söndag 26 september 2010

Bokmässan 2010

Trots att jag inte alls är lika bokgalen som förr, och framför allt inte känner för att köpa så många böcker längre, så måste jag nog säga att den här dagen kan ha varit den ljuvligaste hittills av mina relativt få på bokmässan. Till stor del berodde det nog på att det blev en heldag, vilket faktiskt inte har blivit av någon gång förut, så nu kunde vi kosta på oss att ta det lite lugnt och slappa emellanåt. Att ha med sig Mario som sällskap visade sig också vara en fullträff, för han var precis lagom intresserad och ointresserad av allting. Dessutom hann vi träffa Malmöbrodern hans ett tag, och bröder är ju alltid trevliga att träffa, oavsett vems de råkar vara.

Till slut handlade vi faktiskt också, några noga utvalda böcker, presenter och annat smått och gott. Jag spontanköpte Kjell Erikssons bok Kjell, delvis på grund av hans tilltag med signeringstelefon på bokmässan, som gick ut på att man fick ringa honom om man ville ha hans bok signerad. Det behövde jag nu inte, då han råkade stå vid kassan där jag tänkte handla, men det var en kul idé (och säkert oerhört påfrestande för honom), så jag ville gärna bidra till att det skulle löna sig.

För er som inte var där.
Dagen gick fort förstås. Själv var jag inte mycket tröttare när jag lämnade bokmässan strax före stängning än när jag kom dit på morgonen, men Mario, förkyld och sliten, kunde på hemvägen fullt sanningsenligt säga sig vara, just det: mässmör.

torsdag 23 september 2010

Räkmackan 2010

Bokmässa igen! För mig betyder det nu inte några långa resor och heller inget mässbesök förrän senare, men jag har ändå hunnit börja få ordning på känslan. Nu har det börjat! Och idag var det bloggträff med räkmacka. Själva mackan var godare än den jag fick förra året, och det vete katten om jag inte också hade ännu trevligare i år. Bara att komma ut bland folk gjorde mig uppåt efter allt detta hemmasittande och hostande, och att se lite kändisar i myllret är alltid kul. Men det som gör en bloggträff till en bloggträff är ju ändå framför allt bloggarna, alltså människorna (de som skriver bloggarna).

Det bidde ingen bloggservett denna gång och jag tog inga bilder, men vi hann se Översättarhelena innan hon rusade till nästa programpunkt, Lotten och hennes djefla man bjöd på tips och uppmuntran när jag förde mina planer på företagande på tal, och Pseudonaja och Miss Gillette verkade inte alltför missnöjda med hur jag i tur och ordning har tagit över deras respektive gamla kvarter här i Göteborg. Det fanns med andra ord en hel del trevligheter att prata om.

(En fullständig närvarolista finns på en av bloggarna jag länkar till ovan. Där finns förresten också en dagsfärsk bild där man kan skymta mitt ena bröst. Det är bara för den nyfikne att ge sig ut i bloggosfären och leta!)

Jag åkte sedan hem i ett euforiskt tillstånd, höll på att glömma att gå av spårvagnen (men som tur är har man flera chanser) och så fort jag kom hem gick jag ut på en lång, skön planeringspromenad i naturen. Visst, det hade varit kul att gå på bokmässan redan nu som alla de andra, men en dag som denna är jag mer än nöjd med att för en gångs skull vara absolut säker på vad jag vill göra. Och det inkluderar definitivt vardagsbesök på bokmässan nästa år.

onsdag 22 september 2010

Delad glädje

Fick för någon vecka sedan syn på den här bloggen och fnissade lite för mig själv över en del lagom slående likheter med en viss annan blogg. Och nu kom jag på att det kanske är någon mer som vill fnissa lite, så varsågoda.

söndag 19 september 2010

Valdagen 2010

Dagen började med extra tidig uppstigning och morgontåget från Kalmar (där vi lekt loss med ännu en glad nollåring). Att åka vid den tiden innebar tre byten på vägen mot Göteborg, med en genomsnittlig bytestid på tio minuter. Dessutom var det X2000 på en sträcka, vilket var ett orosmoment för att jag länge undvikit dessa tåg av åksjukeskäl och på grund av allt man hört och läst på senare tid. Men, tro det eller ej, allt gick alldeles perfekt och vi kom fram till Göteborg exakt enligt planen!

Väl i stan begav vi oss omedelbart till Naturhistoriska museet, där vi, tillsammans med många, många barn i alla åldrar, tog en titt inuti den Malmska valen, som var öppen så här på valdagen. Detta var orsaken till att vi valt det där tidiga tåget med alla bytena, för sedan jag för fyra år sedan, genom andra bloggare, fick höra talas om detta praktiska ordvitsande har jag inte kunnat släppa tanken på att få ta del av evenemanget nästa gång det var dags, nu när jag ju bor i Göteborg och allt.

Valen. Nu har även jag varit inne i den.
Senare fick Mario och jag sällskap av Luigi till vallokalen. I vanliga fall brukar jag rösta rätt tidigt under valdagen, så det var ovant att spara "jobbet" till sist av dagens aktiviteter, men då fick jag uppleva långa köer fram till valurnorna, och det var en nyhet jag fann rätt stämningshöjande.

