägligt lika svenskans, för att inte tala om den för mig helt obegripliga tanken att ett personnamn är möjligt att böja. Hur ska jag någonsin kunna greppa det?

Så tills vidare får jag framstå som en stammande fåne. Men jag ger inte upp. Jag tänker ägna tiden åt att utsätta mig för så mycket isländska jag bara kan. Givetvis vill jag också läsa texter på isländska. Nätet är ju bra, där kan man få tag i nyheter och bloggar. Men jag skulle vilja läsa skönlitteratur också. Det tycks vara klurigare. Här är en avigsida med att förälska sig i ett litet språk.

Jag började med att kolla de stora nätbokhandlarna. På ett ställe hittade jag tre titlar, alla inbundna böcker, dyra och lite fel typ. På bokmässan kom jag sedan över ett papper med lite nordiska boklänkar, men det försvann först med Motor-Ola, och när jag sedan fick länkarna och kollade upp dem verkade det inte som om de aktuella företagen ens kunde föreställa sig att någon utanför Island skulle vilja beställa böcker från dem. Jag frågade mina isländska kompisar var de köper sina böcker, men de ägnar sig tydligen inte åt nätshopping alls. Jag rotade igenom antikvariaten och googlade på allt jag kunde komma på. Och det är nu så att jag vill ha min egen bok att ha kvar länge och kunna skriva i (sådant gör jag i och för sig nästan aldrig, men jag vill veta att jag har möjligheten), så då går ju bibliotek bort.

Till slut hittade jag faktiskt ett ställe som säljer begagnade böcker över nätet, och även skickar dem utomlands, så i nuläget är det väl det som ligger närmast till hands. Efter att ha läst lite sådant här känner jag förresten ännu mer för att handla av våra kära isländska vänner, grannar, bröder eller vad de nu ska kallas (jag har i alla fall förstått både att våra folk är mer lika än man kan tro och att islänningarna ofta faktiskt vill räknas som skandinaver, så då är ju anledningen ännu större att bry sig om dem). Dock har jag just blivit tvungen att än en gång lägga överdrivet mycket pengar på en ordbok, så det är ju det där med bokbudgeten också. Å andra sidan, behöver man inte litteratur ungefär lika mycket som mat?

En av de oavsiktliga

Samlingar var det ja. Framför allt när jag var ny här i stan råkade jag visst bara börja samla på foton av kyrkor i min omgivning.

Här är en kyrka till.

Vasakyrkan.

onsdag 8 oktober 2008

För mycket het potatis

Jag är antagligen som vanligt sist i hela världen med att få se något roligt, men om det skulle råka finnas någon i min bloggläsande bekantskapskrets som inte har sett det här och som tycker att det är kul så är det ju ändå värt ytterligare spridning.

Samlare

Det verkar som om jag rätt omedvetet börjar samla på en massa saker. Ja, en del är väl helt medvetet också, som det här med paraplyliken till exempel. Men det blir snart en samling av samlingar också, om det ska hålla på så här. Dock handlar det numera inte i första hand om prylar, för efter att ha flyttat två gånger på ett år och nu klämt in mitt liv i ett enda litet rum så har jag begränsat mina materiella behov ganska bra. Men kanske är det just därför jag börjar samla på platser, upplevelser, bilder och minnen i stället?

Och ni har fattat det länge, va? Att jag skulle börja samla på utsikter också. Att jag inte såg det själv! Men det började så omärkligt. Ni vet, man är ute och promenerar, ser en hög och smal trappa som smyger sig in mellan ett par hus, och då måste man ju bara följa efter och se vart den leder, vad den försöker gömma i andra änden. Och så hittar man det ena stället mer fantastiskt än det andra, fotar, antecknar, bloggar och jaha, där har man visst en väldokumenterad samling.

