lördag 31 juli 2010

Lite mer Östergötland och Småland

Jag åkte alltså tillbaka till Marioskogen en tur till (till Mario, Luigi, Toad och Toadette), och liksom tidigare gånger där var det snarare fullspäckat schema än lata dagar på landet som gällde. På onsdagen var vi på besök på Visingsö, vilket var extra spännande eftersom jag inte varit där tidigare (vad än mina föräldrar må påstå).

Vi hade strålande turistväder, men för ovanlighetens skull var inte ens jag överdrivet angelägen om att se de mest omtalade sevärdheterna, så när Mario, Luigi och jag skulle promenera över ön valde vi en annan väg än den som ritats ut åt oss på kartan. Det blev liksom mer sport då. Men mina första och kanske mest bestående intryck av ön innehåller alla på ett eller annat sätt lukten av hästskit, för den kom vi inte undan vilken väg vi än valde.

Så var vi nere vid stranden på öns västra sida. Det blev inget bad för någon annan än Luigi, men vi ägnade en god stund åt att leta fina stenar.

Den underbart steniga stranden, som jag omedelbart blev helt betagen av.

Min mamma hade säkert velat ta hem halva stranden till sina trädgårdar, och ärligt talat kände jag ungefär så också. Nåja, det är inte precis någon nyhet att jag tycker om sten och stenar.

Jag fick fina presenter av både Mario och Luigi.

Sedan blev det grillning följt av ett kvällsbesök på folkhögskolan, där vi fick lyssna till härlig folkmusik som piggade upp de flesta i sällskapet. Och så imponerades jag av att man kunde gå in på biblioteket som stod obemannat men öppet i den sena timmen!

Som sagt blev det inte mycket traditionellt turistande, men Visingsborgs slottsruin blev jag sugen på att spana in redan när vi närmade oss ön med färjan.

Den turistigt välkomnande vyn mitt på eftermiddagen.

Det hann bli skymning och lätt duggregn innan jag fick tillfälle att ta mig en närmare titt på ruinen, men det gjorde det egentligen bara mer stämningsfullt och intressant.

En något kusligare sida av samma turistattraktion.

Så långt onsdagen. På torsdagen hann vi även med en tur till Ödeshög och Johannamarken innan vi tog tåget tillbaka till Västkusten. Regnet hängde i luften, men väntade snällt nog med att tillta tills vi hunnit se allt vi skulle och var på väg hem.

Jag hittade en axelremsväska som kostade 129 kronor, men som även låg på ett reabord i samma stånd och där kostade 70 kronor. Jag letade och letade utan att lyckas upptäcka några fel på väskan (och förresten skulle det väl vara andrasortering eller någon annan sorts rabatt för en sådan sak, inte rea), så jag kände mig tvungen att köpa den bara för det. Fast det kändes hemskt ovant att köpa en väska utan något uttalat behov. Så där fånigt kvinnligt liksom. Men den har många bra fack för stenar, snäckor och andra småsaker, så det blir nog bra.

tisdag 27 juli 2010

Väntan och tjat

Jag tycker inte om att behöva vänta för länge, och speciellt inte när det börjar verka vara förgäves. Ännu mindre tycker jag om att tvingas tjata för att uppnå sådant som borde ha skett mer eller mindre automatiskt.

Kanske är det bara därför jag upplever att det händer så ofta. Att boken jag vunnit inte kommer som utlovats förrän jag frågar efter den. Att jag tvingas mejla och undra om sådant som uppropstider för kurser jag blivit antagen till om jag alls ska få någon information. Att post och telefonsamtal som borde ha kommit inte kommer. Att jag får skjuta upp beslutsfattande på grund av att andra inte orkar planera för saker som berör mig. Och så vidare.

