torsdag 31 december 2009

Gott nytt år önskar Flinn

Ut med det gamla, in med tulpanerna!

Livet 2009

När jag gick på gymnasiet tillhörde jag ett gäng. Det var ett välorganiserat sådant och vi träffades för vår verksamhet minst varje helg. På dagordningen stod sådant som pose- och poesiafton, dagboksvecka, nobelmiddagar, brädspelshelger och sena nätter med mysprat, sönderpillande av brinnande stearinljus och den eviga diskussionen om vilken musik som skulle spelas och på vilken ljudnivå.

Eftersom vi hade en så tydligt definierad verksamhet hade vi givetvis också årsmöten. Det pågick i flera år, och speciellt åren efter att vi alla hade lämnat Falun hade vi stor glädje och nytta av dem, då det var perfekt att träffas under hemvändarhelgerna och uppdatera varandra om livet. Vi hade dagordning med inslag av varierande grad av seriositet, varsin verksamhetsberättelse, budget och verksamhetsplan. Det var bra för en själv också, för det gav en anledning att summera sitt år och ta fram det som varit mest betydelsefullt.

Efter att dessa årsmöten upphört försökte jag i ett par år sammanfatta året så där kort och kärnfullt i slutet av min dagbok, men av någon anledning tröttnade jag. Jag minns faktiskt inte riktigt varför, men kanske var det för att det ett tag blev för deprimerande att bläddra igenom en bit av livet som det inte varit så mycket med.

Men nu tänkte jag lite smått på vad 2009 har betytt. Först kom jag bara på tre större händelser, men med lite hjälp utifrån insåg jag att jag redan glömt flera viktiga milstolpar i mitt liv. Där ser man vad lätt det är att glömma saker, till och med när man både bloggar och skriver dubbla dagböcker (fast jag skriver dem ju bara, mest för att jag då vet att jag har dokumenterat saker och kan lämna dem därhän, och sedan orkar jag inte läsa det, så det kan ju delvis förklara saken).

Efter denna omständliga bakgrund ska själva årssammanfattningen ändå bli kort och enkel. Det blir mina fem viktigaste händelser i livet 2009:
  1. Mario. Att inte sätta honom överst vore dårskap, för att använda ett av hans egna uttryck. Inte bara för att han är prio ett, utan för allt hans inträde i mitt liv har fört med sig i form av människor, mat och nya infallsvinklar.
  2. Flytten till eget boende. Hur obegripligt det än kan låta så hade jag faktiskt aldrig bott helt ensam tidigare, så visst var det en betydande flytt, om än inte särskilt omvälvande för mitt dagliga liv.
  3. Island. Inte bara för att det var Island, även om bara upplevelsen av detta fascinerande land hade räckt för en tredjeplats, utan för att det var första gången på tio år som jag var utomlands överhuvudtaget.
  4. Examen. Ingen, inte heller jag själv, tog den särskilt allvarligt, eftersom jag ju siktar vidare direkt, men en examen är ändå alltid en examen.
  5. Örhängen. Om man inte ens själv har föreställt sig att man någonsin skulle komma på idén att frivilligt göra sådan åverkan på sin kropp så är det förstås ett stort steg att tvärvända bara så där och göra hål i öronen.
Bubblare: Nötter. De kan sorteras in under punkt 1, men är en lite för stor upptäckt för att inte omnämnas särskilt. Även om jag fullt medvetet förstorar min nötgalenskap för att jag tycker att det är kul, så har nötterna ändå högst påtagligt påverkat min vardagsmeny.

Göteborg 2009

Jag hade inte tänkt vara ute i sista minuten i år, ifall jag alls skulle haka på allt detta evinnerliga årssummerande, men saker blir helt enkelt som de faller sig. Det är skönt.

I år var inte avsett att bli något nytt turistår, men en del har jag ju sett och gjort, så jag gör som förra året och lyfter in den lilla listan från sidmenyn hit.

Sett och gjort i och omkring Göteborg 2009
[x] Blodomloppet [27/5]
[x] Botaniska trädgården [19/8: del 1, del 2]
[/] Delsjön [31/5]
[x] Härlanda tjärn [bl.a. 10/4, 8/9]
[x] Konstmuseet [14/11]
[x] Liseberg [25/4, 2/6, 18/8: Stefan Andersson, 14/11: Julmarknad]
[x] Sjöfartsmuseet och Akvariet [22/11]
[x] Skansen Lejonet [2/7]
[x] Skärgård [11/4: Donsö och Styrsö, 24/8-2/9: Brännö (Galterö, Husvik m.m., utsiktsplats)]
[x] Stadsmuseet [22/11]
[x] Änggårdsbergen [19/8: del 1, del 2]
[x] Östra kyrkogården [2/7, 31/10]

Sedan var det förstås de vanliga tillställningarna som filmfestival, bokmässa (med bloggträff) och kulturkalas (en dag, en annan dag). Och en hel del annat. Även när man tycker att man mest sitter hemma hinner man se en del på ett år, inser jag.

tisdag 29 december 2009

Vad som hände sedan

Tågresan från Borlänge till Hallsberg var så fin och trivsam som en tågresa kan bli. "1:a klass" (med så mycket utrymme att jag inte visste vad jag skulle göra med all plats), lugnt och stillsamt, jag kunde njuta av vintersolskenet över de snöklädda städerna och skogarna och slappna av. Och så var vi i tid till Hallsberg.

Inte för att man tjänar så mycket på det när man ändå har över en timmes väntetid där, vilket sedan blir två och en halv timme (idag på grund av en frusen växel, enligt uppgift), och dessutom får sitta i ett kylskåp till väntrum. Trots att vi var många där var det så kallt att alla klädde på sig allt de hade och ändå huttrade. Mot slutet var man ju tvungen att gå ut på perrongen också, och då förseningen utökades med enstaka minuter i taget gick det sedan inte att gå in heller, så efter en kvart var fötterna (mycket välbekant efter många års skridskolektioner i skolan) bortdomnade. När tåget från Stockholm sedan kom stod dessutom ett annat tåg i vägen på det spåret, då det fått personalbrist (ha!), så det blev spårbyte i sista minuten, och väl på tåget en oändlig röra av för stora resväskor och folk som bytte sittplatser med varandra. Men sedan fick jag sitta ostört (om än bredvid en mycket pratsam gammal man) och långsamt tina upp. Och mat hade jag så jag klarade mig. Man är väl rutinerad.

Lika glad som jag var över den riktiga vinterkylan i näsan i Falun på middagen var jag över den relativt milda luften i Göteborg när jag efter många timmar klev ut från Centralen och ställde mig på busshållplatsen. Och samtidigt som det kändes som alldeles för nyss som jag senast hade en sådan här dryg resdag var det som om det var månader sedan jag senast var i Göteborg.

Men huset stod kvar och rummet var varmt och kändes hemma. Och jag som först bara tänkte gå och lägga mig direkt har nu både packat upp hela gigantopackningen och sorterat in de flesta julklapparna på lämpliga platser (sådant kan ta månader annars!), tvättat upp en tröja och pysslat om mina växter (och jag har fortfarande kryddväxter som lever och frodas!), så nu känns det i alla fall som om jag har gjort något mer än bara suttit och väntat sedan jag gick upp i morse. Jag hade visserligen tänkt vara uppe duktigt tidigt även i morgon, men nu måste jag ju bara kolla om jag lyckas få igång tv-spelet också!

Önskas: logistik med logik

Resdag igen. Efter uppresan är jag mer ovillig än vanligt att packa min väska (som för övrigt var för full redan innan jag fick en massa julklappar att ta med tillbaka) och sätta mig på tåget. Men nu är jag dessutom lite extra sur på biljettbokningen.

Det är i och för sig inget nytt, och jag vet att jag inte är ensam om det. Och det finns nästan hur många exempel som helst på saker man kan reta upp sig på när det handlar om tågresor, biljettpriser med mera. I somras upptäckte vi till exempel att det var billigare att köpa en längre resa med ett extra byte än att gå på det senare tåget direkt.

