söndag 31 oktober 2010

Tennisskor?

Ni som vet en massa, kan ni vara snälla och förklara det här för mig? Inklämd mellan plösen och snörningen i en av mina nyinköpta skinnkängor satt en liten boll, som en tennisboll fast mindre. Vad har den för funktion? Innehåller den saker som gör den olämplig att spara bara för att den är rolig?

Besökshelg

Det har varit besökshelg här. Toad och Toadette hälsade på sina söner i Göteborg och även jag har i samband med det blivit gödd på god mat. Bland annat åt hela gänget en makalöst smarrig lördagsmiddag på en mycket trevlig grekisk restaurang. Söndagsmiddagen var inte mycket sämre, och framför allt var den stor. Utöver maten fick jag en tidig julklapp, i form av en liten del av årets valnötsskörd och dessutom ett tillhörande öppningsverktyg, vilket var mycket uppskattat.


I går var vi åter på Naturhistoriska museet, nu tillsammans med gästerna med flera, och sedan jag efter senaste besöket blev upplyst om att Malmska valen tydligen skulle vara klibbig på ytan studerade vi den noga. Jag lät undersöka det där med kladdigheten, och fick det bekräftat, men för den skull kan jag fortfarande inte anklagas för att ha vidrört museiföremålen.

Lite ironiskt kändes det att jag, som så sällan är inne i centrum numera, skulle hänga där stora delar av helgen just nu när det var bombhot och stort polispådrag, men det gick bra. Kanske var det till och med en fördel att gå i Nordstan idag, för det kan nog ha varit lite mindre trängsel än vanligt i affärerna.

Jag var duktig och klarade av två tråkviktiga ärenden: inköp av höstskor och klippning av hår. Klippningen behövdes verkligen, men att den blev av just nu var mest för att jag skulle få användning för en kupong som berättigade till halva priset. Och det var då för väl att jag bara behövde betala halva normalpriset, för det blev ändå ungefär dubbelt så dyrt som på vissa andra ställen med studentrabatt. Dessutom såg jag sedan på kvittot att salongen körde med den omtalade olagliga metoden att öresavrunda även vid kortbetalning, så jag blev alltså blåst på 50 öre. Ska man tipsa polisen då, eller vad gör man?

Bra helg kort sagt. Och "klipp dig och skaffa ett jobb": (typ) check!

fredag 29 oktober 2010

"Hej Skatteverket!"

Min nya kompis är tydligen en flitig självgooglare. Det ser jag som ett gott tecken. Skulle någon ha något att klaga på kanske det faktiskt når fram. Det har nu absolut inte jag, än åtminstone. Och idag fick jag nästa brev, som var om möjligt ännu trevligare, bara för att det faktiskt innehöll ett riktigt brev bland alla sifferpapper.

Det känns skönt att inse att jag inte är rädd för min nya kompis. Jag gör ju allt jag förmår för att göra rätt, och får förhoppningsvis i gengäld den hjälp som utlovas för att det ska bli så bra som möjligt.

Jag kom förresten att tänka på en tidigare kurskompis som jag pluggade svenska med. Som ett exempel på hur man måste lära sig att anpassa sitt språk efter situationen berättade hon om hur hon hade hjälpt en man som var relativt ny i Sverige att kontakta någon myndighet. Han hade förstått så mycket som att här säger vi hej till alla, men hon tyckte att det var vansinnigt roligt att han hade inlett sitt brev med "hej Skatteverket". Äh, säger jag nu. Det måste man ju kunna göra. Om man är kompisar i alla fall.

Taskigt

Gissa vad! Både Mario och Luigi har fått sina kexchokladhanddukar, men jag har inte fått någon. Å ena sidan känns det så typiskt att jag därför inte är ett dugg förvånad, å andra sidan har de gått och drivit med mig i flera månader och sagt att det skulle kunna bli så här, och därför är jag nu sur på dem, mer än på den som borde ha skickat mig min handduk. Kanske har de rentav manipulerat min post och arrangerat detta. Flinar hånfullt och retas gör de i alla fall. Det gör betydligt ondare än att råka ut för företagens orättvisor.

Jag som nyligen har läst ut Kjell Erikssons Kjell bär med mig färska påminnelser om att man ska vara snäll även när folk är taskiga mot en, men det hindrar ju inte att jag tjurar en stund.

torsdag 28 oktober 2010

Brev med f

Ni: Jaha, hur var det här då?

