söndag 30 november 2008

Helgen i Göteborg

Efter att i veckan mest ha stressat runt med huvudet under armen och inte hunnit sova för allt pluggande och inte hunnit plugga för allt annat jag skulle göra och inte hunnit göra allt annat för att jag ... tja, mest stressade runt med huvudet under armen, lyckades jag ändå rätt snabbt när det mesta av allt det där var gjort ställa om till ett mer ledigt jäktande mellan olika nöjen.

På fredagen dök Motor-Ola upp igen och vi kastade oss omedelbart iväg till Bäckebol, för att trängas med alla andra som hade fått lön (jodå, korrekt syftning, också jag hade fått in några kronor). Där var jag ju så ofta under mina första månader i Göteborg, men sedan dess har jag fått klara mig utan stormarknader och sådant ett tag. Jag passar på att skylla min köpcentergalenskap på det för tillfället. Vi var bland annat på alldeles nyöppnade Media Markt (skit, nu nämnde jag dem, trots att jag är så irriterad på att de sprider sin motbjudande reklam överallt), som var så stort, så stort att jag faktiskt blev lite överväldigad i några sekunder. De hade gott om väktare men inte det enda lilla hemelektroniktillbehör jag konstant är på jakt efter. Och har inte de det får jag nog ge upp, tänkte jag nedstämd. Men jag fick gå på Ikea också, så det var en kort depp.

Därefter var vi på en skojig fest, där vi tog del i något liknande polskt andrzejki-firande (lite sent grattis förresten till alla Andreas och Anders!) och spådde oss i smält stearin hällt i kallvatten. Här har ni min framtid:


En smaskig strutglass eller en tomteluva? Jobbmöjligheter eller mer nöjen? Jag ser i alla fall bara positiva saker i den där klumpen.

Lite oplanerat fick jag sedan köra bil hem, men eftersom det var mitt i natten och jag faktiskt hittade så var det inte ett dugg besvärligt, bara ännu mer kul.

När vi ramlade ut på gatan igår förmiddag hamnade vi mitt i en julmarknad nere på Haga Nygata. Ungefär vartannat stånd sålde fårskinnstofflor och vartannat sålde godis. Och varannan besökare stod mitt i gatan och talade högt på norska.


Vi hade tid över och det, kombinerat med redan betalda biljetter och vägarna förbi, var tydligen vad som behövdes för att få mig att slutligen göra ett seriöst besök på Röhsska museet. Det har stått långt ner på min inre turistlista hela året och var det enda av de fem museerna med gemensam årsbiljett som jag inte varit på (förutom en dags jobb på bottenvåningen). Nu blev jag glatt överraskad, då flera av utställningarna faktiskt intresserade mig.

Där fanns Selma Lagerlöf-filmkostymer som jag kommer att få se på tv, 2000-åriga kinesiska skålar som inte såg ut att vara mer än hundra år gamla, grejer med Carl och Karin Larsson-anknytning (och en film "hemifrån", vilket i detta fall betyder Sundborn som ju ligger i Falu kommun!), och inte minst ett antal färgglada plastföremål som någon rest tillbaka till min barndom och plockat fram:


Efter museibesöket fortsatte vi på den inslagna kulturella (mhm) banan och gick på teater, närmare bestämt farsen Kuta & kör på Lorensbergsteatern. Vi satt på främsta raden och kom så nära skådespelarna att vi kunde läsa i tidningarna som Thomas Petersson åt upp och Brasse Brännström rev sönder. Det var helt okej underhållning, och dessutom gillade jag att påminnas om ännu fler av bardomens goda stunder, nu i form av några riktigt roliga skådespelare.

På kvällen sansade vi oss och hade en stillsam pysselkväll hemma. Jag lagade ett paraply (som vi sedan inte använde idag, trots en massa tid ute i regnet) och pyntade mitt dekorationsträd med till rummet mycket passande gröna kulor, som dock var så billiga att jag inte kan begripa varför jag inte också köpte röda, lite mer juliga på en gång. Fast jag fick i och för sig inte med någon tråd att hänga kulorna i, så det kanske var lika bra.


Idag nöjde vi oss med att hinna med lite skattletande före lunch. Efter maten sprang vi in en vända på Konstmuseet och tittade till Karl XII:s likfärd och de andra snyggingarna, eftersom vi åter hade lite tid över (och det passar visst väldigt bra att gå på museer då!).

Vi stod och andades juldoft på Götaplatsen ett ögonblick. Men här behöver jag hjälp av någon mer erfaren, för jag har inte uppfattat varför det ser ut som om de har avverkat en mindre skog där:


Slutligen blev det ett besök på Liseberg (förvånande, eller hur?). Som jag misstänkte var det en aning mindre juligt så här med regn och plusgrader, fast ändå lika kyligt att gå omkring i. Jag såg till att få se lite av allsången med Jullotta och dagens gäster Sarah Dawn Finer och Arvingarna, och småsjöng till och med då och då. Jag fick också testa våffelstället för första gången, så jag fortsätter att vidga mina vyer även inom Lisebergsområdet. Och ljusen, dem kan man ju titta på flera gånger utan att bli mätt.



Och så är ännu en hektisk nöjeshelg till ända och jag rätt motvilligt ensam igen med den olästa kurslitteraturen, stressen och en ny vecka att ta itu med. Det hade absolut inte gjort mig något om den här helgen hade varit minst en dag längre.

fredag 28 november 2008

En sorts sevärdhet

Nu börjar det gå upp för mig vad julhandelstider i Haga innebär.

Det betyder tydligen att man har stora turistbussar stående på tomgång nedanför fönstret flera gånger om dagen. Det dova mullrandet som sprider sig genom betongväggar och skelett är kanske inte precis en effektivitetshöjare när man pluggar, och det är inte heller avgaslukten. Men de små pensionärerna som står och vaggar kacklande på trottoaren med sina gigantiska handväskor och kassar i armhålorna är faktiskt ganska lustiga att se.

Jag ska nog överleva det här också.

onsdag 26 november 2008

Mer lättlurad reklam på mindre språk?

Jag och en person som jag ofta mejlar och chattar med brukar roa oss med att försöka lura reklamen inne i Gmail, vilken då och då med kuslig träffsäkerhet sniffar sig till känsliga ämnen i det vi har skrivit. Andra gånger får vi förstås helt ointressanta resultat, men det är i alla fall lite skojigt att experimentera med det här och jag tänker på det med jämna mellanrum.

Efter en liten chatt idag gick jag med extra stor nyfikenhet in i arkivet och tittade efter reklamen som serveras intill, eftersom chatten hade förts på svenska och isländska lite huller om buller. Och resultatet blev intressant nog enbart annonser på danska! Ja, det kan ju tyckas vara lämpligt om de på något sätt ska vända sig till båda sidorna i vår blandinaviska kommunikation, så visst, okej. Fast jag köper nog inte fler danska varor och tjänster för att jag pluggar isländska.

Veckans upptäckt 2

Jag insåg att jag visst håller andan när jag passerar bakom någon, om det så är en människa, ett djur eller ett fordon. Ja, till och med när bakändan på en spårvagn svänger förbi mig. Det är väl säkrast att vara konsekvent.

Veckans upptäckt 1

Eftersom jag kom till Göteborg i januari borde det ha varit mörkt en stor del av dagen även under min första tid i stan, men ändå märker jag varje dag nu att jag visst inte har sett de här vyerna i mörker, så upptäckandet fortsätter.

På eftermiddagen idag hamnade jag som så ofta vid älven, och blicken fastnade förstås på det skvalpande svarta vattnet intill kajkanten där jag gick. Jag hade nog väntat mig att jag skulle finna det en aning skrämmande, men till min förvåning fick jag bara en känsla av att jag skulle kunna kliva ner och gå på den där mörka ytan.

måndag 24 november 2008

Lika bra att hänga på

Så jag och Pinglan hade alltså en liten reunion med en av de bara två andra som vi gick i samma klass som under hela grundskoletiden. Jag släpade givetvis med mig dem upp på Skansberget för att titta på utsikten. Det känns alltid lika underligt när jag är den som förväntas veta mest om stan och kunna komma med tips och vara påhittig. Lika konstigt är det när det plötsligt slår mig att jag är omgiven av folk hemifrån, folk som fattar vad jag pratar om och ser världen som jag själv gör. Och ja, jag säger det igen, det var riktigt lyckat!

