söndag 31 maj 2009

Pingstfirande

Igår träffade jag ytterligare en social katt. Den får dock vara lite småhemlig och anonym här, liksom så många andra.

Det blev picknick i kvällssolen vid Härlanda tjärn, där andfamiljen med de nio ungarna fortfarande var kvar sedan jag senast såg den för någon vecka sedan. Det verkade nästan otroligt att mamman skulle lyckas hålla reda på och skydda dem alla, men än så länge ser det ju ut att gå bra.

Sedan blev det midnattspannkakor - lite onyttigare och lite gladare än andra pannkakor.

lördag 30 maj 2009

Kattrumpa

Katter får egentligen inte ströva omkring ensamma ute här i området, men nu råkar de ju vara mästare på att ignorera saker, så det här förbudet är det många av dem som struntar blankt i. Det gläder mig, speciellt som de flesta av dessa katter är mycket trevliga och sällskapliga av sig. Att detta inte syns på bild är en annan sak.

fredag 29 maj 2009

Trötta ben och fötter

Hänt i huset den här veckan: Den storrökande träskomannen har lagt skumgummi i träskorna och telefonpratarkillen sitter numera och ockuperar trappan upp till första våningen, fortfarande pratande förstås.

Fler blomster

Eftersom ni tror att mitt naturfotande till vardags beror på att jag bor på landet tog jag än en gång med mig kameran in till stan och gick omkring lite med den kring Humanisten. Givetvis hittade jag natur även där.

Blomsteräng mellan Humanisten och Korsvägen.

Ur en annan vinkel för att underlätta lokalisering.

Det blommar både i, på och vid Näckrosdammen.

Jag som tyckte att hundkäx var något rätt lantligt ändå, men de bor ju faktiskt överallt.

Och de väldoftande blommande buskarna avlöser varandra snabbt så här års.

Sedan är ju Göteborg en rätt grön stad överhuvudtaget. Parker räknas måhända inte som "natur", men hur som helst är det lätt att hitta växtlighet att studera och njuta av nästan var man än befinner sig.

torsdag 28 maj 2009

Blodomloppet

Igår lyckades jag hålla mig inne på eftermiddagen, men det var verkligen med nöd och näppe och bara för att det blåste så väldigt. Tanken var att jag skulle få en massa viktigt inomhusarbete gjort. Men så var det Blodomloppet på kvällen, och eftersom jag har börjat hänga med blodgivare och annat sådant där rättfärdigt folk som skulle vara med där var jag lite nyfiken och funderade på att åka in till stan och ta mig en titt.

Det gjorde jag sedan också, som ni förstås redan har räknat ut. Precis lagom tills jag klev av spårvagnen vid Linnéplatsen började det regna, men det var en göteborgskt kort skur, och det var ju tur, för de annars så regnrutinerade göteborgarna verkade inte ha tänkt på att ha med sig regnskydd. Förutom mitt eget paraply tror jag att jag såg tre stycken.

Det välfyllda startområdet framför Björngårdsvillan i Slottsskogen.

Men mycket folk var det däremot ute. Hur hittar man någon man ska träffa men inte har bestämt en mötesplats med i en sådan här trängsel? Lätt! Det gör man bara. Man ringer på mobilen, hör att personen i fråga svarar men knappt något mer, och tjôtar lite fram och tillbaka i ett par minuter utan att det leder någonstans. Men så hör man i alla fall ett "fortsätt bara gå" i örat, tittar upp och ser personen i fråga (som trots den föregående repliken inte alls behöver ha sett en) tio meter bort, samtidigt som folkmassan elegant skingrar sig framför ens ögon.

Så stod jag där mitt ibland en massa folk och undrade hur sjutton man kan betala pengar för att springa eller gå i denna trängsel, när det är gratis att göra det hemma i det åtminstone något mindre överbefolkade motionsspåret. Då gick plötsligt starten. Och jag också. Det var liksom bara att följa med strömmen och den betalande deltagare jag var där för att heja på.

Den första gruppen löpare startar. De personer som står närmast kameran må se ut som publik, men är i själva verket en annan startgrupp. Här stod minsann ingen stilla under loppet!

I början tänkte jag mest på starten i Vasaloppet, men efter ett tag gick det att få upp farten och börja passera långsamtgående ekipage. Och redan efter någon kilometer kom vi ifatt hjälpen.

Hjälp redan? Nej, någon ordning och reda måste det väl ändå vara.

Vi behövde den dock inte, så vi knatade vidare genom Slottsskogen. En timme senare hade jag "råkat" gå hela femkilometersrundan i Blodomloppet. Utan att vara anmäld och ha någon nummerlapp, och ja, utan att betala för att trängas. Men jag var faktiskt ärlig nog att inte ta emot någon medalj, banan eller T-shirt när jag kom i mål.

tisdag 26 maj 2009

Bara om alltså

Om jag vore en sådan där kattbloggare som tycks inbilla sig att det kan intressera någon endaste människa att läsa om andras katter, om jag behandlade min katt som ett substitut för barn, så där så att jag gav henne ett människonamn och tillskrev henne mänskliga egenskaper, om jag på fullaste allvar hävdade att jag hade en alldeles särskild relation med min katt och att hon och jag förstod varandra som inga andra, om jag kallade min katt för min fast jag i själva verket lämnat henne i någon annans vård och fast jag samtidigt var noga med att påpeka att en katt aldrig riktigt är någons, om alltså, då skulle jag förstås också fira hennes födelsedag till och med på avstånd och lägga upp någon bild på henne i min blogg.

Usch ja, sådana där kattbloggare alltså.

