lördag 30 januari 2010

Mat för packningar

Jag brukar inte gärna kalla mig språkpolis. Och jag brukar försöka hålla mig ifrån att komma med oönskad kritik mot språkliga underligheter.

Detta inlägg är egentligen inget undantag. Jag tänker inte lägga energi på att klaga på särskrivningar, vilka jag ändå i många fall kan vara beredd att bekämpa med alla tänkbara medel. Jag är faktiskt inte ens irriterad, för förpackningar är förpackningar, och jag börjar lära mig att leva med att det tydligen inte går att skriva långa ord på sådana. I stället ska jag bara ha roligt åt de dubbeltydigheter och andra lustigheter jag hittar under en vanlig runda i kvartersbutiken.

Karin har sin lasagne och Anna sina pepparkakor. Och Maj, hon har kolvar hon. (Ja, bilden är oskarp. Det är inte dina ögon/glasögon det är fel på. Inte mer än vanligt i alla fall.)

Om här avses vätska som redan brinner måste det vara något fel på den, för den här var klart och tydligt släckt. Alternativt är det en uppmaning, som då väl i sig är korrekt, men helst ska det väl vara till någon ytterligare nytta när man tänder vätska?


Tomaterna verkar inte ha varit några hygglon. Först krossade de (vad?) och sedan gick de alltså bara vidare? (Jag vet, det här är inga särskrivningar, men man kan väl roas av dem för det!)

Förresten, konsekvens tack!

Då vet vi vem som är sist kvar i affären då. Jag gissar att det är han den där spinkiga typen.

Aj!

fredag 29 januari 2010

Bussar genom fönstret

Som en annan pensionär sitter jag här och häckar vid fönstret och spanar på folk som halkar fram på cykelvägen nedanför. En solig och kall vinterfredag känns annars som gjord för en promenad, och jag var också mycket riktigt på väg ut när jag alltså fastnade framför fönstret. Som väglaget är nu vet jag inte om man blir så värst avslappnad av att ge sig ut och promenera. Där det inte är plogat är det i dagsläget relativt snäll skarsnö som man kan gå på, men på alla plogade vägar är det is av varierande slag, så ska man röra sig ute blir det oftast antingen betydligt långsammare eller betydligt fortare än man hade tänkt sig.

Så då stannade jag inne och studerade pingviner i backen utanför i stället. Och när ingen passerar just där finns mycket annat att se. Föräldrar kommer med bil och hämtar sina barn från sporthallen, andra människor parkerar, går in i affären, kommer ut med kassar, åker igen och en del står och väntar på busshållplatsen. Och så kommer bussen.

Bussarna. Så här dags kommer det bussar mest hela tiden från båda hållen, och de stannar så gott som alltid på den här hållplatsen. Folk väller av och sprider sig åt olika håll efter ett visst mönster som ständigt går igen, och så stängs dörrarna, bussen kör vidare och den lilla bilkön som har bildats därbakom sätts i rörelse. Jag kan uppenbarligen se det hur många gånger som helst utan att tröttna på det.

När jag tänker efter har jag i nästan hela mitt liv bott så att jag har kunnat se bussar passera utanför fönstret. Som barn hängde jag i fönstren hos mormor och morfar, som bodde i lägenhet med betydligt bättre läge för spaning än vad vi hade hemma, och det var just bussarna jag ivrigt tittade efter. Hemma hos föräldrarna i Falun finns fortfarande en busshållplats utanför köksfönstret, men bussarna går så sällan att man måste sitta länge och vänta på dem. (Det kan ju kanske i och för sig delvis förklara mitt långsamma ätande.)

Det är nog alltså inte bara för att jag är både lite som en tant och lite som en katt som jag gillar att sitta och spana i fönstret, utan det har alldeles säkert också att göra med att jag så tidigt fick det där bussintresset. När jag en gång i materialet från Barnens trafikklubb såg en bild av en orange leksaksbuss önskade jag mig genast en sådan. Och fick en! Jag insåg redan då att det var ganska märkvärdigt att mina föräldrar hade lyckats hitta den exakt rätta modellen, och att de har tagit mina intressen på allvar har jag sedan dess aldrig tvivlat på.

