söndag 28 februari 2010

Skoproblem, episod 14023

Jaha, så var de vinterskorna slut också. Om jag inte ska behöva gå med minst en fot blöt hela tiden framöver får det antingen bli kallt igen eller skyndsamt bli bart och torrt på vägarna, för jag antar att det är på tok för optimistiskt att ens föreställa sig ett par lämpliga nya vinterskor så här års. Om jag inte går över till gummistövlar direkt. Det har jag ju inte heller några här i stan.

lördag 27 februari 2010

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 4

Så himla typiskt att kanske 80 % av det jag vill se på tv under året visas just i februari, som dessutom är kortast av alla månader. Det är inte utan att jag blir lite trött.

Nu gick jag ut stenhårt, bestämde mig för att följa curling och därefter längdskidor på datorn med ena ögat och melodifestival på tv med det andra ögat och båda öronen. Efter tio minuter sov jag gott och missade därför hälften av melodifestivalslåtarna. Jag är osäker på om det säger mest om min förmåga till delad uppmärksamhet eller årets melodifestival. Men det underlättade i alla fall något att det inte blev någon elfte omgång i curlingen och att skidloppet är långt och räcker ett tag till.

Den enda låt jag missade både första gången och i snabbgenomgången var Anna Bergendahls, så jag får väl också säga att det var tur att hon gick till final, så att jag fick en chans till att höra den. Och Peter Jöback, ja, ska det bli slutvinnaren i år, eller?

Vidare kan vi exempelvis spekulera i om det säger mest om min mentala ålder eller årets melodifestival att det jag gillade bäst i kväll var Lill-Babs, Svante Thuresson och gänget.

Nejdå, jag är inte gammal. Speciellt inte i jämförelse med melodifestivalen. Men okej, vi kanske är lika trötta just idag då.

torsdag 25 februari 2010

Slask

Jaha, så var det slut på den riktiga vintern och vädret som var enkelt att klä sig för. Ovanpå all snö har det nu regnat hela kvällen. Regn!

Har det väl gått så långt tycker jag att det lika gärna kan fortsätta att vara plusgrader dygnet runt tills snön är borta. För slask och isknaggel tycker jag inte om!

Det är det här som är min omedelbara association om någon nämner månaden mars, och jag blir nästan deprimerad bara av att lätt vidröra tanken. Jag har fortfarande inte alls tröttnat på vintern, men kan den inte skärpa sig kan den gott dra någon annanstans så fort den bara förmår.

Bokrea 2010

Det börjar bli med bokrean som med melodifestivalen. Båda har gått från att vara riktiga höjdpunkter varje år till att vara något jag pliktskyldigast tar del av eftersom jag fortfarande hoppas att det ska kunna bli lika kittlande spännande som förr.

I år hade jag inte ens sett skymten av bokreakatalogerna förrän jag sent igår kväll fick för mig att leta upp dem på nätet. Jag kom nämligen på att det är lättare att hitta de eventuella fynden om man har jämfört lite mellan butikerna i förväg, så att man slipper springa runt överallt minst två gånger.

Så nu var jag i alla fall lite förväntansfull när jag steg upp idag, för jag hade bestämt mig för att åtminstone försöka fira bokrean ordentligt och alltså gå på den på första dagen. Då det sedan började snöa ymnigt igen fick jag stryka några andra saker jag hade planerat att göra inne i stan, så det blev ändå en hyfsad stund i affärerna.

Det slutade med att jag köpte en enda bok, Per Olov Enquists Ett annat liv. Inte ens några språkböcker hittade jag den här gången. När det nu inte fanns så mycket annat hade jag till och med kunnat unna mig att köpa lite ordböcker, men inte det heller. Jag tröstade mig med att en bok av en favoritförfattare är bättre än en hel hög med böcker som man tycker att man borde ha men sedan kanske inte ens tittar åt. Och köper man bara en bok kanske man till och med hinner läsa den inom de närmaste åren?

För att muntra upp mig ytterligare gick jag sedan till turistbyrån och plockade kartor och broschyrer. Medan vårnyheterna i klädbutikerna mest känns som ett bisarrt skämt just nu anar jag nämligen ändå att en ny turistsäsong närmar sig.

onsdag 24 februari 2010

Min göteborgska vinter

Innan tövädret kommer borde man ju passa på att dokumentera lite västkustskt vinterlandskap, för man vet aldrig om och när man får se det igen. Men vad det än blir av det får duga. Idag började jag med att ge mig ut på jakt efter istappar i min omgivning.