Alla säger jämt "men ring själv då!", "skicka ett mejl!", "fråga!" och liknande. Och ja, det kan man ju göra. Men varför varför varför ska jag behöva göra det nästan varenda gång när det handlar om sådant som borde ha skötts av andra? Är det rimligt att så många människor som lovar saker glömmer att höra av sig som de sagt, att posten försvinner någonstans på vägen, att viktiga uppgifter halkar ur systemen och att kommunikation så sällan fungerar utan problem?

Och är det så konstigt då om jag börjar inbilla mig att det är mig allt strul förföljer? (Det handlar förvisso om vardagliga småsaker, men likaväl retfullt många.) För inte kan det väl fungera så dåligt för alla människor? Eller? Och vore det i så fall ett dugg bättre?

Nej, jag vill inte behöva vänta förgäves och tjata. Men ibland måste jag bara få gnälla lite.

måndag 26 juli 2010

Långhelg i Östergötland och Småland

Bara första kvällen i skogen var det en del störande insekter i farten, och då ändå inte på långa vägar så många som i midsomras när jag blev biten alldeles knottrig både fram och bak. Sedan var vi i och för sig inte mycket ute i skogen den här gången.

På torsdagen åkte jag alltså till Marioskogen, med just Mario.
Väder: varmt och fint, både under resan och sedan tillräckligt även för utomhusätande på kvällen.
Skojiga djur vi såg: massor av små grodor överallt, en del platta på vägen, andra hopphopphoppande.

På fredagen var det stor släktsamling i Vadstena. Med Heliga Birgitta, pizza och kvällspromenad längs sjön.
Väder: helt okej men lite svalt stundtals.
Skojiga djur vi såg: igelkottar vaktade av katter, en liten mink, sannolikt en uggla och så diverse rävar och dylikt efter vägen. Dessutom såg jag en orm (oklart vilken typ) rassla förbi i gräset framför mig.

På lördagen var det ännu en släktsamling, fast i Malexander den här gången.
Väder: duggregn som frampå kvällen blev allt mindre duggigt och alltmer ösigt.
Skojiga upplevelser som tack och lov ingen såg: tjejkissande i naturen i becksvarta natten, med ösregn och häftiga vindbyar, och försök att hålla ett paraply över huvudet samtidigt.

Söndagen bjöd på fortsatt regn och därmed en stunds inomhussamvaro, först vid brasan i skogen och därpå i en villa i Tranås. Därefter fick jag bilskjuts tillbaka till Göteborg med Daisy och hennes föräldrar.
Väder: bara en massa regn och grå väta ända tills vi var i trakterna av Landvetter, då molnen plötsligt sprack upp och vi för första gången under dagen såg något ut genom rutorna. Sedan möttes vi av kvällssolen i Göteborg!
Skojiga skojigheter: guidad tur förbi ett antal betydelsefulla kyrkor och prästgårdar i norra Småland.

Så var jag redan hemma med min enorma packning, som skulle ha räckt för minst tre gånger så lång bortovaro. Men ett telefonsamtal just innan jag lämnade stan på torsdagen gjorde att jag för säkerhets skull ville vara tillbaka efter helgen. Bättre att ångra ett felaktigt beslut i stan än att gå miste om en chans för att jag satt fast i skogen långt borta, tänkte jag. Fast nu tar jag nog ändå och packar om den hittills ouppackade väskan och drar iväg en liten vända till.

torsdag 22 juli 2010

Datorledig

När jag inte ens bloggar fast jag är hemma i stan och är ledig, då är det nog verkligen ledigt. Och ändå blev det som så många andra gånger före en resa! Trots att jag hade vikt en hel lång dag åt att packa och fixa slutade det med stress och alldeles för sent uppevarande. En kort sväng på stan blev till en hel eftermiddag ute och därpå följde de långa telefonsamtal som alltid kusligt vältajmat äger rum just när jag egentligen har tänkt börja packa. Så till slut var det nästan midnatt innan jag ens började med något av det som skulle göras under dagen.

