onsdag 30 mars 2011

Sanering och väntan på flytt

Jag trodde nog att jag skulle vara mer äcklad av vägglössen än vad jag faktiskt är. Sedan saneringen påbörjades har jag inte haft några problem att somna och sova på nätterna, trots vetskapen om vad som kommer att försiggå på min kropp under natten.

Fast natten till igår var jag uppe lite för sent, så att de hann dra igång sin verksamhet innan jag somnade, så när jag lade mig i sängen och sträckte mig efter boken som låg helt öppet mitt på sängbordet befann jag mig plötsligt öga mot öga med en liten vägglus som glatt traskade fram längs boksidorna. Efter det var det än en gång lite svårt att förmå sig att släcka lampan.

De har dessutom börjat bita mig i ansiktet, så jag har bölder i pannan och längs käkkanten. Så där lagom attraktivt, ja. Antagligen bäddar jag ner mig för ordentligt, just för att jag inte vill exponera min hud för krypen, så då är det ju bara ansiktet, och i viss mån händer och armar, de kommer åt. Jag vägrar att sova utan strumpor, för bett under fötterna kliar värre än allt annat!

Jag tvättar och tvättar, bär sanerade textilier direkt till Mario för att slippa tvätta dem igen före flytten, och jag har tiggt till mig extra tvättider, vilket i alla fall inte var något problem att få. Jag börjar tömma frysen, för att kunna stoppa annat än mat där under de kommande veckorna. Jag längtar efter att få flyttpacka, men vågar inte än. Skulle vilja se resultat av saneringen först, men risken är väl stor att vägglössen inte hinner försvinna före flytten. Det är det verkligt jobbiga. Men det måste gå! Jag lägger nästan all min tid på detta nu. Och lite på att klia mig.

fredag 25 mars 2011

Räkning

Idag är min mamma dubbelt så gammal som jag. Eller, om det låter mer positivt för någon, jag är hälften så gammal som min mamma.

När mamma var precis så gammal som jag är idag föddes alltså jag.

Och fortsätter vi lika många dagar till bakåt i tiden landar vi på hennes födelsedag.

Det är svindlande tankar, men egentligen vet jag inte vart jag ville komma med detta. Vid en jämförelse ligger jag i alla fall vid denna ålder lite efter mamma med både det ena och det andra. Det enda jag har mer av är väl i så fall högskolepoäng (och vägglöss dårå), och det är ju inte mycket att komma med när det handlar om Livet.

Fast nu är det ju ingen tävling, som väl är. Bara siffror.

Slänga allt och börja om?

Till råga på allt gick både messmörsväskan (min favoritväska) och lusekoftan (mitt favoritplagg) sönder under resan i måndags.

Det har inte varit min favoritvecka precis.

Men nu är det fredag och jag har kunnat sova gott i min vägglushärd hela natten. Kanske är det alla gifter i kroppen som påverkar mig, men faktum är att jag de senaste dagarna har varit på betydligt bättre humör än man hade kunnat vänta sig. Eller räcker det med att intala sig att man är positiv för att också bli det?

torsdag 24 mars 2011

Luspank och nedlusad

Jag ligger några dagar efter med det jag nu tänker skriva om, och de flesta i min närhet har redan fått höra mig dra alla detaljer. Ja, jag är själv rätt trött på att redogöra för allt, men det är ju så att jag inte blir klar med saker förrän jag har fått skriva dem ur mig, så nu när jag sitter hemma hos Mario och väntar på att min extra tvätt ska bli klar kanske jag äntligen kan få tillräckligt med tid för att komma igång.

Var började det nu? Jo, just det, det var för knappt två veckor sedan som jag plötsligt fick en massa kliande utslag vid armbågarna och handlederna. Efter någon dag hade jag utslag även på resten av armarna, händerna, några enstaka på benen och en del vid fotlederna. Utslagen såg olika ut, men liknade väldigt mycket den reaktion jag brukar få av knott-, mygg- och bromsbett. Därför kollade jag upp lite om vägglöss och loppor, men det verkade så osannolikt att jag var tvungen att leta efter andra förklaringar. Jag är ju inte bara känslig mot insekter, utan lite sådär allmänt allergisk av mig, så jag försökte hitta något jag gjort annorlunda än vanligt, något som möjligen skulle kunna leda till en sådan reaktion. Men det fanns ingenting att ens misstänka.