Under året har förresten hela det här mitt turistande liksom blivit som en hobby, så när jag träffar nya människor som frågar mig vad jag gillar att göra så pratar jag nästan alltid om platser. Och så får jag en massa nya tips och idéer, som jag förstås tar vara på så gott jag kan. Det kan väl hända att det dröjer ett tag innan vissa utflykter blir av, men på en eller annan lista hamnar de ändå och jag uppskattar alla vettiga förslag jag får. Som tur är finns det redan någon som betar av de mest spännande promenadvägarna i trakten, så det känner jag i alla fall inte att jag behöver ge mig in på.

Jag ska nog förresten ha en begränsning i min samling göteborgsutsikter. Vyer från byggnader bryr jag mig inte om att ta med, åtminstone inte om man befinner sig inomhus och måste titta genom ett fönster eller något. Att stå ovanpå en byggnad skulle kanske kunna vara tänkbart, men lär knappast bli aktuellt. Så många söta små berg som det finns att klättra upp på här behövs verkligen inga konstgjorda utkiksposter för min del.

Utsikterna får nog en egen liten lista, tror jag. Det är en lagom ansträngning för att få överblick över samlingen. Och ja, det är ju att överblicka helheten jag gillar mest. Fast vad sjutton, jag kan ju lika gärna sätta betyg på dem också, helt efter egna intressen och behov givetvis, så att jag får reda på vilken utsikt jag faktiskt bör gilla mest!

tisdag 7 oktober 2008

Shopping och tjejsnack

Pinglan har varit på besök över eftermiddag och kväll. Sådana trevligheter måste alltid bloggen få reda på. Men när jag tänker efter har jag ju redan andra dagar skrivit om idag:
Naturligtvis var det också precis lika fantastiskt roligt att träffas som alltid.

söndag 5 oktober 2008

Dagens turisttips för fattiga och snåla

Efter nattens storm och regn blev det framåt lunchtid idag strålande höstväder och jag visste då precis vad jag skulle göra. Jag hade nämligen under tidigare promenader sett att Annedalspojkarna har öppet i sitt lilla museum på Brunnsgatan på söndagar klockan 13-15, så en promenad åt det hållet verkade särdeles lämpligt.

Himmelska Hyresvärden hängde på, vilket jag tyckte var rätt skönt, för jag visste ju inte alls vad som väntade. Jag föreställde mig att det just inte skulle vara några andra på ett sådant ställe, men det var faktiskt en handfull människor som hittat dit just när vi var där, och de var alla väldigt pratsamma. En av de gamla "pojkarna" berättade en massa intressanta saker för oss, och så tittade vi på plåtburkar, verktyg och foton och gick runt i lägenheten som var inredd som den kunde ha varit omkring 1940.


Vi gick vidare längs Carl Grimbergsgatan, som jag hittade en gång under en promenad och blev helt betagen av, tack vare husen som tillhör Robert Dicksons stiftelse, vilket jag med mitt i Haga tränade öga genast kunde avgöra när jag första gången såg dem. Det är verkligen jättemysigt där, åtminstone så länge man bara vänder blicken åt ena sidan av gatan. De stora tegelhusen ligger på en lång rad, med små, trånga, mörka gårdar emellan och in mot berget bakom. Här och var växer vackra rosenbuskar och på verandaräckena sitter söta katter. Men ingen jag har frågat har känt till den här gatan, så kanske är den ungefär så hemlig som den kändes när jag den där gången hittade den bakom några helt vanliga, tråkiga kvarter.


Himmelska Hyresvärden tog mig sedan med upp på berget och förevisade Änggårdskolonin, som var det mysigaste koloniområde jag någonsin sett. Nästan varenda liten trädgård jag såg fick mig att stanna till och titta beundrande. Trädgårdar gör sig också väldigt bra så här års, med praktfulla höstfärger, all frukt och fortfarande kvarvarande blommor.