"Min" katt 2004.

Helgens höjdpunkter

Lite av helgens bästa, mest ett slumpmässigt urval av positiva minnen och helt utan rangordning på något endaste sätt.
  • Så har jag fått se åtminstone glimtar av delar av Tranås. Och jag tyckte om vad jag såg. Stället påminde vagt om en massa andra fina orter jag har gillat, antagligen på grund av något slags känsla av vanlighet. Det var liksom nytt och välbekant på samma gång.
  • Vädret var så oväntat fint. Inlandsklimat är ofta det, fint alltså. Känslan av överraskning över detta uppstår särskilt ofta när man har vant sig vid kustklimat. (Fast i efterhand har jag insett att jag nu ändå inte var ute särskilt mycket i det sköna vädret under helgen. Platserna, aktiviteterna och dagsljuset sammanföll visst inte på ett sådant sätt att det resulterade i så mycket tid i solen.)
  • Jag vet två bra sätt att sitta på en brygga i stilla försommarskymning och titta på fladdermöss och lyssna på en avlägsen gök på: alldeles ensam och i gott sällskap. Det senare övertygar allt mer, måste jag säga, kanske för att jag numera faktiskt kan uttala mig ordentligt om saken.
  • Det blev visst så att jag fick med mig en hel kasse böcker tillbaka till Göteborg (ha, nu höll jag på att skriva "hem", men jag får väl ändå vara lite konsekvent här!). Det var verkligen inte alls nödvändigt, då jag redan hade fullt i hyllor och övriga gömmor, men naturligtvis lika upphetsande som alltid. Böcker!

måndag 25 maj 2009

Inte alltid knäppa

Man kan kanske undra var alla bilderna från skogen är, när det just är natur jag har en förkärlek för att fota. Ja, det verkar faktiskt inte ha blivit så mycket av sådant den här gången. Så vilken förklaring ska vi välja: att jag främst var ute i skymning och mörker eller att jag var så övermåttan ledig att jag för ovanlighetens skull bara samlade in bilder med ögonen?

Å andra sidan har jag ju visat upp så mycket grönska och djurliv på sistone att folk börjar få för sig att jag verkligen bor på landet även till vardags, så det skulle kanske inte märkas så stor skillnad även om det nu dök upp älgar och grävlingar på bilder här. Men okej, jag slänger i alla fall upp ett par nytagna bilder, för syns skull då.


Nedvarvad

Jodå, jodå, jag är tillbaka i Göteborg igen, efter en helg i de östgötsksmåländska gränstrakterna. Bilkörningen gick bra under hela resan, fast mest värt att notera där är att jag börjar kunna köra rätt på första försöket inne i centrala Göteborg. Nu har jag gjort det flera gånger! Det är så härligt att kunna låtsas att man hittar. För det gör jag förstås inte på riktigt. Jag är ju i stort sett ny här. Men det underlättar märkbart när man gissar rätt direkt och slipper köra runt i cirklar för att hitta tillbaka till ursprungsläget eller leta upp andra möjliga vägar, så sådant gör mig på gott humör.

Det där med att jag inte riktigt tillhör Göteborg märkte jag igår också på så sätt att jag tvekande stannade upp inför att formulera mig i ord som att jag skulle åka hem. Visst känns det trevligt och hemtamt varje gång stan dyker upp framför mig och jag ser vyer som numera är mer eller mindre vardagliga, men det är ändå inte lika mycket hemma som hemma än. Eller hur jag nu ska säga. Det blir det väl förstås aldrig heller, jag vet, och ämnet har nog ältats till leda vid det här laget. Nåväl.

Delvis kanske det ändå också berodde på att det "borta" jag besökte kändes ganska hemma på något sätt, och att det därför var så behagligt att vara borta att jag helt enkelt inte var redo att återvända till vardagen än. Ett par dagar med avstängd mobil, utan dator och någon vidare kontakt med yttervärlden, men med skog - djup, tyst, vänlig skog full av dofter, färger och vilda djur - var något precis så avkopplande som det ska vara. Jag tror inte att det spelar någon roll var skogen är belägen för att jag ska trivas i den, men att jag nu samtidigt var i halvbekanta trakter gjorde den möjligen lite extra trygg och vilsam, till och med fast de flesta människorna i sällskapet omkring mig där nu var nya för mig.

Men nu sitter jag i min vardagliga ordning i stan igen och är lite förvirrad. Jag kom hem från en totalt ledig stund mitt i själva sommaren och så var det plötsligt en vanlig måndag som låg framför mig igen. Samtidigt är det faktiskt nästan sommar. Även i almanackan alltså. Det ska väl egentligen vara en rent uppiggande insikt, men jag är plötsligt inte beredd. Det har varit en så lång vår att jag har fastnat i känslan och inbillar mig att jag har hur gott om tid som helst på mig att förbereda mig för sommar, planera in semestrar och aktiviteter och allt vad det nu är.

Vad behagligt det hade varit att fortsätta vara så där bortkopplad från världen och helt och hållet fly och glömma stadslivet ytterligare ett tag, bara gömma sig så där oansvarigt som man innerst inne vet att man inte kan göra. Men en hel helg är ändå en hel helg, vilket är betydligt mer än ingenting, och det får man hur som helst vara glad och tacksam över att ha fått!

I väntan på nästa blogginlägg

Jaså minsann, det finns faktiskt en del folk som väntar på att jag ska blogga? Nu får jag sådan prestationsångest att jag omedelbart kommer att bli tråkigare än någonsin. Att jag börjar metablogga är en pålitlig förvarning om det.