Och när jag nu sökte efter lämpliga tåg till Göteborg fick jag ett förslag om att ta en buss till Borlänge (fortfarande alltså två mil från Falun) för att där hoppa på ett tåg som faktiskt går från Falun. Men sådant vet man ju inte nödvändigtvis, så det är lätt att låta sig luras. Nu hann jag också köpa min biljett innan jag fick lära mig att man kan filtrera bort buss och X2000, vilket jag naturligtvis kommer att ha nytta av i framtiden, liksom insikten om att man helst ska kunna tidtabellen utantill. Fast i vilket fall som helst kan jag bara inte begripa varför inte det resval som är mest naturligt att göra kommer upp som en träff vid sökningen. Idioti!

Det blev ändå ingen ombokning, så idag är planen att åka bil till Borlänge och där kliva på tåget som kommer från Falun. Därefter vågar jag inte ens gissa vad som ska hända.

måndag 28 december 2009

Mellandag i Falun

Julhelg, förkylning och väder har gjort att jag dessvärre inte har varit ute särskilt mycket under detta jullov i Falun. Jag har exempelvis inte varit nere vid sjön och inte träffat folk och fått chansen att bli påverkad av falumål så att jag skulle kunna driva omgivningen till vansinne med det sedan. Så när det äntligen, så här sista dagen i stan, var dags att gå ut hade jag en del att ta igen.

Det bara snöar och snöar och är visserligen helt otroligt vackert när man varken behöver skotta snö eller köra bil, men eftersom jag vet att alla mina läsare inte delar min snökärlek blir det bara en bild med lite snö på.

På väg ner på stan. Här är parkeringshusväggen som jag får ont i fingrarna av att bara titta på. (Jag var helt säker på att jag skrivit om detta förut, men jag hittar det inte nu. Men om jag säger håll handflatan mot väggen och gå raskt längs med den så kanske det blir mer begripligt?)

Stora torget med rådhus, gran och Kristine kyrka. (Jag fotade torget i december 2007 också.)

Ett par nyheter i stan.

Falun ser i midvinterskymning och snö nästan precis ut som på julkortsmålningarna. Vid den gamla lilla brandstationen vid ån till exempel.

Och Bubo (berguven, bubo bubo, är Dalarnas landskapsdjur, för den som undrar) vakar över istapparna i Geislerska parkens träd.

Efter effektiv mellandagsreashopping blev det också ett besök i en bekants garnbutik. Det märktes att stickning har blivit enormt trendigt, för det plingade i dörren oavbrutet och det var inte alls enbart på grund av högarna av garnnystan som det var närapå omöjligt att röra sig. Fascinerande. Jag blev faktiskt själv lite sugen på att handarbeta, men jag lär nog ha att göra framöver ändå.

lördag 26 december 2009

Komplettering

Efter att ha skrivit om "julhelgens fortsättning" här nedan inser jag att jag aldrig egentligen har nämnt början av den, det vill säga självaste julaftonen. Den innehöll hur som helst på ett ungefär:
  • familj
  • jultypisk mat, jultypiska drycker, jultypiskt godis
  • tv (jag tycker att det är obegripligt att en av årets för många svenskar viktigaste dagar kan vara så centrerad kring tv-tablån, som dessutom är både trist och densamma varje år, men jag tittade faktiskt lite jag också)
  • midnattsgudstjänst och goda vänner
  • nötter!
  • bästa lillebrorsan överträffade sig själv i generositet
  • vinter ute, varmt och mysigt inne
  • sms-rekord
Det var med andra ord en rätt standardmässig julafton.

Julhelgens fortsättning

Juldagen blev enormt slapp, delvis på grund av att även jag lyckats fånga upp den där populära julförkylningen, men då hann jag å andra sidan ligga och se på en massa film. Det hör väl på sätt och vis också julen till.

Dagen idag började med ett stort strömavbrott här i Dalarna. Just vi fick tillbaka strömmen snabbt, och därefter var det bara varmvatten av våra moderna bekvämligheter som saknades ett tag, så det blev inte så farligt. Men det snöar och jag snorar, så det blir ännu en inomhusdag utan annandagsbandy eller vintriga promenader.

Egentligen borde jag antagligen ta itu med genomgång och sortering av en del grejer som dykt upp under höstens förrådsröjningar här, inventera mina egna samlingar och lite sådant, för dagarna rusar som vanligt iväg så här under julledigheten och det är mycket som står på programmet för de kommande dagarna också. Helgerna känns alltid så långa när man tänker på dem, men när allt kommer omkring rör det sig om alltför få dagar som ska räcka till allt man planerar, förväntar sig och vill.

Men, snörvel, jag får nog ta och vila lite till först.

torsdag 24 december 2009

Julens små iakttagelser: krubban

Hur jag än kämpar för att få till ett realistiskt och trovärdigt krubbarrangemang så finns det alltid saker man kan anmärka på.


Exempelvis ser Maria oförskämt fräsch ut för att precis ha fött barn.


Å andra sidan ser inte Jesus så fasligt nyfödd ut heller. Hur länge har de varit i det där fallfärdiga stallet (ja, ska man vara noga är det ju bara en vägg och ett halvt tak) egentligen?

Just det, de uppvaktande kungarna har förresten redan dykt upp, så det kanske har gått ett tag ändå. Eller så har ingen någon koll på tiden, och det är ju inte så konstigt, för vad jag kan se finns det varken klockor, almanackor, mobiler eller datorer med i scenen.


Dromedaren är irriterande liten. Den skulle nog egentligen ha tillhört en krubba i en annan skala. Men fåren, korna och herdarna lever sig verkligen in i sina roller i år.


Ängeln visar oväntat upp en ny sida.


Ja, nu var jag barnslig, men det piggar upp ibland. Och det bara blev så när jag hängde upp den. Jag ska gå och vända på den nu.

God jul önskar Flinn

Julens små iakttagelser: granen

Eftersom jag var ensam hemma idag fick jag sköta granpåklädningen helt på egen hand. Det var något nytt. Men redan att granen stod inne och hade försetts med belysning innan jag anlände var ovant. Där krossades min illusion om att mamma behöver mig för att kunna få ljusen på plats.

Granen är kort och tjock och har knubbiga kvistar med barr som varken doftar, sticks eller faller av. Att den är tät har sina fördelar, kanske främst estetiska, åtminstone om man är så försiktig med pyntandet som vi brukar vara. Men tätheten medför också att många saker man hänger upp mest bara lägger sig på närmaste lägre gren.

Helt traditionsenligt placerade jag i alla fall bjällror längst ut på de grenar som folk med största sannolikhet kommer att gå rakt igenom vid den något krångliga passagen till matrummet. Och till "mitt" rum. Så att jag hör när någon närmar sig. Den traumatiska upplevelsen från den där julnatten när jag råkade vara vaken och få syn på tomten har satt sina spår.


Så här brukar vi göra när vi klär granen annars.

onsdag 23 december 2009

Färger i Falun

Ute var det några minusgrader, men det märktes knappt nu när jag känt av lite kyla i Göteborg i några dagar. Så när jag varit hos frisören tog jag först en runda och gick sedan hem och hämtade kameran för att ta ytterligare en sväng. Det slutade med att jag var ute hela förmiddagen.

Det är underbart att kunna resa hembort, att åka bort men ändå hitta överallt, kunna se vad som är nytt, känna sig som ett med platsen. Jag njöt av att gå på riktigt vita vintervägar, där bilarna knappt hörs, och av att känna snön lukta just som den ska göra (och kom nu inte och säg att snö inte ska ha någon lukt!).

I allt det vita framträder alla de andra färgerna så tydligt.

En framskottad källardörr.

Det är gott om rönnbär kvar. Fåglarna blir tydligen bortskämda med godare saker.

Alla hus är faluröda. Alla! (Okej, nu ljög jag. Alla hus utom mina föräldrars, menar jag, det som skymtar bakom snöskyffeln här ovan.)

Men bussarna har samma färg som snön. De avslöjas dock av de flygande dalahästarna.

