lördag 28 februari 2009

Ifall någon tänker ringa och kolla om jag lever

Fast nu måste jag förstås lyckas undvika alla nyheter och pratande människor i morgon igen, för det här med melodifestivalen, ni vet. Bara för att man prioriterar annat just på lördagskvällen behöver man ju inte sabba repristittandet i onödan.

Spritfest

Jag är bjuden på "spritfest" ikväll. Ja, ni tillåts småle, speciellt ni som känner mig och ser ironin i det. För visst låter det lite skumt ändå. Fast, jag menar, är det inte vad i stort sett alla vanliga svenska fester går ut på? Att dricka? Jag blev tvungen att fråga festens värd vad skillnaden var mellan den här festen och vilken annan fest som helst. Vi analyserade saken i säkert en halvtimme och kom sedan fram till att det nog egentligen var en rätt vanlig fest. Den kallas dock fortfarande spritfest. Och jag är vansinnigt nyfiken!

torsdag 26 februari 2009

Maj årets mest hysteriska månad redan i februari

Var ska man vara i mitten av maj? Jobba på Vetenskapsfestivalen i Göteborg? Gå på SOF i Linköping? Fira storfödelsedag i Dalarna? Egentligen kommer jag antagligen att tycka att jag skulle behöva plugga som mest just då, men det är ju nu man ska planera, tydligen. Och plugga, kanske? Hm.

Min omgivning på tv igen, typ

Själv tittar jag ju knappt alls på tv, om det inte råkar vara melodifestival eller någon trevlig sport, och det här är inget program jag normalt ens skulle överväga att se. Men nu måste jag i alla fall nämna att dokumentärserien På liv och död börjar på Svt ikväll, bara för att. Ja, för att den där avdelningen har varit en bekant till mig sedan jag flyttade till Göteborg. Och för att organdonation är en viktig fråga, förstås.

Jag meddelade förresten donationsregistret min vilja för flera år sedan. Jag skulle gärna se att alla omkring mig gjorde detsamma, oavsett om de är för eller emot att donera sina organ. Varför låta bli när man har en chans att göra sin inställning känd? Man hjälper ju också sina anhöriga om nu en sådan situation skulle uppstå. Och ja, det är lätt att anmäla sig via nätet numera.

tisdag 24 februari 2009

Böcker, böcker, böcker

Jag har hämtat ut låneböcker som jag hade beställt fram ur bergrummen på universitetsbiblioteket, och som säkert inte blivit lästa på ett slag. Kul för dem att få komma ut och lufta sig lite.

Tillsammans med ett par nya bekantskaper bland mina medstudenter plöjde jag också igenom ett bord med språkböcker som blivit utrensade från institutionen för svenska språket. Är man tillräckligt språknördig kan artiklar om språkvård från 1971 vara av intresse, men framför allt tycker jag ju att det är häftigt att hitta böcker skrivna - och tidigare ägda - av kändisar inom sitt område. Jag anser förresten att det är närmast omöjligt att få för många språkböcker i vilket fall som helst. Som tur är, med tanke på fortsättningen här.

Det är ju bokrea också. Även om det dröjde ända till sena kvällen igår innan jag så mycket som tittade i bokreakatalogerna, och min lista över intressanta titlar blev kortare än vanligt, så hade det väl ändå varit högst förvånande om jag inte hade kommit hem med något mer att trava på de redan fulla bokhyllorna idag. I synnerhet som min personliga ekonomiska kris är avvärjd och jag kan kosta på mig att göra lite mer än bara överleva igen. Och i katalogerna hittade jag faktiskt två titlar som sedan ett tag stått på min lista över eventuella önskningar.

Ildefonso Falcones Katedralen vid havet hade jag spanat på i skyltfönstret nere i bokhandeln på hörnet tidigare. Det står på boken att det är en försäljningssuccé, men det var inte därför den fångade mitt intresse från början. Jag har faktiskt inte hört någon prata om den. (Likadant var det förresten med Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga, och den visade sig sedan vara helt fantastisk, så jag vill gärna hoppas att likheterna fortsätter så långt.) Jag hade redan glatt mig åt att kunna köpa den här boken på rean när jag upptäckte att det dessutom var ett ännu bättre förstadagspris på den. Man tackar!

I en så här stor stad, där man har affärer åt flera håll, kan man om man känner för det utöka nöjet genom att passa på att besöka någon av de butiker man inte redan har varit i, och sådana fanns det faktiskt, så det gjorde jag. Men jag vet inte hur mycket det gav, för jag travade ändå snabbt förbi nästan allt tills jag hittade det lilla bordet med språkböcker. Jag har väl nästan varje år köpt något i den vägen, men för några år sedan höll jag fortfarande på med att fylla samlingarna med böcker som verkade vara bra att ha inom alla möjliga andra ämnen, från trädgårdsskötsel, katthistorier, kartböcker, litteraturvetenskap och klassiker till favoritbarnböcker för nostalgins skull. Efter det har det blivit mer och mer skönlitteratur.