Dessutom, jag börjar faktiskt tro att det går att tvinga fram julkänslor. Efter att jag har blivit bjuden på glögg, känt dofter från knäckkok och lussekattsbakning, fått en egen påse saffransbullar i present och börjat jobba i mig innehållet, Lånesyrran har premiärspelat julmusiken och Himmelska Hyresvärden adventsstädat och pyntat lägenheten till en julmysig grotta, granen nere på gården har blivit tänd, snön har lagt sig i skarvarna mellan gatstenarna i ett julskyltat och maximalt gammaldagsmysigt Haga och jag därefter toppat med årets första (utgår vi väl ifrån?) besök på Julliseberg har jag nog ändå kapitulerat inför det faktum att det bara är en månad kvar till jul. (Bara? En månad är ju skitlång tid! I teorin alltså.)

Ställ upp lite granar, häll på fejksnö och fixa stämningsfull belysning i stor skala, låt stadsbor åka skridskor på en övertäckt fontän, ställ ut lite hantverk, släpp ut julfåren och låt mycket folk trängas bland mängder av glittrande julpynt så kan inte ens jag låta bli att bli helgmysig inombords. Att det sedan var adventskyla i luften när vi var ute gjorde väl sitt till. Kommer jag tillbaka och det är regn och tio grader varmt kanske jag ändrar mig igen. Eller går det inte att tappa julstämningen förrän julen är över, nu när den väl har infunnit sig?

Nej, nu blir till och med jag trött av att försöka läsa mina långa meningar (eller så är det för att jag redan borde ha sovit vid det här laget). Jag kanske ska gå över till att författa en önskelista i stället.

Ho ho!

Återträffarnas bästa vän

Ska jag verkligen blogga om Facebook? Är inte det lite efter? Nja, det finns nu fortfarande många människor i min närhet som inte riktigt har förstått varför jag gillar detta fenomen, och en del som till och med själva har registrerat sig men ändå inte gett det någon verklig chans, fast jag tror att också de skulle kunna ha nytta av det om de bara försökte. (Jodå, jag förstår att man kan överleva utan också, men jag anpassar mig ju ändå alltid efter alla andra och vill nu bara få dela med mig lite av mina egna erfarenheter.)

Jag vill se Fejan som den där stora, självuppdaterande adressboken som den nog är tänkt som, och det är väl därför jag blir lite ledsen när folk jag gillar försvinner därifrån. Fast det är förstås ändå värt att vara kvar för allt som faktiskt funkar. Jag har ett antal kontakter som jag inte har pratat med mer än kanske med några ord precis när vi hittade varandra. Men jag kan fortfarande hålla mig lite uppdaterad om var de bor, vad de gör, när de gifter sig och får barn och sådant där, vilket är precis lagom med många. Och behöver jag en vacker dag få tag i någon har jag i bästa fall kontaktuppgifterna där, eller kan skicka ett meddelande direkt till den personen. Perfekt!

Speciellt gillar jag att upptäcka hur folk jag inte har träffat sedan femman eller nian eller så, och som jag kanske inte ens vågade tilltala på den tiden, har vuxit upp till helt vettiga vuxna med liv och intressen inte helt olika mina egna. Jag blir på oerhört bra humör av något så enkelt som att helt flyktigt byta några ord med bekanta från barndomen. Och ja, jag är en sådan som kan komma över saker, glömma och förlåta och därför gillar återträffar också, även om jag nu bara har varit på en så här långt.

Utan Facebook skulle det sannolikt dröja mycket länge innan jag nåddes av rykten om folk som flyttat till samma stad som jag själv till exempel. Om det alls hände. Men nu kan jag få chansen att upptäcka det omedelbart, skicka en liten vänlig vinkning som välkomnande och sedan rätt vad det är hitta ett personligt mejl i inkorgen. Så visar det sig att någon som jag delat bostadsområde med under hela uppväxten plötsligt bor lika nära mig igen, fast nu i en helt annan stad femtio mil hemifrån. Och så sitter vi en dag där på ett kafé, tre av de där tysta klasskompisarna som inte märktes, och alla är vi nu vuxna och sociala, har erfarenheter, kan klara oss själva och prata om ditten och datten och ha fasligt trevligt!

Sådant kan ju förstås hända en även om man inte finns på Facebook, men då ska man nästan göra som Pinglan och hålla koll på folk via andra som ändå är aktiva där. Och när vi nu kanske till slut gör allvar av våra idéer om att ordna en riktig återträff är det just tack vare att Fejan gör det inte bara möjligt utan till och med busenkelt att samla så många av oss på en gång.

Jag finner det här så enormt fascinerande! Kan ni inte se varför, åtminstone lite?

Kan inte, hinner inte, borde inte

Uppkopplingskrångel, allmänt trilskande dator, ytterligare teknikproblem, sömnrubbningar och förskjuten dygnsrytm, duktig pluggpanik och dåligt samvete över att inte kunna höra av mig till och träffa trevliga människor som väntar.

Det kunde ju vara betydligt värre, så klaga är absolut onödigt, men jag får nog acceptera att även bloggrapporterna kommer lite i ofas ett tag.

Är det förresten sant att näbbmöss har extra kort livslängd för att de är så stressade att hjärtat blir utslitet i förtid?

lördag 22 november 2008

Stora nyheter

Jag befinner mig i samma stad som Bill Gates!

Fast jag kan inte riktigt komma fram till vad det innebär för mig personligen.

Då är det nog nästan mer avgörande att jag har tv:n på. Jo, det är säkert. Det kom nämligen till min kännedom att vintersportsäsongen har börjat, och jag måste säga att så trevlig som den här förmiddagen var kan det nog bli mer tv-tittande under vintern.

Mörkerutsikt och lite kvällsfantasier

Hade jag varit mörkrädd skulle jag antagligen gå miste om sådant här, så vilken tur att jag är lite dumdristigt oförsiktig ibland. Äsch, nu var det inte särskilt farligt uppe på Skansberget när jag var där uppe ikväll, trots att det var mörkt och de flesta som befann sig där var beväpnade med hundar. Det var bara lite kallt om fingrarna som skulle försöka hålla kameran någorlunda stadigt.

Idag har nämligen något som liknar vinter kommit även till Göteborg. Ett tunt lager florsocker låg pudrat på pepparkakshustaket mittemot när jag tittade ut i morse, och stannade underligt nog kvar hela dagen. När jag sedan kom ut i frostkylan började jag så smått fundera över om jag verkligen kommer att kunna hålla mig till sommarjacka ända fram till jul, vilket är planen. Fast nu frös jag inte om mer än händerna i alla fall. Om den mäktiga utsikten hade med saken att göra vet jag inte riktigt.

Åt ena hållet. Julgranen som sticker upp borta till höger är alltså det maskerade Lisebergstornet.


Åt andra hållet. Ni känner antagligen igen Masthuggskyrkan, som för enkelhetens skull inte har klätt ut sig till gran.


Vad härligt spökkusligt det är när gamla tysta stenbyggnader står och lyser med dörren på vid gavel i kvällsmörkret!


På nervägen tog jag trapporna, och hittade då tjusiga istappar som hängde och dekorerade valvet som hyllpapper. Men just när jag skulle studera dem närmare hördes tunga steg som närmade sig i trappan ovanför. För att inte skrämma killen som var på väg ner lämnade jag därför det mörka valvet och begav mig ner på de myspysigt julskyltade gatorna i idyll-Haga igen. Från spökhistoria till Kajsa Kavat på en halv minut. Här är allt en saga.

torsdag 20 november 2008

Skillnad

Efter tips från Nische var det faktiskt rätt enkelt att åtgärda åtminstone det värsta skramlet på cykeln. Att jag inte kunde tänka ut det själv! Men huvudsaken är att det verkar lite bättre nu.