Lite av dagen före dagen

En del av vad jag gjort idag:
  • Försovit mig. Tänka sig att jag lyckades med något sådant! Och jag kan knappast skylla på att mamma och pappa hade lämnat mig ensam över dagen, för de är så övernaturligt tysta på morgnarna att jag tror att de inte ens skulle lyckas störa en om de försökte, så det är alltid lika tyst när man vaknar.
  • Varit och blivit klippt. Tur att jag hann till min klipptid ändå, för det har inte blivit av att jag har besökt en frisör sedan jag gjorde det i Falun förra gången. Och det gick precis lika förvånansvärt snabbt och med lika gott resultat idag.
  • Köpt nötter för pengarna som blev över efter klippningen. Mest för att få en anledning att gå in i mataffären, lyssna på falumål och få stå i kassakö och vara delaktig i julkommersen.
  • Skött hushåll och julförberedelser medan föräldrarna var borta, och ringt mamma för att fråga en sak. Hon trodde att jag var hemtjänsten (fast hon hade bara läst fel på telefonen).
  • Julshoppat med brorsan som dök upp. Så nu har vi nytt trådlöst nätverk så att vi kan gå omkring med våra datorer och chatta med varandra överallt i huset!

tisdag 22 december 2009

Hem till Dalarna, december 2009

Jag sitter i mitt gamla rum i Falun igen. Plötsligt, känns det som. Men på samma gång som jag tycker att jag ju nyss var mitt i allt det vanliga i Göteborg så har det här varit en ovanligt lång resdag.

När jag köpte tågbiljetten noterade jag att restiden hade förkortats med en hel timme sedan senast, trots att jag skulle åka med samma gamla vanliga tåg från Göteborg vid klockan 14. I stället för att behöva sitta i trekvart i Hallsberg skulle det nu bara bli åtta minuter i Örebro och jag skulle vara i Falun vid 19:30. Bland annat. Visserligen hade jag samma farhågor som jag alltid har inför tågresor, men samtidigt går det för det mesta oväntat bra, så jag kan ändå inte låta bli att vara en aning förvånad över hur otroligt segt det kom att bli idag.

Redan från Göteborg var mitt tåg 43 minuter försenat, efter att det kommit alldeles för sent från Stockholm. Den här gången berodde det på ... personalbrist! De hade tydligen inte lyckats hitta en lokförare i Stockholm. Därefter behövde man byta bromsklossar, och ja, och så vidare. Ni fattar säkert. Alla vet ju hur det är vid det här laget. Faktum är att jag börjar tro att svenskarna så smått har börjat acceptera att inte komma fram i tid, eller är det så att folk verkligen är så ostressade så här inför julledigheten att de kan ta flera timmars förseningar med ro?

Lustigt nog tog jag också själv det hela med ett lugn som förvånade mig. Kanske berodde det på att jag redan fått fira jul igår och nu kunde leva på det, kanske på att jag hade mat och sysselsättning och satt bra och på det hela taget hade det rätt gott där jag var.

De enda jag hörde klaga på hela dagen var ett par stockholmare som satt bakom mig på tåget från Göteborg, och som hade det så besvärligt för att de var tvungna att åka "vanligt tåg" och dessutom baklänges. Fast vad de egentligen hade att gnälla över fattar jag inte, för de satt ju på ett tåg som skulle ta dem hem utan byten och krångel, och förresten jobbade de hela tiden ändå. Som något slags support till telefonförsäljare, om jag förstod det rätt. Och de talade HÖGT och LJUDLIGT i sina mobiler i den för övrigt nästan tysta vagnen tills alla vi andra bara satt och hoppades på en riktigt lång tunnel.

Något åttaminutersbyte blev det förstås inte i Örebro för mig, men nästa tåg till Falun skulle ändå komma hyfsat snart, så det var inget att jaga upp sig över. Det var bara det att tågen mellan Mjölby och Hallsberg var ersatta av buss, på grund av ett havererat lok på den sträckan, så nästa tåg från Hallsberg blev slutligen runt 90 minuter försenat. Och så gott som alla tåg från Örebro var sena, så det var trångt och härligt i vänthallen, där alla satt och stod och hostade och pratade i mobil. Fast alltså väldigt behärskat och tålmodigt.

Vid 19 passerade nästa tåg från Göteborg mot Stockholm, medan vi som väntade hade tagit oss ut på en iskall perrong igen bara för att se vårt tågs beräknade ankomsttid flyttas fram gång på gång. Men tåget kom ändå till slut och alla fick plats. Därefter kunde väntan fortsätta under färd igen, men i Borlänge blev vi bryskt uppmanade att stiga av, eftersom tåget behövdes där till morgonen, så det blev byte till buss. Det är inte första gången jag eller andra har fastnat de där retliga två milen från resmålet, men jag orkade inte bli tröttare. Det kom ju trots allt en buss efter en stund, och en halvtimme hit eller dit när man redan rest i åtta timmar gör ju ingen större skillnad.

Och egentligen tycker jag bäst om att komma till Falun bilvägen. När jag nu såg de upplysta hoppbackarna avteckna sig mot natthimlen och den snöklädda gruvstaden breda ut sig på sidorna av vägen kändes det som om det ändå var värt hela besväret.

Men jag fattar inte hur man kan bli så trött av att bara ägna dagen åt att sitta på tåg varvat med att stå och vänta. Jag är nu absolut inte det minsta sugen på att åka tåg snart igen, fast det är ju precis vad jag kommer att bli tvungen att göra. Först dock Falun.

måndag 21 december 2009

Nu även här!


Jag vaknade till ljudet av snöplogen på morgonen och när jag drog upp gardinen hade jag en vintervit vy framför mig. Tänk, det kan hända även i Göteborg! Jag är glad att jag hann se snön här med egna ögon för nu är jag snart på väg härifrån för ett litet tag. Men först ska det firas extrajul i kväll. Till det passar det förstås ypperligt med julig snö.

söndag 20 december 2009

"En av årets bästa helger"

Ni vet väl ungefär vad jag har för inställning till att prata om saker i förväg, men det händer förstås att jag inte lever som jag lär. Som när jag redan i fredags utropade den här helgen till en av årets bästa. Jag kände givetvis på mig att jag skulle få äta upp det. Visserligen kan jag tjurskalligt hålla fast vid att det här var "en av årets bästa helger", men det kan sända felaktiga signaler om hur alla årets övriga helger har varit. Och jag har faktiskt fått en hel del fina helger i år.

Att påstå att det har varit en direkt dålig helg vore inte heller rätt. Det har väl helt enkelt bara gått lite upp och ner, som livet i allmänhet gör. Det är antagligen främst vad man har för förväntningar och förhoppningar som är avgörande för hur man uppfattar resultatet.

Det började direkt i fredags kväll, efter att jag varit duktig hela dagen och äntligen skulle börja roa mig. Det gick inte riktigt som planerat, blev krångligt och inte så kul (-), och dessutom drabbades en hel del av planerna för helgen samtidigt av konsekvenserna av detta (-).

Nåja, det var ju ändå bara en fredagskväll. På lördagsförmiddagen fick jag en härlig promenad i vintersol och lagom frisk kyla (+). Att jag hade lite ont i hälen brydde jag mig inte om, men när jag kom hem upptäckte jag att det lilla sår jag hade på hälen hade orsakat en ny version av Röda havet i min sko (-).

Efter omplåstring av fot och länspumpning av sko vågade jag mig ändå på att åka på stan med Mario för lite julklappsshopping och annat, och det gick utmärkt och var trevligt (+). Det var dock dessvärre lite för kallt för att vi skulle uthärda att titta på allt fint runtom i centrum (-), men det lilla vi hann uppfatta var fint (+).

På Harry Hjörnes plats.

Pusstation på Kungsportsplatsen.

(Det här såg jag på stan förra året i alla fall. Och det här.) Så jag har alltså fortfarande inte sett någon julfilm eller lyssnat till sjungande gran (-). Men att vi alls kom iväg igår var tur (+), för idag dök nya krämpor och besvär upp som motarbetade julmysstämingen (-). Därför blev jag oplanerat sittande ensam hemma, vilket förstås var en lite trist avslutning på "en av årets bästa helger", men det gav mig å andra sidan extra tid att skriva rim och sköta diverse annat pyssel (+).

