måndag 30 november 2009

Jag ska bara ...

Jag är tillbaka i Göteborg utan missöden, men jag är rädd att ni som väntar på att jag ska berätta om Kalmar blir tvungna att vänta lite till. För idag är det Anders och jag har bestämt mig för att våga gå på en adventsfest med en massa okända människor bara för att jag fick en inbjudan till den av just en Anders.

fredag 27 november 2009

Mot Kalmar och nya smaksensationer

Medan min egen släkt denna helg samlas i Mjölby för födelsedagskalas (hoppas att ni får det skojigt trots att jag inte är med och förgyller tillvaron för er!) ska jag själv följa med Mario och Luigi till Kalmar för att ta del av något slags glöggrelaterad tradition som hålls där. Jag är eld och lågor över att få åka till Kalmar, fast när jag försöker se nyktert på det förstår jag inte helt och hållet varför. Visserligen har jag aldrig riktigt varit i Kalmar, så det innebär ju förstås något nytt och spännande att lägga till de turistiska erfarenheterna.

Men ändå. Något mer måste det vara som gör att jag inte ens känner minsta lilla ovilja inför att åka tåg, vilket jag normalt kan tycka är rätt jobbigt (i alla fall i förväg, innan jag vet vilken typ av resa det kommer att bli), och nu dessutom ännu ovaccinerad i influensatider. Kan man bli så sugen på ett glöggparty när man inte ens är särskilt förtjust i glögg?

Till slut dök en möjlig förklaring ändå upp. I en Facebook-konversation gjorde brorsan mig uppmärksam på att man brukar ha mandel till glögg. Mandlar har jag alltid ansett vara tråkiga, men det gjorde jag ju med valnötter också så sent som för några månader sedan! Där är vi absolut något på spåren, om det så bara är ett nytt beroende.

Så nu drar jag till Kalmar och firar helg. För allas skull får vi väl hoppas att de har gott om mandel där.

Trevlig första advent på er!

tisdag 24 november 2009

Lockdilemmat

Så hade jag samlat ihop en hög lock igen. Men när jag skulle skicka in dem fick jag en del att fundera över, eftersom den förra omgången fortfarande inte resulterat i någonting annat än ovisshet. Hur skulle jag göra nu?

Antingen kunde ju locken, eller för den delen spelet, ha kommit på avvägar i posthanteringen eller någon annanstans i processen, och i så fall borde jag ju välja det spel jag helst ville ha av de fyra även denna gång för att alls kunna få det. Eller så skulle jag kallt räkna med att mitt spel var på väg, bara det att det tar sin rundliga tid, och i så fall skulle jag förstås kryssa för ett av de andra spelen.

Eller så var de 6000 spelen redan slut när jag skickade in min första omgång lock, och i så fall borde jag inte slösa porto på att skicka in ännu fler. Men hur sannolikt vore det? I så fall vore det väl mer troligt att alltihop var en stor bluff. Och vad skulle ett företag tjäna på ett sådant tilltag? Det finns ju redan nu en risk att deras försäljning kommer att minska efter det här, eftersom jag märker att det börjar bli lite tjatigt att äta, och när jag tänker efter inser jag att det inte kan uteslutas att det har med mellanmålsriset att göra.

Fast jodå, jag skickade in locken ändå. Och har faktiskt ett par till på lager fortfarande. Ifall att liksom.

söndag 22 november 2009

Helgtrevligheter: söndag

Efter ännu mer underhållande skidåkning på tv på middagen begav jag mig ut, fast det var konstant ösregn ute och det enda sättet att slippa bli genomblöt och kall borde vara att stanna inne. Men regnsöndagar kan ju också vara museidagar.

Så jag gick på Sjöfartsmuseet och Stadsmuseet! På Sjöfartsmuseet läste jag bland annat om sjöfolkets språk i form av talesätt som har sitt ursprung i sjöfartstermer, och på Akvariet hittade jag den amerikanska kammaneten, som på engelska kallas sea walnut! På Stadsmuseet såg jag teaterkostymer, studsbollar, bålskålar, radio och förstås också det gamla vanliga.

Och så kände jag mig lite rikare på upplevelser och kunde åka hem och vara nöjd med helgen.

lördag 21 november 2009

Helgtrevligheter: lördag

Jag har bestämt mig för att ha en varierad helg med lite av varje som är avkopplande och trevligt och som jag mår bra av. Därför gick jag upp ovanligt tidigt för en ledig lördag och satte direkt igång med att njuta av dagen.

