söndag 28 augusti 2011

Jag frågar, ni svarar igen

Har ni förresten några bra tips på hur man putsar upp alla prismorna på en igengrodd gammal kristallkrona utan att slita ut sig? Är det enklaste kanske ändå att bjuda till inflyttningsfest och låta gästerna tävla om vem som rengör flest prismor under kvällens gång?

Tavlor

Efter fyra månader i lägenheten, varav två, tre utan att något mer hänt med iordningställandet av den, blev det igår åter lite fart på det hela. Vilken höjning av levnadsstandarden det innebär bara att packa upp alla skor ur sina flyttlådor! Arbetet med hemmets utformning ska förhoppningsvis återupptas inom några ögonblick.

Under en matpaus igår hade även Mario blivit tydligt drabbad av inredningslusta.

- Jag tror att jag ska sätta upp lite tavlor.
- Jag trodde inte att du ens visste hur du skulle möblera än?
- Det är klart, jag skulle ju kunna göra en själv också.
- Göra en tavla?
- Ja.
- Är du allvarlig nu? Eller menar du bildligt?
- Jag skulle kunna göra en bildlig tavla.
- Åhhh!

Dubbeltydigheter is the shit. Fast särskilt framgångsrik kommunikation blir det ju inte alltid.

fredag 26 augusti 2011

Andra och sista chans tagen

Morgonen känns höstaktig och den tidiga tystnaden håller i sig i flera timmar idag. Kanske är det bara det och att jag som vanligt har sovit för lite, men annars känner jag mig fortfarande helt utmattad efter gårdagens konsert med The Ark.

The Apocalypse is Over.

Men, alltså, wow! Nej, jag förmår visst fortfarande inte prata om det.

Det var i alla fall tack vare Göteborgskusinen (som gick samma linje på samma gymnasium samtidigt som Ola Salo, och därmed i praktiken väl tillhör de närmast sörjande som helt enkelt måste ha koll och vara på plats när det händer) som jag fick chansen att se The Ark ännu en gång igår. Den sista sägs det ju, men sådant där kan väl ändras.

Jag har svårt för recensioner, så det vore ju bara bra om jag inte gick in på detaljer, men det kunde liksom inte bli mycket bättre än det var. Ett alldeles förträffligt band i toppform, bra musik, ett mycket punktligt regnuppehåll, en publik som skötte sig bättre än för det mesta (och som dessutom tycktes vara ovanligt kortväxt, så att jag nästan hela tiden såg alldeles utmärkt vad som försiggick på scenen) och den där sköna stämningen av tacksamhet, uppskattning och en allmän vilja att ta vara på festen medan den pågick.

Och just när jag (bara lite, lite) började påminnas om att jag förra året missade låten jag helst av allt velat höra, på grund av att sällskapet då ville gå innan det var slut, kom den! Som allra sista låt, och den varade länge, länge, med en kör av tusentals röster som för ovanlighetens skull var eniga med min. Det var en avslutning som regisserad av en barnslig fantasi eller en amerikansk film, men det var hur som helst perfekt.

Ja, jag skrev överraskande nog ungefär samma sak förra året (så för allas skull ger jag åtminstone ingen direktlänk till det inlägget), men nu vet jag att det var det här jag väntade på.

tisdag 23 augusti 2011

Gungande tjejen

Redan under de första veckorna sedan vi flyttat hit i våras lade jag märke till en tjej som var ute på gården nästan varenda kväll. Att lägga märke till saker var inte så svårt, för med tanke på att vi bodde i köket satt jag rätt många timmar vid det där köksfönstret. Men i alla fall. När jag sett den här tjejen några gånger började jag fundera.

Hon var i tioårsåldern så där och tycktes ha samma kläder jämt. En mycket kort kjol eller klänning, trots att det fortfarande inte hade hunnit bli varmt ute, en tjock, fluffig vinterjacka och så gympaskor. Aldrig byxor, inga strumpor. Det var kanske det som först väckte min uppmärksamhet, detta att hon alltid gick i samma kläder, och en sådan kombination som gjorde det lätt att tänka sig att det kanske inte var någon som lade sig i vad hon hade på sig.

