måndag 31 augusti 2009

Dubbelt hemarbete som kompensation för ledighet

Jag var hemma i stan idag. När jag åkte därifrån i onsdags gick det rätt hastigt till, för vattnet försvann ur ledningarna och jag tyckte att det var lika bra att bara sticka när jag ändå inte kunde få så mycket mer uträttat, men så trodde jag väl ändå att jag skulle vara tillbaka en eller högst två dagar senare. Därför var det ganska nervöst att låsa upp dörren när jag nu kom hem idag. Vad skulle vänta mig därinne?

Men det var lugnt. Det fanns vatten i kranarna, krukväxterna levde och varken soporna eller kylens innehåll luktade så farligt illa. Så jag handlade, vattnade, diskade och fixade lite, och åkte sedan så fort jag kunde tillbaka till Brännö för att göra exakt samma saker här.

Kvällspromenad till Galterö

I onsdags kväll tog jag en promenad bortåt Galterö. Jag hade sådan tur att jag nådde fram till vattnet lagom för att se flera kvällsfärjor lämna Göteborg på väg ut till havs.

Man känner ju inte precis att man är långt ute i havet här på Brännö, men å andra sidan kan det vara trevligt att titta på stan och andra öar så här över vattnet också.

Landförbindelsen mellan Brännö och Galterö. När jag tagit mig innanför grinden var det plötsligt fullt av "ekta perlor" på marken och på håll hördes någon ropa määh!

Sedan var de plötsligt bara där, och de närmade sig raskt från alla håll.

Fårskallar alltså. Jag som tyckte att jag fått lite för dåligt med fårupplevelser på Island fick nu mitt behov stillat.

Båtar och får på samma gång är förresten inte illa det heller!

Egentligen hade jag tänkt ta en ännu längre promenad och gå runt på Galterö ett tag, men eftersom solen redan var på väg ner och jag visste att en stor del av vägen tillbaka såg ut så här insåg jag att det var klokast att nöja mig så.

fredag 28 augusti 2009

Det tog bara tio år ...

När jag åkte hemifrån senast tömde jag postfacket på väg ut. Där fanns ett ovanligt tjockt och styvt kuvert från Göteborgs universitet, som jag först inte förstod vad det kunde innehålla. Så tjusiga informationspapper brukar man ändå inte få om nya kurser och liknande. Innan jag lite senare öppnade det kom jag dock på vad det var: min första examen!

Jag vill lägga betoningen på första, för jag har ju tänkt mig att den ska följas upp av något finare. Helst inom ett år. Men tills vidare har jag i alla fall den kandidatexamen jag hade kunnat ta ut för länge sedan egentligen, om jag hade haft lite mer vett i skallen.

Jaha, jodå, en fil. kand. i svenska språket, det kommer sannerligen att ge mig så enormt många fler möjligheter här i livet än vad jag hade förra veckan. Eller inte. Men lite borde jag kanske fira i alla fall, för det är ju trots allt någonting som jag har slutfört. Det tog tio år att plocka ut en examen för tre års studier, men nåja, jag hann lära mig en faslig massa på de tre åren i alla fall!

Uppkopplad i skärgården

Tystnaden som uppstod här beror varken på att jag sitter hemma i stan och tjurar eller på att jag fått svininfluensan. Jag åkte ut till Brännö igen i förrgår, eftersom det var så fint väder och jag ville ta vara på det. Sedan dröjde det ändå till framåt kvällen innan jag kom iväg på promenad ut på klipporna, så solen hann bädda in sig i lite dis, men det var rätt härligt ändå. Ska försöka få tid att lägga upp några bilder från den turen snart.

Tid och tid förresten. Inte för att det är direkt stressigt här. Med ett sällskap bestående av en sjukling och en katt som också helst bara sover blir det ett ganska stillsamt aktivitetsprogram. Fast det är ju ändå något slags semester för mig, så inte ens jag har brytt mig om att kolla datorn på ett par dagar. Idag är det dock sådant där riktigt ordentligt ruskväder som gör att man bara vill sitta inne och gona sig medan störtregnet smattrar mot taket och de enorma fönstren, så då kan det ju faktiskt passa rätt bra att mysa lite med blogg och annat småpyssel under överblivna stunder.

tisdag 25 augusti 2009

Inte riktigt som planerat

Ändrade planer. Jag är kvar i stan. Sjukdom kom till Brännö, och eftersom jag ändå fortfarande var hemma kom vi fram till att det var lika bra att jag stannade här tills vidare.

Mig går det ju ingen nöd på. Jag har både mat i kylen och i affären tvärs över gården, jag har haft gott sällskap av Luigi i några timmar och därefter träffade jag på grodan som håller till utanför sidoingången. Ja, och så har jag förstås alltid bloggen att vända mig till när ett oväntat tidsöverskott dyker upp. Fast det blir ju onekligen en del onödigheter skrivna. Men "vi får se hur det blir" stämmer ändå fortfarande rätt bra.