Nere på gården upptäckte jag förresten att utegranen hade kommit på plats, med belysning och allt. Nu ser det väldigt mycket ut som när jag först kom hit, så även om jag inte direkt känner av att det snart är jul så börjar jag i alla fall märka att jag nästan tagit mig varvet runt.

Fast förutom att det ser ungefär likadant ut som då är det inte mycket som är sig likt sedan i januari. Till exempel är jag betydligt oljigare om händerna nu.

tisdag 18 november 2008

Några första

Halva bloggosfären har redan hörsammat Lottens uppmaning och om jag inte ska hamna alldeles vansinnigt på efterkälken får jag ta och snabba mig lite nu. Å andra sidan bör det gå ganska fort, för trots att jag har ett så fantastiskt minne har jag en känsla av att det inte verkar så den här gången. Den som lyckas klämma ur mig ett intressant större avslöjande utifrån någon av dessa punkter ska få ett bokmärke.

Första gången jag ...

1. ... åt tacos var garanterat hemma med familjen någon gång under min uppväxt. Men allvarligt talat, ingen kunde väl förvänta sig att ens Superminnet Flinn skulle komma ihåg ett sådant tillfälle? Antagligen hände inget mer uppseendeväckande än det vanliga, nämligen att alla spillde och blev kladdiga om händerna.

2. ... körde bil var jag 16 år och absolut inte alls mogen för det. Jag körde runt, runt på en parkering, var livrädd och tänkte hela tiden på hur absurt det var att lilla jag skulle antas ha kontroll över den stora jättebilen. Efteråt var jag totalt utmattad.

3. ... sov i tält kan jag nog ha varit fyra år, eller fem. Det var väl i alla fall med mamma och pappa i en skog någonstans. (Kan man få närmare besked av någon expertkommentator kanske?)

4. ... drack alkohol skulle jag bara kunna redogöra för om jag fick "drack" och "alkohol" definierade för mig först. Hur som helst var det inte mycket, inte spännande, inte hemskt och inte gott.

5. ... fick ett jobb var jag 16 år och blev ungdomspraktikant på kafé. Jag var nog i alla fall mer mogen för det än för bilkörningen den sommaren.

6. ... stod på en scen är svårt att säga. Vad kan vara det första som räknas tro? Klassens sångframträdande på första skolavslutningen? Jag avskydde för övrigt den sången, mer specifikt det evighetslånga å:et vi skulle hålla ut i "om våååååååååååååren". Att haka upp sig på bagateller är en bra hjälp för minnet i alla fall.

7. ... svimmade var när jag vid 13 års ålder hade vattkoppor för andra gången, hade hög feber, knappt kunde äta och absolut inte orkade vara uppe, men ändå var så äckligt präktig att jag trodde att man måste göra som vanligt och därför bad mamma om lunch. Väl vid matbordet insåg vi båda att det inte var någon bra idé och på väg tillbaka till mitt rum fick mamma fånga upp mig när jag gjorde en liten paus genom att säcka ihop på hallgolvet. (Den andra gången kunde ha kommit i somras, men gjorde det tack och lov inte. Att svimma är inget att sträva efter.)

8. ... svarade på en fånig enkät minns jag inte, eftersom de har varit så många. Fast här har vi en definitionsfråga igen. Enligt min mening kanske jag aldrig har gjort det.

Och nu uppmanar jag inte vidare, för det tycks mig onödigt.

En vanesak

Ni minns kanske att jag var närmast rädd för spårvagnarna när jag flyttade till Göteborg? (Om inte finns en miniblogg om det i sidmenyn här i bloggen.) Därför är det intressant att det nu har gått så långt att jag ser dem som det naturliga färdmedlet om det inte går att cykla, och har gått och blivit skeptisk till helt vanliga stadsbussar som ju finns överallt.

Jag fick också ett mycket tydligt exempel på detta när jag kom från Linköping i söndags och ställde mig på hållplatsen utanför Centralen. Nästan omedelbart kom en buss som jag visste gick förbi hemma hos mig, men eftersom jag hade packning tyckte jag att det skulle vara enklare att ta vagnen och väntade gärna de två minuter extra som jag visste att det skulle ta innan nästa lämpliga spårvagn kom (jag har ju några linjer att välja mellan). Men antagligen hade jag gjort likadant utan packning.

Att min hjärna alltid ska överdriva allting! "Vad ska man ha bussar till när det finns spårvagnar?" liksom. Och så blir man väl lite bortskämd av att bo mitt inne i stan precis intill en av de stora spårvagnsknutpunkterna. Inte bra. Att bli för van vid det alltså.

På tal om det, eller något i närheten i alla fall, min cykel mår verkligen inte bra.

Uppsikt

Ironiskt nog dröjde det ända tills det blev senhöst och mörkt innan jag insåg att jag faktiskt kan se toppen på Lisebergstornet från mitt fönster, för nu lyser det så fint över taken på eftermiddagar och kvällar. Ingen göteborgare tycker väl att det är något speciellt med det, och tornet syns ju nästan överallt i stan, men det är ändå toppen på Nordens största nöjespark jag tittar på. Ju.

måndag 17 november 2008

Förarfritt över helgen

Nu vet alla precis allt jag har gjort den här helgen. Själv undrar jag vad min cykel har haft för sig under tiden. Det verkar i alla fall ha gått vilt till, för idag hittade jag den i en buske på gården. Den var också så trött och sliten att den med nöd och näppe tog mig till min föreläsning. Ljudet den gav ifrån sig känner jag igen från en gång i somras, men då tog jag ändå risken och gjorde en långtur på Hisingen, och sedan dess har det konstigt nog varit bra igen. Bra för att vara den cykeln i alla fall. Men nu är jag allvarligt orolig. Den får bara inte heldö nu, för det skulle bli så besvärligt utan cykel. Hoppas att en natts vila räcker.

Lite fler bilder från Linköpingsbesöket

På Campus Valla:
De nya studentbostäderna på Colonia var fortfarande en byggarbetsplats när jag lämnade stan förra året. Nu stod de där färggranna i det grå duggregnet.


Nya möjligheter till snabbt ätande hade dykt upp här och var på området sedan min tid.


Oftast är det totalt avståndstagande som gäller, men någonstans djupt därinne finns en pytteliten stolthet över att jag en gång i tiden faktiskt var I:are.


Campushallen hade svällt något enormt sedan vi senast sågs. Jag hade väl läst något om en kommande friidrottsarena för länge sedan, men kunde visst inte föreställa mig att det skulle bli ett hus av det.


Bakom Campushallen hade någon slängt ut en bussgata. Ja, de har ju gott om dem i Linköping, så det förvånar mig inte att det blev en över att lägga här också.


På stan:
Parken vid S:t Larskyrkan hade verkligen fått en ansiktslyftning. Förr lockade den främst till sig kajor av både fågel- och fylletyp, men nu fanns där en mängd intressanta saker för oss andra att titta på och göra också.


I bowlinghallen var det mörkt fast det var mitt på dagen. Jag kan ju alltid skylla mitt resultat på det och att jag inte såg pilarna på golvet.


Slottet har jag alltid klagat på för att det inte ser ut som något slott. Men utan löv på träden syns det ju från fler håll, och ja, nog har jag sett oslottigare slott ändå.


Även på, eller snarare kring, Stora torget hade det hänt en del. Men jag kände ändå igen mig tillräckligt väl för att vara den som kunde förklara vägen när en nykomling i stan kom fram och bad om hjälp. Så trevligt att ha en stad förutom hemstaden att resa till och känna sig rätt hemmastadd i!

Bra i Linköping

Det har funnits några enstaka saker som jag under mina jämförelser av städerna Göteborg och Linköping har erkänt för mig själv var bättre i Linköping. Nu när jag åkte tillbaka och tog en ny titt har jag faktiskt hittat ännu mer att vara positiv till:
  • Domkyrkan. Det var ändå min första domkyrka, men det är nog inte bara det, för jämför man med Göteborgs domkyrka är den här klart mer imponerande. Läget på en slätt i kombination med att det inte finns så många andra stora kyrkor i Linköping bidrar väl till att man ser den nästan överallt, men den är verkligen stor och ståtlig också. Det drar jag mig för att säga om Göteborgs domkyrka. Däremot har Göteborg ett antal andra kyrkor som skulle kunna mäta sig med den östgötska domen.