Så åkte jag till Falun i fyra dagar och hann lagom börja bli bättre tills jag skulle åka hem igen. Det slutade snabbt komma nya utslag, och till sist slutade även de jag hade att klia. Men så kom jag alltså hem, sov hemma en natt, och morgonen efter det upptäckte jag åter ett par nya utslag.

Jag bytte lakan, och när jag bäddat och drog ut en av sänglådorna för att ta fram soffkuddarna låg svaret där på locket framför mig. Trots att jag aldrig sett någon förut visste jag direkt vad jag skulle bildgoogla på, och visst hade jag rätt: det var en vägglus.

Därefter tillbringade jag en god stund på hyresvärdens områdeskontor. De tog mig genast på allvar, även om de var precis lika övertygade om att jag själv hade dragit hem krypen som jag var oförstående till denna teori. Om de kände mig skulle de också vara förvånade, tänkte jag, medan jag för femte gången försäkrade att jag inte hade varit utomlands, köpt begagnade möbler eller andra riskabla tingestar eller haft suspekt besök på sistone.

Jag förklarade hur otroligt dåligt jag mådde av betten och oron, och sa direkt att jag inte tänkte sova där mer fram till flytten. Men joho, det måste jag, fick jag då veta, för om ingen sover i rummet kommer saneringen inte att fungera, och om rummet inte blir sanerat kan de inte hyra ut det till någon annan efter mig.

Detta innebär ju faktiskt i praktiken att de kräver av mig att jobba gratis åt dem. För någon hyresnedsättning kunde det tydligen inte bli tal om. Det första argumentet var att saneringen skulle bli fixad så snabbt att det hann bli klart innan jag skulle flytta (vilket inte på något vis minskar obehaget för mig, väl?), och det andra att "det ju oftast är man själv som drar hem det". Tack för den!

Så även om det skulle vara någon granne som har sett till att min säng, som i stort sett är den enda möbel jag äger, nu är en vägglushärd och måste frysas (dock inte kasseras, som kontorspersonalen felaktigt sa till mig), är det jag som får betala. Jag får betala i form av fysisk och psykisk skada (jag uthärdar måttlig klåda betydligt sämre än måttlig smärta, och stressen blir enorm), sömnbrist, koncentrationssvårigheter och en massa extra arbete och oväntade utgifter som jag då rakt inte har råd med. Dessutom gör allt detta att jag har fått lägga nästan hela veckan så här långt på att sköta administrationen kring saneringen, förbereda inför densamma, tvätta och prata i telefon. Några pengar, att till exempel betala den där hyran med, hinner jag alltså inte tjäna. Och det jag skulle trösta mig med var att jag nu inte behöver våttorka golvlisterna när jag flyttar, eftersom giftet som sprejats där ska sitta i minst sex veckor. Ja, hurra då.

Jag kan inte klaga på den hjälp jag fick med att ordna sanering, för det fanns tydligen avtal om att sådant skulle göras inom två dagar. Och redan igår, dagen efter anmälan, ringde en skadedjursutrotare och sa att han skulle komma om en halvtimme. Jag var då mitt uppe i en stortvätt, vilket ledde till att jag senare stod med fyra maskiner ren tvätt som jag inte kunde komma in i bostaden med på ett par timmar, men det får bli en parentes i sammanhanget.

Killen som kom och sanerade var trevlig, hjälpsam, visade mig lusfynd under sängen och svarade på alla mina frågor. Han var sansad och lugnade mig samtidigt som han verkade mycket kompetent, så beträffande vägglössen känns det betydligt bättre nu. Visserligen vet jag att det långt ifrån är någon garanti att krypen försvinner efter en sanering, och jag har redan bokat tid för återbesök om tre veckor, men det fanns trots allt en del tecken som tydde på att väggluskolonin inte hade hunnit bli så stor och sprida ut sig i rummet. Fast jag är förstås fortfarande rädd för att få med mig skiten till den nya lägenheten. Det vore verkligen eländes elände.

