torsdag 29 oktober 2009

Silverfiskdödare

Det verkar vara något slags silverfiskvecka den här veckan. Jag stöter i alla fall på de små rackarna överallt och mest hela tiden, och så brukar det definitivt inte vara.

Så jag ryser lite, mosar dem i toapapper om jag hinner och kommer åt och påminns sedan åter om kattan.

Jag brukade sätta henne på att städa undan skadedjur. Det funkade bra med allt utom tvestjärtar, som hon av någon anledning hade lite svårt för (å andra sidan, vem har inte det?). När jag pekat ut en silverfisk för henne brukade hon leka med den ett tag och sedan, om allt gick väl, smaska i sig den för att slutligen kunna ta emot mitt beröm. Ibland hade hon dock otur (och vem har inte det då och då?) och råkade vispa till krypet så att det hamnade på rygg. Det gjorde det kamouflerat mot golvet och dessutom låg det då stilla så att hon inte längre kunde hitta det. Då fick jag ta hand om det själv.

Och den här veckan är det alltså jag mot silverfiskarna, så då känns det bra att jag har hunnit öva en del på att överlista dem.

tisdag 27 oktober 2009

Äntligen dagsljus

Efter flera dagars konstant grådask fick jag idag äntligen lite solljus. Jag var ute och gick i den fuktiga men friska höstförmiddagen, när annars mest pensionärer och höstlovslediga barn var ute. Och jag hade lämpligt nog kameran med mig.







måndag 26 oktober 2009

Vaken i mörkret

Jag har sällan problem med att sova nuförtiden, när jag väl bestämmer mig för att göra det alltså. Så varför ska det vara så svårt när man som mest behöver det? När man till exempel har feber ska det väl vara bra om kroppen får slåss mot det onda i fred, utan att det går åt en massa energi till snurrande i sängen och tankar på klockan och silverfiskar och morgonmänniskor och allt vad det är? Är det så att jag undermedvetet inte litar på min kropp och att den ska klara av att stå emot invasionen själv, så att jag inte vågar vända ryggen till medan försvaret jobbar?

Förresten, var det inte meningen att det åtminstone skulle bli ljust lite tidigare på morgonen, nu när eftermiddagarna har tagits ifrån mig? Har jag inte märkt i så fall.

söndag 25 oktober 2009

Någon annanstans

Har en riktigt gråruggig regnvädersdag utanför fönstren, den dag då det dessutom plötsligt blir mörkt redan vid 17 på eftermiddagen, sitter hemma ensam och försöker plugga, har någonting som skaver i halsen men som inte riktigt har brutit ut än, fryser lite och låter tankarna söka sig mot det som är varmt och ljust och gott.

Saknar.

Drömmer om.

Och som vanligt längtar jag efter att få fly den grå verkligheten genom att spela färgglada Super Mario Sunshine och The Legend of Zelda: The Wind Waker.

lördag 24 oktober 2009

Samma tjat som varje år

Jag gör väl som jag brukar då. Kanske eventuellt att jag bara bryr mig betydligt mindre överhuvudtaget, men annars så.

Rejält drag

På tal om min bostad så märker jag nu åter att jag bor ute på hörnet av huset. Under sommaren var det för att solen låg på och stekte mig hela förmiddagarna, men nu märks det att jag har yttervägg på att det är kallt i garderoberna. Det känns som riktiga vindsgarderober. Om det inte var för att jag behövde utrymmet till annat skulle jag kunna ha skafferi, eller varför inte vinkällare, i någon av dem. Det vore något i ett studentrum!

Nu blir nog det enda som händer att jag blir än mer noga med att stänga skåpluckor och dörrar. Inte bara för att slippa nattkylan utan också för att saker på sistone har börjar flytta på sig och ramla inne i skåpen medan jag inte alls är i närheten. Det känns något mindre lustigt, men än så länge går det att leva med.

Annars är det väl som vanligt. Grannarna är galna, pizzeriorna fortsätter att dumpa sitt skräp i mitt postfack och utsikten från fönstret ger daglig underhållning.

fredag 23 oktober 2009

För att upprätthålla balansen

Jag är inte så gnällig som jag låter. Kan jag hjälpa att jag pratar något slags halvmaskerat bergslagsmål med inslag av östgötska? Nej, det kan jag inte! Alltså låter jag lite gnällig. Okej?