De första hittade jag medan jag fortfarande var kvar inne i huset, på översta våningen med den härliga utsikten in mot stan.

Så här såg det ut lite här och var, men de allra värsta spjuten verkar inte hålla till i de här kvarteren.

Däremot finns det något som påminner starkt om ett pepparkakshus i den sagolika vinterskogen. Jag tog det säkra före det osäkra och höll mig på avstånd.

måndag 22 februari 2010

Rapport från köksträdgården: 22 februari

De små litchiplantorna börjar fälla ut gulliga blad och verkar må bra än så länge.

Den stora tuvan med körvel ser skördemogen ut ...

... eller såg, snarare. För tydligen tog jag död på den när jag öppnade plastpåseväxthuset för att vattna och fota. Så här såg den ut några minuter efter att den föregående bilden togs. Eftersom jag är mer för att odla och pyssla med de små nyttoväxterna än för att sedan ta vara på dem är det ju inte hela världen. Dessutom får jag nu mer plats över för min nysatta avokadokärna. Men ni som kan det här med växter lite bättre får hemskt gärna förklara vad som hände där. Hade det med nattens stränga kyla att göra, måhända?

Tillbaks till världen

Efter tre nätter med sänggående vid 4:30 (vi skyller på OS där, tycker jag) gick jag i morse i stället upp så tidigt att det blev OS-hockey på tv till frukost. Och solen gick upp till en ljuvlig måndag.


Fast det kunde jag absolut inte ana att det skulle bli, trots att jag efter fyra dagar inomhus och en lika lång isolering från folk äntligen skulle ta mig ut i världen igen. Inte ens att jag hade drömt mardrömmar om titthålet i ytterdörren fick mig att till fullo inse hur instängd jag hade varit.

Men det var helt perfekt februariväder med gnistrande snödrivor i sol och frisk kyla, överallt omkring mig var vardag och verksamheter och snöröjning igång igen, de trevliga människorna och samtalen tycktes stå på kö och glädjeämnena radade likaså upp sig, jag fick folk att skratta och en man i bil frågade efter vägen och jag var den enda som kunde hjälpa till.

Är det dumt att berätta det här innan kvällen har avslöjat vad den har i beredskap åt mig? Fast nej ändå, den där soluppgången kan den väl i vilket fall som helst inte radera ut.

lördag 20 februari 2010

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 3

Det här var första deltävlingen som gav lite oväntat resultat, kanske för att det fanns något fler halvbra låtar (vilket i år tydligen är det bästa vi får) i startfältet den här gången.

Darin var väl i och för sig en "planerad" vinnare, men det betyder inte att jag fattar vad folk gillade med det bidraget. Själv är jag lite emot depplåtar i schlagersammanhang. Jag menar inte att allt måste vara upptempo, men jag vill helst slippa tänka på sorgligheter mitt i ytligheten. Är det verklighetsflykt så är det. Men Timoteijs låt gav sommarkänslor, så det väger väl upp. Trodde inte att så många skulle rösta på en sådan låt bara.

Blue Man Group var väl ganska skojiga.

Ja, det var väl det.

fredag 19 februari 2010

Tycka till

Något annat jag ägnar mig åt just nu är att svara på enkäter. De kom plötsligt i klunga, väl samlade som deltagarna i ett av herrarnas masstartslopp i längdskidåkning. En enkät dök upp med fysisk post, en annan med mejl och ytterligare en var en sådan där som poppar upp när man besöker någon webbplats.

Jag tog mig glatt an allihop. När jag får tycka lite så där i smyg är det ganska lätt att ha åsikter.

Dessutom hade jag mest gott att säga om allting, så det bör inte ha gjort så mycket om jag råkade påstå att jag hellre vill ha snabba mejlsvar än salt på vägarna eller att gräsklippningen fungerar bra på webbplatsen.

Med OS som sällskap lite till

Det pratas om att folk eventuellt skulle vara "sjuka" och hemma från jobbet mer under OS än annars, men jag vet minsann sådana som är sjuka på riktigt och hemma, och som inte tittar på OS ändå!

Just det här sjukdomsfallet påverkar nu också mig på så vis att jag är hemma mer än jag nog annars skulle ha varit, vilket är orsaken till att jag trots allt ser nästan lika mycket på OS som jag brukar.