Men det är klart att jag ska. Hur skulle jag kunna låta bli, liksom? Vänta bara. Javisst ja, det var ju det ni gjorde!

fredag 22 maj 2009

Att göra idag

  1. Stänga av datorn.
  2. Hämta hyrbil.
  3. Dra till skogs.

Räkna steg

Jag har i ett par veckor försökt ställa in min nya stegräknare så att den ska funka så bra som möjligt. Men det verkar som om den, hur jag än ställer in den, räknar en hel del rörelser som jag själv inte skulle klassa som steg. Och då ser jag det givetvis som "fel" eller "fusk". Jag vill ju att den ska visa rätt.

Poängen med en stegräknare antar jag ska vara att man blir inspirerad att röra på sig så mycket som möjligt (om man inte som jag främst är nyfiken på hur mycket man faktiskt går på en dag), så om den räknar lite mer än bara faktiska steg borde väl inte spela någon roll. Men för mig får det lite motsatt effekt när jag så här i början är medveten om den. När jag märker att den reagerar på att jag drar på mig skorna eller böjer mig ner för att plocka upp något får jag impulser att undvika alla sådana rörelser. Heldumt!

Ska man vara noga så går jag ju en massa utan räknare på mig också, i början och slutet av dagen till exempel (och så var det ju det här med alla klädbyten, vilket medför mängder av "fusksteg"). Så det kanske egentligen jämnar ut sig. Om jag nu ens visste vad det var jag räknade.

En annan sak jag kom på när jag var ute och gick var att om jag går en runda riktigt långsamt så tar jag ju många korta steg, många fler än om jag går samma sträcka snabbt och hurtigt med långa steg. Så stirrar man sig blind på stegantal kan man ju då få för sig att man är en riktig latmask, trots att man i själva verket anstränger sig mer och antagligen också får mer motion om man kliver på med långa, raska steg.

Men okej, stegräknaren kan väl funka någorlunda om man bara helt enkelt vill få en hyfsad uppfattning om hur mycket man rör sig en genomsnittlig dag, och för att man ska kunna se om det ökar eller minskar. Bara man låter bli att borsta tänderna och knyta skorna förstås.

torsdag 21 maj 2009

Om man måste välja

Att vara ute och gå i sällskap med en hobbyfotograf är lite som att ha med sig en hund. De måste stanna precis hela tiden för att de hittar något intressant.

Fast jag kan inte komma på ett enda fall där jag väljer hunden framför fotografen. Möjligen om jag blir rånad eller antastad på något sätt, då kanske jag har mer nytta av en rädd och uppretad hund än av en ivrigt plåtande fotograf? Nej, förresten, man vill ju ha bildbevis att lägga upp på bloggen!

Fotografen it is.

Personligt anpassad present

När mamma fyllde år önskade, nej krävde, hon att få ett fint porträtt av sina barn. Vi har haft ett helt år på oss, så naturligtvis väntade vi till sista minuten med att fixa det. Och för ett tag sedan var därför brorsan på besök i Göteborg.

Eftersom mamma är förskollärare och årligen poserar för fotografer tillsammans med horder av rödgråtna småbarn tänkte vi att det väl var något liknande hon kunde tänkas gilla att få. Därför valde vi att förlägga fotograferingen till den första sommardagen. Det var en sådan dag när vi fortfarande var vinterbleka men värmen fick oss att klä oss lätt, och det var dessutom ute i det starka middagsljuset som ger lustiga skuggor och kisande blickar. Det var också årets första stora björkpollendag här i Göteborg, och vi såg till att vistas i parkmiljöer fulla med pollen, så att vi kunde se riktigt blankögda och rödmosiga ut.

Jag tror att vi lyckades rätt bra. Och det var ju tur, för nu ska vi se den där bilden varje gång vi hälsar på i föräldrahemmet i resten av våra liv. Men mamma blev glad, och det är väl huvudsaken.

onsdag 20 maj 2009

Slumpmässigt imponerad

Och på vilket vis skulle det vara en storstadsgrej att se friidrottsstjärnor till vardags? Jag kommer ju för tusan från samma lilla stad som två av dem!

Jaja, man väljer väl själv utifrån humör och bakgrund vad man ska tycka är häftigt. Eller väljer och väljer, är man barnsligt lättimpad så är man.

tisdag 19 maj 2009

Grannar

Ju fler grannar man har desto fler av dem lär väl hålla sig med beteenden man själv ställer sig något oförstående till, antar jag. I mitt hus är vi rätt många som bor. När det nu sedan också handlar om studenter, varav de flesta utbytesstudenter, ska man väl inte vara förvånad över att det försiggår saker av allehanda slag omkring en.

Snett nedanför mig bor en medelålders man som låter dörren stå öppen ut mot trapphuset när han röker och lagar extra osig mat. Hans rum ser tomt ut men hans träskor står ute i loftgången.

Två rum ifrån honom bor någon som nästan jämt har sina sopor stående utanför dörren. Oklart om det är samma soppåse hela tiden eller om den byts ut då och då.

På bottenvåningen står en kille och pratar i mobil precis innanför sidoingången som jag använder. Det gör han varje dag. Alla tider på dygnet. Jag kan inte komma på en enda riktigt rimlig förklaring till varför man vill eller behöver stå just där och prata.

I vårt hus står cyklarna i en lång rad inomhus på bottenvåningen. Någon har tydligen fått för sig att det är en torkställning, för flera gånger i veckan får jag befria min cykel från diverse klädesplagg innan jag kan ta ut den.

