lördag 31 december 2011

Toppen 2011

Nej, jag har inte slutat blogga. Jag lägger bara energin på mina andra ställen för tillfället. Ni som känner till dem får gärna följa efter dit ett tag.

Jag tycker ärligt talat hjärtligt illa om den här bloggen just nu. Det är inte bloggens fel. Inte ert heller. (Eller jo, om du har hittat hit via en sökning på ... ja, något jag helst ser att ingen nämner här igen. I så fall är det faktiskt ditt fel att jag inte vill vara här längre.)

Anyhow.

Jag tycker ändå att bloggen förtjänar en liten summering av året. 2011 alltså. (Det känns så underligt avlägset, och jag har redan i flera veckor trott att det är 2012, vilket är helt ologiskt i och med att jag fortfarande tycker att det är höst, men det är ju ingen idé att försöka begripa sådana där saker.)

Det är inte utan att jag hoppas att nästa år blir bättre än det här på nästan alla plan. Ändå hände ju faktiskt en del riktigt bra saker under året. Jag tog examen. Jag skaffade sambo. Jag lärde mig virka.

För att inte tala om de där små, fast så oändligt stora, ögonblicken, som i minnet trots allt kan ta lika stor plats som månader av det värsta lidande jag genomlevt:
  • När finaste, snällaste, smartaste lilla ungen efter typ fem minuters bekantskap valde mig som sin tjänare, skopåtagare och transportör. 
  • När vi dansade, generationer tillsammans, diggande samma musik i en vacker sal en sommarnatt i Småland. 
  • När någon jag känt ett omedelbart band till, men trott att jag missat chansen till vidare kontakt med, en dag skickade ett mejl och ville vara min kompis också.

2012? Jag satsar på mer av detta positiva och så lite tätare bloggande på det.

torsdag 1 december 2011

Är det så konstigt om man inte riktigt hänger med?

December, och husarknappen blommar fortfarande på balkongen.

Fast idag fick jag för första gången på detta ställe anledning att sätta på mig jacka när jag skulle ut till tvättstugan. Regnjacka. Mot sommarregnet.

fredag 25 november 2011

2011 års version

Jag är inte ett dugg sugen på adventspynt (och än mindre julpynt), men när jag höll på att fota lite virkat (julpyssel minsann!) blev trädet pyntat av bara farten. Det lilla vi har i adventsljusväg får vänta åtminstone någon dag till. Jag har ju precis accepterat att det är höst på allvar! Jo, jag är bestämt lite efter.

torsdag 10 november 2011

Nummer 9

Det är väl på tiden att jag gör något med den där gamla kyrkbildssamlingen också. Den senaste kyrkan, nummer 8, insamlades i juli 2009, så det är ju förståeligt om alla trodde att jag hade lagt ner det samlandet. Men man vet aldrig med sådant där! Och titta:

Västra Frölunda kyrka.

Så där ja!


Länkar till alla delar i samlingen finns långt ner i sidmenyn på bloggen, under "samlingar", för den som till äventyrs vill granska det hela närmare.

onsdag 9 november 2011

Den enda riktiga fördelen med julhandel i november


Plötsligt ökar utbudet av nötter med några hundra procent. Varför har någon hittat på att det bara är till jul man ska knäcka nötterna själv?

Okej, färdigskalade nötter är enklare att äta. Och de ger mindre skräp i munnen och på golvet (nej, jag har inte fått in tekniken med självknäckning än, det är ju bara jul en gång om året!), så att vi under större delen av året får nöja oss med färdigskalade latmansnötter gör kanske inte så mycket. Dessutom får man med det här upplägget, baserat på idén att nötter är julmat, köpa dem till halva priset veckorna efter jul. Det är ju också gôtt.

lördag 5 november 2011

Spökar det på alla helgons dag?

Det blev inget kyrkogårdsbesök den här dagen, men i alla fall en skön eftermiddagspromenad till närmaste stora kyrka -- som var stängd. Det kanske inte var konstigt, det är väl jag som har dålig koll, men jag tyckte liksom att det hade kunnat vara lämpligt att ha öppet en sådan här dag. Nåväl, jag slapp i alla fall göra något längre avbrott i mitt behagliga promenerande.

Det stora hände först när jag kom hem igen. Just som jag kom in på vår gård öppnades en port framför mig och en välbekant figur uppenbarade sig. Jag hejdade mina rörelser och vågade knappt andas medan jag iakttog Gungtjejen som stod och spanade utanför dörren i några sekunder.

Sedan sprang hon. Lätt, försiktigt, ganska sakta, men hon sprang! Som om inget hänt. Som om allt var som det alltid varit. Hon hade samma kjol och dunjacka som vanligt. Den enda skillnaden var att hon till detta även bar ett par leggings.

Som förhäxad följde jag efter henne på avstånd medan hon trippande sprang bort mellan husen. Inte förrän hon försvann ur sikte vände jag hemåt, med ett stort leende på läpparna.

Var det ett spöke jag såg? Är hon trots allt död, och visade sig för mig så här på alla helgons dag? Så kunde det mycket väl ha varit. Så tyst, omärkligt för alla andra, en smal, blek gestalt som svepte förbi i skymningen. Fast har spöken verkligen leggings? Hoppas inte.

Annars var det måhända ett mirakel. För mig kändes det så. Men var i hela världen har hon varit?

söndag 30 oktober 2011

Framgångsrikt mejlande?

Ett par dagar efter att jag skickat ett nytt hurtigt mejl och bett om hjälp med att uppdatera mina adressuppgifter fick jag faktiskt svar, där det påstods att uppgifterna trots allt hade kunnat vidarebefordras. Tänka sig!

Jag har dock inte fått någon post sedan dess, så vilken eventuell effekt det får kan jag inte uttala mig om än.

Det slog mig nu dessutom att posten här delas ut av två olika företag, så då måste jag givetvis kontakta även den andra utdelaren. Som jag optimistiskt hoppades, då det är ett mindre företag, fanns gott om trevliga kontaktuppgifter på hemsidan, så med den nya energi jag fått av den senaste tidens mejlande slängde jag snabbt iväg ännu ett glatt namnändringsmejl. Nu har jag höga förväntningar på resultatet, och risken för besvikelse är således stor.

(Nej, jag kan heller aldrig avgöra om jag är optimistisk eller pessimistisk. Jag tror ärligt talat att det kan växla lika snabbt som jag byter samtalsämne, med andra ord uppemot tre gånger per mening.)

måndag 24 oktober 2011

Tankekorrigerare

Detta är dagens tredje inlägg. Vi kan väl kalla det för en sorts trilogi, okej?

Det var måndag och det var trängsel i tvättstugan och alla pratade främmande språk (vilket i sig inte alls stör mig, tvärtom, men det retar mig lite att jag bara kan västeuropeiska språk, så att jag inte ens vet vilka språk mina grannar talar), och egentligen inte ett dugg på grund av något av detta, men ändå (något ska man ju säga, även om man inte vill gå in på de verkliga orsakerna), tänkte jag nog att det skulle bli en ganska jobbig dag.

Så upptäckte jag att det stod ett antal brandbilar och andra utryckningsfordon utanför ett av de andra husen på gården. Fönster i tre lägenheter stod öppna och en brandman var just på väg att klättra in genom ett köksfönster.

Då kändes mina besvär trots allt ganska lätta. Jag som ändå hela tiden försöker påminna mig sådant här. Det mesta numera är ju ingenting jämfört med exempelvis det där som jag inte vill skriva mer om nu. Eller en brand.

Fast än en gång påminns jag om hur man är utlämnad till andras skötsamhet när man delar hus, på samma sätt som det inte räcker att jag är nykter och uppmärksam i trafiken. När jag sedan läser i tidningen att branden dessutom var anlagd blir jag arg på alla korkade våldsverkare, ligister och dumskallar på samma gång. Fattar de inte att det de gör påverkar så många människor? Nej, det gör de nog inte.

Men, som sagt, jag är inte på dåligt humör. Jag är glad att min relativt fina lägenhet är fullt beboelig och att jag kan sitta här och blogga. Ja, till och med för att det jag stör mig mest på just nu är att jag sitter och bloggar i stället för att göra det jag annars egentligen skulle ägna mig åt.

Ännu ett exempel (jag bjuder på det - och ett antal parenteser)

Alltså, jag pallar inte att lägga inlägg på kö när jag för en gångs skull har skrivit mer än ett, så vill ni bara läsa ett om dagen får ni rulla nedåt på sidan och spara det här till ett senare tillfälle.

I helgen gick jag och sa att nu skulle det sitta fint med ett sådant där erbjudande om prova-på-internetannonsering värd 750 kronor, som jag fick vid helt fel tillfälle förut och därför inte utnyttjade.