Dessutom snöar det, om någon skulle ha missat det. Och blåser, vilket är betydligt värre. När det snöar mycket och fort, fort på tvären vill inte ens jag gå på promenad, så jag sitter inne och känner mig isolerad. Inte uttråkad, för det finns ju alltid saker att göra, men med mycket energi och brist på social stimulans.

Hade det inte varit för att det luktar så illa i trapphuset hade det varit perfekt att ta en inomhuspromenad i det stora huset med sina långa loftgångar. Men det är fint att det åtminstone går att vara social på nätet. Synd bara att det är fredagskväll så att alla andra har bättre saker för sig än att hänga vid datorn.

Det är då det är helt perfekt att det är OS!

torsdag 18 februari 2010

Med OS som sällskap

När jag nu för ovanlighetens skull ser på tv varje dag är det extra trevligt att bo litet. Det är bara att vinkla tv:n åt det håll som passar bäst för stunden, så att jag kan se den från matbordet, sängen eller diskbänken. Även att somna till exempelvis en curlingmatch med lugnande kommentatorsröster är väldigt mysigt.


Givetvis syns också den andra skärmen från alla håll, så det går bra att kolla två grenar parallellt när så behövs. Och att samtidigt hänga på Facebook och Twitter. Då har man världen i sitt lilla rum och är inte ett dugg ensam vaken under sena vardagsnätter.

Det blir med andra ord en del OS-tittande den här gången också.

tisdag 16 februari 2010

Fettisdag

Redan? Fettisdagen tycks komma tidigt i år (liksom sportlovet, men det skyller jag fortfarande på att jag flyttat söderut). Folk har ju faktiskt inte ens hunnit tröttna på semlor än, vad det verkar.

Själv har jag knappt ätit en enda semla i vuxen ålder. Till viss del beror det väl på att jag inte är överdrivet förtjust i kombinationen jätteklump bröd med jätteklump mandelmassa och jätteklump grädde (fast florsocker brukar det aldrig vara för mycket av, konstigt nog). Men främsta anledningen är nog att alla andra verkar äta sina semlor på jobbet.

Nu börjar jag förstå att det är därför man ska ha ett jobb. För att kunna äta semlor tillsammans med andra människor på arbetstid alltså.

söndag 14 februari 2010

Alla hjärtans dag (eller 14 februari)

Det är som en princip i vissa kretsar
att inte stödja handeln som oss hetsar
så därför firas inte denna dag
Endast ursäktande görs undantag

Att visa kärlek som det en behagar
kan man ju göra alla andra dagar
bara inte just på Valentin
och med sånt som kort, choklad och vin

Men om det nu är mer än helt okej
att säga typ "jag älskar dig"
så länge det blir när andan faller på
kan man väl göra det idag -- ändå?


© Flinn 2010


Jag struntar väl i Alla hjärtans dag, egentligen. Men nu råkar det vara precis ett år sedan jag satt på mitt favoritcafé som har nästan samma namn som mannen som satt mittemot mig. Den lördagen valde jag frivilligt, för första gången sedan jag började titta 1987, att hoppa över en melodifestival på tv. Need I say more?

lördag 13 februari 2010

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 2

Så länge Andreas Johnson är i final så har jag inget direkt att klaga på efter dagens deltävling heller. Han skötte sig ungefär som vanligt i år också, men gjorde det extra lätt för mig att ha honom som favorit, då han körde med både grön skjorta och grön skinnjacka.

För övrigt har jag bara några frågor: Skrivs det inte en massa svensk musik som går bra både här hemma och ute i världen? Skickas verkligen inte mer av den in till tävlingen? Eller gör Svt vad de kan för att slippa arrangera ESC? Och sedan när pratar Anja Pärson dalmål?

torsdag 11 februari 2010

Motvikt

I sanningens namn har jag fler bra grannar än Luigi och min nya trevliga granne på andra sidan väggen.

Det har dykt upp en del nytt folk på sistone och de senaste två gångerna jag har tvättat har jag fått svara på diverse frågor från nykomlingar i tvättstugan. Det är ganska underhållande ibland, i synnerhet när jag tilltalas på engelska, eftersom ingen vågar ta för givet att man pratar svenska här. Men hjälper till gör jag så gärna. Och jag blir glad när i alla fall en del grannar hälsar i trapphuset, håller upp dörrar, tackar och erbjuder främmande människor hjälp med saker och ting.