Min fina buss, som inte bara kan öppna dörrarna utan också svänga åt både höger och vänster.

Att åka buss har jag däremot aldrig riktigt intresserat mig för, och bortsett från en period när jag bodde i Linköping och ibland behövde ta bussen någonstans är det inte förrän det senaste halvåret som jag verkligen har vant mig vid bussåkande. Fast, det är klart, från bussfönster ser man ju oftast inte lika bra som från fönstret hemma.

måndag 25 januari 2010

På väg mot ännu några akademiska poäng

Idag började förresten en ny kurs, så jag fick träffa lite folk igen. För att vara på en humanistkurs på avancerad nivå var vi ovanligt många, vilket fortfarande inte betyder att det var en större grupp än att den var lagom för helklassdiskussioner. Det kändes klart ovant och trevligt att se så många människor på samma gång på ett seminarium, och att för ett slag få vara social med andra språknördar. När jag dessutom omedelbart hittade någon att diskutera både ortnamnsforskning och isländska med kunde det knappast bli en bättre början på veckan och vårterminen.

En ny termin är alltså igång. Vilken i ordningen det är orkar jag inte räkna ut, men det spelar ingen större roll. Nya kurser betyder alltid nytt, på gott och ont. Just nu råder dock den där mjukstartskänslan innan allt hopar sig över en, så då är det mest bara skojigt allting.

Homeparty - check

I lördags var jag på mitt första så kallade hemparty. Det är också första gången jag överhuvudtaget har blivit bjuden på ett, men jag har aldrig direkt saknat att få köpa plastburkar, skönhetsprodukter eller doftljus i hemmiljö och trodde väl knappast att jag skulle lockas att tacka ja om något sådant erbjudande någonsin dök upp.

Men när jag nu för första gången fick chansen att gå på ett hemparty visade det sig vara ett sexparty, och dessutom med nästan enbart människor som jag aldrig hade träffat förut. Det kunde ju bli precis hur pinsamt eller konstigt som helst! Fast hade det bara varit det man var ute efter hade man nog blivit besviken, för det visade sig bli god stämning, lättsamt skojande och samtidigt mestadels seriösa diskussioner, så det var nästan inte ett dugg konstigt. Och nu är jag alltså den erfarenheten rikare.

Ja, sedan var det egentligen inte mer med det. Jag bloggade mest om det för att få skriva "sexparty" i min blogg. Jag beklagar om någon stackare hamnar helt vilse efter någon smart googling nu. Eller nej förresten, det gör jag inte alls.

lördag 23 januari 2010

I-landsmardröm

Jag har drömt dryga drömmar varenda natt den här veckan. Det har varit bergochdalbanor, enorma spindlar, ändlöst letande, drömmar där jag nästan har fattat att jag har drömt men ändå inte har lyckats väcka mig själv och allt sådant där allmänt jobbigt man kan drömma om.

Men i natt drömde jag att jag hade klippt lugg.

Jag hade alltid lugg när jag var barn och sparade ut den först när jag var 16 år. Sedan dess har jag inte för en sekund velat ha lugg igen. Igår såg jag några gamla foton, så jag fattar ju varifrån jag har fått det, men det gör inte drömmen mindre obehaglig. Där tittade jag mig i spegeln och insåg plötsligt med en sådan där förstenande fasa att jag hade klippt lugg, och nu skulle jag få leva med den i många månader framåt. Hu!

torsdag 21 januari 2010

Fira med påskägg

Jag har alltså lagt ännu en kurs till handlingarna, och nu ser det faktiskt ut att vara nog med isländska för mig. Åtminstone har jag inga planer på att plugga mer. Men sedan vet jag ju hur det brukar gå med de inlärda språken. Schvopp, så minns jag knappt något alls. Ungefär som det också var med isländskan för sisådär ett par veckor sedan. Ehum.

Men nog vore det allt bra meningslöst att plugga något "för skojs skull" i ett par år bara för att sedan släppa det och låta kunskaperna blekna bort? Det tycker jag faktiskt. Så just nu har jag som målsättning att i alla fall läsa och höra isländska någon timme i veckan fortsättningsvis. Hur nu det ska gå till, för det skulle i så fall vara läsning utöver den andra jag funderade över. Lösningen ligger antagligen i att se det som ett förbjudet nöje, för då kommer jag säkert att komma ihåg det utan problem!