När jag väl börjat tänka insåg jag att hon alltid, alltid var ensam. Jag såg henne aldrig någonsin prata med andra människor, fast gården i allmänhet kryllar av både barn och vuxna om dagarna. Men hon var ute på kvällarna. I skymningen. Svala, skumma majkvällar. I sin korta kjol.

Både Pinglan och Göteborgskusinen reagerade omedelbart med ett "undrar om de bråkar därhemma" när jag vid separata tillfällen berättade om tjejen för dem. Själv hade jag vid det laget fäst mig så vid att hon synbart var utan kompisar att det var det enda jag tänkte på. Kanske var det inte alls så, och för övrigt finns det ju de som helst går för sig själva (oja, jag vet!), men man tolkar ju situationer utifrån sitt eget perspektiv, och jag såg bara att hon var ensam.

Det blev varmare om kvällarna, den tjocka jackan försvann och det visade sig att tjejen hade två snarlika kjolar, men annars var allt oförändrat. När alla andra gått in för kvällen satt hon och gungade i evigheter nere på gården. Och när hon inte gungade sprang hon. Hon sprang snabbt, lätt, så att man nästan inte såg henne, om man inte visste att titta efter henne. Under sommaren såg jag henne ibland även tidigare på dagarna, och då oftast just springande. Ena sekunden skymtade jag henne mellan ett par hus, i nästa ögonblick i andra änden av gården.

Kanske är alltihop bara fantasier. Jag vet ju faktiskt ingenting om henne, mer än vad jag sett då. Och det faktum att hon med sitt långa, raka, rufsiga hår och sina stora glasögon ser ut som stereotypen av en utstött unge gör inte saken lättare. Jag önskar att jag har fel, att hon har åtminstone en vuxen hemma som bryr sig om henne och att hon har de kompisar hon behöver i skolan. Men eftersom jag inte vet har jag fortsatt fundera. Jag har känt ett enormt begär efter att ta reda på om hon behöver något, eller någon. Men en främmande vuxen kan ju inte bara kliva ut genom porten och stega fram till ett ensamt barn och slå sig ner och prata. Inte här, inte i dessa tider. Och även om hon skulle behöva någon är det ju inte mig hon skulle behöva, det fattar jag väl. Det är bara det att jag så väl vet ... Men jag har nu länge bara gått och väntat på att ett tillfälle skulle dyka upp när jag kunde få en chans att komma i helt naturligt samspråk med henne. För att se.

Senaste gången jag såg den här tjejen var mitt på dagen en dag i förra veckan. Samma eftermiddag såg jag i tidningen på nätet att en 11-årig flicka just hade blivit påkörd av en bil på vår gata. Och efter det har jag inte sett den gungande tjejen.

Först var jag så säker på att det måste vara någon annan, för varför skulle det vara hon? Och det var helg sedan, så hon kanske var bortrest, och nu har skolan börjat, så det är väl inte så konstigt om hon har slutat vara ute så mycket (fast det hindrade henne ju inte tidigare). Men alltså, det där springandet. Det kan ju faktiskt ha varit hon som blev påkörd.

Visst är det hemskt när barn blir påkörda av bilar, ja, när någon blir påkörd av en bil, men i det här fallet märker jag att jag bekymrar mig så där extra som om det handlade om någon som stod mig nära. Och jag känner henne inte ens! Ändå tänker jag på henne flera gånger om dagen, undrar, spanar ut på gården och oroar mig. Jag kanske aldrig kommer att få veta säkert.

Tänk om hon är död.

Så kallade solmogna

Äntligen har även vi börjat skörda tomater! Det gäller dock att skölja dem ordentligt, då duvorna har haft sin favoritsittpinne precis ovanför.

