måndag 29 november 2010

Måndagsärenden

Jag var för ovanlighetens skull ute och uträttade ärenden i verkligheten idag. Med varierande resultat kan man säga.

Banken gick bra. Det var bara andra gången sedan jag flyttade till Göteborg (för snart tre år sedan) som jag var inne på ett bankkontor här i stan. Det är förstås inte heller meningen att man ska gå dit, vilket antagligen förklarar att just den här banklokalen låg i en städskrubb och hade öppet i ungefär en kvart om dagen. Dessutom var dörren låst, så kunderna fick hålla på och öppna för varandra hela tiden. Smidigt. Men detta bidrog å andra sidan till en gemytlig gemenskap bland oss alla som klämde in oss i skrubben. Det visade sig nämligen att det fortfarande visst finns folk som går till banken för att uträtta ärenden. Alla de andra var dock så omoderna att de hade kontantärenden, så när det öppnades en ny kassa enbart för andra slags ärenden var det bara jag som var intresserad av den, så jag kunde gå före hela kön och lämna in mina papper. Det var ju smidigt (och den här gången är jag inte ironisk).

Sedan klättrade jag upp på gångbron över motorvägen och järnvägsspåren vid Olskroksmotet. Den ser inte alls ut som på bilden här, för den gamla bron revs kort efter att jag gått där senast, så nu var det en ny och stabil en, men det hjälpte inte mycket. Jag lyckades ändå inte uträtta mitt ärende, som gick ut på att jag skulle ordna en bild som ersättning för en redan existerande. Men en sådan vy som jag är på jakt efter får man nog inte tag i inne i stan, där det är fullt med vägar och stolpar och staket överallt kring järnvägen, som dessutom är så skyddad att den inte behöver ha en massa "livsfarlig ledning"-skyltar eller motsvarande.

En bild på ett tåg blev det i alla fall. (Som en särskild hälsning till Nische.)

Sedan fortsatte jag till biblioteket. Det gick faktiskt precis enligt planen.

söndag 28 november 2010

Det drar ihop sig

Det är vinter redan före december! Det betyder att det inte hjälper med tredubbla tjocktröjor, stickad sjal, filt och fårskinnstofflor för att jag ska hålla värmen inne vid datorn, men det betyder också att det är skönt ute. Inget slask utan vitt och ljust, och skön, kall vinterluft att andas. Detta bidrar till att göra vad jag redan vet kommer att bli en ovanlig december ännu underligare.

Jag skulle förresten hemskt gärna ha november i en månad till (vilket låter vansinnigt, jag vet, men jag har ju mina skäl), så jag kan inte precis påstå att jag längtade efter advent eller ens var det minsta beredd på det. Just nu tänker jag bara på två saker, och de involverar inte pynt, så att hålla på traditionen kändes heller inte viktigt, men i fredags tänkte jag att det kanske var lika bra att försöka hänga med, för annars kommer väl hela decembergrejen att komma som en total överraskning också.

Därför grävde jag fram mitt samlade advents- och julpynt (det jag har i Göteborg, vill säga) och slängde fram alltihop på en gång. Normalt sett är jag emot sådant beteende, men då det i detta fall handlar om en ynka ljusslinga och elva pyttesmå gröna julgranskulor till dekorationsträdet samt en usb-gran tyckte jag att det inte var något att tjafsa om. Jag ville dock inte offra tid på att klä in trädet i ljusslingan så den fick helt enkelt bara hänga på gardinstången. Tur var väl det, för trots att jag testade den först upptäckte jag inte förrän jag hängt upp den att den var trasig (som så mycket annat nu). Så nu hänger den där och ser mörk och dyster ut, men jag kommer åtminstone ihåg att det är första advent idag, så någon nytta gör den väl.

När Miss Gillette igår skrev om sitt jojojulnjutande insåg jag att jag följer ungefär samma mönster, med den skillnaden att jag verkar ha tagit anti-juliskheten och normalgillandet i omvänd ordning. Själv har jag varit minst sagt anti de senaste åren, och jag skulle utan större problem helt kunna skippa julen i år. Julen ger mig inte den rätta ron när jag inte har alla de viktigaste kära på samma ställe. Julmaten har jag aldrig tyckt om, och nötter kan man ju äta utan att det är jul. Dessutom försiggår en massa eländigt tv-tittande som jag tvingas delta i om jag vill försöka vara trevlig och umgås.

