måndag 28 februari 2011

Grattis Mario!

Mario hade fått en avi för ett stort brev, vilket förbryllade honom mycket, eftersom han inte kunde komma på att han hade beställt något som det kunde vara.

När han sedan hämtade ut brevet visade det sig vara en bokvinst från Språktidningens julklurtävling!

Och det var ju så att eftersom jag hade vunnit både i somras och den föregående sommaren tänkte jag att sannolikheten att jag skulle vinna igen nog var försumbar, så jag skickade in mina lösningar i Marios namn den här gången.

Att jag har mystiskt stor otur med saker som ska skickas till mig, företag och folk som ska hjälpa mig att fixa saker och så vidare, tycks uppvägas av en nytillkommen tur i klurtävlingar. Och den här gången kom alltså dessutom vinsten helt utan fördröjning, men så var det ju inte heller till mig den skickades.

söndag 27 februari 2011

Välkomponerad helg

Det blev en mycket social helg även denna vecka, och jag njöt enormt av att ha jobbat som folk på fredagen för att sedan kunna gå hem och vara ledig över helgen. Så därefter blev det tv-spelskväll med lagom nördiga typer på fredagen, på lördagen fin middag med storfamiljekväll hos Luigi och Daisy, som hade besök av Toad och Toadette över helgen, och idag ytterligare en familjesammankomst med söndagsmiddag på stan.

Lite skid-VM har jag till min stora lycka ändå hunnit klämma in mellan varven. Att det går i Norge gör att tiderna för tävlingarna passar mycket bra in i mitt schema, vilket jag är hemskt nöjd över. Men med Melodifestivalen var det förstås värre. Det blev den andra missade deltävlingen på raken. Tack och lov för Svt Play, som låter mig ha lite koll på det viktigaste på tv, trots att jag egentligen aldrig har tid att se på tv! Så nu är det bara att jobba ifatt med festivalandet. Perfekt avrundning på helgen.

Min första dag som universitetslärare

Mitt plötsligt uppkomna extraknäck innebar att jag i fredags fick ägna dagen åt att hålla lektioner i akademiskt skrivande för blivande lärare.

Trots att det handlade om två tretimmarspass, att förberedelsetiden blev mycket kort och att jag ju faktiskt inte har någon lärarrutin att falla tillbaka på var jag inte särskilt nervös. Jag såg bara fram emot det. Av någon anledning har jag nästan aldrig haft något emot att prata organiserat inför folk, hur ovillig jag än är att göra det spontant och hur grav min sociala fobi än har varit under vissa perioder. Jag fattar inte hur det kan vara så, men det är ett faktum.

Däremot vill jag gärna ha så bra koll som möjligt på de praktiska detaljerna omkring pratandet för att känna mig lugn. Jag föredrar att vara förberedd på alla tänkbara sätt, från att ha kollat upp busstider och lokaler till att ha putsat glasögonen. Därför var det inte precis någon drömuppladdning när jag natten till fredagen hölls vaken av magsmärtor (sannolikt inte relaterade till föreläsandet, med tanke på att jag ju faktiskt inte var nervös), vilket ledde till att jag fick åka iväg till min första arbetsdag som universitetslärare utan frukost i magen och med bara tre, fyra timmars sömn i kroppen. Dessutom var jag osäker på hur jag skulle kunna hålla studenterna någorlunda vakna under så lång tid, när jag inte hade hunnit tänka ut något extra roligt åt dem.

Så var det dags, och jag upptäckte snart att den grupp jag hade framför mig var den bästa tänkbara. Jag har själv pluggat med lärare och lärarstudenter och vet att de kan hålla låda som få, men aldrig har jag väl varit så glad över det som nu. Pigga verkade de vara också. Och intresserade, frågvisa och tacksamma. Det var enormt roligt och stimulerande att diskutera skrivregler med dem!

När det efter lunch var dags för nästa grupp hade jag betydligt högre förväntningar än jag hade haft på morgonen. Jag insåg dock snabbt att den här gruppen var rätt olik den föregående. Eller så var det fredagseftermiddagen som spökade. De flesta verkade i alla fall bara ha helg och allt annat än studier i tankarna redan innan lektionen började.

Så slog jag på OH-projektorn, som jag hade haft fin nytta av under förmiddagen, och lampan i den dog omedelbart. Rackarns! Okej, det här ska man klara av om man är flexibel, tänkte jag, och försökte en stund kompensera med andra hjälpmedel, testa att dra igång diskussioner och allt vad jag nu kom på, men studenterna bara satt där och vände tyst sina stenansikten mot mig.

