onsdag 30 september 2009

Övningsknatter

En liten tidsfördröjare är förstås det här med tangentbordet. Rätt mycket av det jag planerar att ta itu med har med skrivande att göra, och då tänker jag mig att det borde gå fortare om jag slipper radera en massa överflödiga o:n hela tiden. Därför fick det bli dags för nödlösningen att koppla in ett externt tangentbord till min bärbara dator (ingen har ännu ens kommit med några förslag på vad som kan vara fel, så jag vet inte vad jag ska hitta på annars).

Men vad besvärligt det är! Dels är det ett helt annat slags tangentbord än det jag är van vid (för övrigt ett sådant som gav mig ont i handlederna förr, innan jag bytte dator), vilket bara det gör att jag skriver långsammare än vanligt, dels är det i vägen på bordet, där jag behöver ha annat, och så når jag inte pekplattan på datorn utan krångel. Och näe, jag tänker inte ta fram en extern mus också, för sådana har min arm glömt hur man använder och då blir jag så handikappad att jag lika gärna kan skippa alltihop.

Men å andra sidan är det ju främst när jag skriver längre sammanhängande texter som det är som viktigast att hitta (tillfälliga!) omvägar. Så här och nu tränar jag alltså. Och är glad över de kortkommandon jag redan är van vid att använda.

Så kallad motivation

Den här veckan har börjat lite upp och ner, men i ärlighetens namn mest ner. En massa saker gnager och tynger och en sådan där känsla av att precis allt behöver åtgärdas, helst nyss, rinner omkring i kroppen. Men i och med detta "upp och ner" kastas jag lätt mellan å ena sidan en lust att bara lägga mig ner och bryta ihop och å andra sidan en enorm vilja att ta itu med alltsammans, visa för mig själv och alla andra att jag kan och att det bara är att göra.

Och det behövs så lite för att åstadkomma de där tvära kasten när jag är inne i en sådan här period. Det kan räcka med ett VG på en inlämningsuppgift och ett av dessa ovanliga små samtal med någon som vågar ha en åsikt om vilka val jag ska göra och som driver på med milda men bestämda puffar i rätt riktning.

Så då kliver jag på spårvagnen med den där gränslösa motivationen som nästan bara infinner sig just på hemväg från något inspirerande möte, och som så försmädligt ofta också kommer när det inte går att fånga den omedelbart. Måste ju hem först. Äta lite. Jaha, tomt i kylen, okej, men bara handla lite också. Sedan! Normalt brukar det sedan vara kväll eller dyka upp saker jag inte kan påverka och nästa dag är den retfulla motivationen borta igen. För då väntar nya prövningar.

Men idag är jag envis som en katt som vill bli insläppt en regnig natt. Jag äter fort som sjutton, springer ner till affären innan jag hinner dåsa till, skyndar, skyndar! För den här gången ska jag helt enkelt hinna åtminstone börja med en av alla triljoner saker jag har lust att fixa innan något annat kommer emellan. Och jag ska nu definitivt inte utmana ödet genom att dröja en sekund längre än nödvändigt vid bloggen!

tisdag 29 september 2009

Tallegren

Ibland när jag har sett lustiga konstverk gjorda i ett enda trästycke har jag undrat hur man kan hitta material till sådant. Men jag antar att det bara kommer i ens väg om man rör sig i naturen en del. Är det till och med kanske en sådan händelse som får en att börja göra träskulpturer från första början? Jag vet inte jag, men jag sprang i alla fall på en tall som väckte min inspiration.

Nämen, det där är ju ...

söndag 27 september 2009

Helgen i korthet (nåja)

På fredagens eftermiddag var jag redo att möta mina föräldrar vid tåget när jag fick veta att loket bara hade orkat dra dem till Falköping och sedan blivit stående. De kom därmed till Göteborg betydligt senare än väntat, men eftersom jag ändå inte hade något mer planerat för dagen åkte jag i alla fall in till stan. Jag var dock inte i fysisk toppform och insåg redan på vägen dit att jag inte skulle palla med att gå i affärer, så jag ångrade mig och bytte direkt till en buss tillbaka så snart jag kom fram.

Återvände hem sur på mig själv och lite allmänt orkeslös. Upptäckte att jag under bussfärden hade missat ett telefonsamtal från grannen Luigi, ringde upp och blev då erbjuden kladdkaka bara så där utan vidare. Några minuter senare hade sockret och omtanken gjort mig avsevärt piggare och muntrare igen. Och nästa gång jag åkte in till stan hittade jag mina föräldrar på Centralen, och så kunde det slutligen bli en trevlig familjefredagskväll.