    Domkyrkan.

  • Trädgårdsföreningen. Under sommaren var faktiskt trädgårdsföreningen i Göteborg något av det mest storslagna jag sett i trädgårdsväg. Ändå kan jag inte riktigt släppa mina tidigaste leriga intryck av den, de som fick mig att för första gången sedan flytten hit tänka "men det var i alla fall bättre i Linköping". Fast okej, jag vet inte vad jag tycker längre och kan definitivt inte motivera eventuella uppdykande åsikter. Jag låter det vara oavgjort så länge.

    Tjusig belysning som inte kommer till sin rätt på ett sunkigt mobilfoto.

    Det är fint även i dagsljus, även i november.

  • Urrondellhunden. Jag såg den det första jag gjorde när jag kom till Linköping i torsdags. Den stod där den skulle stå. Eller ja, efterträdaren till urhunden då. Men jag såg den första också, den som startade hela den där rondellhundsrörelsen. Dessutom, här har vi en ordvits som skulle stå sig väl i självaste ordvitsarnas huvudstad: Hundringen. Love it!

    Jodå, hunden är faktiskt med på bilden. (Arkivbild, därav grönskan.)

  • Campus Valla. Ett riktigt campusområde. Antagligen föredrar jag det främst för att det är vad jag vande mig vid först, men nu när jag har något att jämföra med tycker jag ändå att det helt enkelt passar mig bäst. I Göteborg trivs jag visserligen med att träffa på vanliga människor varje dag och inte bara vara bland studenter, men i Linköping verkar det nu verkligen ha utvecklats en riktig campuskänsla, vilket de väl också har strävat efter. Fast annars är det ju egentligen bara att vara glad över att ha fått uppleva båda varianterna!

    På ett campus med tusentals studenter på ett och samma ställe behöver ens cykel aldrig känna sig ensam.

  • Universitetsbiblioteket. I Göteborg har jag två bra universitetsbibliotek med min kurslitteratur inom räckhåll. Fast jag lyckas inte gilla dem som jag gillar "mitt" universitetsbibliotek i Linköping. Det är ett riktigt bibliotek, med massor av böcker, ordentligt ordnade som de ska på ett bibliotek, och inte som i Göteborg enligt något mystiskt system som blandar olika sorters sortering och som jag aldrig blir riktigt klok på.

    Smygande bland hyllorna med språkvetenskapslitteratur.

Fast på det stora hela har väl inte Linköping något att erbjuda som inte Göteborg har någon motsvarighet till? Eller kanske ändå? Eller inte? Äsch, vad ska jag bestämma det för? Det är väl ingen tävling heller. Man får gilla mer än en sak och mer än ett ställe. Tror jag.

Träningsvärk

Tydligen är det inte samma muskler i lår och rumpa man använder när man går uppför trappor och berg som när man bowlar. Det märkte jag igår, redan en kvart in i mitt första bowlande sedan 1900-talet. Sedan tappade jag tempot och förlorade snabbt ledningen.

Men så roligt det var! Jag frågar mig själv hur jag har kunnat låta det gå så många år mellan gångerna.

Nästan ännu mer undrar jag i vilken riktning det kan ha påverkat mitt resultat att de uteslutande spelade schlagermusik i bowlinghallen.

söndag 16 november 2008

Götet igen

Efter ännu en problemfri bussresa kom jag på kvällen tillbaka till ett överdådigt pyntat och upplyst Göteborg. Lustigt, det kändes som om jag hade varit borta så länge att jag först undrade hur jag skulle kunna återanpassa mig till det vanliga livet här i storstan. Fast det är ju bara fånerier att tänka så. Förresten är jag redan pluggstressad och sitter uppe för länge igen, precis som det ska vara.

lördag 15 november 2008

Lördagen i korthet

Tornby. Oväntat lite folk för en lördag. Ikea. Tillhörande snabbmatslunch. Nostalgitripp på Maxi. Fick låna den lilla snabba röda och lite göteborgsmusik till bilstereon. Testade 120-väg för första gången. Kalasade i Mjölby med egna och andras roliga släktingar. Mycket socker (mums!). Tillbaka till Lkpg, bästa kattleken och filmkväll. Avrundning med grupparbete i tv-spelsform.

fredag 14 november 2008

Fredagsrapport från Linkeboda

Bussresan igår gick perfekt. Det var så härligt att sitta där i mörkret på mitt eget säte i lugn och ro och ha fullmånen lysande ner på mig. Och det gick så helt utan besvär att det kändes som ett mycket gott alternativ till tåget, särskilt på den här sträckan. Eftersom jag inte åker mycket bil nuförtiden var det också trevligt att se de där vyerna man får från resor på bilvägar men inte från tåget.

Så är jag alltså tillbaka på brottsplatsen. Om det är jag eller platsen som är den största boven i dramat är oklart, men hur som helst är stan sig ganska lik.


Bilden är orättvis, om är fullständigt sann. För minns jag Linköping som en leråker i novemberregn så har inget ändrats, eftersom det så här i den yttersta utkanten är så uppenbart att stan ligger placerad just på en lerig åker.

Men det har gått fjorton månader sedan jag flyttade härifrån och elva sedan jag senast var på besök, och med tanke på hur mycket som har hänt med mig under den tiden förväntade jag mig nästan att detsamma skulle gälla för stan. Ändå var jag mycket osäker på vilken min reaktion skulle bli. Fast så mycket hade nu inte hänt på det stora hela. Lite nya hus här och var förstås, och ombyggnationen av Bergsrondellen som jag väntat på i flera år har kommit igång på allvar. Inte mycket tycks ha försvunnit, förutom de enda grannar här på gården som jag brukade hälsa på.

Dagen har inte alls varit så grå som vädret. Jag började med ett besök hos frisören. Det kom ganska spontant, och var väl ett lite fuskigt sätt att slippa välja någon ny frisör i Göteborg, men visade sig vara ett utmärkt beslut för både ekonomi och humör. Antagligen var det den bästa klippupplevelse jag varit med om (och jag som var så nöjd över att jag inte skulle komma tillbaka efter den senaste, eller som jag trodde sista, gången jag var där innan jag flyttade). Den här gången träffade jag på en ung, glad, punkig tjej, som varken använde mitt förnamn en enda gång, klagade på torrt hår eller frågade efter när jag senast klippt mig, och som till och med tyckte att vi skulle kunna kapa mindre än jag själv föreslog. I stället för det vanliga tugget pratade vi nu om Grycksbo, Ullared, Varamobaden och andra intressanta platser, och jag tyckte att det var givande att få träna på att uppmärksamma Linköpings goda egenskaper. Därutöver blev jag nöjd med själva klippningen, även om jag sedan sabbade frisyren genom att traska omkring ute i duggregn i flera timmar.

Det blev lunch på fin restaurang med riktigt god mat och därefter tog jag mig en titt på mitt gamla universtitet. På campusområdet hade det i alla fall hänt en hel del sedan min tid. Och när till och med de största traumatiska upplevelserna börjar förvandlas till nostalgi (detta är mitt andra exempel, och tydligen är den tid jag behöver för att bearbeta sådana saker omkring nio, tio år) känns det väldigt bra i magen. Jag gick nu där och kände visserligen att jag var en utböling, och tyckte att folk såg på mig som en sådan, fast ändå med nyfikenhet snarare än något annat. Och jag tyckte till och med om alla dessa unga, främmande studenter jag mötte som pluggar i en helt annan värld än jag gjorde, fast ändå på samma ställe. Jag gick in i deras bokhandlar, de som en gång var mina, och de var fortfarande fullproppade med riktigt intressant kurslitteratur inom alla möjliga ämnen, på ett sätt som bara studentbokhandlar är.