Jag blev tvungen att tigga till mig en tidig rast för att gå en runda i de angränsande lektionssalarna, där de andra grupperna från samma kurs hade motsvarande lektion, men alla lärare sa sig använda OH-projektorerna. (Att det är jättefina, nya lokaler, utrustade för att man enkelt ska kunna koppla in sin medhavda dator och köra presentationer på den hjälper ju föga om man inte vet om i förväg att möjligheten finns.) Under tiden passade flera av "mina" studenter på att gå hem, visserligen inte alls i smyg och de hade säkert mycket giltiga skäl allihop, så jag tog inte illa upp, men lite orättvist kändes det allt.

Så hittade jag till slut ändå en kollega som var så modern att han föredrog datorn framför den gamla OH-tekniken, så jag fick låna en ersättningsprojektor och kunde fortsätta min lektion så som jag hade tänkt mig den. Studenterna vaknade till och började prata, och allt slutade lyckligt.

När jag åkte hem efter sex timmars stående och pratande var jag så uppfylld av berusningskänslor att jag fortfarande inte hade hunnit bli det minsta trött. Det här var det bästa jag gjort på länge! Jag hade fantastiskt roligt, lärde mig massor av nyttigt och trots att det var första försöket verkar jag inte ha varit helt värdelös på att utföra min uppgift heller. Jag längtar redan efter mer!

onsdag 23 februari 2011

Bokrean 2011

Min bokreapassion blossade upp plötsligt för omkring tio år sedan, då jag ett år mycket lämpligt kunde köpa halva den terminens kurslitteratur på rean. Då handlade det om litteraturvetenskap. Därefter började jag samla Agatha Christie-böcker, och hade sådan tur att ett helt gäng med sådana fanns med på rean ett år. Efter det fortsatte det i några år med att jag väntade mig galen på reakatalogerna, som jag sedan lusläste innan jag skrev prisjämförande tabelller, noga planerade i vilken ordning butikerna skulle betas av och sedan, på reans första dag, storhandlade ett antal kassar med "bra att ha"-fackböcker, några romaner och lite barnböcker som jag mindes från barndomen.

Därifrån har det gått till att jag de senaste åren bara har köpt enstaka böcker, främst språkböcker och romaner av favoritförfattare, men jag har fortfarande väntat på den speciella dagen och läst bokreakatalogerna med stort nöje.

I år visste jag visserligen om att rean började idag, men katalogerna hade jag inte sett förrän jag nu passade på att ta en tur i butikerna när jag ändå var på stan. Ytterligare en lägre nivå på firandet, således. Fast det var trevligt ändå, och ett par spontanköp blev det, i form av två hobbyböcker.

Virkat har jag inte gjort på många år, men det ser jag inte som något hinder. Jag blev bara så toksugen när jag fick syn på den här boken (den till höger, om det behöver förtydligas), så jag tänker mig att det kommer tillbaka bara jag sätter igång. Då är det i så fall ett större problem att jag varken har virknålar eller garn. Jag skulle utan att skämmas acceptera mutor, donationer, allmosor och bytesuppgörelser, om jag säger så.

Döden i urmakeriet

Jag försöker förbereda mig inför mitt gästspel som lärare på fredag, och som en del av dessa förberedelser tänkte jag passa på att få ordning på mitt armbandsur som stått stilla så länge. Därför var jag idag ute på stan och letade efter en urmakare. Förr i tiden (läs: för högst ett par år sedan) tycktes de finnas överallt, men nu verkar de ha gett upp hoppet om mänsklighetens behov av klockor. Det är i och för sig förståeligt, när till och med tidskontrollfreaks som jag slutar använda annat än digitalklockor inbyggda i andra verktyg och apparater. Men konstigt var det ändå, tyckte jag.

Jag letade och letade, gick fram och tillbaka, tog fram smartfånen och sökte efter adresser, kollade upp dessa ställen men hittade fortfarande ingenting, tills jag äntligen stod utanför ett skyltfönster med en gigantisk klocka ovanför.

I glädjen över att äntligen ha hittat en urmakare missade jag att vara uppmärksam, och började inte ana oråd förrän jag ringt på en dörrklocka och fastnat i en sluss mellan ute och inne. När jag väl blev insläppt i butiken och väntade på min tur vid disken insåg jag snabbt att alla klockor i montrarna hade femsiffriga belopp på sina prisskyltar, men då var det för länge sedan för sent att backa ur.