Nu tyckte jag också att tiden fick vara inne för att öppna det andra av de två isländska chokladpåskäggen som jag fick i april. Det första fick hjälpa mig med motivationen under det förra uppsatsskrivandet, men det här blev alltså en belöning. Nu fick jag:
Syngur hver með sínu nefi.
Envar sjunger med sin näbb. Ett tolkningsförslag jag har fått är ungefär att var och en gör på sitt sätt. Tja, det kan väl hur som helst ses som rätt passande i sammanhanget även denna gång, tycker jag.

Har vi förresten något motsvarande ordspråk eller talesätt på svenska? Jag kommer inte på något, men känner mig ganska trög för tillfället, så det känns som om jag kan ha missat något uppenbart här.

Glad påsk! Typ.

Good stuff

Igår kväll tittade jag ut genom fönstret och fick se en räv linka förbi på tre ben nere på cykelvägen. Harar och rådjur ser jag ju då och då här, och på sommaren en och annan igelkott, men det här kändes som något extra.

Något annat speciellt igår var att sitta i en mysig kudd- och filthög i sängen och kunna plugga ostressat och samtidigt ha tv:n på med gamla mysmord och halvt ointressant sport. Det var så avslappnat liksom, som det aldrig är annars när jag pluggar, fast jag nu ändå faktiskt gjorde saker. Härligt.

Dessutom har jag helt spontant råkat organisera om lite i bland annat bokhyllan. Jag hittade det perfekta stället för mina ordböcker alldeles intill min arbetsplats, och kan inte begripa att jag inte har kommit på det tidigare. Nu är jag så nöjd att det nästan är fånigt, men så är det i alla fall. Och på köpet fick jag lite bättre sikt in i hyllan med alla olästa böcker, så nu har jag större koll på vad jag vill hinna läsa framöver.

Det har varit dåligt med läsande de senaste månaderna. Egentligen har jag nog alltid varit dålig på att nöjesläsa under terminerna när jag har en massa pluggläsning att prioritera, men för ett år sedan hade jag ändå hittat något slags lösning. Nu funkar dock inte det längre och jag måste hitta på något nytt. För jag vill verkligen läsa mer. Ett problem är förstås att jag är ovan vid att läsa flera saker parallellt, men nu har jag ändå åtminstone tre böcker på gång. Eller, tja, på gång och på gång, men de är påbörjade i alla fall.

Och samtidigt som jag ska ta itu med nya kurser och mitt superviktiga uppsatsarbete igen så är jag fast besluten att hitta ännu lite mer tid som kan användas till läsning. Att läsa under buss- och spårvagnsresor är inget för mig, men medan jag äter skulle kunna vara en möjlighet, förutsatt att bokens fysik gör att den kan ligga uppslagen på ett bord utan att man behöver två händer för att hålla den. Fast då kommer jag förstås inte att kunna äta fortare, vilket jag också strävar efter. Ja, det här tål att tänkas på. Eller så läser jag helt enkelt en stund och skippar funderandet. Aha!

måndag 18 januari 2010

Rapport från köksträdgården: 18 januari

Ursäkta allt trädgårdsbloggande så här mitt i vintern, men jag måste bara notera att jag idag också har satt två litchikärnor. Det ska bli intressant att se om de känner för att gro.

Mystisk måndag

Jag uppsökte ännu en av universitetsbibliotekets filialer på middagen idag, närmare bestämt ekonomiska biblioteket på Handelshögskolan. Det var trevligt att göra sig ett ärende i mina gamla kvarter, och jag försökte gå in på Handels helt utan fördomar flaxande kring skallen.

Men ojoj! Så fort jag öppnade en dörr (och de var många) slank minst en tre, fyra kostymungdomar igenom före mig. Och inte ett endaste tack hörde jag på hela tiden jag var där. Fast jag hittade i alla fall så småningom boken jag letade efter och fortsatte vidare genom lunchrusningen mot mitt vanliga bibliotek, centralbiblioteket vid Humanisten.