När lördagen kom var det så alltså äntligen dags att gå på bokmässa. Innan dess var jag dock på ett annat speciellt evenemang inte långt därifrån, nämligen en disputation på Humanisten, tvärs över Korsvägen från Svenska Mässan. Vi var många som klev av spårvagnen där vid Korsvägen i den tidiga förmiddagen, men det kändes lite underligt att gå ensam uppför backen medan alla andra myllrade iväg åt motsatt håll. Fast det var en intressant förmiddag och jag fick ju ändå klämma in mig i trängseln i mässhallen efter lunch.

En enda eftermiddag på bokmässan kändes oväntat nog som fullt tillräckligt i år. Jag hade inga särskilda behov att stilla där, utan kunde gå omkring mest på måfå. Det var glest mellan de kända ansiktena den här gången, men jag lyssnade åtminstone ett slag på Isabel Allende. Så snubblade jag över min vän Anders seriereportagebok igen och mina föräldrar köpte sig ett eget exemplar, men själv handlade jag inte mycket.

Det lilla jag ändå till slut fick med mig hem var jag dock desto mer nöjd med. Jag hittade ett par knappar med budskap som jag kanske faktiskt kan stå för och bära på jacka eller väska, och det var de enda gratisprylar jag plockade åt mig. Sedan tömde jag nästan korgarna med billiga skrifter hos Institutet för språk och folkminnen. Fem böcker för 10 kronor styck hittade jag, och i mina ögon var detta fantastiska fynd!


När jag skulle betala började jag, inte alls min vana trogen, småprata med en av kvinnorna som ansvarade för montern. Hon tittade lite intresserat på mig och frågade sedan om inte jag hade varit på disputationen på förmiddagen! Det kunde jag ju inte förneka. Tydligen hade hon suttit bakom mig, och jag undrade lite nervöst för mig själv om hon lagt märke till mig för att jag hade betett mig en aning suspekt eller bara för att jag hade turkos tröja på mig bland alla svarta och grådystra toner i publiken. Hon förhörde sig lite mer om mig, jag glömde presentera mig, men noterade i alla fall hennes namn och var ganska nöjd med att fortsätta lyckas röra mig åtminstone lite i utkanten av dessa lockande språkforskarkretsar.

Mitt i utmattningen efter bokmässebesöket hade jag sådan där perfekt tajming med spårvagnar och bussar som man sällan kommer ihåg att man faktiskt kan ha (därför måste det nämnas, så att någon kan påminna mig när jag nästa gång börjar klaga på min otur med kollektivtrafiken), så jag var snabbt hemma och kunde ladda upp inför kvällens lilla släktträff hos Göteborgskusinen, med hennes föräldrar och mina.

Idag blev det en liten avrundande shoppingtur med föräldrarna på stan, då de försåg mig med en del saker som kan behövas inför kommande höstrusk och mörker, innan de gav sig av för att slita ut ännu ett tåg på sin långresa hem till Dalarna.

Det var den bokmässehelgen det. Tillbaka till vardagen igen då.

lördag 26 september 2009

Äntligen bokmässa!

Förutom att jag har en ganska liten bostad så har jag också en rätt värdelös bokhylla. Åtminstone är den inget vidare på att vara bokhylla. Fast jag inte har mer än en liten del av alla mina böcker med mig här i Göteborg är det många av dem som inte har någon ordentlig plats. Men nog finns det ändå alltid rum för några till. Och några till blir det säkert idag, när jag äntligen ska få gå på bokmässan!

torsdag 24 september 2009

Besökshelg

Nästan alla jag känner här i stan får visst besök i helgen. Det är föräldrar och syskon och kompisar och avlägset bekanta. Av någon anledning tycker tydligen många att det passar mycket bra att förära oss barn, syskon, kompisar och avlägsna bekanta just här i Göteborg ett besök just nu i början av hösten. Jag känner på mig att det kommer att vara mycket folk på stan den här helgen.