När jag lämnade över min, numera halvtrasiga, armbandsklocka till en av killarna bakom disken var jag rädd att han inte ens skulle vilja befatta sig med den, men det gick bra. Jag förklarade läget med den lilla heltimmesplutt som lossnat och därefter kilat in sig mot kanten av urtavlan, vilken i sin tur satt löst för att någon vid det förrförra batteribytet glömt att sätta tillbaka en ring som skulle hålla allt på plats. Något naivt hoppades jag väl att han skulle kunna tänka sig att trycka fast den lilla plutten när han ändå öppnade klockan för att byta batteri, men detta skulle dubbla priset, så det skippade jag.

Nästa överraskning kom när det visade sig att han skulle behöva en halvtimme för att fixa det lilla ingreppet. På alla andra ställen jag har fått klockbatterier bytta har det gjorts omedelbart och tagit högst några få minuter (under vilken tid somliga urmakare visserligen skyndade såpass att alla delar inte kom med, men ändå). Så jag, som redan var klar med alla mina andra ärenden och egentligen redan skulle ha varit på väg hem, fick driva omkring i Saluhallen ett tag och titta på folk som åt lunch.

När jag kom tillbaka (nu erfaren nog att bete mig korrekt med automatiska slussdörrar) var klockan fortfarande inte klar, så det blev till att vänta vidare inne i butiken. En närmare titt avslöjade att den egentligen mest såg ut som ett väntrum, så tydligen var väntandet något som ingick i konceptet på detta flådiga ställe. Även de dammiga hyllorna i de tjusiga pansarglasmontrarna vittnade om att det här stället bara gav sken av att vara exklusivt. När jag insåg det slutade jag känna mig pinsam, där jag stod i min gröna tantbasker bland alla män med dyra klockor, och när min väntan var över betalade jag bara och lät mig slussas ut.

Dit lär jag inte återvända frivilligt. Men om jag någon gång skulle få för mig att skriva en deckare skulle den nog utspelas i ett urmakeri. Fast en sådan eventualitet ligger väl så långt fram i tiden att det då inte längre finns några kvar som minns vad ett urverk är, så sannolikheten är nog liten för att det blir av.

Hur som helst fattar jag absolut varför lärare går in i väggen. När det är så här besvärligt att förbereda sig bara inför första arbetsdagen, menar jag.

Jag fick oväntat nog tillbaka den lilla plutten, inklusive en knarkpåse, helt utan kostnad! Vilket klipp! (Jag tänker mig att det bör ha tagit ungefär samma tid att plocka ut plutten ur klockan och stoppa den i en påse som det skulle ha gjort att sätta fast den på sin plats, men jag ska inte klaga. Blir jag någon gång urmakare kan jag ju ordna det själv.)

måndag 21 februari 2011

Föredömlig måndag

Jag vaknade i morse till denna nya vecka och fick snart veta att jag före veckans slut tydligen kommer att jobba som universitetslärare. Där ser man!

Det här är andra gången på kort tid som personer jag känner har tänkt på mig när deras egen arbetsbörda har blivit ohanterlig. Mycket bra tendens, tycker jag.

Så denna utveckling har nog inte mycket att göra med alla människor som i åratal har gått och undrat om jag inte skulle ta och bli lärare i alla fall. Snarare är det väl så att när någon ringer en måndag och erbjuder en ett extrajobb som man inte ens har sökt tackar man ganska enkelt ja.

Risktagande

Jag har samtidigt för första gången missat både direktsändningen och reprisen av en melodifestivalsdeltävling. Och jag lever tydligen än. De mer långtgående effekterna är dock ytterst oklara i detta skede.

Helgen i S-städerna

En storfödelsedag firades under det gångna veckoslutet med familjehelg på andra sidan landet. Det innebar tidig lördagsmorgon och tågresa, som faktiskt före utsatt tid placerade oss i Södertälje. Och så lyckades jag alltså till slut hälsa på hos brorsan.

Vi åt och åt och åt och åt, sov på hotell med badrockar och engångstofflor, åt igen (hotellfrukost, fast inte så överdrivet mycket, då det mesta just ätits upp av idrottsungdomar), begav oss till Stockholm och gick på Tekniska museet och utställningen NASA -- A Human Adventure.