Sedan har vi förstås klassikern att dela tvättstuga med sina grannar. Det kan ju vara spännande var man än bor, men mina erfarenheter säger mig att studenter är snäppet värre än genomsnittet när det kommer till att känna ansvarslöshet inför gemensamma utrymmen, bokade tider, personliga ägodelar och rätten till privatliv.

Detta borde båda gott inför framtida bloggande. Förr eller senare måste ju mina grannar bara göra något värt att föra vidare.

Till och med här ute

Jag tvekade lite när jag skulle välja promenadväg idag. Att ge sig ut i motionsspåren är klart mer stressande än avkopplande för mig, men nu fick det bli så ändå. Det var väl främst de naturliknande omgivningarna jag var ute efter.

Vad jag inte hade tagit i beaktande när jag tyckte att det var väldigt överbefolkat på grusvägarna häromkring var att det ju också innebär att man kan träffa på folk där, det vill säga personer man känner igen. Och att dela motionsspår med en av Sveriges (få kvarvarande) friidrottare på toppnivå känns ändå inte fy skam.

Nu fick jag en sådan där barnslig lantiskänsla av typen "åh, det här är ju värsta häftiga storstan" igen. Och då var jag inte ens inne i stan!

måndag 18 maj 2009

Passlös

I morgon blir jag passlös. Det känns lite småjobbigt, trots att jag inte behövt passet jag hade sedan det var nästan nytt. Och inte ens då behövde jag det ju egentligen. Himla fånigt, det där, att man ska vara tvungen att ha pass för att bevisa att man inte är tvungen att ha pass där man är.

Sett på sistone

Åsså några fler bilder från de senaste två veckornas fotande, av naturliga skäl främst blommande växtlighet dårå.

Blommigt ...

... blommigt ...

... och ännu mer blommigt.

Och så lite bål.

För övrigt är allt bara ludd.

Nyhittad runda

När jag gav mig ut på långpromenad på eftermiddagen hade jag inga direkta planer eller idéer, så därför blev den spontana upptäcktsfärden lite extra spännande. Visst har jag spanat en del på kartor och tack vare solen hade jag hyfsad koll på väderstrecken, men med tanke på att jag på tillbakavägen varken kände igen gatunamn eller miljöer var jag rätt nöjd med hur fint jag fick ihop rundan på slutet. Varianter på den här turen kan det nog bli fler gånger.

Här är några av de mängder bilder jag fick med mig hem:

Utanför mitt hus kryllade det av snäckor i buskarna efter regnet.

I skogskanten träffade jag en kelig katt som dämpade min kattsaknad en aning.

Och intill helikopterplattan vid Östra sjukhuset satt en hare och väntade.

Jag hittade sedan in på Torpa koloniområde, som till min lycka var olåst och lät mig gå på knastrande grusgångar och njuta av trädgårdsidyll en stund.

På tillbakavägen passerade jag en damm, vilken hjälpte mig att i efterhand orientera mig och inse hur bra vägval jag gjort. Här fanns diverse fåglar, men eftersom inlägget redan liknar en smådjurspark låter jag bli att visa dem också. Liksom ekorren, diverse flygfän och en minienhörning som jag såg.

Och precis överallt doftade det syren!

Överraskande dom

Efter ett ordentligt nattregn känns världen ren och mjuk. Vattenpölarna är guldkantade, grönskan ångar och luften doftar våt jord. Och jag går hem, helt vimmelkantig efter ett möte med mina lärare. De tycktes vara beredda att rekommendera mig för jobb på SAOB, på grund av något som jag själv tyckte var en hastigt (nåja) hoprafsad inlämningsuppgift som jag inte ens väntade mig godkänt på.

Så då är det väl bevisat att det är på nätterna jag ska jobba, att det är efter midnatt knivskärpan infinner sig. Att ord är min grej kanske någon anade redan. Jaja. Fast ändå, jag fattar ingenting. Antagligen är det för att det är förmiddag. Det är långt kvar än tills min hjärna vaknar.

Men idag ska jag baske mig inte låta någon ta ner mig på jorden!

söndag 17 maj 2009

Klockan 04:47 en vanlig söndag

Var uppe och såg soluppgången igen, den här gången helt omotiverat egentligen. Men har jag väl varit uppe så länge att det börjar ljusna, vilket för närvarnade är vid fyratiden här, kan jag bara inte få ro att sova förrän jag har sett soluppgången också.

Förutom att jag inte begriper vad som plötsligt håller mig uppe hela nätterna även när jag inte pluggar eller festar, fattar jag inte varför jag tycker att det här med soluppgången är så märkvärdigt. Jag menar, i december ser man ju soluppgången varenda dag (som solen syns till alls alltså). Och i juni kan man lätt se morgonsolen innan man går och lägger sig vid tvåtiden eller så, lite beroende på var man är förstås, men här är det mitt perspektiv som råder. Fast just det, förr har jag väl knappt ens varit uppe så dags, faktiskt inte ens på sommarlovet.

Det är de här små detaljerna som ständigt dyker upp som påminner mig om hur mycket jag har att ta igen av saker som faktiskt är något att ha. För jo, något särskilt är det ändå med gryning och soluppgång.

17 maj

Dubbelgrattis till Norge! Och tänk att jag för en gång skull kunde ha samma favorit som hela Europa. Bara det är så udda att det är värt att notera. Vid sidan av alla poängrekord och sådant.

