fredag 29 april 2011

Nervös

Jag har förstås hur mycket som helst jag skulle vilja blogga om nu, men av vissa välbekanta anledningar hinner jag inte. Hur det blir med bloggandet i efterhand är också oklart, eftersom man ju aldrig vet när man kommer att ha fungerande bredband till hands igen.

Den här morgonen är jag nervös. Det är så mycket som ska klaffa idag och jag känner mig inte tillräckligt förberedd för att det ska gå att genomföra saker på ett effektivt sätt. Och jag ska hyra bil, köra jobbig lastbil med jobbig automatlåda i jobbiga Göteborg (stan är inte jobbig, men att köra i den, särskilt när man inte hittar dit man ska), klara av det mystiska fryshuset och hoppas att de tar emot allting, fixa tippen, kanske bli tvungen att lasta om på två ställen däremellan, och så hem och sanera sig hjälpligt och packa det sista för att också flytta mina kvarvarande grejer till nya lägenheten. Jag var där och spanade i förrgår och då var det nymålat i taken och på gång att tapetseras, så nu är jag nervös även för att golven ska vara nylackade när vi kommer dit och att vi inte ska komma åt den nyinköpta lyxluftmadrassen som jag lagt i klädkammaren längst in i lägenheten. Och så vore det bra om vi hinner köpa fler flyttlådor, lite städgrejer och kanske frukost någon gång där mitt i allt. För att inte tala om att hitta en parkering där man vågar lämna hyrbilen över natten.

När sedan den officiella flyttdagen börjar i morgon är det väl bara det lätta kvar, va?

Vill ni vara så vänliga att hålla en tumme eller ägna ett par minuter under dagen åt den motsvarighet till detta som ni föredrar? Jag har inte hunnit skaffa ögondroppar, och känner jag inte också av diskbråcket litegrann igen?

tisdag 26 april 2011

Den bästa stunden på dagen

För tillfället känns det lite bättre. Den stunden på dagen infaller när solen passerat fönstret, så att det inte är mer än 27 grader inne, samtidigt som det fortfarande är ljust och tycks vara någorlunda ont om vägglusfötter i rörelse. Och jag kan till och med ha fönstret öppet utan att nysa. Härligt!

Dessutom kom Mario hem redan igår, en dag tidigare än väntat. Han möttes då av mitt uppgivna pladder och läste heroiskt ifatt bloggen på eget initiativ, och nu är vi två om bestämmandet igen. Flyttbilen är bokad och de ständigt föränderliga planerna börjar ta lite tydligare form. Jag rensar och slänger i lagom takt, tvättar och torkar omsorgsfullt av annat och paketerar småsaker i förslutna soppåsar (det kommer att gå åt många de här veckorna, men det får världen ta, tyvärr).

Det är så skönt att må bättre en stund och kunna andas lugnt. Jag väntar mig inte att det ska vara särskilt länge åt gången den närmsta tiden, men varje sådan här timme är guld värd.

Godkänd

Så var rumsbesiktningen avklarad. Det enda som fanns att anmärka på var att dörrklockan inte fungerade. Nej, just det, men det står ju på det förra besiktningsprotokollet, påpekade jag, och tillade att jag hade trott att det betydde att den skulle fixas. Och jovisst, så var det ju, så besiktningsmannen tyckte väl att jag kunde få den lagad som utflyttningspresent nu då. Eller något ditåt. Jag tycker att de kan vänta med det till nästa vecka.

Besiktningsmannen bekräftade också att vägglössens ökning varit "som en explosion" i deras studentbostäder. Det stärker min övertygelse om att de redan fanns i huset, och inte är mitt eget fel. Skulle de inte fundera på att kolla alla rummen och göra en samordnad sanering då?

måndag 25 april 2011

Om jag skulle slänga allt (jag kan)

Jag är så värdelös på att fatta beslut! Än värre blir det när jag omger mig med människor som är ännu mer ovilliga att göra det än jag. Eftersom jag trots det vill ha saker bestämda brukar det då ofta sluta med att jag i alla fall bestämmer något, något som ibland är otroligt rationellt, välplanerat in i minsta detalj och bra på så många sätt som möjligt, ibland jättefel. Det värsta är att det inte alltid går att avgöra på förhand vilken typ av beslut det är jag håller på att fatta.

Så medan jag velar fram och tillbaka tusen och en gånger önskar jag bara att det fanns ett facit, någon som sa åt mig vad jag skulle göra, eller åtminstone en medbeslutsfattare i frågor som faktiskt inte bara rör mig. Då vill jag vara liten igen och ha en förälder eller lärare som sitter inne med alla svaren. Så enkelt det vore.

Detta är bisarrt nog en av de svåraste sakerna jag har haft att tampas med på sistone. Men det är ju också något som man kan be om hjälp med av folk, även om de inte är på plats. Givetvis vet ju inte ni bättre än jag var mina vägglöss befinner sig, om de åtgärder jag redan vidtagit har haft någon effekt, vilka risker som är värda att ta och vilka uppoffringar jag hellre bör göra i onödan än för sent. Men ni kan väl tycka saker? Snälla? Jag lovar att inte se det som mer än rådgivande. Kanske går jag till och med tvärt emot era åsikter, vilket förstås kommer att ge ännu mer beslutsångest, men känner jag mig tvungen att göra så finns det säkert någon anledning till att jag reagerar på det viset, och då har jag ju i vilket fall som helst fått hjälp med att komma fram till något.

Så, nu handlar det om vilken väg jag ska gå. Igår kväll, efter historian med den fräcka vägglusen på sängen och just innan jag skulle gå hemifrån, fick jag syn på en stor vägglus som kravlade omkring i dammet på golvet framför fönstret i hel "fel" del av rummet, det vill säga längst bort från sängen och i närheten av bokhyllan. Jag har alltså antagligen tvingat ut vägglössen på jakt efter nya bytesdjur, vilket betyder att det är större risk än förut att de finns precis var som helst. Och då kände jag bara att nu slänger jag skiten. Jag vill bara bort, iväg från allt. Hellre det än att tvingas till allt detta en gång till. Efter att ha sovit på saken känner jag oväntat nog fortfarande exakt så.

Jag blev tvungen att lista de för- och nackdelar som jag själv kan se med att kassera så mycket av mina möbler, böcker och andra saker som jag klarar att avvara:
+ Det minskar risken för att jag får med mig vägglössen. Enormt stort plus.

+ Det ger mig mindre att flytta. För ögonblicket en skön tanke, även om det är oviktigt i längden. Fast om jag slänger möbler och böcker blir det inte många lådor kvar att flytta, i synnerhet inte om man räknar bort kläder och textilier som redan är bortburna. Lite köksgrejer och apparater, i stort sett. Behändigt. Sedan kunde jag leva romantiskt med min älskade i en tom men vägglusfri lägenhet. (Trodde jag, ja! Det är ju inte som att jag kan säga åt honom att slänga sina saker.)

+ Jag slipper krångla med fryshuset (såvida inte Marios säng ändå måste dit förstås).

+ Det är ju bara saker! Och de senaste tre åren har jag redan bevisat att jag klarar mig utan de flesta sådana. Färre saker ger färre sakrelaterade problem, eller?

- Jag riskerar att ångra mig, speciellt om det ändå är förgäves (det vill säga om vi får vägglöss med oss ändå).