Men det är naturligtvis synd om sjuklingen. Tur att husägarna i alla fall hade lämnat lite korvbröd i frysen och att det finns en katt att värma sig på därute.

Det finns där någonstans ändå

En annan anledning till att vara inne i stan idag är att Luigi (naturligtvis bror till Mario, precis som det låter) har kommit hit. Inom kort blir han min granne, vilket inte bara är trevligt som det är, utan också innebär att det börjar bli lite fler studenter i mina annars väldigt vuxna bekantskapskretsar. Det känns fint.

Storasystern i mig har för närvarande tagit över min själ. Det låter måhända lite konstigt, men jag har i själva verket aldrig varit någon vidare bra storasyster "på riktigt". På något sätt vill jag kanske därför få en chans att rätta till de misstag jag begick när min lillebror flyttade till min stad en gång, även om det nu betyder att jag snyltar på någon annans bror och får se till att försöka hålla mig på mattan. Men just idag ska jag ändå uppträda som den hemmastadda göteborgare jag inte är men hyfsat bra kan låtsas vara, och visa Luigi runt lite.

För övrigt vore det väl inte helt fel om jag, ifall jag nu ska försöka kompensera för tidigare brister, ägnade min egen lillebror lite mer omtanke, även om han numera är den som är mest vuxen, ansvarsfull och har det bäst ställt ekonomiskt av oss två. Exempelvis börjar det bli dags att hitta en födelsedagspresent åt honom snart, så här tre månader efter hans födelsedag.

Favoritinstrumentet

Det finns förresten ett piano i huset. Eftersom jag nu är hemma över dagen passar jag på att leta rätt på lite gamla noter att ta med mig tillbaka. Jag "spelar" nämligen inte piano, har bara tagit lektioner i tre år en gång i tiden och minns inte mycket (det är precis som med främmande språk med andra ord). Men nog skulle jag vilja kunna, så ifall jag råkar vara där ensam en stund ska jag ta chansen att öva lite.

Sedan får jag väl hoppas att Mario får för sig att spela lite för mig. Om han vågar. Pianomusik kan påverka mig på de mest oväntade sätt. Mest tycker jag dock bara att det är obeskrivligt vackert och välgörande.

Känna sig för eller ta för sig?

Lika ovan som jag är vid att pendla är jag vid att "känna mig som hemma" i för mig helt främmande människors hus. Det må vara naturligt för dem att säga att jag ska äta ur skåpen och använda alla deras grejer, men jag behöver nog lite mer än en kväll för att sluta tassa på tå och försiktigt sätta mig på ytterkanten på stolarna.

Katten som ska vaktas tog dock det plötsliga bytet av familj med sådan ro att jag först trodde att han var drogad. Han verkade tycka att det var den naturligaste sak i världen att jag, en total främling som aldrig ens varit på besök tidigare, skulle vara i hans hus medan hans riktiga familj var borta. Jag känner honom ju inte än, men jag misstänker starkt att han är nöjd bara han får mat och mys.

Jag skulle också vilja vara så där enkel lite oftare. Men det är väl bara att inse att vi inte alla är exakt likadana, varken människor eller katter. Tack och lov.

Mer pendlare än turist

Har sovit en första natt i huset på Brännö, men inte sett mycket av ön än. Vi kom i skymningen, lagom för att hinna se vackert kvällsljus över stan när vi tittade tillbaka över vattnet, men sedan blev det snabbt mörkt. Det var ofattbart vindstilla men därmed också fasligt mycket mygg i luften (nej, jag tänker inte förtiga fakta som råkar sabotera den romantiska bilden av skärgårdslivet), så någon vidare utevistelse blev det inte då.

Och över dagen är jag i stan igen. Vi kan säga att det beror på att jag inte är i skärgården för att turista, och ska jag få veta något om hur det verkligen är att bo på en ö måste jag ju pendla som alla andra. Det var en väldigt vacker sensommarmorgon och småmysigt att sitta och ta det lugnt på färja och bussar, men jag antar att det är för att det är tillfälligt. Det där med pendlande känns mycket ovant och jag tror heller inte att öliv är perfekt för mig mer än som sagt just tillfälligt.

Det är ganska skönt att kunna åka hem över dagen också. Visserligen tar det runt 90 minuter med kollektivtrafik enkel väg, vilket känns rätt mycket när man bara rör sig inom kommunen, men det går ju. Sedan är det förstås både för- och nackdelar med att kunna åka hem varje dag om man vill. En fördel är att det är lätt att packa, för att man alltid kan komplettera med saker man kommer på att man behöver senare, men då är kanske i stället nackdelen att man inte riktigt kopplar av och accepterar att man är bortrest. Så vi får se hur det blir, om jag ska fortsätta "sovpendla" på vardagarna eller hur jag gör. Det ger åtminstone tid till att läsa som jag kanske inte skulle ha tagit mig annars, och det är ju trevligt i och för sig.

måndag 24 augusti 2009

Lånekatt med extra allt

- Vad skulle du säga om en vecka på en paradisisk ö, med kattsällskap? frågade han en dag när vi möttes på busshållplatsen.