Det som stör mig med hyresvärdens bemötande är att de anställda där alltid är så korrekta och trevliga, men trots det har en otrevlig ton någonstans därunder. Jag är inte en kund, utan bara en sådan där besvärlig hyresgäst som kommer och ställer till problem för dem. De hjälper mig med sådant som påverkar deras egen fastighet, men utöver det verkar det inte finnas minsta utrymme för att bjuda på något extra för att ge mig en positiv överraskning eller en känsla av uppskattning för att jag betalar min hyra varje månad och omedelbart anmäler sådant som kan skada bostaden. Så var det även när jag blev bestulen av min förrådsgranne. "Inte vårt ansvar", "förrådet ska ses som en bonus", samt ett telefonnummer till en tidigare granne var allt jag fick den gången.

Tja, något sådant som goodwill behöver väl ingen hyresvärd så länge det råder bostadsbrist. Studentlägenheter kommer alltid att bli uthyrda, oavsett vad jag skulle kunna berätta för världen. Jag tänker mig att det skulle vara så lätt för dem att erbjuda mig åtminstone flyttstädning, när jag nu ägnar dagarna och min hälsa åt att rädda deras fastighet (och mitt bohag, men det är ju bara en bieffekt), men varför skulle de? (Åh, jag vet alltför väl hur företag "bör" tänka, men även hur jag själv som företagare vill tänka, eftersom jag också vet hur det är att vara kund.)

Snart måste jag hem och ligga i sängen som lockbete för vägglössen hela natten, och det är mer frestande än någonsin att sitta uppe till gryningen. Sängen är inte det minsta lockande. Men jag måste ju försöka, om det här någon gång ska få ett slut.

måndag 21 mars 2011

Min vän restidsgarantin och jag

Upp tidigt och åka tåg i morgonrusningen. Ingen rusning. Hur lugnt som helst. (Förutom alla som hostar, hostar, hostar, hostar!) Komma till Örebro med en timmes planerad väntan på nästa tåg. Mötas av moster. Sitta och vänta bland stationstomtarna och vanliga resenärer. Vänta lite till, äta frukost, småprata, vänta.

Vid 10:45 ändras den beräknade avgångstiden från 11:10 till 11:14. (Mitt resonemang: Eftersom det bara lagts på enstaka minuter, inte ens hela femminutare, blir det nog inte värre än så.)

Några minuter senare: 11:20.

Så 11:30, 11:40, 11:55. (Jag antar att ni känner igen situationen.)

Vid 11:35 ett trendbrott. Den beräknade avgångstiden ändras bakåt till 11:45, samtidigt som ett tillägg om att tåget är inställt dyker upp intill klockslaget på skärmen och en standardröst ropar ut "tåget är inställt".

Alla berörda rusar in i resebutiken, tar kölappar och trampar otåligt framför disken. Bakom densamma sitter en korrekt men förvirrad man som inte heller fattar något, men som ringer Trafikverket och därefter högt meddelar att tåget inte är inställt.

Alla tittar på monitorn ovanför dörren. Beräknad avgångstid: 11:38. (Klockan är nu 11:36.) Alla som vid det här laget håller på att frysa ihjäl och längta sig galna efter tåget mot Göteborg kastar sig ut på perrongen. Tittar på skärmen. Beräknad avgångstid: 12:15.

WTF!?

Alla börjar nu bli bästisar med varandra och dela sina innersta tankar och planer angående denna resa. Väntar ute ytterligare ett par minuter. Släpar sig själva och bagaget in i vänthallen igen.

Sitter och tittar mot monitorn. 12:15, 12:15, 12:15, 12:25, 12:35, 12:35, 12:35.

Alla tittar undrande på varandra. Ska vi våga tro på det här nu?

12:40.

Såg ni?! Bara fem minuters tillägg! (Tänk vad lätt det är att bli glad när man är så trött, frusen, less och irriterad.)

12:40.

Dags att gå ut igen. Bara ifall att alltså. För ingen tror ju egentligen ...

Alla står och trycker som får mot en vindskyddande liten vägg. Och skrattar uppgivet åt varandras utbrott gentemot (det bristande) informationssystemet.

12:45.

Äsch!

12:48.

Nu närmar det sig ändå. Utrop. Tåget kommer faktiskt. Hejdå och skjuts in i vagnarna.

(Där jag sitter blir det efter bara ett par minuter översvämning i ett handfat på toaletten en bit bort, vattnet strömmar över hela mittgången, och inte förrän efter Hallsberg kommer en tågvärd som fixar läckan, förklarar förseningen, bjuder frusna resenärer på varm dryck och tar reda på vart alla ska. Hon lyckas hålla humöret uppe och när vi kliver av i Göteborg är även hon bästis med halva gänget.)