Och visst är det ganska mysigt att sitta och kura i ett skumt rum med skön musik och se julsnön falla i den stilla natten utanför de stora fönstren (+). Jag saknar förvisso min lilla gran en smula (-), men den glädje den sprider behövs nog bättre där den står för tillfället (+).

Nu kommer jag snart att vara så skadad av mina (+) och (-) att jag inte kan prata sammanhängande, så jag ska lägga av omedelbart. Om man skulle pigga upp sig med en julig tjejfilm eller något? Om det nu är piggare man behöver bli så här dags.

torsdag 17 december 2009

Och hur har ni det med vädret?

Jaha, ni överallt utom i Göteborg, ni har alltså vinter nu? Jag menar snö. Har ni det? Jag har sett något om sådant i tidningarna, men det är ju så opersonligt och svårt att ta till sig.

Just idag är det vinter även hos mig. Uppe på mitt lilla berg är det till och med lite vitt på marken, till skillnad från på de grå gatorna inne i centrum, och kallt är det. Minusgraderna i sig hade kanske inte räckt, men tack vare den isande vindens köldeffekt har jag fått anledning att plocka fram vinterjackan redan flera dagar innan det är dags att åka norrut. Så chocken blir nog ändå inte förlamande när jag får se landet utanför stadsgränserna, men för säkerhets skull får ni hemskt gärna lämna personliga väderrapporter till mig här!

onsdag 16 december 2009

Rapport från köksträdgården: 16 december

Så där vansinnigt snabbt växer det inte i mörkaste december, speciellt inte utan extra hjälpmedel, men de krukor som står i fönstret får tydligen skapligt med ljus ändå, för där har både körveln och myntan (den senare går hos mig också under beteckningen nanoväxter) klämt fram andra blad än de första hjärtbladen. Den rödbladiga basilikan som var så snabb i starten ligger nu efter på den punkten, men sträcker sig i alla fall stolt uppåt.

I krukorna som hamnade i blomlådan på bordet strax innanför fönstret verkar det dock vara lite för mörkt, och den lilla extra värmen där tycks inte ha räckt för att kompensera för detta. Basilikan håller på att tackla av och även körveln ser klen ut. Bara myntan är fortfarande på ganska bra humör.

Det var väl kanske inte så klyftigt att odla i fler krukor än vad som får plats i fönstret, även om det kom att bli ett intressant experiment. Och antagligen blir det här det sista vi ser av mina små gröna här i bloggen, för snart kommer jag att lämna dem åt sitt julöde. Snyft.

Nästa gång får jag väl göra som man "ska" och så mina frön framåt vårkanten när naturen är lite mer samarbetsvillig.

Så tappert de kämpar! Och så söta, oskyldiga och ovetande de är om vad som väntar, mina småttingar.

tisdag 15 december 2009

Julstöksläget

Jag var i Hammarkullen och bakade pepparkakor och provade glögg i lördags. Hammarkullen ligger så långt från centrum att spårvagnen hinner bli tunnelbana innan man kliver av. Det är ett sådant ställe där det inte finns ljusstakar i särskilt många fönster, och på den lokala pizzerian luktar det till och med värre än i mitt trapphus.

Men pepparkakorna blev skojiga och glöggen smakade te och allt möjligt annat än det som stod på flaskorna, och sköldpaddan Rolf plaskade omkring bland räkskal i diskhon och det var så trevligt så.

Sedan glömde jag nästan helt bort att det var lucia på söndagen. Men det gjorde inte så mycket.

Under glöggprovningen råkade jag hänga på i snacket om att det saknades julmusik, och när jag sedan återkom till ämnet en gång till lite senare och försökte skämta om det tycktes folk få uppfattningen att jag kräver julmusik. Roligt. Sanningen är att jag inte har lyssnat på någon enda sådan hittills i år förrän brorsan igår började prata om juljazz. Nu känns det som läge att pyssla ihop en spellista med flinniga jullåtar.

Idag har jag varit och hämtat ut paket. Ett var skickat med Posten och lämnades ut i en matbutik en bit bort, ett annat var skickat med Schenker och lämnades ut i en annan butik dubbelt så långt bort och åt rakt motsatta hållet. Eftersom jag dessutom hade varit och handlat i min vanliga affär en stund tidigare blev det tre butiker på samma eftermiddag och en massa spring i vattenpölar och lätt snöfall. Hade jag varit smart hade jag ju kunnat låta det ena paketet vänta till i morgon för att få ett trevligt promenadärende då också, men nu var jag inte smart utan bara otålig. Fast det var rätt skönt ute ändå.

Och inne blinkar min lilla gran så stämningsfullt.


(Bara för att jag nu publicerar nya inlägg betyder det inte att jag inte fortfarande hoppas att någon ska lösa även bildgåta 3 här nedanför!)

lördag 12 december 2009

Bildgåterepris

För tre år sedan hade jag en klurkalenderblogg. Nedanstående bildgåtor var med i den, men bara två av dem blev lösta av er läsare den gången. Jag tänkte att det kunde vara kul att se om resultatet blir detsamma nu. Vad föreställer bilderna?

1.


2.


3.

fredag 11 december 2009

Kärt återseende

Jag behövde en låda att samla inköpta julklappar i, och eftersom jag har en trave av just lådor stående i mitt rum var det en enkel match att hitta en. Allt jag behövde göra var att flytta ner lite grejer från den översta lådan till en annan för att frigöra plats. Och i denna andra låda hittade jag min usb-julgran!

Fatta: Jag hade glömt bort att jag hade den!

Så dåligt av mig.

Men fatta också glädjen när jag hittade den! Är det julafton idag eller?

Ett blir det i alla fall

En del julklappar än ändå klara. De flesta faktiskt. Så i det avseendet är det lugnt.

Och när jag klev innanför dörren spontandiktade jag ett av mina bättre rim. De ska komma så där bara utan vidare för att de ska vara något att ha, men det har inte gått så bra med det på ett par år. Jag hoppas att det här var en vändning.

Fast med tanke på att jag har bloggat om det lär det nog vara kört nu. Typiskt.

Utan mamma i provhytten

Åkte på stan i julklappsärenden och kanske lite för att titta på julstaden, men kom hem med en julklänning till mig själv.

Det första jag sa till mig själv när blicken föll på den och hjärtat började slå lite fortare var att om det är något jag inte behöver lägga pengar på just nu så är det fler festklänningar. De används aldrig så många gånger att de är riktigt värda sitt pris, och behöver man verkligen ha något nytt på sig varje jul inför familjen?

Eftersom jag var svårövertygad återvände jag efter bara någon minut med den uppmuntrande tanken att om jag provade klänningen skulle jag säkert upptäcka att den inte passade mig så bra, och sedan lätt kunna gå vidare med mina ursprungliga ärenden.

Men den var så snygg! Visst, den är av den modell som kan få en att se en aning gravid ut, men det kan jag faktiskt ta. Hellre det än att folk klagar över att jag är mager. Eller så är det åldern. Fast förresten kan man lika gärna få associationer till Jane Austen. Vilka bröst man får i en sådan här klänning! Och så är den snyggaste röda, skönaste sköna, har rosett (ja, förlåt då) och speciellt idag var det urläckert med röd ärmlös klänning för då matchade bölden på min arm så fint.

Jaha, nu då? Å ena sidan har jag öppet köp. Å andra sidan blir jag sprittande glad av att titta på den här klänningen, känna på den, ha den på mig. Och det var rabatt, så den var inte svindyr ändå. Men säg, vad ska jag göra? Kan jag räkna med att de som får äran att se mig vid helgernas festligheter betraktar det som en julklapp att få se mig i den här tjusiga klänningen?

Den här bilden säger givetvis inte mycket om verkligheten, men den bidrar ju med lite färg till bloggen i alla fall.

onsdag 9 december 2009

Lockuppföljning igen

Okej. Tydligen fattade jag fel beslut när jag skulle skicka in min andra omgång lock. Nu har jag nämligen fått ett spel, men det var mitt andrahandsval. Jag tolkar det som att det första brevet (eller spelet!) försvann någonstans på vägen och att det som kom nu var belöningen för min andra samling.