Jo, det lät ju inte helt fel, tyckte jag. Så då blev det så.

Vi ska alltså vara kattvakter ett tag. Det innebär tydligen i stora drag att ge katten mat och släppa ut och in den. Katten sägs vara sällskaplig och trevlig. Och det där ska föreställa vara den jobbiga delen av överenskommelsen.

För övrigt betyder det att jag får låna någon annans liv för ett slag. Inte för att det är något större fel på mitt eget, men lite intressant är det ju alltid att testa något annat. I drygt en vecka blir jag skärgårdsbo, får bo i villa och ha man och katt. Mannen i fråga är mest entusiastisk över att ha fri tillgång till bastu, medan jag själv hoppas på fina naturupplevelser och skärgårdsidyll. Vi bör med andra ord inte vara helt ense om vilket som är det mest önskvärda vädret, men med så många dagar borde det ju kunna bli lite av varje, eller? Spännande ska det hur som helst bli.

Nu mot Brännö!

Krabbaveisla

Jag och Mario var på kräftskiva igår, tillsammans med ett gäng islänningar och en halvislänning. Det var nog ändå den mest typiskt svenska kräftskiva jag varit på i mitt liv. Bortsett från att den var på en söndag då kanske.

Det hindrade dock inte att den varade länge (vilket gjorde att jag också av bara farten orkade skala betydligt fler kräftor än de två, tre jag annars brukar ha tålamod med) och att den var så trevlig att jag gjorde något för mig så okarakteristiskt som att missa sista bussen.

Fast då fick vi ju åka taxi också. Jag räknade ut att senast jag åkte taxi bör ha varit 2002, så bara det var alltså något av en festlighet att lägga på minnet.

Någon vet var mitt postfack bor

Jag tyckte väl att det var lite underligt att jag på mitt konto plötsligt hittade ett par tusen pengar i form av skatt som jag fått tillbaka (vilket passade mig alldeles utmärkt, för övrigt) utan att jag fått något meddelande från Skatteverket om saken. Så kom det ändå, med rätt god fördröjning, till slut:


Bortsett från att jag helst öppnar min post själv var det här ju ganska trevligt gjort. Men varför kunde hon (gissar jag) inte ha gett sig till känna? Vi kunde ju ha blivit kompisar! Jag menar, hon vet exempelvis redan en hel del detaljer om min ekonomiska situation, och det brukar det mest vara mig rätt närstående personer som gör. Eller, hm, det kanske var det som gjorde att hon inte ville bli kompis med mig?

lördag 22 augusti 2009

I min trädkoja

Jag behöver inte åka ut på landet för att se fladdermöss. De flyger omkring precis utanför mitt fönster här om kvällarna. Och jag bor så högt upp att vi befinner oss på samma nivå. Fast det är förstås svårare att se dem mot en ljus kvällshimmel då än om man står på marken under dem. Men det är det givetvis värt för den här känslan av att bo uppe i trädtopparna.

fredag 21 augusti 2009

Gå på konsert typ lite mindre gratis än förra året: Tomas Ledin

När jag nu äntligen hade fått lite fart på flängandet och det var fint väder tyckte jag att jag lika gärna kunde ta veckans andra tur till Liseberg i kväll. Jag kom på att jag ändå aldrig hade sett Tomas Ledin live. Jag visste inte heller riktigt vad jag skulle vänta mig för publik, så lite småläskigt var det allt. Men det gick bra. Jag överlevde. Och konserten var inte så illa den heller.

Det började dock en aning tveksamt. Jag bestämde mig för att för säkerhets skull ha en skeptisk och fördomsfull attityd till det hela. Konserten var visserligen en av de få på Stora scenen i år, men det finns väl kanske ganska många kvinnor i mina föräldrars generation att fylla publiken med? Här fick jag dock tänka om redan på väg till parkens entré, för det strömmade till massor av folk, och alla var faktiskt inte över 50. Fast jaja, det var ju ändå Liseberg! (Nu överdriver jag förstås som vanligt, men det är klart, hur många av oss under 35 skulle ha betalat dyra biljetter för den här konserten? Om man ska vara helt ärlig alltså. Så något ligger det kanske i det ändå.) Dessutom var det perfekt väder för en utomhuskonsert, vilket säkert bidrog till att publiken blev extra stor.