Rymdprylarna tycktes tilltala många människor i olika åldrar, men mig och Mario passade temat extra bra, då vi nyligen börjat med Star Trek-filmsessioner med Mr Data (vilket jag kallade honom långt innan jag alls visste att han var trekker). Fast Mario hade som vanligt sina synpunkter på hur museer ska skötas. Sedan tidigare har han en idé om ett måndagsöppet bajsmuseum (fråga inte), och nu vill han ha ett museum fyllt med instrumentpaneler där alla barn får trycka på knappar och dra i spakar, och där detta helst också ska medföra roliga effekter.

Nåväl, sedan trängdes vi i innerstadstrafiken och letade parkeringsplats tills detta blev det mest bestående minnet av dagen. Därpå hann vi faktiskt äta ännu mer innan det blev dags att ta bussen tillbaka västerut. Även bussresan förflöt utan incidenter, och hur långt och segt det än hade kunnat vara så blev det nästan precis lika mysigt som jag tyckte att det var att resa i mörker som liten. (Intressant bonusinfo: Från Stockholm var det nästan bara tjejer med på bussen, men i Jönköping klev i stället nästan uteslutande killar på.)

fredag 18 februari 2011

Helg!

... som de säger, folk. Jag börjar förstå innebörden av begreppet nu.

Folk verkar anstränga sig för att planera in så många sociala aktiviteter som möjligt så här års. Helt utan att jag tar några egna initiativ blir helgerna fullbokade, och ännu mer blir det förstås av att vi nu rätt ofta är två personer som samsas om almanackan under veckoslutens lediga tid.

Jag antar att det är ett gott tecken att många vill ha mig med (om det inte är precis tvärtom förstås, att de ser sin chans att slippa min närvaro och därför förlägger fester till melodifestivalskvällar vartenda år), men tid och ork räcker ändå inte till hur mycket som helst. Dessutom vill man kanske välja någonting själv emellanåt också. Så det är bara att acceptera att så här års missas det fler sammankomster än under andra delar av året.

Och varför festas det så hårt just nu då? Är det på grund av de där oxveckorna? Eller har det ständiga kalasandet möjligen något att göra med att halva befolkningen fyller år i februari och mars?

Är det förresten ens så mycket mer än vanligt? Sa jag inte precis samma sak om våra aktivitetsspäckade helger i november och december?

Hur som helst är situationen helt ny nu. För jag sover på nätterna, kämpar mig upp som de flesta andra på morgnarna, försöker bli klar med dagens sysslor i rimlig tid på kvällarna och har för närvarande faktiskt möjlighet att vara ledig på helgerna. Mycket lämpligt. Men ovant. Att vara i fas med "folk", alltså.

Trevlig helg!


(Ah, just det, jag har ju noterat förr hur festligt det är i februari. Även i andra avseenden.)

torsdag 17 februari 2011

Pruttsystem

Ni kanske minns att jag häromsistens beklagade mig över ett visst företag som hade fått mina kontaktuppgifter om bakfoten. Och att jag sedan fick trevligt svar i en kommentar, med tips på hur jag skulle gå till väga för att de skulle ordna det åt mig.

Jag följde naturligtvis tacksamt instruktionerna.

Och väntade.

Så himla naivt! Klart att de inte tänkte fixa något åt mig! Inte utan extra krångel åtminstone.

Jag antar att jag står i något register över personer som man bara skenbart ska vara hjälpsam mot. Och inte kan jag bara skita i allt heller. Nej, det gäller väl att vara glad över och fokusera på de detaljer som jag och bara jag har makten över. Som, öh, att den här bloggen uppdateras då och då?

tisdag 15 februari 2011

Ut med det gamla

Klarar av det allra sista pluggandet, städar lite i uppsatsmappen på datorn, kommer på att en backup vore bra, börjar rensa och organisera bland filer, slänger, sparar, kopierar, flyttar om, strukturerar, arkiverar, övergår till att samla ihop alla papper, letar efter en pärm som de som ska sparas kan få plats i, hittar två tidskriftssamlare med ännu fler gamla uppsatsprojekt att sortera, flyttar om, hålar papper, möblerar om i pärmar, skriver etiketter, strimlar papper, kastar, frigör halva oskrivna block, finner utan minsta tvekan en given plats för varje liten grej som dyker upp, tömmer bordet, ställer undan de nu välordnade pärmarna och tidskriftssamlarna i bokhyllan, återgår till datorn, utökar backuppandet, fortsätter med att rensa bland gamla studierelaterade bokmärken och slutar bara för att det är färdigt och lite för att det faktiskt är hög tid att äta.