Men för säkerhets skull får jag väl balansera med lite extra positiva tongångar här på en gång då. Det är lätt. För i onsdags tog min nuvarande kurs mig till dialektarkivet på DAG! Jag som har skrivit uppsats om ortnamn borde förstås redan ha varit på exempelvis namnavdelningen i Uppsala, men nu har jag inte det, så sådant här är fortfarande dödshäftigt i min värld.

Vi fick hålla i hundraåriga handskrivna typordlistor, titta på dialektkartor som ritats och klistrats ihop av pilliga språkforskare med mycket tid i en annan tid och höra berättas om Västgöta-Bengtsson. Och sedan gick vi därifrån och pratade förstås inte om annat än dialekter. Två av oss fem på kursen har faktiskt bergslagsbakgrund, och vi gick nu där på Avenyn och tillät oss att låta precis så gnälliga som vi kände för, eftersom det var vårt modersmål.

Kransil snart i ett kokskåp nära mig

Det kom ett papper med information från hyresvärden. Som så ofta kan jag inte låta bli att reta mig en aning på att de åtgärder som anses motiverade eller nödvändiga inte alls motsvarar mina önskningar och prioriteringar.

Den här gången har de tänkt ut att de bland annat ska byta ut duschhandtag och duschslang, vilket enligt deras resonemang ska göra att strålen känns "fylligare och vattnet mjukare och det känns skönare att duscha". Jag har mina misstankar jag, och eftersom jag redan nu har det perfekta duschmunstycket och jag starkt betvivlar att det kan bli ett dugg skönare att duscha, och absolut inte att det i så fall skulle bero på "mjukare" vatten, så ser jag två möjligheter här. Antingen handlar det om så kallade snålspolande duschmunstycken, vilket väl aldrig har lett till nöjdare hyresgäster och skönare duschar, såvitt jag förstår. Eller så har de rätt (jag ska inte vara tjurigare än att jag är öppen för möjligheten), och det kan faktiskt bli skönare att duscha. I vilket fall som helst borde väl resultatet vara att hyresgästerna börjar duscha längre? Miljötänkande, my ass!

Sedan var det lite annat svammel om att diskmedel och tvål skulle löddra bättre (okej, det tror jag inte heller förrän jag ser det) och att det skulle imma mindre i badrummet (när vi duschar längre, allvarligt?).

Bäst var dock den sista punkten. Det ska monteras kransil med kulled vid diskhon, så att man kan roa sig med att spola vatten åt alla håll i lägenheten (i mitt fall). Vilken standardhöjning! Det kan säkert motivera en extra hyresökning på 5 % nästa år, eller?


Omedelbar uppdatering: När jag googlade på "kransil" hittade jag en annan bloggare som tycktes dela min mening i frågan. Dessutom var hon från Falun. Roligt, hyresvärdarna skickar uppenbarligen ut standardinformationsblad om den här typen av åtgärder i bostäder.

Bilder från examenshögtiden (uppdaterat)

Nu har jag hittat bilderna från min examenshögtid (som jag skrev om här). De finns i GU:s bildarkiv. Välj "Evenemang/Populärvetenskap" och sedan "Examen Humfak 2009". Ser ni mig då inte genast är det bara att ge upp. Alternativt får ni komma till mig och titta på det urval av bilderna som jag själv har laddat ned.

Uppdatering: Jag testar att ändra länken till bildarkivet lite. Annars, med något mer klickande, kan man ta sig dit om man i registret väljer "bildarkiv". Meddela mig gärna hur det går att hitta, och om mina länkar fortfarande är knasiga.

tisdag 20 oktober 2009

Saker man kan behöva veta

Det behöver inte alls vara något negativt att ge sig ut och åka kollektivt precis i eftermiddagsrusningen, åtminstone inte om man åker sträckor där det inte är köer och sådant tjafs. För under de timmarna är det tätare mellan turerna och om man bara har lite koll på hur saker funkar kan resan bli av det allra smidigaste slaget.

Bussen jag brukar åka med går då exempelvis var femte minut enligt tidtabellen. I praktiken tror jag att det oftare är växelvis 1-3 och 7-9 minuters väntan på nästa buss, medan det snarast känns som om bussarna går var tredje minut. Ja, jag misstänker verkligen ibland att det är fler bussar i omlopp än vad Västtrafik låtsas om. Varför de nu inte vill ta på sig äran för det begriper jag inte, men bra är det ju när det känns så. (Andra gånger är jag så förbaskad på busseländena som inte går när de ska att jag håller på att få hjärtinfarkt, men det hör inte hit.)

