söndag 9 december 2012

Historiska museet

Efter växthusvistelsen (se föregående inlägg) fortsatte jag raka vägen (så rakt det nu går, men det får bli ett ämne för nästa inlägg) till Historiska museet. Naiv som jag var trodde jag att den här dagen, som var som gjord för inomhusaktiviteter, skulle ha lockat gårdagens alla domkyrkobesökare vidare till museerna, men så var inte direkt fallet. Faktum var att jag var alldeles komplett ensam med ett museum på fyra våningar, en person i kassan och en väktare som nog inte hade tidernas mest spännande dag på jobbet.

Och jag avskyr ju trängsel, men på samma gång vill jag helst inte få för mycket uppmärksamhet, så det kändes lite av varje när jag gick där, inte minst efter den entré jag gjort.

Jag började nämligen med att blåsa in genom dörren tillsammans med ett halvt ton snö, försökte låtsas som ingenting genom att (mycket okaraktäristiskt) häva upp min stämma och hälsa hurtigt och därefter omedelbart pladdra på. Ja, så måste jag förstås torka av glasögonen igen innan jag kunde göra något annat. Kvinnan bakom disken (som jag i efterhand förstår ändå inte hade så mycket annat att göra än att sitta och vänta) log så gott hon kunde och lät mig hållas. Sedan svamlade jag nervöst vidare medan jag försökte återfå något slags anständig framtoning, få ordning på alla blöta klädespersedlar och diskret sopa snön av väskan när jag skulle rota fram plånboken. Så visades jag runt ett hörn för att betala (det kunde jag ju inte ha gjort något åt i alla fall), råkade blöta ner betalkortet när jag skulle sätta det i kortläsaren, fick torka av det, och på andra försöket slog jag koden för tidigt och fick göra om även detta. När jag väl lyckats betala blev jag så nervös av väktaren, som stod precis bredvid mig, lutad mot en dörrpost och tittade (säkert mycket roat, men det skulle han ju aldrig drömma om att visa) på mig, så jag vågade inte röra mig ur fläcken på flera sekunder. Därefter insåg jag att jag måste göra något, så jag frågade om det var där jag skulle gå in, men det var det inte.

Puh.

När jag väl kom in på riktigt och började titta på den första utställningen var jag så generad att jag inte förstod mycket av vad jag tittade på, men så snart det bara lugnat sig blev det intressant och trevligt, så där som jag tycker att museer ska vara och som jag för det mesta också tycker att de är. Det hjälper förstås att vara intresserad av nästan allting, ja. Men då passar också en utställning som Kilian Strobæus kuriosakabinett alldeles utmärkt, så där blev jag fast en bra stund. Det enda tråkiga var att det fanns så mycket att läsa att jag bara inte orkade titta på och läsa om allt, trots att jag ville.

Lite berodde den lilla stressen väl på att jag var den enda besökaren och att jag visste att personalen kunde veta exakt hur länge jag varit där och så, men å andra sidan är det väl när man går ensam på museum som man ska ta chansen att titta i sin egen takt? Nåväl.

När jag kom upp på de översta våningarna, med skumma utställningssalar fyllda med gamla kyrkoföremål och liknande blev det nästan lite kusligt. Det kändes mer och mer som att ofrivilligt ha blivit kvar på museet (eller i en kyrka) efter stängningsdags. Till slut hade jag jagat upp mig tillräckligt för att absolut inte våga mig in i det mörka rummet med gamla skrudar (fast sådana rum har jag varit lite rädd för ända sedan barndomens besök på Dalarnas museum, så det kanske inte var något särskilt ändå), utan i stället hastade jag tillbaka ner, tackade för mig och kastade mig ut i snöyran innan jag ens fått på mig ytterkläderna ordentligt igen.

Ni hör ju. Hit kommer jag att släpa alla min bekanta på besök i stan i fortsättningen.