Så idag städar alla. Ja, "alla". Jag har hört det, sett det diskuteras på Facebook, och förresten också både lånat ut dammsugaren till en person och glatt accepterat ett erbjudande om att få vara städsällskap åt en annan till kvällen. Kanske städar jag till och med lite i mitt eget hem sedan. För i morgon kommer mina föräldrar till stan, precis som så många andra. Det ska bli roligt. Jag ska bara hitta på något intressant vi kan roa oss med, så ska det nog gå fint det här.

Kollektivresande med variation

Insåg just att jag har åkt väldigt mycket buss och spårvagn de senaste två dygnen. När jag räknar efter får jag det till buss elva gånger och spårvagn sex gånger (fem olika spårvagnslinjer dessutom!). Och eftersom jag går av på olika hållplatser olika gånger känner jag på mig att det inte dröjer länge innan jag glömmer att kliva av där jag ska. Det här är ju för tusan riktig vardagsspänning!

Mitt personliga bokmässetips

Ett litet tips inför bokmässan kan man väl kosta på sig? Alltid finns det ju något som ligger en lite extra varmt om hjärtat. I år är det för min del den precis nyutkomna Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO). Den är en uppföljare till Nationalencyklopedins ordbok (NEO), består av två band och presenteras bland annat på mässan på söndag.

Jag och mina kurskamrater blev förra veckan några av de allra första utanför ordboksredaktionen som fick läsa ur ordboken. Och jag träffade också en av mina lärare från i våras, som undrade om jag inte hade sökt jobb på SAOB än (ja, man måste ha förkortningar för alla ordböcker, för annars finns det ingen chans att man ska lyckas hålla isär dem!). Nåja, nu var det ju inte skryta jag skulle göra, bara se till att ni håller ögonen öppna efter SO på bokmässan. Okej, det var väl det då.

Räckmackan

Jag hade fått för mig att jag, efter ett helt års väntan, ändå inte skulle kunna gå på någon bloggträff i anslutning till bokmässan i år, men tröstade mig med att jag i alla fall inte bör anses ha råd att äta ute. Men folk omkring mig verkade så besvikna när jag sa att det nog inte skulle bli något (tydligen fattar de på något sätt hur viktigt det är med bloggträffar, fast de aldrig själva har varit på någon), så jag tänkte om.

Lustigt nog såg jag igår en av de bloggare jag träffade på Gyllene Prag förra året och som jag inte sett sedan dess. Det påminde mig ännu mer om hur givet det är att jag ska gå på bloggträff om jag bara kan. Så nu gjorde jag det då. Och fick samtidigt testa de omtalade räkmackorna på Heaven 23 och se Korsvägen högt uppifrån (en klart godkänd utsikt, måste jag säga, och en variant av den kan förresten hittas via länken ovan).


Just som jag nu tänkte fixa länkar till alla på "bloggservetten", och motivera det med att om bara en enda person klickar på en länk så är det värt det extra arbetet att lägga in den, så upptäckte jag att Lotten redan hade gjort hela jobbet. Det är bara att tacka (med en extra länkning där åtminstone) och skicka vidare då!

På den extra prassliga servetten:
Lotten
Miss Gillette
IT-Christina
Greatness
Fröken T
Flinn (den här bloggen alltså!)
IT-mamman
Översättarhelena
Ullah
Gnesta-Pelle
Studiomannen
En annan sida
Ataharis
Salt, skyltat.se, Blogtrain
Sandra
En djefla man

onsdag 23 september 2009

Den där veckan

Vad håller jag på med nuförtiden egentligen? Ja, jag vet då inte. Jag får väl skylla på att det är den där veckan den här veckan. Förra året var det nog min mest hektiska vecka på hela året, och speciellt helgen var galet fylld av aktiviteter. Även i år är det mycket som står på programmet, men fullt så tjockt som då är det ändå inte. Jag vågar inte nämna saker i förväg, men hoppas förstås att det blir en del värt att berätta om sedan så att det kan bli lite fart på den här bloggen igen.

Idag var jag i alla fall på stan och skulle få lära mig att shoppa second hand. Jag ansträngde mig rätt duktigt, gick med i en hel timme och tittade, nöp i lustiga jackor, hittade en snygg mörkgrön filtkjol med broderiförsedda fickor, ett par vinröda skor som hade varit helt perfekta om de bara hade varit en storlek större och en sådan där toppluva som folk har hemma i Dalarna och som jag har suktat lite efter ett tag. Ändå var det jag var mest nöjd med när jag klev ut på trottoaren igen att jag inte hade gjort av med en enda krona.