Däremot är jag, helt enligt den urtrista traditionen, ändå arg när slutet på ESC-finalen närmar sig. Äsch, så dumt. Måste koncentrera mig på Alexander nu. Det är bara att fly in i sagans värld så blir allt solglitter, rosa moln, fågelsång och rosendoft. Ahh! Så där ja.

lördag 16 maj 2009

ESC-finalkväll i studentlyan

Plötsligt kom jag på att jag ju kunde koppla tv:n till stereon och faktiskt höra ljudet lite mer ordentligt också. Det kanske i och för sig inte anses vara poängen med att titta på ESC, men jag är nu sådan att jag börjar gilla allt fler av låtarna ju mer jag hör av det hela. Jag har den där schlagergenen, eller om det är en liten hjärnskada, som gör att man kan må bra av sådant här. Att jag i år hejar på alla de nordiska länderna beror alltså inte alls på grannkärlek (även om den finns där), utan på att det finns någonting jag uppskattar med vart och ett av dessa bidrag. Och ett helt gäng till. Just nu kan jag inte ens föreställa mig ett slutresultat som kan göra att jag stänger av tv:n i vredesmod vid midnatt.

Allt man behöver för en lyckad ESC-hemmakväll?

Ständigt ändrade planer

Det är inte klokt hur annorlunda saker blir för att man inte bor mitt inne i stan. Eller så är det för att mitt första och turistigaste år i Göteborg är avklarat som jag inte anstränger mig lika mycket längre. Eller så har jag mer lockande alternativ att välja.

Hur som helst, inte kom jag iväg för att titta på Göteborgsvarvet idag, trots att jag hade lyckats skaffa mig två möjliga sällskap att gå med (och för den delen hade klarat mig utmärkt ensam också förstås). Hur lat får man bli, liksom? Nåja, inte hur lat som helst faktiskt! Nu blev det i stället äntligen städat hemma och slut på luddvirvlandet, vilket inte var så dumt det heller.

Och så kan jag nu koncentrera mig fullständigt på schlagern resten av kvällen. Typ. Eller nåt.

torsdag 14 maj 2009

Bokhylla mot tv

Bygga färdigt en Billy eller se på ESC? Två passioner i krock. Svårt val. Nä. Men jag såg slutet av tv:n i alla fall, den minst underhållande halvtimmen.

På lördag är alla de nordiska länderna med i ESC-finalen. Det får jag ju inte missa ändå.

Nu: baka, plugga, skriva och så kanske möjligen sova lite också. Eller det kanske är lite mycket för en och samma kväll? Ja, sömnen kan man ju spara till senare i så fall.

Idioti, Billy och fiskbullar

Som jag anade redan i förväg var det ingen ordning med mig igår kväll heller. I stället för att sova stack jag iväg och byggde en Billybokhylla*. Fast den blev bara nästan färdig, vilket förstås var en grym besvikelse. Dessutom var jag nog tröttare än jag själv förstod, för som vanligt i sådana lägen lyckades jag ställa till det lite extra sedan. Och efter att ha sovit i fem timmar är jag nu trött på riktigt idag, vilket ju är helt enligt mönstret. Att jag aldrig lär mig!

Bara för att åtminstone till synes straffa mig själv lite blir det en sen lunch bestående av några uppvärmda fiskbullar. När jag gick i grundskolan var fiskbullar nästan det hemskaste jag kunde tänka mig, men nu har jag dem alltså i mitt eget kylskåp. Så på den punkten har jag ju utvecklats lite i alla fall. Frågan är bara om det finns något värde i att lära sig gilla just fiskbullar.


*En del av min Billyhistoria finns för övrigt att läsa i tre delar: del 1, del 2 och del 3.

onsdag 13 maj 2009

Typ fil för två veckor

Så kom jag ihåg att kolla posten också. Det gör jag faktiskt inte varje dag, för eftersom jag bor "nästan på landet" har jag lådan så jobbigt långt från mitt hem (det vill säga i andra änden av huset) att jag sällan har vägarna förbi där, och då kan det lika gärna vara. Eller egentligen beror det väl främst på att det så sällan kommer någon post.

Hur som helst, jag gjorde rätt i att gå dit idag. Det låg Trisslotter och väntade på mig där! Tillbaka hemma vid skrivbordet fick jag för en sekund för mig att jag hade vunnit hundratusen, men eftersom sådant inte händer blev jag ändå inte särskilt besviken när jag tittade närmare och insåg att det inte var någon vinst alls på lotten. Därefter skrapade jag nästa och vann 50 kronor! Hurra!

Jag sa ju det, att man inte bara får, utan man bör vara glad över det lilla. Då är det också mycket som i själva verket är rätt stort. Tack så mycket.

Tidigare kväll, senare morgon?

Jag har generellt sett lättare att hålla mig vaken dagen efter att jag har sovit två, tre timmar på natten än när jag har fått dubbelt så mycket sömn. Som idag. Varför? Jag kan inte precis förklara det med att jag hade något sömnöverskott sedan de föregående nätterna, utan jag brukar väl vara rätt trött mest hela tiden. Fast sover gör jag visst inte så mycket längre. Jag går inte på något annat heller, inte ens allerginässprej, så jag vet inte hur det går till.

Men idag har jag till och med haft en av de där sällsynt effektiva dagarna när allt bara är som det ska. Efter det borde jag kunna ta det lugnt, kanske fira namnsdag med lite glass och sedan se till att det blir en tidig kväll. Men jag känner ju mig själv. Det spelar ingen roll om jag hinner bli dödstrött till dess, för det kommer ändå att sluta med att jag sitter uppe sent och ser på film eller något, bara för att jag är "ledig" och för att dra ut på det så mycket som möjligt. Som om jag hade oändligt med energi. Det har jag ju såklart inte. I morgon kommer jag att vara trött igen och ordningen är återställd. Man får vara glad för det lilla.