All sådan här vardagstrevlighet (som väl egentligen borde vara så självklar att man inte skulle lägga märke till den) uppväger ändå en hel del av obehagen.

tisdag 9 februari 2010

Rapport från köksträdgården: 9 februari

Hurra! En av mina litchikärnor har grott! Jag har förstått att det är ganska låg grobarhet på sådana, så jag är just nu väldigt nöjd. Hoppas att den vill fortsätta växa sedan också.

I de andra krukorna kämpar kryddväxterna på. Det händer saker, men fort går det inte. Fast jag är nöjd så länge det är liv och grönt i krukorna.

I krukan där körveln återuppstod efter jultorkan har det nu tydligen blivit svampodling också. Det var inte riktigt planerat, men ganska lustigt i alla fall.

Arbetstid, arbetsfrid

Solen jobbar 8-17 här idag och verkar sitta på något kontor, för ute ser jag då inte till den. Själv somnade jag om när jag påmindes om att jag måste reda ut mina förrådsbekymmer i stället för att få plugga hela dagen.

plugga?! Är jag sjuk? Nej, jag vill bara få tid att koncentrera mig någon gång.

Men CSN, som redan hade beviljat mig studiemedel, tycker nu att jag behöver komplettera min ansökan för att de ska kunna fatta ett beslut.

Nu har jag ätit frukost och mejlat CSN för att få reda på vad de håller på med. Får jag gå och lägga mig igen då?

måndag 8 februari 2010

Underbara dagar och mindre underbara grannar

Det var en så bra dag, trots att det var måndag och jag var tvungen att gå upp tidigt, trött. Men kollektivtrafiken visade sig från sin snällaste sida och gjorde mina resor rekordsnabba, jag var på ett trevligt seminarium på förmiddagen, fick kunskaper och utmaningar i lagom doser, pratade med folk och kände mig stimulerad.

På eftermiddagen tog jag en promenad, fortfarande på utmärkt humör, full med idéer och filande på formuleringar. Jag passerade en man som höll på att packa ur hund och barn ur bilen och rakt ut i gatan, och som ilsket mumlade "men kör då" efter en kvinna som hänsynsfullt och försiktigt körde förbi på den trånga, moddiga vägen. Jag föreställde mig hur jag frågade honom om han skulle vara mindre irriterad på henne om hon körde snabbt och råkade mosa hans barn, hund eller honom själv i farten. Eller bara slet loss hans bildörr. Skulle inte tro det, tänkte jag och traskade muntert vidare och bestämde mig för att glömma det hela. (För bloggar man om sådant kastar man alltid sten i glashus.)

Så kom jag hem igen och fick för mig att gå ner i källaren och titta till mitt förråd. Jag önskar att jag inte hade gjort det just idag. Det såg nämligen inte ut som jag hade lämnat det.

Ni kanske minns att vi här i huset tvingas dela yttepytteförråd med en granne. Eftersom jag bor längst upp i hörnet av huset delar jag dessutom med en helt främmande person i grannhuset. Det här är en helt vansinnig lösning, tycker jag. Jag vet att jag nu generaliserar, men det tänker jag tillåta mig just nu. För jag är rätt säker på att jag inte är helt ute och cyklar när jag påstår att folk som har många grannar de inte känner är tämligen ovilliga att ta ansvar för gemensamma utrymmen och liknande. Och studenter är ännu värre. Skräp lämnas var som helst, eftersom ingen ju vet vems det är, och ingen bryr sig om att felanmäla saker, för det är väl någon annans problem och så vidare.

I gemensamma förråd kan man i enlighet med detta också lämna en otrolig massa skit utan att någon upptäcker det. Speciellt när det inte är uppenbart vilken del av det gemensamma förrådet som hör till vilken lägenhet. När jag flyttade in var det dock i stort sett tomt i den ena halvan, så jag drog den djärva slutsatsen att den var min. Därefter dök någon upp och började flytta över saker från sin del till min, men efter lite anonymt tjafsande fram och tillbaka ett tag blev det bra.

Sedan dess har det varit lugnt. Det jag hade i mitt förråd var den eländiga fulsängen som tillhör hyresvärden, en demonterad och inplastad tv-bänk och några flyttkartonger.

Idag var mina grejer överflyttade till den andra halvan av förrådet, den som jag är rätt säker på inte hör till min lägenhet. Där stod dessutom fortfarande kvar en massa möbeldelar som funnits där hela tiden och som definitivt inte hör till mig eller mitt. Däremot saknades nu fulsängens botten och troligen minst ett par av mina flyttlådor. I "min" halva stod ett par av hyresvärdens bokhyllor.

