söndag 30 september 2012

Bokmässan 2012, del 4

Inget onödigt krafs. Det var riktlinjerna jag gav mig själv inför tre dagar på bokmässan. Jag tycker själv att jag klarade det rätt bra. Jag tog inte reflexmässigt emot alla flygblad som sträcktes mot mig, jag plockade inte gratisprylar i parti och minut och jag handlade bara sådant jag kände ett behov av.

Här har ni resultatet dag för dag:

Dag 1: en liten, liten chokladbit (från kaffet vid lunchen) och en ännu mindre pärla som jag fick av Världens Sötaste Unge.

Dag 2: gratisprylar valda med stor omsorg. Bokmärke och almanacka.

Dag 3: tidskrifter, sudoku, böcker och en liten Kiki-plastfigur. Okej, böcker säger jag ju att jag inte ska ha fler, men läsning har jag numera lite behov av, till tågresor och ensamma måltider i Lund. Fast den översta boken är på nästan 1000 sidor, så bara den lär väl hålla mig sysselsatt i ett halvår. Den lilla Kiki är dels ett bidrag till min gamla (i stort sett vilande) plastfugursamling, dels tänkt som uppmuntran till mig själv ifall jag någon gång skulle känna mig ensam och vilsen i en ny stad.

lördag 29 september 2012

Bokmässan 2012, del 3

Var höll alla människor hus när det var svininfluensa i farten och världen svämmade över av folkbildande information om hur man begränsar smittspridning?

Varför är det till exempel så få människor som verkar ha fattat det här med att man hostar och nyser i armvecket? Inte rakt ut i luften på folk omkring en. Och helst inte heller i handen.

(I synnerhet som de flesta är högerhänta, och därmed troligtvis reflexmässigt för just högerhanden till munnen när de ska hosta, och sedan går och skakar hand med minst hundra personer var på exempelvis tillställningar som bokmässan. Men det gäller förstås även till vardags, för de allra flesta människor använder väl också sina händer till att ta på saker lite varstans.)

Hur svårt kan det vara?

Eller handlar det som vanligt bara om det här förbenade egoistsamhället, där frånvaron av hänsyn och omtanke om andra är förhärskande? Att det faktiskt inte är någon som bryr sig?

Bokmässan 2012, del 2

Okej, nu om inte förr är jag officiellt en ordboksnörd.

Jag satt på spårvagnen och passerade en butik som hade en skylt med texten A-ANTIKVITETER.

Och då tolkade jag det inte som en normal människa hade gjort, som en sammansättning och förmodligen butikens namn, alltså A-antikviteter, utan automatiskt läste jag "A till ANTIKVITETER".

De hade väl rea på första bandet av någon mindre känd (och inte så proffsig) ordbok, antar jag.

Såklart.

fredag 28 september 2012

Bokmässan 2012, del 1

Jag får en "långhelg" (det vill säga tre nätter) i Göteborg den här veckan, tack vare bokmässan. Och samtidigt som det är bokmässa på det vanliga underbara sättet blir det i år en hel del nyheter för min del. Så här långt har de varit mycket fördelaktiga.

För första gången har jag idag sett bokmässan lite mer utifrån utställarens perspektiv, då jag har stått i monter och varit representativ mest hela dagen. (Och det kan ju behövas, inte minst för orkens och variationens skull, eftersom jag sedan har tänkt gå två dagar till på mässan, fast bara som mig själv.) O, vad roligt det var! Och o, vad mycket jag skulle vilja berätta om det hela, men så var det ju det där med att jag inte skulle lämna ut för detaljerade uppgifter här i bloggen, så ... ja.

Men jag kan faktiskt inte låta bli helt. För jag är ny i branschen och allt är gigantiskt och jättehäftigt och helt underbart i mina ögon, och att jag inte fick den gamla vanliga bloggräkmackan gottgjordes med råge av att jag plötsligt fann mig bjuden på fin trerätterslunch med Akademifamiljen.

(Alltså, ja, ja! Ja, ni som fattar fattar. Iiiiiiihhh!)