Så resultatet av allt samlande blev att jag fick ett spel jag inte är så värst intresserad av till en spelkonsol jag inte har. Dessutom får jag betala för frakten. Men det kunde ju bli en utmärkt julklapp till någon spelglad karl i min närhet! Jo, det är klart, men då hade jag inte kunnat blogga fritt om det, och det skulle vara så jobbigt att jag inte uthärdade tanken på det i mer än några timmar. Sedan tog jag med spelet till Mario.

På hans inrådan var jag faktiskt på vippen att mejla och fråga något jag vet inte exakt vad, men såg då på rismellanmålets webbplats att alla spel ändå var slut redan, så även om mitt kuvert skulle hittas eller om jag skulle hinna samla ihop till en omgång till så skulle jag inte få det där spelet som lockade mig (ha, den var helt oavsiktlig, jag lovar!) att delta i kampanjen från början. Fast det är klart, ifall det är någon postnisse som har snott mitt spel kan jag ju ha betalningskrav jag inte vet om. Hm.

Äsch, orka. Jag har ju sjuttiofjorton andra företag att skriva till också.

Strategibyte

När alla andra blev så glada över att november var slut blev jag bara stressad och fick ångest. Jag har de senaste veckorna varit trött oavsett hur mycket eller lite jag har sovit (inte brukar väl jag påverkas så av mörkret?), men när jag väl sover drömmer jag dryga och bisarra drömmar som bara gör mig mer stressad.

Jag försökte vara duktig och låta bli att lägga tid på "onödiga" saker som städning och annat grejande för att i stället plugga, men till slut insåg jag att det inte gjorde läget ett dugg bättre eftersom jag inte kan koncentrera mig på någonting alls när det finns för mycket att hålla i tankarna. Så jag ändrade taktik och återgick till den gamla beprövade studentmetoden "göra allt annat först". För vad har man att förlora när det redan är så illa det kan bli?

Först av allt tog jag mig idag äntligen i kragen och begav mig ut i okända kvarter för att hitta den vårdcentral som förhoppningsvis skulle ha vaccin mot den nya influensan (aka svinis) till mig. Jag har skjutit på det av flera anledningar, bland annat efter alla rapporter om vaccinbrist. Jag föreställde mig långa köer eller att få återvända med oförrättat ärende. Men det gick så lätt och smidigt så. Tio minuter efter att jag först siktat vårdcentralen var jag färdigvaccinerad och ute igen.

Sedan gick jag nöjd hem och städade, delvis för att fortsätta att stöka undan störande moment, men också mycket för att jag inbillar mig att det skulle kunna minska de eventuella biverkningarna. Jag tror nämligen att om jag får några fysiska obehag efter vaccineringen så är det inte otroligt att de till stor del har psykiska grunder. Jag menar, säger folk åt mig att jag ska få ont i armen och känna mig febrig så är det nästan garanterat så det blir. (Man är väl en lydig flicka!) Alltså var det bäst att hålla igång fysiskt, för då tänker och känner jag som minst. Och annars är det åtminstone färdigstädat om jag verkligen får feber.

Så, nu kan jag vänta på att antingen få må precis så bra som jag förtjänar efter att ha följt samhällets uppmaning att vaccinera mig (fast jag gjorde det ju för att det var något jag kunde göra gratis förstås!), eller på att bli lite ynklig och i behov av ompyssling. Nu behöver jag bara skriva runt 783 mejl, gå på internetbanken och kolla upp några julklappar också, så ska jag nog kunna koncentrera mig igen sedan.

Just det, jag hittade något underligt när jag letade lite information innan jag gick till vårdcentralen:
Det här är det enda ställe jag har hört talas om som inte bara frågar efter en arm att sätta sprutan i.

tisdag 8 december 2009

Statusuppdatering 091208 14:20

Tur att jag har lånat ut dammsugaren, för snart behöver jag städa lika mycket som jag behöver plugga ...

Uppdaterad uppdatering 16:20:
Dammsugaren tillbaka. Rackarns också.

måndag 7 december 2009

Bara nästan närvarande

Det är en sådan där dag jag bara inte förstår mig på. Jag har vilat mest hela helgen och hunnit sova ut lite, men ändå sitter jag och nickar till på ett seminarium som jag verkligen tycker är superintressant. Och jag går omkring som i ett mystiskt töcken, varken ser eller hör omgivningen, men får på något sätt det mesta rätt ändå.

Två gånger lyckades jag komma av buss och spårvagn på rätt hållplats fast jag suttit helt försjunken i annat, i affären jag åkt till speciellt för att köpa tre saker som inte finns i kvartersbutiken höll jag på att glömma två av sakerna, men något fick mig ändå att påminna mig själv om dem. Sedan betalade jag utan att alls reflektera över hur mycket, åkte hem och fortsatte glömma, tappa, klanta, krångla, men utan att något gick sönder, gjorde ont eller blev dumt.

Är jag överhuvudtaget vaken?

lördag 5 december 2009

Ändrade lördagsplaner

Nähej, det var inte att åka tåg som var meningen med den här lördagen för min del. Sjukdom (inte min) ändrade i sista stund planerna på kalasande i Tranås. Det är inte första gången i världshistorien som något sådant händer och det lär inte bli den sista, men det är klart att det ändå inte gör en helt immun mot en viss känsla av besvikelse.

När jag sitter med nytvättat hår en lördagsmorgon, har packat upp och plockat undan och plötsligt har en oändligt lång dag för mig själv framför mig vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den. Det är klart att jag borde ta vara på chansen att ta igen förlorad sömn och inte minst kompensera för pluggtid som gått åt till reseförberedelser, fast av någon outgrundlig anledning är jag inte riktigt upplagd för det.

Men det är verkligen inte mig det är synd om. Det är inte jag som är sjuk, och det kunde ju ha blivit mycket besvärligare än det nu blev. Och jag kan ju alltid sätta mig framför tv:n och se svenskarna klanta till det i skidskytte och skidsprint eller något.

Mina tankar går förstås till kalasfolket och, inte minst, sjuklingen. Under tiden ligger ett par paket overksamma och ouppskattade hos mig. Jag lägger upp en bild på dem så kanske de kan få vara till någon liten glädje i alla fall.

fredag 4 december 2009

Väljer sida i kvällens "tv-krig"

Jag var förresten i Nordstan även igår eftermiddag. Då var några sådana där idoler på scenen, det fattade jag eftersom det stod på stora affischer och ropades ut i högtalarna, fast eftersom jag inte har någon koll kunde det ha varit vilka ungdomar som helst. Jag väljer att okritiskt tro vad jag hörde och låter därefter min vana trogen bli att se på Idol i kväll.

Fast när jag ändå sitter hemma ska jag nog i alla fall kosta på mig att slå på tv:n för en stunds fredagsunderhållning. Jag är faktiskt väldigt nyfiken på de nya programledarna för På spåret. Även om jag inte orkar titta koncentrerat på hela programmet kan det gott få hålla mig sällskap i mitt pysslande. Det kan nog bli en bra uppladdning inför i morgon, då det är dags att åka tåg igen.

Västligt liv en fredagseftermiddag i julhandeln

I love you, I love you
What's wrong with saying it the easy way
(Westlife - The Easy Way)

What's wrong with saying it med en så kallad pojkbandslåt? Äh, jag kunde faktiskt inte låta bli att spana in Westlife när de var i Nordstan på eftermiddagen idag (och jag åkte dit utan kamera, ja). Jag tyckte inte att jag fick missa det, för hur ofta sitter egentligen världsartister och signerar skivor i den lokala gallerian?