Och när jag nu ändå är uppe och igång kan jag förstås lika gärna blogga lite också. Måste liksom bara påminna mig om hur det känns innan jag lämnar stadslivets bekvämligheter och obekvämligheter för skogens motsvarigheter.

fredag 16 juli 2010

Förebild

Jag kommer in och öppnar som vanligt genast fönstret. Sedan går jag inåt lägenheten igen, fortfarande kvar i de tankar jag hade med mig uppför trapporna. Långsamt blir jag medveten om ett envist kraxande och tänker att när skatorna låter på det viset brukar det bara betyda en sak. Så jag går fram till fönstret igen för att kika ut bakom den neddragna gardinen, och redan vid första blicken ner mot marken får jag mina aningar bekräftade. Ja, mumlar jag konstaterande, medan jag ser en randig katt obekymrat traska över asfalten medan skatorna flyger mellan buskarna intill och väsnas med sina fulaste röster.

Det är nog detta jag beundrar mest hos katterna, och kanske även avundas dem lite: förmågan att helt ignorera störande element som egentligen inte utgör någon fara. Ja, det och att de kan sova hur som helst uppenbarligen utan att få ont i nacken.

torsdag 15 juli 2010

Broder på bloggresa

När vi ändå snackar bloggande så har jag för tillfället faktiskt en bror som resebloggar från USA. Det verkar så i alla fall, och vi får väl hoppas att det kommer mer snart. Hoppas att han inte har fått värmeslag i någon öken eller blivit biten av otäcka ormar eller överkörd av jättelika bilar eller matförgiftad på någon vägkrog. Han är ju ändå den enda lillebror jag har, och när han äntligen bloggar vill man såklart inte att han ska sluta direkt.

Just det, det var ju länka jag skulle göra. Här är bloggen.

Fem års bloggande

Nästa vecka är det fem år sedan jag startade min första blogg. Därför tänkte jag lite lagom lättvindigt försöka sammanfatta mitt bloggande så här långt.

I min bekantskapskrets i det så kallade Verkliga Livet är det inte många som varken bloggar själva eller läser bloggar regelbundet, varför jag ofta har känt mig en smula missförstådd och som om jag har hållit på med någon tvivelaktig verksamhet som har behövt försvaras och förklaras. Men att de flesta tycker att jag är en bloggalning är ändå inte helt tokigt. Jag undrar om någon ens kan ana hur viktiga bloggarna har varit för mig under de här åren. Eller hur många bloggar jag har haft.

Faktum är att jag inte ens själv vet om jag kan svara sanningsenligt på det senare, men jag tänkte att jag i alla fall skulle rota lite i arkiven. Den ursprungliga avsikten var att göra en liten jubileumsserie med fina exempel från olika bloggar, men nej. Jag tror bestämt att jag ändå gör precis som man inte ska och tar alltihop på en gång i ett enda långt inlägg (men då är det ju å andra sidan överstökat sedan). Så:

Jag började alltså blogga i juli 2005, kort efter att jag själv hade börjat läsa bloggar. Jag hade inte något egentligt syfte med det hela, fast jag hade förstått att man egentligen borde ha det, men var så nyfiken på att testa att jag startade en blogg ändå. Den var anonym och tämligen jättehemlig, även om två av mina vänner faktiskt fick läsa den. På grund av hemlighetsmakeriet och andra omständigheter får dess titel förbli okänd här. Innehållet utgjordes av en salig blandning av "djupa" tankar, vardagliga iakttagelser, klagomål och diverse mer eller mindre intetsägande småplock, bland annat tester och annat krafs, sådant där som fick betydligt mer utrymme i bloggarna på den tiden.

Harmlöst exempel på inlägg från den första bloggen (2005). Det går förstås bra att klicka på bilderna om man vill försöka läsa texterna i de gamla blogginläggen.