Hur det blir med stämningen under återstoden av dagen är ovisst, men nu är det i alla fall dags för valvakepizza.

torsdag 16 september 2010

Min sista 50-öring

Skulle gå och kompletteringshandla en enda liten grej. Eftersom jag normalt alltid betalar med kort om det går kom jag på att det här kunde vara ett ypperligt tillfälle att göra av med småpengar, och i synnerhet då 50-öringarna som snart går ur tiden. Men jag hade inga sådana. Det känns som om jag nästan aldrig har haft mer än högst en åt gången heller, så det var inget märkvärdigt.

Fast bara för det ändrade jag genast uppdraget till att handla om att skaffa mig en 50-öring att spara. Och som tur var kostade den vara jag skulle ha något å sjutti, så jag fick både växel innehållande en 50-öring och en "rabatt" på 20 öre. Jämfört med hur det skulle bli sedan, utan öringar och med avrundning till hel krona, blev det ju hela 50 öre billigare!

Vilket klipp!

onsdag 15 september 2010

Lärorik dag på något oväntade sätt

Om man normalt nästan inte har någonting schemalagt om dagarna är en hel dag av föreläsningar och information från myndigheter en ganska stor grej. Det tyckte jag i alla fall, och gick och laddade stenhårt i ett par veckor efter att jag väl hade lyckats anmäla mig till dagens starta företag-dag. Och när det både är något utöver det vanliga och man är som jag så vill man förstås gärna förbereda sig väl, kolla upp färdvägar och lokal och vara ute i god tid, klä sig propert och se vuxen och ansvarstagande ut när det är dags att träffa folk och nätverka.

Ändå är jag rätt nöjd med att ha lyckats vakna nästan två timmar senare än planerat, varken ha fått tid för frukost eller hårborstning, ha kommit inhastande i lokalen med tio sekunders marginal till första föreläsningen och sedan faktiskt ha varit så utsövd att jag har kunnat vara på alerten hela dagen.

Jag vet i och för sig inte hur mycket viktigt jag därefter fick höra som jag inte redan hade läst mig till på egen hand, och så värst många bestående kontakter med nya människor ledde det hela väl inte till, men det var inspirerande, uppmuntrande och kändes gott att träffa en massa folk som tänkte på samma saker som jag själv.

Men vad är det med folk som inte kan stänga av ljudet på mobilen, trots tydliga uppmaningar om detta? Varför har just dessa personer också de drygaste, gällaste ringsignalerna? Och hur kan man, när tvåhundra personer tyst blänger på en för att ens mobil har avbrutit en föreläsning, svara i telefonen och sitta kvar och fortsätta prata? Två gånger! Jag antar att det var en sådan där snubbe som snart kommer att bli väldigt framgångsrik med sitt eget företag.

måndag 13 september 2010

Hoppsan!

Medan jag följde upp föregående inlägg med ett samtal med Nische kom vi att tänka på att det borde ha kommit upp några resultat till Språktidningens sommartävling. Jag letade upp sidan och ögnade förstrött igenom listan över vinnare, läste ortnamnen högt och förvånades över att så många vinnare kom från samma ställen. Och så hörde jag mig plötsligt uttala mitt eget namn, vilket förstås fick mig att hoppa till. För jag brukar ju inte vinna i tävlingar.

Jag brukar faktiskt inte vinna i tävlingar. Kanske måste jag revidera den regeln nu när jag uppenbarligen har gjort det två gånger på raken? Fast jag har inte fått något meddelande om det än, och då det förra året tog fyra månader efter att jag meddelats om vinsten innan jag fick min bok anser jag att det absolut är för tidigt att ropa hej och så vidare.

Ändå: jippi!

Paradis av slagg

Möjligen tycker Nische och kompani att jag bloggar för sällan, för idag kom det ett paket med posten, och sådant brukar som bekant ofta föranleda omnämnanden i bloggen, så det var ju smart tänkt i så fall. I dessa veckor av isolering och självömkan blir jag dessutom extra intensivt berörd av varje påminnelse om sådant som inte är här och nu.

När jag så får Ekomuseum Bergslagens nya guidebok i min hand, börjar bläddra och genast ser bilder från bekanta platser övermannas jag omedelbart av längtan. Hem. Visst är jag hemma även i Göteborg nu, men inte finns det något annat ställe jag hör ihop med så starkt som Bergslagen! Skogarna och sjöarna på andra håll må likna dem i mitt hjärta, men det är ändå alltid något som saknas. Bergen. Gruvorna. Hyttorna. Slaggen. Bergslagsbebyggelsen. Något i luften.

Och så bannar jag mig själv för att jag inte var där mer under denna lediga sommar. Ja, för att jag överhuvudtaget visst missade att ta vara på sommaren till fullo. Den var ju riktigt fin, men den egentliga sommaren var så ovanligt tidigt överstökad att jag lät mig luras att tro att den nätt och jämnt hade börjat när den tog slut. Och därför missade jag att bada, gå på knastriga grusvägar och i tysta skogen och leva livet på landet i den utsträckning som skulle ha mättat mig för hela året. Visst var jag borta från stan en del, men det blev kanske inte så mycket slapp lantvistelse för det, kan jag se så här i efterhand.