Nu verkar det dock som om jag har kommit så långt att jag unnar mig (ja, jag hittar inget bättre uttryck) att snöa in på ett enda område. Och egentligen är det mycket bättre än att köpa en massa böcker som kanske är mer prisvärda, men som sedan kommer att bli stående i hyllan ett bra tag innan jag får för mig att läsa dem, för det här är böcker som garanterat blir lästa rätt snabbt. De passar i alla situationer. Så för mig känns det nu lite som om jag har fyllt på skafferiet med basvaror att leva på om jag skulle råka bli insnöad i några månader framöver.

Årets bokreaskörd so far. Det är inte alldeles osannolikt att jag kollar läget igen när det blir dags för utrensning av rester senare.

En smakfråga

Överallt ser jag att det står "goda semlor" på skyltar och semmelpaket. Säljs inte "vanliga semlor" längre? Måste man baka sådana själv om det ska bli några? Fast det är också svårt, för hembakta semlor är ju generellt sett mycket, mycket godare än köpesemlor.

Och själv har jag för övrigt inte ätit någon semla alls på flera år, så det spelar på det stora hela ingen större roll hur goda de är. Jag lämnar dem i alla fall åt er andra.

måndag 23 februari 2009

Botaniska i vitt

Dagarna blir längre och med dem mina promenader. Än en gång får jag känslan av att inte vilja gå hem, för det är så skönt ute och jag tycks varken bli trött på eller av att gå. (Det senare må vara ett tecken på att jag behöver motionera lite mer ordentligt, men i så fall ignorerar jag det, för jag vill ha alla dessa intryck jag får under promenaderna!)

Idag var jag ändå nästan på väg att börja gå hemåt när jag fann mig själv stående utanför entrén till Botaniska. Det slog mig då att jag dittills inte varit där under vintern någon gång, så det vore ju dumt att inte ta vara på tillfället när det var en sådan härlig dag och jag dessutom redan råkade vara där. Kameran hade jag med mig också, tänka sig! Och jag blev inte ett dugg förvånad över att det även så här års fanns blommande växter att beskåda.






De här sötnosarna hittade jag mitt i gatan på hemvägen, så de får också vara med på ett hörn. Eller i nederkanten av inlägget, för att vara exakt.

söndag 22 februari 2009

Vilodag

Det var å ena sidan en perfekt vintersöndag, med snö, sol och blå himmel, skidåkning på tv och dessutom svensk medalj, men å andra sidan dagsljus som påminde om vår, en vårmild luft och vårslaskiga gator. Det blev en lugn och tyst dag utan alltför mycket som absolut måste göras, och med tid att ta igen lite förlorad sömn och missade måltider. Jag var inte alls ensam om att ta en promenad längs älven och fota is och båtar i snyggt ljus, och njuta av vindstilla ro och spegelblankt vatten. Men det var vilsamt ändå, och behövligt. Mitt huvud är inte fullt så tomt och tyst som den här bloggen, men rätt trögt går det ändå.

torsdag 19 februari 2009

Där kom det

Jag har fått ett vykort från Island*! Pinglan vågade väl inte annat, antar jag. Och hon tycks ha hållit sig sysselsatt, om man får tro rapporten på baksidan av kortet. Hon erkänner det inte öppet, men nog fattar jag att det var hon som utlöste brandlarmet så att hela hotellet fick utrymmas. Man vet ju hur det är med Pinglan och alla de där brandtillbuden.



* Det är något skumt med just det här inlägget jag länkar till. Ibland "finns" det inte. Men jag länkar ändå, för det finns ju
där egentligen.

onsdag 18 februari 2009

Spänning på nära håll

När jag gick ut för att handla på eftermiddagen stod tjejen i lägenheten under vår i sin dörröppning och spanade. Jag hälsade som man ju gör, och så gjorde även hon. Ingenting verkade mer än relativt konstigt. Nere vid porten stod någon som jag antog var hennes kille och slog ett nummer på sin mobil. Det var lagom uppseendeväckande för att jag skulle lägga märke till det, men sedan tänkte jag förstås inte mer på saken medan jag fortsatte till affären.

En stund senare kom jag tillbaka och upptäckte att det stod en polisbil på gatan utanför vår port. Någonting skumt var det alltså, vilket jag väl nästan hade känt på mig. Och på väg uppför trapporna fann jag dörren till lägenheten under vår stående på vid gavel. Jag hörde folk därinne, men det var ganska lugnt. På hela hallgolvet låg däremot drivor av kläder och bråte. Och nu upptäckte jag vad jag inte sett tidigare, nämligen de stora brytmärkena på dörren. Inte ens en oerfaren lantis som jag kan ta fel på ett så uppenbart inbrott.