Jag passerade alla hus där jag en gång i tiden haft föreläsningar, seminarier, labbar och tentor. Då jag har läst kurser på tio av de omkring sjutton institutioner som då fanns är det inte så konstigt att jag också har minnen från nästan alla byggnaderna på området. Så jag bör faktiskt känna mig lite hemma. Det gjorde jag verkligen. Dessutom förvånade jag mig själv lite ytterligare när jag såg enbart uppskattande på alla förändringar och nymodigheter jag lade märke till. Jag är alltså inte så gammal och trög och framstegsfientlig som man kan tro, som till och med jag själv tror om mig. Det har onekligen hänt stora saker under det senaste året, speciellt i mitt huvud. Vad skönt det var att känna att jag kunde må bra även i den här stan, att jag lagt onda minnen bakom mig och kunde se glada ansikten omkring mig i stället för alla dessa sura icke-servicemänniskor jag bara lade märke till förr. Ingen kan komma och säga att jag inte ger alla en andra, eller sjuttiosjunde, chans!

Sedan promenerade jag vidare längs gamla bekanta vägar, uträttade lite ärenden och gick hem till Exkatten och vilade och gosade med henne en stund. Hon verkar minnas mig mycket väl, och här har vi någon som har bevarat sina rutiner bättre än jag. Tack vare det kan vi fortfarande kommunicera obehindrat med varandra. Jag vet exakt vad hon menar när hon jamar åt mig och hon minns fortfarande de trick jag lärde henne men som ingen har kunnat påminna henne om medan jag har varit borta. Fast när jag började försöka allvarsprata med henne tröttnade hon på mig och låtsades som vanligt att hon såg någon som rörde sig bakom mig.

På kvällen blev det studentspex. Inte det bästa jag sett, men klart godkänd underhållning och passande en dag som denna, då jag försökte återse och återuppleva allt det gamla, fast ändå med nya ögon. Efteråt blev det en liten titt på spektakulär belysning i trädgårdsföreningen.

Det känns som om jag redan har varit här en hel helg, och ändå har det bara börjat. Kanske borde jag försöka sova lite också. Här finns ändå den bästa säng jag någonsin haft. Bilder och många, många fler tankar och intryck från de här dagarna kommer dock så småningom om jag får som jag vill.

torsdag 13 november 2008

Back to the Östgötaslätt

Det här med att åka långfärdsbuss är kanske lite läskigt. I alla fall är jag så stressad och uppe i varv att jag sedan något dygn mest irrar omkring utan fungerande hjärna, och då kan vad som helst bli farligt. För att åtminstone minska risken att hamna fel har jag komihågtoppen på mig.

tisdag 11 november 2008

Snart fattas ingenting här

Löjligt glädjeämne, jag vet. Men jag kan inte hjälpa det.

måndag 10 november 2008

Stor och grå

Efter häftigt regn med tillhörande blåst verkade det som en bra dag att gå ut och spana efter paraplylik. Men kanske hade det regnat och blåst för mycket, eller så var det för att det var måndag som gatorna var så nystädade och papperskorgarna så nytömda. Jag tröttnade i alla fall rätt snart och gick för att titta på en lyxbåt som jag hade läst om i tidningen. Den var visserligen stor, pampig och blank, men så tråkigt enfärgat grå! Det kunde ju nästan ha varit ett militärfartyg. Dessutom ligger den nu och skymmer hela Stenpiren för mig.

Det skulle förstås ha funnits något på bilden att göra storleksjämförelser med, men den grå färgen syns ju i alla fall.

söndag 9 november 2008

Utsiktstoppen: Masthuggskyrkan

Personliga erfarenheter av platsen: [5]
Det tog mig ungefär en månad från att jag kommit till Göteborg tills jag oplanerat en dag letade upp vägen upp till Masthuggskyrkan. Men då hade jag ju inte riktigt kommit på det här med de fina utsiktsmöjligheterna här i stan heller. Sedan dess har jag dock varit här många gånger. Under de varma dagarna i maj satt jag här och pluggade i sol och fläktande vind, och så fick jag en lagom promenad och lite utsikt på köpet. Fast jag kan förstås gå hit lite när som helst när jag känner för det, och nu blir det minst ett par, tre gånger i månaden. Det är ett av de tre ställen jag helst och oftast hamnar på under mina promenader. Visst kan det vara lite skumma typer här ibland, och visst blåser det rätt kallt rätt ofta, men både och kan också vara lite uppfriskande, så det sänker inte betyget.

Tillgänglighet: [5]
För mig ligger det förstås inte lika nära som Skansen Kronan, men fördelen är i stället att det är en precis lagom lång vardagspromenad att gå hit och hem. Jämfört med andra utsiktsplatser är det från mitt håll heller inte särskilt jobbigt att ta sig upp till toppen, och det finns flera bra vägar att välja mellan, så man slipper ta samma väg tillbaka ner. Ett toppbetyg till, helt enkelt.

Utsiktskvalitet: [5]
Jag tänkte först säga att det här måste vara stans bästa utsikt, med tanke på hur mycket man kan se åt nästan alla håll, men det finns nog ändå ett par ställen som kan vara med och slåss om den titeln. Fast jag kan verkligen inte komma på något enda att klaga på beträffande utsikten, så det blir en fullpoängare till. Här kan jag stå och titta på båtar hur länge som helst, följa dem från kajen inne i stan och ända ut under Älvsborgsbron och ut mot havet, eller med blicken följa gatorna hem till mig själv och folk jag känner och se alla andra kända byggnadsverk som sticker upp över hustaken.

Trängsel: [4]
Oftast är det väldigt lugnt runt kyrkan och på klipporna när jag brukar vara här, vilket främst är på vardagseftermiddagar. Under sommaren kan man få samsas med busslaster med turister, men i så fall tycker jag nog att det är värre att oväntat snubbla över nästan nakna människor som ligger och solar i klippskrevorna. Att ligga och pressa utanför en kyrka, och dessutom på ett stort turistmål, skulle jag aldrig få för mig att göra, inte ens mitt inne i storstan när desperationen efter sol och lä blir stor. Hur det ser ut med trängseln andra tider på dygnet kan jag inte uttala mig om, men jag har mina aningar om att platsen har en något annan karaktär kvällstid.

Picknickmöjligheter: [2]
Det finns gott om klippor och bänkar att sitta på, och till och med något som liknar en grillplats, men jag ser ändå inte det här som ett picknickställe. Det är lite för omysigt för det. Allt klotter och skräp på vissa delar av området vittnar dock om att det här är ett ställe för flera olika slags aktiviteter. För mig får det nog förbli enbart en utsiktsplats.

Totalpoäng: [21]
Jag hade på känn att det skulle bli höga poäng här, eftersom jag verkligen gillar den här utsiktsplatsen. Och har man inget att klaga på kan det ju inte bli mycket att dra av för heller. Jag har hört att det är ett populärt ställe att fira in nyåret och titta på fyrverkerier på, och det kan jag föreställa mig, men hur väl det stämmer kommer jag antagligen inte att få anledning att undersöka i år i alla fall. Fast vanliga promenader i dagsljus hit duger bra de också.


Bilder finns i inläggen jag länkar till i det första stycket.

Tröksaker som kostar dyrt

Jag borde väl gå och klippa mig igen snart också. Och eftersom det gick sådär förra gången borde jag antagligen välja en annan frisör den här gången. Om jag hade gått efter tipsen jag fick hade det kanske inte behövt bli så här besvärligt en gång till.

Egentligen borde jag väl gå till optikern och tandläkaren också. Tänk att det alltid klumpar ihop sig så här! Tja, lite kan det förstås bero på att jag alltid bara pratar om det utan att göra något åt det, och så glömmer jag bort det igen till nästa gång jag kommer på att jag borde gå och klippa mig.

Bokhandelsuppföljning

Just det, för att komplettera min genomgång av bokhandlarna i Haga måste jag förstås tala om att jag till slut har varit inne på Clara Bookshop. Det är märkligt hur vissa saker tar mig evigheter att kolla upp, medan jag snabbt besöker och undersöker ställen som varken vanliga turister eller bofasta ens funderar på.