Kanske lägger jag alla mina pengar på böcker i stället. Det är visserligen kläder jag behöver och inte på länge än fler böcker att läsa, men den rationella delen av min hjärna är inte alltid i bruk när det är bokmässevecka.

lördag 19 september 2009

Helgnöjen

Igår var det Håkan Hellström på Liseberg som var den stora grejen. Jag hade funderingar på att gå dit, eftersom jag imponerades av fenomenet förra året och gärna hade utnyttjat mitt årskort till parken lite mer, men det slutade med att jag var för bekväm av mig och stannade inne och hängde med Mario och Luigi i stället. Förutom att det alltid är rätt att vara med bröderna insåg jag att jag hade fattat rätt beslut när jag idag såg att Håkan Hellström hade fått toppbetyg i GP. Allt annat jag går på där och gillar brukar ju få rätt svala omdömen av recensenterna.

Idag var det minst lika fantastiskt väder som det varit på sistone, men jag ägnade mig varken åt picknick eller promenader i stad eller skog. I stället drog vi till byggvaruhuset som ser ut som en gigantisk karamell i färgglatt omslagspapper. Där behövde vi inte trängas eller stressa, och vi fick med oss allehanda mer eller mindre nödvändiga prylar hem. Själv köpte jag bland annat en blomlåda. Förhoppningsvis får jag anledning att återkomma till dess användning någon gång framöver.

Karamellen - lite klurig att hitta, men för det mesta väl värd besväret.

fredag 18 september 2009

Frihet eller inte? Eller friohet eller ionote?

Jag började dagen lite segt, men bestämde mig för att ta igen det med råge sedan, så därefter har jag varit duktigare än en vanlig fredag egentligen förtjänar.

Mitt i alltihop (jag höll på att städa, vilket kan ha med saken att göra) kom jag på att jag borde ta en titt på det här tangentbordet. Så fick det till slut en rejäl grovstädning.

Sedan var jag naturligtvis vansinnigt spänd på att få veta om det var allt som krävdes. Det såg väldigt lovande ut. Inga extra bokstäver som jag inte själv hade slarvat dit. Det var helt underbart befriande! Jag kände mig omedelbart övertygad om att allt var som det skulle igen, trots att jag innerst inne egentligen vet att det ofta kan vara bra en stund just när jag har slagit på datorn.

Varför gjorde jag inte det här för flera dagar sedan? Jag kunde ju ha sparat så mycket tid i allt mitt övriga skrivande, vilket nu blev söligt på grund av o:na överallt, att jag möjligen till och med hade kunnat blogga lite mer. Framför allt hade jag sluppit känna mig som om jag försökte skriva med en penna i fel hand, uppochner medan jag åkte bil.

Fast en stund senare började de ändå lite halvt omärkligt smyga sig fram igen, ett litet poå, så ett io och ett ionote. Näej!

Jaha, vad kan det vara för fel då då?

Öfolkens charm

Igår blev det återbesök på Brännö, och jag fick för första gången träffa människorna vars hus och katt jag hade vaktat. Kvällssolen välkomnade oss den här gången som om vi vore turister som behövde smöras för med idyll, men vägen kändes välbekant och huset likaså, trots att det redan på ett par veckor hade hunnit förändras en del. Men det var inte konstigt alls att vara gäst på riktigt hos de här människorna. De visade sig vara precis lika trevliga och gästvänliga som man vill tänka sig att alla öbor är.

Trevligt öfolk för ju förresten omedelbart tanken till islänningar och Island. Och nu blir det ändå isländska igen, fast jag hade bestämt mig för att inte. Jag har i alla fall lärt mig att tycka att det är fullt i sin ordning att man ändrar sig ibland. Sedan återstår i och för sig att se hur det går med dessa studier. När jag igår väl tog mig till en lektion var jag tvungen att smita ifrån den innan den var slut, eftersom jag alltså skulle med en båt.

Dessförinnan hade jag dock hunnit berätta (på isländska, förstås) om detta med kattvakteriet och Brännö. Då lutade sig en annan av studenterna, en kvinna som jag inte träffat förut, fram mot mig och viskade: "Vilka var det du vaktade hus och katt åt? Jag bor också på Brännö!"