Sen kväll, tidig morgon

Det här är väl första gången i år som jag är uppe tills det börjar ljusna på himlen. Man kan undra om jag ska hinna gå och lägga mig innan det är dags att gå upp igen om sisådär tre timmar. Kanske är det säkrast att låta bli att somna alls.

Tänk att det skulle ta mig tio år innan jag lyckades bli den typiska studenten även på detta vis! Bättre sent än aldrig, eller? Fast jag vet att jag egentligen börjar bli för gammal för att plugga på det här sättet. Det kommer definitivt att kännas i morgon. Idag!

Lutar inte världen lite extra så här dags?

tisdag 12 maj 2009

Försök till tv-vecka

Oj! Det är ju dags för ESC! Jag har knappt tid att bry mig, fast jag så gärna vill. Men det här är en av de få veckor på året då det är någon egentlig mening med att ha tv för min del, med något att se hela fyra av veckans dagar. Fast idag får det bli tittande med bara ena ögat medan jag gör minst två saker till parallellt. Det går sannerligen utför med min schlagernördighet.

Sommarsnösäsongen är här

Jag har tydligen två stora luddträd utanför fönstret. Och eftersom jag på grund av hettan när förmiddagssolen skiner måste ha minst ett fönster öppet så yr det tussar även inne i rummet. Mellan bok- och papperstravarna på skrivbordet bildas förvånansvärt fort drivor av fluff. Hade jag inte haft så mycket annat att göra kunde jag ha ägnat dagen åt att fascinerat studera och dokumentera händelseförloppet. Nu får jag nöja mig med att fnysa lite halvt frånvarande varje gång ett ludd far in i näsan.

Sisådär god morgon

Jag är enormt stressad och pressad just nu. Det är helt och hållet mitt eget fel, så jag ska inte klaga. Jag hinner bara inte leva och blogga så mycket för närvarande.

Nu såg jag i tidningen att ett av mina favoritband, Keane, kommer till Peace & Love-festivalen i sommar. Det är förstås jättekul - bara det att jag väl inte kommer att vara där i alla fall. Så nu måste jag nog bryta ihop en liten, liten stund om det är okej.

måndag 11 maj 2009

Födelsedagsklustren

Idag fyller två personer jag självklart firar år. Det är märkligt hur födelsedagarna tenderar att klumpa ihop sig. Lillebror föddes på farmors födelsedag, pappa och farfar fyller år dagarna efter varandra, mamma och en moster med bara två dagar emellan, och även bland kompisar har jag flera liknande fall. Också i andra släkter är det så här har jag märkt. Det är onekligen lite lustigt.

Nackdelen är att det är lätt att återkommande missa något firande, eftersom mycket av det sammanfaller med något annat. För den som ständigt delar sitt kalas med någon annan kanske det också kan vara lite trist att inte få hela uppmärksamheten någon gång? Men annars är det rätt praktiskt, för det blir ju färre datum att lägga på minnet, och när de här hektiska perioderna är över kan man tänka på annat rätt länge innan det är dags att komma ihåg igen.

onsdag 6 maj 2009

Mindre ansträngande än väntat

Och ha! Jag fixade kranen själv på ett kick. Där sparade jag en massa tid åt folk, främst åt mig själv. Gött.

Självklart

Ha! Idag kom det givetvis ett erbjudande om rabatt på precis det jag för en gångs skull gjorde undantag för och köpte till fullpris i början av veckan. Så typiskt mig.

tisdag 5 maj 2009

Ansträngande

Å nej, nu gick kökskranen sönder också. Det som är så jobbigt att felanmäla saker!

Shopping som intervallträning

På två eftermiddagar har jag klarat av både Backaplan, Bäckebol och så Nordstan två gånger. Och gjort av med en del pengar dessutom. Det är ju inte alltid man shoppar bara för att man går i affärer, menar jag. Fast alltid finns det något att reta sig på efteråt. Som att jag handlade ganska mycket i den klädaffär från vilken jag brukar få en massa sms och mejl med rabattkuponger och erbjudanden, men där jag inte brukar hitta någonting av intresse. Just nu hade jag dock förstås inga rabatter och inte orkade jag vänta med att handla tills det kom några nya heller. Däremot köpte jag inte minsta lilla strumpa i den affär där jag har ett presentkort att använda. Det kommer å andra sidan att komma väl till pass sedan, när jag påbörjar nästa period av extrem sparsamhet. Vilket får bli i övermorgon.

Varför inte i morgon? Jo, för då ska jag handla mat. För ovanlighetens skull har jag väntat tills det blev nästan alldeles tomt i kylskåpet först. Men när man inte har en enda matgäst på en hel vecka och man vet exakt hur många mål man själv kommer att äta hemma är det ganska lätt att både planera, veckohandla och sedan få allt att gå jämnt upp. Det kanske inte är eftersträvansvärt, men jag säger bara att det går. Och i morgon får jag väl ta och bunkra billig studentmat att leva på ett tag framöver så att jag håller mig borta från affärerna så mycket som möjligt.

Ändå, jag tillåter mig att vara lite nöjd med mig själv som har lyckats köpa hela två par skor på en gång. Det är inte varje år det händer! (För att vara väldigt ointresserad av skor har jag skrivit om det rätt många gånger, till exempel här. Det upptäcker man om man testar att söka på "skor" här i bloggen.)

måndag 4 maj 2009

Ny födelsedag att lägga på minnet

Den enda av mina vänner som har barn fick idag sitt tredje. Och det verkar som om det har gått bra, så då är det bara att glädjas med dem förstås! Grattis!