Exemplet jag har valt för att illustrera denna första blogg är inte ett dugg representativt, eftersom det mest genomsnittliga borde vara att ta något av de mer känsliga inläggen, men de är fortfarande för hemliga eller bara rent dumma. Jag skäms lite när jag läser igenom min första blogg, som levde i ungefär fem månader innan den helt hade ersatts av en mindre hemlig sådan, men det var ju ändå en första blogg. Nog vore det ännu mer pinsamt om ingenting i mitt bloggande hade förändrats på fem år!

Så dök den första Flinnbloggen upp efter ett par månader. Den hette till en början Den ytliga sidan av Flinn, hade så fina blå färger som jag verkligen gillade och min favoritvy i sidhuvudet, den fungerade ungefär som den här bloggen och var både lite rolig och helt vanlig. Den levde och frodades ett tag, bytte sedan namn till Flinnskription, och kort därefter skrotade jag den.

Den ytliga sidan av Flinn/Flinnskription (2005-2006).

Anledningen till nedläggningen var att jag sedan ett tag då redan hade en parallell Flinnblogg, som jag skapat mest för att testa den nya version av Blogger som kommit då. I början hade jag den som en ren testblogg, men sedan gillade jag funktionerna och diverse annat så mycket att jag flyttade vardagsbloggandet dit, till Ibland blir det bra (2006-2007), som jag sedermera öppnade på nytt som ett arkiv till den här bloggen.

Sedan fick jag en sådan massa strålande idéer som det inte blev mycket av ändå. Till exempel listbloggen, som jag egentligen var väldigt nöjd med, men som jag tydligen inte orkade sköta om så länge.

Listgalning (2007).

Under min korta karriär som korsordskonstruktör hade jag givetvis en korsordsblogg också, där jag lade upp en del korsord och skrev om klurigheter och liknande. Men trots mina otroligt höga krav på de korsord jag producerade blev jag aldrig riktigt nöjd med dem. Så jag skippade det hela och stängde bloggen. (Och jag vågar naturligtvis inte visa något av de större korsorden här.)

Bland annat korsord (2005-2006).

En släkting till korsordsbloggen var den klurblogg jag gjorde som julkalender i december 2006.

Klurbloggen (2006).

Ja, och sedan var det några hemliga bloggar till under andra namn, en med korttänktheter som var lite rolig och som jag nu blir sugen på att ompublicera (tänk att jag skulle ta mig ända hit i genomgången innan något sådant inträffade) och sedan är vi framme vid nutid. För 2007 började jag om, både med livet och bloggandet, och sedan dess är det Hem till Dalarna som gäller, även om jag först inte vågade blogga som Flinn. Och nu har det varit lugnt ett bra tag. Tydligen har jag hittat formen för mitt bloggande och har inte behov av mer än en blogg. Fast jag har ju paraplyliksbloggen förstås. Och en familjeblogg som drivs gemensamt. Och eventuellt någon ytterligare ...

lördag 10 juli 2010

Bad!

Äntligen har jag hittat ett ställe i Göteborg som jag kan gilla att bada på! Härlanda tjärn må vara närmast och Delsjöarna störst, men de har inget att sätta emot Västra Långvattnet.

Trots att det var hett i luften redan på förmiddagen och jag hade hunnit med en rätt ansträngande timslång promenad före frukost, bestämde jag mig för att det var läge för en utflykt och lite nytt utforskande av omgivningarna idag. Så jag fräschade upp min cykel, som stått oanvänd sedan förra sommaren någon gång, packade vad jag tyckte mig behöva och skyndade mig iväg. Det hade nämligen talats om eventuella åskskurar och jag ville i så fall hinna ut före dem och i annat fall före allt folk som senare på dagen garanterat skulle samlas vid varenda badvänlig pöl i trakten.

Det var lätt att hitta rätt och cykelvägen var varken lika dryg eller tråkig som den jag har till Delsjöbadet, så redan här fick min nya badplatsbekantskap ett extra plus.