Njuter av känslan av att ha färdigställt saker. Först studierna, sedan att röja undan spåren efter dem. Äntligen slut på flera parallella spår, hundra miljarder flikar ständigt öppna i webbläsaren och flera vitt skilda och stora projekt spridda över rum och dator.

Men! Inte helt klar ändå. Hittar dagens post, som av någon anledning innehåller två exemplar av en studenttidning. Bläddrar pliktskyldigast igenom ett av dem, för att fortsätta "jobba undan".

Hittar en lönetopplista för olika utbildningar, bara en massa tekniska och ekonomiska förstås, ser "Civilingenjör i industriell ekonomi, Linköpings universitet" på plats tio, men joråasså, man ska ju ta sig igenom utbildningen också.

Faller för frestelsen att göra ett "vilken typ är du"-test, som visar sig vara ett av de få som faktiskt verkar vara lite genomtänkta, fast de valda svaren spretar som vanligt och fördelar sig jämnt och fint över tre kategorier: delad seger för konstnären och organisatören, tätt följda av entreprenören, och ja, beskrivningarna av de första två stämmer alldeles på pricken, samtidigt som alla tre delarna behövs för det som efter så många om och men blev beslutet.

Inte ingenjör, ingen jakt på status och pengar. Däremot lite konstnär, lite (okej, mycket) organisatör och en gnutta entreprenör på det. Men inte student, nejånej. Nu åker studenttidningarna i pappersinsamlingen.

måndag 14 februari 2011

Kyla och mystiska konstigheter

Jag har klockor överallt omkring mig och är enormt beroende av att ha koll på tiden. Trots det har jag inte bytt batteri i mitt armbandsur sedan det stannade för något år sedan, och mobilen har jag inte alltid tillgänglig, så ibland tvingar jag mig helt enkelt att klara mig utan att veta vad klockan är. Men generellt skulle jag nog kunna anses vara rätt pålitlig med tidsuppgifter, ifall jag iakttar något speciellt och behöver redogöra för hur dags det var.

Ett klockberoende känns förresten på något vis lite mer relevant än att ha termometrar överallt och ständigt övervaka minsta temperaturändring, så som vissa av mina närstående (som jag väl av hänsynsskäl inte ska hänga ut här, men mina föräldrar skulle eventuellt kunna ta åt sig) gör.

Idag har dock mina två termometrar* varit av största intresse för mig. Om ni är nyfikna visar de båda på 18 grader nu, vilket nog förresten är en större enighet än de har uppvisat någon gång tidigare.

Efter att knappt ha kunnat sova under natten, på grund av fysiska obehag, blev jag på morgonen också stående ute i kylan i väntan på en buss som bara blev senare och senare. Och när jag kom hem frös min redan försvagade kropp ännu mer, då det visade sig att värmen inne inte fungerade. Den kom så småningom tillbaka, men vilken tid det kan ta att få upp temperaturen i ett litet rum! Så här sitter jag nu inlindad i tjugofjorton lager av ylle och fleece och har åstadkommit så mycket som att se den tredje delen av Sherlock.

Åh, jag identifierar mig så med John för de där ständiga pikarna om bloggandet! Sherlock själv gillar jag för att han lägger märke till små detaljer som andra inte ser. Jag är rätt mycket sådan också, om än inte alls i samma extrema utsträckning som han.

När jag diskade nu noterade jag exempelvis denna mystiska mörka rand på kaklet ovanför spisen (jaja, kokplattan då).


Den har inte varit där förut! Men kan den verkligen ha uppstått på mindre än ett dygn, medan jag var borta? Vad hände här den gångna natten egentligen?

Jag kom i alla fall snabbt på vad som åstadkommit själva mönstret.


Det kan alltså inte vara sot från min matlagning. Bordstabletterna står ju inte på spisen när den är på.

Okej, nu känner jag mig mest bara som John igen. Tankarna leder inte vidare åt något håll. Men jag vet åtminstone vad klockan är.


*Den ena hör faktiskt till bostaden och är placerad på det där stället i ögonhöjd på en innervägg där alla hyresvärdar tycks anse att man ska uppehålla sig.

lördag 12 februari 2011

Att titta på Melodifestivalen

Tack vare Eurovision-sajten kan jag numera en vanlig lördagskväll i februari se fyra webb-tv-sändningar från olika länders melodifestivaler samtidigt. Dessutom gäller det ju att hålla koll på alla kommentarer på Twitter och bloggar i realtid.