Ännu mer märkvärdigt känns det hela då jag faktiskt just idag, omkring tiden då den lilla kom till världen, tänkte på dem och undrade när det skulle bli och om jag skulle få veta något. Ja, jag vet att jag skrev att vi är vänner, men det är ändå inte så att jag har gått och tänkt på det här dagarna i ända på sistone, för jag visste inte ens riktigt när det skulle bli dags att börja vänta på allvar.

En annan sak jag gjorde idag var att stå och stirra på dagens datum i almanackan när jag gick upp. Det kändes som om det var någonting med den fjärde maj som jag borde komma ihåg, en födelsedag eller namnsdag eller så, men det fanns inget sådant. Antagligen blandade jag ihop det med den fjärde någon annan månad, tänkte jag, för där finns det ett antal högtidsdagar. Men nu fick jag ju rätt ändå!

Garderobsdörrsäventyret går vidare

Snickaren kom tillbaka idag. Det var misstänkt likt förra gången. Jag var precis på väg in i duschen när han krafsade (det låter så när folk försöker ringa på dörrklockan, som fortfarande är i koma) och därefter knackade på dörren. Han hörde inte heller denna gång när jag ropade "ett ögonblick" (högre nu, eftersom jag tycker att jag lär mig av mina erfarenheter) och slet åt mig ett par klädesplagg att hänga på mig. Så han knackade igen och jag vrålade "JAG KOMMER!" (lika roligt som alltid, ja). Det var nästan så att jag blev förvånad över att han stod kvar och väntade lugnt och stillsamt utanför dörren när jag öppnade den.

Jag fick en ny garderobsdörr igen, nu en som var av rätt modell. Och den här gången tog snickaren god tid på sig för att kolla att det blev rätt. Det blev det inte. Ingenting verkar stämma med de där gångjärnen, som tydligen är sjuka över hela området, och dörren var ännu mer skev än den första jag hade, så den gick inte riktigt att stänga. Blev jag förvånad? Såklart inte.

Så farsen går vidare. När snickaren gick och lovade att återkomma blev jag osäker på om jag skulle våga ta min dusch. Förra gången var han ju inte borta länge alls. Men å andra sidan vet man aldrig, och lite farligt ska man väl leva, så jag chansade. Den duschen tog kortare tid än det tar att stänga min garderobsdörr ordentligt.

söndag 3 maj 2009

Dags för knut och hårnät

Jag vet att det finns mycket som är värre, men det här låter faktiskt lite läskigt tycker jag.

Osams med en tv

Jag vill gärna visa att jag klarar saker själv, inte minst sådant som är lite, lite tekniskt. Oftast är det ju i själva verket väldigt enkla grejer det handlar om.

Nu tänkte jag att jag skulle koppla in mitt gamla tv-spel till tv:n, eftersom jag ändå råkade ha dem båda stående här, ganska oanvända. Men givetvis måste tekniken göra sitt yttersta för att motarbeta mig.

Till att börja med är tv:n jag har en ärvd liten sak utan originalfjärrkontroll. Fjärrkontrollen finns antagligen någonstans, men den har lekt kurragömma de senaste åren och verkar inte ha tröttnat på det än, så därför fick jag en "passa till alla märken"-fjärrkontroll samtidigt som jag fick tv:n i somras. Oftast funkar den bra, eftersom det mest handlar om att byta kanal och ändra lite på ljudet eller så. Men när man ska göra andra saker blir det en aning krångligare, då knappar och funktioner inte riktigt verkar höra ihop, jag inte har någon bruksanvisning till tv:n och bara en rätt värdelös till fjärrkontrollen.

Så när jag så fort jag ställt in kanalerna helt ofrivilligt lyckades fixa så att man måste knappa in en pinkod varje gång man slår på tv:n hade jag ingen aning om hur jag skulle inaktivera denna funktion igen. Det fick helt enkelt vara så i några månader. Det spelade ingen större roll, eftersom jag nästan aldrig ser på tv i alla fall. Och det kan ju vara en liten kul grej att bara jag kan använda tv:n, då ingen annan kan koden.

Men så fick jag besök av en person som tyckte att det var onödigt att ha det så, och som på eget initiativ ordnade saken på någon minut utan att jag hann vara med och se hur. Sedan har det i alla fall varit bra, så jag lät bli att klaga och vande mig vid att ha en normalt fungerande tv.