Nej, jag har inte tiiid! Och på tal om det måste jag återgå till allt det andra nu. Ah, klockan är bara lite över 22! Flera timmar kvar av dagen att jobba på!

fredag 26 november 2010

Åter tioll io

Jahapopo, så giock det externa tangentbordet sönder och jag tviongas använda datorns eget ionbyggda knasioga (kolla länken för förklarioong).

Jag har ytterliogare ett gammalt tangentbord liooggande här också, men det går ionotoe att kopopola iono poå den här datorn, så alltså siootter jag här med tre tangentbord och har ändå ionget som går att skriova poå.

Och att skriova är ju lioksom det jag ägnar mioog åt här. Suck och poust.

torsdag 25 november 2010

Tank jo

Tänkte precis skriva ett inlägg om hur tacksam jag är över alla människor omkring mig som visar sig kunna och vilja hjälpa mig med både det ena och det andra i samband med mina företagsförberedelser, men så kom jag på att det visst är sån däringa Thanksgiving i USA, och då kunde det ju verka som om jag skrev bara för den sakens skull. Så det får bli i morgon i stället. Eller när jag råkar få några minuter över nästa gång.

onsdag 24 november 2010

Ta det en gång till

Tidigare under kvällen tillbringade jag några timmar på nyföretagarträff på Skatteverket. Jag insåg snart att jag redan hade koll på det mesta som togs upp, antingen sedan den starta företag-dag jag var på för ett par månader sedan eller från sådant jag läst om själv eller redan erfarit i praktiken.

Jag kunde med andra ord ha använt min tid bättre, med tanke på hur mycket jag har på mina listor över saker att göra, men jag var rätt nöjd och glad ändå. Och var inte ens i närheten av att somna, fast jag borde vara trött efter en lång pluggnatt.

Längst bak satt (något oväntat, eftersom det var helt frivilligt deltagande) några "coola killar" som tydligen hade bestämt sig för att ha en negativ och hånfull inställning till Skatteverket, men på det hela taget var det en lika snäll och trevlig stämning som det hela tiden hittills har varit kring de här företagsförberedelserna.

Dessutom kände jag mig smart som fattade. Skam vore det väl annars, förresten, efter att ha läst företagsekonomi på gymnasiet, ekonomistyrning med bokföring på universitetet och plöjt nyföretagarinformation konstant de senaste månaderna. Ja, repetition sägs ju vara bra, och det ligger nog möjligen något i det.

Tur att jag inte är skrockfull då

Jag är inne i ett par dagars extrem motivation igen, så trots att det är mitt i natten och jag är dödstrött (eftersom jag var lika mycket igång den föregående natten och inte sov då heller) är det lika bra att fixa saker när jag nu känner för det.

Bland annat köpte jag tågbiljetter till jul. När jag skulle välja plats blev jag lite sådär nojig igen, för att om jag väljer aktivt så har jag ju mig själv att skylla om det blir en dålig plats. Sedan valde jag ändå och då blev det först "tekniskt fel", och när jag gjort om hela bokningsproceduren fick jag plats nummer 13.

Ska man bli nervös nu? Ja, absolut! Fast det där med 13 struntar jag i. Jag tänker snarare på att det sällan är trevligt att åka tåg kring julen. Som förra året, till exempel. Skönt att jag har en månad på mig att glömma bort det här nu.

söndag 21 november 2010

Födelsedagsfirande i cykelverkstaden

Igår var det kalas hos Mjölbykusinen och Sköna H, med deltagande av en massa av deras släktingar från olika håll. Mario och jag åkte till Mjölby över dagen, vilket faktiskt fungerade utmärkt, trots snö och många tågbyten. Även resten av min familj tog sig dit, så det blev nästan så mycket släktträff vi kan räkna med att få till nuförtiden.