Innan man kommer till badet från vägen på den västra sidan ska man bara klara av de långa, branta trapporna. Och det är uppåt man ska! Men då blir det förstås ännu mer lockande att hoppa i vattnet sedan. Den här fina vyn har man i stället att njuta av på väg ned.

Väl framme slogs jag av hur mysigt det var! För att vara ett storstadsbad alltså.

Trots läget "mitt i skogen" var det redan vid middagstid rätt mycket folk kring sjön, men det var inga problem att få en egen klippa vid vattnet. I själva verket var det folk överallt omkring mig, men vikar och växtlighet och möjligheten att bada på många olika ställen bidrog till känslan av att var och en hade sin egen badplats.

Visst, det är en bit att ta sig till Västra Långvattnet från alla större vägar, och vill man inte gå rätt länge är det bra med cykel. Men det har jag ju. Och förresten är det just den relativa svårtillgängligheten som gör att det är en lite lugnare badplats (fast några mopedbarn hade ändå lyckats ta sig dit för att knattra en stund). De som vill ha det bekvämare får gärna fortsätta trängas vid de andra, enligt mig betydligt mindre trevliga, badplatserna. Det här är en sådan gång som jag är glad att jag inte brukar uppskatta exakt samma saker som så kallat folk i allmänhet gör.

Det var förresten definitivt värt cykelturen i värmen. Faktum är att jag var klart piggare när jag kom hem efteråt än jag varit när jag gav mig av några timmar tidigare.

torsdag 8 juli 2010

Rapport från köksträdgården: 8 juli

Inte en enda kruka hade torkat ut helt under min frånvaro, så på den punkten hade jag tydligen gjort rätt. Däremot tyckte en del av växterna att det hade varit lite väl mörkt och såg trista ut för den skull. Därför har jag nu lagt ner kryddodlingarna för tillfället. Dem hade jag ju mest för dofterna ändå, och det är lätt att så nya kryddväxter senare.

Roligast just nu är att A. Vokal-Då verkar pigg och växer i lagom takt, och att det stora citronträdet som jag fick i födelsedagspresent också har klarat sig bra.

Mindre glada är litchiplantorna. Tyvärr. Den nya Litchi Prosit växer visserligen, men tappade snabbt det första bladet på den nya stammen. Och Lionel Litchi blev deprimerad medan jag var borta och har sedan min hemkomst börjat krulla ihop sina allt torrare blad. Jag har inte mycket hopp om de här två längre, men de får vara kvar ett tag till.

Kanske det sista vi ser av bröderna Litchi i den här bloggen? (Att bilden är mörk beror förstås på den sorgliga stämningen. Men det regnar faktiskt ute också, vilket säkert växterna där är lyckliga över.)

Trots nedskärningarna har jag inte fått så många krukor färre i rummet, eftersom jag passade på att dela på de citron- och tamarindplantor som stod och trängdes tre och tre.

För ögonblicket prydligt, välordnat och friskt.

I syfte att ändå kunna rädda några små stackare undan den för tidiga död som livet i mitt våld ofta medför gjorde jag ett försök att ge bort ett par plantor av varje sort. Men jag glömde att direkt nämna att de skulle skänkas mot avhämtning, helst nyss, så det resulterade bara i att brorsan (som bor på andra sidan landet och av lite olika anledningar troligen inte kommer att kunna hämta några krukor på bra länge) tingade dem. Så risken är väl stor att jag blir den som på ett eller annat sätt lyckas ta dem av daga i alla fall.

Men spänningen lever ju fortfarande! Det är kanske huvudsaken.

tisdag 6 juli 2010

Eller så har jag fått fel på ögonen

Just nu verkar kommentarerna man postar här bara försvinna ut i cyberrymden eller till något motsvarande oöverskådligt ställe. Det har aldrig hänt mig förr, även om jag har hört folk klaga över liknande underligheter. Jag får som vanligt mejl med både mina egna och andras kommentarer, men de syns inte i bloggen.