Fast nu var det ju tv-spelet det handlade om. Jag kopplade in det på det enda sätt som är möjligt, men fick inte någon bild till tv:n. Allt är nyligen provkört, så jag vet att spelet och dess kablar fungerar. Ja, de sistnämnda bör i alla fall fungera. Kanske kan kablar som gått och dragits med kaningnag och tejp i närmare 20 år plötsligt ruttna. Det var i alla fall den uppgivna gissning jag fick från min personliga hemtekniksupport som jag till slut bad om hjälp (via chatt!). Detta var efter att jag testat allt. Med "allt" menar jag:
  • Kolla de mest troliga kanalerna för tv-spelet, som AV-kanaler och liknande. Bara blå skärm. (Och jodå, tv-spelet hade ström och var igång!)
  • Testa kanal 0. Intressant, den finns inte. Om man knappar in 0 eller 00 kommer man till kanal 16.
  • Tryck på "shift" på fjärrkontrollen. Det kanske uppenbarar några magiska funktioner när man redan har undersökt alla knappar i det vanliga läget? Icke. Fjärrkontrollen hänger sig.
  • Ta ur och sätt i batterierna i fjärrkontrollen igen. Den fungerar. Bra.
  • Leta för säkerhets skull igenom knapparna på fjärrkontrollen en gång till. Samma procedur upprepas. Inget nytt händer.
  • Kolla vilka knappar som finns på själva tv:n. Nästan inga, nej. Och de som finns är helt värdelösa till något annat än prydnad. Okej, man kan bläddra mellan kanalerna, men inte oftare än ett tryck på fem sekunder eller något sådant. Och ljudet verkar inte gå att rubba mer än ett steg på detta sätt. Då skiter vi i de knapparna då.
  • Tillbaka till fjärrkontrollen. Leta bland menyerna på tv:n för att starta en automatisk kanalsökning. Fastna i en meny så att det inte verkar finnas någon annan utväg än att ställa in alla kanalerna igen. Slå pinkoden. Byt kanal. På skärmen visas nu dubbla uppsättningar linjer för pinkoder. Slå samma kod två gånger. Det funkar. Byt kanal. Tv:n kräver inloggning en gång till. Bli irriterad och tryck på slumpmässigt valda knappar på fjärrkontrollen. Fjärrkontrollen hänger sig.
  • Stäng av tv:n och slå på den igen. Ta ur och sätt i batterierna i fjärrkontrollen. Blå skärm med linjer för pinkod. Fjärrkontrollen funkar fortfarande inte. Nu går det inte ens att bara slå på tv:n för att nöja sig med den kanal och ljudnivå som är inställda, eftersom det krävs inknappning av kod innan man får titta, och det går inte att göra, då fjärrkontrollen är död. Ta ur batterierna och sätt i dem en gång till. Fjärrkontrollen vaknar till liv igen. (Ni undrar förstås om det inte är dåliga batterier i fjärrkontrollen? Det ska den faktiskt signalera själv, påstår bruksanvisningen. Fast i och för sig hade jag nog provat att byta batterier ändå, om jag bara hade haft några nya hemma.)
  • Slå pinkoden, få igång tv:n, hitta tillbaka i menyerna och starta en automatisk kanalsökning. Tv:n hittar alla de vanliga kanalerna men inget mer.
Jag gav upp. När jag hade slitit loss tv-spelet och stuvat undan det och alla kablar var allt som förut igen, förutom att jag var irriterad, hade slösat bort en massa tid utan att komma någonvart och dessutom hade lyckats få tillbaka det där tjatet om pinkod för att få se på tv. Och den person som senast fixade till just detta i ett nafs kommer nu inte ens ihåg att det har hänt! Aaargh!

Beror misslyckandena på att jag inte har originalfjärrkontrollen till tv:n eller finns det faktiskt tv-apparater som inte klarar av att hantera fina gamla tv-spel? Finns det något mer att testa som varken jag eller min personliga support kom på? Är det här omöjligt att lösa utan förändringar i utrustningen eller kommer det att fungera alldeles utmärkt så fort det kommer hit en man och kopplar in samma kablar på exakt samma sätt och trycker på exakt samma knappar på fjärrkontrollen? Varför kan jag inte få klara av saker själv?! Hur svårt kan det vara?

Okej, en sak har jag lärt mig i alla fall, och för framtida experiment vill jag påminna mig själv: Tryck inte på shift-knappen!

lördag 2 maj 2009

I vägen för kameran

Under en kortare promenad i närområdet mötte jag Googlebilen (igen!) två gånger. Vad den överhuvudtaget har att göra här ute, med storstadsmått nästan på landet, kan man ju fråga sig. Avslöja att jag knallar omkring på alla möjliga och omöjliga ställen kanske. Ska alla i hela världen kunna se mig där nu? Hjälp! Jag som hade en skrynklig kjol på mig!

fredag 1 maj 2009

Blått, grönt, vitt, gult

Häggen doftar som bara den kan här utanför, inte minst i den svala nattluften som drar in genom det öppna fönstret på kvällarna, och jag kan inte låta bli att lägga upp ytterligare ett par bilder. Något annat jag är svag för är förresten blått och grönt, och ännu lite mer i kombination med vita och gula blommor. Maskrosorna som står och solar framför häggen har med andra ord fattat vad jag vill ha.



Somriga klädhögar

Jag vet att det snart blir svalare, men nu bytte jag i alla fall plats på högarna med långärms-T-shirtar och linnen i garderoben, så då får det allt ta och vara sommar.

Jag gör också gärna kopplingar mellan kläder och årstidsväxlingar genom att se på hur mycket kläder jag har liggande framme. På sommaren har jag nämligen alltid mycket mer kläder på gång samtidigt än annars. Jag byter om mellan olika tider på dagen, för olika aktiviteter och miljöer betydligt mer då än under vinterhalvåret. Och nu har jag svårt att hitta fåtöljen under alla nyss använda men inte alls särskilt smutsiga kläder, så då måste det faktiskt vara sommar!

Avbrutet experiment

När jag steg upp på förmiddagen hade jag inte pratat med en människa på över två dygn. Visst, tekniken gör det lätt att "fuska" genom diverse skriftlig kommunikation, men nu började jag så smått undra hur länge jag skulle klara att låta bli att prata med någon alls. Handla behöver jag inte göra än på några dagar, och långhelg och tomt på schemat är det. Det var nästan frestande att stänga av mobilen, bara för att göra något slags experiment eller jaga rekord eller så.

Men jag visste inte hur långt mitt tidigare rekord i så fall var, så det fick vara. Det blev tvärtom dubbla sociala aktiviteter, vilket givetvis gjorde mig gott. Som vanligt pratade jag som om jag inte hade träffat en människa på flera dagar, och den här gången var det ju faktiskt i stort sett sant.