onsdag 23 juni 2010

Växlingar

Den ljusaste kvällen har redan passerat (även om trösten är att det inte är absolut sant), men som alltid har sommaren knappt börjat än när den skrämmande och hotfulla vändningen mot den andra halvan redan är här.

Jag har den senaste veckan gjort ett kort och tillfälligt uppehåll i sommarlovet för att förbereda lite inför hösten. Jag har dessutom socialiserat, tagit långa, långa och härliga sommarkvällspromenader med Mario och också läst en del, men till min egen förvåning fortfarande inte sett en enda minut av fotbolls-VM.

Och nu har jag rensat ur kylskåpet lite, packat och förberett mitt hem på att det får klara sig utan mig ett slag. Jag har så smått börjat avveckla delar av odlingarna, bland annat genom att ge bort tamarinden /r/ till en bloggläsare som bjöd på lunch, och jag har kommit till en punkt där jag inte längre riktigt orkar bekymra mig för vad det ska bli av växterna framöver (fast lite fixar jag ju för dem, jodå).

För nu kittlar det förväntansfullt i fotsulorna, nattdofterna som drar in genom fönstret väcker starka drifter i mig och jag vet att jag är mindre än ett dygn ifrån den så totalt annorlunda tillvaron på landet. Om inget ... och så vidare.

Därefter oplanerat, och bortsett från att det ökar på packningen ytterligare något, så är det helt perfekt.

Trevlig midsommar!

torsdag 17 juni 2010

Nåbarhet

Blev väckt klockan 06 av en dåre som skickade sms för att tala om att jag kunde höra av mig när jag vaknat. Eftersom jag ju var vaken då ringde jag upp, men då hade han inte tid att prata i alla fall. Det här med kommunikation är allt bra svårt, trots alla tekniska möjligheter.

Grönsaker i nervös väntan på dom

Förra sommaren var jag hemifrån i tre veckor i sträck utan att det fick några allvarligare konsekvenser för mitt hem. Jag lämnade mina krukväxter hos Göteborgsgrannen och så var det inte mer med det. Men så hade jag bara fyra krukor då också. För närvarande har jag tjugo.

Min hjärna kommer än så länge bara på fem möjliga förslag till lösning av problemet, och ingen av dem är särskilt bra.

Förslag 1: Låta någon passa växterna hemma hos sig.
Kommentar: Inte riktigt praktiskt genomförbart, eftersom de är så många.

Förslag 2: Låta någon passa växterna hemma hos mig, där de står.
Kommentar: Problemet är att det är så varmt och torrt hos mig att de måste vattnas i stort sett varje dag. Det är pyssligt även för mig som ändå är här för det mesta.

Förslag 3: Ordna ett bevattningssystem.
Kommentar: Mina erfarenheter av ickemänskliga semestervattnare är minst sagt dåliga. Så länge jag inte har ett växthus tror jag inte att jag kommer att lyckas fixa någon automatisk bevattning som fungerar alls.

Förslag 4: Ge bort, ta livet av, kasta, chansa och vara beredd att offra några av dem.
Kommentar: Bara så där? Efter månader av kärleksfull omvårdnad? Och skulle jag alltså välja mellan dem? Vill inte!

Förslag 5: Stanna hemma.
Kommentar: (Se föregående blogginlägg.) Ett korkat val av rena hälsoskäl. Stannar jag i stan hela sommaren kommer jag att må dåligt i vinter sedan.

Hur blev det så här? Jag som inte skulle ha några fler husdjur för att de gör det svårt att resa bort! Det här är ju nästan ännu krångligare! Uppenbarligen har min odlande omgivning haft mycket dåligt inflytande på mitt omdöme.

Har inte planerat sommaren än

Borde: Stanna hemma, hålla i pengarna och söka jobb. Och vattna mina växter.

Vill: Ta vara på ledigheten och passa på att åka till alla ställen jag längtar till medan det är sommar och jag har tid.

Jag antar att detta gör mig till en dålig människa. Men jag är ju inte mer än människa ändå.

onsdag 16 juni 2010

Hallå ballong!

Genom det öppna fönstret hördes ett pustande och frustande som jag kände igen, så jag gick och kollade, och där kom minsann en luftballong svävande över kanten på hustaket.