Solen bidrog till att göra förmiddagen angenäm genom att lysa över mina odlingar.

Under tiden jag ägnade mig åt förmiddagens sysslor fick jag möjlighet att se på världscuppremiären i längdskidåkning på tv, och det var inte bara kul för att det var skidåkning, utan för att det dessutom till och med blev sådana där tävlingar som är både roliga och spännande att se. Så jag var nöjd med mitt val att slå på tv:n den här dagen.

Sedan kastade jag mig ut medan det fortfarande var ljust. Det var dags att se något litet nytt igen, så det fick bli en rejäl långpromenad en bit utanför mina vanliga vägar. Luft, motion och ljus gjorde mig skönt trött och pigg på samma gång.

Tallar i sol. Har ungefär samma effekt som valnötter, fast ger kanske en något annan typ av energi.

Ett trevligt fågeltorn vid Svarttjärnen.

Utsikt från fågeltornet.

Det blev dock inte mycket till skogsäventyr ändå, eftersom det var lite väl blött i terrängen, men stigar och vägar dög bra idag. Jag gick tills jag stod framför en enorm bergvägg, och då vände jag och letade upp en väg hem igen.

På kvällen var jag hos Metaformannen och såg på film. Som vanligt numera pratade vi annars också en del om bilar. Det förvånar mig själv varje gång. Varför ska jag prata om bilar överhuvudtaget? Men det tycks vara ett omedvetet behov. Och då han är bilnörd och de flesta andra jag känner i Göteborg inte ens har körkort så faller det sig väl rätt naturligt att det är just honom jag pratar bilar med. Dessutom förstås en del liknelser av diverse slag, när vi nu båda har en förkärlek för det bildliga.

fredag 20 november 2009

Gående ut

Oj, sol! Det kommer alltid lika överraskande så här års. Bäst att gå ut så länge det varar.

torsdag 19 november 2009

Going nuts

Min besatthet av valnötter har inte avtagit. Men för att vidga mina vyer köpte jag den här veckan också en påse pekannötter. Kvartersbutiken belönade mig med rabatt för att jag ser till att det blir omsättning på deras nötlager. Än så länge är inte pekannötterna någon favorit, men de duger bra som utfyllnad, och man vet aldrig. Jag menar, det tog ju många år innan jag upptäckte valnötterna, så allt är fortfarande möjligt!

Sent igår kväll knackade det på dörren och innan jag visste ordet av hade jag fått en kasse valnötter i handen. Riktiga, svenska, hemplockade valnötter! Jag som fram till för några veckor sedan inte ens visste att sådana växte inom rikets gränser. På samma sätt som bär och kött under hela min uppväxt kom direkt från trädgård och skog till mina föräldrars frys, och jag därför har mycket svårt för bara tanken på att köpa sådana råvaror i affär, har nötter i stället med självklarhet kommit just från affären de få gånger de har nått vårt hem överhuvudtaget. Okej, hasselnötter har jag sett växa vilt, hemma i kvarteret rentav, men annars är nötter något exotiskt som växer i ett namnlöst land långt borta. Förutom de japanska valnötterna då, för de växer ju i Göteborg.

Jag har mina aningar om varifrån just dessa valnötter kommer, och jag är mycket tacksam och uppskattar omtanken. Nu får jag ta reda på om jag har något verktyg i min närhet som är lämpligt för att bryta sig in i valnötter med.

tisdag 17 november 2009

"Standardhöjning" genomförd

På förmiddagen blev så de där vatteninstallationerna avklarade hos mig. Det arbete, i form av diverse byten, uppgraderingar och kontroller, som enligt informationspappret skulle ta runt 20 minuter tog nog snarare 20 sekunder. Visserligen var de två karlar som jobbade parallellt, men jag begriper inte hur de bar sig åt fast jag själv stod bredvid och tittade på.

Sedan fick jag premiärduscha med mitt nya dunderdryga duschmunstycke. Det fräste och morrade och hade sig, och oljudet varierade bara lite beroende på vattentryck och vinkel. Så det mest miljövänliga med det är antagligen att man inte står ut med oväsendet när man duschar och skyndar sig att bli klar.