Som om det inte räckte med roliga människor att umgås med så lät vi oss underhållas av det mycket spännande hus som Mjölbykusinen och Sköna H har att visa upp. Bäst, åtminstone för en tillfällig gäst, är förstås alla dörrar som leder till mystiska skrubbar, vindsförråd fyllda med loppisfynd och andra intressanta tingestar, och så givetvis den stora, helt fantastiska källaren, med karaktäristisk och ljuvlig källardoft och mängder av små rum att ha pettsonska verkstäder och förråd i. Jag tog några bilder, men min kamera (eller i alla fall blixten) har ballat ur, så ni får hålla till godo med det lilla ljus som kunde fångas upp.

(Måste visst ha en ny kamera snart. Och en ny telefon. Och en dator till. Suck. Klarar man sig på en smarttelefon, tro?)

Hallen blev den naturliga samlingsplatsen under kalaset, när man behövde sträcka på sig och ta lite luft. Och kolla om någon hade ringt. Det hade ingen, för alla hade ju lagt ifrån sig telefonen.

Hos Mjölbykusinen och Sköna H hittar man trädgårdsodlingar, handarbeten, seriösa porslinssamlingar och hundra sorters hembakta småkakor, och dessutom gamla cyklar i mängder. Vi räknade till sexton stycken i källaren, som på sina håll snarare liknar ett cykelrum i ett studentbostadsområde än ett vanligt villakällarförråd.

Huset är inte precis nybyggt, vilket en del inredningsdetaljer vittnar om. Undrar om brandskåpet finns kvar?

Trots att det var värdparet som fyllde år fick även jag med mig en present hem: en Göteborgsduk!

Under tågresan hem satt vi sedan mest och drömde om rymliga källare. Själv är jag visserligen ganska nöjd med att bo litet, för det gör att man låter bli att samla på sig saker som man absolut inte behöver. Men när man inte ens kan hitta ett lämpligt förvaringsställe för en kasse valnötter (under sängen säger ni?) är det klart att det är lätt att börja drömma om mer. Tänka sig, en egen cykelverkstad!

fredag 19 november 2010

Låta sitt vatten

Under tiden jag stod och pratade med den trevliga telefonförsäljaren, han som försökte blåsa mig och sätta mig som företagare i klistret redan från början, stod en annan trevlig karlslok utanför fönstret och LÄTTADE PÅ TRYCKET. Fullt synligt. Ungefär i den del av cykelvägkorsningen som syns till höger på bilden i mitt förrförra inlägg. Som vanligt när sådant händer trodde jag till en början inte mina ögon, så jag hajade till först efter någon sekund (så där som figurer i tecknad film gör när de springer ut över kanten på ett stup), men ställde mig sedan och vrålstirrade.

Jag säger "som vanligt", för dessvärre är det här inte någon särskilt unik händelse, vilket säkert de flesta vet av egen erfarenhet. Och att jag säger "vrålstirrade" beror på att det är vad jag brukar göra när män ställer sig och URINERAR i min åsyn.

Är det så att det inte alls generar vissa män att TÖMMA BLÅSAN mitt framför sisådär 30, 40 lägenhetsfönster? Tänker de inte på det eftersom de har PISSAT i sällskap, med öppen toadörr och vid vägkanter hela livet? Njuter de till och med av att få en anledning att hala fram den och KASTA VATTEN inför publik? Gör de det bara för att de kan? Det må vara fullt naturligt att SLÅ EN DRILL, och det är kanske inte ens särskilt upprörande i sig, men tycker de verkligen att det är helt okej att göra det framför okända människor som exempelvis sitter och äter?

Dagens tilldragelse med slusken som ställde sig och PINKADE mitt i korsningen och en bra bit från närmaste högre växtlighet (men inte så långt bort att han inte hade något val), påminner mig förresten om en episod uppe på Hekla förra sommaren. Min mamma hade då mycket roligt åt mitt lilla utbrott över den herre som stod och LÄTTADE SIG mitt i mitt synfält medan jag satt och åt. Uppe på en vulkan finns visserligen inte många buskage att dölja sig bakom, men han kunde ju förslagsvis ha valt att gå bakom sin bil eller något av de stora klippblock som fanns på platsen. Fast antagligen tyckte denna karl, som en hel del andra, att det var hans rättighet att få SLÅ EN SJUA med fri utsikt över den makalösa naturen.

Undrar om han alls reflekterade över hur vi kvinnor bar oss åt ute i det öppna, karga isländska landskapet. Förmodligen inte. För den orättvisan, och hans brist på hänsyn, tyckte jag att jag kunde få härja lite mot honom, där jag satt tryggt instängd i en stor bil. Och åt! Medan han KISSADE!

