tisdag 31 maj 2011

Äcklad och fascinerad

Jag vill egentligen inte ha äckliga bilder i min blogg, men idag måste jag bara göra ett undantag. Fast för att den som inte vill se ska slippa börjar jag med något ofarligt, som man alltså inte ska fortsätta rulla förbi om man, tja, exempelvis blir äcklad av att rensa avlopp.

Min musmatta. Hello!

Till saken! Vi har ett väldigt vitt och fint badrum. Det är dock kallt och var dessutom mycket dåligt städat när vi flyttade in (den där inhyrda städfirman det talades om ger jag inte mycket för). Men sedan jag bland annat moppat hela kakelväggarna blev det rätt trevligt ändå. Jag stör mig dock på att allt som ska vara funktionellt verkar vara felkonstruerat: toaletten spolar inte ner papper, tvättstället lutar så att vatten som hamnar på kanten alltid rinner av utåt, och så blev det nu stopp i avloppet i duschen. Jaja, det har kanske inte med konstruktionen att göra, men är det bara jag som undrar hur det fortfarande på 2010-talet inte finns bättre golvbrunnar, som är lättare att hålla borta håransamlingar och dylikt från?

Det är illa nog att själv bara kunna duscha i femsekundersomgångar, för att sedan vänta tre minuter på att vattnet ska rinna undan. Nu ska vi dessutom ha gäster som kanske vill ta sig en dusch (eller åtminstone inte vill att jag ska stå därinne hela dagen), så det här var liksom inget att gå och dra på. Med andra ord passade jag på att stryka en skjorta åt Mario, så fick han ta sig an avloppet. (Man ska ju tjäna på att vara sambo, right?)

Det dröjde bara några sekunder innan han glatt ropade på mig. Jag blev tvungen att gå dit och titta. Och se på katten, han skojade inte när han sa att det växte groddar bland tanthåren i golvbrunnen!

Teorierna är nu fler än någon egentligen mår bra av.

Då Mario stunden innan berättat om sina odlingar på jobbet och hur han planterat om och experimenterat under dagen, fick jag plötsligt onda aningar.

- Du tänker väl inte spara dem för att se vad det är för något?
- Där sa du något! Det hade jag inte ens tänkt på!

Hjälp.

Nåväl. Han gnolar fortfarande glatt från badrummet och tycks putsa insidan på vartenda rör innan han ger sig, så det är bara att vara tacksam.


Uppdatering:
Men nej. Avloppet blev dessvärre inte bra trots hans slit, och duschkabinen är konstruerad på så sätt att vi inte kan göra mer än så själva. Det blir till att se fram emot ännu en felanmälan i stället för att bara förbereda sig på besökshelg. Rackarns.

måndag 30 maj 2011

Megaloppis 2011

Igår var Mario och jag på vår andra megaloppis i Majorna. Vädret var inte det härligaste, men då vi var ute betydligt tidigare än förra året var det i alla fall trängre på gatorna nu. Eller berodde den känslan bara på att vi hade sällskap av Luigi den här gången? Eller på att mitt minne sviker, måhända. Jaja.

Det var det gamla vanliga: kläder, leksaker, husgeråd, pussel, prydnadsgrejer, lite möbler och en del tjock-tv-apparater. Dessutom noterade jag att det fanns enormt många gamla kaffebryggare att köpa. Vad var grejen med det? Jag (som druckit en enda kopp kaffe i mitt liv, men faktiskt ägt en kaffebryggare) trodde att man hade kaffebryggare tills de gick sönder och sedan köpte man en ny. Betyder det att folk säljer trasiga kaffebryggare? Det är ju fullt möjligt, för ingen kan kolla dem på plats, och när man väl kommit hem har man ingen aning om vem man köpte sitt elektronikskrot av.

Jag försöker ändå vara snäll och tänka mig alternativa förklaringar till mängden kaffebryggare på loppisen. Att så många människor slutar dricka kaffe verkar osannolikt. Så jag antar att de i så fall har bytt upp sig till trendiga (?) espressomaskiner?

Ett exempel. Ni ser kaffebryggaren, väl?

Mario fortsatte sitt fyndande från förra året. Nu gjorde han ett riktigt tv-spelskap, då han kom över ett komplett Playstation 2 för 300 kronor. Dessutom fick vi med ett par spel (varav ett jag verkligen ville ha) på köpet. Just det, vi vet förstås fortfarande inte om det funkar, men vi är glada ändå. Jag föreslog att om det inte går att spela på får vi väl bara sälja det vidare nästa år (höhö), medan Mario verkar anse att fyndet är lika stort oavsett om han får spela på eller meka med sin nya PS2:a.

Utöver detta gjorde vi ytterligare ett jättefynd. Vad det är ska jag inte avslöja än, men jag kan säga att det är något som kommer att bli pricken över vårt inrednings-i. Tänk messmör så är ni på rätt spår.

fredag 27 maj 2011

Hobbyprojekt

Ni kommer ihåg att jag började virka?

Efter det första försöket, som gick överraskande bra, gjorde jag ytterligare en figur från amigurumiboken, men den är verkligen inte något värt att visa upp här. Jag var dock fortfarande övertygad om att om man bara följer anvisningarna kan man virka vad man vill redan från början. Därför övergick jag direkt till att testa mönster till figurer som jag verkligen brann för.

Och efter en massa avbrott för sanering och flytt är Marios födelsedagspresenter äntligen klara! De utgör grunden till vad jag hoppas ska bli en nördig och fin samling tv-spelsfigurer och liknande.

Kirby (efter mönster från Nerdigurumi), än så länge bara med Mariomössa, men fler huvudbonader kanske tillkommer så småningom. När jag gjorde honom visste jag inte ens att det här spelet fanns, men så lyckat att göra just Kirby först av alla figurer!

Mario (efter mönster från WolfDreamer), som jag är enormt nöjd med som fjärde virkprojekt!

Det är så roligt, jag har så många idéer, tekniken börjar sitta, resultatet blir snabbt bättre och jag håller inte längre lika krampaktigt i virknålen, så händerna tål numera lite längre sessioner åt gången. Jag skulle kunna virka hela dagarna om jag fick och jag längtar ständigt efter att få påbörja fler projekt.

Hittar jag ett mönster är det ingen match, är min nya övertygelse. Tids nog ska jag väl lära mig göra egna också, men det dröjer nog ett litet tag än.

Ur flyttdagboken, del 4

Del 1, del 2, del 3.