Hur som helst, ju mer man vet om hur det funkar, desto bättre lyckas man med sitt resande, speciellt om man har begåvats med så exceptionellt dålig tajming som jag har. Som tur är börjar jag också lära mig en del nu. Så när jag idag på eftermiddagen stod med mina tunga matkassar och bussen jag väntat på kom och visade sig vara knökfull valde jag att ta det lugnt. Medan folk klev på väntade jag ut monitorn som bläddrade fram alla avgångar från hållplatsen, och fick till min glädje se att jag hade anat rätt. Nästa buss var inte mer än en minuts extra väntan bort.

Det var ett lätt val att ta den chansen. Med största sannolikhet skulle det vara betydligt mindre folk på den buss som körde strax bakom den första, och skulle så inte vara fallet hade jag inget att förlora. Tja, inte mer än en minut i alla fall, men det var jag beredd att satsa.

Jag hade rätt förstås. Den andra bussen var nästan tom, vilket också medförde att det inte fanns folk till att kliva av på alla hållplatser, så ungefär halvvägs hem körde vi om den framförvarande bussen. Turligt nog skulle ingen varken kliva på eller av på de återstående hållplatserna innan jag var framme heller, så det gick väldigt snabbt och lätt. Och jag kom, mycket nöjd med mitt val, fram ett par minuter före den buss jag hade låtit åka ifrån mig.

lördag 17 oktober 2009

Har ju ändå vanan inne

Visst, sure, jag är lättövertalad ibland. Den här gången räckte det med lite lätt uppmuntran. Därför påbörjar jag nu en ny omgång av locksamlandet. Och hängiven som jag är grävde jag till och med upp några slängda lock ur kökssoporna, så jag är redan igång på allvar igen!

fredag 16 oktober 2009

Färdigsamlat

Jag har skickat in min locksamling nu. Jag tycker själv att jag har samlat väldigt snabbt och duktigt, och inte en enda gång har jag råkat slänga ett lock som skulle sparas. Däremot kändes det underligt att nu få öppna en burk utan att spara locket. Bara slänga, vilket slöseri! Det slår mig att jag säkert skulle hinna samla ihop till ett spel till, men det bryr jag mig inte om. Nu handlar det bara om att se vad allt det här locksparandet kommer att leda till.

Ute i hösten

Morgonens regn har plötsligt tjocknat till och jag ser snö för första gången sedan i våras*. Men det var ändå lite förväntat, så igår passade jag på att gå ut i höstsolen och njuta av ljuset och färgerna en stund.







*Okej, det där var ju faktiskt nästan lögn, inser jag. Men "vanlig" snö då - i Sverige!

Jag städar inte idag

Alltså, det är inte alls för att det är fredag som jag hade tänkt städa idag, utan bara för att jag tyckte att det behövdes och att jag skulle råka ha tid nu. Dessutom skulle det passa bra för att vädret är ruggigt och jag gärna stannar inne men ändå vill få röra lite på mig.

Men dammsugaren är bortrest och händerna svider, så jag blir faktiskt nästan tvungen att låta bli. Och det är egentligen skitbra. Jag ska prioritera annat, om det så blir pluggande eller mys och nöjen.

Förresten sammanfaller det med en diskussion jag har följt i vissa bloggkretsar i ett par dagar. Så det kan också vara lite för att markera för mig själv att jag fattar som jag låter bli att städa idag, såväl bokstavligt som i mer överförd betydelse, både hemma och på andra ställen.

torsdag 15 oktober 2009

Läsa mer, lära mer

Så var det redan dags att välja och söka kurser till nästa termin igen. Även denna gång väntade jag till sista minuten med att ta itu med det där, fast nu satt jag inte de sista timmarna av anmälningstiden och bläddrade i katalogen i alla fall.

Det var egentligen ganska snabbt avklarat. Visserligen finns det så vansinnigt många intressanta kurser jag skulle kunna tänka mig att läsa, men jag har inte tid. Eller tid och tid, det har jag väl, men jag har ju tänkt bli färdig med mina studier snart också. Därför måste jag tyvärr prioritera obligatoriska kurser och kommer inte att få plats med så mycket mer.