En särskild hälsning till Mjölbykusinen och Sköna H.

söndag 21 augusti 2011

Oengagerat kalasande

Det blev en tur till på Kulturkalaset idag, men det var väl också en tur! På grund av att Luigi, som ville ha vårt sällskap, bara hade tid tidigt på dagen var vi inne i stan redan innan affärerna öppnat och bara delar av själva kalasandet inletts för dagen. Matställena, som väl ska vara något av kärnan i kulturkalaset, var visserligen öppna, men priserna så höga att det slutade med att karlarna gick på snabbmatsrestaurang medan jag själv gick och köpte billigt garn i en av favoritbutikerna. Det kunde nästan ha varit vilken söndag som helst. Ja, bortsett från hur tidigt vi var ute och hur mycket annat folk som också var det. Men vädret var fint även idag, vi har hittat ännu en bra busslinje och jag har som sagt nytt garn, så det vore dumt att klaga.

lördag 20 augusti 2011

Välen och Torstens ås

Äntligen en oplanerad helg på hemmaplan! Idag var det dessutom somrigt och fint väder, så vi tog en riktig långpromenad. Vi gick och hälsade på djuren vid Välen, en närbelägen havsvik och åmynning, och därefter knatade vi runt Torstens ås. Att undersöka den senare mer grundligt blir målet för en annan dag, men vi anar att det nog kan vara ett lämpligt ställe att släpa med sväronen till när de kommer på besök någon gång.

Våtmarksområdet hyser fluffiga höglandskor och diverse fåglar.

fredag 19 augusti 2011

Inte bara regn hos mig

När jag var ny i Göteborg, det vill säga ganska tidigt i denna bloggs historia, skrev jag något om att jag passade på att turista järnet innan jag antingen skulle flytta från stan igen eller bli göteborgare och därmed aldrig orka bry mig om att gå på saker. Jag har inte letat upp det specifika inlägg där just detta står, men turistlistorna här i sidmenyn talar sitt tydliga språk. Och ju längre från centrum jag flyttar, desto mindre angelägen blir jag om att vara med om diverse tilldragelser inne i stan. Jag visste med andra ord vad jag talade om 2008.

Men nu, ser ni! I kväll! Då tog jag mig i kragen och gick på både Liseberg och kulturkalas på samma gång! Allt som krävdes var Orup och en regnig fredag perfekt för utomhuskonsert. Okej, det där med regnet var kanske att ta i, men det spelade faktiskt ingen större roll att det skvätte lite och var kallt, för konserten hade varit väl värd sitt pris även om den inte hade varit gratis. Definitivt.

Och så två kryss till på listan! Himla käckt av mig.

Sådant som driver en

Är det bara jag som kan känna en upprymd tillfredsställelse när det är nyhandlat och kylskåpet är fullt och som därefter ser det närmast som en sport att tömma så många påbörjade förpackningar som möjligt på kort tid för att på nytt frigöra lite trevlig plats på hyllorna?

Antagligen.

torsdag 18 augusti 2011

Jag frågar, ni svarar

Ni brukar ju vara ena hejare på att komma med bra tips och råd, så jag tänkte att ni lika gärna kunde få fortsätta hjälpa mig med vardagsbestyren.

Så här är det: Jag kan inte njuta av balkongen som jag hade hoppats få göra. Det beror bara delvis på vädret. Mest beror det på duvorna. Tidigare trodde jag att de bara höll till på taket och eventuellt på balkongen ovanför vår (från vilken det för övrigt brukar regna klädnypor, plastpåsar och strumpor), men nu blir det allt mer uppenbart att duvorna faktiskt hänger även inne på vår balkong. Det är tätt mellan lämningarna på balkongräcket och fjädrar ligger överallt på golvet och i växterna.

Igår under en åskskur kom en duva och satte sig på balkongen medan vi var i rummet alldeles innanför fönstret. Den rörde inte en min (öh, hur många ansiktsuttryck har en duva egentligen?) medan jag bankade, viftade och härjade för att försöka verka skrämmande. Inte förrän jag gick ut och slog till pinnen som duvan satt på gav den upp och flög iväg. Den var uppenbarligen mer rädd för regn än för människor.