Söndag 15/5

Det var omval i regionsvalet och vi hade fortfarande kvar våra gamla vallokaler, så nu fick vi en anledning att göra ett återbesök i våra gamla kvarter. Inte mer än två veckor hade gått, men vi enades snabbt om att det kändes som mer. Som alltid när man kommer tillbaka till något ställe där man var mycket förr började vi se på allting på ett väldigt nostalgiskt sätt, ja, nästan till och med förvånas över hur mycket som var sig likt. Det var rätt fascinerande. Två veckor. Det kunde lika gärna ha varit två månader, eller till och med år.


Måndag 16/5

Jag har stoppat saker i frysen för sanering lite efterhand, och inte alltid i någon särskilt logisk ordning. Det har lett till att några av de viktigaste grejerna hörde till det allra sista jag hade kvar att sanera. Och det är inte lätt att sköta någon företagsadministration när alla papper ligger i frysen, kan jag meddela. Men vilken skön bortförklaring: "Nej, jag kan inte sköta bokföringen idag, för fakturapärmen är i frysen."


Tisdag 17/5

Det har bott en nyckelpiga i vårt badrum ända sedan vi flyttade in. Jag såg den första dagen bakom duschkabinen, sedan skymtade jag den en dag på fönstret när jag duschade, men annars har den hållit en låg profil. Idag gick den dock omkring på en rulle toapapper, vilket var en tydlig förändring som jag tolkade som ett budskap. Och eftersom det var så lätt att bära ut den gjorde jag det. Hoppas att jag inte drabbas av en gruvlig hämnd nu. Men hur fina nyckelpigor än kan vara att titta på vill jag inte ha några insekter i mitt hem.



Torsdag 19/5

Idag fick jag min tredje, tror jag, gröna nyckel med posten. Då de tidigare kom när jag flyttade till Falun och till Göteborg (men inte inom Göteborg) är detta ytterligare ett tecken på att jag måste ha bytt stad igen nu. Den här nyckeln var av en lite annan modell än de tidigare, fulare tyckte jag först, men om den fungerar som myntattrapp är den välkommen, för vi har precis börjat storhandla med kundvagn och jag har faktiskt tänkt leta upp något slags myntersättare i de kvarvarande samlingarna.

torsdag 26 maj 2011

Börjat reka

Jag gick ut med lite grejer till återvinningen, och fick sedan en spontan lust att bara promenera iväg någonstans. Det kändes som evigheter sedan jag hade tid att göra någonting alls spontant, men nu hade jag det, så det var efterlängtat och passade bra. Och eftersom jag inte hunnit se mycket alls av omgivningarna här kunde jag egentligen gå åt vilket håll som helst (utom till Frölunda torg, förstås).

Det blev att jag hamnade på en höjd (nähä?), där jag bakom en container hittade en utsikt (såklart!) som lät mig skymta en havsvik. Så var dagens mål givet. Jag tog ut riktningen, gick ned för backen och fortsatte på känn åt det håll jag trodde att havet låg.

Det gick fint. Jag vet nu vilken havsvik det var. Där fanns fina djur att prata med (vilket kanske är en ledtråd för någon) och det verkade som ett lämpligt mål för en lite mer noggrann undersökning en annan dag, när jag fått hit cykeln och har kamera och mer tid till förfogande.

Bra, bra. Det här var precis vad jag behövde. Nu minns jag hur det brukar vara.

Ur flyttdagboken, del 3

Här finns del 1 och del 2.

Söndag 1 maj

Vi vaknade tidigt och blev bjudna på frukost av våra generösa värdar. Jag hade varit inställd på att kasta mig iväg och ta itu med allt direkt, men det här var så mycket bättre, inte minst som sedan mannen i familjen följde med Mario och mig tillbaka till vår lägenhet. Flyttbilen stod kvar orörd och vi kunde hjälpas åt att bära upp flyttlasset. Än en gång gick det snabbt och lätt med fin hjälp. Sedan kom resten av värdfamiljen med lite uppiggande förmiddagsfika innan vi var tvungna att ge oss av för att återlämna bilen i tid. Det gick helt utan problem, och därefter ägnade Mario och jag större delen av dagen åt att flyttstäda mitt studentrum (där jag hittade ytterligare flera saker som jag missat att ta med i flytten, så jag började förstå hur stressad jag var). Trots att det inte var överdrivet mycket att göra tog det en evinnerlig tid, tyckte jag, som hade väntat mig högst en halvdag där innan vi kunde åka hem för att fixa i den nya lägenheten. Det blev till att ha picknick i det tomma rummet, vilket faktiskt var oväntat mysigt.

När vi äntligen började bli klara var det så där stressigt igen, och vi var rädda att inte hinna fram innan portkoden slutade fungera, men eftersom det nu var allra sista kollen i rummet ville jag inte stressa iväg, utan tog den tid jag behövde. Så lämnade jag nycklarna i hyresvärdens postlåda och vi kunde till slut åka HEM. Vi kom in i huset utan problem, grävde fram det absolut mest nödvändiga och installerade oss sedan på vår nya lyxluftmadrass i köket. Det kändes helt okej.


Måndag 2 maj

Jag diskade och diskade (upptäckte, efter att händerna redan fallit i bitar, att det faktiskt finns diskhandskar som fungerar!), men varken orkade eller vågade packa upp så mycket annat än köksgrejer. Fortfarande inte ett ord från nya hyresvärden om någon golvslipning.


Tisdag 3 maj

Innan vi ens hunnit upp på morgonen ringde det på dörren och en golvsliparkille kom och meddelade att det var dags. När han fick veta att vi inte fått veta det han visste visade han stort medlidande med oss, och lät oss få tid att bära undan allt från de tre rum som skulle åtgärdas (det vill säga nästan hela lägenheten, men tack och lov hade vi ju knappt några möbler och fortfarande en hel del på fryshuset, så allt vi hade rymdes i kök, klädkammare och förråd). Medan Mario sedan var på jobbet blev golven som nya.

Dessutom felanmälde jag att vi inte fått några portnycklar. Fastighetsvärden ringde snart upp och förklarade att den nyckel vi skulle ha fått hade nu golvgubbarna (varför de nu skulle behöva komma in på sen kvällstid, kan man ju undra), och han bad om ursäkt för att han missat att informera om portkoden. Jag undrade om det verkligen var meningen att vi bara skulle få en portnyckel (som även går till cykelrummet) att dela på, men då visade det sig att vi visst kunde få en till, och den skulle han komma upp med direkt.