Gissa om det kom just ett sådant brev idag!

(Liknande saker har hänt förr, och får gärna göra det igen, men i det här fallet ska man väl vara extra oförvånad, då vi har att göra med gigantföretaget som hör och ser allt. Det skulle inte förvåna mig om det snappar upp vad man tänker också.)

Men! (Jodå, detta inlägg följer samma tema som det föregående. Kul va?) Det står det gamla företagsnamnet på kupongen. (Såklart. Annars hade den ju inte kommit fram!) Ajaj.

Så innan jag börjar planera annonstext är det väl säkrast att fråga dem om erbjudandet är kopplat till mig eller till företagsnamnet (eller båda), och om man kan få utnyttja det även om det skulle vara gjort så att koden jag fått genererar det gamla företagsnamnet i annonserna. Och ett företag som inte bara är nätet utan en stor del av det måste man ju kunna mejla?

Men då fastnar jag i en länkloop, med likadana sådana där ämnesval som i telefonväxlar, där inga löften om att man ska kunna mejla om övriga frågor någonsin infrias.

Jag vill inte fylla i ett helt formulär och lämna organisationsnummer och allt, och jag vill inte bli uppringd av en försäljare! Jag vill ställa en allmän och enkel fråga! Utifrån svaret på den borde jag rimligen själv kunna avgöra vad jag ska göra sedan.

Förnuftet säger mig att man ska akta sig för företag som inte låter en kontakta dem på någorlunda rättvisa villkor. Erfarenheten säger mig att det mest bara blir strul när man tänker sig att "testa något smart", speciellt när man som jag alltid lyckas placera sig själv i specialfallskategorin. Magkänslan säger mig att det här är lurt. Det borde väl lösa hela problemet för mig.

Men det var ju så trevligt att få just det där erbjudandet jag ville ha, just när det passade mig! Och hur ska man förresten annars annonsera billigt på nätet, när det egentligen bara finns en enda stor aktör? (Återigen: För-nånting-ade storföretag! Pfrrrrrrrfff!)

Mina villkor

Jag har verkligen googlat mig blå efter allt som har med byte av företagsnamn att göra, och i princip inte hittat någonting. Inte en enda fråga i ett enda forum för företagare tycks handla om detta. Konstigt, när allt annat finns besvarat hundra gånger om. Är jag den första som kommit på tanken att ändra företagsnamnet, eller?

Det är klart, det står överallt att man ska göra ändringen hos verket som registrerar sådant, så det har jag givetvis gjort. Men sedan tänkte jag att vad sjutton, jag är ju en så himla duktig flicka hela tiden och jag gör allt jag kan för att allt ska bli rätt, men säger ingen nu åt mig att jag ska tänka på att också göra det här och det här, då tänker jag faktiskt för en gångs skull utgå ifrån att inget mer måste göras.

Men. Så verkar ju inte posten komma fram som den ska. Det kan bli problematiskt. Så i fredags mejlade jag det stora postutdelarföretaget för att fråga hur det där funkar. På deras hemsida står något om att de svarar inom tjugofyra timmar på vardagar, men att de prioriterar telefonsamtal. Udda inställning för ett företag som hanterar post, tycker jag.

Tjugofyra timmar, åtta minuter och en helg senare kom i alla fall ett mejl tillbaka. Det innehöll ett telefonnummer jag kunde ringa för att få ett annat telefonnummer (har de inte ens växel, fast de gillar att prata i telefon så mycket?) till det kontor som har hand om utdelningen för min adress.

Blä, tänkte jag. Dålig service. Men det blir ju ännu mer strul om fakturorna fortsätter att skickas tillbaka till avsändarna, så jag måste väl ringa då.

Därpå det vanliga: hundra superspecifika ärenderubriker med tillhörande nummer att välja (och panikstress med min telefon som jag aldrig lyckas lära mig få fram knappsatsen på skärmen på när jag måste) och därefter telefonkö. Så jag lade på (efter en halv minuts hysteriskt tryckande på allt på mobilen vill säga).

Och så tänkte jag på en sak som Lotten skrev en gång. (Jag sparade länken, jadå.)

"Sensmoral: mejla alltid, även när det inte går."

Ja, så då ska jag väl testa det då. På det här företaget håller vi inte på med sådant där tidsödande telefonerande. Det här företaget har visst inte ens telefon, om man ska vara noga. Alltså bestämmer jag nu att finns det mejladresser till kundtjänst, där någon sitter och får betalt för att svara på mejl, då ska jag kunna få svar på enkla frågor utan att avkrävas telefonsamtal. Det skadar väl inte att försöka i alla fall, så kanske de ändrar sina prioriteringar så småningom?

Därefter ska jag även mejla onda teleoperatören och be att få min deposition tillbaka, eftersom jag ju har avslutat abonnemanget. Samtidigt ska jag passa på att artigt önska mig ett avskaffande av stenåldersmetoden att skicka ut vansinniga utbetalningskort, vilka är extra omöjliga för mig som företagare att omvandla till pengar. Om man bara kunde få ge banken i uppgift att alltid i stället sätta in beloppet direkt på kontot! Så mycket krångel man kunde slippa, och onödiga turer till bankkontor som knappt finns eller är öppna, och telefonsamtal, mejl, avgifter och även sådana här blogginlägg.

Åhhh! Varför måste allt göras så omständligt när man har med stora företag att göra?!

Tacka vet jag företag som mitt, som visserligen inte ens har telefon, men man kan åtminstone mejla i alla ärenden till samma adress, och jag besvarar alltid ställda frågor så gott jag kan.

onsdag 12 oktober 2011

Verktygslåda

Bland sakerna jag fick från farföräldrarnas hus fanns också min farmors fina syskrin. Det är relativt stort, står på egna ben, är vackert målat och har farmors namn och födelsedatum på insidan av locket.


Jag ägnade ett par timmar åt att organisera om mina handarbetssaker för att göra plats för alla de nya (det vill säga farmors gamla), och i samband med det gick jag igenom skrinets innehåll.

Det var fullt av gamla pralinaskar fyllda med broderigarn, diverse mönster, synålar i antika förpackningar och en del mer personliga tillhörigheter.



Även om jag verkligen inte vill ha en massa saker liggande på lager, och absolut inte skulle ha kommit på tanken att samla på mig sådant här av mig själv, inser jag ju att detta inte är något man gör sig av med bara så där.

Märkböcker från Gamlestadens fabriker! Hemritade klänningsmönster! Galet avancerade virkmönster till gardiner med knasfransar (där kan jag kanske lära mig ett och annat att utveckla)!

Till allas lättnad och lycka använde jag därför mina optimeringsfärdigheter så att allt detta och mina egna saker fick plats i befintliga förvaringsutrymmen, och möblerade om i skrinet så att det numera hyser de verktyg och tillbehör som jag använder till vardags.

Nu återstår bara att hitta en plats att ställa själva möbeln på, för den ska ju helst både synas och finnas nära till hands.

tisdag 11 oktober 2011

Prylz

Jag fick i helgen hit de resterande lådorna med böcker från Falun, och det visade sig vara de största kartongerna, så eftersom jag inte lär ha plats att packa upp så många av böckerna har vi kanske löst problemet med brist på sittmöbler och bord nu?

Och jag som verkligen inte skulle ha så mycket saker fick ännu lite mer att ställa här och var. Flera av nyheterna var dock trevliga minnessaker från farföräldrarnas hus.

En mycket söt liten gul pinnstol. Om det inte framgår är den i barnstorlek och passar faktiskt fint ihop med gardinerna i mitt rum.

En bonuspryl i form av ännu en göteborgsk souvenir. Helt oavsiktligt har jag nu fått något slags liten samling med sådant här, om man till exempel räknar examenspresenten och Göteborgsduken. (Observera att jag med detta inte på något sätt vill ha sagt att jag därför önskar mig fler saker i denna kategori. Det var bara en enkel iakttagelse.)

Några enstaka, noga utvalda, nostalgi- och kitschgrejer är lagom, och det här kärvänliga paret ville jag verkligen ha. De har magneter i huvudena, och dras bokstavligen till varandra.

måndag 10 oktober 2011

Bilder från besökshelgen

Naturligtvis turistade vi en del när föräldrarna var på besök i helgen. Som ni förstås redan har räknat ut var vi bland annat i Mölndal. Här kommer en snabbsammanfattning:

Mölndals kvarnby. För min del hade det kunnat vara ännu mer gammalt att titta på där, för jag gillar ju verkligen teknikhistoria, men det var fint ändå. Och det doftade härligt från forsen! Vi gick i trappor och beundrade miljöerna ett tag.