Jag: Tja, jag producerar fortfarande mer snor än akademisk text, men idag fick jag brev från min nya kompis Skatteverket. (Jag får förresten jobba lite på den relationen, tror jag, för min nya kompis niar mig. Dock inte versalt, tack och lov.)

Ni: Jaja, brev från Skatteverket får vi ju alla lite till och från.

Jag: Jo, jag också faktiskt. Men det här brevet innehöll mitt eget stora F!

...

(Det går bra att studsa energiskt, klappa i händerna och fjortispipskrika nu. Det blir inga mer detaljerade avslöjanden än så för tillfället.)

fredag 22 oktober 2010

Dagens plus i kanten

Nu fick jag en ny idol. Kontakten på Språktidningen (eftersom jag inte nämner namn annars ska jag inte göra det nu heller) mejlade och undrade om jag hade fått min bok. Och ja, det kunde jag ju meddela att jag hade.

Omtanke om kunderna is the shit. Jag tänker i allmänhet rätt mycket på det här med att vårda kundrelationer, men just nu av olika anledningar ännu mer än vanligt. Så goda exempel fastnar i minnet.

Ynkedom

Jag var visst sjukare än jag trodde igår. Eller blev, åtminstone. För dagen slutade med att jag låg däckad framför tv:n i flera timmar i sträck. Med tv:n ! (När såg jag senast på tv på eget initiativ?) Till en början stängde jag av ljudet i reklampauserna men efter ett tag orkade jag inte ens det, så då låg jag där och såg på reklam för nässprej och te medan jag snörvlade och hostade konstant och inte ens orkade hämta ett glas vatten.

Ute blåste stormbyar som kastade upp kvistar och annat mot mitt fönster på fjärde våningen. Det kunde i och för sig ha varit den perfekta kvällen att ligga inne och kura, ombonad av kuddar och filtar, men nog kan man känna sig mysigare än vad jag gjorde ändå.

I vilket fall som helst ska jag bara vara frisk i morgon, för då är det äntligen dags för en inflyttningsfest som vi har väntat mycket länge på. I kväll får det inte bli någon tv-kväll.

torsdag 21 oktober 2010

Same old, same old

På Västkusten intet nytt, kan man säga.

Jag är sjuk igen, förhoppningsvis bara i en vanlig och relativt snabbt övergående förkylning den här gången. Jag sitter uppe på nätterna och jobbar och grejar, och sover sedan gott på förmiddagarna.

Och så är jag förföljd av min Hatgranne. Man ska inte hata, jag vet, och det brukar jag inte göra, men en Hatgranne kan man uppenbarligen ha ändå. Det är ju hans val, inte mitt. Han är Världens Äckligaste Gubbslem till Granne (VÄGG). Han stinker på alla tänkbara sätt. Tydligen tycker han det själv också, men det hjälper inte mig, för det betyder bara att han brukar ha sin ytterdörr öppen på "vädring" in mot huset. Jag får kväljningar vid blotta tanken på honom.

Ibland har jag känt hans vedervärdiga odör inifrån tvättmaskinen när jag ska tvätta, och det är en stank som naglar sig fast så till den milda grad att min tvätt sedan luktar likadant när jag tar ut den efter körd maskin. Gubbäckelstank!

Det värsta är att han tycks förfölja mig, trots att det inte borde vara möjligt. Senast jag tvättade upptäckte jag att jag skulle ta över de maskiner VÄGG:en hade använt, och att han till råga på allt fortfarande var kvar i tvättstugan. Första impulsen var att springa därifrån, men jag behövde ju tvätta, så det var bara att hålla andan och skynda sig järnet.

Eftersom jag misstänker att han är ungefär lika regelbunden i sitt tvättande som jag (vilket i och för sig inte är konstigt, då han alltid verkar gå i samma vidriga kläder), och har råkat ut för honom i tvättstugan ett antal gånger nu, har jag försökt se till att boka tvättpass på olika dagar och olika tider från gång till gång. Men inte hjälper det. VÄGG:en är lik förbaskat där och stinker så att man nästan dör!