- Jag kanske blir bitter och saknar mina ägodelar mer om jag gör mig av med allt samtidigt som jag flyttar ihop med någon (med hamsteranlag) som har alla sina grejer kvar.

- Jag har inte råd att köpa nytt på länge, och det ligger inte heller annars för mig att vara slösaktig, kasta och köpa nytt och så där.

Tanken på att slänga en massa saker som jag varken slitit ut eller tröttnat på känns både hemsk och befriande på samma gång. Något dylikt vore trots allt lite symboliskt och på sätt och vis typiskt för mig, även om jag aldrig har gjort just så förut. Men med några års mellanrum händer alltid något som får mig att vilja göra radikala förändringar och börja om, om det så är att byta umgänge, bostadsort, sysselsättning eller något annat livsavgörande. Och när jag ser tillbaka har alla dessa nystarter varit mycket bra för mig.

En sak bara: det är ibland högst oväntat vilka saker jag visar mig sakna. Vid en helt vanlig flyttrensning en gång slängde jag ett litet plastflygplan som jag fått som byggsats i ett sådant där godisägg, ni vet. Det var inte värt någonting och jag kastade det utan tvekan, men oj, vad många gånger jag har ångrat det senare! Det påminde så mycket om det där planet de flög med i Doktorn kan komma. Tydligen var det avgörande. Sådana insikter gör det svårare att våga, att kasta sig ut i det okända.

Jag som alltid letar meningar med allt jobbigt som händer har haft svårt att se en mening med allt det här hittills (även om jag säkert gör det senare). Men en långsökt och helt oväntad sådan skulle kunna vara att jag ska lära mig att göra mig av med böcker! Det har alltid varit så gott som otänkbart förut, men nu är jag så less på allt att jag knappt bryr mig. De flesta böcker jag har är för övrigt ersättliga och de viktigaste kan jag ju spara och stoppa i den extra frysen i en vecka.

Helt utan böcker blir jag förresten ändå inte, för jag har ju lika många till som väntar i Falun, även om de är sådana jag en gång har valt att klara mig utan, vilket väl gör dem till ett b-lag (så varför skulle jag vilja ha alla dem kvar när jag inte sparar dem jag mer troligt skulle ha användning av?).

Fast här hos mig har jag all min kurslitteratur, all språkvetenskap, allt som behandlar det jag vill och ska jobba med. Den behöver jag nog förr eller senare. Svårt! Och alla pärmar med papper från kurser sedan? Jag hinner ju inte skanna in allting nu.

I framtiden ska jag förvara allt jag äger i lufttäta och lätt avtorkbara behållare. Vad lätt livet måste bli då! Men just nu, vad ska jag göra nu?

I huvudet på en vägglus

Jag vet inte om det är ytterligare ett exempel på min empatiska förmåga, eller om det här är det slutgiltiga beviset för att jag nu verkligen har blivit galen, men jag kommer på mig själv med att personifiera de förhatliga vägglössen och i huvudet teckna hela serier med dem.

Som den där igår, till exempel:
ZZZzzzZZZ ... [duns] ... Va? Vad var d... Aha, MAT! Äntligen! Hurra, här kommer jag! Jag ska bara klämma mig förbi här, ursäkta, och så upp över kanten ... hm, hm, ja, men DÄR! Å, jag är så hungrig, snart framme, nu känner jag värmen, ditåt, rakt fram nu ... Men, va? Vart tog den vägen? Hallå! Ojoj, vad är det där för skugga? Ah, nu kommer den tillb... Hjälp, jag sitter fast! Jag fattar ingenting! Aaaaahhh ...

söndag 24 april 2011

Aldrig sitta stilla

Nä nu! Efter flera veckor utan att ha kunnat vila ordentligt i mitt rum föll jag till slut för frestelsen att lägga mig på sängen, som numera bara har madrass och madrasskydd. Bara för ett ögonblick!

Det tog högst en minut, under vilken jag hann tänka att det var väldigt vitt och ljust i rummet nu, och sedan fick jag syn på en liten rackare som raskt kom lubbande rakt mot mig. Den hade bara ett par decimeter kvar till mitt ansikte när jag studsade upp. Liksom den vägglus som tog en promenad på min bok var den här en unge, som inte hade lärt sig att respektera människan som fiende. Ingen av dem hann heller lära sig detta innan de blev inramade i tejp.

Men blä och usch!

Det här betyder ju en massa saker:

Det betyder att man inte kan lita på ett endaste dugg man trodde att man visste om vägglössens begränsningar. De är tydligen visst ute i dagsljus. Åtminstone när de börjar bli desperata.

Det betyder uppenbarligen också att de inte drar sig för att ge sig på en trots att man är vaken.

Det betyder i sin tur att mina senaste bett inte nödvändigtvis behöver härröra från Marios bostad. Jag sitter ju en del stilla vid bordet, och då och då får jag för mig att det kryper på fotlederna. (Inte minst nu. Iiisch!)

Det betyder dessvärre också att jag inte kan lita på att saker jag sanerat och sedan låtit hänga i kassar i hallen fram tills jag ändå ska gå till Mario på kvällen garanterat har varit lusfria när jag har burit iväg dem.

Det betyder även att jag skulle kunna få med mig vägglöss när jag reser mig från bordet för att gå hemifrån på kvällen. Det sägs att vägglössen inte stannar på kroppen eller i kläder man har på sig, men om de inte hinner undan då?

Sammantaget betyder det alltså att det, trots att det nu finns möjliga alternativa förklaringar till mina bett och att Mario inte säkert behöver vara drabbad, är ännu större risk än jag tidigare anat att jag går omkring med vägglöss på mig och drar med dem dit. Dessutom betyder det att mina nojor når nya rekordnivåer.

Gissa om det kliar överallt nu! Hädanefter måste jag vara i ständig rörelse, tror jag.

Poff!

Hallå, varifrån kom allt det här gröna?

Hög tid

Nej, det är inte en särskriven påskanspelning i rubriken. Jag menar verkligen att det måste vara dags nu.

När man har över 90 % av sina kläder hos den andre är det väl ändå hög tid att flytta ihop? Allvarligt talat, nog känns det lite bakvänt att det första jag har packat är alla mina kläder, och att jag sedan inte ens har dem hemma.

Och jag vet inte riktigt vad jag tänkte med när jag sparade typ ett helt ombyte plus lite underkläder. Ska det fortsätta vara så här varmt (det vill säga 28 grader inne) och jag svettas som en hel karl så fort jag ägnar mig åt något som kräver minsta fysiska ansträngning, som exempelvis att andas, så borde jag kanske byta om mer än en gång i veckan? Eller?

Tja, jag kan ju förstås gå utan kläder också. Det är klart behagligare i nuläget. Men inte så praktiskt när jag måste ut och iväg för att gå och lägga mig på kvällen. Det är förresten inte jättepraktiskt att gå ut och dra i sig pollen just före sänggåendet heller.

Så, alltså, hög tid för sammanflytt! Å, kan vi snabbspola en vecka framåt nu, tack? Utan att jag missar att göra något som måste göras, naturligtvis.

Tvättat (nästan) klart*

Nu har jag nått ett delmål, i och med att jag idag har tagit mig igenom hela garderoben, i princip alla övriga textilier jag äger, samt väskor, skor och en del annat som körts i torkskåp. Sedan ska det bara forslas undan också, och det blir några vändor. Bärhjälp hade inte suttit fel, om man säger så, men det får gå.