Därefter blev det en tur till Gunnebo slott och trädgårdar. Det råkade bli vid ungefär samma tid på året som första gången jag var där, men det var nog inte bara därför som jag fortfarande tyckte att huset på bilden var den mest intressanta byggnaden på platsen.

Eftersom mina föräldrar har sådan tur med turistvädret var det även denna gång lockande att se kvällsljuset över lugnt havsvatten, så vi tog oss ut till Smithska udden, Smitten. Vår väg dit var dock inte den mest uppenbara, då den gick längs en nästan osynlig stig genom ett snårigt buskage, men tydligen var de boende i området vana vid kringirrande turister.

Ja, och där var det.

Souvenir

Och vad behöver rapporteras om från examenshögtiden då? Tja, det viktigaste är väl vilken present som delades ut denna gång. Så varsågoda!

Det skulle vara något vi kunde ha nytta av i arbetslivet, fick vi veta. Men när vi väl fick se våra presenter visste vi ändå inte hur. Formatet för snarare tankarna till en miniblomkruka än till en kaffemugg. Kanske är det en gemburk eller visitkortshållare?

lördag 8 oktober 2011

Dagens ortnamnsreflektion

Alltså, Mölndal är ju ett himla jobbigt ortnamn egentligen. Hade det inte varit befäst i skriftspråket hade det garanterat inte hetat så i mer än tio minuter.

Detsamma gäller väl för Mölnlycke, för den delen.

Fast enligt Svenskt ortnamnslexikon är det äldsta belägget för Mölndal trots allt så likt dagens form som Mølnadalaa (1406), men oj, vilken skillnad det där insprängda a:t gör för lättheten att uttala namnet. Förleden är förresten mølna 'kvarn', om någon undrade.

fredag 7 oktober 2011

Omotiverat firande?

Jaha, så var det dags för examenshögtid idag. (Ska man våga skriva det så här i förväg?) Det känns rätt underligt att ha "skolavslutning" i oktober, inte minst som det är åtta månader sedan jag blev klar med studierna. Dessutom kommer det sannolikt att bli ungefär likadant som förra gången, så jag är inte supertaggad.

Men det innebär i alla fall en anledning för mina föräldrar att komma på besök, så ja, i så fall. Och de har med sig ännu fler av mina och andras gamla roliga grejer -- som jag ju noga räknat inte alls behöver. Så det blir nog bra. Det är bara att hoppas att vi har tur med regnskurarna. Två minuter hit eller dit gör som bekant stor skillnad i den här stan, och kan vara avgörande för hur ens intryck av dagen och helgen blir.

torsdag 29 september 2011

Min vanliga tajming

(Nej, okej, vi pratar lite till om det då.)

Man kan undra vad det var som gjorde att jag postade det föregående inlägget just idag, med tanke på att det hade varit i stort sett färdigskrivet i ett par veckor redan. Men det var kanske bara min vanliga, vansinnigt dåliga, tajming, möjligen i kombination med vad det nu är för skit som just nu bara gör att allt som kan strula gör det och att jag måste ägna en massa tid åt fel saker och inte får göra det jag annars borde.

Tack vare den dåliga tajmingen dog min mobil idag, ett par timmar innan två vänner skulle komma på besök till den här lägenheten för första gången. Den gamla mobilen gick inte att starta utan att laddas först och Mario och hans mobil kunde jag inte få tag i. Hur som helst, det löste sig, och den dåliga tajmingen var i själva verket inte så katastrofal. (Gästerna kom fram och dessutom vaknade telefonen efter några timmar.)

Fast nu var det ju det där jag bloggade om då. Skulle det vara ironiskt, eller var det för att jag verkligen skulle få testa min skräck fullt ut, eller är det bara vad jag förtjänar för mitt ältande och nojande? Vem vet, men låt säga så här: Vilken tajming! Och tänka sig, rädslan för att bjuda hem folk utan att först få garantier om att de är helt vägglusfria var inte obefogad!

Så där åkte rödcederoljan fram igen (med allt vad det innebär av otrevliga associationer), och jag har för-säkerhets-skull-sanerat i någon timme, åter packat en tättslutande sopsäck med textilier och vet inte hur jag ska kunna komma ner i varv för att sova den närmsta veckan.

Ja, och så rök ju ytterligare en halv kväll som skulle ha kunnat användas till annat. Minst. Det är ju inte slut än.

#%&"!!¤%#!

De onämnbara än en gång

Jag märker hur jag numera allt oftare använder alternativa uttryck, som "kryp", "odjur", "elände", "helvete" eller kort och gott "djur", beroende på sammanhanget, om jag tvingas tala om vägglöss. Det är inte alls för att jag tycker att ämnet är tabu eller skuldbelagt (men det vet ju ni), utan bara för att min självbevarelsedrift jobbar för högtryck för att få mig levande ur den där mardrömmen.

Utdrag ur Bloggers statistik över vilka sökord som lett folk till min blogg.

Det här ska med andra ord helst aldrig mer bli en vägglusblogg, även om jag väl aldrig haft så många läsare som sedan jag skrev om mina upplevelser av att bli invaderad av vägglöss. Men av flera anledningar känner jag mig nu tvungen att redogöra för dagsläget och mina tankar just nu.

Att folk med jämna mellanrum frågar hur det har gått, "har du blivit av med dem nu?" och så vidare är givetvis helt naturligt, begripligt och även omtänksamt. Jag vill dock poängtera att det inte på något vis är nödvändigt att fråga mig om saken, för jag vågar ändå inte svara. Skulle jag få något nytt att berätta kommer jag garanterat att göra det, vare sig omgivningen vill höra eller inte.

Det förekommer alltså fortfarande att folk hittar hit på sökningar om vägglöss, och då och då får jag mejl från andra drabbade. Jag försöker så gott jag kan att svara alla, dela med mig av det jag vet och varit med om och påminna om att det går att överleva och börja leva igen. Problemet är bara att jag är i fel fas av bearbetningsprocessen för att kunna vara till så stor hjälp för andra just nu.

Visst förstår jag bättre än de flesta i vår omgivning hur det är (och fascinerande nog tycker jag mig se att de mänskliga reaktionerna är så väldigt lika från person till person, trots att de faktiska förhållandena kan skilja sig stort), och visst har jag åtminstone en del erfarenhet, konkreta tips och uppmuntrande tillrop att komma med från "andra sidan". Men jag befinner mig just nu i något slags mellanläge, antar jag. Å ena sidan har jag lämnat det kaos där man kan prata i oändlighet om sin misär och hopplöshet och gärna tar varje chans till ytterligare ältande med människor som delar ens situation. Å andra sidan har jag ännu inte nått den punkt då jag kan lägga det hela bakom mig och bara ta fram erfarenheterna i form av förståelse och goda råd. Än så länge lever jag med rädslan och oron. Försiktigheten tillåts påverka vad jag gör och vart jag åker.

Med en stor klump i magen ser jag på när Mario slår sig ner i soffan för att öppna postpaket från andra sidan jorden. Jag kommer på mig själv med att låta min glädje över att vänner återvänder från andra länder grumlas av rädslan för att de ska ha med sig fler objudna gäster hit till oss. Jag är nu mycket skeptisk till att köpa begagnat, vad det än må vara, trots att idén egentligen är helt i linje med mina värderingar. Ja, jag misstror till och med hotellen här på hemmaplan.

Samtidigt vet jag ju att det här inte är helt och hållet övergående. Det här är faktiskt bara början. Vägglössen är förmodligen tillbaka i Sverige för att stanna. Kanske kan befolkningen upplysas till att göra något gemensamt åt saken, men jag har svårt att tro det. Så den här rädslan och försiktigheten kommer jag att få dras med.

Som ett mycket tydligt bevis på detta kom så nyligen nyheten jag verkligen inte alls ville ha: Luigi och Daisy har fått vägglöss.

Min reaktion var så kluven den kan bli. Å ena sidan är jag antagligen en av deras närmaste och naturligaste informationskällor, jag förstår och jag lider med dem som ingen som inte drabbats kan göra. Å andra sidan vet jag för mycket för att riktigt orka med att hjälpa. När jag fick vägglöss var jag glad att alla bekanta tog det så bra och inte verkade rädda för att ha mig på besök, för så trodde jag att bara oinsatta, fördomsfulla människor skulle vara, men nu är det precis hur jag själv reagerar. Inte hit! Ta inte hit dem! Inte en gång till, för då dör jag!

Ni fattar säkert. Nej, det gör ni inte, men det fattar ni också. Än en gång tusen miljoners tack för varje gång ni står ut med mig och de återstående delarna av min galenskap. Jag hade inte klarat det utan er. Måtte Luigi och Daisy mötas av samma hjälp, även om den inte kan bli så stor som den borde från min sida.