Jag blev lite skakis ett tag, tills Himmelska Hyresvärden kom hem och jag fick prata av mig. Jag väntade mig naturligtvis också att polisen skulle komma och be mig om ett fint, avgörande vittnesmål, och insåg att jag faktiskt hade lagt märke till någonting. För plötsligt förstod jag vad det var för konstiga ljud jag hade hört ett par timmar tidigare, fast som jag inte hade kunnat avgöra om de kom uppifrån eller nerifrån, och därför förklarat för mig själv som stökande på vinden ovanför mitt rum. Men det var alltså ett inbrott jag hörde, några få meter ifrån mig där jag i godan ro satt och åt lunch och läste en deckare. (Och vad var klockan då? Var det inte precis efter att jag hört den dagliga eftermiddagssaluten från Skansen Kronan klockan 14:27? Och kort före namnsdagssamtalet jag ringde till gammelfaster Frida klockan 14:34? Hm, nästa bok får nog bli en kärlekshistoria, tror jag.)

Där fick jag för att jag påstod att det inte fanns något att berätta. Annars har det varit rätt fritt från dramatik sedan Respekt gick i konkurs, Lånesyrran (som har råkat bevittna rån och varit i närheten av allt möjligt läskigt) åkte utomlands och det blev kallare och mindre folk ute om nätterna. Hade det inte varit för det här skulle jag antagligen ha klagat på att mina favoritkex håller på att ta slut och inte längre går att köpa här i närheten. Så det var då för väl att det hände något att blogga om ändå.

tisdag 17 februari 2009

Håller snattran

Nej. Ingenting. Jag har inget att säga. Det var så skönt att gå i sin egen lilla värld att jag fortsätter att koppla bort mig lite till. Om ni vill föreställa er att jag enbart pluggar hårt under tiden kan ni få göra det. Låt fantasin flöda!

söndag 15 februari 2009

Nyhetsisolering

Som jag anade blev det inget melodifestivalstittande igår. Men jag har ansträngt mig allt vad jag har orkat för att akta mig för tidningar, bloggar och människor som skulle kunna avslöja något, så att jag nu kan se reprisen ikväll som om det skulle vara direkt. Med två minuter kvar till programmets början tror jag att jag har lyckats.

lördag 14 februari 2009

Lördag 2

Det känns som om det är bättre låtar i veckans deltävling av melodifestivalen än i den förra. Och det brukar väl också vara så att den första veckan är lite svagare. Lite orättvist förstås, men att jag orkar bry mig om det är ju i alla fall ett gott tecken. Jag tror att jag har fått fatt på schlagerkänslan till slut.

Men nu finns det ändå en viss risk att jag missar att kolla ikväll. Det skulle i så fall vara första gången sedan jag började titta 1987 som jag inte såg allt direktsänt. Jag känner att jag verkligen släpper in spänning i tillvaron och lever på gränsen nu!

fredag 13 februari 2009

Avgörande tidningsläsning

Som student får man diverse studentrelaterade gratistidningar med posten. Jag brukar ögna igenom dem lite snabbt, även om det mesta av innehållet är sådant som jag redan vet, får information om på annat håll eller helt klarar mig utan. För det händer ändå att jag hittar något intressant eller till och med användbart.

Idag läste jag till exempel om en tjej som hade debuterat som författare. Lätt hade det gått och hon verkade ha fått en del fina omdömen. Sådant kan ju vara upplyftande att läsa, om man nu faktiskt inte har lust att vara en avundsjuk och missunnsam fjant. Så det var alltså kul för henne. Dessutom hade hennes roman exakt samma titel som min skulle ha haft, om den hade blivit färdigskriven. Så nu vet jag definitivt att den inte kommer att bli det.

Bra att jag läste den där tidningen, så att jag inte behövde kasta bort tid på att fundera på att skriva vidare på en bok som redan fanns!

torsdag 12 februari 2009

Dubbel hastighet

På tal om dubbelliv förresten. Det är ju inte helt dumt om man försöker ta igen tid när man inte hade något liv alls.

Dags att ta itu med Göteborg igen.

onsdag 11 februari 2009

Administrativt krafs

Här följer en redogörelse för sådant jag tvingats ägna alldeles för många tankar åt den senaste månaden, i stället för att komma någon vart med mina studier. Nu är det så mycket att jag knappt själv orkar hålla allt i huvudet, och än mindre berätta det för folk. Så det får bli här och nu. I shall say this only once.

Först ska jag bara visa en bild jag tog på väg till universitetet igår.


Ibland får man ju intrycket att det mesta av det östgötska anses vara lite bonnigt, och någon gång kan det vara frestande att hålla med, i synnerhet om man är avogt inställd till landskapet, folket och dialekten. Men den åsikten har jag nu inte alls påstått att jag ställer mig bakom. När det handlar om Linköpings universitet gäller det i alla fall definitivt inte. Enligt min personliga erfarenhet är LiU och dess anställda i mycket hög grad moderna, högteknologiska, effektiva och smidiga på alla möjliga sätt.

