fredag 31 augusti 2012

Leva lätt

Intressant, förresten, att jag på så relativt kort tid kunde gå från "man kan aldrig få för många böcker" till att de enda böcker jag egentligen vill ha är ordböcker och sådana som är fyllda med japanska pyssel.

I själva verket har det nog varit en process som pågått i rätt många år. Från att ha suktat efter stora hus och andra materiella fånigheter har jag alltmer rört mig mot ett behov av att snarare ha överblick över alla tillgångar och inte dras med onödiga prylar. För varje flytt (och de har ju blivit några stycken under mitt vuxna liv) har jag försökt rensa ut och göra mig av med en del. Ja, flyttar sägs ju vara ett bra medel mot stora samlingar av saker. Vid den senaste flytten drogs det hela, som ni kanske minns (även om vi inte behöver tala om orsaken), till sin spets. För första gången i livet slängde jag till och med böcker!

Det gick ju. Visst har det hänt att jag vid enstaka tillfällen saknat någon liten bok eller pryl som jag då gjorde mig av med, men så fort jag påminner mig om vad alternativet kunde ha varit är det lätt att slå bort saknaden.

Jag har också märkt av att jag ofta får en impuls att röja och rensa när jag mår dåligt eller känner mig frustrerad över något. Det ger något av en renande befrielse och omedelbar tillfredsställelse. Att sortera ur en pappershög, rensa på datorn eller kassera trasiga kläder som jag ändå aldrig kommer att orka laga är det allra enklaste. Men sådant håller jag ju numera redan efter rätt bra, så då letar jag vidare efter annat jag kan leva utan.

Och nu ska jag snart börja veckopendla och tillbringa större delen av tiden långt borta från mitt eget hem och de flesta av mina ägodelar. Ju färre de då är, desto färre har jag att sakna. Så kanske plockar jag ur bokhyllor, lådor och förråd ytterligare den närmaste tiden.

Ovanpå min redan rätt klara inställning till onödiga prylar (som numera är mitt standarduttryck för hela företeelsen) har mina föräldrars genomgång av farföräldrarnas hus inför försäljning väckt en medvetenhet i hela familjen om vikten av att ta ansvar för kommande generationers arv efter en. Även om det man sparar på sig under livet är sådant man tycker att man har glädje av själv är det inte troligt att ens familj uppskattar att sortera containervis med gamla tidningsurklipp (det kan ju teoretiskt finnas något intressant i någon av högarna), avlagda husgeråd och trasiga handdukar från förra seklet.

Så jag försöker numera hålla det luftigt runt mig. Det känns också så mycket lättare att leva när jag inte längre fäster mig mer vid saker än att jag lätt ger bort dem till någon som hellre vill ha dem.

torsdag 30 augusti 2012

Påbörjat, ej slutfört

Jag är generellt sett mycket bra på att genomföra saker jag har påbörjat, och som ett extremt exempel på detta kan vi ta bokläsning. Men nu lägger jag trots allt ännu en titel till min korta, ja, faktiskt nästan försumbart lilla, lista över böcker som jag bara inte har pallat med att läsa ut.

Dessa är de jag på rak arm kommer att tänka på (i den ordning jag gav mig på dem):
  • Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery
  • Djungelboken av Rudyard Kipling
  • Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
  • En historia om läsning av Alberto Manguel  (kunde ha varit med, om jag inte hade varit så himla envis att jag gjorde ett nytt försök något år senare och faktiskt tragglade mig igenom den)
  • En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson (nu senast).

Ska man vara rättvis läste jag faktiskt hela den första delen av Djungelboken, och kom bara aldrig igång med Andra djungelboken, så det är kanske en definitionsfråga om den ens ska stå på listan.

Försöken att läsa de här böckerna har gjorts utspritt under en period på cirka tjugo år, så det borde inte bero så mycket på vilken livsfas jag befann mig i vid försökstillfället att jag hade svårt att ta mig igenom dem. Vad jag minns har jag också slutat läsa dem av rätt olika anledningar.

Men slås ni också av det där de har gemensamt? Allihop är ju kända titlar, klassiker eller moderna storsäljare, som hyllats och prisats i oändlighet! Är det därför jag har blivit besviken på dem? Eller får jag en obetvinglig lust att vara rebellisk när det handlar om sådant "alla" säger ska vara bra? Jag har förresten än idag en stark aversion mot vissa nobelpristagare som jag tvingades läsa i skolan, trots att jag senare läst litteraturvetenskap och intresserat mig för det mesta som kommit i min väg.

Mest anmärkningsvärt är kanske ändå att jag gav upp läsningen av Anne på Grönkulla, mitt under den intensivaste fasen av bokslukaråldern, för att ett par år senare läsa, älska och läsa om serien om Emily av samma författare. Vad jag förstår är dessutom upplägget i de böckerna nästan identiskt med berättelsen om Anne.