Det känns lite trist att ha kvar tvång och sådant som man kanske inte är som mest intresserad av till slutet av utbildningen, men jag har åtminstone börjat förstå och uppskatta det nya studiesystemet nu. Det är nämligen stor skillnad mellan att läsa på grundnivå och på avancerad nivå, vilket jag har börjat få lite erfarenhet av nu. Förutom att det är skönt att fördjupa sig mer i något och inte bara ta grundkurser hela tiden, så upplever jag att man som student tas betydligt mycket mer på allvar på avancerad nivå. Så ska det väl i och för sig vara, för nog ska man kunna förväntas veta en del när man kommer hit, så att lärarna kan börja lägga språk och resonemang på en högre nivå.

Men det är inte bara det, för trots att vi är få studenter på de här kurserna får vi de bästa lärarna och erbjuds möjligheter och erfarenheter jag aldrig har varit i närheten av under mina tidigare studier. Som om inte det vore nog så har jag knappt behövt köpa någon kurslitteratur alls de senaste terminerna, vilket förstås är bra när man har ätit upp sitt studiemedel. Och ska det vara på det viset kan man ju gott läsa några kurser till. Det är liksom svårt att lägga av när man väl har kommit igång.

tisdag 13 oktober 2009

Det mystiska vattentornet

Det finns många vattentorn i Göteborg, många olika och många på ett eller annat sätt speciella och intressanta, oavsett om de är konstnärliga, sagolika, ombyggda till studentbostäder eller vad det nu må vara. Från mitt hus har man utsikt mot ett antal av dem. Det finns dock ett som ser ut att ligga ganska nära mitt hem och som man kan se från alla möjliga håll när man är ute och går i området, men som jag efter ett halvårs promenerande i omgivningen ändå inte har råkat springa på. Jag har därför kommit att betrakta detta vattentorn som magiskt och hemlighetsfullt.

Igår när jag var ute och tog en stärkande promenad på höstdoftande skogsstigar i närheten kom jag så på att jag åtminstone borde göra ett försök att leta efter det där vattentornet. Om man nu inte hittar det när man går omkring i kvarteren måste det ju ligga i skogen. Ja, om det nu inte verkligen är magiskt och inte går att komma till alls förstås. Men helt förlorad i min sagovärld är jag ändå inte, så det händer att jag tänker smått förnuftigt också.

Någon karta hade jag inte med mig och därför visste jag egentligen knappt ens åt vilket håll jag borde satsa på att gå, så jag valde helt enkelt stigar lite på måfå, med den enda regeln att jag inte skulle ha gått på dem tidigare. Och det gav resultat. Efter bara några minuters strövande lyfte jag blicken och där var det ju!



Höjden som vattentornet låg på var mindre än väntat och lätt att ta sig upp på, men tornet var omgärdat av ett högt brunt plank. Att det knappt ens syntes något klotter här fick mig att tänka att det här verkligen måste vara ett hemligt ställe, även om det nu ändå inte var övernaturligt. Jag följde planket runt tornet och på motsatta sidan fanns en öppning.

Det visade sig att "planket" i själva verket var ett garage, att helt vanliga människor parkerade sina bilar där, att det fanns en bilväg upp till tornet och att det inte alls låg så långt från bebyggelsen om man tog den asfalterade vägen ner från kullen.

Så var det mysteriet effektivt avlivat. Men det är alltid lika roligt att upptäcka nya platser, så jag var ändå nöjd när jag promenerade hemåt igen.


måndag 12 oktober 2009

Fröken Valfinger

Det är kanske dags att börja välja produkter efter förpackning i stället för efter innehåll. Att tappa en nästan full deo i glasflaska på badrumsgolvet när man står där barfota är nog ingen hit i alla fall, kom jag på igår.

För övrigt har jag varit förvånad över hur sällan jag faktiskt slår sönder saker, med tanke på hur klumpig jag är, men på sistone tycks det som om jag har börjat ta igen det där litegrann. Och jag blir lika sur på mig själv varje gång, hur värdelös och lätt ersatt grej det än handlar om.

söndag 11 oktober 2009

Kulturnatta blir shoppingorgie

Äsch, ta nu inte så hårt på rubriken. Jag har inte förshoppat mig, även om kommersen måhända fick gå ut över kulturutövandet en aning under Kulturnatta i fredags kväll.