Kan vi prata om något annat nu?

lördag 24 september 2011

Sammanträffanden på bokmässan 2011

Den bokmässemeriterade Wario (aka Malmöbrodern, ni minns) är på sitt traditionsenliga septemberbesök i Göteborg, och bor då lämpligt nog hos oss. Fast eftersom han checkade in på mariotellet mitt i natten blev det inte världens mest hurtiga start på den här lörd... förlåt, fredagen. Därför hann jag inte till bokmässan i tid till räkmackebloggträffen, vilket förstås var lite synd, men det kom att bli en riktigt bra dag ändå.

Det var alltså första gången jag gick på mässan med branschfolket, dessutom första gången helt på egen hand (när jag väl kommit fram), så det var lite nytt och osäkert hur jag skulle göra. Men ett som är säkert är att man lätt fördriver några timmar med att bara vandra runt mellan montrar, varv efter varv.

Och så tänkte jag en del på det här med sannolikheter och sammanträffanden och sådant. Det är lätt att börja tycka att det är märkligt om man inte träffar några bekanta på en hel dag, trots att man vet att de finns där någonstans. Å andra sidan kan man lika gärna tänka på hur märkligt det faktiskt kan tyckas att man springer på just någon av dessa bekanta. Dessutom kanske flera gånger. För som med allt annat handlar det ju om vilka beslut man fattar i varje läge, vilken väg man tar och när, och vad man råkar se, ja, även vem man råkar träffa, längs denna väg, som sammantaget blir direkt avgörande för vad som händer sedan. Det är mycket roligare att tänka på, tycker jag.

När jag slutligen bestämt mig för att jag var klar på mässan och gick mot utgången, fick jag där folket tunnades ut plötsligt syn på en gammal vän från tonårstiden i Falun. Trots att han har bott i Göteborg hela tiden jag varit här har det aldrig blivit av att vi träffats. Men ändå, så himla trevligt att ses igen! Och sedan vi kollat att vi hade uppdaterade kontaktuppgifter till varandra insåg jag att han måste bo granne (min definition) med en viss bekant översättare här i stan.

Medan vi pratade missade jag den spårvagn som jag väl annars skulle ha åkt hemåt med, men när jag senare väntade på nästa dök Daisys föräldrar upp och gjorde mig sällskap. Daisys mor hade köpt ett helt gäng exemplar av en bok jag kände igen eftersom jag fått den av personen som översatt den till svenska. Just det, samma översättare som ovan.

Översättaren i fråga träffade jag dock inte på bokmässan. Inget sammanträffande där, med andra ord.

måndag 19 september 2011

Kortvecka, långhelg

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka att det här blir en kort vecka, "för sedan är det ju helgdag på torsdag och fredag". Helt allvarligt har jag alltså tänkt det.

Fast i Göteborg är det väl i princip sant? Bokmässan är en storhelg som borde innebära åtminstone regionala helgdagar, kan man tycka.

Före festligheterna väntar dock för min del fyra dagars hektisk "adventstid" fylld med jobb och förberedelser.

Frölunda kulturhus

Det kan ta tid innan jag får saker jag tänkt gjorda, men har jag väl bestämt mig brukar det förr eller senare faktiskt bli av. Och när nu en av de där sällsynta dagarna som saknar både moln och blåst dök upp tog jag varje anledning jag kom på att uträtta små ärenden ute. Så då gick jag till Frölunda kulturhus.

Skylt.

Min huvudsakliga anledning var att se om jag kunde få tag i en bokmässekatalog där (det kunde jag), men sedan ville jag förstås även spana in denna eminenta kultur- och hälsoanläggning som ligger på några minuters promenadavstånd från hemmet. Jag ska inte rabbla aktiviteter från programmet, för det är bara att klicka på länken ovan för den som är intresserad, men jag måste då säga att jag är rätt imponerad av att ha både bibliotek och simhall på ett och samma ställe. Dessutom pågår just nu en trevlig liten utställning om svenska stationshus, som bara den hade varit värd en extra promenad.

Och i helgen invigs trappan utanför kulturhusets entré. Att göra stora evenemang av sådana saker framstår väl som rätt småstadsaktigt, men i så fall gillar jag verkligen kombinationen av denna bykänsla med att bo i storstadsförorten med 200 affärer, ett antal matställen, bibliotek och simhall inom gångavstånd.

Gôtt mos!

tisdag 13 september 2011

Tillfälllig räddning

Den som bor i förorten cyklar inte, eller? Visst, jag har ju också märkt av att man lätt väljer buss och spårvagn när man väl har skaffat månadskort, men förväntas folk faktiskt inte ens ha cykel här?

I vårt område finns det mycket gott om bilparkeringar. (Och efter att ett antal bilar eldats upp är det förmodligen ännu enklare än tidigare att få hyra en parkeringsplats.) Men platser för cyklar -- inte så vanligt.

När jag tog hem cykeln för en vecka sedan hade jag haft hela sommaren på mig att tänka ut var jag skulle göra av den, men trots det hade jag inte kommit fram till något bra. Det finns cykelrum, men ni kommer att förstå problemet när ni strax får se en bild av ett. Och cykelställen på gården står inte i anslutning till husen utan mitt på, ja, i praktiken vägarna där hantverkarna (och en del andra) kör och parkerar sina bilar dagligen. Väljer man att ställa cykeln där är den helt oskyddad. Det finns inget tak, inget staket eller ens någon häck eller annat som skulle kunna avgränsa cykelparkeringen från vägen. Faktum är att det inte heller står några (andra trygghetsskapande) cyklar parkerade på gården, så i någon mening har kanske hyresvärden rätt i ett eventuellt antagande att det inte behövs mer än så här:

Fem cyklar och sedan är det fullt, åtminstone om man ska kunna ta ut valfri cykel någorlunda individuellt.

Cykelrummet på bilden ska räcka åt en hel trappuppgång med åtta relativt stora lägenheter. Hypotetiskt skulle det alltså kunna vara sisådär tjugo större cyklar som skulle samsas om detta utrymme. När jag var inne i cykelrummet idag insåg jag att det måste vara det tidigare soprummet, vilket avslöjas av den lilla halvrunda urgröpningen i väggen längst in. Och den gamla sortens soprum behövde ju inte vara så stora.

Men nu fick jag, som ni ser, tag på en hett eftertraktad plats där i cykelrummet, åt min stackars cykel som stått ute och blivit dängd i backen av stormbyarna. Frågan är då bara om man vågar släppa sin plats igen för att ta ut cykeln på tur?

För korta resor lönar det sig knappast. När jag häromdagen kom på att jag kunde cykla till torget, i stället för att gå som jag normalt gör, kändes det närapå revolutionerande, men i praktiken ledde det väl kanske till att jag sparade in fem minuter eller så, eftersom jag på hemvägen hade så många kassar att jag fick lov att gå ändå. Och lägger man då till tiden för att trixa sig ut ur och in i cykelrummet (där jag nu ställde cykeln längst in för att minimera risken att andra tar ut eller skadar den när de ska ha ut sina cyklar) lär det inte bli någon tidsvinst alls på så korta avstånd. Och då är det knappast heller enklare att ha cykeln i cykelrummet än på balkongen eller i lägenhetsförrådet, vilka är alternativ jag övervägt, men bortsett från att vi inte har plats där ska man ju i så fall ta sig upp och ner för två våningars trånga spiraltrappor, så nej. Möjligen som vinterförvaring. Men det är annars inte alls ovanligt med cyklar på balkongerna här, så jag är nog inte alldeles ensam om det här problemet.

Klagomålen till hyresvärden får dock vänta till en annan dag, för nu har jag ju faktiskt en plats i cykelrummet. Hurra!

lördag 10 september 2011

Nyttan med facktermer

- Har vi tandpetare hemma?
- Ja, de står i badrumsskåpet.
- I badrumsskåpet?
- Ja, vid de andra tandrelaterade grejerna.

Tio sekunder senare:
- Jaså, du menade såna tandpetare. Som man petar tänderna med?
- Ja?
- Det gjorde inte jag.

torsdag 8 september 2011

Blågult

Nu kunde jag inte hålla mig längre. Trots att kökssoffan ännu inte har fått något nytt tyg och vi inte heller har orkat skaffa oss ett vettigt köksbord fick kuddfodralen jag köpte på megaloppisen komma fram. Det är fantastiskt trevligt med kökssoffa, men ingen av oss förnekar att den är rätt ryggovänlig, så mjuka kuddar är ett givet komplement.