På vägen begrep ytterst få bilister att det var slask och enorma vattenpölar mellan dem och oss fotgängare, och de dånade utan att lätta på gasen förbi övergångsställena med en förvånad blick åt sidan.

Men ända sedan tidiga morgonen har jag varit på ett oförklarligt strålande humör, trots först en bedövande trötthet och sedan huvudvärk, så vad bryr väl jag mig om ohyfsade människor? I stället ansträngde jag mig till mitt yttersta för att inte släpa in mer grus än nödvändigt när jag kom hem och vid entrén mötte städerskorna som, trots en i dagens slaskväder mer hopplös arbetssituation än vanligt, log mot mig!

Groddning 2010

Jag har fått tillstånd att rapportera från invigningsgrodden i Marios nya groddanläggning. Efter att en kompletterande del som saknats från början kommit med posten var groddburken komplett och fungerade uppenbarligen alldeles utmärkt.

Galet snabbväxande mat. Här mungbönor (överst och till höger) och alfalfagroddar.

När jag såg groddarna växa och fylla sina utrymmen kändes det precis som när jag var liten och mamma och jag groddade i en likadan anordning. Jag minns hur jag älskade att få hjälpa till med vattningen. Sedan satt jag och studerade hur vattnet långsamt rann från det ena våningsplanet ner till nästa, tills det slutligen var dags att tömma ut restvattnet. Inget har förändrats sedan dess, förutom möjligen utbudet av groddfröer som verkar vara enormt nu. Det är fortfarande lika fascinerande och roligt, och ett enkelt sätt att få billiga och fräscha grönsaker mitt i vintern.

Egentligen har anläggningen tre våningsplan, men rucolafröna som bodde överst den här omgången ville inte vara med och leka, och när sådant händer är det bara att plocka bort en våning.

fredag 15 januari 2010

Alternativ julhälsning

Det satt en lapp på en av dörrarna på min våning här i huset:

Min nya beslutsfattare

Jag har inte läst Tärningsspelaren, fast jag var nära att göra det en gång, men nu är jag nog mest glad att jag lät bli. Däremot gjorde jag nyligen vad som kanske såg ut att vara ett impulsköp och skaffade en "mystic 8 ball", eller spåkula som jag skämtsamt kallar den. I själva verket har jag länge varit lite sugen på en, trots att jag inte tittar på amerikanska ungdomsserier och inte vet riktigt varifrån inspirationen har kommit. Kulan är väl i stort sett inte mer än en maskerad tärning, men den känns lite mer intelligent eftersom den pratar. Och man kan fråga den vad som helst, även om den främst svarar på ja- och nejfrågor.

Ett harmlöst exempel:

Är det inte dags för lite valnötter nu?



Nu har jag väntat i säkert flera sekunder. Nötpaus nu då?



Åh, vad tråkigt! Hm, hm ... NU då?


Yes, jag visste väl det!

Fast det där var fejk. I själva verket går den inte att övertala så lätt. Inte ens när man verkligen tycker att ett annat svar än det man fått skulle gå mycket mer i linje med ens egna intressen.

torsdag 14 januari 2010

Prylblogg

Jag förvarnade visst om att det kunde bli något sådant här, och nu känns det absolut som dags för lite prylbloggande. Blandade saker, utan någon starkare koppling. Inte för att jag nödvändigtvis behöver stoltsera med vad jag fick i julklapp och liknande, utan främst för att få en chans att tacka för en del saker, visa berörda som inte har sett och så vidare. Hoppas att det är okej med er och att det inte bryter mot en massa sociala koder och etikettsregler och annat sådant där som jag är ganska okunnig om. Förlåt i så fall, för det är ju inte meningen att göra någon illa till mods.

Först en liten uppdatering. Jag mejlade om min bokvinst, och när jag kom tillbaka efter julresan låg den i postfacket. Som en extra julklapp!

Ibland får man ju saker som man redan har, men då brukar jag se det som god personkännedom och blir glad ändå. Jag menar, hade jag inte redan haft vad det nu handlar om så skulle ju presenten ha varit perfekt. Men det är klart att i så fall är det förstås ännu bättre när man får saker som man skulle ha kunnat ha redan, men faktiskt inte har, som med de eftersläntrande julklapparna här ovan. Fullträffar!