Jag kände inte för att klaga och vara negativ när han nu var snabb och rättade till felen, så jag var bara tacksam och glad. Men jag passade på att fråga honom om allt annat medan jag ändå hade honom på tråden, så tack vare det hade jag en timme senare fått en ny hatthylla uppsatt och ett par andra småsaker fixade. Kanske var det någon form av kompensation för hans tidigare blunder, men jag var minst sagt nöjd.


Onsdag 4 maj

Lyckades få en av sovrumsdörrarna att gå i baklås när jag skulle testa nycklar (med dörren stängd, dumt nog, antagligen delvis för att vi fortfarande inte hade börjat beträda det nylackade golvet).

Kom för första gången sedan flytten att tänka på möblerna som var kvar på fryshuset, och drabbades av den gamla vanliga rädslan för sängen. Även om jag skulle lita på att alla vägglöss och deras ägg dog i frysen så ville jag inte ha tillbaka en säng med vägglöss i -- döda eller ej. Ångrade att jag låtit mig övertalas.


Torsdag 5/5

Blev tvungen att göra en ny serviceanmälan på grund av den låsta dörren. Men även snickaren som kom den här gången var snabb och trevlig, så det var inte så farligt. Dessutom var ju rummet tomt och vi hade så många fler att det knappt märktes att ett saknades ett tag.


Fredag 6/5

Undersökte tvättstugan och blev nöjd. Möjlighet att tvätta upp till nio maskiner under ett tvättpass, stora och bra torkrum och trevliga och hjälpsamma grannar att fråga om saker gjorde att det verkade lovande. Började beta av från högen av säckar vi slängt in i den ena klädkammaren.


Lördag 7/5

Äntligen dags för besök på stora möbelvaruhuset! Det borde ha varit jätteroligt, när jag nu för första gången på ett par år faktiskt skulle få anledning att köpa saker, men en tilltagande och oförklarlig magkramp gjorde att jag blev tvungen att provsitta nästan varenda möbel i varuhuset och mot slutet inte längre orkade fatta några beslut. Men vi tog oss igenom alltihop, hämtade ut våra platta paket och beställde hemkörning, släpade oss hem och sedan låg jag och kved på luftmadrassen i ett antal timmar innan nattsömnen slutligen räddade mig.


Söndag 8/5

Mådde mycket bättre, vilket var tur, då vi mitt på dagen fick hem vår möbelleverans och på nytt fick bära en massa upp för trapporna. Sedan byggde vi bokhyllor i våra respektive arbetsrum.


Måndag 9/5

Hämtade ännu en hyrlastbil redan vid 6:30 på morgonen. Den här var dessutom större än de tidigare jag kört, då vi bokat sent och det inte fanns några mindre kvar. Men förutom lite felkörningar i morgonrusningen gick det finfint att åka till fryshuset och hämta våra saker. Vi slet som djur med att (utan frukost i magarna) bära upp sängarna och alla tunga boklådor (varav mer än hälften ju var tänkta att slängas, som ni minns) till lägenheten innan Mario kunde åka till jobbet. Sedan stod allt och doftade fryshuskryddor i vardagsrummet. Jag passade på att ställa ut några av möblerna att torka i solen på balkongen, men med tanke på den behandling de som skulle ha kasserats hade fått utstå kändes det i vissa fall inte som så mycket att rädda.


Och så vidare.

Jag har fortsatt diska, packa upp i mycket maklig takt, städa lite här och var och förvånats om och om igen över hur annorlunda den här flytten varit jämfört med andra. I vanliga fall brukar jag kunna vara så gott som helt i ordning med mitt nya hem efter ett par dagar, men här har jag efter en månad fortfarande inte packat upp allt. Trots det har jag nog ingenstans känt mig hemma så snabbt som jag gjorde här. Redan efter ett par dagar, medan vi hade allt i köket, inte ens hade städat det grisiga badrummet och inte hade tillgång till några personliga ägodelar alls, kände jag mig rätt nöjd och lycklig med känslan av hem.

Dock har jag gått långa omvägar runt grejerna från fryshuset innan jag klarat att ta hand om dem. Och vi sov kvar på luftmadrassen i köket ända till förra veckan. Då kom Mario en dag hem från jobbet, där han sade att de retade honom för att han sov i köket, och ville plötsligt få lite mer ordning, så då tvingades jag till sist ta itu med min avsky för den gamla lussängen. Vi dammsög den (jag hittade två döda vägglöss i den) och bar in den i sovrummet. Att gå och lägga sig den kvällen var inte lätt, kan jag säga. Men precis som jag anade tog det bara några nätter innan jag nästan helt har slutat tänka på vad som varit.

Det är fortfarande inte på långa vägar färdiguppackat och inrett i lägenheten, och vi har knappt några möbler som går att sitta på, vilket kan vara lite problematiskt, men det är ett fungerande hem och rummen börjar åtminstone ta form. Vi får se vad vi lyckas åstadkomma tills vi får en massa besök nästa vecka.

Ta närturistandet till nya nivåer

Jag hittade en gammal lista jag hade gjort över sådant jag skulle kolla upp, mer eller mindre turistigt. På den listan stod Frölunda torg med. Jag hörde talas om det för något år sedan och blev nyfiken, eftersom det låg i en för mig helt okänd del av stan, men sedan blev det inte mycket mer tänkt på det förrän det slumpade sig så att jag flyttade hit och kom att gå dit minst en gång i veckan.

Det har dock mest blivit så att jag hela tiden varit där i något särskilt ärende och därför egentligen knappt gått i mer än en affär åt gången, så när Pinglan i måndags kom på besök föll det sig naturligt (inte minst för att det fortfarande inte finns några bekväma möbler att sitta på hemma, så vi kunde lika gärna gå ut) att ta en ordentlig shoppingrunda.

Vi började med att ta varsin gigantisk tallrik god sallad på ett fräscht kafé med modern inredning och trevlig personal. Det var en alldeles ypperlig uppladdning inför vad som väntade. Egentligen redan innan vi påbörjat själva shoppandet, när jag visat Pinglan kartan över Frölunda torg, sade hon att hon måste komma tillbaka. Så stort är det.