Inne i parken mötte jag en gammal granne från studentkorridorstiden i Linköping för tio år sedan. Han var sig precis lik, och det påstås ju jag också vara, men han kände i alla fall inte igen mig. Nåja, det var kanske lika bra. Fast det störde mig lite. Sedan spelades det någon gräslig musik i väntan på konserten, och sådant får mig lätt på lite dåligt humör.

Det tog bortåt en timme av konserten innan jag gav efter för min motvilja att gilla den. Jag vet inte riktigt vad det var, för jag var ju där helt frivilligt, och jag är ändå kvinna och kan inte hjälpa att jag djupt inom mig någonstans har en inbyggd svaghet för vad det nu är Ledin gör med sina melodier och ord. Och när nu publiken röjde redan från början (jadå, visst är det fint med stentuffa tonårskillar som sjunger med i smöriga kärlekslåtar) och ingen annan skämdes över att vara där kunde ju jag ha låtit bli också, men det var av någon anledning svårt.

Ändå var det en av de bästa av den sortens konserter jag varit på där, mycket tack vare att det vare ett sådant drag hela tiden. Det var en ordentlig konsert också, dubbelt så lång som de flesta av konserterna på Stora scenen jag såg förra sommaren, med tacksamt många gamla hits att damma av (till de flestas stora förtjusning). Extranumren tycktes mig dock vara valda på något konstigt sätt, för jag tänkte flera gånger att det kunde väl inte sluta med den låten? Men Ledin tillhör nu de artister som kan tillåta sig att småluras med publiken och att vänta lite längre på att hörsamma inropningar än många andra artister vågar, så jag borde förstås bara lugnt ha väntat. Egentligen borde jag väl ha räknat ut det också, för när den allra sista låten till sist kom var ju Snart tystnar musiken precis lika given där som sistalåten var på Götaplatsen i fredags.

Så okej, jag tycker väl lite av varje då. Men jag är absolut nöjd med konserten och kvällen. Och nu kan jag nog anse att mitt årskort har betalat sig ändå. Bra, bra.

Sommarhetta igen

Kan en värmebölja vara bara en dag? Antagligen heter det något annat då, men prognoserna som talade om en dags rejäl hetta här i Göteborg igen verkar så här långt ha rätt. Det blev ordentligt varmt idag, men efter en perfekt sommarkväll sitter jag nu och ser ut på regn och blixtar i natten, så det kan säkert stämma att det är lite svalare i morgon igen. Intressant fenomen.

Jag hade idag ärenden att uträtta inne i stan, så då fick jag ett ypperligt tillfälle att njuta av hettan på gator och torg ett slag. Men det retar mig fortfarande enormt att man ska behöva åka någonstans på en viss tid för att få betala kåravgiften utan ännu mer krångel. Och när jag var snäll och kom dit hade de problem med kortläsarnas nätuppkoppling, så det tog en evinnerlig tid, jag blev svettig och ännu lite mer sur på detta stenåldriga system.

Då var det uppiggande att få promenera av sig denna frustration i den vackra sommarstaden. Jag tog mig bort till Järntorget bara för att få gå några av mina gamla vanliga gator. Egentligen hade jag helst sett mycket mycket mer när det nu var en så fin dag, men dels hade jag ont i fötterna (och samma icke promenadvänliga skor som igår), dels hade jag inte tid med mer, så det fick alltså räcka så.

Härliga Haga. Men på ett sätt var jag ändå liksom glad och lättad över att jag inte bor där längre. Det duger att titta förbi på besök ibland. Måste bara se till att gå till mitt favoritfik snart igen!

torsdag 20 augusti 2009

På tal om valnötter

Konstigt det där hur något man alltid har tyckt varit ganska trist att äta plötsligt kan bli något man äter regelbundet för att det är gott. Så är det med valnötter för mig. Jag har alltid betraktat det som något torrt, smaklöst och ungefär det tråkigaste jag har smakat, men nu äter jag dem hela tiden och tycker att det är jättegott. Visserligen är de fortfarande allra godast ihop med något annat (det kan dock vara lite hur som helst: i kakor, sallad, müsli eller till choklad exempelvis), men de funkar bra ensamma också.

Jag visste att valnötter var nyttigt, men nu läste jag att de till och med är ännu nyttigare än jag anade. (Och tack vare föregående länk upptäckte jag Livsmedelsverkets databas med näringsinnehåll i livsmedel!)

Tema gulbrunt? Rågsiktkaka med messmör, banan och valnötter. Jag tog vad som fanns hemma den första frukosten efter semesterresan, men det var ingen dålig kombination. Testa gärna!

Färger från naturen

När jag ändå är igång får det bli några bilder till från gårdagens promenad i Änggårdsbergen och Botaniska. Okommenterade visserligen, men det är väl å andra sidan inte mycket att säga om dem heller.