Och det är klart att jag glor när de tvingar mig sådär, blottarna. De må njuta av det, men jag glor nedlåtande, så det så. Så mycket att se brukar det ju inte vara heller, för den delen.

Jaja.

Det måste vara det här som kallas penisavund.

torsdag 18 november 2010

Splittrad, stressad och sunt misstänksam

Det närmar sig. I december är jag alltså företagare på riktigt. För ett par veckor sedan var det den bästa moroten i världshistorien för att skriva färdigt en magisteruppsats på kort tid. Nu börjar det dock kännas som så snart att jag inget hellre vill än att ägna mig åt att förbereda mig inför företagsstarten. (Jag skulle med andra ord egentligen behöva en uppsatsslavdrivare, en som inte är så medgörlig som jag själv. Och så dubbelt så långa dygn på det.)

Igår fick jag min första adresserade reklam till mig som företagare. Eftersom jag nästan aldrig får post annars kunde jag inte låta bli att vara lite till mig över det. Fast ännu roligare var det förstås när jag idag äntligen fick registreringsbeviset från Bolagsverket. Nu vet jag vad mitt företag heter!

Det finns givetvis sådant som jag inte alls ser fram emot också. Men det jag hittills fasar mest för är ingenting som har med skatter och bokföring att göra, inte heller att tvingas lära mig att marknadsföra mig själv och mina tjänster och faktiskt inte ens den högst osäkra tillvaron där jag inte vet om jag kommer att kunna försörja mig. Nej, det värsta av allt är att det kommer att ringa en massa folk och försöka sälja saker till mig, och att jag då måste svara i telefonen. Jag antar att jag vänjer mig. Med principinställningen att inte ingå avtal över telefon vet jag ju i alla fall vad jag ska säga.

Men lätt är det ju inte. Det insåg jag redan idag. Mitt under frukostätandet ringde en kille och ville "ha min hjälp". Jag var naturligtvis lika misstänksam som vanligt, men då jag var trött och förvirrad lät jag mig ändå bli indragen i samtalet i några minuter. I efterhand tycker jag att det är lite konstigt att han gav med sig tämligen enkelt efter att jag hade sagt att jag inte går med på saker utan vidare utan ville tänka på saken, så jag blev genast nervös att samtalet spelats in och kommer att manipuleras och att jag sedan får en faktura på något jag inte har beställt.

Sedan ägnade jag förmiddagen åt att (i stället för att jobba med uppsatsen, som jag faktiskt hade tänkt) googla och läsa mängder om det här företaget som nu tydligen går under namnet Ace (tidigare Ace Online och Nordic Ace), och som gjort sig känt som typiskt fult i sina metoder. Dock verkar det mest vara så att de är mycket dyrare än vad folk fattar, att man får väldigt lite för pengarna och att det nästan är omöjligt att bli fri från dem när man en gång blivit kund. De som tackat nej till telefonförsäljningen tycks främst klaga över att försäljarna ringer igen och igen, som det verkar utan att ha någon koll på att de ringt samma nummer många gånger förr. Så jag hoppas att det inte blir värre än så. Och jag hoppas att jag verkligen sa nej tillräckligt tydligt.

På sätt och vis var det ju bra att de här var de första som ringde, för nu är jag mer på alerten än någonsin. Å andra sidan hade inget företag som jag skulle kalla seriöst och respektabelt ringt mig på detta sätt, på mitt privata mobilnummer i sådana ärenden.

Brr!

måndag 15 november 2010

En anledning att gå ut

Står i fönstret, som jag så ofta gör när huvudet går på tomgång. Följer de förbipasserande bussarna med blicken, sveper vidare och läser av hela bilden. Fastnar automatiskt vid något som ser lovande ut. Är det inte?