Naturligtvis var denna kvinna god vän med hus- och kattägarna. Därför visste jag redan i förväg att jag skulle få en trevlig kväll, eftersom hon sa att det var bra människor jag skulle till. Och hon själv talade ju utmärkt isländska, så det fanns liksom ingen anledning att inte lita på henne.

tisdag 15 september 2009

Fått blodad tand för bloggen

Somliga tror visst att jag har saker att berätta och undrar varför jag inte bloggar. Då säger jag:
  1. Jag har inte lust.
  2. Allvarligt, det finns verkligen inget att säga.
  3. O!
Men okej då. Om man tänker efter finns det alltid något att säga. Datorn hjälper ju dessutom så gärna till med att fylla ut texten (vioolket kanske ändå ionote alltiood är helt upoposkattat), så om jag vill kan den bli lång utan så mycket ansträngning.

Nu ska jag berätta i alla fall: Idag fyller den här bloggen två år. Det låter osannolikt, men arkivet håller ordning på datumen. Bloggat har jag gjort sedan 2005, men att just denna blogg redan har hunnit bli så här gammal känns lite märkligt. Tiden svischar förbi som måsarna i luften utanför mitt fönster en blåsig dag.

Jag firade hur som helst med en liten karamell som jag hittade i köksskåpet. När det bara var en tunn, vass flisa kvar av karamellen lyckades jag skära mig precis mitt på tungspetsen. Det blödde rejält. Jodå, ska det firas så ska det göras ordentligt. (Men nej, jag fotade faktiskt inte.)

Den här skadan var dock inte fullt så dum som när jag i söndags krockade med en svängande dörr och körde armbågen hårt in i sidan på mig själv. Jag är fortfarande både blåslagen och öm och förbluffad över att det var fysiskt möjligt att göra så.

fredag 11 september 2009

O!

Jag har fått något poroblem med poo-tangenten (po alltså, nej, jag menar p!) poå miooon dator. Kan det kanske vara något skräpo under tangenten, eller så? Eller kanske har det snarare med o-tangenten att göra. Io alla fall pooåverkas även io-tangenten. Det kommer och går liotegrann, men jag har ionote orkat undersöka saken närmare än. Och just nu har jag inte tiood. Inte heller att hela tiooden gå tioollbaka och radera alla extra o:n, så för närvarande skriver jag ionte mer än nödvändigt poå miono dator.

onsdag 9 september 2009

Sommar, hopskrivningsmaffian och en möjlig hägring

Om jag var en aning tveksam igår så var jag desto mer säker idag. Det är klart att det är sommar fortfarande!

Utanför Humanisten och UB. En av de sista dagarna före sommarlovet eller nära mitten av september?

Jag satt på en bänk i solen alldeles intill Näckrosdammen och åt min lunch. Sällskap fick jag av några hungriga men inte alltför närgångna änder. Så stördes lugnet plötsligt av en häger som svepte in och landade på en trädgren i närheten, vilket retade änderna lite. Min kamera (som jag givetvis för det mesta har med mig numera, för man vet ju aldrig vad som dyker upp) krånglade och fick för sig att batterierna var slut, så innan jag fick igång den hade hägern hunnit placera sig mitt i den grötiga näckrosröran mitt i dammen.

Jag vet, helt meningslös bild. Det får man leva med ibland.

Universitetets institutioner organiseras om och flyttar omkring, så att det är språkfolk som nu håller till i huset där jag hittade nedanstående anslag behöver inte betyda något. Men jag kom ändå att tänka på en annan lite pinsam grej jag sett.

Stackars den som måste skriva anslag som exponeras för språknördar dagarna i ända.

tisdag 8 september 2009

Eftermiddagspromenad

Sedan jag flyttade från innerstan har jag inte bara nästan tillintetgjort mitt tidigare ständiga cyklande, utan kommer nu också allt mer sällan ut på ordentliga promenader. Det är ju en ganska dålig kombination, i synnerhet som jag i stället ägnar mig åt tidsödande och dyrt bussåkande och det nu vankas influensatider.

Nåja, idag var jag i alla fall ute och knatade runt Härlanda tjärn och lite sådant. Jag tog med kameran eftersom jag tyckte att det var dags för en ny årstid på naturbilderna. Inte höst - nej, nej! Fortfarande är ändå de allra flesta av trädens löv gröna, så än är det väl sensommar? Inte för att jag tycker direkt illa om hösten. I vissa avseenden har den alltid varit min favoritårstid. Men jag är inte redo att skiljas från alla sommarens dofter och de sköna ljumma vindarna.

