måndag 30 april 2012

Sista april, jag menar valborg

Det är på allvar en skillnad på sydlänningar och oss andra. Jag är numera medveten om den och förklarar mig ordentligt:

- På sista april ... alltså, det ni kallar valborg ...

Ibland använder jag till och med deras språk av bara farten, och blir så förvånad över att inte behöva komma med förtydliganden att jag gör det i alla fall:

- När var det ni flyttade in i er lägenhet?
- Det var på valborg, det som jag envisas med att kalla ... öh ... sista april.

Jag har nu fått det bekräftat från andra håll att det inte bara är jag som gör så här (typ för att jag avskyr smällare och därmed även valborgsmässoafton), utan att detta valborgande är något de håller på med här nere i Södern.

Hur sedan själva firandet skiljer sig åt mellan olika delar av landet bekymrar mig mindre.

söndag 29 april 2012

Mitt i smeten

Nästan sagolikt ödsligt och hemligt gömmer den sig där mitt emellan allt. Har man tur står man plötsligt bara framför den. (Ja, jag gillar tydligen fortfarande att fota trappor som leder upp, upp och bort mot något spännande.)

Vid en korsväg där det alltid händer något



torsdag 26 april 2012

"Stannar vid: Korsvägen, Svenska Mässan"

Varje år (nu låter det som om jag har bott i Göteborg jättelänge, men det har jag ju nästan, med mina mått) blir jag lika betagen över att det är så vårfint inne i stan, speciellt när det inte tycks vara det längre ut från centrum. Överraskningen blir väl kanske också påspädd av att jag numera nästan aldrig befinner mig där bland de höga, vackra stenhusen och på de rena, fina stadsgatorna där jag känner mig så hemma. Jag hinner glömma, helt enkelt. Och missa en hel del. Så när jag nu klev av spårvagnen vid Korsvägen stannade jag upp och fick lov att snurra ett helt varv för att se alla nybyggen.

Att de bygger, bygger om, bygger till, bygger nytt och flyttar runt osedvanligt frenetiskt i den här stan har vi ju noterat här förr, men sedan jag senast var på platsen hade de hunnit lägga till minst en ny busshållplats, flytta dit Lisebergshjulet, smälla upp några våningar på ett av hotelltornen och, ja, var det inte något annorlunda med Universeum också?

Och så var det vår, med koltrastar som trallade i sitt bad mitt i scillahavet. Bästa härliga!

Men några bilder blev det inte. Det regnade nämligen så mycket innan jag åkte att jag gav mig av utan kamera. Jag har dock en alldeles ny sådan att leka med, och dessutom är det nästan maj, så jag funderar på att göra det här till en fotoblogg ett tag. Eftersom jag ändå inte skriver så mycket menar jag. Det kan liksom i alla fall inte bli sämre, tänker jag.

tisdag 10 april 2012

Duvskitar

Ända sedan i somras har jag retat mig på duvfjädrar och -bajs på balkongen, men det har eskalerat under vintern och de senaste veckorna har duvorna mer eller mindre flyttat in på just vår av alla balkonger.

Ah, egen balkong att sitta på i vårsolen!

Man har hört det enerverande kuttrandet alla tider på dygnet och skiten har i allt högre grad täckt balkongräcket och golvet. När man har försökt schasa iväg duvorna när de har suttit och fånat sig på golvet har de först halvhjärtat flugit upp på räcket, och vid nästa skrik/smäll i dörren/viftande har de i bästa fall gett sig iväg - upp till balkongen ovanför. Efter några minuter har de varit tillbaka, och så har det fortsatt.

De läser kvällstidningar också, de eländiga duvorna!

För någon vecka sedan hade vi allvarligt börjat fundera på vad man kan göra åt det, för under de förhållandena kan man ju inte använda balkongen över huvud taget (och hur man ska få bort all skit från heltäckningsmattan övergår mitt förstånd, men är en historia för sig). Just när jag lyckligt kommit fram till att en duvskrämmande uggla kanske kunde vara precis vad vi behövde upptäckte jag, vid ett av de vanliga kutteralarmen (hur tröga är fågelhelvetena, när de inte fattar att de ska hålla käften för att slippa bli upptäckta?), att en av duvorna inte ville flytta sig hur jag än försökte skrämma den.

Då såg jag det. Givetvis!

Den hade lagt ett ägg.

Duvhona som just fattat ett dåligt beslut.

I samma ögonblick begrep jag också varifrån de cirka fem små kvistarna, som dykt upp på golvet intill balkongräcket tidigare på dagen, kommit. Det var alltså ett klent försök till bobygge. (Än en gång: Dumma, korkade, idiotiska fåglar! Hur överlever de och blir så många, när de inte ens fattar att de ska fixa ett bo i tid? Är det tack vare alla ömhjärtade människor som matar och skyddar dem i stadsmiljöer där de inte borde vara?) Och nu hade alltså duvan lagt ett ägg bland de små kvistarna. Alldeles intill en glipa invid räcket, lagom för ett duvägg att rulla ner genom ...

Nylagt duvägg utan onödiga säkerhetsanordningar.

Sedan gick det knappast att skrämma bort duvorna. För varje dag blev de ruvande duvorna allt mer hemmastadda. Två dagar efter det första äggets ankomst ertappade jag duvhonan mitt i nästa äggläggning. Hon såg en smula generad ut men ursäktade sig inte.

Ett till. Och lite bekväm utfyllnad av boet på det.

Jag googlade duvor och pratade med fastighetsvärden. Det förra ledde till nya kunskaper, bland annat om klippduvor (och allmänbildning är ju alltid bra, så kolla länken, vetja), det senare till att jag fick stöd i min uppfattning och till och med order om att boet måste bort så fort som möjligt, för annars skulle vi ju inte få tillbaka vår balkong på minst ett par månader.

Psykningsförsök från båda hållen.

Därför, efter en veckas laddande, och när både duvor och vi själva faktiskt nästan vant oss vid läget, fick det på påskdagen bli plundring av duvbo. Eftersom jag är rätt oförtjust i fåglars hysteriska fladder blev det till slut Mario, som ändå är den större djurvännen och etikern av oss, som fick göra det så kallade skitjobbet.

Bildbevisen sträcker sig dock inte längre än så här. Resten överlåter jag åt er fantasi.

Ägg på burk.

Okej, det kändes lite i hjärtat när boet var borta och duvan kom tillbaka och gick omkring på balkongen och tittade sig förvirrat omkring, blinkade gång på gång och stirrade (oförstående? frågande? anklagande? uppgivet?) på oss genom fönstret. Men så är nu livet. Väljer man att bygga sitt bo på fel ställe är risken stor att rovdjuren tar äggen. Och även människor behöver värja sig mot ständiga angrepp mot hemmets trygghet.

Sedan har det varit lugnt. Kuttret har bara hörts sporadiskt från balkongen ovanför. Och efter denna historia är vi nu förresten inne på andra riktiga regnvädersdagen, så åtminstone balkongräcket börjar återta sitt vanliga utseende. Det ser mycket trevligt ut, måste jag säga!

Nåväl

Det är ju min blogg, så jag kan givetvis inte låta mitt bloggande tystas av massornas tysta dom. Inte heller tror jag på kollektiv bestraffning, varför jag nu ett tag bloggar alldeles särskilt för Nische, mamma och Toadette. Tack för ert stöd och oupphörliga engagemang!

Moving on.