Jag fick tyvärr veta för sent att jag hade kunnat få en matkupong innan tåget kom. Jag fick endast ryktesvägen höra varför tåget försenades så och i två omgångar. Och när det är så spelar det ingen roll att SJ har en handfull anställda som är toppenbra på att twittra. Vi vill ha information på vår station! Vi har ju inte ens något annat att roa oss med medan vi väntar (och väntar och väntar). Men att jag kan fortsätta "återvinna" delar av mina resor vid nästa tillfälle får för ögonblicket duga som tröst, och ansökan om ersättning är redan inskickad.

Å, vad skönt det ändå är att vara hemma!

Tre tonårskillar på tåget, klockan nio på morgonen

De talar om tv-spel och dylikt.

Kille 1: Har du kollat det där som kommer efter slutet?
Kille 2: Nej. Jag bara trycker bort sånt.
Kille 1: Fan, jag bölade utav bara helvete.
Kille 3: Du grät ju till [filmtitel?] också.

[---]

Kille 1: Jag är hungrig.
Kille 2: Men varför äter du inte frukost för?
Kille 1: Jag tänkte äta hallonpaj ... men jag orkade inte.
Kille 2 + kille 3: ...
Kille 1: Amäh, då måste jag ju gå ända till kylskåpet.
Kille 3: Ja, det vore ju jobbigt.
Kille 1: Det är för tidigt. Jag kan inte äta då. Mår för illa.
Kille 2: Men idag har vi ju sovmorgon, då hinner du ju äta frukost.
Kille 3: Du kan ju äta klockan åtta. Eller ännu senare.
Kille 1: Näe.
Kille 2: När det är lov sover jag också till åtta ...
Kille 1: Åtta?! När det är lov sover jag alltid minst till elva.
Kille 3: Jag tycker att det är så drygt när det är lov och man ska vara med kompisar. Man ringer den ena efter den andra och ingen svarar. [Killnamn] sover jämt till två. Sen är han uppe hela natten, typ till fyra, och så sover han till två. Då missar han ju hela förmiddan!

Man tror ju att det är dolda kameran eller något! En som erkänner att han gråter till tv-spel och två som redan beter sig som vilka föräldrar som helst! Nu blev jag tantigt rörd.

söndag 20 mars 2011

Bränna anka

I samlingarna fanns också ett värmeljus i den bisarra formen av en anka. Vi kände oss tvungna att undersöka vad som skulle hända när man satte eld på det.

Saker man hittar i lådor

Om man inte har varit mer än lagom övernitisk med att rensa ut bland gamla grejer på vinden kan man hitta en del roliga saker. Det mesta som syns nedan har varit i min ägo sedan åren kring 1990.

En liten behändig och stöttålig adressbok, som vid ett tryck på knappen fälls upp för att visa sidorna med de bokstäver man ställt pilen att peka på.

Tre dekorativa sockerbitar i en plastask.

En liten plasthöna (med tappad fot) som flaxar och värper sockerkulor när man trycker hennes fötter mot underlaget. Som bonusinformation kan jag avslöja att jag med stor sannolikhet har haft minst en av godiskulorna i munnen. Man vill ju både äta kakan och ha den kvar, eller hur?

Något slags stickade mumintroll, som jag tydligen maniskt tillverkade under någon kreativ period.

En pytteliten hemgjord docka i en valnötsskalssäng. Här har nog mamma bidragit med expertis och pyssliga fingrar, så det går inte enbart att skylla på kreativa Flinnperioder.

En någorlunda skalenlig kaninbur till de små glaskaninerna. Både buren och huset har öppningsbart tak, och inne i huset är det bäddat med tidningspapper, spån och kaninpäls. (Behöver jag nämna att i princip alla mina tolv miljoner leksaksfigurer av olika slag fick egna bostäder, inklusive mysiga sovplatser?)

En liten VM-shop, inspirerad av alla de souvenirer som såldes i Falun i samband med skid-VM 1993. Butiken är lagom stor för att maskoten Bubo i nyckelringsstorlek ska kunna arbeta bakom disken.

