tisdag 31 augusti 2010

Besök noll på Arbetsförvirringen

För dagen mår jag skrutt (fast nu på ett helt normalt, febrigt och förkylt sätt, liksom så många andra), men försöker vara produktiv för att kompensera något för alla lediga och slappa stunder när jag har varit frisk.

Därför ägnade jag ett par timmar före frukost åt att mata in inskrivningsunderlag på Arbetsförmedlingens webbplats. Trodde jag, för när jag kom dit visade det sig att jag hade fyllt i allting på fel ställe. Och enligt den vänliga kvinnan bakom informationsdisken var det ett vanligt misstag bland arbetssökande att råka fylla i enbart cv och inte det inskrivningsunderlag som krävdes.

Så jag fick snällt sitta och upprepa hela förfarandet, fast nu på en trög dator med sunkigt tangentbord med fastklibbade tangenter, och försöka minnas mina formuleringar och val från morgonen, eftersom jag nu inte bara kunde klippa och klistra som på min egen dator. För givetvis var det inte så lätt att man enkelt kunde importera det cv man redan laddat upp i ett praktiskt taget identiskt formulär. "Ja, det är lite opraktiskt, men det är helt olika system", försvarade sig kvinnan jag talade med.

Då kanske man skulle göra något åt det då? För att inte tala om den tydligen mycket vanliga sammanblandningen av olika formulär? För jag tänker att om jag, som har en språklig kompetens som jag uppfattar ligger över genomsnittet, och som dessutom har stor datorvana (jag måste börja stå för mina styrkor nu!), tar fel trots upprepade klick på länkar märkta "skriv in dig", så kan det väl inte vara så himla smart utformat? Och varför står det på trettifjorton ställen att man ska ha med sig sina betyg och intyg vid första besöket på Arbetsförmedlingen om sedan ingen är det minsta intresserad av att se dem förrän vid nästa besök? Räknades inte idag?

För övrigt har jag än så länge inget att klaga på. Jag kan ju i och för sig börja föreställa mig att det finns somligt som inte precis gynnar effektiviteten på stället, men hade det inte varit för att jag hade blivit tvungen att göra om skrivjobbet hade det åtminstone knappt varit någon väntetid just när jag var där. Och alla jag träffade var trevliga (om än med en rätt nedlåtande syn på mig som arbetssökande, misstänker jag).

Nu skulle jag helst vilja bädda ner mig och vara nöjd med dagens insats, men det är väl lika bra att ta itu med resten av de stora frågorna på en gång. Jag kanske återkommer om något av detta framöver, men som alltid när det gäller bloggande ska man inte lova något, så det låter jag bli.

måndag 30 augusti 2010

Helgrapport

Fredagens flyttevenemang var bara början på en helg fylld av sociala aktiviteter. Det gjorde mig förstås gott, och naturligtvis gick tiden otroligt fort.

På lördagen var det kräftskiva i Bollebygd, och eftersom bussarna gick så sällan (okej, inte bara därför) blev det en utflykt på rätt många timmar. För egen del var det trots allt inte kräftorna som utgjorde höjdpunkten på kvällen, och inte heller det trevliga sällskapet bestående av lagom många lagom glada vuxna. I stället var det en liten kille på nio månader. Han uttryckte klart och tydligt sin uppskattning för mina örhängen, och en sådan charmör kan man ju inte motstå. Att låna andras småbarn när de är pigga, glada och torra är ändå ganska behändigt har jag upptäckt, och en säker inkörsport till bebisknarkande. Det kommer nog inte att dröja innan jag på nytt hör mig själv spontant erbjuda mina tjänster som barnvakt för en stund.

Trots att det blev sen hemkomst på natten var jag uppe som folk på söndagen för att förbereda mig och mitt hem inför besök. Sedan tillbringades dagen på bästa möjliga sätt med lillebror, Göteborgskusinen och Mario. När familjesöndagar är så sällsynta som här är de synnerligen anmärkningsvärda och högt värderade.