Och stället levde faktiskt upp till förväntningarna. Där fanns alla de vanliga affärerna, de som gör att Mario och jag sällan kommer att behöva åka in till city, men också en del exklusiva butiker som är roliga att titta i men kanske inte direkt avsedda för oss. Då vi båda nyligen flyttat blev det en del inspirerande inredningsbutiker till en början. Sedan övergick vi till att prova kläder så det stod härliga till. Vi hann också hitta en renodlad partyaffär, vilket var något ingen av oss hade sett tidigare, samt upptäcka en ny klädaffärsfavorit med roliga tröjor, innan Mario ringde och erbjöd hemlagad mat på hemmaplan. Då gick vi hem och bubblade av oss på stackarn, men tog tacksamt emot den goda maten. (Ja, det är såå praktiskt att vara sambo, för då kan man bjuda hem vänner utan att behöva skämmas!)

Efter att ha satt oss ned efter en halv arbetsdag i affärerna kände vi dock att det var ett tag sedan senast och att vi tydligen börjar bli äldre, för oj, vad slitsamt det var. Tydligen var det så tröttande att det tog ett par dagar innan jag ens lyckades blogga om det.

Summan av kardemumman lär i alla fall bli att det går alldeles utmärkt att turista på Frölunda torg. Så nu vet alla det.

måndag 23 maj 2011

Omstart

Det är bara att ta nya tag!

När jag kom hem från Göteborgskusinen i fredags hade jag med mig mycket fina presenter från Mjölbykusinen och Sköna H. Ett par tomatplantor är ju en helt perfekt början på sommarens balkongodlande! Dessutom fick jag jord och nyskördad rabarber att kalasa på. Man tackar!

Rapport från köksträdgården: 28 april

Det är ju bara krukväxter, jag vet! Det är till och med nästan lättare att odla nya än att flytta dem man har, men det var svårt att skiljas från dem ändå. Alla verkade nämligen precis ha vaknat till och satt fart. Citronplantorna sköt i höjden, tamarinderna (se nedersta bilden) hade efter många om och men fattat att de skulle göra annat än växa på höjden också, murgrönan hade växt i två år och var riktigt frodig och avokadon (å, avokadon!) var det finaste jag någonsin drivit upp. Den skulle just fälla ut sitt 25:e blad. Men jag kunde bara inte chansa och ta något med mig.

Hade jag bara vattnat A. Vokal-Då den där dagen hade den varit glad och fin, men det kändes ju liksom lite onödigt när den ändå skulle knölas ner i en biopåse strax därpå.

/p/, /t/, /k/. Det var roligt så länge det varade.

Döda, eller åtminstone (för)kasta, sina älsklingar

Först:
Det är en sak att tänka på sina böcker som en otydlig massa av dammsamlande papper och kartong som står och trängs i bokhyllan. Då är det lätt att tänka att man klarar sig utan dem.

Men så fort man står där och läser på ryggarna, lyfter ut böckerna en och en och inser att man har en relation till nästan varenda en av dem, hur sjutton gör man då för att välja tio eller tjugo av dem att ha kvar? Det är ungefär som om min favoritkatt hade fått ungar och någon sa åt mig att välja en att behålla, för resten ska läggas i en säck och kommer aldrig mer igen.

Snyft.

Nej! Säg åt mig nu! Allihop: DET ÄR JU BARA BÖCKER!

(Testa att varannan gång betona "bara", och försök att låtsas som om ni menar det. Jaja, jag vet att de flesta av er är minst lika stora boktokar som jag, men var lite samarbetsvilliga nu då. Det handlar om liv och död!)

Lite senare under flyttpackandet:
Ägnade två hela kvällar åt att sortera böcker och skriva en lista över alla jag gjorde mig av med. Packade en del i lådor för fryshuset och resten i lådor för tippen. När jag för första gången hittade vad jag antar var vägglusbajs, dessutom på ett verk av en av mina favoritförfattare, var det inte längre särskilt svårt. (Det var bara andra som verkade tycka det.) Jag började njuta av friheten jag skulle få uppleva. Nu fick jag äntligen en godtagbar anledning att göra mig av med böcker jag som gammal litteraturvetare skaffat bara för att jag kände att jag borde ha dem.

Efter första besöket på fryshuset:
Kände mig smått lurad, då jag plötsligt inte alls skulle bli av med så många böcker, utan i stället skulle tvingas hämta hem alla tunga lådor igen, få bära allt flera gånger, bli tvungen att packa upp och sortera än en gång och så vidare. Och så hade jag ju förlorat en massa dyrbar tid under flyttpackandet.

Nu:
Har packat upp och installerat böckerna i mina nya bokhyllor. Vill fortfarande göra mig av med en del. På en hylla har jag samlat böcker som bara ger mig dåligt samvete när jag ser dem. Gamla klassiker -- pfft! Om jag inte har läst dem på alla år hittills och aldrig på allvar lockats att göra det lär de heller aldrig hamna överst på prioritetslistan. Och jag tycker inte längre att man ska ha böcker för att man borde. Nej, de kommer att åka ut.

Precis som med andra småsaker jag saknar helt utan någon logik har jag börjat gräma mig över vissa detaljer i utfallet av denna rensning. Det var nämligen så att jag ändå hann slänga ett par kassar pocketböcker, bland vilka det till exempel fanns en julklapp från min bror från år 2000. Varför i hela världen var jag tvungen att rensa ut den? Den lämnade nu dessutom ett hål i min språkpopulärvetenskapliga samling! Kan man kanske önska sig samma bok i julklapp en gång till, elva år senare?

Samtidigt har jag alltså kvar en massa tunga, inbundna tråkböcker som jag utan problem kan vara utan. Det är alltså inte det att jag blivit av med böcker som är det som stör mig, för det hade jag ställt in mig på, utan att jag faktiskt ändå har kvar en del av dem jag hade valt bort, men inte andra, som nog låg mer på gränsen.

Dessutom gjorde jag mig av med alla tidigare nummer av Språktidningen. Med facit i hand tycker jag förstås att när jag ändå bar så mycket till fryshuset kunde jag lika gärna ha tagit lite till. Och de där tidningarna ville jag nog gärna ha kvar egentligen. Men så måste jag påminna mig om att det är lätt att tänka så där nu, efteråt, när jag sitter och känner mig hyfsat trygg på andra sidan alltihop. Det är alltför lätt att glömma att jag faktiskt slängde saker för att komma undan dem, för att försöka bli av med vägglössen och börja på nytt, få det rent och fräscht och slippa ha så mycket saker. Och även om just dessa ägodelar hade varit lätta att frysa och på så vis oskadliggöra, så gäller det ju generellt att jag aldrig kommer att få veta vilka offer som eventuellt var avgörande för hur det kommer att gå fortsättningsvis.