Man kan ju alltid hoppas att de blir synliga vid något okänt magiskt ögonblick i framtiden, men annars måste det väl åtminstone gå att skriva nya så småningom? Så ge för all del inte upp kommenterandet för gott bara för detta.

Midsommarsemestern, del 5

Jaha, nu blir det inte bara lyriska turistrapporter, utan dessutom typ reklam. Men det gäller ju dalaföretag, så jag låter det passera. För den här gången.

Innan vi återvände söderut gjorde vi en dagsutflykt uppåt Siljan, för att även få lite av det "riktiga" Dalarna, det vill säga det som alla utomstående ändå tänker på när de (och jag) pratar om Dalarna. Det är faktiskt rätt fint där också. Särskilt när vädret är bästa tänkbara och allt går precis planenligt.

Första anhalten var Insjön, där man framför allt ... tja, shoppar. Till exempel på världens största ... ja.

Inne på det tillhörande museet hittade vi flera klassiskt fördomsfulla skrifter. Tänk, så man såg ner på pojkar förr i tiden! Så till den grad att man måste göra särskilt enkla byggsatser som även de skulle förstå sig på.

Intill ovan nämnda museum ligger ett annat, som vi inte var inne på, men jag tänkte ändå passa på att tala om att det finns där.

Vi fortsatte till Leksand och gick på brödfabriken och köpte på oss lite knäckebröd.

Därefter kunde vi givetvis inte låta bli att åka en sväng till turistparadiset Tällberg, där shoppingen är mer av hantverkskaraktär, och så åt vi glass och promenerade. Det är lätt att hitta i Tällberg, för egentligen är alla vägar en och samma gata.

Färden gick vidare till Rättvik, där vi givetvis gick ut på långbryggan.

Bänken längst ut på bryggan var den finaste av alla de gästböcker jag såg under den turistiga turen, men nej, vi skrev inte i den ändå.

måndag 5 juli 2010

Midsommarsemestern, del 4

Från landet bar det av till Falun, där det visade sig att mina annars så ordningsamma föräldrar hade "tappat bort" stora delar av de tillhörigheter som jag temporärt förvarar där (men de hade i alla fall renoverat fint under tiden). Så det var inte mycket annat att göra än att ge sig ut och titta på omgivningarna i stället. Det var i och för sig planen i vilket fall som helst, eftersom det var första gången Mario var i Falun.

Vi körde turistklassikerna varvat med mina egna personliga favoriter. Först av allt ägnade vi några timmar vid och i gruvan.

Stora stöten. Ett hål som är lika obegripligt stort varje gång. Och botten syns inte ens på bilden.

Vi gick ner i gruvan också, vilket jag gjort två eller tre gånger förr, men det var för så många år sedan att jag inte fullständigt mindes hur makalöst sensationellt underbart fantastiskt det är där! Att jag är starkt bunden till jord och berg har jag länge förstått, men denna omedelbara närhet gjorde mig alldeles hög. Doften, fukten, kylan, ljudet av grus och vatten under fötterna uppfyllde hela mitt medvetande. Givetvis finns det ingen bild jag skulle ha kunnat ta där djupt nere i berget som hade gjort upplevelsen rättvisa, så ni får nöja er med att titta på turister i hjälm.

Därefter blev det en runda på stan, med en titt på affärsutbudet, en tur förbi huset där Selma Lagerlöf skrev några av sina kända verk, glass i Geislerska parken och en stund i solen vid ån.

Både ute och inne runtom i centrum hittade vi dessa Kårebockar som målats på olika skojiga vis, till en tävling tydligen.

Sedan fortsatte vi upp till stans bästa utsiktsplats.

Vid hoppbackarna förstås.

Därifrån ser man snabbt att Falun mest består av skog.