Så tog helgen snabbt slut och det blev en ny vecka. Igen! Så här långt ser den ut att bjuda på lite ljusare väder, men i övrigt är det nog bäst att inte ens spekulera i vart den kommer att ta vägen.

lördag 28 augusti 2010

Kunde bara inte låta bli att ta en lapp i affären

Hm? Nej, vet ni vad, någon måtta får det ändå vara! Och nu är det dessutom "så långt lagret räcker", trots att man ska skicka med portopeng. Som gjort för blåsningar ju. Bah!

fredag 27 augusti 2010

Vi som inte är rotade där vi bor

Idag har jag varit flytthjälp åt världens bästa islänningar, som något chockartat meddelade att de ska lämna landet. Nu. På en gång. Okej, Oslo och Stockholm är inte omöjligt långt bort, och det här ger mig ju extra anledningar att besöka dessa dyra storstäder, men det är ändå lite tråkigt när vänner försvinner ur ens närhet*.

Roligt var det däremot att hjälpa till med flytten. Och då det var till en lagerlokal i Partille vi körde saker kom jag att tänka på det där gamla skämtet om Fragile och Partille som Nische brukade köra förr. Jag försökte förklara det för islänningarna, men är osäker på om jag gjorde det så bra.

Språksvårigheter är ändå inte något större problem med att ha utländska vänner, tycker jag. Problemet är att de förr eller senare nästan nödvändigtvis flyttar långt, långt bort från en. Betydligt mer förr än vad svenska vänner gör i alla fall.


*Och på tal om det har världens bästa polack dragit till Georgien. Håhåjaja. Notera dock att jag är glad för mina vänners skull. Jag kommer bara att sakna dem lite, då och då mellan varven. Och bli ännu gladare när  (om? när!) de kommer tillbaka.

Särskrivna katalogen

En tredje grej. (Alltså om den första var den här, och den andra den här.) Jo, den här berömda möbelkatalogen som kom i veckan har jag de senaste två åren haft lite svårt att få, eftersom jag först var inneboende och sedan hade "Ej reklam" på lådan (men då kom jag över den på stan redan före den egentliga premiären, så det var nog ändå inte så svårt om man tänker efter). Fast man skulle kunna få den som adresserad reklam om man bad om det, vilket jag testade, och det var här problemet låg, för jag fick ingen katalog någon av gångerna jag försökte den vägen.

I år var jag dock informerad om och förberedd på att den var på väg med reklamen, så jag valde att ha en reklamtillåten vecka, och till min glädje och förvåning (jag bor ju ändå i ett studenthus, där man har anledning att tro att det slarvas lite med viss "post") låg det en katalog i postfacket i förrgår.

Igår kom det en till som adresserad reklam.

Det var värst vad saker plötsligt går som de ska då! Man skulle kunna se det som något slags ironi också, om man var på det humöret. Men två sådana där möbelkataloger gör knappast någon skada. Det finns fler som vill ha.

Om det är något som är ironiskt är det snarare att jag gör en så stor grej av det här med möbelkatalogen när jag inte längre alls ägnar en halv dag åt att lusläsa den så där som jag gjorde förr. Det enda jag har gjort hittills är att stoppa näsan i den för att känna om den åtminstone fortfarande luktar som förr. Det gör den.

tisdag 24 augusti 2010

Olika fint väder

Det är ju rätt trevligt när det någon gång ser ut så här när man tittar ut genom fönstret:


Å andra sidan vill jag nog helst vara utomhus och njuta sådana dagar (vilket jag faktiskt också lyckades med igår).

Fast annars är det snarare dagar som idag jag borde vara ute. Alltså när det ser ut så här:


Tur att paraplyliksspanandet inte är helt tvångsmässigt, för jag stannar nog hellre hemma just nu. Jag är förresten övertygad om att det kommer fler dagar med regn och blåst.

Social typ

Jag har varit dålig på att uppdatera er om mina närmaste grannar, kom jag på. Den trevliga grannen som flyttade in i vintras gav sig plötsligt iväg igen frampå vårkanten och ersattes av en kille som tydligen har ägnat större delen av sommaren åt att chatta. Eller om han möjligen ignorerar någon som försöker få kontakt med honom. Hur som helst har jag hört välbekanta meddelandeljud från ett mycket känt chattprogram sisådär en gång var tionde sekund nästan konstant om kvällarna. Ibland resten av dagarna också.