För tjugo år sedan var det största stressmomentet under årets enda melodifestivalskväll att se till att kassettbandspelaren drog igång inspelningen från radion på rätt klockslag. Vad folk tyckte om saker och ting fick man inte veta förrän på måndagen.

Helt ärligt kan jag säga att jag gillar båda uppläggen. På den tiden var det en högtidsstund som inte fick störas, nu håller det höga tempot och växlandet mellan webbläsarens flikar mig vaken under allt mer sövande tv-sändningar.

onsdag 9 februari 2011

Slutet på en era

Magisterseminarium igår. Nu är det bara sista vändan med justeringar och finputsning kvar innan uppsatsen får den form som sedan ska bestå och följa mig resten av livet. Nej, så allvarligt är det väl inte, och det är fortfarande bara en magisteruppsats, men det har börjat gå upp för mig att det kommer att bli betydligt fler än fem personer som kommer att läsa den, så plötsligt är det lite viktigt ändå. Och samtidigt som det är så skönt att det nästan är över tar det emot att fixa det där sista just för att det är så svårt att veta var jag ska nöja mig.

Men det var en härlig dag igår. Oväntat nervöst först, men sedan, väl på plats, bara trevligt. Efteråt, med opponent, handledare, examinator och medbedömare uppe i institutionens pentry kom skolavslutningskänslan. Å ena sidan den sköna, den där lättnaden, friheten och lyckan som hör ihop med insikten att jag till slut, efter elva och ett halvt år faktiskt har kommit fram till en punkt där jag har bestämt att det får räcka och att jag har uppnått mina mål med den här delen av livet. Å andra sidan den något sorgliga avskedsstämningen, när jag tänkte på att jag antagligen kommer att sakna de här människorna och hela universitetsvärlden ganska mycket i början. De verkade visserligen inte se någon anledning för mig att klippa banden så tvärt, så jag får väl hänga lite där om jag hittar några bra ursäkter och får tid över.

För det är ju det, att nu ska jag faktiskt bara göra annat. Det kommer sannolikt inte att bli så mycket tid över till hängande. Och jag kommer säkert också mycket snart att sluta tänka på annat än att det är skönt att vara klar, de gånger jag nu påminns om mina studier. Men i ytterligare ett par dagar är jag student, så jag kan gott ta mig den tid som behövs för att fila färdigt på uppsatsen.

Dessutom, som min examinator sa, så är jag inte magister på allvar förrän jag slutligen har gått genom ringen framför Humanisten vid examenshögtiden. Just nu vill jag gärna hålla fast vid det, för sådana här milstolpar är lättare att uppfatta om de är lite upphackade och utspridda över en längre tid. Har man nu varit student i så många år är det nog inte hälsosamt att lägga av alltför tvärt. Så jag tänker baske mig ta vara på varje anledning till firande som dyker upp!

torsdag 3 februari 2011

Det kommer mera

Folk är ju helt tokiga. Prata om vår i januari! I Sverige! När blev det senast vår i januari, eller ens i början av februari?

Jag kan förstå att vinterovana personer här i Södern (och andra också, kanske) längtar efter vår, efter att ha varit med om något så ofattbart som tre hela månader med snö. Men bara för att vintern kom tidigt betyder det väl inte att man kan förhandla med den om att ge upp under sin egentliga högsäsong!

Visst, det regnar och regnar och töar och smälter här i Göteborg. När jag beskådar min utsikt från fönstret ser jag nu lika mycket grå och brun mark som vitaktig. Sälgen nedanför fönstret blommar, måsarna har börjat cirkla över taken och det är ljust en aning längre på eftermiddagarna, även om jag inte tycker att det märks av så mycket, antagligen på grund av allt regnande.

När sedan solen ändå tittar fram, som idag, är det klart att det kan kännas vårlikt när man levt i mörker så länge. Och givetvis tycker även jag att det är skönt att isen försvinner från vägarna. Men vår? Finns liksom inte i mina tankar, mer än möjligen som en mycket abstrakt bild som dyker upp när jag bläddrar långt framåt i kalendern.

Februari är en vintermånad i Sverige. Vintern kan se olika ut i olika delar av landet, det är klart, men de som pratar om vår menar knappast heller västkustvinter. Tossiga människor! Ät era semlor, köp era tulpaner och lugna ner er. Tiden går fort nog ändå.