På kvällen tog vi en promenad i närområdet, lekte på mina gamla skolgårdar och tittade på alla ställen där det bott folk jag känt, gick några av alla gamla välkända vägar och stigar och jag kunde konstatera att det, trots allt som tillkommit, inte förändrats så mycket på tio, tjugo år.

Skylt vid min gamla grundskola. Lyckligtvis var det inte på skolgården vi hade vår svenskundervisning.

Runn mötte oss med behagligt kvällsljus och sommarvarmt vatten.

En sådan dag av både turistande och hemvändande kan man inte vara annat än nöjd med. I synnerhet inte om bedömningen grundas på hur mycket så kallad vardagsmotion man har fått.

Midsommarsemestern, del 3

Så kom vi till landet där jag blir som allra mest levande och mig själv. Jag firade återföreningen med ett midnattsbad den första kvällen. Det var en storslagen upplevelse att stå där ensam med den blanka vattenytan omkring mig, ha en ljus natthimmel på ena sidan och en uppåtgående måne på den andra, och bara vara i tystnaden och svalkan.

Efter det blev det mer av det goda, lediga lantlivet i form av promenader och små utflykter, vila i hammocken och dofter av vitmåra och vitklöver överalltöveralltöverallt!

På vackraste promenadvägen. (Nej, det är inte vårt hus.)

söndag 4 juli 2010

Midsommarsemestern, del 2

På väg från Götalandet till Svealandet sitter vi i en timme utanför stationen i Mjölby utan att jag har kommit mig för med att meddela Mjölbykusinen om min tillfälliga närvaro. Då får jag plötsligt syn på Sköna H som kommer traskande från ett tåg som just anlänt. När jag påkallat hennes uppmärksamhet hinner vi lagom hälsa och uppspelt kommentera överraskningen innan också Mjölbykusinen dyker upp från andra hållet.

Vi står och pratar i några minuter, tills Mjölbykusinen kommer på att han ju har tomatplantor hemma som min mamma ska få, en present som har fått stå och vänta sedan i maj utan att någon praktisk lösning på transportproblemet har visat sig. Så medan Mario och jag går mot tåget och tar plats rusar de andra till sin bil, och hur de nu bär sig åt står de tio minuter senare, precis före tågets avgång, på perrongen med en stor kasse välväxta och härligt doftande tomatplantor.

Överraskningen får således förlängt liv tills vi kliver av i Dalarna några timmar senare och överräcker presenten till mamma som möter vid tåget. Före kvällens slut har hela släkten fått ta del av nyheten. Alla är lika exalterade över hur liten världen är i Mjölby och lättade att ännu ett logistiskt bekymmer är ur världen.

Midsommarsemestern, del 1

Midsommarhelgen tillbringades för andra året i rad i Mariosläktens centrum, i gränsskogarna mellan Östergötland och Småland. Även jag börjar så smått lära mig traditionerna nu, vilket inte är så svårt eftersom de påminner en hel del om svenska midsommartraditioner i allmänhet. Det var släktträffar, grillning, blomplockning och stångresning. Dessutom var det ett mindre traditionellt vackert väder, utomhuslekar och bad.

Mario roade sig med det udda nöjet att med jämna mellanrum gå och klappa mig på magen inför alla sina släktingar. Jag antar att han också är nöjd med den fantastiska segerrikedom han byggt upp under den senaste veckan, då han vunnit alla sorters spel och sporter han deltagit i, från tipspromenad, löjliga familjerna och andra sällskapsspel till badminton och kubb.

Själv samlade jag mest på mig triljoner knott- och myggbett. Men det är väl också svensk tradition, antar jag. Hur som helst var det alldeles underbart att få komma ut på landet igen. Jag njöt i fulla drag av dofterna och ljuden, åt årets första smultron, hörde göken och såg lysmaskar och kantareller. Och vitmåran slog ut runt omkring mig.

Midsommarfirandet innehöll också väl tilltagna mängder av lupiner.