måndag 23 maj 2011

Döda, eller åtminstone (för)kasta, sina älsklingar

Först:
Det är en sak att tänka på sina böcker som en otydlig massa av dammsamlande papper och kartong som står och trängs i bokhyllan. Då är det lätt att tänka att man klarar sig utan dem.

Men så fort man står där och läser på ryggarna, lyfter ut böckerna en och en och inser att man har en relation till nästan varenda en av dem, hur sjutton gör man då för att välja tio eller tjugo av dem att ha kvar? Det är ungefär som om min favoritkatt hade fått ungar och någon sa åt mig att välja en att behålla, för resten ska läggas i en säck och kommer aldrig mer igen.

Snyft.

Nej! Säg åt mig nu! Allihop: DET ÄR JU BARA BÖCKER!

(Testa att varannan gång betona "bara", och försök att låtsas som om ni menar det. Jaja, jag vet att de flesta av er är minst lika stora boktokar som jag, men var lite samarbetsvilliga nu då. Det handlar om liv och död!)

Lite senare under flyttpackandet:
Ägnade två hela kvällar åt att sortera böcker och skriva en lista över alla jag gjorde mig av med. Packade en del i lådor för fryshuset och resten i lådor för tippen. När jag för första gången hittade vad jag antar var vägglusbajs, dessutom på ett verk av en av mina favoritförfattare, var det inte längre särskilt svårt. (Det var bara andra som verkade tycka det.) Jag började njuta av friheten jag skulle få uppleva. Nu fick jag äntligen en godtagbar anledning att göra mig av med böcker jag som gammal litteraturvetare skaffat bara för att jag kände att jag borde ha dem.

Efter första besöket på fryshuset:
Kände mig smått lurad, då jag plötsligt inte alls skulle bli av med så många böcker, utan i stället skulle tvingas hämta hem alla tunga lådor igen, få bära allt flera gånger, bli tvungen att packa upp och sortera än en gång och så vidare. Och så hade jag ju förlorat en massa dyrbar tid under flyttpackandet.

Nu:
Har packat upp och installerat böckerna i mina nya bokhyllor. Vill fortfarande göra mig av med en del. På en hylla har jag samlat böcker som bara ger mig dåligt samvete när jag ser dem. Gamla klassiker -- pfft! Om jag inte har läst dem på alla år hittills och aldrig på allvar lockats att göra det lär de heller aldrig hamna överst på prioritetslistan. Och jag tycker inte längre att man ska ha böcker för att man borde. Nej, de kommer att åka ut.

Precis som med andra småsaker jag saknar helt utan någon logik har jag börjat gräma mig över vissa detaljer i utfallet av denna rensning. Det var nämligen så att jag ändå hann slänga ett par kassar pocketböcker, bland vilka det till exempel fanns en julklapp från min bror från år 2000. Varför i hela världen var jag tvungen att rensa ut den? Den lämnade nu dessutom ett hål i min språkpopulärvetenskapliga samling! Kan man kanske önska sig samma bok i julklapp en gång till, elva år senare?

Samtidigt har jag alltså kvar en massa tunga, inbundna tråkböcker som jag utan problem kan vara utan. Det är alltså inte det att jag blivit av med böcker som är det som stör mig, för det hade jag ställt in mig på, utan att jag faktiskt ändå har kvar en del av dem jag hade valt bort, men inte andra, som nog låg mer på gränsen.

Dessutom gjorde jag mig av med alla tidigare nummer av Språktidningen. Med facit i hand tycker jag förstås att när jag ändå bar så mycket till fryshuset kunde jag lika gärna ha tagit lite till. Och de där tidningarna ville jag nog gärna ha kvar egentligen. Men så måste jag påminna mig om att det är lätt att tänka så där nu, efteråt, när jag sitter och känner mig hyfsat trygg på andra sidan alltihop. Det är alltför lätt att glömma att jag faktiskt slängde saker för att komma undan dem, för att försöka bli av med vägglössen och börja på nytt, få det rent och fräscht och slippa ha så mycket saker. Och även om just dessa ägodelar hade varit lätta att frysa och på så vis oskadliggöra, så gäller det ju generellt att jag aldrig kommer att få veta vilka offer som eventuellt var avgörande för hur det kommer att gå fortsättningsvis.

Sedan:
Det kommer att komma böcker från Falun också. Bland dem borde det finnas ännu fler jag inte behöver ha kvar. Och det är bra, mycket bra, för jag har inte tänkt skaffa fler bokhyllor den närmaste tiden.