Men nu har det upphört. I stället hör jag gång på gång telefonsignaler från ett annat ungefär lika känt kommunikationsprogram. Det ringer och ringer och ringer och ringer. Tuuut-tuuuuut, tuuut-tuuuuut, tuuut-tuuuuut.

Jag funderar på om grannen kanske nätdejtar och nu har tagit det till nästa nivå. Fast han verkar ju aldrig svara, så det kan väl knappast hålla så länge. Alternativt hör han dåligt. Om man skulle knalla över och tala om att det ringer och tipsa honom om att skruva upp ljudet lite?

lördag 21 augusti 2010

Intagen natur

Häromdagen upptäckte jag en hemlig hasselbuske precis utanför huset. Hemligheten låg i att jag inte tidigare lagt märke till dess hasselkaraktär, trots att jag passerat den så gott som dagligen i över ett år. Men nu var det nötter på gång. (Nötter! Hurra!)

Sannolikheten att jag får smaka extremt närodlade hasselnötter är dock försumbar insåg jag, för om jag lämnar dem på grenen för att mogna lär någon annan ta dem före mig sedan. En stund senare och bara en kort bit därifrån mötte jag också mycket riktigt en ekorre med en stor klase hasselnötter i munnen. Ekorren tittade nervöst på mig -- eller kanske anklagande? Och det är klart, det är väl viktigare att de små kurrebarnen får mat än att jag får gratis nötter.

Sedan tog jag ändå några stycken med mig in, för att i alla fall få njuta av dess närvaro, även om det aldrig skulle bli något smakprov.

Just dessa blir inte ekorrmat.

Tydligen var jag väldigt ouppmärksam på naturen alldeles inpå mig här förra sommaren, för i år har jag också förvånats över hur fullt det är med vildhallon överallt i dikena. Och idag, när jag gick på promenad med radarn inställd på fler hasselbuskar, hittade jag ett stort björnbärssnår utefter en stig där jag också gått många gånger.

Även den här gången plockade jag med mig lite natur in i rummet, nu i form av ringblommor som växte på en allmän komposthög nära huset. Ringblommor hör till de vackraste blommor jag vet, och ingen Flinnträdgård är riktigt fullständig utan dem. Men jag hade faktiskt glömt hur de doftar! Kanske har jag aldrig tagit in några förut.

Solsken i gråvädret.

Så när nu kvällarna blir allt mörkare utan att det ens är riktigt ljust på dagarna, och när jag börjar inse att de där ytterligare chanserna till sol, bad och somriga utomhusaktiviteter visst inte var så självklara som jag trodde för ett par veckor sedan, då kan jag åtminstone njuta av min egen lilla sensommarträdgård här i fönstret.

fredag 20 augusti 2010

Åt rätt håll

En annan grej. Jag har ju länge, ja, sedan jag började plugga på GU faktiskt, klagat över att jag har fått så dåligt med information inför kurser som jag har sökt och antagits till. Ofta har jag tvingats mejla och fråga om sådant som startdatum för kurserna.

Till den här höstterminen hade jag sökt fem kurser. Jag kom in på allihop och tackade ja till två av dem, mest för säkerhets skull, för i stället för att gå dem tänker jag registrera mig på en som jag inte har sökt (vilket inte har med saken att göra, utan bara är bonusinformation). Och ! Ja, får jag brev och mejl med information om de båda kurserna som jag tackat ja till, i god tid före inte bara kursstarterna utan även långt före terminsstarten.