Alla gånger jag har blivit antagen till kurser där har jag snabbt fått all tänkbar information via brev och webbplats, och lärare och andra är duktiga på att svara på mejl och att överhuvudtaget handskas med datorer och modern och praktisk teknik (vilket givetvis många är även på GU, men där har jag också råkat ut för ett par mycket teknikfientliga och mejlovilliga anställda, varav en är anledningen till att delar av den följande texten alls behöver skrivas).

En stor skillnad jag har upplevt mellan att vara student vid LiU och att vara student vid GU är det här med kåravgifter och kårkvitton. I Göteborg måste man i princip betala kåravgiften i bank (eller på särskilda ställen som inrättas av banken just för betalning av kåravgifter). Det går teoretiskt att betala via internetbank, men då måste man oftast ändå se till att skaffa fram ett kvitto från sin bank, eftersom det behöver visas upp när man skriver salstentor.

Detta system hade även LiU på stenåldern, och faktiskt så sent som när jag började plugga kring sekelskiftet. Sedan gick det uppenbarligen att lösa detta problem, för numera är det helt normalt att betala kåravgiften via sin nätbank. Inga problem. Nu när jag blev omregistrerad på en gammal kurs efter att terminen börjat skickade jag bara ett mejl och fick kåravgiftsavin i pdf-format efter någon timme, så att jag snabbt skulle kunna betala.

Mina erfarenheter av LiU:s anpassning till den moderna tekniken är alltså på det hela taget mycket goda. Men! Finns man inte i systemen är det i princip kört för en. Det blev jag varse igår.

Efter evighetslånga mejlväxlingar med "min" studievägledare på LiU hade jag till slut blivit omregistrerad på min kurs, fått min handledare godkänd, betalat kåravgift och så vidare. Och nu var jag alltså på plats för att fixa med resten av det administrativa, så att åtminstone den ena halvan av mina studier sedan skulle kunna flyta på och handla om just studier. Jag skulle då exempelvis än en gång få ett studentmejlkonto och tillgång till studentportalen på LiU:s webbplats (ah, en dubbelgrej jag glömde i min uppräkning!). Och så måste jag förstås ha det mycket smart uttänkta LiU-kortet, som jag senast jag var LiU-student faktiskt lyckades klara mig undan att skaffa, men som nu är betydligt mer av en nödvändighet, då det har mängder av funktioner (bland annat är det lösningen på det där kårkvittoproblemet vid tentor) och man är gravt handikappad utan det.

På LiU-kortstationen på centrala studerandeexpeditionen verkade allt först väldigt lovande. Men när killen på andra sidan disken matade in mitt personnummer i datorn såg han plötsligt bekymrad ut. Han ropade på sin kollega och när han lite dämpat förklarade för henne att "vi har en gallring här" och de tittade på varandra som om jag var en efterlyst brottsling, föreställde jag mig hur röda lampor började blinka och larm tjuta någonstans i närheten.

Fullt så illa var det nu inte. Problemet var bara att för att jag skulle kunna få något kort måste ett visst mejl skickas på ett visst sätt mellan rätt personer. Sedan uppdateras systemet på torsdagsnätter, så på fredagar var man välkommen att komma och hämta det man behövde. Jaha, det lär ju inte bli inom den närmsta månaden, menade jag och lommade iväg med sänkt huvud. Men medan jag ändå var på universitetet ville jag i alla fall försöka göra vad jag kunde för att lösa problemen och gick därför vidare till nästa hus i hopp om att mot alla odds få tag i "min" studievägledare. Där hade jag oväntat sådant flyt att det just då råkade vara hennes öppna mottagning, att hon hade gott om tid och var både omtänksam, beredd att jobba hårt för att hjälpa mig och därefter gärna satt och småpratade ett tag. Så det slutade ju på sätt och vis rätt trevligt ändå. Och lyckas jag bara klara av ett telefonsamtal på rätt tid på fredag kan det hända att jag åtminstone får tillgång till mitt student-id.

Därefter hade jag egentligen tänkt uträtta en del ärenden på biblioteket, men eftersom jag nu inte hade något LiU-kort kunde jag varken låna eller kopiera ett endaste dugg, utan tog bara en kort runda för att kolla upp lite saker. Jag var nu ändå så inställd på problemlösning att det nästan var roligt att tänka ut olika sätt att få folk att hitta, kopiera och distribuera saker åt mig, och var rätt optimistisk när jag gick därifrån. Efter lite efterforskningar på nätet tror jag nog också att just dessa problem är så lättlösta att det räcker att jag skaffar ett kopieringskort på GU, så kan jag ordna det mesta i Göteborg. Så enkelt och tryggt gammaldags det nu plötsligt låter!

Sedan måste jag bara återvända till det här med kåravgiften än en gång. Naturligtvis spårade jag genast upp ett extremfall som innebar ett litet problem för egen del ändå. Som student i Göteborg kan jag nämligen få reducerad kåravgift om jag tillhör mer än en kår. Kanske har detta något att göra med att det finns två lärosäten i samma stad, som säkert har ett antal studenter gemensamt, och det är ju en trevlig gest att ge lite rabatt då. I Linköping är det däremot inte så, varför det bara är i Göteborg jag skulle kunna hoppas på lite pengar tillbaka. För att få det måste jag dock kunna visa upp ett kvitto på att jag betalat kåravgiften vid ett annat lärosäte ...