För övrigt vänjer man sig ju alltid vid dylika förändringar, så jag ska ha tålamod. Fast jag tycker ändå att det var synd på det perfekta duschmunstycke jag hade.

måndag 16 november 2009

Ännu ett I-landsproblem

Jag var på vippen att blogga om hur det ju visserligen kan vara jättebra med timer på spisplattorna, men att man vänjer sig vid det, vilket också har sina nackdelar. Bland annat blir jag galen på mig själv när jag på ren rutin stänger av timern när jag lyfter en kastrull av spisen, fast det står en stekpanna på den andra plattan, och det sedan tar en kvart innan jag begriper varför maten aldrig blir klar.

Men efter att jag läst om branden i Lottens hus ser jag nog hellre fördelarna med säkerhetsanordningar av detta slag. I synnerhet i ett stort hus fullt av opålitliga studenter.

Höstsång

Jag är inte som Pippi. Om ingen vuxen säger åt mig att gå och lägga mig på kvällen så gör jag inte det. Hade det varit juni skulle jag än en gång ha gått och lagt mig i gryningen i natt.

Nu var det långt ifrån någon soluppgång, men när jag fått tyst på alla apparater och släckt lampan bredvid sängen var det ändå något som fick det att kännas precis som vår eller försommar. Det lät bestämt som fågelkvitter!

Jag blev tvungen att gå upp och öppna fönstret. Och jovisst, där ute i den ljumma, men dimmiga och mörka natten sjöng en fågel ihärdigt någonstans i närheten av mitt hus. Den fortsatte glatt med samma visa tills jag hade somnat.

söndag 15 november 2009

Rapport från köksträdgården: 15 november

Basilikan har lämnat månlandskapet bakom sig och strävar mot det lilla ljus den får. Idag tittade också pyttepyttiga myntablad upp ur jorden i båda sina krukor, och även körveln i den ena av två krukor. Det verkar vara punktliga små vänner jag har fått. Nu återstår att se hur de hanterar att det är november och inte april när de tittar upp över krukkanterna och ut genom fönstret.

Eftermiddag med fransmän och värmlänningar

Jag har varit ganska dålig på att utnyttja mina årskort på museerna och Liseberg i år, men igår bättrade jag på statistiken en aning i alla fall. Dessutom fick jag vistas bland turister igen, och det var lika roligt som alltid.

Det var tack vare ett tips på Facebook som jag blev nyfiken på utställningen "Katter" på Konstmuseet, så jag tog första bästa chans att gå dit. Där kan man se verk av bland andra Bruno Liljefors, Elsa Beskow, Einar Norelius och Lena Anderson. Jag fascinerades av hur helt otroliga barnboksillustratörer det finns och kom på mig själv med att stå och närstudera detaljer i akvarellmålningar på ett sätt som jag inte hade väntat mig av mig själv.

Jag tog en snabbrunda på resten av museet också. Jag har varit där några gånger nu, och det ser jag bara som positivt. Det är inte alls tråkigt att se samma saker igen, men däremot kan jag ju kosta på mig att skynda förbi en del salar när jag som denna gång inte har så mycket tid. Men jag hälsar alltid på Carl Larsson.

När jag kom ut från museet var det mörkt, men det regnade underligt nog fortfarande inte, så efter en kort titt på julbelysningen på Avenyn tog jag en promenad bort till Liseberg. Även förra året var jag där på julmarknad redan i november, och trots att jag sedan var där igen i december var det faktiskt som mest juligt den första gången. Nu infann sig (tack och lov) inte samma julkänsla den här gången (det är ju bara höst än, för bövelen!), kanske bland annat för att det var över tio grader varmt, men jag tillät mig ändå att smånjuta av de överdådiga belysningarna och folkmyllret kring bodarna, dra i mig doften av brända mandlar och röra försiktigt vid den konstgjorda snön på broräckena.

Det upplysta landskapet utanför entrén. Värt att stanna och titta på även för den som också tar sig in i parken.

Det behöver inte vara frostkallt för att våfflor ska bli populärt.

Fast fejksnö gör förstås halva jobbet när det handlar om att fixa jul.

Just som jag fotat färdigt från en bro och kom på att jag borde bege mig mot spårvagnen tappade jag kameran. Som tur är har jag för vana att sno kameraremmen runt handleden när jag hänger ut över exempelvis broräcken, så det blev inte värre än så här. Och så kunde jag ju vara nöjd med att mina försiktighetsåtgärder någon gång betalar sig.

