fredag 1 mars 2013

Stängt ...

... tills vidare, till följd av omprioriteringar och, ja, livet.

torsdag 28 februari 2013

Skånelandet

Idag var jag för första gången under denna Skåne-era ute på landet. Det såg ut ungefär som en kunde förvänta sig, fast kanske nästan lite finare. Eventuellt delvis tack vare sol och aningar om vår.

Storstad, småstad, landsbygd, bergsbygd, skogsbygd, odlingsbygd: det verkar inte spela någon roll var jag är, för jag blir lika begeistrad av alla slags ställen och funderar omedelbart på hur det skulle vara att bo där.

onsdag 27 februari 2013

Tv-spelen

De funkade! Allihop!

Och naturligtvis väntade jag inte till idag med att kolla, för jag ville ju vara duktig flicka och genast ta reda på hur det stod till, ifall jag måste reklamera något och så, menar jag.

Nu har jag spel till både partykvällar och långa lediga dagar. Nu fattas bara 1) någon som kan komma hit och spela åt och med mig och 2) partykvällar och långa lediga dagar. Sådant är svårare att fixa.

tisdag 26 februari 2013

Bokrean 2013

Har köpt sprillans ny tv-spelsenhet men är själv lite ouppdaterad, så jag jagar mest spel som jag spelade för några år sedan och som inte längre finns att köpa i obegagnat skick. Nytt projekt alltså att botanisera i begagnathyllorna i de fysiska tv-spelsbutikerna.

Bestämde mig för att idag uppsöka fin tv-spelsbutik i Lund på väg hem från jobbet.

Upptäckte att det visst också var bokreastart just idag, vilket gav ytterligare anledning att dra en repa på stan.

Fick med mig sällskap från jobbet, vilket ledde till en lååång exkursion i bokhandeln.

Resultat: Inget köpt, finfin social aktivitet, mycket nöjd.

Hann trots allt till tv-spelsbutiken också.

Resultat: Länsade i det närmaste begagnathyllan. Kom med andra ord kanske inte så billigt undan ändå.

Å andra sidan hittade jag exakt de spel jag allra helst ville ha, varav ett jag hade gett upp hoppet om att någonsin få spela igen. Och de stod där mitt framför näsan på mig i den första butik jag gick in i. (Och tjejen i kassan var bästa sortens gamertjej, så vi pratade en del och jag kände mig omväxlande som en spelnörd och en tant som köpte spel till barnbarnen. Himla najs.) Sååå värt pengarna!

(Hjärta Lund.)

Nu måste jag bara kolla att spelen funkar också. Med mitt vanliga oflyt borde jag ha lärt mig att inte ta ut glädjen i ett så här tidigt skede. Men nu måste jag natta mig, så jag drar ut på spänningen. Det här blir värsta klipphängaren, ju!

måndag 25 februari 2013

Tackar som bjuder

Nu har äntligen de förväntade inflyttningserbjudandena rasslat in med posten under någon vecka. Jag hade kanske lite väl höga förväntningar, för nog hade jag väntat mig något mer matnyttigt än bilverkstäder och färghandlar (jag bor väl inte i villa heller), men de traditionsenliga gratis kanelbullarna och kaffet dök i alla fall upp.

Och, förstås, den fjärde (femte?) gröna nyckeln. Den här gången utan nyckelring, men sådana har jag redan ett par stycken, så det är ju fint att de förnyar den. Ett bokmärke (eller?) passar mig alldeles ypperligt!


lördag 23 februari 2013

Melodifestival i Malmö

Stolt över att bo i Malmö när programmet värmer upp inför ESC på plats. Och fortsatt så nöjd med produktionen.

Besviken över att själva programmet (inklusive programledarna) är på en nivå så skyhögt över de tävlande bidragen. Kan det verkligen vara så att det inte skickats in en enda riktigt bra låt i år, efter flera år med minst två internationellt gångbara representanter? Okej, vi vill kanske inte vinna igen, men ska vi behöva skämmas ögonen ur oss för vårt eget bidrag när Europa kommer hit och väntar sig lite vanlig, svensk stabilitet och proffsighet?

Det säger väl en del när jag börjar hålla tummarna för en brinnande flygel, bara för att det då äntligen händer något som sticker ut en aning. Men okej, årets allra sista låt gav till slut åtminstone lite hopp.

Uppdatering:
Så där, det ordnade sig ju rätt bra till slut. Nu kan jag fortsätta gräma mig över att jag kommer att missa avgörandet om två veckor.