I skogen i stan

Jag hade inte varit i Botaniska på hela sommaren, så jag tyckte att det var hög tid nu. Men när jag klev av spårvagnen utanför trädgården tvekade jag ändå lite. Skulle jag ta Slottsskogen i stället? Nej, först en liten runda i Botaniska. När jag sedan väl började gå improviserade jag ihop något annat, vilket var mycket bättre eftersom jag då fick se lite nytt.

Det blev raka spåret till Änggårdsbergens arboretum, där jag gått en del tidigare, men inte tittat på allvar och inte undersökt området särskilt ingående. Med tanke på hur jag brukar tjata om att jag gillar träd så är det nästan pinsamt att jag ändå inte har varit mer nyfiken på de mer exotiska sorterna. Nu tog jag i alla fall vägen genom den asiatiska delen och såg en massa intressant. Där fanns exempelvis japansk valnöt.

Japanskt valnötsträd.

Nötter fanns det också.

Skogen var visserligen mysig, men mycket myggrik, och jag började precis fundera över om jag skulle bli tvungen att vända och gå tillbaka samma väg för att ta mig till Botaniska, när landskapet ändrades totalt och jag hade ljungklädda klippor framför mig.

Plötsligt var jag utomlands någonstans igen.

Upp till toppen bar det, och där fanns inte helt oväntat en utsikt att beskåda.

På berget blev det fikapaus med havsutsikt.

Nåja, jag kunde åtminstone skymta havet där borta där jag visste att det skulle ligga.

När jag sedan bara gått en bit till insåg jag att jag var i närheten av ställen där jag varit förr. Att jag varit så lat att jag inte tagit mig till de här andra bergstopparna då var synnerligen fånigt av mig, så jag skällde lite på mig själv. Men nej, jag ska inte börja ändra på betygssättningar igen!

På tillbakavägen blev det till slut också en liten promenad genom och runt i Botaniska. Det såg väl ut ungefär som vanligt. Det vill säga vackert.

Till exempel grönt och lila.

Annat grönt och lila!

Och så åkte jag hem ungefär tusen foton och lika många myggbett rikare. Eller okej, hundra då.

Förresten, om någon blir sugen gör jag förstås gärna om utflykter som den här med sällskap. Fina utsiktsplatser tröttnar jag inte på i första taget! Och inte försöker jag ha dem för mig själv heller.

onsdag 19 augusti 2009

Gå på konsert typ lite mindre gratis än förra året: Stefan Andersson

Jag har varit tämligen missnöjd med min Lisebergssäsong så här långt, och tycker inte att jag fått ut så mycket av mitt årskort (fast nu jämför jag ju med förra året, då jag besökte parken 16 gånger!). Men igår var det både soligt, en ledig kväll och dessutom en konsert med Stefan Andersson på programmet, och det fick helt enkelt vara skäl nog att åka till Liseberg.

Nu vill jag inte få det att verka som om Stefan Andersson är något jag bara nöjer mig med i årets ganska magra konsertutbud på Liseberg, för jag går gärna och hör honom närhelst jag får chansen. Det var förresten i princip samma konsert som jag hörde på kulturkalaset förra året, fast nu utan regn och med lite annan publik. Jag skulle kunna säga ungefär detsamma som jag sa då också: Han är en god berättare, låtskrivare och artist som jag gärna låter mig underhållas av.

Den senaste veckan har det nu i alla fall börjat ta sig lite med gratisnöjen och turistande här i stan för min del. Det sägs att det ska bli fint väder ett par dagar till, så om jag orkar ska jag nog fortsätta lite mer när jag ändå håller på. Innesittarsysslorna kan få vänta. Det gäller faktiskt att ta vara på de sommardagar man har.

söndag 16 augusti 2009

Lite mer kulturkalasande

I fredags kväll var jag, liksom ungefär resten av Göteborg, på gratiskonsert med Europe på Götaplatsen. Det var verkligen absolut knökfullt med folk där och på Avenyn, och när jag tänker efter har jag nog aldrig tidigare i mitt liv varit med om någon trängsel av dessa mått. Ändå envisades folk med att försöka gå omkring hela tiden. Inte förrän ungefär en halvtimme in i konserten märktes det egentligen att den hade börjat, för då verkade de flesta ha hittat en plats som fick duga och övergick från att knuffas eller stå och babbla till att rikta blickarna mot scenen och lyssna på musiken. Så då kunde jag också göra det. Därefter var det väl efter förutsättningarna helt okej. Men jag fick nog ändå intrycket av att hela konserten i praktiken var en enda lång nedräkning till den avslutande The Final Countdown.

När folkmassorna skingrades efter konserten låg drivor med flaskor och burkar på marken. Vilka grisar folk är! Men det dröjde bara minuter innan den organiserade städningen var igång, varför jag misstänker att nedskräpningen inte var helt oväntad.