Delar av vårt blågula märkeskök.

måndag 5 september 2011

Cykla hem, etapp 3

Det blev inte precis som planerat, det här cykelturistprojektet, men cykeln har åtminstone haft en lugn och skön sommar i Mr Datas förråd. Idag var det dock till slut dags att köra vidare. Och då jag ändrat alla förutsättningar för operationen ett antal gånger skippade jag nu även delar av syftet med cykelturen. Huvudsyftet behöll jag, det vill säga att hämta hem min cykel, men det där med turistandet fick stå tillbaka lite. I stället blev det mer av en social aktivitet, i och med att Mr Data själv gjorde mig sällskap en stor del av vägen, och så cyklade jag hela den återstående sträckan i ett svep och fick mig en skaplig dos söndagsmotion.

Eftersom jag redan gjort en fin undersökning av Norra Älvstranden tidigare cyklade vi nu bara snabbt förbi allt detta och upp på Älvsborgsbron.

Där stannade vi och fotade utsikten mot havet.

Vi hade onekligen bra båttajming.

Av bilderna att döma kan man lätt tro att det var mulet och trist, men i själva verket var det bara disigt och dessutom över 25 grader varmt, så hösten kändes mycket långt borta.

Efter bron fortsatte vi med att kolla upp ett tips jag fått av Översättarhelena för länge sedan, men som det inte förrän nu blivit av att jag tagit vara på. Vi svängde upp på Sjöbergen och letade oss fram till det hemligaste kända koloniområde som finns. Oj! Det var verkligen inte likt något annat jag sett! Söta kolonilotter med små stugor och allehanda tillbehör, jovisst, men också mängder av höga staket av skilda slag, ogräs och sly och tomma burar och bråte. Helt fantastiskt! Hade jag bott där i närheten skulle jag säkert ha gått dit ofta bara för atmosfärens skull.

Det här var kanske inte det mest representativa huset och den mest uppodlade trädgården, men sedan jag under uppväxten hade egna kaniner har jag en mycket känslig kaninbursradar, som drar min uppmärksamhet även till tomma kaninburar, så jag kunde helt enkelt inte motstå att fota några.

Det fanns blommor också, jodå.

Så trampade vi vidare, skildes åt lite längre fram och jag susade genom Grimmered i ett nafs. Så nu står min cykel faktiskt i ett cykelställ i Frölunda. Om den fortfarande är kvar i morgon får jag väl införskaffa det där extralåset jag haft på min inköpslista sedan jag flyttade till Göteborg 2008, och så måste nog parkeringsalternativen utvärderas.

Cykel. Hemma. Fyra månader tog det att flytta färdigt den.

söndag 4 september 2011

Upptäckter i Rävlanda

Våra trevliga bekanta som också blev våra nästangrannar när vi flyttade till Frölunda i våras måste ha fått panik över detta faktum och gick därför genast och köpte hus. I Rävlanda, som ligger långt bort i skogen, för den som inte visste det. Alltså kunde vi inte ta en bekväm liten promenad när vi igår skulle till dem på kräftskiva, utan fick åka spårvagnar, tåg och bussar i skojiga kombinationer. Men jag måste säga att det gick alldeles utmärkt att åka kollektivt mellan skogen och stan, till och med frampå småtimmarna, och alla byten var totaloptimerade. Högst oväntat och bra.

Även kräftskivan var trevlig, men givetvis var det rundvandringen i huset som var det mest lockande. Mario hade (som han alltid gör sedan detta) krävt att den skulle innefatta även källare och andra mystiska utrymmen, och så blev det. Medan vi vallades omkring i alla gångar och såg dörr efter dörr öppnas började jag fatta varför folk köper hus ute i hålorna. (Förutom för att ställen som Rävlanda och Bollebygd tillhör de områden i landet som är minst våldsbrottsdrabbade, jämfört med exempelvis delar av Frölunda, som tillhör de farligaste ställena i Sverige.) Det är då inte lite de får för pengarna, de som köper hus där i stället för i storstan.

I det här fallet handlade det om något som snarast kan betecknas som en herrgård maskerad till villa. Ja, det var faktiskt på allvar så stort att det på proppskåpet stod sådant som "ljus öster" och "ljus väster". Och! De hade ett eget kassavalv i huset! Extra tjocka väggar, enorm säkerhetsdörr med klassiskt sådant där handtag man tar tag i med båda händerna och vrider om, bankfack och hela köret.

Med sådana hus blir det aldrig ont om samtalsämnen bland gästerna vid middagsbordet, och idéer och spekulationer flödar hejvilt. Och jag börjar misstänka att det kan vara rätt spännande i de stillsamma småorterna i skogen ändå.

fredag 2 september 2011

Telefonnummer ur tiden

Jag sitter och funderar på att radera farföräldrarnas telefonnummer ur telefonböckerna. Det är ju bara dumt att ha kvar nummer som inte går till någon längre. Men det är svårare än väntat att ta bort det. Det där numret var ju ett av de allra första jag lärde mig, om inte till och med det första.

Jag har förresten också sagt upp min jobbtelefon, så inte bara jag utan även en del av er får nu glömma det numret.

Siffernörden i mig kan inte låta bli att sörja så smått, för båda de här telefonnumren är mycket fina, på olika sätt. Men livet går vidare, en aning mer välstädat utan en massa gammalt skräp som ligger och är i vägen.

söndag 28 augusti 2011

Jag frågar, ni svarar igen

Har ni förresten några bra tips på hur man putsar upp alla prismorna på en igengrodd gammal kristallkrona utan att slita ut sig? Är det enklaste kanske ändå att bjuda till inflyttningsfest och låta gästerna tävla om vem som rengör flest prismor under kvällens gång?

Tavlor

Efter fyra månader i lägenheten, varav två, tre utan att något mer hänt med iordningställandet av den, blev det igår åter lite fart på det hela. Vilken höjning av levnadsstandarden det innebär bara att packa upp alla skor ur sina flyttlådor! Arbetet med hemmets utformning ska förhoppningsvis återupptas inom några ögonblick.

Under en matpaus igår hade även Mario blivit tydligt drabbad av inredningslusta.

- Jag tror att jag ska sätta upp lite tavlor.
- Jag trodde inte att du ens visste hur du skulle möblera än?
- Det är klart, jag skulle ju kunna göra en själv också.
- Göra en tavla?
- Ja.
- Är du allvarlig nu? Eller menar du bildligt?
- Jag skulle kunna göra en bildlig tavla.
- Åhhh!

Dubbeltydigheter is the shit. Fast särskilt framgångsrik kommunikation blir det ju inte alltid.

fredag 26 augusti 2011

Andra och sista chans tagen

Morgonen känns höstaktig och den tidiga tystnaden håller i sig i flera timmar idag. Kanske är det bara det och att jag som vanligt har sovit för lite, men annars känner jag mig fortfarande helt utmattad efter gårdagens konsert med The Ark.

The Apocalypse is Over.

Men, alltså, wow! Nej, jag förmår visst fortfarande inte prata om det.

Det var i alla fall tack vare Göteborgskusinen (som gick samma linje på samma gymnasium samtidigt som Ola Salo, och därmed i praktiken väl tillhör de närmast sörjande som helt enkelt måste ha koll och vara på plats när det händer) som jag fick chansen att se The Ark ännu en gång igår. Den sista sägs det ju, men sådant där kan väl ändras.

Jag har svårt för recensioner, så det vore ju bara bra om jag inte gick in på detaljer, men det kunde liksom inte bli mycket bättre än det var. Ett alldeles förträffligt band i toppform, bra musik, ett mycket punktligt regnuppehåll, en publik som skötte sig bättre än för det mesta (och som dessutom tycktes vara ovanligt kortväxt, så att jag nästan hela tiden såg alldeles utmärkt vad som försiggick på scenen) och den där sköna stämningen av tacksamhet, uppskattning och en allmän vilja att ta vara på festen medan den pågick.

Och just när jag (bara lite, lite) började påminnas om att jag förra året missade låten jag helst av allt velat höra, på grund av att sällskapet då ville gå innan det var slut, kom den! Som allra sista låt, och den varade länge, länge, med en kör av tusentals röster som för ovanlighetens skull var eniga med min. Det var en avslutning som regisserad av en barnslig fantasi eller en amerikansk film, men det var hur som helst perfekt.

Ja, jag skrev överraskande nog ungefär samma sak förra året (så för allas skull ger jag åtminstone ingen direktlänk till det inlägget), men nu vet jag att det var det här jag väntade på.

tisdag 23 augusti 2011

Gungande tjejen

Redan under de första veckorna sedan vi flyttat hit i våras lade jag märke till en tjej som var ute på gården nästan varenda kväll. Att lägga märke till saker var inte så svårt, för med tanke på att vi bodde i köket satt jag rätt många timmar vid det där köksfönstret. Men i alla fall. När jag sett den här tjejen några gånger började jag fundera.