Tulpaner

Mmm!

lördag 19 mars 2011

Hur vi beter oss på världscupskidtävlingar

Det börjar bli tradition att längdvärldscupen avslutas i Falun under en helg i slutet av mars. Och att gå på årliga skidtävlingar på Lugnet är överhuvudtaget en stor tradition för mig som är uppvuxen i stan. Här arrangerades också skid-VM 1954, 1974 och 1993. Och lägg nu på minnet att 2015 är det dags igen. Det kommer att bli något alldeles extra!

Men redan idag var det en sådan där perfekt skiddag på Lugnet, vilket gör att jag inte vill vara någon annanstans just då. Här kommer ett sammandrag av hur vi, det vill säga (oftast) mamma och jag, normalt firar denna stämningsfulla högtid tillsammans med tusentals andra skidintresserade.

Det är alltså hit vi beger oss: till riksskidstadion. Idag var det mycket svårt att ta sig in, för biljettförsäljningen hade inte anpassats till den enorma publiktillströmningen. De som hade hundralappar med sig kom in snabbare och billigare än andra, och många höll på att missa damloppets start (vilken kan ses på denna bild), men bortsett från denna något mindre lyckade inledning på dagen var allt precis som det ska vara.

Att se skidtävlingar live skiljer sig numera inte mycket från att se dem på tv, om man vill ha det så.

Det man får på plats är dock en stämning som bara kan upplevas i verkligheten!

Under loppet kan det bli rejält med motion även för oss åskådare, som oftast försöker hinna se åkarna från så många ställen som möjligt: nere i hästskon, på storbildsskärmarna, på Vallen och här på nära håll uppe i Mördarbacken.

Mellan varje varvning kastar sig delar av publiken i Mördarbacken ner för att hinna se åkarna komma in på stadionområdet, och när snön börjar luckras upp väljer många att åka kana på fötterna. Detta leder i sin tur till att det ännu snabbare blir så halt att ingen längre har något val: det är kana som gäller.

Och barnen kramar Bubo. Jag begriper inte att de vågar. Borde de inte vara rädda för sådana där enorma, smutsigt lurviga maskotar med stela och tysta ansikten? Fast tusen gånger hellre Bubo än Tomten, det fattar jag ändå.

Riktigt långa gubbar måste av någon anledning klämma sig längst fram för att se något. Eller om de vill skydda späda kvinnor från den starka vårvintersolen, kanske? Mörkt blir det i alla fall.

I pausen mellan loppen fikar man. Då slår alla läger med flaggor och sittdynor (eller rentav fällstolar), dukar upp godsaker (åh, varm choklad!) och vänder njutningsfullt ansiktena mot solen. Utom barnen förstås, för de passar på att åka pulka och använda de vuxna som stoppklossar.

Extra underhållning i form av diverse prisceremonier ges också. För de som stannar några minuter efter loppen, alltså.

Förvånansvärt många har dock plötsligt otroligt bråttom hem efter några trevliga timmar en ledig dag i solskenet. När den första åkaren går i mål i dagens sista lopp står alla koncentrerade, vända mot målet och hejar för glatta livet. Så här ser det ut en halv minut senare:

video

Ett slags repris

Det känns lite som en upprepning av vad jag gjorde i mars för två år sedan.

Då var jag här för att fota snö, gå på skidtävlingar och plocka i ordning grejer jag behövde till en flytt.

Nu är jag här för att fota snö (tydligen), gå på skidtävlingar och plocka i ordning resten av mina grejer inför nästa flytt.

fredag 18 mars 2011

Kommentar till de som kommenterar

Igår kväll reste jag från våren i Göteborg hem till Dalarna och vintern i Falun. Mina föräldrar överraskade med att ha fällt ännu ett träd (jag odlar och de fäller, ja), men den nya utsikt man väntade sig skulle ha uppstått utanför fönstret mot gatan fylldes i stället bara av en gigantisk snödriva. Fascinerande!

Idag kom ett par decimeter snö till, och jag förstår att folk börjar bli trötta på att skotta, men jag var ändå lite förvånad när jag kom upp i morse och fann att en majoritet av mina bekanta på Facebook (av de som skriver något alls då) kommenterade snöandet. Både i Falun, där det extra lagret knappt märks ovanpå det halvmetertjocka snötäcket, och i Göteborg, där det som kom nu antagligen är borta igen rätt snabbt. Man kunde ju annars tro att folk skulle ha vant sig mer vid snö efter en vinter som denna.