Det tar sig.

torsdag 19 augusti 2010

Det kan gå bra också

När man börjar bli allt mer paranoid och det mesta tycks gå emot en känns det fint att då och då kunna notera att saker också kan gå både över förväntan och bra. (Ibland blir det bra, som jag brukar säga.) Till exempel så här:

Måndag kväll: Börjar leta optiker, hittar en som ser lämplig ut och finns på promenadavstånd, upptäcker att man kan och gärna får boka tid på nätet och tack vare detta blir det en omedelbar bokning.
Tisdag middag: Synundersökning och utprovning av nya glasögon.
Torsdag förmiddag: Sms om glasögon färdiga för hämtning.
Torsdag middag: Klämmer in en promenad mellan andra aktiviteter och hämtar ut nya glasögon.

Mindre än tre dygn efter att jag på allvar bestämde mig för att se till att snart komma iväg till optikern har jag alltså ett par nya, snygga och sköna glasögon att vara nöjd med.

Dessutom behövde jag inte ens betala dem själv. Föräldrar är allt bra att ha ändå. Liksom tidsbokning på nätet.

onsdag 18 augusti 2010

Ark men ingen syndaflod

The Ark på Liseberg på kvällen. Vi velade dock en hel del först, eftersom regnet kom skurvis och mer eller mindre garanterat skulle förfölja oss resten av dagen, och var någon tillräckligt sugen på konserten för att ta risken? Ja, så blev det i alla fall, och det visade sig vara rätt beslut för åtminstone min del.

Jag hade inte riktigt vetat vad jag skulle vänta mig av konserten, vågade inte ens gissa om det skulle bli mycket folk, men det blev det förstås. Det var den publikmässigt största konsert efter Håkan Hellströms (men honom kan man knappt jämföra med ju) som jag bevistat på Liseberg. Och bra var den också. Jag hade hunnit lyssna in mig lite på nya albumet under dagen och kunde därför med lätthet både känna igen och skilja ut de nya låtarna från de äldre hitsen. Blandningen framstod som i det närmaste optimal (även om jag personligen saknade en låt) och hela konserten kändes proffsig och snygg.

Att sedan dessutom, tillsammans med trevligt sällskap, få stå där i den stora publiken medan de tunga molnen tornade upp sig och mörkret snabbt föll bättrade på stämningen ytterligare. Visst, jag medger att jag retade upp mig på ett antal korkbollar som, så snart det fallit tio ynka regndroppar, fällde upp sina paraplyer mitt i publiken. Förutom att det är ett oförsvarligt beteende överhuvudtaget så regnade det faktiskt inte. Fast det insåg de också så småningom, och så kunde även slutet av konserten avnjutas i en positiv anda.

Som för att en gång för alla understryka för mig att vi gjort rätt val i kväll höll regnet sig nådigt uppe tills jag precis kommit innanför dörren hemma. Nu glittrar det stillsamt på fönstret medan jag sitter inne i värmen och letar upp den där enda låten som behövdes för att göra kvällen komplett.

Lite annat hela tiden

Efter tips från Miss Gillette har jag nu (här!) lekt loss med text från den senaste tidens bloggande (bland annat, för varför hejda sig, liksom?), och fått såväl fina bilder som något slags sammanfattning av mitt aktuella bloggspråkbruk. Och ja, nog visste jag att jag skriver lite betydligt mer än lite, men nu blev det ju väldigt tydligt på något sätt. Jaja, några utmärkande egenheter ska man ju ha.

Hem till Dalarna just nu. Eller nyss då.

måndag 16 augusti 2010

Den otippade vändningen

Kriget är slut. Oväntat nog slutade det med enbart vinnare.

Jag vet inte om de hittade mitt brev och mina kvitton eller om de bara ändrade sig, men idag kom det en väska i alla fall. Min väska! Och jag hävdar, som jag gjort hela tiden, att Fjällbrynt bara måste tjäna på att jag får den. För nog är det väl bättre med en nöjd och trogen kund som går omkring som en levande reklampelare på sina expeditioner i stan, och som dessutom talar vitt och brett om messmörets förtjänster, än med en besviken före detta kund som drar med sig alla sina nära och kära i en ilsken bojkott? Såklart det är.

Messmörsväskan, för storleksjämförelsens skull tillsammans med innehållet i veckans andra stora paket, standardenheten Svensk ordbok (som jag vet att jag är väldigt sen med att skaffa, men för sent var det ändå inte).

