måndag 31 januari 2011

Uppladdning inför melodifestivalssäsong

Jag sitter och lyssnar på årets isländska melodifestivalslåtar och blir på härligt humör. Som vanligt gillar jag de flesta bidragen. Jag har tyckt mig ha så mycket självinsikt att jag alltid har erkänt för mig själv att det förmodligen beror på att jag gillar nästan allt som är isländskt*, men nu börjar jag undra ändå.

De har faktiskt förhållandevis få bidrag i sina deltävlingar. För att de ju är färre som kan vara med och tävla och rösta? Nej, för att de skippar alla skräplåtar av den typ som fyller ut halva de svenska deltävlingarna (förutom förra året, när i stort sett hela vår tävling utgjordes av sådana utfyllnadsbidrag). Det är min nya teori.

Dessutom har islänningarna i år återgått till att sjunga enbart på isländska i den inhemska tävlingen! Big like på det.


*Jag gillar förresten schlager, Island och isländsk schlager så mycket att jag faktiskt vid ett tillfälle har skrivit en uppsats om Island i ESC. På isländska. Är man nörd så är man.

fredag 28 januari 2011

Lappa stan

Den här veckan har jag travat omkring i Göteborg i ett försök att föra en liten stillsam gammaldags annonskampanj. Under tiden har jag lärt mig ett och annat om stan och dess befolkning.

Jag har upptäckt hur svårt det är att affischera lagligt om man vill synas. I flera av de områden där jag har fått för mig att vissa av mina tänkta målgrupper rör sig hittade jag inte en enda anslagstavla utomhus. Det mest intressanta var att folk ändå inte alls verkar sätta upp sina lappar på varje tom yta, vilket jag alltid har fått ett intryck av förut, utan att stan är förvånansvärt ren och välstädad.

Och i villaområdena har numera en stor majoritet av postlådorna "ej reklam" på sig. Jag som privatperson är mycket nöjd med detta, men som företagare får jag det svårare. Jag vill göra saker rätt och tänker inte pracka på människor något de inte önskar. (Det är dock smått frestande att hämnas lite lätt på de villaägare som låter hela trottoaren utanför sina fastigheter vara täckt av helt ogrusad glansis.)

Nej, den metoden var inte den optimala. Nu är det dags att satsa på ett modernare medium för att nå ut med mitt budskap. Allt jag behöver göra då är att komma på en unik, smart och rolig idé som alla åldrar gillar, göra nätsuccé och bli kändis. Återkommer.

fredag 21 januari 2011

Och det var mina förberedelser inför beach 2011

Jag må vara förföljd av otur när det gäller att få saker skickade till mig som det är tänkt*, men i gengäld har jag nästan bara goda erfarenheter av kundtjänstmänniskor på de företag jag är i kontakt med. Nu fick jag snabbt, trevligt och hjälpsamt svar på mitt mejl, och titta:

Heja chokladfabriken!


*Det blir inga länkar idag, men sök exempelvis på "messmör" eller "Wii" här i bloggen för att hitta historiken.

onsdag 19 januari 2011

Uppföljning av irritationsblogg

Ah, jag gillar företag som håller koll på vad som skrivs om dem och bryr sig om att hjälpa till så att problem blir lösta! Nu fattas det bara att alla breddgående människor googlar sig hit och lovar att visa mig lite mer hänsyn i fortsättningen, så är jag nöjd.

Eller, vänta förresten! Hoho, Cloetta, jag har fortfarande inte sett skymten av den där handduken! Som jag har betalat frakten för. Det ser inte bättre ut än att jag blir tvungen att mejla igen. Gruff.

tisdag 18 januari 2011

I morgon ska jag byta namn och ställa mig mitt i vägen

Nu är jag irriterad. Igen. Men det är fullt motiverat, för det rör sig om riktigt enorma irritationsmoment.