Dock, jag har åtminstone stadsnatur inpå knuten, jag har sjöar och skog och klippig terräng, och Göteborg är inte alls dumt för att vara något annat än Bergslagen. Men när jag är nära att börja tänka på att det precis just nu är som längst till nästa chans och möjlighet måste jag, för att inte bli mer galen än den här sjukdomstidens innesittande redan har gjort mig, promenera ner till byggarbetsplatsen en bit härifrån och låtsas att de stora grushögarna som ligger där öde i skymningen är slagghögar.

För att övertyga andra om Bergslagens magi borde jag kanske ha valt en gladare bild, men denna (tagen vid Stollbergs gruva) rymmer allt det viktiga. Och jag vet ju att det ändå inte är många i denna värld som skulle begripa sig på min kärlek till slagg, eller till sten överhuvudtaget. Det gör heller inget, bara ni låter mig hållas.

Förresten, en snabbräkning i guideboken avslöjar att jag bara har gjort någorlunda ordentliga besök vid ungefär en fjärdedel av ekomuseets miljöer. Jag har med andra ord en del att göra nästa sommar.

torsdag 9 september 2010

Så fråga ugglan

Att man ber de människor man litar mest på om råd då och då är säkert normalt. Det gör i alla fall jag, oftast utan att riktigt reflektera över det. Men nu råkade jag ändå börja tänka på saken, och inte minst på de svar jag brukar få. Om man hårdrar det har varje person något eller ett par svar som nästan garanterat dyker upp när jag ber om lösningsförslag till mina små och stora problem.

Mamma: 1) Ta en tablett! 2) Ring och fråga!

Pappa: Förlåt, men det där är inte riktigt mitt område.

Brorsan: Gört!

Mario: 1) Sätt ett Hello Kitty-plåster på! 2) Messmör!

Luigi: Smaka på det!

Göteborgskusinen: 1) Ja! 2) Nej!

Pinglan: Men får den inte plats under sängen då?

Alltihop är ju bra svar och så, och jag uppskattar varje uppriktigt försök till hjälp. Men jag känner ändå att jag nog behöver rådgöra med ännu fler personer om hur jag ska göra med den här efterhängsna idén jag har om ett eget företag.

tisdag 7 september 2010

Hack, hack

Till och med någon som jag kan få nog. Av att vara sjuk förstås, det får väl alla, men också av sjukdomens effekter. Jag sitter hemma, och missar under tiden en massa fina sensommarpromenader, för när jag försöker mig ut får jag hostattacker efter minsta lilla uppförsbacke. Sover upphackat, och av någon anledning skapligt bra endast på förmiddagarna, och det oavsett när jag går och lägger mig på kvällarna, så sedan blir det inte mycket gjort på dagarna heller. Träffar inget folk, längtar enormt efter kontakt, sitter med telefonen i handen, men påminner mig snart om att det inte går att prata för då går halsen omedelbart sönder och jag hostar nacken ur led på natten sedan.

Så kan det räcka nu? Jag har liksom andra saker jag vill göra också. Och blogga om.

fredag 3 september 2010

Tillbaka till vardagen lagom till helgen

Efter att i fyra dagar knappt ha kunnat varken äta, sova eller prata upptäckte jag till min förvåning idag att vändningen hade kommit. Att få anse det vara skönt med halsont av normal intensitet gav en liten kick i sig, men det öppnade också sådana svindlande möjligheter!

Jag kanske orkar gå ut! Jag kanske slipper vara ensam i helgen! När jag nu har missat nästan en hel veckas fint väder längtar jag mer än vanligt efter dagsljus och frisk luft. Och efter fredagsmys.

Det första lilla testet var dock ett pass i tvättstugan. Jag var ovanligt ickepunktlig dit, men då jag ändå bara hade tänkt tvätta en maskin tog jag det lugnt. Det gjorde att en ny liten utländsk studenttjej hade hunnit lägga beslag på mina bokade maskiner innan jag kom dit. Hon var visserligen enormt ångerfull och bad om ursäkt tusen gånger, och just idag gjorde det ju inte så mycket, men det var inte lätt att med svag och sprucken röst försöka förklara alla regler och funktioner på engelska. Hoppas att hon inte ställer till det för någon annan, för då är det ju jag som måste stå till svars för det, inser jag nu. Åh, vad jag är trött på krångliga system som användarna själva tvingas upplysa varandra om!

På tal om krångliga system har jag förresten också upptäckt fler underligheter som för mig får Arbetsförvirringens inskrivningssystem att te sig högst ineffektivt. Utöver det har jag väl inte upptäckt så mycket sedan senast, utan mest bara ägnat mig åt att försöka slippa svälja. Men nu är det fredag, och detta faktum gläder mig nu minst lika mycket som om jag hade haft ett jobb att gå hem från för veckan.