Veckans lilla utbrott

Allt får en göra själv. Inte bara det väntade, som en av naturliga skäl måste göra när en är ensam om ett hushåll, utan även det där som en så naivt tror att andra ska göra. Men folk kan tydligen inte tänka nuförtiden. Det är väl för jobbigt eller tidskrävande eller något. Så då måste jag göra det.

  • Måste tigga och be hyresvärden om hyresavier för att kunna betala hyran.
  • Måste ringa, mejla, felanmäla och tjata om allt annat som hyresvärden också borde ha upplyst om och tillhandahållit redan vid nyckelutlämningen.
  • Måste googla mig blå efter information som personer som sitter inne med kunskapen och som vet att jag behöver få del av den hade kunnat ge mig snabbt och smidigt och, inte minst, långt innan jag blev galen av frustration.
  • Måste ägna första timmen av mitt tvättpass åt att vänta på, lokalisera och ringa på hos den granne som tvättat kvällen innan och som "glömt" att hen tvättade. Därefter även tömma maskinerna efter samma granne medan hen klär på sig. (Och jag som tänkt tvätta bara lite för att spara tid får nu tvätta bara lite för att jag inte skulle hunnit mer ändå. Note to self: Sluta planera för din lediga tid så länge du bor i flerbostadshus. Grannarna kommer ändå bara att hålla dig vaken när du tänkt sova, blockera de utrymmen du tänkt använda och för övrigt göra allt de kan för att stoppa dina planer.)
  • Måste städa upp och ställa till rätta efter andra människor (som inte orkar, som inte tänker, som inte har någon som helst förståelse för att deras handlingar påverkar omgivningen) överallt.

Och sedan frågar folk mig om jag sett på tv (eller kopplat in den för den delen), när jag ska blogga, vad jag ska göra på kvällarna och så vidare. Nåväl, från och med nu behöver jag åtminstone bara hänvisa till detta blogginlägg som svar på den frågan.

Uppdatering:
Den glömska grannen och jag avtalade möte i tvättstugan efter knappt en timme, för att hen skulle kunna hämta sina grejer när jag var där och det var upplåst. Jag väntade i nästan en halvtimme. Tror ni att grannen kom? Nej, just det. Somliga har antingen extremt lite i huvudet eller så bryr de sig extremt lite om sina medmänniskor, alternativt sin egen tvätt. Men varför i så fall alls tvätta kläderna? Nej, nu har jag varit generös nog för stunden. Jag är faktiskt less på att ägna mitt liv åt att vänta på andra, och i synnerhet folk som inte visar mig någon respekt.

fredag 22 februari 2013

Och inga impulsköp

När jag i veckan, i samband med AW:n, skojade lite om att spana på män(niskor) hörde jag mig själv oväntat slänga ur mig följande:

Fast jag ska inte ha nån. Jag fönstershoppar bara. Det är billigare.

Denna liknelse lät så bra att jag nog kommer att återkomma till den fler gånger framöver och kanske rentav låta den illustrera min nya förhållningsregel.

Dessutom: inget onödigt krafs var det ju.

torsdag 21 februari 2013

Hjälpreflexen

När jag skulle kliva av bussen upptäckte jag att killen som suttit framför mig lämnat sina vantar på sätet. Han stod framför mig i mittgången och jag knackade honom genast på axeln. Därmed hann han snappa åt sig vantarna innan dörrarna öppnades och folk i gången pressade på bakifrån för att komma ut. Jag fick ett tack och så var vi redan på väg någon annanstans.

Så kom jag fram till övergångsstället och fick stanna för rött. Samtidigt tappade en tjej en meter ifrån mig ett kvitto som graciöst seglade iväg och rullade ut mot gatan. Jag såg i ögonvrån att hon var på väg efter, och precis innan kvittot hann ut i vägbanan framför bilarna fick jag tag på det och lämnade över det till tjejen, som tackade lättat och hjärtligt.

Båda händelserna skedde inom loppet av en halv minut, och när jag fortsatte min färd hemåt var jag alldeles omtumlad. Det hade inte krävts någon ansträngning alls av mig egentligen, och att göra sådana där småsaker för folk är naturligtvis inget speciellt, men när det blir så påtagligt att handlingar av detta slag faktiskt kan komma helt reflexmässigt känns det ändå bra fint.

onsdag 20 februari 2013

Flinn gör som folk, del 4

Går på after work på pub.