Och jag fick fortsätta träffa en massa människor med spännande arbeten och kunskaper, och jag fick gå på seminarium med en av mina stora yrkesmässiga förebilder, och jag fick träffa en del andra bekanta dessutom, och samtidigt lät jag bli att se mer än bara en liten skymt av allt det andra, som jag tänker ta itu med i morgon.

torsdag 27 september 2012

Nya promenadvägar

En sak som väldigt mycket påminner mig om Göteborg och tiden i Haga är den förundran jag känner inför att man faktiskt på allvar kan bo så att man inte bara kan promenera till jobbet (och tåget och typ alla bekanta som bor i stan), utan också på samma gång får gå genom sådana fantastiska kvarter som dessa!

Oftast tar jag de pittoreska smågatorna belagda med gatsten och kantade av oregelbundna trottoarer där klätterrosor växer ur små planteringar mellan stenarna. Än så länge är det vackert ljust och behagliga temperaturer även om man ger sig ut strax före morgonrusningen. Och då går jag där och njuter och växlar mellan att vara lättimponerad turist och en drömmare i något slags overklighet. För det ser ju så fantastiskt utländskt, ja, nästan sagolikt, ut. Där finns sådant där som jag främst väntar mig att se på film eller vykort.

Till exempel så här.

Fast ibland kan jag förstås vilja ha lite variation. Då väljer jag affärsgatorna i stället, kanske på hemvägen, och passar på att kika in i några butiker under tiden. Och det är ändå lika behändigt nära!

onsdag 26 september 2012

Fontän i motljus

Jag inser att bilden i bloggens sidhuvud behöver uppdateras. Det har dock låg prioritet, så tills vidare får ni nöja er med en bild här.

Denna fontän är måhända inte lika världsberömd som Poseidon på Götaplatsen i Göteborg, men jag misstänker att den är bekant för den som kan Lund, så den får duga som motsvarighet till mitt hemmagjorda frimärke där i sidhuvudet.

(P.S.)

Jag gillar fortfarande parenteser också. Uppenbarligen.

Ny i stan 2.0

Okej, nu vill jag blogga igen. Men var börjar jag? Det är svårt att välja mellan alla intryck och nya miljöer och vanor. Och så har jag en uppsjö jämförelser att dra fram i ljuset.

För det är så lätt att dra paralleller till hur det var när jag var ny i Göteborg. (Den som är glömsk, en ny bekantskap, nyfiken eller nostalgisk rotar nu i bloggens arkiv från början av 2008 och framåt.)

Jag ska nog till och med drista mig till att göra en punktlista, bara för att lite extra markera hur jag går och radar upp likheterna för mig själv. Så här:
  • Jag drar plötsligt och hyfsat oväntat till en främmande stad som är belägen betydligt längre söderut än jag tidigare i livet tänkt mig att jag någonsin skulle vilja bo. (Och där det blåser!)
  • Jag får, med stor tur och utan någon direkt ansträngning, tag i ett hyresrum hos en (klart äldre) kvinna, som efter bara ett kort telefonsamtal är beredd att ge mig en chans och låta mig flytta in utan vidare krusiduller.
  • Jag hamnar i ett modernt och fint hus i centralt läge mitt i ett vansinnigt idylliskt område.
  • Jag får oförskämt fina hyresvillkor (på detta ställe lever jag faktiskt snarare pensionatsliv än känner mig som en inneboende) och kommer (naturligtvis) genast bra överens med min hyresvärd.
  • Jag har en ny, stimulerande sysselsättning att ägna dagarna åt.
  • Jag traskar runt i stan och tycker att det mesta är vackert.
  • Jag kommer ensam till min nya stad och känner på förhand bara någon enstaka person att eventuellt träffa, men möter snart en massa jättetrevliga människor som gör mig hög på livet.

Det finns förstås skillnader också.
  • Här har jag ett jobb att gå till, vilket gör att jag äntligen känner mig lite mer jämnårig med den jag antas vara. (Nu ser jag på horderna av studenter och suckar lyckligt över att jag inte tillhör dem längre.)
  • Jag bor inte här på riktigt (än) utan lever med ett mycket begränsat antal ägodelar (vilket i detta skede av livet trots allt passar mig ypperligt).
  • Öhh ... Jo! Jag har visst inte samma tid och ork att blogga (eller möjlighet att turista i stan) som i Göteborg för fyra år sedan. Förklarligt nog.