I morse var jag i tvättstugan så länge att jag hann träffa på en hel del folk (det är inte bara jag som tvättar under påsken, nej). När jag stod och vek den sista omgången kläder från torkskåpet dök två svenska killar upp och skulle stryka skjortor. Den av dem som inte strök kontrollerade och tjatade på den andre, men fick ändå tid över, för rätt vad det var kände han sig tydligen tvungen att kommentera även mina sysslor. Och det gjorde han med en något retfull replik om mitt vikande av tvätten! Som om jag skulle vara den enda i världen som vek tvätt i tvättstugan!

Men jag är inte svårpratad när jag får en chans att tala om vägglöss, så jag förklarade situationen och att jag inte ville ta in grejerna på rummet innan jag skulle bära iväg dem, och då vaknade även den strykande killen till. Det visade sig att han bodde i samma hus som jag och också hade haft vägglöss, fast för ett år sedan. Plötsligt var de två så förstående man kan vara och vi diskuterade läget och våra respektive erfarenheter ett tag. Väggluskillen verkade ha blivit av med sina skadedjur rätt lätt (men jag glömde fråga hur lång tid det hade tagit), fast så hade han förstås slängt sin säng också. Hm. Borde man ändå?

Och som vanligt blir man både lättad över att inte vara ensam om detta hemska och förfärad över hur vanligt det är. Undrar om jag hade flyttat hit om jag hade vetat.

Förresten har jag fått ett nytt bett sedan senast, men bara ett som jag känner till än. Hur ofta äter vägglöss? Kan det vara samma en som kommer fram sisådär en gång i veckan? Nej, plötsligt känns det som om Marios grejer är den stora riskfaktorn. Så knasigt, för det är ju fortfarande bara hos mig jag har sett några vägglöss.


*För den här omgången, är säkrast att tillägga. För en gångs skull vore det allt bra om det bara var jag som var pessimistisk, men det är nog ganska realistiskt att ha mycket låga förhoppningar. Tyvärr.

Och när man ändå är igång och gör farligheter

Flyttpacka lite i förväg, kanske?

Leva farligt

Skulle man inte ta lite mer risker, testa gränserna så där, och kanske ... tja, till exempel äta både nötter och äpple mitt under brinnande pollensäsong?

lördag 23 april 2011

Påskutflykten 2011

Det blev en halvrepris av en gammal påskutflykt, nämligen en sväng till Styrsö. Det innebar, om man ska vara ärlig, tre timmar på bussar, spårvagnar och båtar, en timmes promenad tvärs över en skärgårdsö och tillbaka, en minuts blickande ut över öppet hav samt en kvarts avkopplande matsäcksätande i hamnen i väntan på båten.

Men det var en aning svalare och mindre utslaget vid havet, idyllen var sagolik, där fanns får som bräkte vänligt och höns som sprätte på vägen, flakmopeder som knattrade förbi i en aldrig sinande ström och många dagsturister, inklusive en mängd små, glada barn med mycket spring i benen. Och jag slapp ju ut ur mitt rum för några timmar, så det var det värt, även om mitt jobb resten av den här dagen främst består i att förbruka så många pappersnäsdukar som möjligt. Vad gör man inte för att minimera flyttpackningen?

I flakmoppeland noterade jag att golfbilarna där blir allt vanligare. Det tycktes nu vara ungefär jämn fördelning mellan de två transportmedlen.

"Två gånger är en vana, tre gånger är en tradition", har jag hört folk säga, så nu har jag skapat mig en egen påsktradition. Påskutflykter! (2008:1, 2008:2 och 2009.) Det kan ju vara värt att lägga på minnet för den som eventuellt skulle få för sig att testa något så underligt som att fira påsk med mig i framtiden.

Worst Easter ever?

När jag för ett bra tag sedan nu fick veta att jag skulle bli ensam i stan under påsken tyckte jag visserligen att det var tråkigt, för det var ju inte frivilligt, men då hade jag ändå alla möjligheter att göra något bra av det.

Jag har varit med om det förr, både 2008 och 2009 (även om det då båda gångerna dök upp folk och avbröt min ensamhet efter halva helgen), så jag vet att precis varenda människa jag känner alltid flyr stan just till påsk. Den här gången tänkte jag först passa på att bjuda hit mina föräldrar, men så dök flytten upp, vilket gjorde att deras besök planerades om till flytthelgen. Därefter hände en massa annat som gör att jag inte längre vet alls när de kan komma, eller för den delen när jag vågar ta emot mina grejer från Falun. Jag kunde förstås ha åkt hem till familjen, som så många andra gör, men mitt i sanering och flyttbestyr orkade jag bara inte. Förresten vill jag inte riskera att dra med mig ohyra, så det blev till att stanna hemma.

Men möjligheterna var det, ja. För påsken blev ju samtidigt en liten räddning, i och med att många i huset är borta och det är något lättare än vanligt att få tid i tvättstugan. Så nu går jag upp tidigt och tvättar och grejar och försöker ignorera att det är påsk. Fast nog hade det varit roligare att ta sovmorgon, läsa böcker, se på tjejfilmer, ägna mig åt mina intressen, vara ute och njuta av våren och ha det skönt och ledigt.

Så medan var och varannan bekant skryter på Facebook och bloggar om sol, grillning, familjer, resor och allt vad det är ska jag vara alldeles totalt ensam i sex dagar och fem nätter. För en gångs skull får jag lust att logga ut från allt, men då förstås bara för att slippa bli påmind om vad jag missar. Lika plötsligt som det blev alldeles för varmt och snorigt blev det nu också lätt att tycka synd om sig själv.

Fast det kändes ändå som överkurs att jobba och slita och sitta och vara eländig precis hela helgen, så jag gjorde det enda rimliga och åkte på utflykt. När jag gjorde det de där andra ensamma påskhelgerna var det mest för att bevisa för mig själv och andra att jag minsann kunde hitta på kul upptåg utan sällskap, men det behovet finns inte längre. Jag vet ju det nu, och uttråkad har jag också svårt att bli. Däremot tänkte jag att det nog vore bra för mig att komma ut och se lite folk och natur.

Resultatet blev blandat, får man väl säga. Det var okej, men inget över förväntan. Ingen kan i alla fall anklaga mig för att inte ha försökt.

Ytterligare beslutsproblem

Nu är det visst meteorologisk sommar här och i en stor del av södra Sverige. Man kunde önska att även naturen hade nått fram till sommarstadiet. Då skulle jag slippa åtminstone ett par av de jobbiga valen.

Svettas ihjäl med fönstret stängt eller öppna och få in en massa pollen?

Gå ut och få sol i ansiktet eller stanna inne och kunna andas utan nysattacker?

Precis som i fallet med vägglössen är obehaget med pollenallergi till en betydande del psykologiskt. Jag vet att det är fullt med pollen i luften, så därför kan jag inte njuta av att vara ute. (Så ni behöver inte påminna mig om medicin. Den har aldrig hjälpt mot känslan av att vara fångad i ett gult pollenmoln.)

Dessutom har jag inte hängt med i svängarna, så medan andra går i kortbyxor har jag fortfarande halvtjock jacka och vantar. Men vi kan säga att det är som skydd mot pollen, visst? Eller för att det är svalare i skärgården, där väl pollenhalterna också är lägre?

fredag 22 april 2011

Långfredag i rätt sinnesstämning

Min mormor hade antagligen inte gillat att jag har ägnat långfredagen åt att tvätta och jobba med en massa annat.