En stund senare hände det mycket ovanliga att solen, som hela tiden under promenaden värmt oss så skönt, gick i moln precis när vi kommit hem igen. Så då är det bara att gosa in sig i sitt rum och läsa vidare. Det tycks bli en höstsöndag som bjuder på allt det bästa!

lördag 4 oktober 2008

Skydda det lilla man har

Jag tror att jag fortsätter på temat trafiksäkerhet lite till. Det finns faktiskt sådant som trafikanterna i Göteborg är bra på mitt i allt körande mot rött, svängande och körfältsbytande utan förvarning, vansinnesomkörande och sådant. Till exempel verkar det här vara fullt accepterat att använda cykelhjälm.

Men att det ändå ska vara så svårt!

Ingen annanstans jag har varit på sedan mellanstadiet har det varit så många som har använt cykelhjälm, och sedan jag kom hit vet jag inte hur många gånger jag har fått frågan om jag använder hjälm när jag cyklar i den livsfarliga trafiken.

I somras såg jag i alla fall till att få hit den jag faktiskt redan hade, men som av någon anledning blivit lämnad i Falun när jag flyttade till Göteborg. Och nu ligger den så bra, så bra i min garderob. Så smart är jag.

Vänster, höger och vänster igen

Har stadsmänniskor blivit av med sin överlevnadsinstinkt? Man tror att den borde anpassas efter omgivning och förutsättningar, men jag undrar ofta när jag är ute och cyklar.

Folk kliver bara rakt ut på cykelbana eller gata, ofta med ryggen åt den närmaste trafiken och utan att vrida det allra minsta på huvudet, så att de verkligen inte har en möjlighet att se om det kommer någon cykel, eller varför inte något betydligt större och farligare, bakom dem. Och när de någon gång, givetvis i sista sekunden, ser sig om, signalerar hela deras kroppsspråk total överraskning. "Nämen, kommer det en cykel? På cykelbanan?!"

Litar de så fullkomligt på att jag inte kommer att köra på dem? Det skulle inte jag göra. Jag litar inte på någon i trafiken, allra minst mig själv. Men så har jag inte bott här så länge heller. Jag är en sådan där lantis som fortfarande betraktar framrusande fordon som en fara.

Klicketiklick

När vi ändå pratar gamla bloggvanor kan jag ju passa på att påminna om att jag tycker att ni alla ska hjälpa till med klickandet för den svenska gammelskogen. Det börjar bli ganska många som klickar (gratis!) varje dag, men det hindrar förstås inte att vi blir ännu fler.

För närvarande handlar det om Verles gammelskog, som faktiskt ligger skapligt nära där jag befinner mig. Men det har egentligen ingenting med saken att göra. Jag tycker om alla skogar.

Ibland blir det bra

På sistone har jag fått reda på att det faktiskt fanns några som noterade att jag "försvann" för ungefär ett år sedan. Slutade blogga gjorde jag ju visserligen inte, men nu insåg jag att jag inte mindes riktigt hur flytten gick till, om jag alls annonserade den innan jag spikade för dörren eller hur det var, så jag grävde fram min gamla blogg (den senaste av dem menar jag) ur gömmorna. Den låg precis där jag hade lagt den och var lite dammig, men helt intakt. Inte fick jag obehagsattacker av att vara tillbaka där heller, så jag tänkte att nu när jag är Flinn igen och allt kan jag väl lika gärna låsa upp den där gamla skruttbloggen på nytt. Det kan ju till och med laga några trasiga länkar ute i bloggosfären.

Förresten, det blir faktiskt bra, inte bara ibland utan för det mesta!

fredag 3 oktober 2008

Botaniska i höstfärger

Idag var det både fredag, sol och varmt i luften, så det var klart att det inte bara var jag som hade fått för mig att ta med kameran ut bland höstlöven. Det gjorde å andra sidan inte idén sämre. Jag åkte till Botaniska och strövade omkring ett tag, snokade i buskarna och upptäckte att det fortfarande fanns mycket som blommade och doftade gott.

Jag skulle gärna ha sett och fångat fler i solskenet lysande löv, men dels satt de flesta av dem för högt upp i träden, dels var det lite för blåsigt för närbilder idag. Fast jag får väl vara nöjd ändå, så många höstiga bilder som jag fick med mig hem.