Ja, så allt är som sagt som vanligt här. Vi hade i och för sig en skata inne i huset i över ett dygn för några dagar sedan, men det iddes jag visst inte blogga om. Dock, mycket bajs blev det.

torsdag 14 oktober 2010

Sparka boll

Har jag bloggat om fotboll någon gång? Jag vet inte, men det är då inte vanligt. Men nu blir jag så illa tvungen. (Nej! Inte så, fortsätt läsa bara.)

Att jag inte skriver så mycket om fotboll kan ha något att göra med att jag avskyr fotboll (bortsett från VM -94 och även då och då annars att titta på, främst, landslagsfotboll). Och att jag avskyr fotboll kan ha något att göra med att jag förknippar det med skolgympa. Jag avskyr allt som på minst lilla vis går att associera med skolgympa. Utom möjligen dans och badminton.

I min klass på högstadiet spelade nästan alla fotboll på fritiden. Så inte nog med att det var gympalektion, vilket bara det räckte för att ge mig ont i magen i timmar i förväg, när det var dags för fotboll tvingades jag också känna mig ännu mer värdelös än vanligt medan alla de andra hade skitkul. Ändå var det väl inte så farligt i praktiken, för jag höll mig alltid så långt ut på kanten och så långt borta från bollen som det bara var möjligt, och där är det normalt inte många högstadieelever som passar till en. Faktum är att det inte är någon som ens ser en. Men det fattade ju inte jag då.

Jag hade inte konfronterats med denna skräck från det förgångna på bra länge när jag idag passerade en gräsplan där fyra småkillar spelade fotboll. Eller spelade och spelade, vad visste väl jag om det, men jag märkte att de hade en boll och skrek och svor en del i alla fall. Så medan jag gick förbi dem försjönk jag i tankar på hur jag skulle prata med dem om språkbruk och sådant om det hade varit min uppgift att göra det.

Helt avskärmad var jag ändå inte, för jag uppfattade att en av killarna ropade "ursäkta" samtidigt som jag i ögonvrån såg bollen komma rullande, på väg att korsa gångvägen bakom mig. Och jag må vara helt väck när det gäller fotboll, men när det handlar om kommunikation står det bättre till, så jag fattade förstås genast vad de ville.

Jag vände om, stoppade bollen med foten och kände samtidigt hur hjärtat började skena. Killarna var ändå säkert femton meter bort. Skjuta så hårt och ändå rakt? Hjälp!

För att ta deras uppmärksamhet från bollen hojtade jag "orkar ni inte springa lite?" medan jag siktade och svingade foten genom gräset. (Och nej, det är klart att de inte gjorde, för de var ju ute och spelade fotboll, vilket ju är hemskt utmattande.) Hade min hjärna inte varit utslagen av stressen hade jag förstås inte vågat mig på något så riskabelt som att prata och sparka samtidigt, men hur det nu gick till fungerade det faktiskt. Bollen for i väg, lagom hårt och precis rakt mot killen som ropat och nu stod och väntade. Jag stirrade häpet efter den.

Sedan skrattade jag vuxet och kände mig som tio år och femtio på samma gång medan jag vände mig om och gick vidare. Och se där, nu har jag bloggat om fotboll också.

Kontrollfreak

Efter allt strul tidigare började jag nu, en månad efter att jag fått mejl om att jag vunnit en bok som skulle "skickas inom kort", misstänka det värsta. Det var ju ändå så att jag förra året, när jag vann i samma tävling, fick vänta i flera månader, och då jag till slut mejlade och frågade fick jag veta att boken verkligen skulle ha skickats samtidigt som jag fick beskedet att jag vunnit. Så då borde det rimligen vara samma system i år, kan man tänka. Kanske därmed även samma system för att tappa bort min adress?

För att inte dra ut mer på ovissheten mejlade jag faktiskt på en gång när jag börjat tänka på det här, alltså igår morse. Svaret kom snabbt. Vinstböckerna skulle skickas just i början av den här veckan, så om jag bara kunde tåla mig lite till skulle jag nog få min.

Jaha. Så resultatet av allt administrativt krångel är inte, som jag för ett ögonblick trodde, att jag har blivit bättre på att ta itu med saker själv och våga fråga, utan snarare att jag har blivit en sådan där jobbig en som aldrig litar på att någon enda människa sköter sitt jobb och som måste fråga och tjata om allting i onödan.

Ännu fånigare framstod jag för mig själv när jag, efter att ha väntat ända till kvällen med att ta en liten promenad, på hemvägen slutligen tittade i postfacket och där hittade en avi. Men jaja, då fick jag ju i alla fall både min bok och en extra promenad på en gång.