Hon var i tioårsåldern så där och tycktes ha samma kläder jämt. En mycket kort kjol eller klänning, trots att det fortfarande inte hade hunnit bli varmt ute, en tjock, fluffig vinterjacka och så gympaskor. Aldrig byxor, inga strumpor. Det var kanske det som först väckte min uppmärksamhet, detta att hon alltid gick i samma kläder, och en sådan kombination som gjorde det lätt att tänka sig att det kanske inte var någon som lade sig i vad hon hade på sig.

När jag väl börjat tänka insåg jag att hon alltid, alltid var ensam. Jag såg henne aldrig någonsin prata med andra människor, fast gården i allmänhet kryllar av både barn och vuxna om dagarna. Men hon var ute på kvällarna. I skymningen. Svala, skumma majkvällar. I sin korta kjol.

Både Pinglan och Göteborgskusinen reagerade omedelbart med ett "undrar om de bråkar därhemma" när jag vid separata tillfällen berättade om tjejen för dem. Själv hade jag vid det laget fäst mig så vid att hon synbart var utan kompisar att det var det enda jag tänkte på. Kanske var det inte alls så, och för övrigt finns det ju de som helst går för sig själva (oja, jag vet!), men man tolkar ju situationer utifrån sitt eget perspektiv, och jag såg bara att hon var ensam.

Det blev varmare om kvällarna, den tjocka jackan försvann och det visade sig att tjejen hade två snarlika kjolar, men annars var allt oförändrat. När alla andra gått in för kvällen satt hon och gungade i evigheter nere på gården. Och när hon inte gungade sprang hon. Hon sprang snabbt, lätt, så att man nästan inte såg henne, om man inte visste att titta efter henne. Under sommaren såg jag henne ibland även tidigare på dagarna, och då oftast just springande. Ena sekunden skymtade jag henne mellan ett par hus, i nästa ögonblick i andra änden av gården.

Kanske är alltihop bara fantasier. Jag vet ju faktiskt ingenting om henne, mer än vad jag sett då. Och det faktum att hon med sitt långa, raka, rufsiga hår och sina stora glasögon ser ut som stereotypen av en utstött unge gör inte saken lättare. Jag önskar att jag har fel, att hon har åtminstone en vuxen hemma som bryr sig om henne och att hon har de kompisar hon behöver i skolan. Men eftersom jag inte vet har jag fortsatt fundera. Jag har känt ett enormt begär efter att ta reda på om hon behöver något, eller någon. Men en främmande vuxen kan ju inte bara kliva ut genom porten och stega fram till ett ensamt barn och slå sig ner och prata. Inte här, inte i dessa tider. Och även om hon skulle behöva någon är det ju inte mig hon skulle behöva, det fattar jag väl. Det är bara det att jag så väl vet ... Men jag har nu länge bara gått och väntat på att ett tillfälle skulle dyka upp när jag kunde få en chans att komma i helt naturligt samspråk med henne. För att se.

Senaste gången jag såg den här tjejen var mitt på dagen en dag i förra veckan. Samma eftermiddag såg jag i tidningen på nätet att en 11-årig flicka just hade blivit påkörd av en bil på vår gata. Och efter det har jag inte sett den gungande tjejen.

Först var jag så säker på att det måste vara någon annan, för varför skulle det vara hon? Och det var helg sedan, så hon kanske var bortrest, och nu har skolan börjat, så det är väl inte så konstigt om hon har slutat vara ute så mycket (fast det hindrade henne ju inte tidigare). Men alltså, det där springandet. Det kan ju faktiskt ha varit hon som blev påkörd.

Visst är det hemskt när barn blir påkörda av bilar, ja, när någon blir påkörd av en bil, men i det här fallet märker jag att jag bekymrar mig så där extra som om det handlade om någon som stod mig nära. Och jag känner henne inte ens! Ändå tänker jag på henne flera gånger om dagen, undrar, spanar ut på gården och oroar mig. Jag kanske aldrig kommer att få veta säkert.

Tänk om hon är död.

Så kallade solmogna

Äntligen har även vi börjat skörda tomater! Det gäller dock att skölja dem ordentligt, då duvorna har haft sin favoritsittpinne precis ovanför.

En särskild hälsning till Mjölbykusinen och Sköna H.

söndag 21 augusti 2011

Oengagerat kalasande

Det blev en tur till på Kulturkalaset idag, men det var väl också en tur! På grund av att Luigi, som ville ha vårt sällskap, bara hade tid tidigt på dagen var vi inne i stan redan innan affärerna öppnat och bara delar av själva kalasandet inletts för dagen. Matställena, som väl ska vara något av kärnan i kulturkalaset, var visserligen öppna, men priserna så höga att det slutade med att karlarna gick på snabbmatsrestaurang medan jag själv gick och köpte billigt garn i en av favoritbutikerna. Det kunde nästan ha varit vilken söndag som helst. Ja, bortsett från hur tidigt vi var ute och hur mycket annat folk som också var det. Men vädret var fint även idag, vi har hittat ännu en bra busslinje och jag har som sagt nytt garn, så det vore dumt att klaga.

lördag 20 augusti 2011

Välen och Torstens ås

Äntligen en oplanerad helg på hemmaplan! Idag var det dessutom somrigt och fint väder, så vi tog en riktig långpromenad. Vi gick och hälsade på djuren vid Välen, en närbelägen havsvik och åmynning, och därefter knatade vi runt Torstens ås. Att undersöka den senare mer grundligt blir målet för en annan dag, men vi anar att det nog kan vara ett lämpligt ställe att släpa med sväronen till när de kommer på besök någon gång.

Våtmarksområdet hyser fluffiga höglandskor och diverse fåglar.

fredag 19 augusti 2011

Inte bara regn hos mig

När jag var ny i Göteborg, det vill säga ganska tidigt i denna bloggs historia, skrev jag något om att jag passade på att turista järnet innan jag antingen skulle flytta från stan igen eller bli göteborgare och därmed aldrig orka bry mig om att gå på saker. Jag har inte letat upp det specifika inlägg där just detta står, men turistlistorna här i sidmenyn talar sitt tydliga språk. Och ju längre från centrum jag flyttar, desto mindre angelägen blir jag om att vara med om diverse tilldragelser inne i stan. Jag visste med andra ord vad jag talade om 2008.

Men nu, ser ni! I kväll! Då tog jag mig i kragen och gick på både Liseberg och kulturkalas på samma gång! Allt som krävdes var Orup och en regnig fredag perfekt för utomhuskonsert. Okej, det där med regnet var kanske att ta i, men det spelade faktiskt ingen större roll att det skvätte lite och var kallt, för konserten hade varit väl värd sitt pris även om den inte hade varit gratis. Definitivt.

Och så två kryss till på listan! Himla käckt av mig.

Sådant som driver en

Är det bara jag som kan känna en upprymd tillfredsställelse när det är nyhandlat och kylskåpet är fullt och som därefter ser det närmast som en sport att tömma så många påbörjade förpackningar som möjligt på kort tid för att på nytt frigöra lite trevlig plats på hyllorna?

Antagligen.

torsdag 18 augusti 2011

Jag frågar, ni svarar

Ni brukar ju vara ena hejare på att komma med bra tips och råd, så jag tänkte att ni lika gärna kunde få fortsätta hjälpa mig med vardagsbestyren.

Så här är det: Jag kan inte njuta av balkongen som jag hade hoppats få göra. Det beror bara delvis på vädret. Mest beror det på duvorna. Tidigare trodde jag att de bara höll till på taket och eventuellt på balkongen ovanför vår (från vilken det för övrigt brukar regna klädnypor, plastpåsar och strumpor), men nu blir det allt mer uppenbart att duvorna faktiskt hänger även inne på vår balkong. Det är tätt mellan lämningarna på balkongräcket och fjädrar ligger överallt på golvet och i växterna.

Igår under en åskskur kom en duva och satte sig på balkongen medan vi var i rummet alldeles innanför fönstret. Den rörde inte en min (öh, hur många ansiktsuttryck har en duva egentligen?) medan jag bankade, viftade och härjade för att försöka verka skrämmande. Inte förrän jag gick ut och slog till pinnen som duvan satt på gav den upp och flög iväg. Den var uppenbarligen mer rädd för regn än för människor.

Jag är inte särskilt förtjust i fåglar alls, faktiskt. Och duvor hör helt klart till de drygare arterna i omgivningen. Jag vill inte ha dem på balkongen. Så hur får jag bort dem?