Jag är irriterad över att folk är så vansinnigt envisa och bara måste gå i bredd, även när de får möte på smala, isiga vägar. Varför ska alltid jag vara den som förväntas kliva ut i diket? Går det inte att ta fem sekunders paus i samtalet, va?

Jag är irriterad över att Eniro vägrar kännas vid att mitt företagsnummer är just ett företagsnummer. Det finns i registret, men räknas som privatnummer (vilket det inte är), och sökningar på företagsnamnet ger ingen träff. Dessutom blev det ytterligare knas och ännu fulare när jag försökte lägga till information. Skitstörigt. På hitta.se blev det rätt och fint direkt. Jag som alltid har gillat Eniro mer. Nu måste jag ändra mig. Rackarns.

Jag är irriterad över att det är insekter i farten mitt i vintern. Måste man tampas med alla årstiders jobbigheter samtidigt?

Och till råga på allt tvingas jag vara irriterad över att mitt namn inte längre är unikt. Någon har tydligen gift in sig i den avlägsna släktgrenen och tagit samma namn som jag. Hur kan någon understå sig att göra så?! Nu måste jag lägga all min tid på att hinna först med att få mitt namn som användarnamn överallt. Himla onödigt gjort av henne.

 Ni ser, jag är väldigt upptagen här.

lördag 15 januari 2011

Närapå mönsterlördag

En nackdel med att ha sängen i köket, eller köksfläkten intill sängen om man så vill, är att man då och då tvingas vakna en annars skön lördagsförmiddag till någon grannes kompakta matos. Så då får man gå upp irriterad och illamående.

Men jag har hittat en karl som alldeles av sig själv plötsligt en fredag kommer fram till att han nog vill åka till Stora Möbelvaruhuset. För att köpa lådor till ett nytt förvaringssystem! Sådant säger man bara inte nej till, inte ens om det regnar ute, ovanpå ytterligare en decimeter nysnö. Så så fick det bli. Då fick vi dessutom användning för ännu ett av våra presentkort. Bra jobbat, tycker vi.

Och så triggar vi varandra till stordåd på temat röja, rensa, sortera, ordna, fixa och flytta om. Uj, vad härligt det är att få stänga av datorn och jobba med annat ett tag! Med gott samvete dessutom. Och under tiden jag i kväll funderade på vilka saker jag eventuellt skulle stuva undan i mina ickebefintliga förråd härnäst mindes jag med ens vad man skulle ha cd-spelaren till. Sedan spelade jag skivor och förundrades över att det aldrig kom någon reklam mellan låtarna.

På fönstren smattrar regnet, men jag måste inte gå ut, och det blev visst en rätt trevlig dag ändå, det här.

fredag 14 januari 2011

Bye, bye, studentliv

Uppsatsen är inlämnad inför seminariet, som jag visserligen fortfarande inte har något datum för, men ÄNTLIGEN ska jag väl få tid att ägna mig åt mitt lilla företag! Det är hög tid att börja dra in pengar. Man kan ju liksom inte betala hyra, nötter och studieskulder med högskolepoäng.

torsdag 13 januari 2011

Röjardag

Jag tycker att det är så skönt att få röja undan och plocka i ordning när ett projekt är slut! I det här fallet visserligen bara nästan slut, men det var i alla fall äntligen läge att städa idag. Och solen värmde för första gången i år upp mitt rum, och hjälpte mig samtidigt att identifiera och avlägsna det tjocka dammlager som lagt sig över precis allting.

Ute var det däremot lagom kallt och friskt, och fortfarande så där sagolikt vitt, vackert och vindstilla. Jag skulle gärna ha varit ute flera gånger så länge som det nu blev, men man får vara glad över det man får.

Ser ni den lilla figuren under trädet? Jag upptäckte precis efter att jag tagit bilden att den personen samtidigt riktade en kamera åt mitt håll, så nu kanske våra bilder är magiskt sammanlänkade!