Jag passade förstås på att klättra upp på de mest lättillgängliga klipporna och spanade på utsikten ett tag. Mest för att inte behöva gå samma väg tillbaka valde jag sedan en lite krångligare väg ner (oh, här börjar man nästan ana ett mönster!), där stenarna var släta och blöta och lutade rätt brant. Jag klarade mig dock fint ner genom att använda lite försiktighet. Under tiden hörde jag att någon var bakom mig, så när jag åter stod på plan mark vände jag mig om och fick då se en hel grupp turister som bekymrat försökte hitta säkra fläckar att placera fötterna på. Vilket inflytande man har på folk ibland!

torsdag 2 oktober 2008

På bokexkursion i Haga

Nu när jag fick lite tid över igen skulle jag ju se till att ta itu med sådant som blivit liggande. Givetvis hoppade jag raskt ner till de mindre akuta punkterna på min lista. Något som jag länge har planerat att göra, men som inte har blivit av, kanske för att jag hoppades på sällskap eller för att jag var för lat eller av någon annan dum anledning, var att gå igenom Hagas bokhandlar. Idag gjorde jag det bara.

Jag hade redan kollat upp lite på nätet för att inte behöva missa något, för det känns som om det finns fler som säljer böcker i lilla Haga än i hela Falun. Sedan tog jag penna och papper och till och med plånbok och gav mig ut, dock utan att ha några mer specifika mål än att titta efter allt som brukar intressera mig (eftersom jag är galen i böcker var det kanske ganska vagt formulerat, ja).

Bokrummet i Haga hade jag skymtat på bokmässan, men undvikit just för att jag ändå tänkte uppsöka butiken på riktigt snart. Det var en trevlig liten affär, med en glad man bakom disken och många stora, färggranna böcker i hyllorna. Där fanns en massa litteratur om farkoster, handarbeten, historia, konst och allt annat sådant där som passar bra att göra tjocka, bildrika böcker om. Mycket var på engelska. Jag var nöjd med vad jag såg, även om det här inte var något jag var ute efter att köpa just nu.

Jag fortsatte till Bokmalen antikvariat. Det var precis som sådana ska vara: trångt, proppfullt, med en gammal bokfantast vid ett pyttelitet skrivbord i ett hörn mellan alla böcker som ändå stod perfekt sorterade och ordnade i de höga hyllorna. Jag tittade på allt, letade förgäves efter fynd bland skönlitteraturen och fastnade sedan vid den lilla sektionen med språkböcker. Där fanns lite av varje, som ordböcker för diverse obskyra språk (fast inte isländska förstås), språknörderier av allehanda slag och till och med en specialordbok för Agatha Christies alla romaner som givits ut på svenska.

Jag hittade en liten skrift om svenska provinsialismer som jag bestämde mig för att köpa, men fick vänta i en evighet medan någon galen samlare diskuterade sina personliga bokproblem med butiksinnehavaren. Så ska det väl vara på antikvariat, antar jag. Där har man helt enkelt inte bråttom.

Därefter begav jag mig till nästa ställe, Röde Orm bokhandel & antikvariat, där jag faktiskt varit en gång förut. Den gången blev jag mycket besviken, eftersom jag upplevde att allting stod i en enda röra och det var stört omöjligt att hitta någonting. Därför hade jag nu låga förväntningar. Men jag måste ha drömt om den där andra gången eller något, för det var inte alls rörigt och osorterat idag. Det var precis lika prydligt organiserat som på det föregående stället, och jag hittade också fler hyllor än jag sett senast.

Något av det första som fångade min blick var dock min vän Anders (här i bloggen nyligen omtalade) bok. Min första reaktion var förstås lycklig igenkänning, men sedan blev jag arg på den tok som bestämt sig för att sälja den. Positivt var ändå att den såg ordentligt läst ut, och dessutom att priset låg bara fem kronor under nypris, så att den som funderar på att köpa den lika gärna kan skaffa sig ett nytt exemplar.