Jag är inte särskilt förtjust i fåglar alls, faktiskt. Och duvor hör helt klart till de drygare arterna i omgivningen. Jag vill inte ha dem på balkongen. Så hur får jag bort dem?

Två förslag har jag själv kommit att tänka på:
  1. Sätta upp sådana där klämmiga, uppåtriktade taggar som man ser här och var på offentliga platser. Fast att ha spikmatta på hela golvet skulle kanske inte göra mig mer benägen att vistas på balkongen.
  2. Tala med hyresvärden. (Jag har verkligen ingen aning om ifall detta är en fråga de bryr sig det minsta lilla om.)
Annars då? Vad göra?

tisdag 16 augusti 2011

Semesterslutspurten

Det blev en toppenhelg med två dagars bröllopsfest. Vi åt och dansade, umgicks med trevliga människor, åt ännu mer och avrundade med en ångbåtstur. Hotellet var nog det bästa jag bott på, servicen förträfflig, miljöerna vackra och frukostbuffén ovanligt nog motsvarande de skyhöga förväntningarna. Det enda som saknades var lite mer tid till att avnjuta spalivet. Mario och jag började omedelbart vid avfärden fundera på att åka tillbaka för att ta oss en badhelg någon gång. Eller om man skulle låta sitt företag konferera i Tranås, kanske?

Den här sommaren tycker jag att jag inte har gjort mycket annat än packat och åkt tåg och flängt hit och dit. Men det har lämpligt nog kommit att bli varannan resa till Dalarna/Västmanland och varannan till Småland/Östergötland, och varje tur har varit trevlig och givande på sitt sätt. Fast trots att känslan av att sommaren nu hotar med att vara slut känns det fint att vara hemma lite mer permanent igen. Det finns ju så mycket här som väntar på att tas itu med!

fredag 12 augusti 2011

Fyra begravningar och två bröllop

Vid min ålder kan man tycka att bröllopen borde vara betydligt vanligare än begravningarna, men fram till denna sommar hade jag fortfarande bara fått vara med om två bröllop, samtidigt som jag varit på fyra begravningar. Så dök ändå en statistikförbättrande bröllopsinbjudan upp, men innan vi hunnit fram till det viktiga datumet kom alltså ytterligare en begravning emellan.

Jag undrar lite hur det kommer sig att just mina bekanta är så dåliga på att gifta sig när folk i allmänhet verkar göra det mest hela tiden. Fast när jag tänker på hur dyrt det är och hur mycket förberedelser som krävs bara för att vara gäst på ett bröllop börjar jag begripa varför det tar en sådan tid för mina vänner och bekanta att komma till skott.

Men nu bättras i alla fall siffrorna och erfarenheterna på lite. I stället för att bröllopen går från 1/3 till 3/7 blir det visserligen från 1/3 till 3/8, men det är fortfarande en tydlig förbättring. Ja, man ska väl inte ta ut något i förskott, så egentligen borde jag kanske vänta med summeringen till efter helgen, men jag känner mig bestämt djärv idag!

tisdag 9 augusti 2011

Bästa promenadvägen

Jag ville passa på att se Ostindiefararen Götheborg medan den ligger vid Stenpiren, och plötsligt insåg jag att idag skulle bli sista chansen för mig. Jag tog denna chans, även om det innebar en rätt lång spårvagnsutflykt in till stan, där jag inte hade några andra ärenden.

Där var den. Precis där man kunde vänta sig att hitta den.

Och vad det var värt det! Kanske inte i första hand för skeppets skull, men en kvarts promenad i sommarsolen på Packhuskajen är lätt värd en timmes skumpande på vagnen. Ja, faktiskt nästan vilken promenad som helst längs älven mellan Lilla Bommen och Järntorget (i valfri riktning) är värd det.