Förresten, gissa en gång vem som var före mig i tvättstugan! Just det. Jag slapp tack och lov att träffa honom, men jag kände stanken så fort jag öppnade dörren, och sedan såg jag hans tvättkorg vid torkskåpet.

Nu är det dags att åka till Luigi och Daisy igen. Undrar vad för spännande saker som händer där idag!

onsdag 12 januari 2011

3-årskalas

Och Göteborg och jag utgör fortfarande en lysande kombination!

Vitt och tyst

Så blev det ny fart på vintern, med en decimeter kramsnö ovanpå istäcket. Morgonen är så förunderligt vit och stilla. Jag njuter av tystnaden och tänker först att den beror på att snön har bäddat in allt i ljuddämpande vitt fluff. Men så inser jag att det faktum att varenda liten kvist är så där snötäckt beror på att det inte blåser.

En vindstilla morgon åstadkommer exakt samma överraskning som tystnaden man plötsligt befinner sig i när det blir strömavbrott och alla små störande ljud från apparater man annars inte hör tystnar.

måndag 10 januari 2011

Dags att snuffa med oxarna

Är det jag som inte hänger med nu igen? Plötsligt är det ett himla tjat om oxveckorna. Eventuellt är det bara tidningarna som har bestämt att befolkningen nu ska tryckas ned med nästa dusch av katastroftänkande, för jag har då aldrig hört folk prata om detta förr.

Jag fattar verkligen inte varför det skulle vara relevant för människor i allmänhet. Även om jag hade varit normal och haft en ledighet som tagit slut nu så tror jag inte att jag skulle se veckorna fram till påsk som ett endaste dugg längre och tyngre än den ständigt lika helglösa och evigt långa och mörka hösten. Nu har det ju vänt! Nu blir det ljusare för varje vecka, decemberstressen är avklarad (jodå, den finns där även andra år och för andra än mig), det är nytt år med nya möjligheter och planer, krafterna kommer tillbaka och man kanske till och med får lite tid att gå ut och njuta av luften eller åtminstone se på vintersport på tv.

Det kan inte vara bara jag. Jag hoppas verkligen att jag inte är så förfärligt tvärtom i det här fallet. Sannolikt varierar det från person till person, ungefär som hur man ser på det när man slänger ut julen. Vissa menar att det blir mörkare då, men det beror ju på om julbelysningen består av extra ljus eller är ersättning för vanliga, starkare lampor. Naturligtvis finns det också människor som tycker att det är jobbigt långt till nästa långhelg, och det ska jag inte förringa, men i så fall är det väl framför allt dystert om livet bara handlar om de få dagar av ledighet man har?

Fast idag är jag faktiskt lite ledig (från studierna, that is) efter att ha jobbat hårt och länge. Motvalls som jag är.

lördag 8 januari 2011

Hellre en skridskotur med korvgrillning i så fall

Det regnade hela dagen. Hela dagen! I januari! Det har förresten redan regnat några gånger här sedan strax före jul och det verkar varvas med dagar av snö, lagom för att vägarna ska bli så eländiga som det bara är möjligt, så just nu lyckas vintern till och med få mig att ogilla den. Det här är marsväder för mig, och det förklarar helt och hållet varför jag får olustkänslor när månaden mars kommer på tal. Vägarna var idag täckta av en decimeter is med en decimeter modd ovanpå, och efter ihärdigt regnande i några timmar även en decimeter vatten.

Och som vanligt när det regnar i Göteborg blåste det samtidigt.
Isgata, regn, blåst och tjocka vinterkläder. Inte som gjort för paraplyhantering.

Mario och jag trotsade ändå vädret och väglaget och åkte och hälsade på Luigi och Daisy i deras nya fina lägenhet. Vi hann lagom äta och spela en omgång Skip-Bo innan brandlarmet gick. Sedan stod vi ute på isen i regnet och hade det så lagom lördagsroligt ett tag utan att huset brann upp (eller ned) eller något annat hände heller. Eller jo, det rasade en massa tung blötsnö från taken omkring oss. Till slut gav vi upp och åkte hem. Utan paraplyet. Det räddade säkert livet på paraplyet, mig eller båda två. (Men det krävdes alltså en utrymning för att jag skulle åka ifrån ett paraply. Det är rätt anmärkningsvärt ändå, så lätta som de tycks vara att glömma.)