Men okej, det handlar bara om någon hundralapp. Det är inte värt besväret egentligen. Åtminstone inte om man hade fått sitt studiemedel som man skulle. Men det får jag inte, för den lärare som skulle rapportera in mina sista poäng för höstterminen tycks ha gått under jorden. Flera veckor in på den nya terminen syns inte röken av några poäng, poäng som jag nödvändigt måste ha för att kunna få några pengar från CSN. Jag har givetvis försökt få tag i denna lärare, men fullkomligt reslutatlöst. Kontakt med institutionsexpeditionen har gett lite hopp om hjälp, men ingen annan är denna lärare kan ju rapportera in poängen, så tills hon börjar sköta sina arbetsuppgifter får jag svälta, vara stressad och inte ha tid och ro att ägna mig åt den nya terminens studier.

Och just det, den här terminens studier kräver en del resande. Resande kostar en del, ja. Fattas bara att CSN slutar uppfatta mig som "rätt" sorts student och drar in mina buss- och tågrabatter!

Tisdagen i Linköping

Jag är alltså i Linköping och gästspelar som student ett tag igen. Och på ett par dagars besök hade jag tänkt klämma in det mesta man ska klara av som student och lite till. Först och främst var jag tvungen att hitta en ny skolväg, men det var enkelt och blev en skön förmiddagspromenad genom T1 och Vallaskogen.

Världens bästa handledare tog emot mig som om jag varit en återfunnen förlorad son, och inte en student som två gånger misslyckats med att slutföra sitt uppsatsarbete. Bortsett från en som vanligt givande och uppmuntrande handledning fick jag karriärstips, vi odlade våra gemensamma intressen (som bland annat inkluderar gamla gruvor) och surfade teknikhistoriska snyggfoton, jag delade med mig av bussreseerfarenheter och fick själv en fint signerad bok av honom, där mitt eget tidigare arbete stod med i referenslistan. Det var ju inte precis dem sämsta sporre man kunde få att satsa järnet på den fortsatta forskningen!

Lunchen intogs på ett av stans finaste hotell. Maten var helt okej, men det var efterrätten som var den stora behållningen. Orutinerat nog hade jag lämnat kameran i bilen. Mobilfotot jag tog kan naturligtvis inte göra konstverken rättvisa på något sätt, men ni kanske kan utgå från det och sedan använda er fantasi.


Det såg så enormt lockande ut när jag såg folk komma med sina fat från dessertbuffén, och i sådana fall brukar jag nästan alltid bli besviken, men den här gången var det mesta jag smakade exakt så himmelskt gott som det såg ut att vara. Ujejuj. En tisdag!

Alla dessa trevligheter gjorde att jag för en stund glömde den magvärk som dykt upp nästan i samma stund som jag kom till Linköping. Det är helt sanslöst. Nu har jag ju åkt hit alldeles frivilligt och glatt, i ärenden jag har sett fram emot, och ändå mår jag uppenbarligen fysiskt dåligt av den här stan! Nåväl, jag vet ju att jag snart ska åka hem ... öh, till Göteborg igen, så det går nog snart över ändå.

Jag lyckades också lämpligt nog tajma mitt besök så väl att jag fick möjlighet att gå på årets spex när jag ändå var här. Spex är en av de studentikosa företeelser som jag faktiskt verkligen gillar, och för det mesta lever de också upp till mina högt ställda förväntningar. Den här årgången tillhörde väl kanske inte de bästa jag har sett, men en trevlig kväll blev det absolut!

måndag 9 februari 2009

Bussblogg

Jag har aldrig bloggat från en buss förut, så bara för att jag har chansen nu måste jag förstås testa.

Till vänster har jag Vättern, där jag misstänker att Visingsö finns kvar någonstans i dimman. Bakom mig sitter något högstadiebarn som ideligen rycker och sparkar i mitt ryggstöd. Framför mig sitter en tjej som spelar Nintendo DS (heja!). Snett framför mig till höger sitter en kille som är läskigt lik min kusin.

Och jodå, nu har även jag fått se snö. Det räcker visst med att lämna Göteborgs innerstad för att hitta vintern, men sådant vet man ju inte om när man bara går omkring där isolerad från omvärlden på sina kullerstensgator mellan höga hus dag efter dag.

Två av varje

Jag har pluggat med två helt olika inriktningar, med två betygssystem, tagit två sorters studielån, fått två slags högskolepoäng. Och jag tänker absolut plocka ut två examina, på ett eller annat sätt (det finns alltid två att välja mellan!).