Lite lustigt kändes det förresten att jag under hela eftermiddagen omgavs av fransktalande. Redan på bussen hörde jag franska talas, på Konstmuseet var det nästan bara fransmän förutom jag själv och även på Liseberg tycktes de vara ovanligt många. Fast där fanns förstås också norrmän, holländare och värmlänningar. Den för mig ovana och osvenska känslan jag får av fejksnö, julpynt i mitten av november och att se barn åka skridskor på låtsasis mitt bland folk förstärktes därmed. Och jag åkte hem med huvudet fullt av bilder och andra sorters intryck som jag fått med mig från eftermiddagens utflykt.

torsdag 12 november 2009

Rapport från köksträdgården: 12 november

Redan igår, efter mindre än tre dygn, upptäckte jag att en del av mina frön hade börjat gro. Det var de urgamla basilikafröna som hade satt fart och börjat klamra sig fast i jorden under sig. Den rödbladiga basilikan var inte långt efter, egentligen kanske inte alls, men jag tittade i den krukan efter den andra, så jag upptäckte dem senare. Idag hade de båda börjat utveckla små blad också. De är så duktiga att jag belönade dem med en varm lampa så här på kvällskvisten. Det är ju trots allt rätt mörkt och kallt i fönstret så här års.

I de övriga krukorna har jag sått körvel och grönmynta, men de ska väl få några dagar till på sig att vakna innan jag börjar tjata på dem. Fast vad roligt det är när det händer saker med ens odlingar, så att man inte bara måste gå och vänta i evigheters evigheter! Nog för att doften av våt jord är ljuvlig, men det är roligare att vattna när det grönskar i den.

Bilderna är från förmiddagen. Vanlig basilika på lilla bilden och här ovan rödbladig basilika. Sedan dess har det växt ännu mer. Det går så fort att jag, med hjälp bara av lite fantasi, kan se hur det växer!

Vargen kommer! Eller var det en igelkott?

En fördel med att hyra sin bostad är den här lyxen med att bara behöva felanmäla saker som går sönder och krånglar och så kommer det någon och ordnar åt en, men jag är verkligen inte den som utnyttjar det i första taget. Om det inte handlar om något nödvändigt, livsviktigt eller något som kan orsaka skada på fastigheten så drar jag gärna på det i det längsta om jag inte helt enkelt kan fixa det själv.

Det är väl därför det retar mig lite vad jag gjorde idag. Många kanske tycker att jag överdrev en smula. Till exempel den artiga vaktmästaren eller hantverkaren eller husvärden eller vad han nu må kallas, som fick ta sig upp till mig helt i onödan. (Inte ens något kaffe fick han.)

Det var faktiskt konstig färg på vattnet som kom ur kranen. Gulbrunt äckligt smutsvatten. Problemet, förutom att det var något skumt med vattnet överhuvudtaget förstås, var att det missfärgade vattnet bara kom skvättvis, oregelbundet och då med ganska långa mellanrum. När jag anade det igår i kökskranen trodde jag inte ens själv på mig, men när jag klart och tydligt såg det i det vita tvättstället i morse blev jag förstås nojig.

Men ingen annan än jag såg något av det. Grannen Luigi hade inte märkt något ovanligt, så jag gick ner till områdeskontoret och träffade där direkt på min favorithantverkare, som bland annat bytte garderobsdörr hos mig förut, och eftersom vatteninstallationsarbetena inte hade börjat än hade han inget omedelbart svar på vad som orsakade problemet, så han kom upp och tittade och frågade en massa, men såg förstås inget brunt vatten och gav bara halvt rimliga förklaringar till mysteriet. Antagligen tyckte han att jag var fånig, men den här gången gav han åtminstone sken av att ha lite koll på läget. Och vad han än tyckte så var han trevlig i alla fall.

Fast i fortsättningen kommer jag antagligen att dra mig ännu mer för att anmäla fel i min bostad. Hoppas då att inte de här installationsarbetena nästa vecka för med sig plötsliga nya fel, vilket enligt min erfarenhet inte alls är särskilt osannolikt.

onsdag 11 november 2009

Hur länge?

Och samtidigt som man sitter och väntar på influensans attack kan man passa på att fråga sig när andra saker man väntar på ska inträffa:
  1. Hur länge ska jag behöva vänta på min bokvinst egentligen? Hur vet man om man har blivit blåst på den?
  2. Hur länge ska jag behöva vänta på mitt spel? För jag ska ha ett! Ju!
  3. Hur lång tid kan det egentligen få ta för ett par små öronhål att läka ordentligt? Jag har medvetet inte nämnt det här i bloggen förut, men jag tog alltså hål i öronen för omkring tre månader sedan. Såren har typ läkt, men då och då tycks de gå upp lite igen (trots att öronen sitter så stilla och prydligt på mitt huvud). De är inte infekterade eller så, men jag vill ju kunna använda alla mina örhängen! När, när?
Jag menar allvar. Jag undrar verkligen, så kom gärna med tips och goda råd.