Jag tog en bild (inte den till höger dock, för den tog jag senare) och övergick sedan till att filma, men glömde då att vrida kameran till ett vettigt läge. Det var synd, för mitt i filmandet ropade den förbipasserande korgen plötsligt "hallå" (att det är så lätt att glömma att det finns folk i sådana mojänger!) och någon började vinka. Naturligtvis kunde jag inte vinka tillbaka när jag hade fullt upp med att spela in denna fantastiska film. Eller blev jag bara generad?

Men nu struntar jag i att filmen är sned, för jag kom på att jag aldrig har testat funktionen för filmuppladdning här på bloggen, så nu tänkte jag att det kunde passa bra. Hallået bör förresten kunna höras sisådär 20 sekunder in i filmen.

video

Rapport från köksträdgården: 16 juni

Den ena av körvelplantorna blev plötsligt varse livets mening när den fick bli till smaksättning i en smörgåstårta den gångna helgen. Vi får se om den (plantan, inte tårtan - den är definitivt borta nu) hämtar sig efter detta. Även några av de övriga kryddväxterna fick göra lite nytta genom att agera rekvisita till en tävlingsuppgift.

Annars är det mesta som vanligt. Det vill säga, det är som vanligt i den mening att det fortsätter att växa och förändras och tillkomma nya krukor. Tamarinderna är fortfarande en ensam i en kruka och tre stycken i en annan, och jag kallar dem numera /r/ respektive /p/, /t/ och /k/. Därmed föll sig namnvalet för avokadon naturligt: A. Vokal-Då.

I fönsterraden uppifrån vänster: tamarinderna i sina två krukor, citron, timjan, lavendel, A. Vokal-Då. Nedanför skymtar det nyfådda citronträdet. De små citronplantorna är fortfarande för lite av individer (och borde separeras snart för att bli det) för att kunna få några namn än.

Nu skulle jag behöva lite hjälp här. Den ena litchiplantan, numera känd som Litchi Prosit, har aldrig riktigt kommit igång med växandet efter det första bladparet. Något blad har fallit av, ett par är helt förkrympta och de senaste torkade bort innan de ens blev något. Däremot kommer nu nya små skott nedifrån roten.

Det största av de nya skotten är ungefär 2 cm.

Nu frågar jag er, vars omdöme och erfarenhet jag litar fullt och fast på, om jag helt brutalt ska offra den första stammen och se om det kan bli något av de nya skotten i stället?

Jag vågar nog, främst tack vare att jag ändå har Lionel Litchi också. Han mår för övrigt finemang, kan jag hälsa.

Ja eller nej? Eller något däremellan?

tisdag 15 juni 2010

Bland skäggiga damer och dresserade björnar

Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i företeelsen cirkus. Å andra sidan har jag bara varit på en enda riktig cirkusföreställning i mitt liv, en gång när jag var runt sex år gammal och pappa tog mig med för att se en gästande liten cirkus. Att den var liten gjorde att den varken hade de häftigaste sakerna, som stora konstiga djur, eller de läskigaste, som trapetsakrobatik högt uppe under tälttaket.

Just de där farligare numren på hög höjd misstänker jag är vad som har gjort mig illa till mods när jag har sett cirkusföreställningar på tv och så. Bortsett från clownerier och liknande förstås, men sådant är jag nog inte helt ensam om att ogilla.

Hur som helst, eftersom jag nu kände sådan avsmak inför det hela, och eftersom jag samtidigt tyckte att jag måste undersöka saken närmare, passade jag i kväll på att gå på en föreställning med Cirkus Bronett på Liseberg. Och jag testades direkt, för först av allt kom naturligtvis ett trapetsnummer!

Gunga, gunga, släppa, snurra, fånga!

Det var inte så otäckt som jag mindes det. Ändå användes skyddsnätet flitigt. Men att jag slapp svimma av nervositet gjorde att jag kunde stanna och se resten av föreställningen också: muskulösa latinamerikanska karlar som hoppade hopprep och gungade, hundar som välte stolar och väskor, en tjej som hängde inlindad i ett fisknät, en clown utan clowndräkt, ett par medelålders män som klättrade på varandra och förstås cirkusdirektören själv som uttalade det klassiska får jag be om stööörsta mööööööööjliga tyyyyyysssssssssssssssssssssklandsfärja.

Vad jag kom fram till var att jag nu som vuxen inser att det krävs oerhört mycket träning för att utföra snygga akrobatnummer (så att det dessutom ser enkelt ut), och de som klarar av det har min respekt. Men jag tycker fortfarande att clownerier är obehagliga, fast numera kanske snarast pinsamma (jag får försöka minnas att de nog är tänkta för barnen), och dessutom har jag fått mer och mer svårt för att se gulliga djur som dresserats till att utföra mänskliga handlingar. Men som helhet är det nog ändå inte så hemskt att titta på som jag hade fått för mig.