(Med alldeles underbara kollegor, måste tilläggas.)

måndag 18 februari 2013

Leva vardagsliv

Nej, vet ni vad, nu får det allt lov att bli en liten bloggpaus tills jag har hunnit göra något annat än det vanliga krafset. Och tills jag har fått tid att sova åtminstone en fullång natt.

söndag 17 februari 2013

Köpenhamn

Med gårdagens utflykt till Köpenhamn följde en hel rad "första" någonting. Bland annat var det helt enkelt första gången jag var i just Köpenhamn. Och målet med resan var för min del egentligen främst att ta mig dit innan februari månads utgång, vilket jag uppenbarligen lyckades med utan svårighet. Mitt sällskap för dagen, en kollega lämpligt nog minst lika utflyktslysten som jag själv, hade dock sett ut ett tämligen okänt ställe att besöka.

Vi hängde på låset när Cisternerne öppnade, och det visade sig vara ett smart drag, för detta är något som med fördel upplevs när ingen annan är där. I de enorma gamla underjordiska vattencisternerna finns nu en utställning med modern glaskonst. Det låter kanske inte så imponerande, men lokalen, svagt upplyst, kall, fuktig, med stalaktiter och den där doften och känslan som enbart finns under jord och som jag kort och gott älskar, i kombination med just dessa glasföremål och annan konst var helt magisk. Åk dit, ni som kan!

Det är inte tillåtet att fota därinne, så ni får nöja er med en bild på entrén. Å andra sidan var det lika bra att få koncentrera sig på själva upplevelsen.

Sedan blev det ett oplanerat besök på Carlsbergs bryggeri, med rundvandring på museet, häng i baren och småfnissigt inventerande av prylshoppen. Allt detta fann jag extra roligt eftersom det var något som jag inte själv skulle ha kommit på att göra, men det var absolut mycket intressant och lärorikt i vilket fall som helst.

Byggnaderna på området ser ut på olika sätt, bland annat i många fall så här.

Men också så här.

En del av världens största samling med oöppnade ölflaskor.

Öl ingår i biljettpriset, så atte ... Ja, det är klart att jag smakade. De som känner mig väl inser nyhetsvärdet i detta.

Eftersom dagen blir lång när "utomlands" ligger bara en halvtimmes tågresa bort hann vi sedan med att traska runt på gatorna i halva Köpenhamn, kändes det som. Så jag fick mig en dos även av mer traditionella turistmål, som Strøget och Nyhavn.

Till och med jag kände omedelbart igen denna vy på långt håll.

Denna dag blir med stor sannolikhet ett långlivat minne. Lite hjälpte det förstås till att vädret var gråast tänkbara och att det var tärande råkallt överallt där vi var. På sina håll var det också betydligt mer snö än i exempelvis Malmö.

Fast intill Tivoli såg det trots allt ut så här.

Det är svårt att slita sig från riktigt bra utflykter, så vi hängde kvar på stationen en stund. Även den är faktiskt ganska fin.

Modelltåg!

Mycket nöjd med dagen. Mycket, mycket nöjd med första mötet med Köpenhamn.

lördag 16 februari 2013

Flinn gör som folk, del 3

Åker till Köpenhamn över dagen och dricker öl. Det är väl åtminstone vad folk gör en lördag i den här delen av landet?

torsdag 14 februari 2013

Inte bara pizzasallad

Läste jag inte nyligen att Malmö har de billigaste pizzorna i Sverige eller något sådant? Hur som helst verkar det vara riktigt förmånligt att äta på pizzeria här, eller åtminstone blir en inte blåst på pizzan efter att ha betalat.


Fjortonde februari, 2013 års version

Måste det nödvändigtvis vara problematiskt att köra sin motdrive till Det Kommersiella Jippot på samma datum som detta infaller? Är det inte lite av poängen när vi säger att det går bra att visa sin uppskattning vilken dag som helst att det även inbegriper denna dag? Men eftersom det kanske verkar sökt att göra något speciellt då, för att "det kan uppfattas som en alla hjärtans-uppvaktning" är det kanske trots allt mindre sannolikt att de där spontana infallen dyker upp just då?

Jag var tvungen att testa lite. Eftersom jag nu råkade känna mig ovanligt spontan och varmhjärtad. Så jag gjorde som vanligt något som jag själv skulle gilla, och fokuserade samtidigt på det lite mer oväntade. Det blev bland annat en del små meddelanden på helt vanliga, anspråkslösa papperslappar, dock med budskap som kom naturligt och från hjärtat, lämnade där några av de allra viktigaste skulle hitta dem.