Förutom att jag givetvis är väldigt glad över min nya fina väska är jag tacksam över att inte behöva fundera på att utvidga bojkotten till att gälla även Milko. Det hade blivit jobbigt, särskilt när jag besöker Dalarna. Och så är det ju trevligt att kunna äta messmör igen.

Jag sa ju det: What a mess!

En rolig detalj, förresten: "This bag is not a toy". Det här är allvarliga grejer!

söndag 15 augusti 2010

Inte egalt varför det kvittar

För två år sedan, under mitt första år här i Göteborg, strävade jag efter att se och uppleva så mycket som möjligt av staden och dess utbud av gratisnöjen, och sa saker som att det var bäst att passa på innan jag antingen flyttade härifrån igen (efter ett år) eller fastnade och blev som de flesta andra i stan.

Men nu då? Har jag börjat bli göteborgare på riktigt nu? Jag undrar jag. Hur som helst struntade jag visst helt i Kulturkalaset i år. Jag skyller visserligen på att jag för närvarande inte har något busskort och att jag är för lat för att cykla in till centrum för något jag inte är jätteintresserad av, på vädret och lite på att jag behöver göra annat. Men om jag bodde centralt skulle jag väl gå på något litet åtminstone? Eller?

Jo, så är det nog. Absolut! Absolut menar jag. Förresten är jag alldeles för sällan inne i stan. Måste ta mig tid snart.

onsdag 11 augusti 2010

Bloggen snackar dialekt?

Det dyker upp nya funktioner och det ändras lite hit och dit mest hela tiden på Blogger. Det tycker jag är kul, och oftast är förändringarna till det bättre, även om jag numera inte tar mig tid att testa allt så noga som jag gjorde förr. Jag vill, men det blir inte av.

Nu upptäckte jag i alla fall just att formatet för datumangivelsen överst för varje dag här i bloggen har ändrats. När hände det?

Det finns ett antal olika datumvarianter som man själv får välja mellan, men det har aldrig funnits någon som riktigt har fallit mig i smaken. Jag vill helst att både veckodag och datum ska anges, samtidigt som det ska vara i en ordning som känns svensk, men det har tydligen varit ett problem att få. Tills nu kanske. För nu ser det ju åtminstone någorlunda okej ut, med exempelvis "onsdagen den 11:e augusti 2010". Fast det där e:t krånglar ju till det. För givetvis får man också "lördagen den 31:e juli" och "måndagen den 2:e augusti" och sådant. För mina halvöstgötska öron låter det visserligen bekant, men jag säger inte så och skulle absolut inte få för mig att skriva på det sättet.

Jag tänkte att det skulle intressera er att veta det bara.

Onsdag 21:10

Vilken tur att jag tittade upp och ut, då strax före solnedgången, för då fick jag se denna fullständiga regnbåge på himlen. Det kändes lite trist att inte ha en kamera som räckte till för att fånga den i sin helhet, men jag tog vad jag kunde och skarvade sedan hjälpligt ihop två bilder för att kunna fortsätta njuta av min hela fina båge. Efter någon minut var den helt försvunnen därute.

Glömma bort-knep

Idag har jag lyckats både lura och förvåna mig själv på en och samma gång. Jag har nämligen just, för första gången tror jag, missat ett tvättpass på grund av glömska.

Nu är det hela ändå inte så extremt olikt min karaktär som det kanske verkar. Jag hade skrivit upp tiden, som jag alltid gör, bara för att jag annars nojar så över att eventuellt råka komma ihåg fel. Men för det allra mesta skulle jag inte lyckas glömma tiden om jag så försökte, speciellt med så lite annat inbokat som nu.

Antagligen var det utifrån den vetskapen om mig själv som jag idag, med en stark övertygelse om att jag skulle tvätta klockan 16, planerade allt annat efter det och städade och grejade tills det var dags att börja förbereda för tvätten. tittade jag på mina anteckningar och upptäckte att jag visst hade bokat tvättpasset före 16.

Och blev lite irriterad på mig och min klantighet, men mest bara förvånad över att det var möjligt.