Det är så ljuvligt att gå där så nära vattnet, känna doften av älv som nästan är hav, se på båtar och turister och känna stenläggningen under fötterna. Och märkligt nog är det sällan någon trängsel där heller. En del turister ser man förstås alltid, och några bofasta som passerar på väg till och från saker. Men annars verkar det som om denna promenadväg ligger så bra till att den nästan har blivit osynlig.

Märkligast av allt är det med Stenpiren. Det är min absoluta favoritplats i centrala Göteborg (och eftersom den inte är ett dugg hemlig för allmänheten kan jag lika gärna tala om det). Fast den ligger så centralt och erbjuder så utomordentligt bra sittplatser med utsikt över älven brukar det för det mesta vara lätt att hitta en egen bänk där. Ja, inte nu då. Av den anledningen gör det mig inget att Ostindiefararen inte ligger där permanent. Men det var i vilket fall som helst trevligt att ha hunnit se den medan den var där.

Flyttande änder

Å ena sidan har detta hänt:
  1. En gång i tiden planterade mina farföräldrar en massa träd vid sin då nybyggda sommarstuga.
  2. Tack vare det har mina föräldrar under de senaste årtiondena hållits fullt sysselsatta med att avverka illa placerad skog på tomten.
  3. Tack vare det har vi sedan haft mängder av stubbar att på allehanda sätt försöka bli av med eller dölja. 
  4. Min mamma fick för några år sedan en fjärilsholk. Den placerades på en av dessa gamla stubbar. Det har sannolikt aldrig bott några fjärilar i holken, men den smultronbevuxna lilla stubb- och gräsholme där den stod började med tiden kallas omväxlande Fjärilsön och Smultronön.
  5. Steg för steg blev Fjärilsön allt mer lik just en ö. Denna sommar såg den plötsligt verkligen ut att vara bebodd. En flaggstång restes, en flagga hissades (och invaderades omedelbart av myror, därav det alternativa namnet Myrön), en brygga byggdes och en stenlagd gång anlades från huset ned till denna. En trädgårdsros började blomma vid stugknuten, en fågelholk sattes upp i den lilla rönnen i backen och en bänk, en silltunna och ett par blomkrukor ställdes ut.

Fjärilsön/Smultronön/Myrön.

Å andra sidan har detta hänt:
  1. Ett par små änder levde en gång ett trist liv som prydnadsföremål i en vägghylla i ett tonårsrum.
  2. De små änderna glömdes med tiden bort, hamnade i någon låda någonstans och hade inte mycket att göra.
  3. En dag blev de tvärt utrensade av en plötsligt uppdykande före detta tonåring som numera var less på allt vad onödigt krimskrams hette, men hur det nu gick till lyckades de ändå till slut slinka med bland det fåtal saker som hamnade i en låda som skulle sparas.
  4. Lådan åkte med ett flyttlass till Göteborg.
  5. Lådans ägare åkte på semester, blev indragen i trädgårdsbestyren och kom att tänka på de små änderna, som liksom av en händelse inte alls var bortskänkta eller något ännu hemskare.
  6. De små änderna fick flytta ut på landet för att slutligen göra någon nytta!

Ett par små änder som ligger och gör någon nytta.

Vart ville jag nu komma med detta? Ingen aning. Kanske är sensmoralen att man ska plantera träd mer eller mindre planlöst, för förr eller senare blir det till glädje för någon? För poängen kan väl knappast ha varit att argumentera för att behålla onödiga småsaker? I så fall förstår jag inte mig själv. Nej, vi säger att det handlade om att jag blev rätt nöjd med den där detaljbilden av änderna på bryggan och ville visa upp den.

måndag 8 augusti 2011

Semestervirkning

Jag låg rejält efter med födelsedagspresenter till brorsan. I och med detta lilla verk hoppas jag ha börjat rätta till det.

Link (tänkt att se ut som han gör i The Legend of Zelda: The Wind Waker, mönster från Nerdigurumi) med några av sina tillbehör.

Naturligtvis kan han bära svärdet på ryggen!

En av grisarna infångad!