Som om det inte vore nog ska jag nu börja leva dubbelliv. Jag ska plugga vid två olika universitet samtidigt! Det blir två språk, två uppsatser, två städer, två lägenheter som inte är mina, två familjer, två ... ja, ni fattar. Och dubbla kåravgifter, inte riktigt dubbelt så många plastkort i plånboken (men närapå känns det som), fast det administrativa pysslet i början av terminen har varit flerdubbelt så omfattande som vanligt.

Detta var alltså min hemliga plan. Så alla som genast gissade att jag skulle flytta tänkte ju logiskt, men var ändå inte i närheten av storheten i mitt beslut. Nu känns det väl i och för sig inte längre som så mycket till avslöjande. De flesta som känner mig väl har hunnit få reda på det, och de som inte känner mig kanske inte ens förstår vari överraskningsmomentet ligger, speciellt inte när jag redan besökt Linköping två gånger på kort tid. De som har följt mig under de senaste åren har dock många gånger hört mig förbanna denna stad, och inför dem blev det ganska effektfullt att formulera nyheten som "jag ska börja plugga i Linköping igen".

Faktum är att det ska bli ganska trevligt att för ett slag komma tillbaka både till LiU, min gamla favoritinstitution, korridorer jag hittar i och lärare jag känner igen. Och Linköping. Jag behövde bara lite tid, och hjälp av Göteborg, för att komma till den här punkten.

Nu ska jag skynda till bussen. Där nöjer jag mig ändå med en och samma för hela sträckan.

Gå och kolla på saker

Förresten, jag var på stadsmuseet igår. Nytt årskort införskaffat, nytt museiår påbörjat. Gött.

Okej, jag fattar

Mamma såg att jag längtade hem och var omtänksam och skickade lite snö. Foto: Mamma.

Min tredje hjärnhalva

I över ett dygn var jag ofrivilligt ouppkopplad fast jag var hemma i stan. Det var en pärs, för det blir sådana gånger så plågsamt uppenbart hur beroende jag är av information och kontaktvägar över nätet. Men jag överlevde. Även det som kunde ha blivit en kommunikationsmässig storkris löste sig och dagen räddades. Och nu är nätet tillbaka och jag fungerar igen. Puh!

lördag 7 februari 2009

Påminnelse om den där andra världen

Stellan är i Faaalun (tjockt l!) och nämner just nu ofta ordet snö. Och trots att jag trivs bra i lågskor och inte alls vill missa det liv som pågår hela tiden här i Göteborg, så får jag faktiskt lite hemlängtan. Det känns nästan som om jag befinner mig på andra sidan jorden.

Lite mindre likgiltig

Nej förresten, nu lyssnade jag på de små låtsnuttarna som finns på nätet i alla fall, och jag får erkänna att fem av åtta låtar nog eventuellt skulle kunna falla mig i smaken. Så lite spännande blir det nog att titta i alla fall.

Likgiltig

Det känns inte som om jag bryr mig så där fasligt mycket om melodifestivalen längre. Förra året missade jag en hel kvart av den totala sändningstiden utan att världen gick under. Och nu orkar jag knappt ens förhandslyssna på veckans tävlingsbidrag. Men jag försöker i alla fall hänga med lite i schlagerbloggarna, fast de är så många och uppdateras hela tiden, vilket gör att man inte hinner göra mycket annat om man försöker läsa allt.

Undrar om det är jag eller själva festivalen som har blivit för stor? Det är lite sorgligt. Jag får nog ta och tröstlyssna på lite 80-talsschlager en stund.

torsdag 5 februari 2009

Tänk om

Nu kommer saker så där plötsligt och oväntat igen, fast det egentligen är sådant jag brukar gå och vänta på länge. Det är ju snart bokrea, till exempel.

Och idag hittade jag GU:s nya utbildningskatalog. Den ser ut ungefär som på bilden. Alla de små prickarna är pyttepyttiga foton av studenter. Jag hittade omedelbart mig själv på flera ställen.


Man kan också titta på studenter här. Ni som känner mig eller i alla fall känner igen mig till utseendet hittar mig nog själva. Till er andra kan jag ge tipset att leta efter den person som ser absolut töntigast ut av allihop. Det är jag.

onsdag 4 februari 2009

Strategier

Pinglan inte bara ringde. Hon dök upp också. Fast det hon sa när hon ringde var att hon absolut inte skulle hinna träffas medan hon var i Göteborg den här gången.

Så hon kom förbi ett tag, pratade, läste vad jag skrivit om henne och inspekterade min garderob.

Sedan rusade hon iväg och glömde det hon troligen hade kommit för: att försöka dra ur mig den hemlighet jag antydde igår men vägrade säga något mer om på telefon. Eller om det kanske ändå var med flit?

Nu måste vi ses snart igen. Smart uttänkt av oss.

Skönhet i vardagen

Jag gjorde en ny onsdagspromenad till vattentornet i Slottsskogen (fast det där med onsdag var oplanerat, och ja, själva promenaden också faktiskt). Utsikten var förstås en aning bättre så här års, utan löv på träden, men fortfarande inte så bra att jag skulle räkna det som en utsiktsplats. Så där blir det inga poäng och topplisteplaceringar. Däremot är det en av de bästa sagomystiska platser jag har sett på länge, och den får mig att vilja spela Ico.