Så vi får se vad det blir. Ett tips till mig själv är att försöka skriva kort och någorlunda regelbundet i stället för att veckovis i taget gå och samla på mig uppslag som jag sedan antingen spottar ur mig allt på en gång eller helt förkastar. Dock är det mycket så med mig att allt händer i klump. Både i bloggen och livet, vilket ni som hängt med genom åren nog har märkt. Annars kommer ni mycket snart att bli varse att det är så det ligger till.

måndag 17 september 2012

Omställningstid

En arbetsvecka, en veckopendlarhelg och början på ännu en arbetsvecka senare:

...

Nähej.

Jag har fortfarande inget behov av att meddela mig med omvärlden. Ändå har jag naturligtvis egentligen hur mycket som helst att berätta, i synnerhet i jämförelse med hur mitt liv var för bara ett litet tag sedan.

Men kom också ihåg detta. Jag är en av de där kufarna som behöver ganska mycket egentid för att hämta mig efter större sociala aktiviteter. Med större menar jag sådant som innebär att träffa fler personer än min sambo under ett par timmar eller så. Och minns då att jag just gått från att vara nästan helt för mig själv nästan hela tiden till att nu umgås med olika människor i stort sett all min vakna tid.

Jag upplever dock just nu något alldeles fantastiskt. Ja, det kan till och med vara "the time of my life", i brist på mer uppenbara svenska formuleringar. Men jag har också fortfarande en del att stå i innan jag hittar mina nya rutiner. Dessutom försöker jag utnyttja de ljusa och varma timmar som är kvar innan vintermörkret definitivt halas ner över oss till att upptäcka den här stan jag har omkring mig på vardagarna.

Så även om jag gärna bloggar om allt det där som folk jämt undrar över (det vill säga "hur jag har det"), för att slippa dra allt hundrafjorton gånger, så bryr jag mig just nu inte om det heller. Och när jag på fredagen sätter mig på tåget för att åka hem för ett dygn eller så stänger jag utan dåligt samvete av mobilen för att få vara en stund med bara mitt eget huvud och därefter umgås med mannen.

Det är ju för sjutton mitt liv, kom jag på, och för en gångs skull är det dessutom ett liv där det känns prioriterat att verkligen lägga allt fokus på att leva i varje sekund, så även om jag vet att alla som väntar på svar bara vill mig väl bryr jag mig just nu inte så fasligt mycket om att vara till lags. Jag bryr mig hellre om att ta vara på de ljuvliga stunderna. På något sätt känns det för närvarande som om jag gör detta bäst utan att prata så mycket om det.

Men jag släpar med mig kameran överallt, så endera dagen kanske jag kommer ihåg att ta upp den ur väskan. Sedan kanske jag visar bilderna. Om jag hinner och nänns.

Puss och kram. Hoppas att hösten är fin hos er också.

måndag 10 september 2012

Lund

Jag har så otroligt mycket jag skulle kunna berätta, men jag orkar helt enkelt inte. Nöjer mig med tummen upp från Lund så länge.

lördag 8 september 2012

Kulturarv vs Det Stora Äventyret

I morgon är det kulturarvsdagen, och det finns så mycket intressant jag gärna skulle göra på det temat då. Kolla på utgrävningarna bakom Egnellska huset i Falun till exempel. Fast där är jag ju inte. Eller gå på visning på Landsarkivet här i Göteborg. Det har jag tänkt, och missat, flera gånger. Men det kommer inte att bli av nu heller.

Det kommer med stor sannolikhet fler chanser, men det är ju inte säkert att jag är här (heller) då (heller). I morgon är jag det i alla fall inte, för då drar jag till Skåneland! Där finns det i och för sig också arkiv att spana in, och det kommer jag med nästan ännu större sannolikhet att få göra förr eller senare.

Men först och främst är det nu dags för Det Stora Äventyret att ta sin början.