Och förresten, om jag nu håller på att bli en dryg typ gör det kanske inte så mycket när allt kommer omkring. För världen lär det vara en försumbar förändring, men själv kan jag få både svar och ordning och reda lite fortare. Ah, vad härligt avtrubbad och hänsynslös jag ska bli!

onsdag 13 oktober 2010

När jag kan välja själv

Nu har jag gjort så där igen. Suttit uppe hela nätterna och jobbat och helt halkat ur normala människors dygnsrytm. Jag försöker verkligen lära mig att få saker gjorda på kontorstid, men då och då måste jag falla för frestelsen att göra på det lättare sättet. För det blir ju så vansinnigt mycket mer effektivt för mig så. Det är så skönt att slå sig till ro framför datorn efter midnatt, när världen tystnar omkring mig, folk går och lägger sig och slutar hänga på nätet och vara tillgängliga för telefonsamtal. Jag behöver inte äta, inte sköta hushållssysslor, ingenting.

Och så går timmarna medan jag sugs allt djupare in i det jag håller på med. Tiden rusar förbi och jobbet tar sig i jämn lunk framåt medan allt annat står stilla. Så, rätt vad det är hörs morgonens första buss passera och jag tittar förvånat upp. Hade det varit försommar hade jag sett solen gå upp över sjukhuset för länge sedan, men nu är det fortfarande nästan mörkt när jag går och lägger mig samtidigt som morgonleveranserna till kvartersbutiken kommer och grannarna i huset börjar vakna och spola i vattenledningarna.

Dessutom har jag märkt att jag har mycket lättare att klara mig på färre timmars sömn om jag går och lägger mig på morgonen än om jag försöker sova som folk och gå upp tidigt. Eventuellt har det något att göra med att det känns mer motiverat att stiga upp vid middagstid än före solen, men jag tror bergfast att det är mer än så. Jag fungerar helt enkelt bäst sent på dagen och på natten, och sover bäst på morgonen och förmiddagen.

Hur som helst, det där var igår. Idag vaknade jag faktiskt ungefär vid samma tid som jag kröp till kojs igår morse. Så för ögonblicket är jag väl "som folk" igen då. Dags för dagskift.

måndag 11 oktober 2010

Livet som ekorre

I helgen var vi ute och letade bokollon. Vi hittade också bokollon, alltså till och med själva fröna, inte bara kapslarna. Sedan hittade vi ekollon (vilket inte är svårt, utan snarare skulle man väl ha hjälm när man går under ekarna så här års), enbär och en hel massa andra fröer. Det är liksom säsong för det nu. Så nu skulle jag kunna odla även svenska träd och inte bara exotiska fruktträd i min lilla trädgård.

När jag tänker efter borde jag dock egentligen samla tallkottar, för tall är trots allt min givna trädfavorit. Å andra sidan gör tallar sig bäst i stort format och ute i skogen. Liksom ekarna.

Jag tror att Mario får ha ekodlandet för sig själv. Det finns roligare saker än att titta på när en ek växer. Jag har förresten redan en, utomhus på landet, och på de bortåt tjugo år som har gått sedan jag hittade plantan i gräsmattan har den lagom hunnit växa om mig på höjden. Det kan i och för sig delvis bero på att den har fått för sig att den är en akacia eller något, och därmed växer mer sidledes än på höjden.

Nog med babbel nu. Här kommer några höstbilder som jag passade på att ta när jag ändå var ute och samlade.







fredag 8 oktober 2010

Inte så att man blir direkt sugen

Det är rätt fascinerande att läsa platsannonser. Mestadels frustrerande, men också fascinerande. Vissa annonser är otäckt illa skrivna, men det finns också en hel del som har gått igenom något slags stavningskontroll. Det fascinerande är dock att även om texten i resten av annonsen är okej, så händer underliga saker så snart det ska nämnas något om önskvärda språkkunskaper.

Antingen blir skribenten så nervös vid tanken på att försöka vara språkligt korrekt att det bara blir värre.


Eller så är det ett test.


Fast om det är ett test tror jag inte att det fungerar. Jag misstänker att just de här företagen inte kommer att belönas med den kompetens de skulle behöva.

torsdag 7 oktober 2010

På tal om Mario

Jag ska väl inte skriva om Mario idag då, för då blir folk säkert förvirrade. Men nu ska vi ha lite Nobelmiddag här i alla fall.