Idag var det riktigt varmt ute, nästan sommarvarmt och riktigt lockande att känna på vattnet. Men nog började det lukta höst i skogen. Det finns en hel del goda höstdofter också. Måtte de räcka länge än!

Från ena sidan vattnet.

Från andra sidan vattnet.

Från andens vänstra sida.

Och längre uppåt land hade tydligen målarandan fallit på hos någon med tillgång till färg.

fredag 4 september 2009

Ibland är det bara roligt att ha fel

Som så ofta när jag bloggar om något får jag så jag tiger direkt. Den här gången handlar det om det där jag sa om att jag inte brukar vinna saker. Jag fick nämligen precis veta att jag vunnit ett bokpris i Språktidningens sommartävling.

Det gör mig inte ett dugg att bli korrigerad på det sättet. Uppenbarligen fick jag inte så jag teg heller, för det första jag gjorde var att tjoa för mig själv och det andra att blogga om det.

För den skull tänker jag inte gå och inbilla mig att någon allmän förändring har skett, och jag kommer naturligtvis fortfarande inte att vinna något Wii. Kanske har jag till och med redan boken som jag nu har vunnit (jag vet inte än vilken det är), men vad spelar det för roll? Jag hade ju fel, jag hade fel, jag hade fel! Hurra!

Ruskväder

Även idag känns det av någon anledning helt rätt att bara vara inne och sköta sådant som kan göras här.

torsdag 3 september 2009

Labyrinter och regn på väg mot hösten

Jag upptäckte lyckligtvis redan igår att den nya kursen som startade idag skulle hållas i en universitetsbyggnad som jag inte ens visste fanns, så jag var nu där i god tid och letade. Faktum var att jag tyckte att jag var ute i lite väl god tid, så när jag hittat adressen och gått förbi huset tog jag en extra promenad för att fördriva några minuter. När jag kom tillbaka upptäckte jag att det var först där den riktiga utmaningen började.

För att komma till rätt sal var man nämligen tvungen att hitta den enda ytterdörr i hela byggnaden som inte var låst, därefter gå en trappa ner, svänga höger genom en dörr, gå en halvtrappa upp, ta vänster genom nästa dörr (där första synliga skyltningen dök upp), gå rakt fram i en gång mellan flyttkartonger och sedan krångla sig in genom en dörr längst inne i skumrasket bakom kartongtravarna. Där fick vi sedan hålla till i ett litet källarrum utan fungerande belysning.

Själva kursen verkar väl för övrigt hyfsat intressant, med tanke på att jag valt den bara för att den är obligatorisk för min examen. Vissa moment kommer säkert att kännas lite som en repris på gamla kurser, men det får man ta ibland. Gick därifrån lite lagom motiverad. Inte supertaggad, men tillräckligt för att ändå vilja sätta igång direkt medan det inte finns så mycket att göra och allt är så här härligt överskådligt och lättbearbetat.

Och att promenera i regn efter höstterminens första dag på universitetet kändes passande. Vad skönt det är att komma hem sedan en sådan dag, att byta sina blöta kläder mot torra, rena, mjuka och sedan kura inne, titta ut på regnet genom sina stora fönster, ha lite att plugga på utan att behöva stressa eller ta i så mycket och att kunna stanna inne och bara må bra.

onsdag 2 september 2009

Tecken överallt

Plötsligt slogs jag av ännu en insikt: Det måste vara meningen att jag ska skaffa mig ett Nintendo Wii! Eller åtminstone börja spela tv-spel igen. (Moderna tv-spel. Icke handhållna. Om man ska vara noga har jag faktiskt ändå både mitt NES och mitt Nintendo DS här hos mig. Så, då har vi varit tillräckligt petnoga för tillfället.)

Att jag vill är förstås en anledning så god som någon, men jag förstår om ni önskar exempel på konkreta tecken till stöd för min idé. Okej. Idag när jag kom till affären jag numera bara handlar i ibland satt det på anslagstavlan en lapp om en sådan spelkonsol till salu. Nu var det fortfarande ett ganska högt pris, då tv-spelet var nytt och flera spel medföljde, så jag hejdade mig inte framför lappen mer än någon sekund och tänkte aldrig på allvar rycka med mig en remsa med telefonnumret till säljaren.