Sedan:
Det kommer att komma böcker från Falun också. Bland dem borde det finnas ännu fler jag inte behöver ha kvar. Och det är bra, mycket bra, för jag har inte tänkt skaffa fler bokhyllor den närmaste tiden.

lördag 21 maj 2011

Cykla hem, etapp 1

När jag flyttade blev cykeln kvar på det gamla stället. Jag hade visserligen en chans att plocka upp den när vi hämtade saker från fryshuset, men då hade jag redan bestämt mig för att i stället cykla den hem till nya stället.

Det är ungefär en och en halv mil att åka, och det skulle man väl kunna ta i ett svep, men hur mycket motion jag nu än behöver är jag ju inte sådan att det passar mig särskilt bra att göra på det viset. Jag vill ju hellre njuta av färden, stanna och titta på saker efter vägen och så där. Dessutom har jag varit isolerad med mina vägglöss, tvättsäckar och flyttlådor så länge att jag verkligen behöver träffa folk.

Därför ringde jag först Göteborgskusinen och skapade sedan också ett evenemang på Facebook. Jag hade nämligen en idé om att om jag kunde hitta några personer som hade tillfällig plats för min cykel på en innergård eller i ett cykelförråd så kunde jag ju göra turen i etapper och dessutom få lite social kontakt under tiden jag trampade genom stan. Då kunde jag samtidigt ägna delsträckorna åt lite turistande, eftersom själva cyklandet inte skulle ta så lång tid åt gången.

Och det ser lovande ut. Jag tror att det är genomförbart. Enda riktiga svårigheten ligger väl i att hitta tidpunkter att åka då det passar att både hämta och lämna cykeln hos dem som har erbjudit den parkering, och då det dessutom passar mig och är skapligt cykel- och turistväder. Men det borde väl gå att fixa.

Igår kväll mjukstartade jag projektet med den första etappen. Den blev kort och inte så värst inriktad på turistande, om jag ska vara ärlig. Men jag ville gärna passa på att träffa Göteborgskusinen, och dessutom var det här ju omgivningar jag redan kunde ganska bra, så det fick bli en undantagssträcka.

Att jag var lite sen iväg hemifrån bidrog förstås också till att jag snabbade mig och inte hann titta på så mycket efter vägen, för först skulle jag ju ta mig till startplatsen, vilket innebar en timme på spårvagn och buss. Jag ville gärna anlända med bussen, eftersom det nästan alltid kommer folk med den som sedan kan utnyttjas som dörröppnare till huset jag inte längre har nyckel till. Och det fungerade.

Sedan gällde det! Ja, jag var faktiskt nervös för att cykeln skulle vara borta, trots att den stått på samma ställe i två år utan större problem. Men nu hade jag fått veta att det skulle bli cykelrensning i området nästa vecka (vilket jag faktiskt känt på mig när jag lämnade cykeln där, men vilket också hjälpte mig att verkligen ta tag i saken), och jag var lite orolig att det inte var samma datum som gällde för alla husen. Men cykeln var kvar, och äventyret kunde börja.

Snygg, va? Jag har faktiskt haft den i tjugo år ändå! Efter att ha stått orörd sedan förra sommaren var cykeln både dammig, klädd i spindelnät och dessutom både rostigare och med grisigare kedja än jag mindes, men efter lite ny luft i däcken gick den faktiskt bättre än jag hade vågat hoppas på. Varken jag eller cykeln var i fullt så dålig form som man hade kunnat tro. Skönt! Skönt var det också att komma ut i friskare luft efter att ha trängts på den fulla bussen, och sedan susa iväg i försommarkvällen.

Jag tog vägen förbi Renströmska villan, där det nu verkade vara klart och det hade blivit riktigt fint med parkeringar, planteringar och små uteplatser kring huset.

Lite längre fram stannade jag till för att lukta på syrenerna, och från ingenstans dök då en gosig katt upp och ville bo under min cykel. Men jag fick snart lov att dra vidare. Jag kom på mig själv med att av gammal vana säga "vi ses sen" som avskedsfras, men det lär vi väl inte göra, antar jag.

Och här var syrenen, förresten.

För att det skulle bli åtminstone någonting tidigare okänt under denna etapp tog jag en sväng in på Örgryte nya kyrkogård. Ni ser skylten och cykeln här, väl? Jag var där!

Jag gillar kyrkogårdar i allmänhet, men den här var kanske inte den mest intressanta jag varit på. Rätt platt och enformig, förutom kullen på bilden (för höjdarna, gissningsvis) som var lite mer spännande. Men jag hade bråttom, så mer än en snabbtitt blev det inte.

Sedan väntade nämligen trevlig samvaro med Göteborgskusinen och även Mjölbykusinen och Sköna H, som var på besök över helgen. Vi laddade upp inför Göteborgsvarvet idag (och olika slags deltagande i det) med läcker mat och en efterrätt som Göteborgskusinen uppfann, liksom bara så där. Glass, grädde, maränger, banan och chokladsås. Mmm!

Så nu står cykeln på Göteborgskusinens innergård i väntan på nästa etapp. Hoppas bara inte att någon tror att det är hennes cykel, med tanke på hur cyklar har en tendens att bli stulna när de är i hennes vård!

fredag 20 maj 2011

Alla känner alla

Roligast under flyttkvällens kaos var onekligen granngubbens kommentar efter att han hade berättat att hans fru sett oss genom fönstret och han därför gått ut för att prata med oss. Jag undrade om de hade trott att vi var några skummisar.

- Näej då! Jag såg ju att det var ni!

Och så frågade han om golven. Han visste allt om oss innan vi ens hade träffats.

Underbart! Vi har flyttat ut på landet.

Ur flyttdagboken, del 2

Lördag 30 april

Upp tidigt efter en kort natt, men med förvånansvärt god sömn på den trånga soffan, och så åkte jag än en gång hem med avsikten att packa det sista. Vi hade ganska många som erbjudit sig att hjälpa oss med flytten, men sedan jag informerat alla om vad som gällde beträffande riskerna med vägglöss och så vidare var det ingen som ville använda sin bil att ens transportera sig själva i, så det var bara jag som skulle köra. Därför hade vi bara de tre bilplatser som flyttbilen erbjöd, och var tvungna att försöka bedöma var folk behövdes som mest, då det tar en timme att åka kollektivt mellan de två aktuella delarna av stan. Mario hade slutligen bett en av sina arbetskamrater att dyka upp hos honom vid klockan 11, medan tre till skulle möta oss vid nya lägenheten till 13.