Idag tog jag en tur på stan igen och tittade på Rix FM Festival för tredje året i rad. Regnet hängde i luften och somliga i publiken var hänsynslösa nog att fälla upp sina paraplyer (tills de blev tillsagda av vakterna, ha!), men trängseln var nu förstås ingenting mot den i fredags, så jag stod mest där och hade det lugnt och småtrevligt och lyssnade på uppträdandena. Det var första gången jag var på denna sorts tillställning ensam, och till en början tyckte jag att det var lite småtrist. Det är väl ungefär som med melodifestivalen, att kommenterandet är en stor del av nöjet och när man själv är tyst hör man mest hur alla andra står och snackar omkring en. Men allt eftersom det dök upp mer och mer populära artister på scenen blev publiken också mer fokuserad. Så även denna konsertkväll får väl ett "helt okej" som omdöme. Ändå skippade jag slutet och missade ett par av de rätt skapliga artisterna.

Ja, så atte, det var det kulturkalaset dårå. Det vore lögn att påstå att jag känner mig sliten av det, men det passerade åtminstone inte helt obemärkt förbi mig.

torsdag 13 augusti 2009

Lite smått kulturkalasande

Idag tog jag mig faktiskt in till stan, om än i andra ärenden än för att gå på kulturkalaset. Men när jag ändå var där passade jag på att gå runt och kolla läget lite. På Gustav Adolfs torg tittade jag på roliga skyltar och folk som köpte blommor och godis.

"Drive slowly - people under construction ahead!"

Mölja i storstadstappning på utrikiska.

Jag tittade också in till nöjena i Bältespännarparken och tog mig en liten promenad längs Avenyn. Men skojigast av allt var kanske ändå att få tag i ett av de första exemplaren av årets Ikea-katalog!

Lita inte på någon

Har fått ännu ett mejl från bokmässan. "Fantastiska priser!" står det. Mitt mejlprogram varnar mig för att det kan vara en bluff. Bra att veta. Jag känner på mig att jag är ganska lättlurad, inte minst när det handlar om böcker. Fast samma meddelande från bokmässans facebookgrupp slank i och för sig igenom utan vidare. Det är inte lätt att veta vad man ska lita på.

Avbockat

Naturligtvis hann jag sedan just därför under kvällen både öva på spilåpipan, spela lite Nintendo DS, läsa bok, lösa några klurigheter, se på dvd och prata en del i telefon. Helt utan stress eller för att jag måste, utan för att jag både ville och hade tid. Men visst, vi kan ju säga att det är en till sak som blev avklarad där. Nu har jag roat mig också. Check!

onsdag 12 augusti 2009

Duktigdrogen

Jag har kommit över ett parti duktigdrog igen. Det påminner inte så lite om hur det såg ut mot slutet av förra sommaren, när jag på ren inspiration började repetitionsplugga två veckor före kursstarterna. Skillnaden är väl att nu känner jag mig inte ens överledig och underaktiverad. Jag bara jobbar undan den ena grejen som "behöver" fixas efter den andra. Jag undrar lite varifrån dessa plötsliga perioder av vad jag vill betrakta som duktighet kommer.

Och varför, varför sätter jag igång med att städa en solig eftermiddag när det inte alls är akut utan lätt hade kunnat vänta några dagar till? Det var väl onödigt? Visserligen känner jag mig duktig av att få det gjort, men om några dagar (då det alltså egentligen borde ha varit lagom att städa) kommer det ju redan att ha börjat bli skitigt omkring mig igen. Nåja, nu var det faktiskt inte just det jag ville haka upp mig på.

Poängen är att det är precis nu jag faktiskt har som mest tid till att ägna mig åt alla de slappa aktiviteter som jag nästan bara drömmer om annars, att jag förstås även nu vill göra allt det där men att jag precis som alltid annars (tja, för närvarande är det så i alla fall, så länge jag inte har en massa plugg att sköta) får för mig att jag ska vänta med det till sist på dagen. Till och med när jag inte har något kvar som måste göras! Då tar jag alltså itu med mindre viktiga "nyttigheter". Fram tills det blir kväll, då oftast något annat dyker upp, visserligen för det mesta något trevligt, men det slutar ändå med att jag inte gör det där jag hade planerat och väntat på.

Ingen skada är väl egentligen skedd, eftersom jag ju hela tiden väljer själv, har roligt och är rätt nöjd. Kanske är det längtan och det lite förbjudna i dessa slapparaktiviteter som är grejen med dem, så att det inte blir lika viktigt att ägna sig åt dem när man väl har tid?

Men något måste det väl ändå betyda att jag beter mig som om jag hade en tenta att plugga till? Jo, om jag ska vara ärlig så förtränger jag så gott det bara går allt som har med ekonomi, jobbsökande, uppsatsskrivande och framtiden att göra. Så var det med den duktigheten.