Skitvinter. Men när det nu väl har börjat töa kan det gott vara tio grader varmt tills vägarna är bara.

Jag kan dock meddela att säsongens vinterkängor faktiskt klarade prövningen bra. Trots att jag klev rakt ned i ett decimeterdjupt vattenhål blev jag inte det minsta blöt om foten. De här kängorna ska jag vårda ömt. Det blir till att skriva upp dem på "att rädda om det börjar brinna"-listan.

onsdag 5 januari 2011

Bäst i år

Å, jag har just sett årets bästa dokumentär! Och då menar jag inte så här långt, utan 2011 års bästa. Jag utgår ifrån att den i något objektivt perspektiv inte är det (inte minst för att jag gillar den). Jag antar också att man måste bry sig om ämnet för att inse storheten i den, och i min bekantskapskrets kan jag inte tänka mig att någon mer än möjligen Göteborgskusinen skulle kunna begripa sig på euforin jag upplever efter att ha ägnat drygt en timme åt denna dokumentär. (Därför talar jag inte om vilken det är, men det är säkert busenkelt att luska reda på för den som är intresserad av sådant.)

Men vad gör väl det när man bara är helt och komplett genomlycklig över att ha fått chansen att se sina drömmars dokumentär på Svt Play? På tv sändes den givetvis på en konstig tid, men för min del är alla tv-tider lika besvärliga, så jag koncentrerar mig på att vara tacksam över att svt.se hade en länk till programmet direkt från förstasidan.

Att jag redan den 5 januari vet att ingen dokumentär kommer att kunna toppa den här under året, eller sannolikt på ännu längre tid, känns inte heller tråkigt. Huvudsaken är att jag inte missade chansen när den kom. Som jämförelse såg jag förresten bara en enda ny spelfilm förra året, och jag är rätt övertygad om att det inte fanns många som hade kunnat klå den under det året heller. Jag menar att bara för att man inte sätter i sig allt man kommer över behöver sannolikheten för att råka på det bra inte minska. Det gäller bara att välja med omsorg. Och lyckan blir möjligen större över denna specifika upplevelse, men för den delen inte mindre värd, bara för att jag inte spär ut den med en massa halvgoda och tillfälliga förströelser under resten av tiden.

Alltså: Bäst 2011! Och när året sedan ska sammanfattas har jag åtminstone den så tunga dokumentärfilmsbiten avklarad. Puh!

söndag 2 januari 2011

"Vårt" hus åter bara mitt

Det nya året för omedelbart med sig en förändring i grannsituationen, då Luigi lämnar mig här med alla VÄGG:ar och andra obehagliga typer. Han flyttar nu till en okänd stadsdel för att bo med Daisy.

Så här sista dagen före flytten sprang vi på varandra i entrén, precis som på den gamla goda tiden (vilket i det här fallet vill säga när jag var vaken lite mer som folk och dessutom lämnade mitt rum mer än två gånger i veckan). På sistone har vi inte märkt mycket av varandra som grannar, så jag har inte riktigt reflekterat över vad det i praktiken kommer att innebära när han inte bor här längre. Jag bodde visserligen här före honom, så jag har varit med om det förut, men nu när alla vant sig?

Kommer vi att ses mer än till Mariofamiljens högtider? Hur blir det med hemgjord glass och tv-spelande? Blir min dammsugarpåse någonsin full nu? Och kommer Mario i fortsättningen att hitta några anledningar att titta förbi hos mig lite så där spontant då och då?

Det är ett synnerligen ovisst läge. Men vi märker väl vad som händer. Normalt gör man ju det.