Å andra sidan hade hon nog inte velat att jag skulle ha vägglöss heller.

Dessutom har jag lidit duktigt hela dagen, som blev lång som sig bör, så jag hoppas att jag är förlåten.

torsdag 21 april 2011

Utmattning, ovisshet och omöjliga ekvationer

Jag har alltså ägnat den senaste månaden åt att bekämpa vägglöss, akta mig för vägglöss, läsa på om vägglöss, försöka berätta för folk hur fruktansvärt det är att ha vägglöss och dessutom gjort allt jag har kommit på för att på något sätt anpassa flyttplaner och förberedelser inför flytten till dessa nya omständigheter som vägglössen har inneburit.

Jag har tvättat så mycket jag har hunnit, jag har torktumlat, strukit, slängt, stoppat i frysen, kört alla mina väskor och en massa annat i torkskåp, tagit rubbet till Mario allt eftersom det sanerats och helt enkelt i den takt jag har orkat bära med mig det när jag har gått dit om kvällarna. Utöver allt detta har jag inte hunnit med mycket. Jag har sömnbrist, klåda och ångest och har gått miste om nästan all den glädje jag normalt skulle ha känt över att få organisera en flytt. Men trösten har ändå varit att ha just den där flytten att se fram emot. Det skulle vara värt allt detta extra arbete bara det sedan ledde till att jag kom bort från odjuren.

Men så, i början av förra veckan, fick Mario för sig att han också kunde ha drabbats av vägglöss hemma hos sig. Han hade då inte varit hos mig på ett bra tag, men ändå haft konstiga små utslag på armen, precis sådana som mina allra första bett var. Jag hade av någon anledning skojat om att det var bett, men inte alls övervägt sannolikheten för att det skulle vara det, för jag hade ju varit så ohyggligt försiktig, inte haft med mig något hem till honom som vägglössen eller deras ägg borde kunna följa med i och så där. Vi undersökte i alla fall undersidan av hans säng, hittade inget (vilket både var en lättnad och gjorde att det fortfarande var lika omöjligt att veta någonting), och då ingen av oss fick några bett de följande nätterna släppte vi tanken igen.

Under de där timmarna när vi båda gick och försökte ta in möjligheten att även hans hem skulle vara vägglussmittat var dock varken panik eller hopplöshetskänslor långt borta. Vad i hela världen skulle jag ta mig till om det var så? Jag insåg förstås att det verkade futtigt, för det är ju "bara" lite skadedjur, men saken är den att vägglössen verkligen kan konsten att förstöra ens liv. Jag känner att jag redan har förlorat en månad till dem, och skulle nu allt detta tvättande dessutom vara förgäves, då jag ju burit de rena (trodde jag, men nu började jag ändå undra) sakerna till Mario, ja, då verkade det plötsligt så omöjligt. Hur skulle vi i så fall kunna flytta utan att också få med oss dem till den nya lägenheten? Det skulle innebära ännu fler månader med bett, vansinnesklåda, psykisk ohälsa, förlorad möjlig arbetsinkomst, och inte ens något alternativt ställe att sova på när jag bara inte klarar mer. Den här gången skulle vi i så fall inte ens hinna tvätta särskilt mycket före flytten.

När vi då inte hittade några vägglöss hos Mario var det i stället en enorm lättnad att tänka att det åter "bara" var mitt hem som var drabbat, och att vi kunde fortsätta jobba utifrån den tidigare krisplanen. Alltid något.

Jag har dock slagit av på takten i mitt tvättande den här veckan, för jag börjar liksom tappa motivationen. Man har verkligen ingen aning om vad som är nödvändigt, förutseende eller helt bortkastat att göra. Vägglössen tycks ändå vara i det närmaste odödliga.

Och nu, sedan jag upptäckte de där betten i söndags kväll, har jag inte vetat alls hur jag ska tänka eller reagera. Kanske har jag blivit avtrubbad, eller rentav börjat ge upp (för det är ju inte så att jag har accepterat skiten, vant mig vid betten och börjat räkna ständiga försiktighetsåtgärder som normalt), men efter den första korta stunden av panikartad skräck har jag mest bara tänkt vad ska jag göra vad ska jag göra vad ska jag göra?

Inte förrän igår hade vi tid att kolla Marios säng och dess omgivningar ordentligt igen, men under dagarna fram till dess framträdde heller inga fler nya bett på någon av oss. Och inte hittade vi något, trots att jag ju vet vad jag ska leta efter och var. Kanske finns det bara någon enstaka vägglus där? I bästa fall bara en, så behöver det inte bli fler, men varför skulle vi ha sådan tur?

Där är vi nu. Mario har rest bort över långhelgen, och nästa vecka ska vi flytta, så inget mer hinner saneras inför flytten. Jag har ju ändå tänkt köra sängen till fryshuset, så då kan vi lika gärna ta med hans också, men resten? Vilka chansningar kommer vi till slut att tvingas till? Om det nu inte finns så många vägglöss hos Mario är det egentligen inte så troligt att de är så utspridda bland hans grejer. Men man vet ju inte om mina väskor och säckar med textilier har klarat sig, eller om det till och med är från dem det kommer. Man vet ingenting, för inte heller hos mig har jag hittat något, annat än kring sängen.

(En annan tanke som slagit mig: När vi har flyttat kommer vi heller inte att säkert veta hur det har gått på många månader, såvida vi inte märker att vi har vägglöss, vill säga. Några bevis för motsatsen får man dessvärre inte.)

Och så ska vi packa i sista minuten, logistiken är helt omöjlig att få till med hyrbil som ska bokas, fryshus som bara är öppet på vardagar mellan 7 och 15, flytthjälp som bara är ledig under tidiga delen av lördagen (eftersom det är valborgsmässoafton), packning som inte kan stå över natten utan måste fixas samma morgon och kanske bara av mig, samtidigt som det bara är jag som kan köra flyttbilen, vilket gör att jag alltså måste vara närvarande på alla tre ställena det ska flyttas till och från ... och jag förstår att det blir mycket för er nu, men det är bara en bråkdel av vad som trängs i mitt huvud, och jag önskar hela tiden bara att den optimala lösningen plötsligt ska presentera sig. Men det kommer den inte att göra, för någon sådan lösning kan inte finnas. Det gäller bara att överleva, ta sig igenom, göra det vi kan och försöka att inte slita sönder vårt förhållande på kuppen.

Fast det är helt klart för många beslut att fatta. Var ska jag till exempel sova i natt? Jag kunde förstås börja stanna uppe hela nätterna igen, men det både förstör min planering för dagarna och gör att jag riskerar att möta vägglössen när jag är vaken i stället, så det känns inte som ett alternativ ändå. Jag hade inte tänkt sova hemma mer före flytten, men om det nu inte är mycket bättre hos Mario verkar det ju onödigt att gå dit. Hos mig pågår åtminstone sanering och jag har bättre koll på riskfaktorer av diverse slag. Å andra sidan blir jag antagligen värre biten här. Frågan är väl annars om man bidrar till någon snabbare ökningstakt av eventuella Mariovägglöss om man sover där?

Nej, man vet ju inte. Man vet ingenting. Och det gör mig galen!

onsdag 20 april 2011

Förnekelse 2.0

Jag erkänner: jag har inte sovit hemma på två veckor.