Det närmar sig

Jag läser idag att halva Kålltorpsskolan här i mitt grannskap tros ha svininfluensa. Plötsligt kom det så nära. Jag som tyckte att vaccinationsmöjligheten låg närmare.

De flesta jag har hört verkar vara så osäkra på hur de ska göra med den där vaccineringen, och de som tycker något kommer mest med konspirationsteorier, men jag vill verkligen inte bli sjuk. Jag bor ensam, vilket i och för sig gör det lätt att isolera sig, men det gör också sårbarheten större. Jag vet ju inte hur det skulle gå om jag blev riktigt dålig och inte klarade mig själv. Så jag föredrar i så fall att testa det där vaccinet.

Frågan är bara vad som hinner först.

söndag 8 november 2009

Odlingsförsök

Nu har äntligen blomlådan jag köpte för ett tag sedan kommit till användning, om än bara som uppsamlingskärl för krukor för tillfället. Jag sådde lite olika kryddväxter som jag fått frön till av Mario. Det ska bli intressant att se om något orkar gro mitt i kyliga, mörka november.

Men doften av jord alltså! Den är så fantastiskt välgörande. Så om det här försöket inte leder till någon grön köksträdgård i mitt fönster har jag i alla fall fått den terapin och njutningen.

torsdag 5 november 2009

Jag och VT-kortet på tur

Idag var sista dagen på en laddning på busskortet, och jag tyckte att det kunde få vara värt en timmes resande för att bara uträtta ett femminuters ärende på bibblan. Är man inte stressad eller det är alltför olidligt i rusningstrafiken kan det ändå vara rätt avkopplande att bara sitta och iaktta folk, saker efter vägen eller vad som nu dyker upp.

Och så hade jag sådan tur att det var en större biljettkontroll på vagnen just då. Det gick väldigt lugnt till, men jag studerade intresserat allt som försiggick. Det är alltid rätt många som kliver på utan att hålla upp sina kort för kortläsarna, så jag tänkte mig att det måste finnas åtminstone ett par fuskåkare i vagnen. Men inte. Precis alla som åkte tillsammans med mig den stunden var rättskaffens resenärer. Jag mös för mig själv och kände något slags stolthet över oss som grupp.

Novemberfärg

För någon dag sedan upptäckte jag att färgerna utanför fönstret hade försvunnit. De hade flutit bort under ett par dagars grått plask- och blåsväder.

Men i morse fastnade snön för en stund på tak och gräsmattor här omkring, innan solen tittade fram och lyste, ja, faktiskt med vintersken. Och jag tyckte att det var så skönt att den ville bevisa att det inte är alldeles mörkt hela, hela tiden i november. Fast ofta får man ju det intrycket annars.

Ja, sedan dess har det förstås duggregnat och varit bara grått igen.

onsdag 4 november 2009

Både och och varken antingen eller eller ... eller nåt

Jag har då och då beskrivit mig själv med orden "både och och varken eller", oftast främst syftande på att jag sällan är särskilt typisk för någon grupp jag anses tillhöra. Till exempel var jag ingen "riktig" teknolog, eftersom jag inte delade många av teknologernas värderingar, men som humanist har jag å andra sidan otaliga gånger blivit frustrerad av omgivningens brist på intresse och förståelse för teknik och (hårdare) vetenskap. Varför välja när det går att kombinera? Jag vill ha både och! Men att vara både och kan göra att man snarare känner sig som varken det ena eller det andra.

Naturligtvis inser jag att det inte är något fel med att ha breda intressen, men det går ju att uppleva saker på lite olika sätt beroende på vad man väljer att lägga störst vikt vid. På så sätt kan en god egenskap leda till upplevt utanförskap.

I många fall anses det alltså vara ganska fördelaktigt att vara antingen eller, medan det på andra sätt inte är önskvärt alls. Jag kan bjuda på ett exempel även på detta.