Antagligen handlar det främst om att jag så ytterst sällan förmått rucka på min princip att läsa färdigt vad jag påbörjat. Egentligen borde listan antingen ha varit betydligt längre eller inte funnits alls om saker och ting skulle vara konsekventa och gå att dra några korrekta slutsatser utifrån.

Men när jag numera lägger så lite tid som jag gör på bokläsning kan jag faktiskt inte kosta på mig att större delen av den tiden offras på en bok som är illa skriven eller illa översatt, har stora pedagogiska brister, innehåller för många uppenbara sakfel och luftar fördomar som helt strider mot bokens syfte att väcka intresse hos en bred allmänhet samtidigt som den ska lära ut vetenskapliga fakta. Så när den inte har bättrat sig nästan halvvägs igenom, då har den minsann fått sin chans!

Nej, inga fler "dåliga" böcker för mig nu, i den mån jag kan undvika det. Man ska inte ha en massa onödiga principer. Livet är krångligt nog ändå.

Men titta vad som ligger här! Hm, undrar om jag är mogen för den nu, sisådär tjugo år senare?

torsdag 23 augusti 2012

Sensommar

Samtidigt som det kan ge lätt panik att inse att solen går ner allt tidigare om kvällarna, att sommarledigheten (om man hade någon) är slut och att en höst fylld av vardagar och gråväder närmar sig, så njuter jag helt obegripligt mycket av sensommaren.

Så minns jag med ens att jag visst alltid har gillat den här tiden på året lite extra. Det känns mycket motsägelsefullt, men jag vet ju varför de gulnande fälten och tanken på höstkläder ger mig så sköna associationer. Och det har faktiskt just med skolstartstider att göra.

Större delen av mitt liv har ju handlat om skolgång, och jag kan fortfarande inte tänka i annat än skolår och höst- och vårterminer. Och för det mesta har jag tyckt mycket om att gå i skolan, så skolstart är inte något särskilt traumatiskt att tänka på. Det har historiskt betytt återseendet av människor jag inte träffat på många veckor, alternativt möten med nya bekantskaper. Det har betytt nya kläder, nya böcker, spännande utflykter och exkursioner (bland annat på de där gulnande fälten), tidiga morgnar med cykelturer i sval och frisk luft, i något fall också flytt och med det en massa andra nya saker.

De flesta vänner jag fått under mitt liv har jag träffat och lärt känna i augusti och september. De flesta gånger jag har blivit kär har det varit sensommar eller höst. Denna tid på året doftar nystart och oändliga möjligheter.

Och på samma gång har vi då den där lilla vemodiga känslan över att sommaren nästan är slut. Jag älskar den. Så vilken kombo! Inte konstigt att detta länge varit min favoritårstid. Inte ett dugg konstigt, när man tänker efter.

onsdag 22 augusti 2012

Flinnpromenader

Jag får väl erkänna (inte minst för mig själv) att jag inte heller i år var särskilt bra på att hålla löftet till mig själv att ta bättre vara på sommaren än jag gjort på senare år.

Faktum är att jag har varit hemma i stan ännu mer än annars, och då varken gjort några skärgårdsturer eller gått på Liseberg, Kulturkalaset eller hängt i parkerna som tidigare år här. Och under mina korta lantvistelser har jag badat en (en!) gång. Jag har också läst en halv bok, virkat två tv-spelsfigurer och lagt två pussel.

Så vad har jag egentligen haft för mig hela tiden?

Även om jag själv kan lyckas klura ut svaret kommer det antagligen inte här. Dock finns det i alla fall en sak jag har blivit bättre på under den senaste tiden och det är att gå. Jag har äntligen återupptagit mitt promenerande, så att jag nästan är lika duktig som under historiska perioder i Linköping och Haga. Nästan! Varje dag blir det väl inte, men sent omsider har jag i alla fall insett att det bara krävs att man tar sig förbi någon av de större vägar som omgärdar vårt lilla huligannäste till område för att komma till lugna, idylliska villakvarter som påminner mycket om det där jag växte upp.

Och! (I knasighet slår det här nästan det faktum att det tog oss hela förra sommaren att hitta den närmaste och givna promenadvägen hemifrån till Frölunda torg.) För sisådär en månad sedan tittade jag på kartan och insåg plötsligt att det borde gå att gå till havet på en halvtimme. Så det testade jag. Och det gjorde det. Därefter har det blivit ett antal turer fram och tillbaka, i jakten på den optimala promenadvägen. Jag vet fortfarande inte om den finns, för hur jag än går verkar det ta runt 35 minuter enkel väg. Så om jag har tid med en 90-minuterstur hinner jag till Önnereds brygga, sitta en kortis på en bänk och sedan knata hem igen.