Det här är alltså dessutom en butik som jag passerar dagligen. Därför var det kanske inte så konstigt att det var helt spontant när jag väl gick dit. Jag skulle bara ta en promenad, men när jag stod på gatan utanför, det började skymma och såg så mysigt varmt och ombonat ut innanför fönstren kunde jag inte motstå frestelsen längre. Precis som jag misstänkt av det jag sett utifrån skulle det bli ett snabbt avklarat besök, men eftersom jag valde att gå dit när det var ovanligt mycket folk i den lilla butiken förlängde jag nog i alla fall tittandet med en halv minut eller så.

Efter denna långa inledning ska jag väl komma med något slags omdöme också. Och jodå, nog fanns det ändå en hel del fint där att titta på.

Lättrotad

Jag har tänkt lite på det och inser att det här skulle kunna bli en öst-västkonflikt utan dess like. Jag kommer att betrakta min egen bror som stockholmare. Själv har jag givetvis generationers göteborgarblod i ådrorna.

Nej just det, jag kan ju inte ens uttala Göteborgskex rätt.

Okej, jag gör väl som vanligt då och växlar ståndpunkt beroende på vem som för stunden behöver försvaras mest.

Så här går det när man inte har några starka rötter.

Kex

(Jag har googlat lite och insett att det här har diskuterats i stort sett överallt och hela tiden, och oftast med åtminstone några insiktfulla deltagare i varje diskussion, men jag är tvungen att skriva ner det en gång för min egen skull, för jag vet att jag behöver det. Dessutom ska jag försöka skriva om uttal utan att använda fonetisk skrift. Spännande.)

Det gick åt en del kex och kexchoklad under sommarens utflyktande, vilket på nytt aktualiserade ett ämne som redan förföljer mig sedan jag flyttade till Göteborg. Och det bevisar också hur vanligt ett ord som kex är, trots att man kanske inte tror att man använder det så förfärligt ofta.

Västkustborna är besatta av mitt uttal, åtminstone har jag diskuterat det här med i stort sett alla nya bekanta västgötar, bohuslänningar och hallänningar här. (Nu håller jag mig till utlänningar för att få det lite lugnt ett tag, för de är mest bara uppriktigt intresserade av hur jag vill uttala saker på svenska.)

Hur som helst. Jag uttalar alltså kex med ett k-ljud i början. I den här delen av landet använder man tydligen främst uttalsvarianten med tj-ljud. Notera att jag inte lägger in några värderingar i detta, för jag är intresserad av språkliga företeelser och iakttar främst fenomenet här. Dock blir jag själv, så fort jag vågar uttala ordet, bemött med nedlåtande kommentarer, skratt eller skämtsamma frågor om huruvida jag uttalar kyrka likadant. (Nä, men förresten heter det egentligen tjôrka, varför säger du inte det? Skulle jag kunna säga, men det gör jag inte.)

Jag brukar aldrig riktigt orka argumentera, trots att jag har både det ena och det andra att komma med. Bara en sådan sak som att de här människorna faktiskt inte ens tycks kunna enas om hur de ska uttala kiwi borde jag ju kunna utnyttja. Men annars kan jag i alla fall bättre, eftersom jag vet att båda kexvarianterna är "rätt". Ett slött sätt att argumentera för saken är förstås att slå upp ordet i SAOL och konstatera att båda uttalsvarianterna "finns". Men det biter ju inte på någon som bara är intresserad av att döma ut allt som inte tillhör den egna regionala språkvarianten. Så tvingas jag till det drar jag ett djupt andetag och plockar fram mina allmänna språkkunskaper.

Å ena sidan: Vanligtvis uttalas i svenskan ett k med k-ljud framför hård vokal (a, o, u, å), och med tj-ljud framför mjuk vokal (e, i, y, ä, ö).

Här kan jag passa på att tillägga att skriftspråket är ett försök att föra över ljud till tecken, och det är alltså inte i första hand meningen att vi ska rätta vårt tal efter stavningen (även om det nu är det vi länge har gjort, vilket har påverkat utvecklingen av det standardiserade riksspråket, men nu ska vi inte trilla in på några sidospår här). Ett ord uttalas som folk uttalar det, i vissa fall finns det flera varianter som används nästan lika mycket och ofta är variationerna kopplade till geografiska områden. Som i fallet med kex.

Å andra sidan: Ordet kex är ett ord som är lånat från engelskan, nämligen från cakes, plural av cake "kaka". Och där har vi alltså det vanliga k-ljudet före hård vokal.

Det kan ju hända att detta fortfarande inte duger, för jag är en torr och mångordig språknördsakademiker, men då får jag väl hitta på något annat för att bemöta skämten om kyrkor med initialt k-ljud. Hur uttalar ni exempelvis ordet kör? Okej. Och kör? Just det, verbet köra är ett gammalt nordiskt ord, och uttalas normalt med tj-ljud som vi brukar ha före mjuk vokal. Substantivet kör är däremot lånat från franskans chœr "(sång-)kör", som har ett k-ljud i början. Vi har förstås många fler exempel på lånord som vi har plockat in i svenskan med uttal som egentligen inte följer våra regler och som hjälper till att försvåra stavningen.

Inte heller i fortsättningen tänker jag bry mig om att argumentera med folk som bedriver dialektkrig eller bara fuskar som språkpoliser utan att först ha utbildat sig till det. Jag tänker nöja mig med ett enda väl valt ord:

Keps!

lördag 8 november 2008

Sådant jag har hört ofta i år

Nya bekanta i Göteborg säger:
  • "Sa du att du var ny i stan? Och bor i Haga? Hur bar du dig åt då?"
  • "Från Dalarna? Det hörs inte." (Har man inte någon utpräglad variant av någon av de mest kända dialekterna antas man för övrigt vara från Stockholm, har jag börjat förstå.)
De som har känt mig länge säger:
  • "Du som sa att du aldrig skulle flytta söderut igen/att du skulle bo på landet/att du inte gillade blåst ... Och nu bor du i Göteborg!"

Jaja. Sådant där vänjer man sig ju vid att förklara.

Men sedan har vi den oändliga kexdiskussionen. Jag inser att jag måste ge mig in i den till slut, hur uttjatad den än är.

fredag 7 november 2008

Alternativt användningsområde

Om man nu ändå inte tittar på tv:n kan man exempelvis ha den som torkställning för regnvädersfuktiga byxor, ifall det är fullt med ren tvätt i badrummet och man själv vill sitta på den enda stolen.



(Oroa er inte för elektroniken, blöta var inte byxorna.)

Leka Ior

Mitt nya körkort var visst redan klart. Hela processen gick alltså på en arbetsvecka, inklusive snigelpost åt två håll. Vad onödigt att vara ute i så god tid då, när det gamla kortet var giltigt i en hel månad till.

Inte född beslutsfattare

Åh, vad jag har fattat många beslut nu! Usch vad jobbigt, jag är helt slut.

Men någon gång måste man ju bestämma sig. Visserligen kan man teoretiskt skjuta upp beslutsfattandet så länge att valmöjligheterna begränsas allt mer och till slut försvinner, men när det gäller julresor är det ingen bra idé. Det fattar jag. Och har man bestämt att man ska åka, vart man ska åka och vilka dagar man har att välja mellan så borde det ju inte vara så svårt. Men jodå. När man har en hel vecka före jul på sig att resa vill man ju tänka lite strategiskt. När kommer alla andra att åka? Med helg och så många möjliga resdagar kan det förstås tänkas att det inte blir kaos varje dag, men det är nog lika bra att utgå från det.