Två förslag har jag själv kommit att tänka på:
  1. Sätta upp sådana där klämmiga, uppåtriktade taggar som man ser här och var på offentliga platser. Fast att ha spikmatta på hela golvet skulle kanske inte göra mig mer benägen att vistas på balkongen.
  2. Tala med hyresvärden. (Jag har verkligen ingen aning om ifall detta är en fråga de bryr sig det minsta lilla om.)
Annars då? Vad göra?

tisdag 16 augusti 2011

Semesterslutspurten

Det blev en toppenhelg med två dagars bröllopsfest. Vi åt och dansade, umgicks med trevliga människor, åt ännu mer och avrundade med en ångbåtstur. Hotellet var nog det bästa jag bott på, servicen förträfflig, miljöerna vackra och frukostbuffén ovanligt nog motsvarande de skyhöga förväntningarna. Det enda som saknades var lite mer tid till att avnjuta spalivet. Mario och jag började omedelbart vid avfärden fundera på att åka tillbaka för att ta oss en badhelg någon gång. Eller om man skulle låta sitt företag konferera i Tranås, kanske?

Den här sommaren tycker jag att jag inte har gjort mycket annat än packat och åkt tåg och flängt hit och dit. Men det har lämpligt nog kommit att bli varannan resa till Dalarna/Västmanland och varannan till Småland/Östergötland, och varje tur har varit trevlig och givande på sitt sätt. Fast trots att känslan av att sommaren nu hotar med att vara slut känns det fint att vara hemma lite mer permanent igen. Det finns ju så mycket här som väntar på att tas itu med!

fredag 12 augusti 2011

Fyra begravningar och två bröllop

Vid min ålder kan man tycka att bröllopen borde vara betydligt vanligare än begravningarna, men fram till denna sommar hade jag fortfarande bara fått vara med om två bröllop, samtidigt som jag varit på fyra begravningar. Så dök ändå en statistikförbättrande bröllopsinbjudan upp, men innan vi hunnit fram till det viktiga datumet kom alltså ytterligare en begravning emellan.

Jag undrar lite hur det kommer sig att just mina bekanta är så dåliga på att gifta sig när folk i allmänhet verkar göra det mest hela tiden. Fast när jag tänker på hur dyrt det är och hur mycket förberedelser som krävs bara för att vara gäst på ett bröllop börjar jag begripa varför det tar en sådan tid för mina vänner och bekanta att komma till skott.

Men nu bättras i alla fall siffrorna och erfarenheterna på lite. I stället för att bröllopen går från 1/3 till 3/7 blir det visserligen från 1/3 till 3/8, men det är fortfarande en tydlig förbättring. Ja, man ska väl inte ta ut något i förskott, så egentligen borde jag kanske vänta med summeringen till efter helgen, men jag känner mig bestämt djärv idag!

tisdag 9 augusti 2011

Bästa promenadvägen

Jag ville passa på att se Ostindiefararen Götheborg medan den ligger vid Stenpiren, och plötsligt insåg jag att idag skulle bli sista chansen för mig. Jag tog denna chans, även om det innebar en rätt lång spårvagnsutflykt in till stan, där jag inte hade några andra ärenden.

Där var den. Precis där man kunde vänta sig att hitta den.

Och vad det var värt det! Kanske inte i första hand för skeppets skull, men en kvarts promenad i sommarsolen på Packhuskajen är lätt värd en timmes skumpande på vagnen. Ja, faktiskt nästan vilken promenad som helst längs älven mellan Lilla Bommen och Järntorget (i valfri riktning) är värd det.

Det är så ljuvligt att gå där så nära vattnet, känna doften av älv som nästan är hav, se på båtar och turister och känna stenläggningen under fötterna. Och märkligt nog är det sällan någon trängsel där heller. En del turister ser man förstås alltid, och några bofasta som passerar på väg till och från saker. Men annars verkar det som om denna promenadväg ligger så bra till att den nästan har blivit osynlig.

Märkligast av allt är det med Stenpiren. Det är min absoluta favoritplats i centrala Göteborg (och eftersom den inte är ett dugg hemlig för allmänheten kan jag lika gärna tala om det). Fast den ligger så centralt och erbjuder så utomordentligt bra sittplatser med utsikt över älven brukar det för det mesta vara lätt att hitta en egen bänk där. Ja, inte nu då. Av den anledningen gör det mig inget att Ostindiefararen inte ligger där permanent. Men det var i vilket fall som helst trevligt att ha hunnit se den medan den var där.

Flyttande änder

Å ena sidan har detta hänt:
  1. En gång i tiden planterade mina farföräldrar en massa träd vid sin då nybyggda sommarstuga.
  2. Tack vare det har mina föräldrar under de senaste årtiondena hållits fullt sysselsatta med att avverka illa placerad skog på tomten.
  3. Tack vare det har vi sedan haft mängder av stubbar att på allehanda sätt försöka bli av med eller dölja. 
  4. Min mamma fick för några år sedan en fjärilsholk. Den placerades på en av dessa gamla stubbar. Det har sannolikt aldrig bott några fjärilar i holken, men den smultronbevuxna lilla stubb- och gräsholme där den stod började med tiden kallas omväxlande Fjärilsön och Smultronön.
  5. Steg för steg blev Fjärilsön allt mer lik just en ö. Denna sommar såg den plötsligt verkligen ut att vara bebodd. En flaggstång restes, en flagga hissades (och invaderades omedelbart av myror, därav det alternativa namnet Myrön), en brygga byggdes och en stenlagd gång anlades från huset ned till denna. En trädgårdsros började blomma vid stugknuten, en fågelholk sattes upp i den lilla rönnen i backen och en bänk, en silltunna och ett par blomkrukor ställdes ut.

Fjärilsön/Smultronön/Myrön.

Å andra sidan har detta hänt:
  1. Ett par små änder levde en gång ett trist liv som prydnadsföremål i en vägghylla i ett tonårsrum.
  2. De små änderna glömdes med tiden bort, hamnade i någon låda någonstans och hade inte mycket att göra.
  3. En dag blev de tvärt utrensade av en plötsligt uppdykande före detta tonåring som numera var less på allt vad onödigt krimskrams hette, men hur det nu gick till lyckades de ändå till slut slinka med bland det fåtal saker som hamnade i en låda som skulle sparas.
  4. Lådan åkte med ett flyttlass till Göteborg.
  5. Lådans ägare åkte på semester, blev indragen i trädgårdsbestyren och kom att tänka på de små änderna, som liksom av en händelse inte alls var bortskänkta eller något ännu hemskare.
  6. De små änderna fick flytta ut på landet för att slutligen göra någon nytta!

Ett par små änder som ligger och gör någon nytta.

Vart ville jag nu komma med detta? Ingen aning. Kanske är sensmoralen att man ska plantera träd mer eller mindre planlöst, för förr eller senare blir det till glädje för någon? För poängen kan väl knappast ha varit att argumentera för att behålla onödiga småsaker? I så fall förstår jag inte mig själv. Nej, vi säger att det handlade om att jag blev rätt nöjd med den där detaljbilden av änderna på bryggan och ville visa upp den.

måndag 8 augusti 2011

Semestervirkning

Jag låg rejält efter med födelsedagspresenter till brorsan. I och med detta lilla verk hoppas jag ha börjat rätta till det.

Link (tänkt att se ut som han gör i The Legend of Zelda: The Wind Waker, mönster från Nerdigurumi) med några av sina tillbehör.

Naturligtvis kan han bära svärdet på ryggen!

En av grisarna infångad!

söndag 31 juli 2011

I Slottsskogen som ett barn

När vi återvänt till Göteborg tog Mario och jag en tur till Slottsskogen för att titta på sälarna, eftersom vi hade hört att de hade fått kutar.

Vi kom fram till att det måste vara hemskt obekvämt att vara säl på land. Man kan varken förflytta sig, vila huvudet eller boxas ordentligt. Det sistnämnda försökte ändå de två vänstraste av sälarna på bilden göra.

Vi hälsade också på de flesta andra djuren, till exempel pingvinerna, som lämpligt nog fick toaletten städad just när vi kom dit. Enormt fascinerande. Att titta på pingvinerna då, alltså.

Även träd och stenar kan vara riktigt spännande. Men det var ju inte precis några nyheter.

Vi enades om att det är bra att vi båda tycker om att gå och titta på djur trots att vi är vuxna, att det är bra att vi inte behöver ha barn med oss att skylla på för att stå och trycka hos getter, grisar och kaniner, och även att det är bra om vi ändå ska gå i djurparker med barn att vi själva är intresserade av ställena också.

Mitt sommarlov

Vi åkte ut på landet igen.

Nu var det andra blommor som blommade än när vi var där senast.

Å sen åkte vi till Kalmar. Där har de en lång bro.

Fast det är inte den på bilden. Det är ju en brygga.

Å sen åkte vi på utflykt till Öland.

Där tittade vi på gamla ruiner.