Att jag alls var på Emmaus så snart igen berodde på att jag äntligen ville ta en chans att höra The Sunday Loud Music Club, när de spelade där på kvällen. Jag hade dock stämt möte med Mario dessförinnan, så vi var där redan när butiken öppnade för kvällen en stund före underhållningens början. Och hans avsikter var något olika mina, insåg jag snart. För när han hade arbetat sig igenom herravdelningens hyllor och jag tassat omkring och lojt småtittat på sådant som på sin höjd var lustigt men inget jag skulle fundera över att ha själv, drog han med mig till ställningarna med kulturtantskläderna och tyckte att jag åtminstone borde spana efter någon partytopp till lördagens spritfest.

Jag var skeptisk, men lät mig motvilligt vallas runt bland de fullproppade klädställningarna. Jag behövde visserligen minst ett par byxor till, och dessutom tyckte jag att det saknades någon trevlig höstkjol i min garderob, så jag började så smått titta lite mer ingående på plaggen omkring mig.

Så hängde den plötsligt framför mig: en grön manchesterkavaj! Jag vet inte hur länge jag har drömt om en egen manchesterkavaj, och det där med grönt är något jag nästan har börjat driva med mig själv för att jag dras så till. När så detta plagg uppenbarade sig för mig vände därför allt, då kavajen till råga på allt var i min storlek (åtminstone med skapligt god passform) och såg väldigt lite använd ut.

En sådan möjlighet måste givetvis tas tillvara. Och min inställning att det vore osannolikt att jag hittade något jag gillade och som också passade försvann spårlöst och ersattes av den mindre logiska tanken att fanns det ett perfekt plagg borde det finnas flera. Så jag letade vidare, nu med betydligt högre förväntningar, medan Mario höll sig i närheten som det perfekta shoppingstödet, tittade med mig, hade idéer, stod utanför provhytten och gav råd och hjälpte mig att resonera mig fram till de avgörande besluten.

Förutom kavajen blev det till slut inte bara en utan faktiskt två trevliga och kulturtantiga höstkjolar, en rutig i något åt grönbrunrosaorange och en i brun manchester (mmm, manchester, vilken höst det kommer att bli!), samt två toppar, en som kändes för kort men som på alla andra sätt var väldigt trevlig och en som var given för att den var en äkta Hello Kitty-topp som såg helt ny och oanvänd ut.

Redan på andra försöket lärde jag mig alltså att handla begagnade kläder, även om det krävdes målmedveten styrning från min shoppinghandledare. Så Kulturnatta blev alltså inte riktigt som jag hade väntat mig, men ojoj, så nöjd jag var med både kvällen och mina inköp! Den partytopp jag var mest osäker på om jag skulle få användning för (den korta men klämmiga) hade jag sedan på mig redan på festen igår. Jag kom snart på att toppen, trots att den är rätt olik mina andra kläder, matchade lite av varje som jag redan hade. Ibland inser man det inte förrän man tar hem ett plagg och presenterar det för den övriga garderoben, lika väl som det förstås kan bli precis tvärtom.

Jag missade nu ändå inte helt det jag kommit dit för heller. Jag hann hälsa lite snabbt på Översättarhelena som var med och spelade, och så kunde jag njuta av musiken både på avstånd från provhytten (den hördes till min glädje bra genom allt kulturtantsshoppingpladder) och mot slutet av spelningen mer aktivt från närmare håll. Det blev en liten vända i omgivningarna kring Linnégatan sedan också, vi beblandade oss med glada människor på långgatorna och Järntorget och det kändes som det alltför snart var dags att slita sig från mina gamla kära kvarter för att åka hem igen. Men som Kulturnattafirande dög det hela mer än väl för mig.

tisdag 6 oktober 2009

Plus en låda

Jag har inte haft några postpaket att hämta ut sedan jag flyttade, till stor del beroende på att jag inte behövt köpa någon kurslitteratur på ett tag, så inte förrän idag fick jag en anledning att leta reda på mitt närmaste paketutlämningsställe.

Det låg i ett väldigt hemligt rum bakom charkuterierna i en också ganska osynlig kvartersbutik, men när jag väl hittat rätt överraskades jag av att "Posten" hade fått en ganska rymlig lokal på detta ställe och att den faktiskt också var bemannad. Inget ringande i klockor och väntande behövdes.

Tjejen som skulle lämna ut mitt paket fick dock leta ännu längre efter detta än vad jag hade behövt göra för att hitta själva rummet. Hon frågade om jag visste vem avsändaren var. Jag upplyste henne om det och tillade att det nog var ett litet paket eftersom det bara skulle innehålla en bok.