Mindre entusiastiskt

Kulturkalaset har dragit igång här i Göteborg. Förra året sprang jag som en galning på allt jag hann med (den som inte minns eller tror mig kan med fördel kasta ett öga på augusti 2008 i bloggarkivet), vilket var ganska mycket, tack vare att jag var ledig och bodde mitt inne i smeten. Ändå var det mycket jag hade kunnat tänka mig att se som inte kunde passas in i mitt schema.

Nu blev jag glad när jag insåg att det här plötsligt uppdykande kalasandet sammanföll med mina behov av att ta mig in till stan för att återse de stora gatorna och stenhusen, få tillbaka känslan av att vara i stan och känna mig hemma, se turister och turista lite själv och så vidare. Men när jag skummade igenom kalasprogrammet hittade jag nästan ingenting som föll mig i smaken.

Det är alltså ungefär likadant som det har varit med Liseberg i år. Förra året sprang jag där mest hela tiden, ibland ett par, tre gånger i veckan. I år har jag så här långt varit där två gånger, varav den ena nästan motvilligt.

Och jag undrar nu om det som händer är precis det som jag lite skämtsamt förutspådde när jag pratade om att mitt galna turistande under det första året i stan berodde på att jag sedan antingen skulle flytta härifrån igen eller bli som alla andra göteborgare som inte orkar bry sig om att se och göra någonting av sådant här i den egna stan.

Lite kanske det i och för sig kan ha att göra med att jag har flyttat. Här en bit utanför centrum är det mycket lättare att glömma att jag faktiskt ändå bor i Göteborg, och det är klart mycket lättare att bli lat och strunta i att åka in till stan för att göra saker om de inte är ordentligt planerade tillsammans med någon annan som ser till att jag kommer iväg. Det kan också vara så att jag har skaffat mig lite andra sysselsättningar sedan förra året. Och faktiskt, åtminstone teoretiskt, så kan det ju tänkas vara ett "sämre" utbud av nöjen här i år, och att jag hade en enorm tur att mitt superturistår i stan var just förra året.

Men ändå, kan det vara så att jag börjar bli som göteborgarna i allmänhet? Så trist i så fall. Inte var jag väl helt klar med den fascinerade lantisens perspektiv på saker och ting? Nej, jag tror bestämt att en uppryckning är på sin plats. Om jag bara orkar bry mig om att ta tag i saken.

tisdag 11 augusti 2009

Nytillskott i stallet

Idén är förstås stulen, själva hästen är tillverkad i Danmark (fast den kallas faktiskt "Dala Horse" på etiketten), men att ha en liten trähäst med Islands flagga på i min hästsamling är faktiskt helt perfekt!

Islandshäst!

Alla trähästarna på hyllan. Från vänster två äkta dalahästar, en faluhäst och så den isländska "dalahästen".

Utsiktstoppsuppdatering

Jag känner att jag behöver ge utsiktsplatsen på Jenny Lindsgatan upprättelse, eller åtminstone justera poängsättningen en smula. Mina erfarenheter av platsen har utökats på ett sätt som gör att jag inte riktigt kan leva med min något hårda bedömning av denna utsiktsplats annars.

I lördags kväll satt nämligen jag och Göteborgskusinen på en solvarm klippavsats, hade fin picknick, spanade ut över stan och lyssnade på det vi kunde höra från Madonnas konsert på Ullevi. Jag missade visserligen den tjusigaste sortens solnedgång man kan uppleva från denna utsiktsplats, men insåg ändå att jag varit lite orättvis mot den tidigare.

(Tidigare poäng inom parentes.)

Personliga erfarenheter av platsen: [4 (3)]
Tack vare mer gynnsamt väder än vid tidigare besök, samt bevis på att det går att picknicka här blir det nu högre poäng.

Tillgänglighet: [3]

Utsiktskvalitet: [4]

Trängsel: [4 (5)]
En liten sänkning är motiverad, med tanke på vilken rusning det verkar vara till de bästa platserna när det är något särskilt. Nu är det ju inte storkonserter på Ullevi varje dag, men kanske kan även fina sommarkvällar orsaka trängsel?

Picknickmöjligheter: [3 (1)]
Bara man orkar klättra över muren och klarar att sitta på marken finns det faktiskt trevliga ställen att sitta och äta på.

Totalpoäng: [18 (16)]
Ett par höjningar, en liten sänkning, men i alla fall högre totalpoäng. Och även om inte förändringen är enorm så plågas jag åtminstone inte längre av att ha varit alldeles för hård och orättvis i min bedömning.

Utsikt mot Ullevi i väntan på Madonna.


Jag är fullt medveten om att jag satt betyg på somliga utsiktsplatser efter bara ett enda besök, och jag har inte för avsikt att hålla på och ändra mig för varje gång jag återkommer till något ställe, men undantag kan man väl alltid göra!

måndag 10 augusti 2009

Dagarna på andra landet

Det blev alltså mer lantvistelse, mer skog, bad, blåbärsplockning, grill och stilla nätter med syrsor och månsken.