Här, vid Ismantorps borg, kunde det ha varit mycket stämningsfullt om inte de enda andra som var där samtidigt som vi hade varit så rädda för ensamhet och stillhet.

Vi tittade också på gamla hus.

Det var faktiskt jättefint på Ölands museum Himmelsberga, men allra mest fastnade jag för kaninerna. Fast dem fotade jag inte.

Vi tittade på grisar också.

Bland annat på Eketorps fornborg. Där såg vi också ett bo med nykläckta, pyttesmå svalungar. (Svalor, tornseglare, jaja, förstör inte det poetiska i min berättelse nu.)

Å så tittade vi på havet.

Fast jag numera bor så nära havet kan jag tycka att det är fantastiskt exotiskt. Det är klart, så här öppet ser jag det sällan, och inte så här lugnt heller. Fast det ändrar ingenting. Jag kommer förmodligen alltid att föredra insjöar på i stort sett alla sätt och vis.

Å sen så åkte vi hem igen.

SLUT!


(Nä, jag vet att jag inte har sommarlov i år, men man blir väl aldrig för gammal för att leka, hoppas jag.)

onsdag 20 juli 2011

Ny mall

Det var mer än hög tid att fräscha upp bloggens utseende, inte minst för att flera nyare funktioner inte var tillgängliga för den gamla stilmallen. Så nu blev det lite nytt. Inte för att jag förväntar mig att så många lägger märke till det, då väl de flesta ändå låter en rss-läsare sköta visningsjobbet, men ser ni något som har blivit tokigt på sidan eller är missnöjda med någon förändring är jag förstås tacksam om ni talar om det för mig.

söndag 17 juli 2011

Saltsjönäs med toppenpicknick

Det blev till slut ändå bara en gäst igår, men det var inte så bara, för det var Göteborgskusinen som kom för att inspektera vårt hem, och hon bidrog också till att vi kom iväg ut för att se lite nytt och ta vara på den fina dagen som klämts in bland alla de regniga.

Vi åkte till Näset, promenerade ut bland Saltsjönäs klippor, där det faktiskt inte alls var mycket folk så där på seneftermiddagen, valde ut en egen och mycket trevlig klippavsats och tillbringade där ett par timmar i solen med att njuta av luften, värmen, utsikten, sällskapet och maten. Mario och jag fick äntligen anledning att inviga vår fina picknickväska som vi fått i gemensam 30-årspresent, och det kändes härligt lyxigt att äta på sådant där gammaldags utflyktssätt med tallrikar, bestick och uppläggningsfat. Det var väl värt den extra disken!

Nu såg vi visserligen inte mycket av omgivningarna när vi väl var där, men tillräckligt för att vi snabbt skulle bestämma oss för att det nog får bli fler turer utåt Näset i sommar.




fredag 15 juli 2011

Vad sägs om ost?

I morgon får vi eventuellt besök av två personer. Eventuellt kommer de två personernas besök hos oss att åtminstone delvis sammanfalla och innebära att vi alla fyra ska dela en måltid. När vi nu började fundera över menyförslag insåg vi snart att det vi hade att lösa mest liknade ett optimeringsproblem.

Villkoren vi har att utgå ifrån ser nämligen ut som följer.
  1. En person är vegetarian (men äter mjölkprodukter och fisk).
  2. En person är allergisk mot skaldjur, tomat, paprika och nötter.
  3. En person vägrar äta helvegetariskt och avskyr lök.
  4. En person har inga problem med någonting.
Tack och lov för den fjärde personen! För att få känna på hur det är att faktiskt ha problem får dock denna person i uppgift att hitta på något som alla fyra kan äta, eftersom det ju kan vara ganska roligt att äta samma rätt trots allt.

Växande virkad tv-spelsfamilj

Som jag nämnt har jag fortsatt att virka och virka och virka. Den här gången är jag inte helt nöjd med resultatet, men då dessa figurer utgör ett viktigt tillskott till samlingen av tv-spelsfigurer får jag väl ändå ta och visa upp dem.

Toadette och Toad (mönster av WolfDreamer, smått modifierat).

De överlevande

De flesta av våra växter, både ute och inne, klarade sig bra ensamma i en vecka när både Mario och jag var bortresta. Flera hade till och med hittat på konstruktiva saker att ägna sig åt, som att blomma, växa och vakna ur träda. Ringblommorna är de enda av "mina" växter som försvunnit, men det var för att de hade så mycket bladlöss att jag gjorde mig av med hela rasket. Numera har jag inget överseende med några enda skadedjur och småkryp som inkräktar på mitt revir.

Tomatplantorna har som synes klarat sig bra, trots både det ena och det andra. Det syns nog inte på bilden, men det är många tomater på gång på den högra plantan, och båda blommar ymnigt. Det är också dags att skörda en omgång persilja igen, ser jag. Nere i högra hörnet skymtar den "krusbärsbuske" som Mario länge haft i en kruka. Den har mest bestått av en pinne med några enstaka blad i toppen (därav min tvekan att kalla den buske). Efter flytten såg den ut att ha fått en rejäl knäck och jag trodde att den var på väg att ge upp, men nu har den väl upptäckt sommarsolen eller något, för de senaste veckorna har den mer än fördubblat sig och ser med ens riktigt trevlig ut.

tisdag 12 juli 2011

Ensam hemma 2

Lägenheten är verkligen helt bisarrt onödigt stor för en person, speciellt om den personen är jag. Jag är ju mest bara i mitt rum längst borta i ena änden av den ändå. När jag sedan någon gång gör mig ett ärende till köket i den motsatta änden känns det som om jag ska ta mig genom alla salar och korridorer i ett slott. Eller åtminstone en stor herrgård. Eller en våning. (Inte minst i halvmörkret på nätterna, då jag förstås inte heller tänder några lampor i de rum jag inte vistas i.)

En våning. Ja, det känns det faktiskt som! Det ska jag säga från och med nu (i alla fall i familjära kretsar, som den här).

Ensam hemma

Vi åkte hem igen. Ska man vara noga åkte först Mario hem, därefter följde jag efter och sedan åkte han iväg en vända till. På så vis fick vi båda bo ensamma i den gemensamma lägenheten för första gången sedan sammanflyttningen.

Min helt ensamma helg började dessvärre med ett dödsbud. Därmed kom den första natten som jag sov ensam i denna stora lägenhet att sammanfalla med den första natt då jag inte längre hade någon farfar.

Jag ska erkänna att jag ända från början har varit lite skraj för klädkammaren som finns i sovrummet. Eller snarare för mörkret som jag inbillar mig ska välla ut under klädkammardörren som är belägen intill sängen. Typ. I normala fall är jag inte rädd för mörker, men kanske är klädkammarmörker något annat? Eller så har det hela snarare att göra med att jag inte vet om den tidigare hyresgästens man dog här i lägenheten (vilket ju verkligen är en helt annan sak och inte på minsta vis har med klädkammaren att göra). Det senare var säkert en bidragande orsak till att jag trivdes så bra med att sova i köket i början, och drog mig för att flytta in sängen i mitt rum. Ändå vet jag ju att det är änkans sovrum vi numera sover i. Dessutom har jag nästan slutat tänka på de tidigare lägenhetsinnehavarna överhuvudtaget. Det här är vårt hem nu.

Hur som helst. När jag för första gången skulle vara ensam hemma över natten trodde jag nog att jag främst skulle ligga och fokusera på den där mörka klädkammaren. Men så, som situationen blev, låg jag i alla fall bara och tänkte på döden! (Så där som man ju uppmanas att göra på Stampens kyrkogård till exempel.)

Förresten var jag uppe till gryningen, så det var inte ens mörkt när jag skulle sova. Lika bra det.

måndag 11 juli 2011

Vart jag tog vägen

Och så åkte jag ut på landet och för ett par veckor såg det ut så här:


(Nej, det är inte älvorna, utan äkta, traditionell svensk midsommargrillrök, som dansar kring stången.)





Man kan lätt få för sig att jag bara hängde ute i buskagen och luktade (eller om vi skulle säga "doftade", för att provocera lite?) på blomstren hela tiden. Tro gärna det. Det kan ju ha varit schersminerna, vitmåran, smultronen, de ljusa nätterna, flugsurret, fågelungarnas tjattrande, sjövattnet och barfotaspringet som gjorde mig totalt ointresserad av allt som har med läsande, skrivande, tänkande och tyckande att göra. Eller så var det bara virkdrogen som fick mig att tappa allt intresse för det som är mindre konkret än nål, garn och maskor.

Himla skönt var det hur som helst. Det var första gången på flera månader som jag kunde koppla av helt och hållet. Och att vara utan datorn gick så bra att jag nästan inte ville slå på den igen när jag kom hem. Fast sedan behövde jag trots allt kolla upp några garnbutiker ...