Jag tycker verkligen illa om att åka tåg. Inte minst kring storhelger. Detta gör väl oviljan att ta tag i saken ännu större. Men så till slut gjorde jag det alltså. Och då, när man har genomlidit alla kval på väg mot valet av ett datum, då ska man välja avgång (det är i alla fall tack och lov rätt lätt, för det finns bara en tid och kombination av tåg som duger åt mig), om det ska gå att omboka eller avboka, vilken plats man vill ha, om man ska hämta ut biljetterna eller få dem hemskickade, hur man vill betala och vart man vill få beställningsnumret skickat. Det är så att man nästan förstår folk som säger att det var bättre förr. All denna valfrihet gör förresten att om jag nu har råkat boka plats på just det tåg som blir åtta timmar försenat, lägger av mitt ute i skogen och inte har någon fungerande toalett, och dessutom på fönsterplats bredvid en iskall vägg utan element, innanför en medresenär av en av alla upptänkliga mardrömstyper och framför någon som gillar att sparka på ryggstödet framför sig, då kan jag inte ens skylla på någon annan!

När jag sedan ska åka tillbaka orkar jag knappt ens tänka på. Har någon annan planerat så långt som till nyår än? Ska jag skicka ut en enkät bland bekanta i Falun och Göteborg för att ta reda på vilka som eventuellt kommer att vara anträffbara på vilken ort före, mellan och efter helgerna? Eller ska jag bara strunta i att planera och se vad som händer? Ja, det är ju enklast för stunden i alla fall. Se där, ett beslut till.

Dessutom hade jag en annan resa att först och främst ta ställning till om jag överhuvudtaget skulle göra. Och sedan, eftersom jag tycker så illa om att åka tåg tänkte jag testa hur det är att ta bussen. Det blir säkert inte mycket enklare, men det är i alla fall väldigt mycket billigare än tåget och så slipper jag bland annat byta. Klart värt ett försök.

Det var det. Nu ska jag bestämma vad jag ska äta till lunch.

torsdag 6 november 2008

Parentes

Bloggen ligger sedan länge efter tanken. Jag som inbillade mig att jag skulle hinna hur mycket som helst av sådana här inomhusaktiviteter när sommarlov och utflyktssäsong var över. Men icke alltså. Och ändå känner jag nu ett starkt behov av att offra lite tid och plats åt att ösa ur mig ett gäng extra meningslösa upplysningar. Jag vet inte vad detta kommer sig av heller, för jag har faktiskt träffat folk idag. Nåja, det ska väl gå ganska fort.

Det var en bra förmiddag att befinna sig på Humanisten, för där stod en kille och delade ut kassar med en massa gratisprylar. Mina utländska vänner var skeptiska. Ja, själv hade jag väl heller ingen större nytta av innehållet, och jag gav till och med bort pastan som "bistånd till tredje världen", vilket jag vill påpeka var ett skämt som gick hem, så ingen behöver bli arg över min oförskämdhet. I kassen fanns bland annat ett gäng sådana där färgglada, blanka, tjocka tidningar som till hälften innehåller annonser och till hälften ohyggligt ointressanta artiklar som jag antar ska rikta sig till exempelvis kvinnor i min ålder. Normalt tittar jag inte ens åt tidningar av det slaget. Men gratis är gratis, och som student roffar man åt sig allt sådant. Färgglada tidningar kan man säkert klippa bilder ur, tänkte jag.

Med en av tidningarna följde en yttepytteliten flaska med en sliskig parfym som faktiskt hette något i stil med Billigt Krafs. Jag lyckades pilla upp korken, tyckte att det mest luktade vatten om innehållet och kämpade sedan i flera minuter för att få igen flaskan. Under tiden rann "parfymen" efter fingrarna på mig, men den luktade ju inget, så det spelade väl ingen större roll. Nu, några timmar senare, efter bland annat städning av badrummet, då händerna borde lukta rengöringsmedel om något, har parfymlukten börjat tränga fram på allvar. Yäk. Jag tror inte att jag kommer att utsätta min omgivning för Billigt Krafs.

På tal om gratisprylar och rabatter förresten. Plötsligt hopar sig presentkorten och rabattkoderna till alla de rätta ställena. Ett företag som jag för evigheter sedan köpt några filmer av tyckte att jag inte handlat hos dem på så länge att de nu ville muta mig med 50 kr i rabatt om jag handlade något, och det dessutom året ut. Ett annat, där jag däremot ofta har handlat de senaste åren, ville bara ursäkta sig för att de skickat mig ett mejl jag skulle kolla på, och för det fick jag också 50 kr i rabatt. Tydligen spelar det ingen större roll om man är trogen kund eller inte just nu. Förresten har jag kvar ett presentkort jag fått till ett tredje ställe, som även det passar utmärkt att handla på sådär framåt juletid. Gott, gott. Fortsätt så.

Och på tal om städning förresten. När jag dammsög upptäckte jag min tv. Haha, jätteroligt. Nej, inte för att den var begravd under damm eller något annat, utan bara för att jag oftast glömmer att den finns. Nu har den till exempel inte varit på sedan i september. Just det minns jag för att det inte var jag själv som tittade på den då. Jag insåg att jag alltså dammar av min tv minst dubbelt så ofta som jag slår på den.

Nåväl, nu ska jag och parfymfingrarna vara duktiga och plugga lite så att vi kan få blogga vidare om roligare saker senare.

onsdag 5 november 2008

Dagens låt

Jag må vara lättroad, men jag tyckte faktiskt att det var lite lustigt att jag idag av en slump (egentligen använder jag inte det ordet, men för enkelhetens skull gör jag ett undantag, för det var i alla fall ingen mänsklig påverkan inblandad) råkade höra Morrisseys "America is not the world" och faktiskt snappade upp några textrader också:
In America, the land of the free, they said
And of opportunity in a just and a truthful way
But where the president is never black, female or gay
And until that day you've got nothing to say to me to help me believe

Jag ville bara dela med mig av det så att jag kan gå och sova sedan. (Puh!)

Jag har räddat Island!

Det där med att nätshoppa böcker från Island var visst inte det enklaste, kom jag ju fram till efter några dagars letande, men hittade som sagt i alla fall en nätbokhandel som säljer begagnade böcker även till utlandet. Och varför inte länka till den, när jag nu faktiskt glatt tänker rekommendera den? Det kan ju hända att någon kommer hitsurfande på jakt efter samma sak som jag, och i så fall är mitt tips: Haraldur íkorni.

Det här var en lite speciell upplevelse. Lite som när näthandeln var ny och man precis hade upptäckt den och funderade på om man skulle våga ... fast på samma gång precis tvärtom. För nu vet man ju ändå hur det "ska" vara, i alla fall hur det brukar vara på de stora företag vi i vanliga fall köper böcker och annan underhållning av.

Förra torsdagen fick jag något slags knäpp och gjorde helt oöverlagt en bokbeställning från nämnda företag. Lite nervös var jag allt, eftersom hela köpet gjordes på isländska. Men med ordboken i handen tyckte jag att det gick bra. Mer nervös blev jag när jag började misstänka att man förväntades betala böcker och frakt innan de skulle behandla ens order, men att det var omöjligt för mig som utriking att veta hur mycket frakten skulle gå på. Jag kunde inte göra något annat än att vänta.

På lördagen kom ett mejl från Harald ekorre personligen, i själva verket en kvinna, på engelska förstås, eftersom jag väl som icke-islänning antogs inte förstå isländska (trots att jag ju faktiskt beställt böcker på isländska via en webbplats helt och hållet på isländska). Haraldkvinnan bad om ursäkt för fördröjningen, på grund av att de anställda hade semester från fredag till söndag. Oj, tänkte jag. Inte hade jag väntat mig att de alls skulle jobba under helgen. Och någon fördröjning hade jag också svårt att tycka att det var två dagar efter beställningen, med tanke på hur länge man kan få vänta andra gånger. Men det är väl jag som är en ovanligt vänligt sinnad kund, kanske.

Hur som helst, jag fick i alla fall lite mer information om det där med frakt och sådant, så allt var under kontroll, förutom att jag ångrade våldsamt att jag av olika anledningar inte hade valt att betala med kort. På söndagen tyckte jag att det kunde vara lagom att skriva tillbaka. Ett tydligt tecken på att jag hade att göra med ett litet och personligt företag var att en och samma mejladress användes till allt, så jag antog att det gick bra att svara direkt på det mejl jag fått. Och jag använde lite fina isländska inlednings- och avslutningsfraser, för att i alla fall hinta om att jag inte var helt obekant med det isländska språket.