Så de där starkt kliande, hårda blafforna som dök upp i knävecket och på foten i söndags kväll och måndags morse är med andra ord helt och fullkomligt oförklarliga.

Vad ska vi gissa på? Stressutslag, va? Solallergi kanske? Tvättmedelsrester i kläderna? Knott?

Gaaah!

tisdag 19 april 2011

Snart kan vi shoppa på Classe varje dag

Bra tajming är det väl, åtminstone på längre sikt än till just vår flytthelg, att Frölunda Torg precis är klart för invigning i sin helhet. Det gör ju mindre att det är långt in till centrum -- Göteborgs centrum alltså -- när alla vanliga affärer ändå finns inom promenadavstånd hemifrån. Fast det förstärker samtidigt ytterligare känslan av att vi flyttar till en annan stad, inte minst för att det finns fler affärer där än i exempelvis Falun. Knasigt.

Morgonbesök i Västra Frölunda

Vi gick upp extra tidigt och ägnade en stor del av morgonen åt att åka spårvagn genom stan. På vägen hann jag läsa lite nyheter, så det var ingen chock att mötas av utbrunna bilar på parkeringen utanför vårt blivande hem, men helt behagligt känns det ju inte att de har satt igång med det där dumma stökandet igen lagom tills vi ska flytta till området.

Så träffade vi fastighetsvärden och fick titta på lägenheten, som nu var nästan tömd. Som tomma lägenheter ofta gör om de inte är helt nya, såg den här rätt sliten ut i morgonljuset, då alla hål, fläckar och märken blir tydliga, men jag har nu hunnit samla på mig tillräckligt med flytterfarenhet för att veta att bara man får in sina egna grejer så vänjer man sig snabbt och gör stället till sitt.

Jag hittade väl några fler små brister också, som att det saknas köksfläkt. Fast då slipper jag diska fläktfilter! Och så finns det dörr till köket, så det går nog att stänga om matoset. Fönstren har konstiga öppningsanordningar som verkade tröga, men det är säkert en vanesak. Sedan hade den inhyrda städfirman nog slarvat en del, tyckte jag, men å andra sidan kommer jag då verkligen att se skillnaden när jag själv torkar skåp och sådant.

Men ett av rummen blir nu omtapetserat och alla golven slipade och lackade innan vi flyttar in, så det blir nog på det hela taget bra. Köket och badrummet var redan skapligt nyrenoverade och i de andra rummen får vi leva med pensionärsstrukturtapeterna tills vidare.

På tal om tapeter, ja. Om vi nu skulle få välja tapeter till rummet som skulle tapetseras om kunde man ju tycka att det hade varit lämpligt att låta oss göra det nu, så att vi slipper åka en gång till för det. Men det verkade inte som om fastighetsvärden hade räknat med att vi skulle vilja välja, eller hur det nu var. Förresten var det tur att den tidigare hyresgästen var så pratglad och självmant berättade om allt möjligt, för annars hade jag nog fortfarande känt mig frustrerad över hur lite information jag fått.

Just nu känns det mycket bra (bara jag inte tänker på vägglössen). Vi har fått nycklar till den nya lägenheten och den kommer att vara mer än okej. Sedan kan man ju också glädjas lite åt att inte ha någon bil som ska stå på parkeringen utanför.

måndag 18 april 2011

Så kom posten

Det här är lustigt, tycker jag. När Göteborgskusinen, som tidigare jobbade som brevbärare, skickar post, tar den ofta extra god tid på sig för att komma fram. Så även denna gång. Idag fick jag ett grattiskort som hon hade skickat och som var poststämplat den 14 april.

Antingen gillar de inte att hon slutade och hämnas därför för det, eller så var det verkligen hon som såg till att saker blev gjorda på det där stället.

Alternativt kan vi dra till med den vanliga iakttagelsen, att om ett kort ska vara framme en viss vardag och man postar det när man borde behöva posta det, så kommer det inte fram i tid, men om man postar det ytterligare en dag tidigare så kommer det utan undantag fram efter bara en vardag, alltså för tidigt.

Födelsedagen igår

Det var en toppendag, kort och gott! Vi tog en långpromenad, bland annat runt Härlanda tjärn, för att åtminstone ha hunnit med det en gång i vår, och en gång till före flytten till nya trakter. Vädret var bästa tänkbara och våren hakade på.

Det här är ett sådant motiv jag kan känna doften av bara av att se bilden.

Nya örhängen och nya hårspännen luftades.

Öj, ni simmar ur bild!

söndag 17 april 2011

Lilla tussilago

Sedan jag flyttade till Göteborg har det varit mycket ont om tussilagotillfällen om vårarna. Det är knappt jag har sett en enda tussilago här. Vitsippor brukar det finnas gott om, även inne i stan, men annars är det mest bara tama vårblommor överallt.

Man kan dock skymta dem vid Redbergsplatsen, intill kyrkogårdsmuren och vid spårvagnsspåren där, så nu har jag åtminstone sett dem från vägen.

Det känns bra, för tussilago har alltid varit födelsedagsblomman nummer ett för mig. Så nu, tack vare en sen vår och ett par bussturer till och från stan, kan det bli födelsedag även detta år, trots att jag knappt har lyckats komma ihåg det själv.

lördag 16 april 2011

Hem till vägglössen

Den här bloggen har varit lite väl enkelspårig de senaste veckorna, kan man tycka. Nu märks det också att jag skrivit vägglöss så många gånger att folk börjar hitta hit via sökningar på det ordet. Kanske borde jag ändra bloggtiteln till Vägglöss i Göteborg eller Hem till vägglössen, men jag hoppas ju förstås att det här temat ska vara snabbt övergående och ersättas av trevligt turistbloggande från Västra Frölunda.

Jag är dock mycket glad över att ni andra vägglusgooglare (det är tydligen något vi drabbade har gemensamt, alltså det där oändliga sökandet efter mer information, fler personers erfarenheter och någon som kan ge en alla svaren) hör av er i kommentarer och via mejl! Inte för att jag tycker att det är så kul att vi är många som har råkat ut för samma elände, men kan jag bidra med några tips känns det ju bra.

torsdag 14 april 2011

Elva och ett halvt år senare

Klagomuren här i bloggen håller idag stängt. Jag har fått post, och den innehöll inte en enda faktura, utan bara roliga saker som födelsedagspost (inte öppnad än, såklart), påskkort och:

Äntligen!

onsdag 13 april 2011

Kommunikation igen

Den nya hyresvärden bjuder på två månaders hemförsäkring, via samma försäkringsbolag som jag redan har. Så när jag ringde försäkringsbolaget för att säga upp försäkringen för studentrummet, vilken lämpligt nog skulle ha löpt ut samtidigt som den här nya nu gör, frågade mannen som talade i mitt öra om jag ville flytta över den tilläggsförsäkring jag hade till den nya hemförsäkringen.

Min instinktiva reaktion var "nej, inget strul nu", fast utåt visade jag väl bara en förvirrad tveksamhet. Jag lät mig dock övertalas när han fick det att verka så lätt.

Sedan ville han ha mitt kontonummer för att jag ju skulle få pengar tillbaka. Då var jag noga med att försäkra mig om att jag inte skulle få någon ny faktura för tilläggsförsäkringen. Men nej då, svarade han reflexmässigt, fast det skulle ju ändå bli pengar tillbaka, så kunde han få kontonumret igen?