På hemvägen hittade jag böcker som låg utplacerade på elskåpen på Fjärde Långgatan. Det är en sådan där sak som säkert vissa människor skulle förfäras över, men jag tycker att det är vackert. Det är stor skillnad på nedskräpning och att framkalla leenden hos stressade stadsmänniskor en grå vardagseftermiddag. Sådant, vill jag inbilla mig, kan göra världen till en lite bättre plats.

Men nu har det börjat snöa, och då finns nästan inget bättre än att krypa in i sin lilla ombonade håla, sitta där i värmen och skumrasket och iaktta snöfallet genom fönstret.

Ett vykort går också bra

Pinglan ringde och hade saker på gång som vanligt.

- Du får inte bli arg på mig.
- Jag blir väl aldrig arg på dig!
- Nej, men ... jag ska åka till Island nästa vecka.

Naturligtvis blev jag inte arg för det. Alla människor verkar ju vilja åka till Island, och det med all rätt. Det är klart att man ska åka dit om man har möjlighet och vill.

Ännu mindre anledning att bli arg hade jag väl när hon nu dessutom ringde för att fråga om hon skulle köpa med sig några böcker eller tidningar eller så åt mig.

- Öhh ...
- Ja, alltså, om det är nåt du vill ha från Island så säg bara till!
- Jo, men okej. Ett jobb, kanske en lägenhet och så någon trevlig islänning i lämplig ålder. Det vill jag ha.

tisdag 3 februari 2009

Nu är det snart på liv och död igen

Så har Göteborgs melodifestivalsvecka inletts, och stan är så trevligt draperad med melodifestivalsflaggor. Det är väl antagligen allt jag kommer att märka av det hela fram tills jag slår på tv:n på lördag. Men jag vet om det i alla fall.

Vuxendag

Jag gick upp för mig extremt tidigt för att sedan åka till skolan på en grej som visade sig vara avklarad på några minuter. Men då kan man ju tänka sig att jag skulle kunna få mycket gjort under resten av dagen. Och ja, hittills har jag hunnit klara av en veckas hushållssysslor, ett besök på bibblan, planeringschattande och bokning av biljetter, lite mejlande och så har jag till och med kostat på mig att se på super-G på tv.

Nu säger ni att det där ju bara var det hushållsnära och administrativa arbetet samt något slags nöje, och var är jobbet mitt i allt detta? Då säger jag att en normal vardag brukar jag komma igång med sådant vid 17-tiden eller så. Jag har alltså mer än en hel arbetsdag kvar fortfarande. Den här dagen har onekligen potential att bli en riktig vuxendag. Det är lite som prao, eller något.

Jag kanske till och med får för mig att gå och lägga mig före midnatt! Men dessförinnan ska jag förstås se på Rapport med A-ekonomi.

måndag 2 februari 2009

Solljussamlande

Sådär, idag har det sett ut som jag vill ha det: soligt, frostigt, blått. Ja, rätt generellt färggrant. Eftersom jag sett nytt igår kunde jag idag njuta av en favoritpromenad och titta på snygga hus mot blå himmel, blå älv mot blå himmel och allting annat som såg så fantastiskt bra ut mot den här sanslöst blå himlen.

Piggt hus och blå himmel.

Lite frostigare blått, men solen värmde faktiskt ändå.

Det här paret flöt stillsamt ut mot älven, och kanske senare mot havet?

Hemma lyste solen på färgglada tulpaner, dock inte mot blå bakgrund.

söndag 1 februari 2009

Ingen match utan snödrivor

Göteborgskusinen har visserligen redan rapporterat att hon sett snödroppar i år, men när jag själv såg de första för säsongen blev jag visst ändå så till mig att jag inte kunde hålla i kameran ordentligt. Kan vi säga.

Utsiktstoppen: "Utsiktsplats" i Vasastan

När jag var uppe i Landalabergen och stod och tittade på kartan upptäckte jag något som är helt obegripligt att jag inte har sett tidigare, som jag har studerat kartorna över Göteborgs innerstad! Bara en kort bit därifrån, och också bara en kort bit hemifrån mig och nära gator jag promenerat på ett antal gånger fanns en liten grön, nästan rund yta på kartan, benämnd "Uts.pl.", vilket absolut var fullt läsbart. Det finns ingen rimlig förklaring till att jag inte har sett detta tidigare.

Givetvis gick jag omedelbart dit. Men speciellt efter utsiktsupplevelserna jag precis haft var det här en besvikelse. Utsikten var ganska dålig, till och med så här års. Att platsen är utsatt som utsiktsplats på kartan, när så många mycket bättre ställen inte är det, är ju nästan lika konstigt som att jag inte lagt märke till den på kartan förut. Att jag inte lagt märke till den i verkligheten är ändå ganska förklarligt, insåg jag snabbt.