Jag tycker nog att göteborgarna överreagerar en aning.

Visst, jag hade också tyckt att det kunde ha varit fint med vackert väder att promenera i, men jag behövde ändå en innedag till en massa rotande i lådor. Förhoppningsvis kan ni få ta del av resultatet av denna inventering så småningom.

måndag 14 mars 2011

Vrider om den

Kollar SMHI:s snödjupskarta och ser att det bara är mellan 50 och 75 cm snö i Falun. Nu. Kommer det då att vara något alls kvar till helgen, undrar man lätt oroligt.

(Höhö. Jag är så himla rolig.)

Fortsätter vidare till årstidskartan, som avslöjar att den meteorologiska våren idag har kommit till de första delarna av landet, däribland Göteborg (före de sydligare landskapen till och med!). Och på tal om snödjup, förresten, så är de allra sista isiga spåren av snödrivorna utanför mitt fönster borta vilken dag som helst.

Och nu känns det helt okej om det vill bli vår faktiskt. Här alltså. Men snart även i Dalarna.

Dagens post

I mitt hus finns omkring hundra lägenheter (ja, jag säger lägenheter, trots att de officiellt inte räknas som det). Därför är lägenhetsnumren rätt viktiga och ska helst ingå i adressen när man skickar fysisk post hit.

Dessa lägenhetsnummer är hyresvärdens, har vi nu fått lära oss, i och med att Självgooglarverket nyligen beordrade oss alla lägenhetsinvånare att rapportera in ett annat lägenhetsnummer, som ska vara så smart, så smart. Och så fick vi informationsmaterial om skillnaden mellan de olika typerna av lägenhetsnummer, vilket kändes en aning rörigt men ändå inte var världens krångligaste att lära sig, och åtminstone jag gjorde lydigt mitt jobb och meddelade Självgooglarverket det nya Självgooglarverksnummer som jag fått av hyresvärden.

Kan man då få bli lite irriterad när man sedan får post från Självgooglarverket, där de självsvåldigt har ändrat min adress så att det står fel lägenhetsnummer på kuvertet? Är det för mycket begärt att de själva ska kunna hålla isär de olika uppgifterna? Suck.

Jaja, jag ska ju snart flytta. Jag tänker inte lägga ner någon ytterligare möda på detta när jag ändå inom kort ska göra en adressändring (vilket säkert kommer att bjuda på god underhållning, i synnerhet som jag ska gå igenom proceduren två gånger, både privat och för företaget). Tills vidare är det postutdelarna som får mer att göra.

Idag fick jag med posten dessutom reklam från något företag som ville göra tjusiga, "personliga", pennor åt mig. Reklambladet var ohyggligt fult och svårläst, men jag fick i alla fall med en gratis exempelpenna. En personlig exempelpenna, menar jag. På den hade mitt namn och, av någon outgrundlig anledning, mitt postnummer graverats in. Det är ju skitbra! Jag som har så svårt att lära mig just mitt eget postnummer. Fast det var väl så dags nu, när jag ska flytta om någon månad.

Det här är verkligen livet i ett nötskal ibland.

lördag 12 mars 2011

Melodifestivalsfinal

Tänk om jag kunde få slippa bli arg på svenska folket i kväll. Men man ska väl inte hoppas på för mycket.

Uppdatering i mellanakten:
När jag hörde "det här kommer ni aldrig att se och höra igen" mumlade jag för mig själv att då kunde man ju för en gångs skull hoppas att det innebar Nanne. Och vad får vi se? HA! Å andra sidan väger Lena Ph nästan alltid upp för vad som helst, så okejrå.

Oj, nu är det redan poängutdelning. Tur att jag låter bli att anteckna i år.

Uppdatering efteråt:
Det där var det bästa poängräkningssystem jag har sett på minst tjugo år! Eller var det för att jag faktiskt brydde mig om utgången (som förr i världen) som det var så fantastiskt spännande?

fredag 11 mars 2011

Angående något annat än flytten

Orden svale och svalgång har jag väl hört några gånger under årens lopp, men inte alltför frekvent. Lustigt nog dök de den här veckan upp vid två tillfällen i helt olika sammanhang.