Jag borde ha tänkt på att
  • folk som har som jobb att prata i telefon bara kan prata om en sak åt gången, och att det är de som dikterar villkoren
  • lita på instinktiva reaktioner, för instinkt fyller en funktion
  • om något kan bli krångligt så blir det garanterat det.
Naturligtvis kom det några dagar senare en faktura på 33 kronor för tilläggsförsäkringen,
plus fakturaavgift!

Jag blir så irriterad. Och nu kan jag inte bestämma mig för om det är värt 15 kronor att slippa ringa igen och då faktiskt ha den där tilläggsförsäkringen hela tiden, eller om jag ska ringa en gång till och be att få säga upp den och hota med att byta försäkringsbolag efter de där två gratismånaderna. Egentligen vill jag inte betala något extra och jag tycker verkligen att om jag ska få strul ska de också få strul. Men det är så tröttsamt. Jag var ju så nöjd efter det där telefonsamtalet, som tycktes tillhöra den tiondel som går som jag vill!

Dessutom börjar jag nu undra om det är jag som är dålig på att kommunicera, eftersom folk ständigt tycks missförstå mig när jag ringer eller mejlar i olika ärenden. Borde jag helt undvika bisatser? Talar jag för omständligt och med för svåra ord? Följer jag inte konventionen för hur man lägger fram ett ärende?

Och om jag inte kan göra mig förstådd kan jag ju knappast försörja mig på språk, även om missförstånden i själva verket skulle bero på kommunikationsinkompetenta kundtjänstmänniskor och mina tjänster verkligen skulle behövas. Kan jag inte kommunicera med folk kan jag ju inte heller lära dem något.Vad ska jag i så fall ägna mig åt?

Det handlar alltså inte bara om en fakturaavgift på 15 kronor. Det är nu en smärre livskris. De skurkarna! Ja, det blir nog till att byta försäkringsbolag ändå.

tisdag 12 april 2011

Tre-veckor-kvar-svacka

Allt det här extratjafset som uppstått på grund av vägglössen gör att det stora nöjet med att flytta har förstörts. Å, jag hinner ju ingenting vettigt! Och dessutom känns det så fett ovärt att behöva lägga hundra gånger mer tid på packandet än annars, och sedan inte ens veta om det gör någon nytta.

Till råga på allt kommer mannen hem och snackar om att köpa begagnade möbler. Nästa person som så mycket som andas något om second hand och loppis nu kommer att få något mycket giftigt tillbaka. Visst, allt är inte farligt att köpa, men tajming, alltså!

Jag vill ha ett rent hem där jag kan sova tryggt utan att ta skada. Tills jag får det kommer jag att vara lite stingslig, okej?

måndag 11 april 2011

Läge för nya flyttrutiner

Idag var det dags för den andra vändan med vägglussanering i mitt rum och jag fick tillfälle att ställa tusen frågor till. (Det var dessutom en annan skadedjursutrotare som kom på besök den här gången, så då kunde jag få ett andra utlåtande.)

Det står ganska klart att jag kommer att få det svårt. Det kommer att klia i händerna hur jag än gör. Rådet jag fick var nämligen att flyttpacka så sent som möjligt och helst bära iväg allt så fort jag packat det (efter att minutiöst ha gått igenom varje bok, dammsugit och torkat varje pryl och tvättat, torktumlat, skåptorkat eller strukit alla mina kläder), om jag verkligen ville göra allt som står i min makt för att slippa få med mig vägglössen i flytten. Och det vill jag ju göra.

Problemet med detta är bland annat att jag måste hindra mig från att vara den mästerflyttare jag ju ändå är. Helst vill jag börja i god tid, för att slippa stressa, slita ut mig och få trasiga händer precis före själva flytten. Och när vi nu får en massa frivillig flytthjälp vill jag vara proffsig och ha allt klart och välorganiserat när det är dags. Inte packa i sista minuten och hålla på att dammsuga möbler när de ska bäras iväg.

Trösten idag var dock att jag hade Marios lägenhet för mig själv hela eftermiddagen och kvällen, och jag har precis för mig att han nyligen sa något om att jag fick göra vad jag ville när jag var ensam hemma hos honom ... Jag utgår ifrån att det fortfarande gäller.

Han ringde förresten nyss, på väg hem, så jag lär väl snart få svar på det.

lördag 9 april 2011

I vårsolens sken

Det var en riktigt härlig vårdag, med sol som värmde, folk som satt ute och pressade i trädgårdar och på parkbänkar, en doft av torr och dammig mark, påskliljor som slog ut i rabatterna och måsar som skränade ovanför. Jag promenerade hemåt och klockan visade på bara lite efter mitt på dagen.

Med ett par hundra meter kvar hem, just där vägen kröks, såg jag ett par bilar stående på körbanan med varningsblinkers* på. Varningstrianglar var utställda och folk stod utanför bilarna. Även på cykelbanan intill hade ett antal personer samlats och stod nu med blickarna riktade mot den främre bilen. Min första gissning, att det handlade om en bil som lagt av och skulle bogseras bort av den andra, blev allt mindre sannolik för varje steg jag tog.

Nu såg jag att det inte var bilen folk tittade på, utan något på vägen framför den. Det låg något där. Eller ... någon?

Jag fortsatte gå, för det var ju ändå vägen hem, och när jag var nästan framme vid olycksplatsen såg jag till min lättnad att det inte var en människa som låg på gatan. Det var dock en levande varelse, ja, fortfarande levande, men som inte hade långt kvar att leva. Av allt att döma var det en råbock som hade blivit påkörd, tydligen i  bakdelen, för den höll fortfarande huvudet uppe och försökte resa sig.

Någon stod och vaktade den, andra försökte göra bilister uppmärksamma på situationen och överhuvudtaget tycktes det råda en viss gemenskap i den växande folksamlingen. En stor buss kom och klämde sig förbi. Busschauffören stannade dock mitt i röran, lutade sig ut genom fönstret och frågade om någon hade ringt polisen. Jadå, det hade de. Och strax därpå hörde jag en kvinna ropa att en jägare var på väg.

Jag hade gått vidare en bit, men stannat till, så där nyfiken som man ju lätt blir, utan att riktigt kunna bestämma mig för om jag skulle stanna och se vad som hände. Det gick dock snabbare än jag hade räknat med, för medan jag bara tittade bort för ett ögonblick brann ett skott av mitt bland folket i vårsolen. Jag tittade förskräckt upp och hann se djuret sprattla till och sjunka ihop på asfalten medan en man stod kvar alldeles intill med ett gevär i händerna.

Det ryckte fortfarande i den döda kroppen när jag vände mig om och gick vidare hemåt. Jag visste inte om det var för att jag blivit skrämd av gevärsskottet, eller om jag faktiskt plötsligt berördes av döden där mitt ibland oss lördagslediga flanörer, men hjärtat slog med ens betydligt snabbare och jag kände mig lätt uppjagad.

Jag tog upp mobilen och ringde Mario, som normalt är en sådan djurvän att han räddar spindlar från drunkningsdöden och gärna skulle dela bostad med en fladdermusfamilj, men nu fick jag ändå intrycket att jag överreagerade när jag berättade om vad jag just sett. Det måste ha varit något med den där idylliska vårdagen i villakvarteren som gjorde det hela så starkt. Att de vilda djuren rör sig i området vet jag ju, för jag ser dem titt som tätt, men de ska inte springa på gatorna mitt på dagen, för då ...

Pang!