Annars är jag ungefär som vanligt. Jag smet snart iväg ut till älven och tittade på julpyntade båtar i duggregnet.

tisdag 1 december 2009

Komma ifatt december

Advent, december, vintern avlöser hösten, år och termin går mot sina slut, och jag känner mig mer efter än vanligt i år. Jag vet vilka datum det är, att det är 30 november och 1 december, för jag gratulerar folk som fyller år och har namnsdag, och jag vänder blad i almanackorna, men det tycks inte betyda något. Det går inte in i mitt huvud helt enkelt. Trots glögg, julbelysningar, stakar och stjärnor i fönstren överallt, julmarknad i helgen och att december kom med frostvita tak och prasslande gräsmattor har jag inte riktigt fattat vart vi är på väg.

Att det plötsligt är julkalenderdags igen (kolla länken, ni som gillar att läsa!) kom med andra ord lite som en överraskning. Och hade det inte varit för att jag hade vägarna förbi mitt postfack idag och därmed hittade den årliga lilla adventskalendern från mamma där hade jag kanske inte kommit att tänka på att det borde komma en sådan än på ett par dagar eller så. Fast jag visste direkt vad det var när jag såg ett litet vitt kuvert längst inne i det skumma postfacket, och öppnade med barnslig förväntan den första luckan, vilken till min stora glädje visade sig innehålla en trumpetspelande kanin. Det kunde inte ha varit mycket bättre.

Även jag har en adventsljusstake, men lådan med diverse pyntgrejer var visst något jag inte ens tittade på när jag var i Falun och hämtade saker inför flytten tidigt i våras. Men det gick bra utan ljusstake förra året och det ska väl gå lika bra i år. Jag har åtminstone min ljusslinga, som nu åter har lindat sig kring dekorationsträdet i fönstret (för att påminna om de ljusklädda träden utomhus). Nu har trädet fått utgöra adventspynt i mitt fönster på fyra olika ställen på lika många år, och jag kan inte låta bli att undra var det kommer att stå nästa december, för här är det väl inte särskilt sannolikt att det blir. Det borde det i alla fall inte, för då ska jag enligt planen inte vara student längre, men sådant där vet man ju förstås aldrig.

Adventspyntat träd. I år blev det förutom ljusen och förra årets julpynt också de prylar som hänger i trädet året om. Det blir mer julträdskänsla så, tycker jag för tillfället.

I solnedgången var jag nere vid Härlanda tjärn. Det var ovanligt lite folk ute och ganska fridfullt. Fullmånen lyste över vattnet som låg absolut stilla, bortsett från den lilla våg som uppstod efter en förbisimmande and, i vassen var det is och på bryggan syntes mina fotspår i frosten. Där stod jag sedan i några minuter och såg ut över vattnet på samma sätt som jag brukar göra i mitt paradis. Det gav nästan samma lugnande och stärkande effekt också. Efter några minuter kom dock flera flockar med skränande kajor och jag gick hemåt igen.

Eftersom bilden från tjärnen är tagen med rutten mobilkamera kommer här en bonusvy med decembersol och fullmåne över Östra sjukhuset.

Jahaja. Pynt, kalendrar och kyla i kinder och lungor. Kanske kan också jag snart fatta.

Glögghelgen i Kalmar

Tågresorna till och från Kalmar gick smärtfritt, och med bok och sällskap av Mario och lite lagom med matsäck och halvsömn drog mina timmar på tågen snabbt förbi. Tåget på ditvägen delade vi dessutom med Luigi och på första delen av hemvägen hade vi sällskap av Skånebrodern, så det blev lite sällskapsresa över det hela.

Det kan kännas en aning underligt att som jag nu gjorde komma till en ny plats när det är mörkt, men just därför, och för att besöket skulle bli kort, var jag extra glad över att vädret på lördagen var som gjort för små turistiga promenader i stan. Mario guidade mig runt på gator i kullerstens- och plankidyll, visade allt från intressanta klätterträd till det omtalade konstmuseet och tog mig sedan med till slottet, där vi gick på julmarknad. Trots ett överdåd av ullprodukter, tomtar, hudkrämer, halsband och julmat var det ändå att få traska omkring i själva slottet som var den stora upplevelsen för mig som var ny.

Ja, det står en bil där borta.

Det är en oskriven lag att pampiga byggnadsverk jag besöker ska vara åtminstone delvis klädda i byggnadsställningar.

Ingången till slottet vaktades av en ... julmyrslok?

Vattnet var vid en snabbtitt förvillande likt det på den här sidan landet, men det är väl inget fel med det.

Efter en liten shoppingrunda tillsammans med Luigi (vilket var tur att vi hann med, så att jag sanningsenligt kunde svara ja när minst fem personer under kvällen sedan frågade om jag hade varit på Kvarnholmen, även om en enda klädbutik kanske inte var vad de hade i tankarna) återvände vi sedan till förberedelserna inför glöggpartyt.

Det blev en mycket trevlig kväll med varm och god stämning, lagom mycket folk mellan bokhyllor och ljusstakar, nya bekantskaper, glögg, mandel- och hasselnötsknaprande och samtal om ämnen på alla möjliga nivåer. Sedan var det mysigt att krypa till kojs uppe under vindstaket med nattregnet smattrande ovanför.

Så var glöggsäsongen inledd med besked. Och jodå, nog kunde man få både mandel och andra läckerheter till glöggen, allt efter tycke och smak.

måndag 30 november 2009

Jag ska bara ...

Jag är tillbaka i Göteborg utan missöden, men jag är rädd att ni som väntar på att jag ska berätta om Kalmar blir tvungna att vänta lite till. För idag är det Anders och jag har bestämt mig för att våga gå på en adventsfest med en massa okända människor bara för att jag fick en inbjudan till den av just en Anders.

fredag 27 november 2009

Mot Kalmar och nya smaksensationer

Medan min egen släkt denna helg samlas i Mjölby för födelsedagskalas (hoppas att ni får det skojigt trots att jag inte är med och förgyller tillvaron för er!) ska jag själv följa med Mario och Luigi till Kalmar för att ta del av något slags glöggrelaterad tradition som hålls där. Jag är eld och lågor över att få åka till Kalmar, fast när jag försöker se nyktert på det förstår jag inte helt och hållet varför. Visserligen har jag aldrig riktigt varit i Kalmar, så det innebär ju förstås något nytt och spännande att lägga till de turistiska erfarenheterna.

Men ändå. Något mer måste det vara som gör att jag inte ens känner minsta lilla ovilja inför att åka tåg, vilket jag normalt kan tycka är rätt jobbigt (i alla fall i förväg, innan jag vet vilken typ av resa det kommer att bli), och nu dessutom ännu ovaccinerad i influensatider. Kan man bli så sugen på ett glöggparty när man inte ens är särskilt förtjust i glögg?

Till slut dök en möjlig förklaring ändå upp. I en Facebook-konversation gjorde brorsan mig uppmärksam på att man brukar ha mandel till glögg. Mandlar har jag alltid ansett vara tråkiga, men det gjorde jag ju med valnötter också så sent som för några månader sedan! Där är vi absolut något på spåren, om det så bara är ett nytt beroende.

Så nu drar jag till Kalmar och firar helg. För allas skull får vi väl hoppas att de har gott om mandel där.

Trevlig första advent på er!

tisdag 24 november 2009

Lockdilemmat

Så hade jag samlat ihop en hög lock igen. Men när jag skulle skicka in dem fick jag en del att fundera över, eftersom den förra omgången fortfarande inte resulterat i någonting annat än ovisshet. Hur skulle jag göra nu?

Antingen kunde ju locken, eller för den delen spelet, ha kommit på avvägar i posthanteringen eller någon annanstans i processen, och i så fall borde jag ju välja det spel jag helst ville ha av de fyra även denna gång för att alls kunna få det. Eller så skulle jag kallt räkna med att mitt spel var på väg, bara det att det tar sin rundliga tid, och i så fall skulle jag förstås kryssa för ett av de andra spelen.

Eller så var de 6000 spelen redan slut när jag skickade in min första omgång lock, och i så fall borde jag inte slösa porto på att skicka in ännu fler. Men hur sannolikt vore det? I så fall vore det väl mer troligt att alltihop var en stor bluff. Och vad skulle ett företag tjäna på ett sådant tilltag? Det finns ju redan nu en risk att deras försäljning kommer att minska efter det här, eftersom jag märker att det börjar bli lite tjatigt att äta, och när jag tänker efter inser jag att det inte kan uteslutas att det har med mellanmålsriset att göra.