Det värsta är nog att jag nu får ännu mer grund för mina ofördelaktiga uttalanden om studenter som grannar. Dessutom är det ju jobbigt också. Att det står ett väldigt osvenskt namn på postfacket med samma nummer som på den andra halvan av det delade förrådet gör att jag inte ens tänker försöka prata direkt med denna förrådsgranne, men jag tror inte att jag hade gjort det annars heller. Det här måste givetvis hyresvärden fixa. Det är de som har hittat på att förråden ska delas och som dessutom inte tydligt har märkt ut vilken del av förrådet som är vems.

Jag vill då verkligen inte ställas till svars för att en massa möbler som det betalas hyra för försvinner och ännu mindre betala ersättning för världens fulaste säng. Men jag vill inte heller behöva ha ytterligare besvär för att någon idiot har förstört för mig. Åh, vad jag avskyr sådant här!

Ni får ursäkta att det här blev långt och tråkigt nu, men jag måste ju härja av mig någonstans innan jag kontaktar hyresvärden.

Suck. Det var ju en så bra dag.

Andas! Så, nu förtränger jag det där åtminstone till i morgon, för nu var det tänkt att jag skulle ha en toppenkväll också, och det ska inte någon hyresvärd eller egoistisk granne få ta ifrån mig. Ha!

Vad jag borde ha tänkt på

Det finns inget dåligt väder, bara vänner du inte har träffat än.

Eller hur det nu var.

Geniala teorier del 2: Sambandet mellan väder och dejtresultat

En annan teori jag ett tag roade mig med, och som jag fick drygt en handfull exempel att grunda slutsatsen på, är att dejter har bättre förutsättningar att bli lyckade ju sämre vädret är.

Redan från början hade jag svårt att få teorin att bli riktigt heltäckande, eller ens någorlunda trovärdig, med tanke på att anomalierna var relativt många. Jag lappade hjälpligt ihop den genom att komplettera med att regeln bara gällde för förstadejter.

Men sedan kom den där dagen för ett år sedan, när det var vinter och dejtlågsäsong, svårt att hitta på bra aktiviteter när man inte kunde vara ute och allt sådant där. Och solen sken.

Efter det fanns ingen annan utväg än att förkasta hela den (inte så) geniala teorin.

Nåväl, det är ju bara att hitta på några nya i stället.

söndag 7 februari 2010

Geniala teorier del 1: Nior i numren

Ibland hittar jag bara på teorier utan att egentligen basera dem på någonting mer än ett plötsligt infall.

Bland annat har jag bestämt fått för mig att det är extra svårt att lära sig ett mobilnummer om det innehåller minst en nia.

Nu är det väl inte många telefonnummer man lär sig utantill alls nuförtiden, och bland mobilnumren kan jag nog faktiskt bara två, varav det ena är mitt eget. Inget av de två numren innehåller någon nia.

Däremot får jag intrycket att de flesta mobilnummer annars generellt innehåller ganska höga siffror, och väldigt ofta nior. Och det skulle ju alltså förklara varför jag inte kommer ihåg dem!

lördag 6 februari 2010

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 1

Kul med lite nya inslag i melodifestivalen, som livetwittret på text-tv till exempel. Jag hade visserligen datorn på ändå, men det kan vara skönt att inte flacka hysteriskt med blicken mellan skärmarna hela tiden. Å andra sidan vågade jag nu knappt ens blinka av rädsla för att missa något.

Precis enligt den moderna traditionen bestod startfältet i den första deltävlingen av olika slags såser. Men! Så kom Salem och Dolph och blev hjältar och mina nya idoler (okej Salem Al Fakir hade jag ju låtit imponera på mig förut, om man ska vara noga).

Nu är jag faktiskt på ganska bra humör.

Bästa sortens februarilördag

Det var inte bara jag som hade väntat hela veckan på trevligt promenadväder, misstänker jag, för det var mycket folk ute och luftade sig i soldiset idag. Jag tog en liten tur på Härlanda tjärn och i skogen omkring. Att gå på en frusen sjö tycker jag aldrig känns särskilt mycket när det är så mycket snö att det lika gärna kunde ha varit en åker, men jag tycker allt att det är lite häftigt att folk åker skidor på sjöar här. Det hade jag inte ens sett som en möjlighet före den här vintern.