Behöver jag ens säga att utfallet blev positivt? Men det var väl det vi visste, att det aldrig kan vara fel att sprida lite extra ljus och värme omkring sig.

tisdag 12 februari 2013

Nyhetens behag

Tredagarshelg följd av fyradagarsvecka leder till just detta förunderliga att kunna ha olika hemlagade matlådor varje dag under arbetsveckan! Jag har nu till och med fyllt de nya matlådeburkar jag köpte i helgen, och därmed finns det lagad mat till de kommande två veckorna. Således borde jag kunna lata mig nästa helg.

(Eller åtminstone behöver jag väl inte göra så många portioner varenda gång jag lagar mat hädanefter? Det var bara det att jag upptäckte att det ju inte är svårare att göra fyra portioner än två ... Chockerande nyhet, va?)

På det hela taget mycket nöjd. Förstås.

Tre på två dagar

Jag tycker faktiskt att det får vara någon måtta på hur negativa folk är till allt möjligt. Ett konkret och specifikt exempel är mångas inställning till gallerior och köpcenter. Ska jag behöva försvara mig för att jag besöker dem, eller?

Nej, såklart inte, men jag kanske blir tvungen att förklara att det finns olika slags shopping. För det gör det. Och olika slags shopping leder till olika slags behov i samband med själva shoppandet. Det är inte konstigare än så.

Vissa människor shoppar för att de gillar det, har jag förstått. Då antar jag att det är viktigt med unika butiker, trevliga affärsstråk, högkvalitativa kaféer och restauranger, vackra miljöer och vad det nu kan vara.

Andra går och handlar för att det är något de behöver köpa. Ibland vet de exakt vad de ska köpa och var, och då är det enda viktiga om rätt butik finns på bekvämt avstånd. Andra gånger kanske det finns ett behov av något (kläder, skor, lampor, billiga accessoarer till en maskerad, en del till en servis en släkting samlar på, billigt krafs ... vad vet jag?), men det behövs letande i flera butiker av samma slag för att hitta bästa priset eller trevligaste varianten. Och det ska helst gå fort, inte krävas förflyttning mellan stadsdelar eller ens ut i regnet mellan affärerna. Då är det rätt praktiskt med alla kedjorna och lite till samlat under ett tak i en och samma köplada. Och det spelar absolut ingen roll hur denna plåtlåda (eller vad det nu är) ser ut utanpå.

Om ni inte redan hade räknat ut det ingår jag för det mesta i den senare gruppen. Delvis beror det ju på att jag på många, många år inte haft förmånen att kunna shoppa för nöjes skull, men till lika stor del tror jag att jag är tämligen ointresserad av själva strosandet i och mellan affärer. Någon gång om året räcker. Då åker jag gärna till Lund eller Falun eller vilken trevlig stadskärna som helst och knatar fram och tillbaka på trottoarerna. Däremellan är jag rätt nöjd med den fördel det innebär att bo i en storstad och ha ett enormt utbud av gallerior.

Den jag har närmast, Entré, är inte precis något Frölunda torg. Men där finns de viktigaste butikerna och lite av varje som jag kan få för mig att införskaffa snabbt och på väg hem från jobbet. I söndags var jag som jag nämnde inne i centrum och då passade jag på att spana in Triangeln. Det gjorde jag enbart på grund av en enda butik, som jag annars enklast åker till Burlöv center för. Det finns för övrigt tre sådana butiker, som jag behöver men som inte finns precis överallt, så där som de största kedjornas butiker gör (vilket för övrigt fortfarande får mig att häpna, jag som inte ens tar en per stad för given). Så en av de butikerna blev det en tur till, med gott resultat, men annars var Triangeln bara just så deprimerande som jag förstår att andra anser om nästan alla kluster av butikskedjor. Att det för tillfället var en rörig och mörk byggplats bidrog förstås, men jag tror inte att jag kommer att åka dit speciellt när det blir klart heller.

För igår hann jag in en sväng på Emporia i Hyllie. Oj, vad många negativa ord jag hört om detta ställe! Gissa om jag var nyfiken! Och jisses, vad imponerad jag blev! Här fanns något som inte bara kunde mäta sig med Frölunda torg, utan som kanske faktiskt kan bräcka mitt tidigare favoritshoppingställe. Nu såg jag visserligen bara en bråkdel av det gigantiska Emporia-bygget, men det jag hann uppfatta var att alla "de tre avgörande" fanns där de skulle, förutom förstås allt det vanliga, och att det dessutom kom i en ovanligt tjusig förpackning.