Bland deckarna hittade jag ett ganska fint utbud av Agatha Christie-historier. Tre av dem var dessutom sådana som jag trodde att jag inte hade. Jag vill nu poängtera att min osäkerhet rörande mina egna ägodelar inte sträcker sig mycket längre än så, för det är nämligen på det viset att jag nu har hunnit samla på mig rätt många Christie-böcker, varför det är svårt att riktigt hålla reda på de ibland ganska snarlika titlarna och det också är tämligen ovanligt att jag ens hittar en bok som jag inte redan har. Nu måste jag alltså konsultera listan över min samling och därefter eventuellt min inköpsansvarige.

Även på detta ställe fanns en intressant hylla med språkböcker. Om det inte hade handlat om pengar skulle jag antagligen ha tagit med mig hälften av böckerna därifrån. Men jag antecknade flitigt priser och dylikt i alla fall.

Efter detta gick jag hemåt igen. Jag hade redan från början bestämt mig för att inte ta med Bokia och Regnbågens böcker & smycken i min lilla undersökning. I det första fallet berodde det på att jag redan besökt butiken några gånger, och att den är en helt vanlig bokhandel, om än mindre än de flesta andra av samma typ här i stan. I det andra fallet kände jag att sortimentet inte riktigt tilltalade mig, om man säger så.

En bokhandel fanns dock fortfarande kvar på listan: Clara Bookshop. Jag har gått förbi där nästan varenda dag sedan jag flyttade hit, men fortfarande inte vågat mig in. Utifrån ser den så söt och väldigt engelsk ut, och bidrar verkligen till min fantasi om att leva i en idyllisk filmvärld. Kanske är jag helt enkelt rädd för att den bilden ska bli förstörd om jag går in?

När jag nu närmade mig på gatan kom ägarinnan eller vad hon nu är ut genom dörren, och efter smög hennes vackra, svarta katt och satte sig på trappan. Aldrig har den romantiska bilden av livet som bokhandelsinnehavare varit mer perfekt. Jag kunde bara inte tillåta mig själv att rubba den idag, så jag lät besöket vänta och gick hem och kikade försiktigt på hemsidan så länge.

Íslenska

Egentligen har jag nog alltid tyckt bra om både Island och det isländska. Jag har nästan alltid gillat deras ESC-bidrag till exempel. Bara en sådan sak! Förr tänkte jag en del på att jag skulle vilja besöka Island och se allt det där som verkade så spännande och annorlunda, fast under de senaste åren har det nog bara funnits någonstans där i bakhuvudet medan jag har riktat intresset åt andra håll.

Kanske har jag ändå inte riktigt förstått hur mycket jag har gillat det isländska språket, trots att jag många gånger har kommit att tänka på det i samband med funderingar kring mitt intresse för spanska, som jag var klok nog att i alla fall försöka lära mig en gång i tiden. De två språken hör inte alls ihop, så det enda jag kan komma på som kan vara en gemensam orsak till min dragning till dem är min fascination för vissa språkljud som inte finns i svenskan. Fast ju större och vanligare språk desto mindre spännande, antar jag. Jag tycker fortfarande att spanska är ett bra och vackert språk, men när jag började lära mig det försvann en stor del av magin med det. Med isländskan förhåller det sig så här långt annorlunda. Sedan jag började studera isländska har mitt intresse för språket bara ökat för varje dag.

Jag får nya aha-upplevelser hela tiden, bland annat när jag hittar ord som jag inser att jag känner igen från svenskan, men som vi inte längre använder. Och jag börjar också så smått att hoppas på att en dag lyckas få en någorlunda naturlig känsla för de delar av grammatiken som vi för länge sedan rationaliserade bort ur svenskan.

Nu när jag har islänningar att lyssna till varje vecka är mina öron i sin egen lilla språkhimmel. Ju mer jag hör desto vackrare blir det. Det handlar inte längre bara om ljuvliga läspljud, utan också om det mjuka lugn som tycks finnas i helt vanliga konsonantljud, om de spännande diftongerna, om de briljanta ordbildningarna och om värmen som verkar ligga inbakad i själva orden.