För övrigt känns ryggen lite bättre idag, och den verkar ju hålla för städning, så då är svårt att vara annat än nöjd med dagen så här långt i alla fall.

måndag 9 augusti 2010

Husturistbyrån

Några Göteborgskartor från de senaste åren.
Ryggen mår bra av att jag håller igång, så ikväll har jag tagit itu med både det ena och det andra i mitt rum: pysslat om växter, städat, rensat, plockat, sorterat, slängt.

En hel timme fick gå åt till att rensa i tidskriftssamlaren märkt "Kartor, turism, tidtabeller". Det var förstås enbart för att den hotade med att explodera vilken dag som helst, och för att jag ville kunna få plats med fler broschyrer, och inte minst kartor, i den.

Jag tvekade, men fattade sedan det smärtsamma beslutet att skiljas från några av mina stadskartor. Inte ens jag behöver ju faktiskt ha alla kartor från alla år och dessutom i flera exemplar!

Men oroa er inte, det finns fortfarande gratiskartor över Göteborg så att jag kan ha en i varje handväska och ändå någon över att ge bort om det skulle behövas. Dessutom har jag mer eller mindre aktuella kartor över Falun, Linköping, Ludvika, Dalarna, Siljansbygden, Bergslagen, Köping, Hallstahammar, Västmanland, Örebro, Östergötland, Mjölby, Motala, Vadstena, Norrköping, Söderköping, Växjö, Nässjö, Eksjö, Kalmar, Visingsö, Bohuslän, Sverige, rastplatser, cykelvägar, ekomuseer, diverse nöjesparker, universitetsbyggnader ... Ja, bortsett från kartböckerna då.

söndag 8 augusti 2010

Flinns spådom

Tittade ut genom köksfönstret hemma hos mina föräldrar och fick se en spårvagn köra förbi på gatan. Det var trevlig omväxling till den senaste tidens drömmar som varit omständliga och dryga.

Och det bästa med den här drömmen var att jag hade tagit hänsyn till att antalet spårvagnsresenärer i Falun nog inte kommer att bli så stort, så att jag bara såg en kort, enkel vagn, och dessutom att den var vit, precis som Dalatrafiks fordon ska vara.

Detta kan knappast vara annat än en äkta sanndröm, väl?

lördag 7 augusti 2010

Nu även kroppsligen tantig

Den här veckan bestod mest av dagar helt utan någonting att rapportera. Vi har mest sovit, ätit och sett på film. Men jag fick inte bloggpanik för det, för jag vet ju att förr eller senare händer det något. Och mycket riktigt, efter allt detta sovande vaknade jag idag med en ny känsla i kroppen.

Känslan var dock inte direkt av godo. Den bestod av en smärta i ryggen som inte liknade någon annan jag känt, och det enda jag till slut kunde gissa på var diskbråck. Det mesta stämmer i alla fall lite för bra för att det inte ska vara det.

Ibland är jag dock enormt envis, och nu hade jag bestämt att eftersom det skulle vara skapligt väder idag skulle jag ut och njuta av naturen, så trots att det när det kom till kritan var duggregn och jag knappt kunde röra mig, gav vi oss iväg på skogspromenad. Jag antar att det var det bästa vi kunde göra den här dagen.

Visst, det regnade lite, men det var inte kallt eller plågsamt på något sätt, utan gjorde bara att vi fick vara nästan ensamma på stigarna och runt sjöarna under vår flera timmar långa promenad. Där fanns blåbär, goda humörhöjande dofter, lagom ansträngande terräng, skön stillhet och vackra utsikter, och vi bara gick och gick. Och kroppen, visserligen fortfarande kraftlösare än vanligt, tackade genom att göra rörelserna allt lättare efterhand.

Men den där gränsen vid fyllda trettio, den som jag inte trodde var så fasligt magiskt egentligen, kanske verkligen är en vändpunkt, för under det här året har plötsligt krämporna ploppat upp från ingenstans. Tydligen åldras jag.