Enda nackdelen skulle vara att det ligger på andra sidan Malmö från mig sett. Tänkte jag säga. Sedan insåg jag att jag tar mig dit på 20 minuter med kollektivtrafik, och hur många sådana ställen skulle jag nå på den tiden med buss eller motsvarande i någon stad? Just det. Jag lär åka dit igen. So shoot me.

måndag 11 februari 2013

Hyllie

Första intrycket av Hyllie, för övrigt:

En byggarbetsplats på en åker. Eller nåt. Men med ett riktigt flådigt parkeringshus!

Och ett rymdskepp!

Och ett köpcentrum (återkommer om detta) med en ingång under en fantastiskt smart konstruktion, som ... samlar allt regnvatten och låter det rinna ner över entrén?

Carter på skånska

Somliga traditioner är inte så dumma. Som detta att ha ledigt på fastlagsmåndagen. Då blir det tid till mycket även om en har städat sig igenom hela lördagen.

Jag passade på att göra både det ena och det andra, men först och främst var jag och tittade på den här killen. Eller ja, hans mask och andra prylar. Eller ja, kopior av dem, om det ska vara riktigt noga. Och det ska det ju.

Tutankhamun menar jag förstås. (Skynda er att klicka på länken, för jag vet inte hur länge den kommer att funka. Utställningen är i alla fall kvar i Malmö veckan ut, så den som är i närheten hinner fortfarande dit.)

(Det står uttryckligen på hemsidan att det är okej att fota utan blixt, så därför (och för att alla andra gjorde det) var jag ju tvungen att ta några bilder. Om jag fick blogga om det stod det visserligen inte, men det gör jag uppenbarligen i vilket fall som helst. Nåväl, "alla" måste ju ändå redan ha sett utställningen, så välbesökt som den tydligen är.)

Inte var det ont om besökare för att det var vardag, inte. Dock verkade majoriteten vara danskar, så kanske hade de också fastlagsmåndagsledigt.

Så här folktomt var det verkligen inte! Jag kan inte begripa hur jag lyckades få så fri sikt i flera sekunder.

I över två timmar gick jag där med mina lurar på huvudet och läste och lyssnade på berättarröster om vartannat. Det var första gången jag fick uppleva en sådan där audioguidning, och första intrycket var positivt. Tekniken fungerade perfekt, texterna var lagom långa och ingående, rösterna var behagliga att lyssna till och det kändes som om jag kunde skippa att läsa skyltar om jag ville, samtidigt som det fanns mer information att hämta när jag kände för det. Ja, till och med de skrivna texterna var ovanligt välgjorda (läs: innehöll bara enstaka språkliga knasigheter -- någon faktagranskning gjorde jag inte).

Ja, och så var det ju intressant och fanns mängder av föremål att titta på också.

Svenska färger. Typ.

Och bortsett från trängseln och att jag var rejält slut i ryggen mot slutet (då hjälpte det inte att det handlade om såväl språk som figuriner och båtar för att hålla min koncentration uppe längre, eller ens att sällskapet med det konstant gallskrikande barnet hade gett upp och dragit vidare) var det en mycket bra utställningsupplevelse. Väl värd sitt pris.

Allra störst intryck på mig gjorde dock arkeologen Howard Carter, han som grävde sig fram till Tutankhamuns grav, och som också själv berättade om upptäckten i de inspelade ljudavsnitten. Jag hade nämligen inte haft en aning om att han talade skånska! Men då vet jag det.

söndag 10 februari 2013

Ett andra smakprov

Redan söndag igen! Och det blev ännu en liten teaser inför vad turistsäsongen i Malmö kan komma att bjuda på, då jag nu tog bussen in till stan och knallade omkring i de centrala delarna ett tag. Jag tittade inte ingående på något särskilt, men nu vet jag mer vad som finns, hur det ser ut och också var jag hittar sådant som teater, opera, torg, parker, slott och museer när jag väl ska till att besöka dem på riktigt.

Jag tog förstås några bilder också.





Förresten, det här med "Parkernas stad" köper jag rakt av, efter att bara ha sett ett par av dessa parker, och dessutom på vintern. Är de fina nu lär de ju inte vara tråkigare på sommaren (men kanske fulla av folk som skymmer sikten?). Och ni ser ju på bilden ovan: tallar! De har då tänkt på allt.