Specialtillverkade örhängen som antagligen ingen skulle uppskatta på samma sätt som jag, men både tanken med julklappen och formen på örhängena gör dem till självklara favoriter. Det var ju det här med att kombinera olika intressen igen då alltså. För det är givetvis inte lungor eller hjärnhalvor jag har i öronen, utan en delad valnötskärna! Örhängen, valnöt och pussel i ett!

Som om det inte vore nog med alla fina julklappar har vi den här också. Jag har inte haft någon fickalmanacka på ganska många år, närmare bestämt inte sedan jag började läsa fristående kurser och insåg att man då inte behöver anteckna så många tider. Men just inför 2010 hade jag precis kommit på att nu kanske det var läge att skaffa en igen. Och då hittade jag en. Hittade! På en plats där ingen ägare skulle kunna hämta den. Och den var helt ny och oskriven, lagom i storlek och precis en sådan jag ville ha. Det känns lite fult, men jag erkänner att jag valde att bara tacka och ta emot.

onsdag 13 januari 2010

Rapport från köksträdgården: 13 januari

Jodå, de kryddväxter som inte redan gett upp före jul överlevde alltså en vecka i ensamhet och mörker här. Den rödbladiga basilikan är lite velig och verkar vilja lägga sig ner och dö samtidigt som den lite tveksamt sticker ut sina första riktiga blad, myntan är fortfarande på nanostadiet men ser i alla fall glad ut och körveln växer så att den snart behöver ett nytt växthus att bo i.

Dessutom hände det saker i en av de tre krukor som fått stå och torka ut efter att dess invånare skrumpnat bort. Där kom det plötsligt upp nya körvelskott! Så för närvarande är krukorna med nyttigt grönt fyra till antalet, och nu har alla fått plats i fönstret där vintersolen lyser allt oftare och längre.

Redo med koppar och socker

På tal om trevliga grannar, förresten. Det är fasligt vad mycket det plötsligt finns att se på tv! Det är sport och mysmord och gamla mästare och snart OS och ännu mer sport och så melodifestivaler och strax är också Anders & Måns tillbaka! (Måns Nilsson twittrar förresten roligt också.) Folk brukar undra hur man hinner blogga och sådant, men frågan är väl i så fall hur man hinner se på tv. Tur att allt jag vill se finns på Svt Play också, så kanske jag lyckas klämma in något när det passar mig.

Igår struntade jag i vilket fall som helst i tv:n och storstädade i stället på kvällen. Plockade undan den lilla jul jag hade, röjde undan diverse skräp och skrufs och dammsög till och med under skrivbordshurtsen. Medan jag städade badrummet knackade det på dörren. Jag krånglade mig ut i hallen, snubblade över dammsugaren och skramlade och väsnades så att det så här i efterhand är förvånande att jag inte skrämde bort den som väntade utanför dörren. Det var nämligen min nya granne.

Rummet intill mitt har stått tomt i stort sett hela tiden sedan jag flyttade in, och eftersom jag bor längst uppe i hörnet av huset är den enda nära grannen jag har haft den som bor under mig, så jag har haft det minst sagt lugnt och skönt i mitt eget lilla hörn. Under dagen i går hade jag dock hört skrapande ljud som om någon flyttade möbler och också hört en del utifrån trapphuset, men när jag tittade efter såg jag ingen. Vid besöket vid postfacken noterade jag att facket ovanför mitt var lika fullt med skräp som vanligt, så jag trodde att jag hade haft fel.

Men nu stod hon där, min nya granne. Min nya trevliga granne. Och hon såg inte ett dugg rädd ut, trots att hon måste ha hört oväsendet jag åstadkom på väg mot dörren. Inte heller tycktes hon avskräckas av mitt glada pladdrande som var extra ymnigt flödande efter mina dagar nästan helt utan social kontakt, så vi pratade en stund och är numera såklart bästisar.