Fast jag undrar ändå hur det fortfarande kan existera cirkusar på 2000-talet. Hur kan det löna sig, nu när det finns så mycket annat häftigt och halsbrytande att se på annat håll?

måndag 14 juni 2010

Ehum ... tack för besöket!

Det enda som stör mig efter helgen är att jag glömde att visa mina mest långväga gäster, Mjölbykusinen och Sköna H, hur jag bor. De som till och med hade med sig värsta stora (allt är relativt), snygga citronträdet som nu ska bo här och fungera som en god förebild för alla de mindre plantorna.

Jag antar att det får bli nästa gång de är i stan. Men frågan är om jag ska hoppas eller inte hoppas att jag hinner få egna citroner att bjuda på innan det händer?

När vi bevisade att vi fyllt 30

Min första riktiga födelsedagsfest efter barnkalasens tid blev väldigt vuxen. Trots att jag har gått bakåt i utvecklingen på många plan, för att ta igen sådant jag "glömde" att göra när jag var 22, så var det här utan tvekan en 30-årsfest. En dubbel dessutom. Vi hade nämligen en gemensam födelsedagsfest, Mario och jag. Förmodligen var det därför den blev så lyckad.

Det var inte bara vi själva som tyckte det heller. Lite kan det väl ha berott på att våra vänner är så trevliga av sig när de festar. Men antagligen tog vi udden av det hela när vi så charmigt kombinerade den prydliga ordningen med att också vara så ovuxna att vi exempelvis själva inte var på plats i festlokalen när gästerna började droppa in, inte hade maten klar eller ens hade dukat färdigt när festen började.

Fast ändå, nog var det en rätt vuxen 30-årsfest, där
  • folk utan problem minglade med för dem okända människor
  • flera av våra jämnåriga gäster hade barn, antingen med sig eller hemma med barnvakt
  • vi åt och konverserade vid bord med vita dukar
  • de gäster som hade med sig blommor var förståndiga och valde krukväxter och inte snittblommor i behov av vaser
  • det blev en hel del dryckesvaror över.
Som om det inte var nog skojigt att ha fest med bara välbekanta, härliga människor som kommit dit för vår skull fick vi dessutom en massa fina, praktiska, roliga och på alla sätt bra presenter! Fylla år, alltså. Vilken grej! Till och med när det är två månader efter ens födelsedag.

Smörgåstårta: vuxet. Papperstallrikar och plastbestick: mindre vuxet. Eller?

Och efter att ha städat och diskat duktigt (efter det tidigare iordningställandet av tre sorters smörgåstårta) under natten kunde vi sedan unna oss att sova hela söndagen. Det var inte precis obehagligt, det heller.

fredag 11 juni 2010

Fredagsmorgonpanik

Igår kväll fick jag hem en stor leverans med mat och dryck och diverse, så det blev fullt i både kylskåp och hall. Jag trodde att mitt största problem på grund av detta skulle bli att komma åt garderoberna idag.

Men så rycktes jag tvärt ur halvslummern på morgonen av att väckningen stängdes av alldeles för tidigt och att vattnet i elementen bubblade iväg någonstans långt bort, och jag insåg omedelbart att detta betydde att jag var utan både el och vatten.

Jag som hade så mycket ström- och vattenkrävande att ordna med under dagen! Men mest av allt tänkte jag bara ett enda ord medan tiden gick och gick där i den ovanliga tystnaden: maten!

Som ni ser kom strömmen tillbaka så småningom, och naturligtvis överreagerade jag som man (jag) så lätt gör över sådana här småsaker när man (jag) bor i stan. Och som ni säkert också har räknat ut långt före mig borde jag nu verkligen göra annat än att sitta här och blogga.

torsdag 10 juni 2010

Samma sak tio år senare i ett annat land

Jag håller på att läsa Konsten att fylla trettio av Mike Gayle. Lite sent kan man kanske tycka, i synnerhet som jag har haft boken i min ägo sedan bokmässan 2008. Kanske sparade jag först på den lite på skoj, men sedan glömde jag väl att den fanns, och så slutade jag nästan helt att läsa skönlitteratur ett tag. Men nu så.