Så hittade hon till slut paketet, som hade hamnat på fel hylla. Men huvudanledningen till att det var så svårt att hitta visade sig vara att det var enormt. Fast det var fortfarande lätt och innehöll bara en bok. Himla smart tänkt av avsändarföretaget.

Nåja, jag fick i alla fall se ännu en av alla de små kvartersbutiker som finns inom promenadavstånd från mig. Och inte minst fick jag ju en stor kartong.

måndag 5 oktober 2009

Diplomerad kandidat

Orsaken till de tunna strumporna i fredags var en examenshögtid. Närmare bestämt min examenshögtid.

Ingen omkring mig har väl riktigt tagit min examen på allvar, och knappt jag själv heller för den delen, eftersom den kom så oförhappandes mitt i ingenting. Så den här examenshögtiden har nog de flesta viftat bort med ett "men du ska ju ändå ta examen på riktigt nästa år!" ungefär.

Visst, så kan det mycket väl vara, men man ska aldrig ta något för givet. Dessutom, med det nya studiesystemet är det helt normalt att ta examen flera gånger på raken så där. Så när jag nu fick chansen att fira min examen tackade jag naturligtvis ja.

Det var tydligen första gången en examenshögtid av det här slaget hölls på Humanistiska fakulteten på GU, så det rådde osäkerhet om lite av varje. Själv var jag i förväg lite skeptisk till idén att hålla högtiden på kontorstid, vilket förstås är praktiskt för universitetspersonalen, men desto krångligare för examinanderna och deras gäster som oftast har andra sysslor att sköta då. Jag fick nu i alla fall sällskap av Mario och hade därmed inget att klaga på.

Sedan var det egentligen bara spännande och intressant att se hur det hela skulle avlöpa. Vi hade fått mycket ingående information i förväg, med tider, platser, kartor över hur vi skulle sitta, stå och gå och utförliga instruktioner om hur vi skulle förflytta oss i olika grupper och vid olika tillfällen under ceremonins gång. Det var som ett sista stort examensprov. Men det gick alldeles utmärkt. Humanister (åtminstone de som tar sig fram till en examen) är tydligen väldigt bra på att följa instruktioner, för det program som hade beräknats ta två timmar tog nu bara lite drygt en timme, delvis tack vare det perfekt tajmade gåendet hit och dit.

Det hela var riktigt trevligt. Den lite taffliga hanteringen av ljudtekniken var mest charmig, musikunderhållningen höll sig på rätt nivå, talen var lagom långa och bra, det delades ut diplom och pins och det applåderades åt precis allting. Anna Mannheimer var där och höll gratulationstal och berättade mycket underhållande och träffande för alla om exakt när man har nytta av att ha pluggat svenska på universitetet. Och så blev det mer gående i procession, fotande och på detta sedan champagne och mingel tillsammans med gästerna.

Och inte frös jag ihjäl i mina tunna finkläder. Snarare tvärtom. Vädret var perfekt och solen har inte värmt så mycket på länge. Så ja, det blev en riktigt bra examenshögtid på alla möjliga sätt när allt kom omkring. Om det sedan visar sig att den blir min enda så har jag ändå fått allt man kan begära av en sådan.

Ett minne från Göteborgs universitiet, där jag inte alls har tillbringat en särskilt stor del av min studietid, och som jag inte alls lämnar härmed. Men ändå, gulliga sovenirer är sällan fel.

Bilder från högtiden påstås ska komma upp på nätet, jag vet inte när och inte exakt var, men hittar jag dem kommer en länk sedan. I så fall kan ni då själva få se hur intressant det kan bli när folk ska tolka uttrycket "vanliga finkläder".

fredag 2 oktober 2009

Dåliga kombinationer

  1. Tunna, tunna strumpor och vassa, vassa fingrar.
  2. Tunna, tunna strumpor och kallt, kallt ute.
Det är irriterande, men det stoppar en ändå inte. Galenskap.

torsdag 1 oktober 2009

Ingen köpepizza här inte

Om det står "ej reklam" på postlådan gäller det givetvis även pizzerior. Jag blir väl inte mer intresserad av att handla hos någon som inte respekterar min vilja heller!

Fast strösslar reklamblad omkring sig gör väl i och för sig nästan alla pizzerior, så jag antar att om jag någon gång vill köpa pizza får jag, om jag ska vara principfast, helt enkelt ge mig iväg tillräckligt långt bort för att hitta en pizzeria som inte har brytt sig om att skicka ut någon med skräp ända hem till mig.