Den ena personen som nämnde det var Miss Gillette, som varit här i sitt gamla (och mitt nuvarande) hemkvarter och kollat läget, fotat och jämfört med hur det brukade se ut på hennes tid.

Och beskrivningen av de tidigare yttre svalgångarna (se bildtexten till den första bilden i hennes inlägg) får mig genast att associera till delar av vad jag brukar kallar loftgångarna i mitt hus. Kan det vara rester av de gamla räckena som sparats på vissa ställen i gångarna?


Minus det blå då.

Från det ena till det andra, alltså.

torsdag 10 mars 2011

Angående tidigare flyttar

Jag insåg just att den här bloggen, trots att den bara varit min följeslagare i tre och ett halvt år, redan är uppe i sin fjärde flyttberättelse. De tidigare var:
  1. Till föräldrahemmet i Falun.
  2. Till Göteborg och Haga.
  3. Inom Göteborg, men österut.
Allt känns så avlägset när jag läser de där gamla inläggen nu, men oj, så trevligt också! Jag gläds nästan lika mycket åt de där gamla flyttarna nu som jag gjorde då.

Har jag sagt att jag gillar att flytta?

Angående svårigheten att lämna sitt hem

Jag antar att varifrån man än flyttar finns det alltid både sådant man kommer att sakna och sådant man är glad över att komma bort från.

I mitt fall tror jag att boendehistoriken har spelat en avgörande roll för hur jag har sett på mina flyttar hittills. Efter att först ha levt i nitton år på ett och samma ställe har jag sedan flyttat i snitt vartannat år eller så. Och varje gång har det funnits ett mer eller mindre starkt behov av att komma iväg, lämna något bakom mig eller åtminstone söka efter något nytt och bättre. Givetvis har inget kunnat mäta sig med ett barndomshem av det slag jag hade, så därför har alla andra ställen haft rejäla brister på ett eller annat sätt, och därmed också varit lätta att lämna.

Den här gången är det dock annorlunda. Ingenstans där jag har bott sedan jag flyttade hemifrån har jag trivts så bra som här, och för första gången längtar jag egentligen inte efter att flytta, trots att jag nu bott på samma adress i nästan två år. Rummet är så bra, kokskåpet så fräscht och fint, läget i huset bästa tänkbara, utsikten fin och närheten till kvartersbutik och busshållplats toppen.

Fast jag visste ju att jag skulle bli tvungen att flytta i år, så inställd på det var jag ändå. Och det är klart att jag verkligen vill, nu när jag också kan få så mycket av det som jag har saknat och längtat efter. Det är dock ändå skönt att känna att jag för en gångs skull inte drivs vidare för att jag mår dåligt där jag befinner mig.

För att komma i rätt stämning ska jag nu ändå fokusera på sådant som jag inte det minsta kommer att sörja över att flytta ifrån:
  • Att svettas konstant i över trettio graders hetta inne under långa perioder under sommaren är inte så behagligt. Sådant kan man bli galen av rätt snabbt. 
  • Att sova bredvid kylskåp och köksfläkt, ibland också i matos och soplukt, kan jag lätt vara utan. 
  • Och hatgrannen förstås. (Fast så länge man bor i flerbostadshus får man räkna med att minst någon granne är ett störande element, så där tar jag inte ut någon glädje i förskott.)
Tjoho, jag ska flytta!

    Angående Västra Frölunda

    I Västra Frölunda hade jag förresten en brevkompis när jag var tonåring. Undrar vad det blev av henne?

    På den tiden visste jag inte ens var Västra Frölunda låg. Ärligt talat tog det mig ett bra tag efter att jag hade flyttat till Göteborg innan jag klurade ut det exakta läget. Det fanns ju inte med på turistkartorna över innerstan.

    onsdag 9 mars 2011

    Angående den nya lägenheten

    Den nya lägenheten ligger i Västra Frölunda. Dit flyttar vi i vår, Mario och jag.

    Västra Frölunda. Knappt ens Göteborg alltså. Långt från de flesta jag känner i stan, och ännu lite längre söderut och närmare det blåsiga havet än tidigare.

    Men närmare jobb för Mario och kanske även för mig. Och 88 kvadratmeter plats för allt vi kan tänkas behöva, inklusive de obligatoriska trettiofjorton återvinningskärlen, allehanda böcker, diverse mer eller mindre skrymmande musikinstrument och upp till tre frysar, det är inte så dumt.