Veckans nyheter

Det här är ju skitbra. En pluggkompis som kräver resultat, en promenadkompis som ser till att jag får socialt liv, naturupplevelser och motion på samma gång, och så Miss Gillette som säger åt mig att inte blo... Ojdå.

Det kanske inte var hans egna

För två veckor sedan tömde jag en torktumlare på kalsonger och strumpor, då killen som använde maskinerna före mig inte hade kommit tillbaka när min tvätt skulle torkas.

Hans tvätt ligger fortfarande kvar i tvättstugan.

Jag kan inte låta bli att undra. Kan någon verkligen glömma sin tvätt så länge? Har han sådana enorma mängder underkläder att han inte saknar 10-20 uppsättningar? Dog han?

onsdag 6 oktober 2010

Kortvarig lycka

En dag i förra veckan när jag kom ut upptäckte jag att "min" hassel var borta. En väl tilltagen marginal mellan växtlighet och byggnad hade uppstått. Bara så där! Jag som just hittat hasseln! Och sista gången jag såg den fanns det till och med nötter kvar. Snyft.

Jag har ju de här i alla fall.

tisdag 5 oktober 2010

Trädnörderiet eskalerar

Från mitt fönster ser jag en gren ligga på cykelvägen nedanför. Jag tycker att jag känner igen den. Den ser precis ut som någon gammal gren som antingen jag eller brorsan sparade någon gång i barndomen.

Till och med jag själv tycker att det är helt befängt att komma ihåg en viss bestämd gren, så jag är så illa tvungen att notera det.

Kåken

Igår var jag på Kåken för första gången. Två saker slog mig då:
  1. Att det skulle ta så lång tid för mig att ta mig dit! Konstigt. Speciellt med tanke på att det ligger så nära vägen där jag ofta passerar.
  2. Det är mycket större än jag hade fått för mig. Konstigt. Speciellt med tanke på att det ligger så nära vägen där jag ofta passerar.

måndag 4 oktober 2010

Rapport från köksträdgården: 4 oktober

Det var ju ett tag sedan senast, så det är hög tid för en ny runda i fönsterträdgården. Det känns bara inte som om det har hänt så mycket att redogöra för. Det kan ha något att göra med att jag numera bara odlar träd, och sådana växer sällan så rasande fort. Som väl är, får man väl säga, för tio träd i ett studentrum skulle i så fall vara ungefär tio för många.

Till höger tamarinderna /p/, /t/ och /k/. Nog har de tagit sig under sommaren, men jag undrar verkligen hur länge de ska växa som plymer med alla blad vända åt ett håll? Så där ser väl inte träd ut heller. Till vänster det större citronträdet från Mjölby. Det har inte fått något namn, kom jag på. Hm.

Från vänster till höger: två citronplantor till, som inte heller har fått varken namn eller fart på växandet (fast de senaste bladen är i alla fall större än de tidigare), Litchi Prosit II, som beter sig lite skumt men får hållas, Lionel Litchi, som tappade en massa blad i somras men nu verkar ha piggnat till och börjat grönska igen, och slutligen myrtenplantan jag fick förra året och sedan dess bråkar med för att den skjuter skott åt så konstiga håll.

Vill man få stora träd fort ska man tydligen satsa på avokado. A. Vokal-Då tycks trivas alldeles utmärkt i sin kruka som redan börjar se skrattretande liten ut. Personligen tycker jag att det vore smart att satsa på lite grövre stam före allt större och tyngre blad.

Käften

Det finns mycket jag just nu skulle kunna skriva om mina senaste erfarenheter av ett samhälle som är uppbyggt kring någon idé om att människor ska röra sig längs en rät linje, ägna sig åt en enda syssla åt gången och följa standardmallen.

Men det ska jag inte. I stället håller jag för fullt på med att amputera några delar av min oregelbundna och spretande konstnärssjäl så att jag kan pressa ner den i det fyrkantiga utrymme som enligt uppgift är avsett för just den.

Så nej, jag har inte slutat blogga. Jag snackar bara inte så mycket för närvarande. Jag tror inte att det beror på sjukdom, även om det verkar väldigt underligt för att vara jag.

För säkerhets skull.