Har packat. Är lätt nervös. Mycket förväntansfull. Rätt nervös ändå, faktiskt (ska ju åka ensam till vilt främmande människor och bo där!). Längtar till måndag. En aning sorgsen över att åka hemifrån. Undrar om jag har tänkt på allt. Har förmodligen tänkt på för mycket. Kommer ändå att få improvisera. Ser fram emot det också. Är mycket glad över alla snälla välkomstrop från Lund med omnejd. Ändå lite nervös och inte särskilt sammanhängande. Det är antagligen helt naturligt.

Sopiga idéer

Då och då uppstår en debatt om nedskräpning, oftast efter något större evenemang där sophanteringen inte har skötts riktigt som man hade kunnat önska. Och då häver många kommentarsröster ur sig att det beror på arrangörerna eller kommunen eller sommarjobbarna eller bristen på papperskorgar eller vad som helst som tar ifrån varje nedskräpande individ allt eget ansvar. Det spelar ingen roll om skräpet är samlat till en hög runt befintliga soptunnor eller ligger spritt över hela gator och parker. Det är papperskorgarnas fel att folk inte lyckas lägga sitt skräp där det ska vara, tydligen.

Jag misstänker starkt att de där som ständigt brukar skylla på för få papperskorgar är sådana människor som dumpar sitt avfall på marken i vilket fall som helst.

För alla vi som lärt oss att inte skräpa ner kastar ju inte skräp på marken hur få papperskorgar det än finns. I skogen, till exempel, hur många papperskorgar finns det där? Självklart tar man med sig sina sopor hem efter picknicken! I min värld finns inget annat. För egen del kan jag inte ens lägga tillbaka någon annans slängda skräp om jag skulle råka ta upp det från marken av misstag.

Jag kan verkligen inte förstå hur folk tänker där.

fredag 7 september 2012

Något att blogga hem om

Bläddrar förstrött i kartboken. Nej, vänta, det gör jag väl inte? Jag tittar alltid intresserat på kartor, letar målinriktat efter sådant jag känner att jag behöver lära mig och följer spåren från en sida till en annan, men ja, whatever. Jag bläddrar i kartboken, helt enkelt.

Kommer till avsnittet med innerstadskartorna för de större städerna. Helt naturligt börjar jag studera Lund -- snart mitt vardagstillhåll -- lite mer ingående. Och ser en intressant sak. Uttrycket "ett gytter av smågator" kanske faktiskt har en vettig tillämpning i verkligheten?

Av kartan att döma liknar Lund ingenting annat i Sverige. Stadskärnan i varenda en av de övriga större städerna är i åtminstone någon utsträckning välplanerad i rutmönster med fyrvägskorsningar och uppenbara rakaste vägar till alla platser. Även de andra gamla städerna. Men Lund, ja, sett rakt uppifrån verkar det inte finnas en enda rät vinkel i hela stan. De flesta korsningar har tre vägar, men ibland fem, och lite så där huller om buller, på sniskan och hit och dit.

Kanske är det detta som ger den idylliska småstadskänslan som eventuellt är det första man slås av som turist på halvdagsbesök. Jag får försöka vara uppmärksam på detta när jag börjar promenera genom Lund snart.

För att inte tala om att jag behöver memorera kartan och se ut några riktmärken att orientera efter!

Ni anar, va? Det finns potential för en ny omgång av barnsligt förtjust och lättimponerat turistande i en stad fylld av äventyr mitt i vardagen! Sedan gäller det bara att hinna/orka/känna för att blogga om det också.

torsdag 6 september 2012

I konsekvensens namn

Och givetvis rensar jag nu ur i klädkammaren när jag efter det långa köpstoppet väl släppt hämningarna under en tvådagars shoppingorgie. Givetvis! Vad trodde ni om mig?

Nystart (igen)

Känslan av skolstart och en ny början, som jag talade om häromsistens, har nu ytterligare förstärkts, trots att hösten närmat sig än mer sedan dess. Även mycket av det andra jag skrivit om på senaste tiden har på något sätt återspeglat att jag faktiskt är i en brytningstid. Det är dags att avrunda ett kapitel och påbörja nästa. Det är ju så här jag brukar göra, och det är frestande att som alltid säga att det är "mitt nya liv" som börjar, men trots att det nog mer än någonsin förr är sant så ska jag försöka att hålla mig till "ett nytt kapitel".