Hemma under packandet insåg jag efter ett tag att jag inte heller denna gång skulle bli klar i tid, och jag var ju ändå tvungen att återvända till Mario, åtminstone för att köra fram lastbilen för inpackning. Men efter att ha begärt lite extra tid, och fått den första flytthjälpen att inte skynda sig alltför mycket, lyckades jag faktiskt. Att jag sedan stod hos Mario och åt frukost medan han och arbetskamraten packade bilen är en annan sak.

Inte heller Mario var dock klar med packandet, så det blev ändå så att han stannade kvar hemma, medan jag körde västerut och letade mig fram med kollegans hjälp. Och tänka sig, jag körde bara fel en gång, hittade helt på känsla på slutet, då kartan inte var till någon nytta längre, och vi var till och med framme fem minuter före de andra flyttkarlarna!

När två flytthjälper till anlänt vidtog den bästa sortens supereffektiva flytturlastning, och efter en kort stund var allt uppburet de två trapporna. Golvet i lägenheten var inte fixat, visade det sig, och inte fanns det något meddelande om när det skulle göras, men tapetseringen var klar och det var undanröjt efter den, så vi ställde bara in allt (som ju inte var så mycket ändå, när många möbler saknades) och tänkte att det fick ordna sig på ett eller annat sätt sedan.

Under urlastningen anslöt Mr Data till bärarna, och precis när vi hade burit upp allt kom ytterligare en av Marios jobbarkompisar, så då var vi alltså sex personer, trots att Mario själv inte var närvarande. Jag kunde bara ta med mig en flytthjälp tillbaka, om nu Mario skulle med nästa vända, och det blev Mr Data. Det glada arbetslaget från Marios jobb intog under tiden den solvarma balkongen för att vila upp sig med lite dricka.

Färden tillbaka österut gick finfint, men väl där började det gå frustrerande långsamt igen. Vi var för få, hade för mycket kvar att packa ned och det gick inte att direkt börja lasta bilen. Det stressade mig, med tanke på de väntande flyttkarlarna som var kvar i nya lägenheten, men när vi efter ett par timmar slutligen kom dit igen, med resten av Marios möbler och även honom själv, visade det sig att min oro varit obefogad. De hade inte lidit ett dugg, och en av dem (han som dessutom inte hunnit vara med och bära något än) menade att det var en av de bästa flyttningar han varit med om. Det hade inte precis gått någon nöd på dem medan de väntade, och när vi nu än en gång snabbt hade lastat ur och burit upp allt blev det köpemat med trevlig samvaro på balkongen.

Därpå tackade vi våra flytthjälper och lät dem åka hem för att fira valborg, medan Mario och jag tog bilen tillbaka till våra gamla ställen än en gång. Det blev ännu mer långsamt slutpackande hemma hos honom i ett par timmar, och mitt mål att vara klar med flyttandet innan det blev mörkt visade sig vara helt orealistiskt. Vid den tidpunkten hade vi knappt ens kommit iväg från honom, och då skulle vi ju dessutom hem till mig, för att hämta det som egentligen skulle ha flyttats dagen innan.

Mario var tveksam till om det var en bra idé att ta mina grejer, och jag insåg väl det också, när vi såg hur fullt det redan började bli i bilens lastutrymme och hur mycket som trots allt fanns kvar hemma hos mig. Men jag var våldsamt envis, och tyckte att det var orättvist om just mina saker skulle lämnas, för det var hos mig de absolut inte skulle stå över natten, och det var min lägenhet som behövde städas och tömmas följande dag, så jag drev min vilja igenom. Vi var trötta, hungriga och började bli på riktigt dåligt humör, men slet som djur och fick med oss allt ned till bilen. Efter långt pusslande och kämpande hade vi till slut lyckats klämma in allt (ha!) och jag skulle bara gå upp och hämta mina plastkassar som jag använde som handväskor (då alla väskor ju var sanerade och nedpackade). Då hittade jag mikron ...

Jag hittade som väl var även lite choklad och ett par äpplen i kylen, så vi fick lite ny energi innan vi körde iväg med flyttlasset. Klockan var redan 23, och vi diskuterade hur lämpligt det skulle vara att börja bära upp saker och stöka i trapphuset vid den tidpunkten. Vi kom fram till att vi var alldeles för trötta och bestämde oss för att ta risken att lämna bilen och alla grejerna ute på parkeringen (i "Bilbrännarland", ni minns) över natten.

Men den lilla tv:n som stod i förarsätet, samt kylväskan med matvaror (som nog redan delvis var förstörda vid det laget) och lite annat släpade vi med oss från parkeringen till huset.

Och så kom vi inte in! Portkoden vi fått (av den tidigare hyresgästen, märk väl, för fastighetsvärden som gett oss nycklar hade inte ens nämnt den) fungerade inte, och våra nycklar passade inte i låset. Vi träffade på ett par grannar vid porten intill, men de kunde inte hjälpa oss mer än genom att ge oss en alternativ portkod som inte heller fungerade. En äldre man kom ut från huset mittemot och vinkade oss till sig. Han berättade att portkoden slutade fungera vid en viss tid på kvällen och att det var en annan nyckel än lägenhetsnycklarna som skulle gå i låsen till ytterdörrarna. Någon sådan nyckel hade vi inte fått.

Jaha. Då visste vi det, men vad hjälpte det? Där stod vi, lättklädda efter en varm dag som nu övergått i kylig natt, i T-tröjor och med endast en jeansjacka att dela på. Och vi hade ingenstans att ta vägen! Vi funderade på att vänta ut natten i bilen, men insåg att det skulle bli väldigt kallt, övervägde hotell, men det verkade så väldigt jobbigt, och underligt nog slog oss inte ens tanken på vanliga, goda människor förrän efter en bra stunds uppgivet huttrande. Men sedan Mario ringt en familj vi känner i närheten ordnade det sig fint ändå. De hade just gått och lagt sig, men svarade i telefon, erbjöd oss husrum för natten, tog emot med nattmackor (vilket var perfekt efter sju timmar utan mat) och en varm, bäddad säng. Även denna natt var det fullkomligt underbart att få lägga sig ned och sova.