Jag antar att jag får vara tacksam över att jag inte fick läsa den där norskan som jag också drömde så hett om, den som delvis var orsaken till att jag för ett tag glömde bort isländskan. För ni märker ju att jag är helt såld. Det svenska språket har alltid varit en stor passion, men det här är något minst lika stort.

Kan man vara kär i två språk samtidigt?

onsdag 1 oktober 2008

Onsdagspromenad

Det började kännas som väldigt länge sedan jag hittade nya promenadvägar, vilket annars är något jag tycker mig vara rätt bra på. Och på ett ställe som det här är det ju egentligen ingen konst att åtminstone variera de vanligaste rundorna med någon extra sväng hit eller dit, så jag bestämde mig för att genast göra något åt saken. Fast det var inte förrän jag kom ut idag som jag kom på det här, så jag hade ingen karta med mig och ville inte riskera att hitta något som var totalt nytt och outforskat.

Jag hamnade i alla fall vid det gamla vattentornet uppe i den nordligare delen av vad de kallar Slottsskogen. (Jag frågar jämt folk var slottet är och då säger de att det är gräset som är slått. Skog kan det väl förresten inte heller kallas om den i sin helhet får plats på en karta över innerstaden? Nåja, som grönområde, park och utflyktsmål är området i vilket fall som helst helt okej.) Tidigare har jag varit vid, och faktiskt även inuti, observatoriet som ligger strax intill, men då missade jag vattentornet. Så nu fick detta bli dagens huvudattraktion.


Det rådde en lite underlig stämning på platsen. Byggnaden stod där i sin ensamhet och tycktes verkligen vara alldeles övergiven och ödslig. Det var så tyst och stilla att det var svårt att föreställa sig hur nära alla människor och bilar faktiskt fanns.

Tornet såg ut att sträcka på sig allt vad det förmådde, som för att försöka se och synas över trädtopparna. Jag gick uppför trappan och runt till baksidan i det mycket tjocka lagret av rött grus som täckte den lilla gården. Det var ett utmärkt ställe att göra en utflykt till, och det skulle ha varit en fantastisk utsiktsplats om det inte hade varit för alla träd som var en aning för höga. Nu fanns det bara enstaka gluggar i växtligheten, genom vilka man kunde skymta små, små hus i fjärran. Kanske är det värt att återkomma sedan löven fallit?


Jag fortsatte bort mot observatoriet. Ni som vet hur det ser ut kan säkert förstå varför jag inte visar någon bild på det, och ni andra slipper helt enkelt se det. Strax intill ligger däremot en liten damm, som just idag visade sig från en av sina bästa sidor, då molnen sprack upp och solen tittade fram genom en av de blå luckorna.


På hemvägen såg jag till att gå lite krångliga vägar ner från berget. Det är så roligt att hitta de långa, smala trappor och passager som ofta gömmer sig i ändarna av gatorna i stadsdelarna uppe på och nedanför bergen här i stan. När man cyklar och inte hittar kan det i och för sig vara mindre roligt, men det gjorde jag ju inte nu.

Prylar

Förutom en massa böcker förde den gångna helgen med sig ett antal mer eller mindre livsnödvändiga prylar:
  • En sprillans ny extern hårddisk med mer lagringsplats än jag just nu kan föreställa mig.
  • Ett begagnat, men väldigt fint, Nintendo DS med flera skojiga spel (att förstöra studiedisciplinen med).
  • En halvlöst specialimporterad kakurobok.
  • En tvålkopp.
Speciellt tvålkoppen har jag längtat efter. Den är nämligen av den superbilliga och enkla sort i vit plast som jag inte har lyckats hitta i Göteborg vid de tillfällen jag har letat.

Så nu har jag väl ändå i stort sett allt jag behöver i materiell väg.