Inne i affären var det dock svårt att undgå att lägga märke till ett visst rismellanmåls kampanj som går ut på att man ska samla 25 förpackningslock för att få ett Wii-spel. Det känns lite som om jag inte får missa detta. 25 mellanmålsburkar före nyår (eller gärna snabbare för att inte vara för sent ute för att hinna få ett av spelen) är ju en enkel match. Och ett av spelen man kan välja mellan tillhör mina absoluta favoriter bland de moderna tv-spelen. Så ett Wii-spel kan det nog vara realistiskt att jag framöver kommer att ha i min ägo. Då vore det ju oerhört fånigt att inte kunna spela det, vilket för närvarande skulle vara fallet, då varken jag själv eller någon jag brukar umgås med här i stan ännu har skaffat ett eget Nintendo Wii. Detta måste alltså åtgärdas om det ska vara någon nytta med mellanmålslocksspelet.

Frågan är bara hur det ska gå till. Ett förslag är att min mamma deltar i rismellanmålets tävling. Själv skulle jag definitivt inte vinna, för den där genen som ger tur i spel och lotterier har jag dessvärre inte ärvt. Men om jag sköter mellisätandet är det väl inte för mycket begärt att någon i min bekantskapskrets ordnar så att jag kan spela mitt framtida spel här i Göteborg då och då? Deal? Ni ser ju att det här är meningen, eller hur?

Hemma bland de andra studenterna

Jo, alltså, jag är hemma i stan igen då. Det är därför det inte finns något att berätta om. Inte började jag plugga idag heller, som jag har gått omkring och sagt att jag skulle, för det var visst i morgon jag skulle göra det. Gott så. Då blev det, efter att jag kommit hem långt före frukostdags på morgonen, en lång och rätt slapp och skön dag med ytterligare hushållssysslor.

Dessutom hade jag min nya granne Luigi på visit igen. Jag fick också den stora äran att följa med honom och hämta ut nycklarna till hans studentrum och därefter vara först med att komma på besök och spana in stället. Det är därför jag räknar honom som granne fast han inte har flyttat in på riktigt än.

Sedan bröt vi upp, gick var och en till sitt, bytte om och redan ett par timmar senare råkades vi oförhappandes på en buss på väg mot stan. Det är väl det jag alltid har sagt: Studenter kan inte låta bli att göra allting samtidigt och likadant. Fast när det rör sig om tillfällen till trevliga möten i stället för bara trängsel i mataffären, tvättstugan eller på bibblan har jag inga som helst invändningar mot detta fenomen.

I tvättstugan träffade jag förresten också på en annan trevlig granne. Trots att vår relation började med att han ockuperade den torktumlare jag hade bokat, den bästa av allihop, blev det en riktigt fin pratstund, under vilken vi ingående diskuterade vårt gemensamma intresse maskinparken här i vår gemensamma tvättstuga.

Se där, så förfärligt händelselöst behöver det ju inte vara hemma i stan! Det var det väl egentligen ingen som trodde heller.

tisdag 1 september 2009

Oplanerad utsikt (eller Utsiktstoppen: utkiken på Brännö)

När jag klev ut på trappan idag dök det omedelbart upp ett gäng turister som tydligen tog mig för ortsbo och började fråga mig om vägen till en utsiktsplats som skulle finnas här i närheten. Jag log inombords, för i vanliga fall brukar jag bara klanta till allt när någon frågar mig om vägen, om jag alls kommer på något att säga, men den här gången visste jag svaret och det var mycket enkelt att beskriva vägen.

Ändå var den här utsiktsplatsen faktiskt lite hemlig, och jag hade inte ens hunnit komma att tänka på den när jag och kusingänget* snubblade över den under en kort promenad. Så svårupptäckt som den var, men på samma gång så lätt att ta sig till, väntar man sig kanske inte att den skulle vara något särskilt märkvärdigt, men utsikten är fantastisk! Själva platsen är det heller inget fel på. Det finns också en liten stuga där, som jag gissar att man under gynnsamma omständigheter kan gå in i, för av vad man kan se genom fönstren ser den ut som en liten raststuga, men nu var den hur som helst låst och gästboken som låg därinne på bordet fick förbli orörd av oss. Men vi spanade i alla fall åt alla håll, hojtade glatt om öar, byggnadsverk och annat vi kände igen och var mycket nöjda med att ha sett havet.

Utan ytterligare motiveringar slänger jag in denna utsiktsplats i bloggtoppstävlingen, ger den 22 poäng och tills vidare en delad förstaplats. Så kan det gå när jag låter huvudet vistas i sol och blåst i flera timmar i sträck!