När jag bodde i Haga hade jag två futtiga nycklar: en hem och en till cykeln. Vid den här flytten hade jag plötsligt tre uppsättningar av nycklar till olika lägenheter, med postfack, förråd, tvättstugor och separata portnycklar. Ändå saknades alltså en av de viktigaste. Så här med facit i hand känns det rätt bra att vi då inte kom iväg med det första flyttlasset på fredagskvällen.

torsdag 19 maj 2011

Ur flyttdagboken, del 1

Var var vi nu? Just det, det var fredag och jag var nervös. Planen var alltså att
  • hämta hyrlastbil
  • hämta grejer hos mig
  • hämta grejer hos Mario
  • köra sängar och lite annat till fryshuset (före klockan 15)
  • köra resten av lasset till återvinningscentralen
  • åka hem och duscha och byta om
  • hämta resten av mina saker och köra till nya lägenheten
  • handla
  • parkera flyttbilen
  • sova på luftmadrass i nya lägenheten.
Jag har väl redan avslöjat att planen sprack rätt tidigt, och våra planer kom sedan att ändras ett antal gånger de kommande dagarna. Men då fick jag ju öva på att vara flexibel! Och i det långa loppet förändrade det inte så mycket.

Okej, här är fortsättningen:

Fredag 29 april

Efter frukost hämtade jag hyrlastbilen och köpte sprit att rengöra lastutrymmet med efter turen till fryshuset och tippen. Det var nu två år sedan förra gången (vilken var den första) som jag körde lastbil med automatlåda, men det gick ändå bra att snabbt komma iväg och det kändes inte alls särskilt ovant att köra den. Jag åkte hem och fick vänta otåligt på Mario en stund innan vi kunde börja bära ner min säng, övriga möbler och en massa boklådor för att lasta bilen. Det tog sin tid, speciellt som det var noga att separera de lådor som skulle till fryshuset (markerade med blå tejp) från allt som skulle slängas (röd tejp), så vi låg redan rätt långt efter schemat när vi slutligen kom iväg hem till Mario, där vi hämtade även hans säng och en del annat.

Jag hade kollat kartan noga i förväg, men som vanligt var det svårt att köra efter skyltarna i Göteborg. (Jag är övertygad om att trafikskyltningen är gjord för folk som redan hittar, med tanke på alla skyltar som saknas, sitter dolda eller dyker upp precis när man ska svänga, trots att det krävs körfältsbyten. Synnerligen frustrerande!) Det krävdes dock oväntat lite irrande innan vi hittade till fryshuset, strax före klockan 15 (fast det visade sig vara öppet till 16, så det var lugnt ändå).

Mannen som tog emot var mycket hjälpsam och trevlig, men blev genast bekymrad när han såg att vi hade fler saker än de vi tänkte lämna hos honom. När han förstod att vi skulle slänga min säng och en del annat erbjöd han oss en extra lastpall bara för min säng, utan extra kostnad (man betalar per pall och vecka annars). Jag var väldigt tveksam, för jag hade ju ställt in mig på att göra mig av med alla mina möbler, men till slut lät jag mig övertalas. Han garanterade att alla vägglöss skulle vara döda efter några dagar i frysen, men för att jag skulle känna mig lugn tyckte han att vi kunde låta dem stå i runt tio dagar, och jag skulle inte behöva betala något extra för det heller.

Han sa att studentbostadsbolagen brukar lämna sina möbler där, och det funkar alltid. Med tanke på att vägglössen verkar vara svårutrotade just i studentbostäderna tyckte jag inte att detta argument var så övertygande, men rent logiskt insåg jag ju att han hade rätt. Det var bara det att jag hade bestämt mig för att kasta möblerna för att med större sannolikhet bli av med allt vägglusigt jag ägde, så då var det svårt att tänka om.

Men ja, det slutade med att vi hyrde två pallar för sängar och annat i fryshuset. När vi åkte därifrån var jag riktigt uppåt, trots osäkerheten kring beslutet att ändå spara saker, och trots att det redan började bli sent och hungrigt. Men fryshuset var så härligt! De var så trevliga där, och en sådan varm dag som den dagen var det underbart att komma in i svalkan i entrén. Dessutom doftade det kryddor överallt, och det verkade vara ett helt perfekt ställe att vara på!

Vi åkte vidare till återvinningscentralen, nu endast med lite större elektronikskrot, som man i stort sett bara kan bli av med om man har bil (vilket är mycket dåligt, enligt min mening). Efter det blev det ett stopp i fredagsrusningen på Systemet, för flyttgubbarnas skull, och hämtning av en köpepizza på väg tillbaka till Mario. Där parkerade jag bilen och efter mat och ytterligare lite förseningar åkte jag hem för att sanera mig och packa mitt sista.

Och jag packade och jag packade. Då allt skulle torkas av och specialbehandlas tog det så ohyggligt mycket längre tid än det annars skulle ha gjort. Och timmarna skenade som vanligt. Det var redan sen kväll när jag insåg att jag inte skulle bli klar den här dagen, och definitivt inte hinna och orka äta, hämta och packa bilen, köra en och en halv mil på en väg jag inte kunde (dessutom i mörker) och därpå lasta ur och bära upp allt uppför två trappor till en lägenhet vi inte visste i vilket skick den var.

Det enda jag klarade av var att släpa mig hem till Mario (som också packade och packade, fast att det tog tid där berodde nog mest på att han har mer saker än jag och att han började packa senare), och eftersom det inte fanns annat att tillgå slutade det med att vi båda sov på hans smala soffa. Fast det var faktiskt helt okej. När man är totalt utmattad sover man väl bara man får en chans att vila huvudet mot något.

onsdag 18 maj 2011

Saker jag hann se innan jag flyttade

Jag känner att jag missade så mycket den här våren. Det där med att jag missar att vara ute när det kommer en tidig värmebölja är visserligen inget nytt, för det gör jag nästan varje år. Det brukar främst bero på pollenallergi, men också lite på att jag inte tar värmen på allvar. Jag har svårt att anpassa mig till att det plötsligt är varmt, och hinner inte reagera innan det är för sent. På något sätt tycker jag tydligen inte heller att det räknas med sommarvärme på våren, utan jag tänker väl mer eller mindre att jag ska vänta med att ha sommar tills det blir sommar på riktigt i juni eller juli (vilket det som bekant inte alltid blir).