Jo! Titta här! Nummer 34.

tisdag 9 november 2010

Snö i Göteborg

Så var det dags för den första riktiga snön för säsongen (det vill säga den första som jag har sett i höst). Inget anmärkningsvärt med det. Två saker med det har dock ändå fascinerat mig idag:
  1. Att någon snö alls lyckas lägga sig på marken när det hela dagen har snöat horisontellt och då och då snarast uppåt.
  2. Att det var en av de där helt perfekta dagarna i kollektivtrafiken. Bussar exakt enligt tidtabellen, spårvagnar som kom som på beställning där och när man ville ha dem, bra sittplatser och inte ens någon obehaglig lukt under färden.
Och nu kan jag med gott samvete sitta inne resten av dagen och ta mig igenom åtta samlingar med artiklar som jag har lånat till i morgon.

söndag 7 november 2010

Ledig i kavaj

Min tid delas för närvarande främst mellan uppsatsskrivande och företagsförberedelser, så det händer inte mycket att notera i övrigt i dessa dagar. Det är till och med så att jag väljer bort sociala aktiviteter bara för att få mer tid att jobba. De gånger någon får tag i mig pratar jag dock min vana trogen ändå en hel massa, men bara om mitt, mitt, mitt! Jag är verkligen vansinnigt tråkig just nu. Men jag är innerligt tacksam över alla som lyssnar och kommer med uppmuntrande tillrop och hjälper till på alla möjliga sätt. Jag hoppas att ni orkar fortsätta åtminstone i några veckor till.

Helgerna har trots allt kommit att bli rätt lediga och sociala den här senhösten. Den här veckan var det maskerad på fredagen. Luigi och Daisy arrangerade. I förväg tyckte Daisy och jag att det skulle ha varit skojigt om våra karlar faktiskt hade klätt ut sig till tv-spelskaraktärerna Mario och Luigi, men det slutade med att båda bröderna dök upp i damkläder, lösbröst och långhåriga peruker. För att virra till det hela lite var Luigi rätt lik tv-spelsvärldens Peach medan Mario såg ut som motsvarande version av Daisy. Sammanträffandet var helt oplanerat, men mycket lustigt. Själv hade jag inte orkat lägga tid, kraft och pengar på att ordna någon spejsad kostym, utan jag passade på att lufta den kritstrecksrandiga dräkt jag köpt för många år sedan (under min business-wannabe-fas) men sedan aldrig använt. Kavajens fickor var till och med osprättade. Med denna utstyrsel följde jag alltså på sätt och vis samma tema som karlarna och klädde ut mig till kvinna, om än till en annan tolkning av begreppet.

Idag hade jag besök av brorsan. Vi hängde i några timmar och hade det familjärt slappt och skönt, fast först hade vi en fotosession med ytterligare prydlig klädsel och uppfluffat hår på mig. Förhoppningsvis resulterar fotandet i någon bild där jag ser ut att vara både seriös, kompetent, pålitlig, intressant, kreativ och "icketråkig". Och förstås allt annat jag helst ska vara för att falla alla möjliga målgrupper i smaken.

måndag 1 november 2010

Till dem som ändå inte läser detta

Okej, vissa vill inte finnas på Facebook, läsa bloggar eller ens sätta sig vid sin dator. De envisas med att besvara mejl med telefonsamtal (eller inte alls). Jag gör mitt bästa för att vara förstående. Men jag tycker att i så fall är jag i min fulla rätt att vägra att lyssna av min röstbrevlåda eller att då och då besvara sms och missade telefonsamtal med mejl. Någon rättvisa måste det ju finnas.

Om tidsbrist ska anses vara ett giltigt skäl för att välja bort den skriftliga kommunikationen måste samma villkor gälla för telefonsamtal. Och när jag nu har bestämt mig för att skriva ett visst antal sidor om dagen den här veckan ser jag ingen bättre lösning än att stänga av telefonen då och då för att få tillräcklig arbetsro.

Folk är ju olika, tycker olika, fungerar olika, prioriterar olika. Jag har fattat det. Fast jag lyckas aldrig meddela datorvägrarna detta. Konstigt nog.

Uppdatering:
Vid inlägget jag länkar till ovan fick jag förresten tips om att man kan stänga av sin röstbrevlåda, och nu då jag har en annan mobiloperatör än den gången visar det sig att det har blivit betydligt lättare att fixa detta. Men just som jag är på väg att koppla ur röstbrevlådan börjar jag ändå tveka. Vill jag verkligen aldrig ha den? Jo, nej, jo, nej? Och så presenterar sig ännu ett ämne för en meningslös bloggföljetong.