Där det inte var folk hade det ändå nyss varit det. Jag hittade till exempel en rykande lägerplats ute i skogen.

Nu börjar det bli dags att leta fram något glittrigt och ladda inför starten av en ny schlagersäsong. Än så länge har jag noll koll på allt och är inte direkt upplagd för att vika sex lördagar för tv-kvällar, men samtidigt vill jag inte precis missa det heller, så jag får väl läsa på lite och se om jag hittar de rätta förväntningarna.

onsdag 3 februari 2010

Plötsligt händer det

På nationaldagen förra året fann jag mig stående med fuktiga ögon och betraktade finklädda barn som glatt lekte och plockade blommor i solskenet. Somliga påstår att denna plötsligt uppdykande sinnesrörelse skulle bero på något slags biologisk klocka. Men en sådan har ju inte jag, det kan väl vem som helst begripa, med tanke på hur många klockor jag är tvungen att omge mig med (jag räknar just nu till sju stycken i mitt rum, men en har dessvärre stannat).

Nu upptäckte jag dock något annat högst oväntat. På något mystiskt vis har det smugit sig in flera föräldrabloggar i min RSS-läsare. Jag vet inte när det började, men det kan väl i alla fall bara betyda en sak? Att det finns folk som har barn men som ändå hinner och kan skriva bra. Tänka sig!

tisdag 2 februari 2010

Kurslitteraturen med det lilla extra

Jag har av naturliga skäl hunnit läsa ganska mycket kurslitteratur under mina år som student. Och en hel del av den litteraturen har utgjorts av böcker utgivna av förlaget Studentlitteratur. Det har handlat om bland annat teknik, ekonomi, pedagogik, litteraturvetenskap och förstås en enorm mängd språkrelaterade ämnen som har behandlats i dessa böcker, och det är ofta mycket välskrivna, pedagogiska och överhuvudtaget på många sätt bra texter.

Men det finns faktiskt något som utan undantag förenar alla dessa böcker. Det är att vilket ämne de än behandlar och hur intresserad man än är av det så somnar man ofelbart inom några minuter när man försöker läsa koncentrerat i dem. Det slår verkligen aldrig fel.

Tydligen har förlaget hittat ett vinnande koncept, för det fungerar ju uppenbarligen. Det säljs en massa böcker och studenter lyckas ständigt ta sig igenom sina kurser. Så även jag (för det mesta). Kanske lär man sig trots allt bäst när man sover?

När man slipper skotta, så ...

Nio män håller på med att skotta taket på sporthallen mittemot. Tre av dem var igång redan igår och nu har de skottat ihärdigt åtminstone sedan jag först tittade ut vid åttatiden i morse. Ändå är de fortfarande bara på den första halvan av taket än. Det ser tungt ut, och med tanke på att det snart kommer att börja snöa igen så antar jag att det känns så också. Men från mitt perspektiv är det mest ett intressant skådespel som jag kan ägna mig åt när det inte passerar några bussar att titta på.

Att trafiken och transporter överhuvudtaget drabbas av den sämsta sortens vinterväglag är förstås trist och drygt, men annars går jag mest och förundras över att redan min tredje vinter i Göteborg få uppleva riktig vinter på Västkusten. Och det är så underbart uppiggande ljust!

måndag 1 februari 2010

Å andra sidan ...

När jag läser statusuppdateringar som "har haft 30 års kalas i helgen" på Facebook måste jag snabbt som attan distrahera mig själv med något annat för att inte tvångsmässigt kommentera och fråga vederbörande om det är för att slippa ha kalas de kommande 30 åren eller för att ta igen förlorade tidigare kalas, och för all del hur man hinner och orkar med 30 års samlade kalas på en enda helg.*

Men det är klart att jag inte påpekar sådant för ett fan av särskrivningar. (Jag förstår ju vad som menas, eller hur? Säger jag sarkastiskt. För sanningen är ju att det krävs en onödigt stor ansträngning från min sida för att tolka det skrivna och att det gör mig så okoncentrerad att det ursprungliga budskapet lätt glöms bort. Och det är inte god kommunikation, enligt min mening.) Jaja, jag kan ju alltid blogga av mig om det i alla fall.


*Jag antar alltså att det i själva verket är "30-årskalas" som åsyftas i sådana fall. Men jag kan förstås ha fel, och då tar jag tillbaka alltihop.