Mest grämer det mig dock att jag missat så mycket av allt det vackra i naturen. Därför var jag väldigt glad den där kvällen ett par dagar före flytten, när jag fick en liten promenad från spårvagnen och hem. På vägen passerade jag några av de finast blommande träden i området och blev därpå närmast salig då jag upptäckte att häggen nedanför mitt fönster precis hade börjat blomma, innan jag hann flytta därifrån.


Hemma lade jag också märke till att hyresvärden tydligen till sist hade hittat en lösning på det eviga problemet med att folk lägger oönskad reklam ovanpå postfacken.


Det skulle ha varit intressant att se hur de tänker göra med den bänk som står intill postfacken, där många också dumpar skräp. Och med golvet. Kan man kanske luta hela huset så att allt bara glider undan?

Angående flyttredogörelserna

Eftersom jag är för trött för att göra något annat just nu tänkte jag äntligen försöka börja "blogga ifatt", om man nu får tala i sådana termer. Risken finns dock att det kan bli rätt mycket på en gång när jag väl sätter fart, och det är inte ens säkert att jag klarar att upprätthålla flinnsk Ordning och Struktur, så det blir säkert inte läsvänligt för fem öre. Men så måste ju faktiskt heller ingen läsa det!

Jag gör som det faller sig, bara det blir av. Kanske blandar jag hejvilt modifierade dagboksutdrag med helt andra grejer. Det blir en överraskning även för mig. Men nu kör vi! Mot mitten av maj!

Varje liten sak

Tänk att ha gått igenom varenda pryl man äger! Visst, i någon mån gör man väl alltid det när man flyttar, men vissa saker blir det nog ändå att man skyfflar ner i en flyttlåda och sedan, om man orkar, skyfflar över till någon skrivbordslåda eller så när man så småningom packar upp igen.

Men nu har jag gjort det. Jag har jobbat mig igenom alltihop. Jag har tittat på varje separat ägodel, bedömt om den går att sanera, om den är värd att spara och sedan antingen kastat, tvättat, värmt, fryst, strukit, diskat, dammsugit eller torkat av den. Vissa saker två gånger, både före och efter flytt. Jag har väl aldrig haft ett renare hem.

När jag väl hade börjat ville jag ju inte sluta någonstans mitt i eller göra något halvdant, för vem vet egentligen var gränsen för vad som är motiverat går här? Jag känner inte att det någonsin finns tillräckliga säkerhetsmarginaler när det handlar om vägglussanering. Så jag har drivit den till sin spets. Igår packade jag upp den sista (tror jag) kassen med småpåsar innehållande osanerade saker, och sedan stod jag i köket och tvättade pennor! Ja, det är sant. Kalla mig överdrifternas drottning om ni vill, men jag tänker inte slarva bara för att slippa verka galen.

Ändå finns det vissa ägodelar som gör att jag inte kan känna mig helt trygg, några som av olika skäl utgör riskfaktorer. Som apparater som tv, stereo, skrivare och sådant, som inte har gått att sanera helt och hållet. Jag dränkte in dem i rödcederolja dagarna före flytt, har sedan vid ett par tillfällen dammsugit och torkat av allt på dem som jag har kommit åt, men så länge jag inte har skruvat isär dem och kollat alla håligheter kan jag ju inte vara säker! Och plånboken, till exempel. Den hade jag länge liggande i bokhyllan i mitt studentrum. Jag hade tänkt frysa den, men det har inte blivit av. Jag använder den ju hela tiden! Och alla grejer jag hade sanerat och sedan tagit till Mario, där vi fortfarande inte vet om det var något. Och hans saker, för den delen! När det gäller kläderna har jag nu hamnat i något fånigt mellanläge. Ingenting får packas upp och direkt läggas in i garderoben, men vi använder ändå kläderna utan att ha tvättat dem först.

Så där håller jag på.

Och får jag en röd prick på kroppen som inte omedelbart går att artbestämma måste jag analysera den en halv dag. De första dagarna efter flytten hade jag inte tid att tänka på vägglössen, men med tiden har rädslan ändå kommit tillbaka. Det är så fantastiskt underbart ljuvligt att få gå och lägga sig utan att vara rädd, jag njuter av det varje dag, och så vill jag att det ska förbli. Men jag vet att vad som än händer kommer det att dröja länge innan jag kan vara helt trygg på alla sätt.

måndag 9 maj 2011

Just när häggen blommar därute och allt

Näe! Det är något med tiden som inte går ihop med allt det övriga just nu. Men jag har nu i alla fall börjat bygga ihop min arbetsplats, det står en massa lådor här som kanske snart är redo att packas upp och Mario talar om att han har en aning om var han ska leta för att hitta de trådlösa doningarna. Så sedan kanske?

Uppepå alltihop upptäckte jag dock att jag visst behöver klämma in tre schlagerkvällar den här veckan, och dessutom helst baka en födelsedagstårta, så allt annat halkar nedåt ytterligare ett snäpp i prioritetsordningen.

Ja, ni vet ju hur det är. Eller inte, men typ. Alla har vi våra majmånader. Så jag skulle egentligen bara tala om att jag inte har glömt bort er.

lördag 7 maj 2011

Här igen

Och med det var jag tillbaka, eller?

Å, jag har så mycket jag vill berätta (inte minst för att slippa dra det hundra gånger på telefon), men jag har ju en hel, osannolikt händelserik, vecka att rekapitulera. Och jag vet fortfarande inte när jag ska få tid att sitta stilla en tillräckligt lång stund vid datorn för att det ska bli vad jag vill av det.

Flyttveckan har i alla fall präglats av ständigt ändrade planer, saker som har tagit betydligt längre tid än planerat, söndertrasade händer och många snälla och vänliga människor. Och nu är jag ju sambo, för tusan!

Lördagsmorgon i idyllen

Häromkvällen (seneftermiddagen, snarare) var det tydligen skottlossning vid närmaste kvartersbutiken här. Jag märkte inget, för jag var på väg till en annan mataffär.

Kvällen därefter satt vi och såg en polishelikopter cirkla omkring medan vi åt kvällsmat, och fick senare veta att det hade varit en jakt på någon rattfyllerist eller liknande.

Igår kväll stod jag vid Frölunda torg och väntade på Mario när jag fick syn på en väktare och två kavajklädda män en bit ifrån mig. Väktaren tog upp sin kommunikationsradio och sa högt och tydligt något om "rån på Swedbank", varpå de tre rusade iväg. Nu läser jag i tidningen att jag faktiskt hörde rätt.

De där bilbränderna som rapporteras om lite till och från känns plötsligt så vardagliga. När blev det så?