Det ser nästan precis ut som man vill tänka sig Småland, och det är inte så dumt tänkt, för det är faktiskt nästan Småland också.

Det var kräftor som showade i bäcken, en liten ödla som höll mig sällskap på dass under en regnskur, grodor på vägen, tama fiskar i sjön, möss som travade runt i husväggarna om nätterna, gosiga katter vid knuten och fästingar på benen. Och det var plötsligt jag och en älg, för några ögonblick ensamma med skogen. Det var djurens värld och jag fick vara i den för ett slag och vara den som fick anpassa sig.

Ännu fler fjärilar överallt!

Det var också människor: gemenskap, skratt, släktingar, utflykter och sena kvällar. Det var bröderna (jag tror jag ska kalla dem Mario och Luigi här i bloggen, trots att de varken är italienare eller rörmokare, men något vill jag ju kunna kalla dem vid behov) och deras goda humör, mat och idéer som alltid piggar upp. Det var tandborstklubben, spel, vattenpipa, stjärnkikare, tårta och tankar på och planer inför hösten.

Körsbären hängde ogenerat och frestade på plockvänlig höjd, som om ingen människa fanns i närheten.

Medan bröderna krigade inne i soffan framför en bildskärm utkämpade lupinerna sitt eget krig ute i solen, ihärdigt avfyrande sina små ärtbössor i alla riktningar.

Även den annars mer mänskligt fyrkantiga konsten sköttes förnämligt av naturen, som utan att fråga tog sig in på alla områden.

Och det var så långt, långt tillbaka till vardagen. Men den fanns alltså kvar när jag kom tillbaka till stan, hur mycket jag än hade glömt den. Det mesta var också som vanligt: 30 grader i mitt stängda rum (som så underbart såg ut precis som jag lämnat det, helt orört utan otrevliga överraskningar), inget mer än en hyresavi i postfacket efter nästan fyra veckor, samma gamla folk som hängde i trapphuset. Kylskåpet är nu åter fyllt med det mesta av det vanliga och krukväxterna är hemma igen (dock i bättre skick än jag lämnade dem före semestern), jag har packat upp och tvättat, så som sagt är det nog vanlig vardag snabbare än jag anar.

Men jag hade för ovanlighetens skull använt allt i packningen, sånär som på regnkläderna och diverse strumpor. Det tycker jag är ett rätt bra tecken på att tiden på resande fot har varit lyckad. Och lång. Dessutom har jag nu runt 300 olästa blogginlägg och har ingen koll på nästan någonting som har hänt nästan någonstans i världen de senaste fyra veckorna. Visst låter det nästan som om jag har haft semester!

Mot vardag och höst

Tillbaka i Göteborg. Ovant med staden omkring sig, med alla bilar och människor och utbudet av affärer. Ovant att åka buss. Ovant att ha tid att sitta vid datorn och att ha snabb uppkoppling och möjlighet att uträtta en massa saker jag inte har kunnat göra obehindrat på veckor. Ovant att vara för mig själv mer än några enstaka timmar.

Jag kommer på mig själv med att redan sakna den accepterade sävligheten, allt det vardagliga som stryks från schemat när man är på landet, bristen på tekniska finesser och kommunikationsmedel, vilket gör det möjligt och ibland nödvändigt att hoppa över att göra vissa saker man annars kanske borde, att alltid ha människor i närheten som inom någon timme noterar om jag är försvunnen eller om något har hänt. Till och med att inte längre bära omkring alla mina tillhörigheter i väskor känns lite småtrist.

Det går lättare än väntat att vänja sig vid förändrade förutsättningar, och jag brukar snabbt anpassa mig till att komma hem också. Oftast fortare än så här, men det beror nog på att jag inte varit hemma på allvar förrän i kväll, trots att jag återvände till stan för två dygn sedan.

Jag tycks också redan i vissa avseenden vara tillbaka i gamla spår, men efter att ha sovit halva dagen är det väl inte så konstigt att jag är pigg och inte alls har lust att sova fast klockan närmar sig femslaget. Dessutom går solen upp betydligt senare nu än senast jag satt här och pysslade mig genom nätterna, så jag hinner mer före soluppgången nu. Dock planerar jag att redan den kommande veckan skärpa mig och ta itu med vardagslivet, gärna på dagtid. Nåja, det återstår att se hur det går, men intentionerna är åtminstone goda.

lördag 1 augusti 2009

Landet (igen) nästa

Nu drar jag inom kort från mitt "landet" till ett annat "landet", i ett annat landskap med en annan skog, men på det hela taget ett ungefär likvärdigt ställe. Inte för att jag har gått och fått något emot Göteborg, men det är ändå bra skönt att inte behöva åka hem till vardagen riktigt än.