(Intressenklubben antecknar frenetiskt, hör jag, så här kommer en pausparentes till så att ni hinner få med allt.)

Även under mina mer normala villakvarterspromenader i omgivningarna har jag blivit mer som i fornstora dagar, då jag systematiskt och grundligt utforskade varenda gata och varje gångstig för att sedan ha koll på den bästa promenadvägen till vad som helst.

Men bäst av allt är förstås att det ger variation. Att gå samma väg två gånger i rad är för tråkmånsar.

måndag 20 augusti 2012

Augustisol

Två saker har jag noterat särskilt de senaste veckorna.

Ett: Solen, som inte sedan i våras nått förbi balkongen och in genom vardagsrumsfönstren, lyser nu in allt längre på golvet för varje dag. Jag är ju inte dummare än att jag ser vad det betyder (förutom mer dragande i persiennsnören och högre inomhustemperatur, alltså). Vi vet alla vartåt det barkar.

Två: Det har klagats mycket på sommarvädret, ja, faktiskt konstant sedan i juni, tycker jag. Men efter att de dagliga juliåskvädren dragit bort har vi haft det både soligt och varmt på den här kanten. Det kan väl inte bara vara jag som sett det, jag som dessutom sitter inne i ett grått hus i förorten mest hela tiden?

Ja, jo, folk ser som vanligt vad de vill, antingen det är en utebliven sommar eller en annalkande höst. Inget nytt att blogga om egentligen, men det känns trevligt att småprata om vädret med bloggen som förr i tiden.

Skolstart

Jag tror bestämt att det drar ihop sig till skolstart för de små gastande liven. Tystnaden och stillheten här denna förmiddag påminner mig om detta. Å andra sidan är det just nu lite regn i luften, och egentligen brukar vrålaporna inte dra igång på allvar förrän vid lunchtid ändå, så i själva verket blir nog dagen ungefär som vanligt.

Men tystnaden! Ahh!

Fast vänta, känns det inte plötsligt väldigt mycket som höst? Som om man borde ha köpt nya kläder, dragit på sig stela jeans och packat pennfodralet i ryggsäcken? Jo, väldigt mycket så, faktiskt. Men så himla skönt att slippa, när man tänker efter.

söndag 12 augusti 2012

Lj-uv-ligt!

Det här med balkongliv blev visst inte riktigt som jag hade tänkt mig. Ingen av mina tidigare egna bostäder har haft balkong, så hur det skulle kunna te sig har väl på något sätt varit en romantisk fantasi, förstår jag nu. Fast jag ser ju att andra har det mysigt på sina balkonger (bara inte i vårt område, för här har man sin stora, fina balkong främst till att ställa skrot eller röka på), så det är nog mest mig det är fel på.

Det var ju faktiskt samma sak när jag fick uteplats en gång i tiden. Första sommaren var jag entusiastisk och anlade rabatter, odlade, köpte trädgårdsmöbler och gjorde fint. Men jorden var lerig, uteplatsen omgiven av höga buskage och luften full av mygg mest hela tiden, så redan nästa år hade jag gett upp. Jag klippte bara gräset, lät trädgårdsmöblerna stå och bli dammiga, satt aldrig någonsin ute och åt, läste eller solade, och den enda som använde altandörren var katten. För hennes skull var det dock fortfarande alldeles förträffligt med den där uteplatsen.

Och så den här lägenheten då. Redan förra sommaren, innan duveländet tog fart, var jag mest ute på balkongen för att vattna och pyssla om växterna. De gånger jag försökte mig på att sitta ute och läsa eller så fick jag rätt snabbt ge upp på grund av vrålande barn på gården och tobaksrök från grannar. Så, ja, de stora, perfekta balkongerna är en aning bortkastade på husen på denna gata. Men det är ju trevligt att veta att man åtminstone i teorin skulle kunna leva balkongliv på sommaren.

Skulle vi sedan någon gång idas städa på vår balkong har vi nu också fått hjälp att vakta den. Som en sen födelsedagspresent landade nämligen för någon vecka sedan denna underbara berguv rakt i min famn! Är det någon rovfågel som passar i min närhet är det just berguven -- Dalarnas landskapsdjur, vår fina bubo bubo.


Å, vad jag gillar dess uppsyn! I och för sig påminner den inte så lite om en irriterad/stressad/galen katt med sina bakåtstrukna öron och stirrande ögon, men det kanske är precis det jag tycker om. Och just nu, medan den fortfarande sitter i fönstret och smyger i väntan på att vi ska komma på hur den ska arrangeras, misstar vi oss titt som tätt när vi går genom vardagsrummet i skymningsljus. Men, där sitter ju en katt i fönstret! Nej, visst ja, vi har ju ingen katt ...

Fast nu har vi en uv i alla fall!