För jag lämnar ju inte allt den här gången. Göteborg och Mario finns kvar, men därutöver kommer ändå nästan allt att vara nytt den närmaste tiden.

Jag har nämligen fått jobb! Och under över alla under, det visade sig att det enda jobb en sådan som jag kunde få faktiskt skulle kunna vara Drömjobbet. Plötsligt händer allt på en gång och hoppet om en ny mening med tillvaron lyser solklart. Ett jobb, en ny stad, en ny hyresvärd att vara inneboende hos, nya människor, massor att lära mig, nya rutiner att hitta så att jag inte glömmer att överleva rent fysiskt mitt i den plötsliga själsliga näringstillförseln ...

Fast det gör det också lite läskigt. Tänk om något går fel! Tänk om det inte blir så bra som det här ju bara måste bli!

Ja, jag har i alla fall äntligen fått anledning att köpa nya kläder. Inte ens en flinnsa går till nytt jobb i tio år gamla paltor. Dessutom kommer förmodligen även klädbudgeten att förändras radikalt mot hur den sett ut det senaste decenniet, så det är väl inga konstigheter alls.

onsdag 5 september 2012

Lite metablogg, så där

Jag funderar på det här med kommentarsgranskning. Alltså om jag ska ha sådan, så att jag måste godkänna kommentarerna innan de blir synliga i bloggen. Egentligen tycker jag inte alls om det systemet, men jag funderar ändå på det.

Det är ju så att jag försöker hålla bloggen lite halvanonym. Jag vet att de flesta som läser den känner mig, och den är absolut inte hemlig från det hållet utan jag talar glatt om för folk var de kan hitta bloggen. Däremot har jag alltid varit mycket noga med att försöka hålla den fri från alltför avslöjande detaljer. Man ska helst inte kunna googla sig hit på personuppgifter och så. Det är klart att när man väl hittat hit kan det säkert gå att luska, men det är inte samma sak som att vara lätthittad.

Visst litar jag på mina trogna läsares diskretion! Men för den som bara ramlar in här via en länk som jag villigt har försett bekantskapskretsen med är det ju inte lätt att veta vad jag skriver om och inte.

En gång för många år sedan dök till exempel en bekant upp och tilltalade mig med mitt vanliga namn i en kommentar. Det är lite sådant som bekymrar mig en smula, fast mer besvärande är väl då risken att saker jag inte vill röja för allmänheten (än) ska komma ut. För här är jag ju bara Flinn. Jag säger på ett ungefär var jag bor och på ett ungefär vad jag gör, men går bara ibland in på närmare detaljer om saker och ting. Och det vill jag såklart bestämma över själv.

Samtidigt är jag jätteglad över varje kommentar jag får, så jag hoppas att kommentarsgranskningen inte behöver bli ett avskräckande filter, även om det måhända är ett fördröjande sådant, då jag nu trots allt testar det medan jag framöver inte kommer att kunna övervaka bloggen på samma sätt som förr.

lördag 1 september 2012

Flyktförsök

Någon gång i våras upptäckte jag en dag att det låg små jordklumpar på fönsterbrädan. Märkligt, tänkte jag, för vi har ju ingen katt. Någon annan förklaring till det hela än att någon måste ha varit där och petat kunde jag inte komma på, och Mario borde väl knappast ha gjort det, så alltså var det omöjligt och jag förträngde det.

Nästa gång jag skulle vattna hittade jag mer skräp runt samma blomkruka. Och då såg jag det. Kanske hade det att göra med att jag ett tag tidigare, efter ett tips härifrån bloggen om att vattna underifrån för att minska gynnsamheten för sorgmyggorna, hade börjat vattna på fatet i de fall där detta var tillämpbart. Som med denna palm. Tydligen har den därmed fått en faslig fart på rötterna därinne i krukan!


Jaja, jag vet vad ni tänker säga, men nu bloggar jag inte om det här för att jag söker råd. Det är klart att jag förstår vad som borde göras. Men orka! Då är det roligare så här, så har jag något att visa folk som kommer hit.