Utsikten åt ett av alla tänkbara håll. Härifrån och bortåt: Brännö, Asperö, fastlandet.

* Göteborgskusinen, Mjölbykusinen och Sköna H råkade lämpligt nog komma på besök i lördags, samtidigt som även världens bästa islänningar var här. Denna ovanligt stora anhopning av trevliga bekanta till mig gav mig tillfälle att ha något som jag gärna kallar ett slags examensfirande. Något sådant hade antagligen inte blivit av om jag hade planerat för det. Eller om jag inte varit på Brännö, med andra ord. Vilka fördelar det kan föra med sig att vara husvakt i skärgården!

Katten

Man kanske skulle nämna djuret man vaktar också. Jodå, han lever och frodas. I söndags kväll upptäckte vi plötsligt att han är mycket väl lämpad som promenadkatt de stunder han väljer att vara vaken. Han tog oss glatt med på en rundtur i sina egna kvarter och visade oss på saker vi nog inte skulle ha upptäckt utan honom (och i ärlighetens namn i många fall inte kunde se nu heller). Förhoppningsvis blir det tillfälle till en uppföljare i kväll.

När han inte promenerar ligger han mest och är fluffig.

Björnbär

Brännö verkar vara ett trevligt ställe att bo på för diverse frukter och bär, och vart man än går kan man se färgglada bärbuskar och frukttyngda äppel- och päronträd. Men mest har jag ändå lagt märke till björnbären. Dels förstås för att de finns nästan överallt här, dels för att de för mig står för något riktigt exotiskt (och därmed bidrar till att ytterligare förstärka känslan av en liten extra utlandssemester).

Jag tror att jag bara har träffat på levande björnbär en gång tidigare i mitt liv, och det var rätt många år sedan, så jag blev nu mycket glad och nöjd när jag insåg vad jag hade framför mig. Och de börjar mogna, så jag passar givetvis på att bekanta mig med smaken. Förresten passar jag minst lika mycket på att titta på dem, för jag tycker att de är ena riktigt snygga bär!

Turistande på Brännö

Det blåste visserligen något otroligt idag, men det var trots detta en riktigt sommarvarm dag, och det hade jag våghalsigt nog tagit med i beräkningen när jag bestämde mig för att vara kvar på Brännö hela dagen, så nu var det dags att verkligen se sig om lite mer.

När jag gick ut ungefär mitt på dagen hade det till min förvåning redan dykt upp en hel del dagsturister, men jag valde lite vägar som ändå inte alla andra gick.

Jag gick bland annat till Lönndals båthamn, där jag klättrade upp på berget och satt i solen ett tag och njöt av utsikten.

Sedan tog jag mig ännu längre upp på toppen, men därifrån höll jag bokstavligen på att blåsa ner, så det blev inget längre uppehåll där. Men jag skymtade i alla fall något i fjärran, som så här maximalt inzoomat väl ser ut som den Vinga fyr jag redan då anade att det kunde vara.

Därefter promenerade jag vidare till Husvik, där jag spanade in Brännö brygga, pensionärer som satt utplacerade lite här och var, fina hus och fler båtar.

Jag var nere vid badet också, och kände på vattnet, som tycktes varmare där än i den närmast föregående besökta hamnen. Och så hett som det var i solen kändes det faktiskt inte helt orimligt att fundera på bad, men nu blir det nog ändå så att det ofrivilliga dopp mina skobeklädda fötter tog på Island kommer att få förbli mitt sammanlagda havsbadande för året. Dåligt av mig, men vid närmare eftertanke är jag ju inte heller särskilt förtjust i havsbad, så det är egentligen ingen större förlust.

Nära tre timmar med stark sol och vind känns lite i skinnet. Och syns. Men det ska det ju göra, speciellt om det här var den sista riktiga sommardagen. Härligt att kunna utnyttja den till lite utflyktande!

Bara att sätta igång

En heldag på ön. Ensam i huset. Sol ute. Oändliga möjligheter och ständigt nya idéer.

Ut och upptäcka, fota, njuta av den sista riktigt lediga sommardagen.

Men också rensa upp i huset, röja undan spår, lyssna igenom guldkornen i skivsamlingen, öva på pianot, klappa katten, vattna blommorna, äta upp rester i kylskåpet och trösta komposten.

Och packa.