Dessutom har jag småsabbat mina glasögon efter en krock med en dörr här hemma häromdagen, så jag går och petar upp dem hela tiden för att de inte ska glida ner på nästippen. Irriterande och inte minst dålig tajming när det är meningen att jag ska fixa inkomster och inte extra utgifter.

Jag är lite trött på mig själv för närvarande.

tisdag 3 augusti 2010

No more messmör

Någon kanske undrar hur det gick med samlandet av messmörskvitton? Nej, antagligen inte, men det hindrar mig inte från att påminna alla och envar om frågan och dessutom redogöra för händelseutvecklingen fram till idag:
  1.  Jag skickade in mina tolv kvitton redan i mitten av maj. Först velade jag dock ett tag, för jag tänkte att om man skickar in dem redan två månader före kampanjens slutdatum har de som tar emot posten säkert inte hunnit ordna något system för hanteringen av kvittona än, varpå de kommer att slarva bort mitt kuvert.
  2. Jag fick ett kvitto över och gav det till min vän som tipsat om kampanjen från början. Han fick också ihop tolv kvitton och skickade in dem.
  3. Vi väntade. Och väntade. Och så blev det sommar och jag glömde nästan bort det hela.
  4. Kampanjens slutdatum kom. Min vän med Facebook-evenemanget delade med sig av senaste nytt om väskorna. Han hade mejlat och frågat varför de dröjde, och fått till svar att de just hade skickats. Någon dag senare visade han stolt som en nybliven förälder upp sin efterlängtade väska på bild.
  5. Jag väntade i en vecka till men fick fortfarande ingen väska. Till slut mejlade jag och frågade artigt och snällt om jag kunde få veta om det skickats någon väska till mig (för jag börjar nästan tro att någon stjäl av min post annars). 
  6. Ett snabbt svar kom, beklagande och med beskedet att mejlet skickats vidare till den som var ansvarig för kampanjen. Dessutom innehöll svaret ett löfte om att denna andra person skulle skicka väskan. Jag blev förvånad över detta, men vågade tänka att jag för ovanlighetens skull faktiskt kanske skulle få bli positivt överraskad av bemötandet från ett företag, och få det jag borde ha fått även om misstaget berodde på slarv någonstans i postgången.
  7. En stund senare kom nästa svar, från den kampanjansvariga personen, som hävdade att de gått igenom alla inskickade brev och inte hittat något från mig. Därför kunde jag inte få någon väska.
Detta var inte långt ifrån vad mitt pessimistiska jag egentligen hade räknat med. Givetvis har just mitt brev försvunnit i posten. Givetvis kan inte ett företag acceptera att man bara säger att man har skickat in kvittona (även om jag undrar hur sannolikt det vore att folk skulle hålla på och försöka luras på det sättet).

Egentligen har jag inte förlorat något särskilt på det här. Bara ett brev med porto och ännu en del av min tilltro till mänskligheten, posthanteringen och lite annat sådant smått och gott. Och jag kan trösta mig med att jag inte köpte något messmör som jag inte ändå redan hade köpt.

Men ändå.

Min sedan länge pågående bojkott av Posten kommer nu att utökas så långt det bara är möjligt (vilket innebär ett definitivt slut på födelsedagskort och liknande den vägen). Dessutom lägger jag till Fjällbrynt till listan över objekt att motarbeta.

Jag hoppas nu bara att det kexchokladbadlakan jag väntar på ändå kommer, dels för att jag där redan har betalat för portot (vilket sinnrikt sätt att blåsa folk på annars!) och dels för att det skulle bli betydligt tråkigare att leva utan äkta kexchoklad än utan messmör.

måndag 2 augusti 2010

Men nu har jag varit där

Mycket riktigt påstår min mamma nu att jag visst har varit på Visingsö tidigare. Jag menar fortfarande att det inte räknas.

Händelsen hon hänvisar till ligger tydligen 30 år tillbaka i tiden. På 1900-talet! Det kan ju knappast vara samma ö idag som då. Jag minns exempelvis inte att det fanns någon slottsruin där den gången. Eller några fina stenar. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg någon hästskit.

Alltså: räknas inte.