Min mor har många gånger anklagat mig för att inte ha några mellanlägen, att jag får allt att verka vara antingen svart eller vitt, toppen eller botten, hopplöst eller fullt av möjligheter. Inte helt ogrundat antar jag, för mamma borde ju känna mig. Numera kan det här nog visserligen delvis förklaras som ett stildrag. Jag gillar faktiskt att överdriva och har tämligen lätt för att förstora även mycket, mycket små saker. På gott och ont.

Jag får väl försvara mig lite med att jag i alla fall inte fastnar i en enda syn på världen utan kan se saker från olika håll - bara man väntar lite. Och det kan ändå växla fort, ungefär som vädret i Göteborg. (Även med dessa tvära kast finns förstås både för- och nackdelar.)

Helt i enlighet med detta kunde jag idag på någon timme gå från total förkylningsapati till maximal motivation och superfart. Jag kanske nu visserligen behövde lite höstlov, vilket jag kan sägas ha tagit mig efter att min rätt intensiva kurs slutade för en vecka sedan och jag blev sjuk. Eller så var idag helt enkelt en sådan dag när det oundvikligen måste svänga igen. Jag orkar nuförtiden inte vara slö i mer än några dagar i taget, eller vågar åtminstone inte tillåta mig det, och tack och lov slår det då över till uppåtgång alldeles av sig självt.

Jaja, jag svamlar. Men jag går inte in närmare på vad jag har tagit itu med idag. Vi får se hur länge det varar först, om det leder till några varaktiga resultat överhuvudtaget. Fast det skulle vara fint att bli frisk nu, så att jag har någon liten chans att orka med allt det jag vill göra.

Tränad mage, sliten hals, utvilade ben

Träningsvärk i magmusklerna, jojomen. Fast jag ska inte låta er tro att det beror på minsta lilla duktighet, för det kommer sig helt enkelt av att jag igår ägnade dagen åt att hosta så ihärdigt att jag fick kramp i magen och mest bara gjorde ingenting. Förutom hostade alltså.

Nu har jag dessutom sovit mig till nackspärr. Rätt typiskt mig. Men jag börjar bli så less på den här förkylningen, trots att varje dag innebär spännande variation i krämporna och obehagen, att det är frestande att bara lägga mig och sova och inte vakna förrän jag är frisk. Endast vissheten om att jag efter en sådan sömn skulle ha ont precis överallt får mig att låta bli.

måndag 2 november 2009

Hör ni, jag lyssnar nu

Det är inte det att jag är framstegs- eller teknikfientlig. Ända sedan jag upptäckte Blogger har jag varit pigg på att testa allt möjligt nytt som har dykt upp. Däremot slår jag bakut så fort folk börjar gå på om saker som de tycker att jag "måste" testa. Tydligen föredrar jag förnedringen i att vara en oinsatt korkboll framför att bara göra som alla andra. Så när jag väl blir nyfiken på något vågar jag stå för det. Jag har också upptäckt att folk omkring mig inte bara är smarta och kunniga utan också snälla, tålmodiga och pedagogiska, och då är det ju sällan hemskt att fråga.

Och jaha, nu har ni tjatat nästan lika enerverande länge om Spotify som om exempelvis Twitter (där jag för övrigt numera trots allt kan hittas om man känner till mitt vanliga världsliga namn, men jag är inte precis hyperaktiv där). Jag börjar nästan misstänka att det dära Spotify inte är en grej som går över inom de närmaste veckorna. Så okej, jag vet att det finns annat som är nyare och häftigare nu, men ändå, nu går det bra att visa mig!

Påhäng

Det är en lite udda förkylning jag har. Efter att den i över en vecka har varit ganska tillbakadragen och låtit mig sköta mitt fick den idag tydligen plötsligt för sig att den hade varit för mesig, så just som jag tyckte att det började bli hög tid att vi sa hejdå och gick åt varsitt håll klängde den sig fast ordentligt. I morgon får jag ge mig ut och leta upp någon som kan ta över ansvaret för den, för nu har jag tröttnat på att ha den här.

söndag 1 november 2009

Ljusen i mörkret (igen)

Igår kväll tog jag, Mario och Göteborgskusinen en promenad på Östra kyrkogården. Vi smög i skuggorna mellan lyktor och månsken, läste på gravstenar och ägnade oss åt vilda spekulationer, såsom man gärna gör på kyrkogårdar.


Sedan gick vi upp på berget och spanade ut över staden som lyste där nedanför oss. Det var många lampor tända, på ett ungefär lika många som ljusen på kyrkogården, antog vi.



(I Falun för två år sedan.)