Jag antar att jag får dämpa mig lite från och med nu, inte spela musik på högsta volym hela nätterna eller banka så mycket i väggarna och så där. Jag är ju inte en sådan människa som vill stöta sig med grannarna i onödan. Speciellt inte grannar som jag känner. Och på det stora hela är grannar som man känner bättre än grannar som man inte känner, tycker jag. Och det får gärna bo någon vägg i vägg med mig om det är en bra granne. Bra grannar är the shit!

Jag kunde förresten inte låta bli att berätta för henne om våra numera gemensamma grannar och vad som försiggår i vårt hus. Så nu vet hon i alla fall att det inte är jag som hänger svettindränkta herrkläder på cyklarna på bottenvåningen.

Randig och varm

Nu har jag fått resultatet av besöket i garnaffären med posten. Sjalen passar till nästan allt och är skönt varm när man sitter och kurar vid datorn i studentrummet. Tack!

Nystickad och fådd av mamma.

tisdag 12 januari 2010

Spela i sällskap

Mitt under pluggandet fann jag mig plötsligt i lördags kväll stående inför utmaningen att spela brädspelet Settlers med Mario, Luigi och Daisy. Det hade jag aldrig spelat förut, och jag misstänkte att spelet tillhörde den kategori av sällskapsspel som jag skarpt ogillar. Men det skulle vara över på en timme eller en och en halv, enligt Luigi, som påstods ha kommit tvåa i något SM, och jag hade inte direkt någon möjlighet att backa ur, så spelat blev det.

Då både jag och Daisy var nybörjare blev det ändå först en timmes genomgång av regler och annat. Det började påminna om en analysföreläsning och jag märkte efter en stund att jag inte hörde ett ord av vad som sades. Men sedan vi hade börjat spela hände märkliga saker. Det kom att bli en maratonomgång, jämnt som bara den och inte förrän efter fyra timmar avgjorde nybörjarturen till Daisys och min fördel. Jag var nära att spurta ner henne på mållinjen, men tärningarna var förnuftiga och lät henne behålla sin ledning, så hon vann och jag kom tvåa och våra karlar fattade ingenting, och mitt i allt detta hade jag börjat tycka att det var rätt kul, så nu får jag allt hoppas att det blir något nytt parti innan jag hinner glömma alla dessa regler.

Härligt att börja året med att gilla något man inte har tyckt om förut! Naturligtvis hänger det en hel del på sällskapet också, och att ha trevligt med folk är ju alltid en höjdare. Något mer pluggande blev det förstås inte den kvällen, natten eller morgonen, eftersom spelet ju aldrig ville ta slut, så därav den ytterligare fördröjningen av min isolerade kamp mot klockan och det isländska kasussystemet.

2-årskalas

Idag har jag bott i Göteborg i två år. Det upptäckte jag precis i tid för att hinna uppmärksamma mig själv på det, men det är tveksamt om jag kommer att hinna tänka på det mer än precis så här.

Fast två år redan, oj!

Och det är fortfarande lika rätt.

Snart tillbaka?

Jag satt och pluggade hela den gångna natten, gick och lade mig när vanligt folk gick upp på måndagsmorgonen, sov en liten stund och vaknade av mig själv före väckningen (jag intalar mig att det är ett tecken på att jag inte behöver så mycket sömn, bara jag slipper gå upp tidigt på morgonen). Sedan satte jag igång igen. Och har jobbat koncentrerat i många långa pass fram till nyss, då jag skickade iväg ett mejl ut i ovissheten.

För att klara detta har jag isolerat mig nästan så totalt som det bara är möjligt. Min kontakt med omvärlden har i stort sett utgjorts av Facebook. Men tidigare i kväll knackade det bestämt på min dörr, och där stod Luigi med pluggchoklad till mig. Choklad med valnötter!


Facebook, omtänksamma grannar, choklad och nötter. Vad mer kan man behöva för att lyckas med sitt panikpluggande? Sömn? Nja, men eftersom jag fortfarande inte vet om jag kan börja planera eller prioritera något annat än den här uppsatsen än så kanske jag lika gärna kan ta mig en tupplur när det är natt och allt.

lördag 9 januari 2010

Kombinationsmöjligheter

Här sitter man och skriver om Island i Eurovision song contest (att hitta sätt att kombinera olika intressen är ett intresse i sig, kan man säga), när det som av en händelse samtidigt är den första deltävlingen i den isländska melodifestivalen. Och så har man inte tid att titta just därför. Dumt.

