söndag 11 november 2012

Undersökande söndagspromenad i Lund

Först var det rätt grått och ruggigt. Sedan träffade jag en gammal god vän hemifrån Falun över lunch. Det blev nästan som en dejt. Vi hade inte setts på åratal (eftersom hon ju var den där galna kvinnan som flyttat ända ner till Skåne av alla ställen), så lite nervöst var det ju innan vi hittade varandra på mötesplatsen. Och sedan följde den vanliga dejtritualen. Försöka prata medan man går och letar efter ett bra kafé, sitta och äta och prata, och prata och prata, för att avrunda med ytterligare en promenad på måfå medan man pratar lite till. Det som däremot gjorde det här till något bättre än en vanlig dejt var att det tydligen gick alldeles utmärkt att ta upp vänskapen där vi lämnat den, eller snarare där den råkat hamna efter våra respektive livs kringelikrokar sedan senast. Det var riktigt uppfriskande.

Under tiden blev även vädret så uppiggat att jag, sedan jag blivit ensam igen, kunde passa på att ta en sådan där långpromenad som jag inte hann med igår. Jag tyckte att det var hög tid att jag såg något annat än bara det idylliska, gatstensbelagda centrum jag rör mig i till vardags. Så nu spanade jag först in en del bostadsområden lite västerut och lite norrut. Och så blev det några sevärdheter på det.

Här har jag gett mig ut och upp bland hundrastande motionärer på ett gammalt sopberg, numera känt som Sankt Hans backar. Utsikt, man tackar! Man märker att det är platt när man kan gå uppför en "backe" och sedan se miltals i nästan alla riktningar.

Jag såg Öresundsbron! Tyvärr var den åt samma håll som solen, bara.

När jag gick vidare spanade jag in detta monument, som enligt åtminstone min turistkarta går under det fantasifulla namnet "Monumentet". "Försonade efterkommande reste minnesmärket", minsann! Undrar just hur försonade de kände sig, med tanke på hur många som än idag (visserligen främst på skoj, men inte helt ogrundat) gärna gör lite skillnad på Skåne och Sverige.

Passerade även över Norra kyrkogården på vägen tillbaka. Jag såg i och för sig bara delar av den, men också denna verkade vara träd- och buskrik, vilket jag uppskattar. På något vis ger det mig mer sinnesfrid med lite vildvuxen och dunkel känsla än med oändliga, öppna gräsmattor på en kyrkogård.

Och så, bara för att ni förstås inte såg den på utsiktsbilden från backen här ovan, måste jag visa att jag faktiskt siktade bron även från lägenhetsfönstret när jag kom in sedan!