Svaret kom som väntat på måndagen. Lite dum kände jag mig förstås, särskilt som jag nog misstänktes inte ha förstått hur jag borde ha gått till väga vid beställningen och därför fick en fin personlig genomgång på engelska med skärmdumpar och pilar och allt. Därefter presenterades en minst lika personlig lösning i form av en specialdesignad fejkorder som gjorde att jag kunde lämna mitt kortnummer utan att behöva handla ännu mer. Och jag blev lovad att de hade totalkoll på vad jag skulle betala och inte.

Jag tog genast itu med det, följde instruktionerna till punkt och pricka och meddelade per mejl vilken sorts frakt jag ville ha, samt tackade så mycket för hjälpen. Det dröjde sedan bara några minuter innan nästa mejl kom, med meddelande om att mitt paket var på väg. Och jodå, nog hade de koll alltid. Ett litet företag var det.

Av nyfikenhet tittade jag på ordernumren och upptäckte att mina två ordrar hade numren (tresiffriga!) efter varandra, så det kanske inte precis går för högtryck på det företaget ens utan ekonomisk kris. Det kändes nästan lite gulligt att allt var så jämförelsevis enkelt och nästan omodernt, men i det här fallet passade det alldeles utmärkt. Och med tanke på hur bra service jag fick var det ju en trevlig upplevelse, trots att det känns lite jobbigt att framstå som dum.

Att köpa begagnade böcker för en isländsk krona som knappt kostar någonting är kanske inte så ädelt, men jag har i alla fall gjort en liten insats för att rädda Island. Det känns fint.

Böckerna kom förresten fram som de skulle, var packade ordentligt och i jättegott skick, så det enda jag har att klaga på är det här:

Ska det inte märkas när man får paket från främmande länder med exotiska språk?

måndag 3 november 2008

Så ska jag se ut de kommande tio åren

Det var dags att förnya körkortet, och då hade jag fått information om att man om man vill kan ta körkortsfotot och lämna namnteckningen direkt hos Vägverket (läs mer om det här). Men eftersom jag fick för mig att det skulle vara lite jobbigt att åka till Mölndal eller över till Hisingen bara för det tänkte jag att tid skulle få gå före pengar och fotot tas någon annanstans. (Nej, inte ens jag fattar varför, för jag är ju en fattig student med relativt mycket tid att slösa bort. Jag är kanske lite dum.)

I slutändan blev det nästan dubbelt så dyrt och tog säkert lika mycket tid som det skulle ha gjort att cykla till Mölndal och uträtta ärendet, eftersom jag nu inte valde att bara springa ner till Linnégatan någonstans, utan åkte på stan och gick i en massa affärer. (Dum var det, ja, helt klart.) Nåja, det blev ju gjort i alla fall.

Bilden ser förstås inte klok ut. Eller jag på den, menar jag. Nu är det väl i och för sig inte meningen att man ska sitta och flina upp sig på körkortsfoton. Det ska ju vara välliknande, och då är det nog bara bra att försöka se lite smånervös ut, eftersom det antagligen är det man oftast kommer att vara när någon granskar körkortet. Men ändå, jag ser ju nästan precis ut som alla dessa yrkesförbrytare som brukar vara med i kvällstidningarna:

Farliga Flinn.

söndag 2 november 2008

Bekant vändning med extra allt

Efter att jag i några dagar hade gått och gnällt lite för mig själv över min både frivilliga och ofrivilliga isolering (jag skrev ju alltså hemtenta den här veckan och egentligen hade jag inte alls tid med några skojigheter, så därför passade det på sätt och vis utmärkt att jag inte hade en enda rolig aktivitet inplanerad, men hjälp så trist och illa för välbefinnandet!) hände det som nästan alltid händer i sådana lägen nuförtiden. Det var faktiskt närapå väntat, så jag blev inte ens förvånad.

Pinglan ringde. Jag vet inte hur hon bär sig åt, om hon känner saker på sig eller något, men det är i alla fall alltid hon som är den första av vännerna att dyka upp igen efter någon liten paus i det sociala livet. Och nu gav hon mig dessutom en morot att bli klar med tentan före helgen, vilket jag redan hade planerat men utan någon egentlig motivering.

Så igår blev det äntligen av att åka till Varberg. Hu, så läskigt, ännu längre söderut! Men jag läste på nätet att gränsen mellan klippstrand och sandstrand skulle gå just där, så det var nog precis så långt man kunde våga sig innan det blev alltför sydländskt, tänkte jag. För säkerhets skull tog jag inte med mig badkläder.

Naturligtvis var det inte ett dugg läskigt i Varberg, bara trevligt och enormt mysigt. Redan när jag klev av tåget kände jag mig som hemma. Tåg kan nog inte klivas av på ett mycket bättre sätt än i en småstad en solig dag när någon står och väntar på en på perrongen. Och det var bara den perfekta inledningen på en toppendag. Pinglan var givetvis en förstklassig värd och bjöd på en massa gott. Vi pratade som vanligt oavbrutet i många timmar utan att alls hinna tröttna, i alla fall sedan jag hade slutat att gapa och stamma hänfört över den bästa lägenhet jag någonsin sett och den sagolikt vackra fruktträdgården utanför, som låg bakom hemlighetsfulla plank vid en fridfull gata mitt i idyllen.

Vi var ute och promenerade också. Vi gick och gick och gick, och det enda som gjorde att vi märkte att även timmarna gick var frostkylan som till slut fick fingrarna att domna bort när skymningen kom och sänkte sig över det alldeles stilla havet. För har jag tur eller har jag tur? Det var absolut vindstilla, solen bländade från den välstädade himlen och allt var bara så ljuvligt det kan bli en ledig novemberdag.

Nej, det här låter ju inte klokt. Jag ska sluta låta som om jag beskriver lättölsreklam och visa lite bilder i stället. Fast den som är överkänslig mot blåa nyanser bör allvarligt överväga att inte titta på resten av inlägget.

Kallbadhuset. Men hur fint det än var så kände jag faktiskt fortfarande inte för att bada.

Havet. Det kan alltså se ut så här i verkligheten? Ja, jag har ju sett det själv, så jag får väl ge mig. Även jag kan nog aktivt gilla havet då (det vill säga inte bara acceptera det).

Fästningen. Av säkerhetsskäl avhåller jag mig från ytterligare kommentarer om den.

Inne på borggården. Fästningsgården? Äh.

Murar och valv är bara så tacksamt att rikta kameran mot.

Utsikt över strandpromenaden. Ser ni den pyttelilla fyren där borta i fjärran? Det kan hjälpa att klicka på bilden. I alla fall, den kan inte ha varit så långt borta ändå, för plötsligt hade vi gått långt förbi den och sedan tillbaka dit.

Dit alltså.

Lustigast på hela dagen var ändå de förvirrade flyttfåglarna, som kom flygande norrut. Får de verkligen göra så? Visst framgår det förresten av bilden att de flyger norrut?

Jag måste bara gnugga in det lite till. Havet. Utan en vindpust på hela dagen. Obegripligt. Men blått.


Som väntat fanns det alltså ett slut även på den lilla tråkperioden. Men att vändningarna blir så överväldigande storslagna när de kommer vänjer jag mig nog aldrig vid. Hoppas jag.

lördag 1 november 2008

Glad igen

Tjoho! Jag är studsande, sprittande, kvittrande glad igen! Fast trött, så studsandet är kanske en smula dämpat ändå.

Jag är i alla fall klar med den hemtenta jag hade att skriva. Vi kan väl kanske drista oss till att misstänka att den hade något med mitt humör den här dagen att göra. Men jag hade gett mig den på att tentan skulle vara klar före helgen, fast deadline egentligen är på söndag (och i själva verket till och med har blivit framflyttad en vecka, men sådant tillåter jag mig inte att lyssna på), och om helgen inte börjar förrän vid midnatt natten till lördag så lyckades jag precis nå mitt mål.

Oj, ska jag förtjäna att ha helg som nästan alla andra nu? Vad konstigt av mig.