*Jag försökte, men klarade inte att skriva blinkrar där. Beklagar.

fredag 8 april 2011

You do the math

Eftersom vi har ett datoriserat bokningssystem för tvättstugan här i huset är det också möjligt att sätta en begränsning för hur många gånger var och en får tvätta per månad. När jag kom hit var det fem. Nu tror jag att det är sju.

Men när jag nu började vägglussanera bad jag om att få fler tvättpass den här månaden, och det var inget problem. Så nu får jag tvätta 30 gånger under april om jag vill. I snitt en gång om dagen alltså.

Kruxet är bara att det fortfarande inte går att boka mer än ett tvättpass åt gången, så jag måste vänta med att boka nästa tills jag är klar med ett pass. Och då är det för det allra mesta helt fullbokat i fyra, fem dagar framåt.

I praktiken är alltså den där begränsningen, som normalt är satt till sju tvättpass i månaden, helt meningslös. Smart!

torsdag 7 april 2011

Kommunikation

Ojoj. Vissa har problem alltså, och de drabbar inte bara dem själva. Men innan jag går in på det ska jag förvarna om att det nedanför detta inlägg finns ytterligare ett nytt, som innehåller mer vägglusältande och även bilder, så ni som vill undvika sådant bör inte rulla nedåt för långt. Slut på varning och dags för nytt ämne.

När jag inte pratar om djur är det ju för närvarande egentligen bara flytt jag har i tankarna, inte minst för att även det ter sig tämligen krångligt. Inte så mycket att flytta som att fixa allt det administrativa inför flytten. Vi ägnar både dagar och kvällar åt att dela upp allt mejlande och ringande mellan oss. När folk och företag sedan inte svarar blir jag förstås nervös och stressad över ovissheten och att jag inte har någon kontroll. Jag trivs liksom inte med att vänta och se om det kommer att finnas någon el i lägenheten den dag vi flyttar in.

Dessutom är det så att det är en del som ska åtgärdas i den nya lägenheten, och eftersom den nuvarande hyresgästen flyttar ut redan den här veckan kommer det att stå tomt ett tag. Vi hoppas att det ska gå att ordna de där sakerna före inflyttningen, och även för den som ska slipa golv och tapetsera borde det ju vara en fördel att få jobba i en tom lägenhet, kan man tycka. Men som vanligt är det upp till en själv om något ska bli gjort.

Vi började med att mejla fastighetsförvaltaren, vi kan kalla honom Johansson, för två veckor sedan. Enligt uppgift hör underhåll och större reparationer till hans ansvarsområde (och dessutom var han den enda vi hade telefonnummer och mejladress direkt till). Efter en vecka skickade vi ytterligare ett mejl med en kompletterande fråga, utan att ha fått något som helst svar på det första.

Några dagar senare kom jag på att fråga på hyresvärdens sida på Facebook hur länge man skulle vara beredd att vänta på mejlsvar. Där fick jag snabbt svar och informerades om att företaget har en policy att svara på all e-post inom två arbetsdagar. Bra att veta, tyckte jag.

Den här veckan försökte sedan både Mario och jag ringa fastighetsförvaltaren, ja, Johansson var det ju, utan någon som helst framgång. Det verkade inte bättre än att han var långvarigt frånvarande. Därför ringde jag växeln, för enligt alla uppgifter skulle man då kunna få hjälp att hitta rätt person att prata med. Efter ett halvt meddelande om att det var lång kö svarade en sur kvinnoröst.

- Hyresvärden, växeln.
- Hej, jag heter det och det och ska flytta in där och där den 1 maj. Och då är det så att ...
- Det här är växeln. Vem vill du tala med?
- Ja, alltså, det var det jag hoppades kunna komma fram till. Vi trodde att det var fastighetsförvaltaren vi skulle vända oss till, men han har inte gått att nå varken på mejl eller telef...
- Då kopplar jag dig till Johansson.
- Men han sva...
*tuuut*

Jaha, nya hyresvärden, tycker ni att det är konstigt att ni har telefonkö när ni inte lyssnar på och hjälper folk vid första försöket, utan tvingar dem att försöka igen och igen?

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Ett slag övervägde jag att fråga på nytt på Facebook, för informatören som svarade där verkade åtminstone angelägen om att sköta sitt jobb och ägna sig åt service. Dessutom är det lätt att misstänka att man snabbare får hjälp om man hänger ut företag offentligt. Men så hittade jag till slut en allmän mejladress till hyresvärdens Göteborgskontor (annars verkar det bara vara telefon som gäller, och vad är förresten grejen med det?), och skrev ett välformulerat mejl där jag förklarade mitt problem och frågade vem jag skulle vända mig till.

Någon timme senare ringde det, men min telefon var inte samarbetsvillig utan bröt samtalet så fort jag svarat. Jag kollade numret, såg att det var Johanssons och försökte ringa tillbaka, men då var det upptaget. Kort därpå ringde dock Mario. Johansson hade då valt att ringa honom i stället (vilket jag var rätt glad över trots allt).

Det visade sig att ärendet ändå inte låg på Johanssons bord, utan att det var fastighetsvärden vi borde ha kontaktat (via serviceanmälan, för någon direktkontakt medges givetvis inte). Och att han inte hade svarat oss tidigare skyllde han tydligen på att vi inte hade lämnat något telefonnummer. Okej ...

Jag skulle här kunna argumentera för att vi ansåg att han lätt borde kunna komma åt våra telefonnummer genom hyresvärdens eget system, eller till och med, om han var angelägen, slå upp dem på nätet, men jag ska vara generös och erkänna att vi borde ha tänkt på att skriva numren i mejlen. Däremot undrar jag hur svårt det egentligen kunde vara för honom att bara svara på vårt mejl, antingen för att tala om att vi skulle vända oss till någon annan, eller för att fråga efter telefonnumren!

Behöver jag nämna att jag inte har fått något svar på det där mejlet jag skickade till Göteborgskontoret, men som säkert var vad som fick fart på Johansson? Hur var det nu med "besvara all e-post inom två arbetsdagar"? (Okej, de har dagen idag på sig också, så jag ska ge dem en chans.) Det är hur som helst uppenbart att någon har problem med rutinerna och kommunikationen, såväl internt som externt.

Nu ska i alla fall vårt ärende vara vidarebefordrat till rätt person, men det skulle inte förvåna mig om saker ändå inte kan bli gjorda innan vi flyttar in, bara för att vi inte har varit ute i tillräckligt god tid eller något.

Bilddokumentation

 Jag är prickig jag! (Berömt citat av Flinn som barn.)

Just när jag i förrgår började hoppas så smått (men inte mer än lite förstås) att saneringen äntligen började visa resultat, vaknade jag med omkring femton nya bett på en gång. Så mycket har det inte varit sedan de allra första dagarna av attacken, innan jag visste vad det rörde sig om.

Betten på halsen är relativt okej, förutom att de är fula. De blir bara röda och kliar då och då, medan alla bett på armarna och huvudet blir till hårda bölder. På händerna varierar det. En del bett blir bara små prickar som kan gå bort efter ett par dagar, medan andra blir extra stora och irriterade för att händerna ju hela tiden kommer i kontakt med saker, blir varma och så vidare. Och de flesta bett är som värst i fyra, fem dagar. Tur att man inte får femton nya varje natt!