Fast jodå, jag skickade in locken ändå. Och har faktiskt ett par till på lager fortfarande. Ifall att liksom.

söndag 22 november 2009

Helgtrevligheter: söndag

Efter ännu mer underhållande skidåkning på tv på middagen begav jag mig ut, fast det var konstant ösregn ute och det enda sättet att slippa bli genomblöt och kall borde vara att stanna inne. Men regnsöndagar kan ju också vara museidagar.

Så jag gick på Sjöfartsmuseet och Stadsmuseet! På Sjöfartsmuseet läste jag bland annat om sjöfolkets språk i form av talesätt som har sitt ursprung i sjöfartstermer, och på Akvariet hittade jag den amerikanska kammaneten, som på engelska kallas sea walnut! På Stadsmuseet såg jag teaterkostymer, studsbollar, bålskålar, radio och förstås också det gamla vanliga.

Och så kände jag mig lite rikare på upplevelser och kunde åka hem och vara nöjd med helgen.

lördag 21 november 2009

Helgtrevligheter: lördag

Jag har bestämt mig för att ha en varierad helg med lite av varje som är avkopplande och trevligt och som jag mår bra av. Därför gick jag upp ovanligt tidigt för en ledig lördag och satte direkt igång med att njuta av dagen.

Solen bidrog till att göra förmiddagen angenäm genom att lysa över mina odlingar.

Under tiden jag ägnade mig åt förmiddagens sysslor fick jag möjlighet att se på världscuppremiären i längdskidåkning på tv, och det var inte bara kul för att det var skidåkning, utan för att det dessutom till och med blev sådana där tävlingar som är både roliga och spännande att se. Så jag var nöjd med mitt val att slå på tv:n den här dagen.

Sedan kastade jag mig ut medan det fortfarande var ljust. Det var dags att se något litet nytt igen, så det fick bli en rejäl långpromenad en bit utanför mina vanliga vägar. Luft, motion och ljus gjorde mig skönt trött och pigg på samma gång.

Tallar i sol. Har ungefär samma effekt som valnötter, fast ger kanske en något annan typ av energi.

Ett trevligt fågeltorn vid Svarttjärnen.

Utsikt från fågeltornet.

Det blev dock inte mycket till skogsäventyr ändå, eftersom det var lite väl blött i terrängen, men stigar och vägar dög bra idag. Jag gick tills jag stod framför en enorm bergvägg, och då vände jag och letade upp en väg hem igen.

På kvällen var jag hos Metaformannen och såg på film. Som vanligt numera pratade vi annars också en del om bilar. Det förvånar mig själv varje gång. Varför ska jag prata om bilar överhuvudtaget? Men det tycks vara ett omedvetet behov. Och då han är bilnörd och de flesta andra jag känner i Göteborg inte ens har körkort så faller det sig väl rätt naturligt att det är just honom jag pratar bilar med. Dessutom förstås en del liknelser av diverse slag, när vi nu båda har en förkärlek för det bildliga.

fredag 20 november 2009

Gående ut

Oj, sol! Det kommer alltid lika överraskande så här års. Bäst att gå ut så länge det varar.

torsdag 19 november 2009

Going nuts

Min besatthet av valnötter har inte avtagit. Men för att vidga mina vyer köpte jag den här veckan också en påse pekannötter. Kvartersbutiken belönade mig med rabatt för att jag ser till att det blir omsättning på deras nötlager. Än så länge är inte pekannötterna någon favorit, men de duger bra som utfyllnad, och man vet aldrig. Jag menar, det tog ju många år innan jag upptäckte valnötterna, så allt är fortfarande möjligt!

Sent igår kväll knackade det på dörren och innan jag visste ordet av hade jag fått en kasse valnötter i handen. Riktiga, svenska, hemplockade valnötter! Jag som fram till för några veckor sedan inte ens visste att sådana växte inom rikets gränser. På samma sätt som bär och kött under hela min uppväxt kom direkt från trädgård och skog till mina föräldrars frys, och jag därför har mycket svårt för bara tanken på att köpa sådana råvaror i affär, har nötter i stället med självklarhet kommit just från affären de få gånger de har nått vårt hem överhuvudtaget. Okej, hasselnötter har jag sett växa vilt, hemma i kvarteret rentav, men annars är nötter något exotiskt som växer i ett namnlöst land långt borta. Förutom de japanska valnötterna då, för de växer ju i Göteborg.

Jag har mina aningar om varifrån just dessa valnötter kommer, och jag är mycket tacksam och uppskattar omtanken. Nu får jag ta reda på om jag har något verktyg i min närhet som är lämpligt för att bryta sig in i valnötter med.

tisdag 17 november 2009

"Standardhöjning" genomförd

På förmiddagen blev så de där vatteninstallationerna avklarade hos mig. Det arbete, i form av diverse byten, uppgraderingar och kontroller, som enligt informationspappret skulle ta runt 20 minuter tog nog snarare 20 sekunder. Visserligen var de två karlar som jobbade parallellt, men jag begriper inte hur de bar sig åt fast jag själv stod bredvid och tittade på.

Sedan fick jag premiärduscha med mitt nya dunderdryga duschmunstycke. Det fräste och morrade och hade sig, och oljudet varierade bara lite beroende på vattentryck och vinkel. Så det mest miljövänliga med det är antagligen att man inte står ut med oväsendet när man duschar och skyndar sig att bli klar.

För övrigt vänjer man sig ju alltid vid dylika förändringar, så jag ska ha tålamod. Fast jag tycker ändå att det var synd på det perfekta duschmunstycke jag hade.

måndag 16 november 2009

Ännu ett I-landsproblem

Jag var på vippen att blogga om hur det ju visserligen kan vara jättebra med timer på spisplattorna, men att man vänjer sig vid det, vilket också har sina nackdelar. Bland annat blir jag galen på mig själv när jag på ren rutin stänger av timern när jag lyfter en kastrull av spisen, fast det står en stekpanna på den andra plattan, och det sedan tar en kvart innan jag begriper varför maten aldrig blir klar.

Men efter att jag läst om branden i Lottens hus ser jag nog hellre fördelarna med säkerhetsanordningar av detta slag. I synnerhet i ett stort hus fullt av opålitliga studenter.

Höstsång

Jag är inte som Pippi. Om ingen vuxen säger åt mig att gå och lägga mig på kvällen så gör jag inte det. Hade det varit juni skulle jag än en gång ha gått och lagt mig i gryningen i natt.

Nu var det långt ifrån någon soluppgång, men när jag fått tyst på alla apparater och släckt lampan bredvid sängen var det ändå något som fick det att kännas precis som vår eller försommar. Det lät bestämt som fågelkvitter!

Jag blev tvungen att gå upp och öppna fönstret. Och jovisst, där ute i den ljumma, men dimmiga och mörka natten sjöng en fågel ihärdigt någonstans i närheten av mitt hus. Den fortsatte glatt med samma visa tills jag hade somnat.

söndag 15 november 2009

Rapport från köksträdgården: 15 november

Basilikan har lämnat månlandskapet bakom sig och strävar mot det lilla ljus den får. Idag tittade också pyttepyttiga myntablad upp ur jorden i båda sina krukor, och även körveln i den ena av två krukor. Det verkar vara punktliga små vänner jag har fått. Nu återstår att se hur de hanterar att det är november och inte april när de tittar upp över krukkanterna och ut genom fönstret.

Eftermiddag med fransmän och värmlänningar

Jag har varit ganska dålig på att utnyttja mina årskort på museerna och Liseberg i år, men igår bättrade jag på statistiken en aning i alla fall. Dessutom fick jag vistas bland turister igen, och det var lika roligt som alltid.