    Och det finns ugn!

    Och två klädkammare!

    Och helkaklat badrum!

    Och skafferi att lägga bananerna i!

    Jag kommer ganska säkert att sakna Öster och min fantastiska utsikt över hela stan, skogen, insjöarna och kvarteren som är precis som villakvarteren i barndomens Falun.

    Men: Jag får ju faktiskt nya omgivningar att utforska (bra för bloggen), jag får bo med mannen i mitt liv (bra för mig och för honom, förhoppningsvis) och dessutom får vi en stor balkong (bra för såväl blogg som odlingar och oss själva).

    Med så mycket plats ska vi väl kunna hitta något ställe där tomaterna kan växa utan att behöva hamna uppe i kristallkronan.

    tisdag 8 mars 2011

    Angående svårigheten att få en bostad i Göteborg

    Jag läser ofta i tidningen om hur svårt det är att få tag i en lägenhet i Göteborg. Folk berättar där sina historier om hur de har väntat i åratal utan att få så mycket som ett erbjudande om visning. Man kan förstås fråga sig om de då alls har sökt några lägenheter, och i så fall vilka, men det är klart att situationen framstår som alldeles hopplös när man själv närmar sig ett läge där man måste lämna sin studentbostad, inte har något fast jobb och heller ingen jättehög med pengar att köpa sig en bostad för.

    Visserligen hjälper det då säkert att ha en välavlönad blivande sambo, samt att faktiskt kunna säga att man har en studentlägenhet som måste lämnas, när nu hyresvärdarna får välja och vraka som de vill bland alla potentiella kunder.

    Dessutom är det inte precis läge att vara så förskräckligt kräsen, vilket jag misstänker är en utmärkande egenskap för många av de där "jag har minsann stått i kö i hela mitt liv och aldrig fått någon lägenhet"-människorna. Jag tror att det gäller att läsa på och vara lite smart och söka taktiskt. (Och därutöver ha en hel del tur, förstås.) Jag måste helt enkelt ha någonstans att bo, så därför söker jag inte de mest eftertraktade lägenheterna inne i centrum.

    Ändå var det onekligen lite överraskande att bli erbjuden först visning och därefter kontraktsskrivning på den allra första lägenhet jag valde att anmäla intresse för. Men tvära kast har liksom kommit att bli rätt typiskt för mina flyttar, så det är helt i sin ordning.

    Och eftersom jag har förstått att man allmänt bör sträva efter att uttala sig ofta och kortfattat hellre än mindre ofta och mer långrandigt, lämnar jag er nu här hängande på klippkanten. To be continued, hasta luego et cetera.

    söndag 6 mars 2011

    Ett första försök

    Mitt första virkprojekt blev litet, och resultatet snarare surt snörpigt än sött, så jag kanske gör om ansiktet, men annars är jag rätt nöjd med inledningen på detta nya hobbypyssel. Fixar jag nu bara fler garner och virknålar som gör virkningen mer optimerad (och mina händer mindre slitna av krampaktigt hållande) samt får en aning mer träning så kan jag nog få till något hyfsat snuffigt sedan.


    Och nu började jag visst surfa virkbloggar också. Inspirationsmaterial är det då inte ont om! Inte virkade figurer i denna värld heller. Jag skulle gärna försöka bli duktig och göra roliga saker av det här, men särskilt originellt kommer det aldrig att bli. Fast huvudsaken är väl att man har kul själv.

    torsdag 3 mars 2011

    Julen varar än till påska

    Den här veckan har min närmaste granne äntligen kommit sig för med att plocka undan adventsljusstaken. Nu behövde jag visserligen inte se den så mycket, eftersom hans fönster sitter bredvid mitt, men det är inte precis lätt att förbereda sig på vår om folk har julbelysningen kvar uppe.

    Här kommer bilder på julpynt som lär bli än svårare att bli kvitt. Jag upptäckte tilltaget strax efter jul, men det har inte blivit av att dokumentera förrän nu.

    En polkagrisstång på mitt hus!

    Och två i Renströmska parken. (Jodå, om man tittar noga.)

    Den tredje på närmare håll.

    Kanske finns det ännu fler som jag inte har upptäckt än? Spännande!