Det gör inget att det dröjde till efter trettioårsdagen, för uppenbarligen kan man fylla trettio utan handbok. Dessutom består en stor del av all igenkänning jag stöter på under läsningen av boken av annat än just resonemanget kring den där tydligen läskigt viktiga födelsedagen. Som hur det är att efter många år borta flytta tillbaka hem till föräldrarna, träffa gamla skolkompisar (trots att vi nu har Facebook och helt andra förutsättningar för både bibehållande och återupptagande av kontakter) och förstås också av diverse relationsfunderingar.

Eller bara sådant som:
"Jag jobbar med datorer."
"Hur då? Bygger du dem? Använder du dig av dem? Balanserar du dem på huvudet? Du har alltid varit hopplös på att berätta detaljer." (Mike Gayle - Konsten att fylla trettio)
Händer mig hela tiden.

Tydligen är vi väldigt lika, inte bara vi som är trettio just här och just nu, utan väldigt många fler, på en massa ställen, mest hela tiden. Och jag vågar nästan slå vad om att även engelsmännen använder Facebook nuförtiden.

tisdag 8 juni 2010

Med posten samma dag

Perfekt tajming ju!

Komin í sumarfrí

Hemkommen från terminens sista seminarium inser jag att det är sommarlov. Eller arbetslöshet, borde jag kanske egentligen säga. Fast saker att göra har jag ju, så det är väl snarare inkomstlöshet i så fall.

Hur som helst, skolan är slut för terminen och jag har inget färdigt svar på frågan vad jag ska göra sedan eller ens i sommar (det vill säga nu, strax). Men det är åtminstone klart bättre att vara fattig student på sommarlov än en arbetslös och planlös nolla.

söndag 6 juni 2010

Nationaldagen 2010

Först var det igår och jag var med och agerade flytthjälp åt ett par bekanta. Det blev många timmars knatande i trappor med grejer. Och på det en del tid ute i stekande sol.

Sedan blev det idag. Och jag har ont både ut- och invärtes överallt utom i kinderna (som är vältränade efter många års ihärdigt pladdrande) och har inte gjort mycket annat än sovit det senaste dygnet.

När jag nu till slut på kvällskvisten pallrar mig fram till datorn påminns jag om att det är nationaldagen idag. En söndag med extra mycket helgdag i sig. Tack och lov för sådana riktigt lediga dagar!

torsdag 3 juni 2010

Dagens bästa nyhet

Det blir skid-VM i Falun igen 2015!

Jag längtar redan.

Blodomloppet 2010

Igår var det dags för Blodomloppet i Göteborg igen. Även i år fanns det anledning att åka in till Slottsskogen och bevittna kalabaliken, men den här gången höll jag mig på rätt sida om avspärrningarna. Det berodde främst på att Mario skippade promenerandet och sprang som den karl han är. Och jag fick vakta hans och kollegornas grejer under tiden.

Jag hade tänkt mig en väl tilltagen ledig stund på en filt i solen, hade laddat upp med en akademisk avhandling att läsa (på fullaste allvar, det är säkert) och lite sådant, men efter att jag gått runt en sväng och fotat och känt av stämningen var folk redan i mål! Det tycks således ha gått bra att springa i värmen.

Heja, heja!

Sedan fick jag i alla fall användning för picknickfilten, när alla samlades och kalasade i det gröna. Och jag måste säga att jag är riktigt nöjd med min insats under gårdagen.

onsdag 2 juni 2010

Liseberg för andra dagen på raken

På sistone har jag märkt att jag nu har bott så länge i Göteborg att jag börjar blanda ihop åren. Till exempel fick jag för mig att det var förra sommaren jag var på Liseberg och såg Salem Al Fakir, när det i själva verket var för två år sedan (året då jag besökte nämnda nöjespark 16 gånger).

Att jag nu har varit på Liseberg två dagar i rad är jag däremot tämligen säker på, för igår var jag alltså där igen, på konsert med just Salem Al Fakir. Han var precis lika bra som förra gången. Eller faktiskt till och med bättre (kanske helt enkelt för att både han och jag själv blivit äldre och mognat en aning till). Den stora skillnaden mot förra gången var att jag nu förväntade mig att det skulle vara bra.

Dessutom var det en fin sommarkväll och jag var ute i sällskap med Mario, Luigi och Daisy, vi åt glass och hade det mysigt. Det kan inte bli mycket bättre än så en vardagskväll i stan.