Eller, i och för sig kan man väl lyssna medan man skriver? Det borde ju nästan kunna funka. Kanske. Jamen då så, då var det väl bra i alla fall då.

fredag 8 januari 2010

Dubbla skift

Tanken var att jag skulle lära mig plugga på ungefärlig kontorstid den här veckan. Men när det gick för långsamt blev frustrationen för stor och jag körde ett nattpass i natt. Efter 01 börjar världen bli tyst och lugn både i huset och på nätet och det blir så där underbart okomplicerat att bara gå in i saker och ting helt och hållet.

När jag hörde morgonens första bussar passera tittade jag slutligen upp och ut. Som alltid klev det av ett antal personer på hållplatsen utanför. Man är aldrig ensam uppe när man bor i en stad. En stund senare kom dagens första leverans till kvartersbutiken och jag stängde av datorn och bäddade ner mig för några timmar, ganska nöjd med disciplinen för dagen, men inte med resultatet. Det går för långsamt!

Jag är ju student, och för den delen människa, med den där inneboende driften att ta mig förbi saker så smidigt som möjligt. Vill hitta genvägar, smarta lösningar, effektiva metoder. Men vissa saker måste helt enkelt bara tragglas med. Jag antar att det här är en sådan. Och tills jag har tragglat färdigt för den här gången får allt annat skjutas på framtiden.

Jag vaknar på förmiddagen i ett varmt rum. Gardinerna för fönstren strålar ut värme och solen gassar som vore det vår! Om det är något konstigt med den här vintern just nu är det ändå detta. Inte värmde väl solen så i januari förr i tiden? Eller det kanske bara är jag som har flyttat söderut och ständigt glömmer det, ja. Det är möjligt. Hur som helst är det ovanligt skönt inne idag. Fast för den skull blir det inte mindre tröttsamt och isolerat efter ett tag när man inte har stuckit näsan utanför dörren på länge.

Solen pekar demonstrativt på allt damm i mitt ostädade lilla rum (som blir dammigt på nolltid även till vardags), och jag får skotta bort drivor från bordet innan jag kan äta frukost. Men efter detta är det bara att jobba vidare - idag även på dagtid!

tisdag 5 januari 2010

Bloggnyhet

Världens bästa Filmanders bloggar!

(Ja, jag vet att "Filmanders" ser ut som ett efternamn. Det är väl inte mitt fel heller.)

måndag 4 januari 2010

2010 års första blogginlägg

Det blev en extraordinär, om än stillsam, nyårsafton. Och då det var första gången jag firade nyår i en så här stor stad var jag förstås imponerad av att kunna beskåda fyrverkerierna över hela stan från översta våningen i mitt hus. På själva tolvslaget befann jag mig dock på en busshållplats, vilket inte alls var särskilt dumt det heller.

Sedan blev det en mycket trevlig och lång nyårshelg, med en hel del av både sömn och tv-spel. Detta medförde dock att året för bloggen i stället inte började lika lysande. Exempelvis missade jag ju att blogga på båda de två första extraskojiga datumen för året: 100101 och 2010-01-02. Jag tror inte att jag har några större problem med att komma ihåg att det är nytt år när jag ska skriva datum och så där, men jag märker att det är ganska svårt att skriva årtalet på dator. Det blir 20010, 2100, 2001 eller, om jag får totalt hjärnsläpp, 9012.

(En motsatt knasighet har uppenbarat sig nu efter att jag i en vecka åter skrev på datorns "o"-tangentbord. Jag märker nu att jag när jag ska skriva för hand tänker "spoel" och "poå" och liknande. Hjärnan är lättpåverkad.)

Den här veckan ska jag ägna mig åt den klassiska studietekniken "plugga dag och natt i sista minuten", så det kan hända att det inte blir så mycket bloggande då heller. Men om det blir tid till det tror jag att det får bli lättsamt och kanske även en aning materiellt inriktat, så här i julens efterdyningar.