Det var tack vare ett tips på Facebook som jag blev nyfiken på utställningen "Katter" på Konstmuseet, så jag tog första bästa chans att gå dit. Där kan man se verk av bland andra Bruno Liljefors, Elsa Beskow, Einar Norelius och Lena Anderson. Jag fascinerades av hur helt otroliga barnboksillustratörer det finns och kom på mig själv med att stå och närstudera detaljer i akvarellmålningar på ett sätt som jag inte hade väntat mig av mig själv.

Jag tog en snabbrunda på resten av museet också. Jag har varit där några gånger nu, och det ser jag bara som positivt. Det är inte alls tråkigt att se samma saker igen, men däremot kan jag ju kosta på mig att skynda förbi en del salar när jag som denna gång inte har så mycket tid. Men jag hälsar alltid på Carl Larsson.

När jag kom ut från museet var det mörkt, men det regnade underligt nog fortfarande inte, så efter en kort titt på julbelysningen på Avenyn tog jag en promenad bort till Liseberg. Även förra året var jag där på julmarknad redan i november, och trots att jag sedan var där igen i december var det faktiskt som mest juligt den första gången. Nu infann sig (tack och lov) inte samma julkänsla den här gången (det är ju bara höst än, för bövelen!), kanske bland annat för att det var över tio grader varmt, men jag tillät mig ändå att smånjuta av de överdådiga belysningarna och folkmyllret kring bodarna, dra i mig doften av brända mandlar och röra försiktigt vid den konstgjorda snön på broräckena.

Det upplysta landskapet utanför entrén. Värt att stanna och titta på även för den som också tar sig in i parken.

Det behöver inte vara frostkallt för att våfflor ska bli populärt.

Fast fejksnö gör förstås halva jobbet när det handlar om att fixa jul.

Just som jag fotat färdigt från en bro och kom på att jag borde bege mig mot spårvagnen tappade jag kameran. Som tur är har jag för vana att sno kameraremmen runt handleden när jag hänger ut över exempelvis broräcken, så det blev inte värre än så här. Och så kunde jag ju vara nöjd med att mina försiktighetsåtgärder någon gång betalar sig.

Lite lustigt kändes det förresten att jag under hela eftermiddagen omgavs av fransktalande. Redan på bussen hörde jag franska talas, på Konstmuseet var det nästan bara fransmän förutom jag själv och även på Liseberg tycktes de vara ovanligt många. Fast där fanns förstås också norrmän, holländare och värmlänningar. Den för mig ovana och osvenska känslan jag får av fejksnö, julpynt i mitten av november och att se barn åka skridskor på låtsasis mitt bland folk förstärktes därmed. Och jag åkte hem med huvudet fullt av bilder och andra sorters intryck som jag fått med mig från eftermiddagens utflykt.

torsdag 12 november 2009

Rapport från köksträdgården: 12 november

Redan igår, efter mindre än tre dygn, upptäckte jag att en del av mina frön hade börjat gro. Det var de urgamla basilikafröna som hade satt fart och börjat klamra sig fast i jorden under sig. Den rödbladiga basilikan var inte långt efter, egentligen kanske inte alls, men jag tittade i den krukan efter den andra, så jag upptäckte dem senare. Idag hade de båda börjat utveckla små blad också. De är så duktiga att jag belönade dem med en varm lampa så här på kvällskvisten. Det är ju trots allt rätt mörkt och kallt i fönstret så här års.

I de övriga krukorna har jag sått körvel och grönmynta, men de ska väl få några dagar till på sig att vakna innan jag börjar tjata på dem. Fast vad roligt det är när det händer saker med ens odlingar, så att man inte bara måste gå och vänta i evigheters evigheter! Nog för att doften av våt jord är ljuvlig, men det är roligare att vattna när det grönskar i den.

Bilderna är från förmiddagen. Vanlig basilika på lilla bilden och här ovan rödbladig basilika. Sedan dess har det växt ännu mer. Det går så fort att jag, med hjälp bara av lite fantasi, kan se hur det växer!

Vargen kommer! Eller var det en igelkott?

En fördel med att hyra sin bostad är den här lyxen med att bara behöva felanmäla saker som går sönder och krånglar och så kommer det någon och ordnar åt en, men jag är verkligen inte den som utnyttjar det i första taget. Om det inte handlar om något nödvändigt, livsviktigt eller något som kan orsaka skada på fastigheten så drar jag gärna på det i det längsta om jag inte helt enkelt kan fixa det själv.

Det är väl därför det retar mig lite vad jag gjorde idag. Många kanske tycker att jag överdrev en smula. Till exempel den artiga vaktmästaren eller hantverkaren eller husvärden eller vad han nu må kallas, som fick ta sig upp till mig helt i onödan. (Inte ens något kaffe fick han.)

Det var faktiskt konstig färg på vattnet som kom ur kranen. Gulbrunt äckligt smutsvatten. Problemet, förutom att det var något skumt med vattnet överhuvudtaget förstås, var att det missfärgade vattnet bara kom skvättvis, oregelbundet och då med ganska långa mellanrum. När jag anade det igår i kökskranen trodde jag inte ens själv på mig, men när jag klart och tydligt såg det i det vita tvättstället i morse blev jag förstås nojig.

Men ingen annan än jag såg något av det. Grannen Luigi hade inte märkt något ovanligt, så jag gick ner till områdeskontoret och träffade där direkt på min favorithantverkare, som bland annat bytte garderobsdörr hos mig förut, och eftersom vatteninstallationsarbetena inte hade börjat än hade han inget omedelbart svar på vad som orsakade problemet, så han kom upp och tittade och frågade en massa, men såg förstås inget brunt vatten och gav bara halvt rimliga förklaringar till mysteriet. Antagligen tyckte han att jag var fånig, men den här gången gav han åtminstone sken av att ha lite koll på läget. Och vad han än tyckte så var han trevlig i alla fall.

Fast i fortsättningen kommer jag antagligen att dra mig ännu mer för att anmäla fel i min bostad. Hoppas då att inte de här installationsarbetena nästa vecka för med sig plötsliga nya fel, vilket enligt min erfarenhet inte alls är särskilt osannolikt.

onsdag 11 november 2009

Hur länge?

Och samtidigt som man sitter och väntar på influensans attack kan man passa på att fråga sig när andra saker man väntar på ska inträffa:
  1. Hur länge ska jag behöva vänta på min bokvinst egentligen? Hur vet man om man har blivit blåst på den?
  2. Hur länge ska jag behöva vänta på mitt spel? För jag ska ha ett! Ju!
  3. Hur lång tid kan det egentligen få ta för ett par små öronhål att läka ordentligt? Jag har medvetet inte nämnt det här i bloggen förut, men jag tog alltså hål i öronen för omkring tre månader sedan. Såren har typ läkt, men då och då tycks de gå upp lite igen (trots att öronen sitter så stilla och prydligt på mitt huvud). De är inte infekterade eller så, men jag vill ju kunna använda alla mina örhängen! När, när?
Jag menar allvar. Jag undrar verkligen, så kom gärna med tips och goda råd.

Det närmar sig

Jag läser idag att halva Kålltorpsskolan här i mitt grannskap tros ha svininfluensa. Plötsligt kom det så nära. Jag som tyckte att vaccinationsmöjligheten låg närmare.

De flesta jag har hört verkar vara så osäkra på hur de ska göra med den där vaccineringen, och de som tycker något kommer mest med konspirationsteorier, men jag vill verkligen inte bli sjuk. Jag bor ensam, vilket i och för sig gör det lätt att isolera sig, men det gör också sårbarheten större. Jag vet ju inte hur det skulle gå om jag blev riktigt dålig och inte klarade mig själv. Så jag föredrar i så fall att testa det där vaccinet.

Frågan är bara vad som hinner först.

söndag 8 november 2009

Odlingsförsök

Nu har äntligen blomlådan jag köpte för ett tag sedan kommit till användning, om än bara som uppsamlingskärl för krukor för tillfället. Jag sådde lite olika kryddväxter som jag fått frön till av Mario. Det ska bli intressant att se om något orkar gro mitt i kyliga, mörka november.

Men doften av jord alltså! Den är så fantastiskt välgörande. Så om det här försöket inte leder till någon grön köksträdgård i mitt fönster har jag i alla fall fått den terapin och njutningen.