Kanske ville man bara fylla kartytan med något. Tja, då kunde de väl ha skrivit dit namnet på parken, för en park, eller kanske snarare lekpark, är väl mer vad det är.

Utsikten. Och inte minst parken. Den låg förstås i skugga här och kom säkert inte heller till sin rätt idag.

Lite intressant var det ändå här. Utsiktsplatsen befann sig nämligen uppe på en liten stenplattform, som man kom till efter att ha gått in genom en järngrind och krånglat sig runt lite buskar och uppför en extremt smal stentrappa. Sådant gillar mitt barnsliga och sagotörstande jag. Det var också behållningen med den här tydligen namnlösa utsiktsplatsen.

Utsiktstornet. Med klotter, givetvis.

Grinden. Med gnissel, givetvis!

Jag ska väl sätta lite poäng ändå:

Personliga erfarenheter av platsen: [2]
En poäng för järngrinden och en för stentrappan.

Tillgänglighet: [5]
Lättare än man tror att komma till. Stället bara ligger där, det gäller bara att fatta vad det är man ser.

Utsiktskvalitet: [2]
Ja, någonting ser man ju ändå.

Trängsel: [3]
Jag slogs faktiskt om utrymmet med ett par av folket som var uppe vid vattenreservoaren tidigare, men här vann jag! Annars var det hyfsat lugnt just vid det här tillfället.

Picknickmöjligheter: [1]
Om man är desperat, möjligen. Det finns bänkar att sitta på till exempel.

Totalpoäng: [13]
Här kan man kanske passa på att passera på en promenad, och som park är det ett ganska intressant ställe, men utsiktsplatser finns det många bättre i närheten.

Utsiktstoppen: Landalabergen

Det var sol och söndag och äntligen läge att ta med sig kameran ut. Fast så här års finns det ju egentligen inte mycket att fota ute. Såvida man inte hittar ett nytt, spännande ställe kanske? Och efter att ha bloggat om utsikter igår och sett skidåkare skejta uppför backar idag kände jag att mina ben ville ta mig uppåt. Faktiskt fanns det ett område i närheten som passade alldeles ypperligt för den här dagen, nämligen Landalabergen, där jag mest bara har passerat lite snabbt fram till idag. Så dit styrde jag stegen.

Där fick jag snabbt syn på ett intressant torn som stack upp över buskagen, och som jag efter lite googlande inser är ännu något slags vattentorn. Vad snygga de är i Göteborg! I alla fall om man kunde bortse från allt klotter.



Jag var inte precis ensam om att ha sökt mig upp till Landala vattenreservoar denna eftermiddag. För att kunna fota och titta på utsikten från de bästa ställena fick man nästan stå på kö, men solen värmde skönt så det var mest trevligt att stå ute på klipporna och ta det lugnt.

Tänk om man skulle bo här. Och kunna kliva ut genom den här tjusiga dörren ...

... för att mötas av den här kanske ändå snäppet tjusigare utsikten!

Utsikten var nog över genomsnittet även för denna stad, speciellt utan grönska på grenarna. Extrapoäng för att man härifrån faktiskt ser mitt fönster. Hmm, det måste ju betyda att man även ... ja, väl hemma inser jag att jag har tittat mot den här utsiktsplatsen i stort sett varje dag under ett års tid utan att den för mig har varit mer än det enda spår av natur man kan skymta från mitt rum. Nu när jag vet kan jag plötsligt också se toppen på vattentornet. Å andra sidan tog det ju tio månader innan jag fattade att jag kunde se Lisebergstornet från mitt fönster, så jätteunderligt är det ändå inte.

Nänä, inga pilar här inte. Ni får hitta det själva!

Mys- och mystikfaktorn sänktes förstås av närheten till fula höghus, närvaron av en massa klotter och skräp samt förstås trängseln. Antagligen är det lite mer spännande här om man går hit vid något annat tillfälle än en solig söndagseftermiddag.

Och så poängen:

Personliga erfarenheter av platsen: [3]

Tillgänglighet: [4]

Utsiktskvalitet: [4]

Trängsel: [2]

Picknickmöjligheter: [3]

Totalpoäng: [16]
Den låga poängen förvånar mig lite, med tanke på vilket intressant ställe det ändå är. Tillgängligheten är antagligen platsens stora för- och nackdel. Hade det inte varit så skräpigt och söndersprunget hade det varit väldigt fint här. Men det är definitivt ett ställe värt att återkomma till.

Sköna söndag

Det är lätt att tro att SM-skidåkning ska vara lite tråkigare att titta på än världscuptävlingar, men som omväxling är det perfekt. Jag är van vid att heja på alla svenskar och har många, många favoriter, så en sådan här dag kan jag ju knappast bli annat än glad och nöjd.

Och det är förresten den bästa sortens vintersöndag med massor med sport på tv, sol och lite lätt kallt ute och tillräckligt med ledig tid för att man själv ska hinna njuta av allt!

Februari har börjat bra i år.