Igår hittade jag däremot, till min stora förvåning, inte ett enda bett som helt säkert var nytt. Glädjen över det var dock kortvarig, för i stället träffade jag på den första vuxna vägglus jag sett i verkligheten. Den hade hamnat i diskhon, där den halkade omkring och inte kunde ta sig upp på kanten igen. Urk. Och dessutom: ett faktiskt bevis för att de inte bara hänger i och kring sängen längre. Nu är det visserligen mindre än en meter från sängens fotända till "köket", men å andra sidan är det inte mycket längre till resten av rummet. Inget bra tecken.

Jag fångar dem i tejp och behåller dem för att demonstrera för deras gelikar vem som egentligen bestämmer här. (Ha, önsketänkande!)
TILLÄGG 2012-07-30
Till alla som googlar sig hit i desperat jakt på information: 

Jag förstår er så otroligt väl, men ... Egentligen skulle jag redan för länge sedan ha velat ta bort detta inlägg, som är det mest besökta i denna blogg, eller åtminstone stänga av kommentarsfunktionen för den. För jag vill verkligen inte fokusera mer på detta. Men tar jag bort just detta inlägg och döljer dess kommentarer skapas en lucka som heller inte blir riktig, så jag låter den vara tills vidare, tillsammans med övrig rapportering från denna fas i mitt liv. I övrigt kan jag tyvärr inte förklara mer än detta.

tisdag 5 april 2011

KLI

På vintern har jag torr hud och tillhörande klåda på stora delar av kroppen. På sommaren äts jag upp av myggor, knott och bromsar. Däremellan kommer den pollenallergiska våren, då jag normalt har en handfull jobbiga dagar och för övrigt går och nyser och nojar i några veckor. (Och jag tror bestämt att det har börjat så smått nu. Jamen tack då.)

De ickekliande perioderna är med andra ord rätt korta, så det gäller att verkligen njuta av varje dag helt utan något slags klåda. Antagligen är det delvis därför som jag stör mig så på dessa vägglusbett. Jag lider nästan mer av vetskapen om att de kommer att bli fler än av de bett jag redan har.

Av den och flera andra anledningar (som att jag vill välja själv vilka djur jag ska omge mig med), vore det ju skönt om man kunde märka någon effekt av den pågående saneringen. Igår trodde jag för ett tag att jag gjorde det, för det var första dagen efter vägglusutbrottet som jag inte hittade några nya bett på hela dagen efter att ha sovit hemma. De är dock hemskt luriga, för ofta dröjer det till kvällen innan de börjar synas och klia, även om de också kan väcka mig direkt på morgonen när jag har fått dem. Och jag gjorde rätt i att inte dra några snabba slutsatser igår, för vid sänggåendet hittade jag ändå två nya bett, och idag kompletterades de av ett helt gäng på händer, hals och huvud.

I genomsnitt får jag 2-5 kliande bett varje natt som jag tillbringar hemma. Det är dock betydligt färre än jag fick vid de allra första attackerna, så okej då, någon skillnad kanske det är.

Sorry, nu ska jag försöka prata om något annat ett slag. Vad sägs om att jag helt själv lyckades fixa problemen jag hade med e-legitimationen, så att jag både slapp ringa supporten och skicka in deklaration och annat i dum och onödig pappersform? Och! En av de danska lexikografer som jag refererade till i min uppsats tog kontakt, tackade och satte etiketten "kollega" på mig. Så visst, nog ser jag de guldkantade vardagsögonblicken ändå. Tackar som frågar.

måndag 4 april 2011

Åren bara fortsätter att gå

Enligt liggarna här är det förresten idag två år sedan jag flyttade in i mitt studentrum. Jag är för ögonblicket inte jättemotiverad att fira just detta, men däremot är det rätt fascinerande att det redan är min fjärde vår i Göteborg. Det är så att jag börjar blanda ihop och räkna fel ibland.

Se där, ytterligare en anledning att dra vidare och göra något nytt! Minnena hålls lättare isär om åren inte blir för lika.

Att ta sig igenom

Och när jag väl lagt mig och egentligen vill läsa en stund, för att snabbt bli trött och somna gott, blir jag stressad och nervös i stället. Hur länge ska jag våga ligga vaken, så där stilla och tyst i skumrasket, efter att jag släckt alla lampor utom den lilla vid sängen? Kommer jag att hinna somna innan odjuren dyker upp den här natten?

Sängen har förvandlats till fiendeland, där jag vistas på egen risk och där jag när som helst kan bli upptäckt och attackerad. Jag känner en liten kittlande rörelse på baksidan av låret, hör knäppande knastrande frasande småljud överallt och får påminna mig själv om att det ändå inte är kackerlackor eller möss jag har i väggarna. Det är bara huvudet som spökar för mig. Men rummet känns inte hemma längre, sedan möblerna drogs ut från väggarna, kuddar och filtar avlägsnades och mysfaktorn störtdök ner under nollan.

Så somnar jag ändå och vaknar än en gång, lättad, först när morgonljuset har börjat tränga in mellan gardinerna. Inte bara drömmarna om tejpade sängben och blodstänkta lakan tonar bort, utan hela alltet ter sig overkligt. När det är dag är det som om natten inte hade funnits. (Åtminstone tills nya bett upptäcks.)

Nästan lika overkligt är det att jag, som är en utpräglad nattuggla, på kort tid har gått från att sitta uppe nätterna igenom, till att känna mig duktig över att någorlunda klara att följa samhällets normer för dygnsrytm, till att nu vara rädd för natten. Det gör det dock inte lättare att gå upp på morgonen, för då är det ju äntligen ofarligt att ligga i sängen igen!

Läggdags

Som jag skrev har jag trivts mycket bra här i mitt studentrum. Inte minst de senaste månaderna, då jag har varit hemma ensam en massa kvällar och nätter och pluggat, jobbat och njutit av tystnaden och mörkret under småtimmarna.

Men det här med vägglössen (förlåt att jag tjatar, men vad annars kan jag prata om, liksom) har verkligen ändrat på allt och effektivt fått liv i flyttlusten. Hjälp, vad jag längtar bort!

Idag insåg jag att det är fyra veckor kvar till flytten. Bara fyra veckor egentligen. Det är normalt sett hemskt kort tid. Men när kvällen kommer, och jag duktigt har tvingat mig hem för att tjänstgöra som vägglusmat, känns det som en evighet som jag inte förstår hur jag ska överleva.

Å ena sidan tar det emot något ohyggligt att gå och lägga sig (i den säng som för bara några veckor sedan var det mysigaste ställe som fanns). Å andra sidan vill jag absolut inte vara vaken för sent och riskera att möta något av krypen i onödan. Beslutsångesten, eller ja, ångesten över huvud taget, gör mig handlingsförlamad.

Jag måste ju gå och lägga mig! Ju förr desto bättre! Bara jag gör det så somnar jag ju och kan vakna till en ny morgon sedan, visserligen några bett rikare, men jag kommer att överleva än en gång. Sedan är det bara att fortsätta räkna ned.

Djup suck.

Jaja. God natt.

fredag 1 april 2011

Hänger i tvättstugan igen

Tur att jag tvättar så ofta, för vem skulle annars rengöra torktumlarnas luddfilter?

Ovanpå en av torktumlarna låg nu förresten ett par kuddar, alldeles prickiga av små blodfläckar. Finns det måhända någon i huset som är värre drabbad av vägglöss än jag?

Undra kan man ju alltid. Det är ett lagom ansträngande fredagsnöje.