Tredubbla värdet

Att redan ha bestämt sig för en shoppingtur och sedan komma på att det ligger ett väl tilltaget klädpresentkort och väntar sedan i julas, men som för ett tag glömts bort under flytt och övrig villervalla, det är ju en rätt trevlig grej. Dubbel julklappseffekt, liksom.

Att det sedan för tillfället inte fanns något av intresse i aktuell butik är ju en annan sak. Det positiva är att då räcker julklappen till minst ett tillfälle av glad överraskning till!

lördag 9 februari 2013

Skulle bara sett på skidor på tv också

Och rätt vad det är infinner sig ett ögonblick då februariljuset lyser in genom fönstren och jag står och stryker skjortor till Bruce Springsteen (som dyker upp någonstans på en Spotify-lista som jag plockat ihop för länge sedan).

Jag har återskapat min barndoms perfekta vinterlördag! 

Fast på den tiden var det pappa som strök skjortorna och lyssnade på Springsteen och andra gubbar, mamma som sprang omkring och grejade i husets alla utrymmen och själv satt jag väl mest i en fåtölj och njöt av livet. En sådan här dag känns det dock precis lika bra att leka i de andra rollerna.

Lördagsnöje

Idag har jag ägnat hela dagen åt hushållsarbete. Och med hela menar jag verkligen hela, i alla fall över 12 timmar. (Ja, till och med under självaste Melodifestivalen! Men jag lyssnade och halvtittade ändå på programmet medan jag diskade. Någon måtta på galenskapen får det ju vara.)

Det kändes lite småtrist att vakna en lördag och sätta igång med allt, men sedan gick det av bara farten och efteråt ser jag förstås bara fördelar. Jag fick en hel hemmadag, utan att för den skull sitta på ändan och bli frusen och stel. Jag har pysslat i alla tillgängliga utrymmen, både i lägenheten och allmänna lokaler i anslutning till denna. Jag fick mycket gjort och jag fick motion. Allt detta dessutom på en perfekt inomhusdag, eftersom det snöade ute.

Nu är det definitivt färdiginflyttat, för nu är allt städat! Jag har väl förresten aldrig haft så gnistrande rena golv förut. Måste nog sitta och beundra blänket från lamporna i parketten en stund.

Och nu kan jag ta helg resten av helgen. Yej!

fredag 8 februari 2013

Flinn gör som folk, del 2

Äter glass i soffan till diverse filmer.

Det är åtminstone vad jag inbillar mig att "folk" gör. Till exempel ensamstående trettipluskvinnor utan barn, när de för stunden inte är ute och partajar med sina likasinnade väninnor förstås.

Flinn gör som folk, del 1

Som jag skrev trodde jag ett tag att inledningen på årets melodifestivalssäsong skulle innebära att jag gick ifrån alla mina vanliga vanor och bara skulle sätta mig och titta på sändningen helt oförberedd. Utan att ha lyssnat på låtarna i förväg, skrivit ut startlistan eller läst schlagerbloggar och införsnack. Men så hann jag lyssna igenom låtarna som hastigast och till och med snappa upp vilka förhandsfavoriterna var, och sedan kändes det ungefär som vanligt igen, så jag kan nog fortfarande räkna mig som något mer insatt än folk i allmänhet när det gäller melodifestival och ESC.

Men så insåg jag att redan i inlägget dessförinnan hade jag kommit in på området, det vill säga saker jag normalt inte brukar göra så som "alla andra" tycks göra, så det får bli en smyginledning på denna nya lilla bloggserie. Att uppmärksamma sådana små detaljer i vardagen ser jag som ännu ett sätt att utforska mer eller mindre okända världar i samband med att ett nytt kapitel i livet inletts.

torsdag 7 februari 2013

Vill ni mig något så hittas jag där

Nej, vet ni vad? I kväll ska jag inte sitta här och pladdra. Nu ska jag återuppta någon av alla mina andra hobbyer, och jag ska gå in i Rummet och ägna mig åt det.

Wish me luck.

onsdag 6 februari 2013

En annan jag

Titta, där bor någon som förmodligen är precis som jag! Hon (såklart) har till och med en likadan lampa som jag har i fönstret, förutom att min är grön. Jag har i och för sig varken katt (längre) eller jordglob (än), men det är ju tanken som räknas.

Utomlands

På temat "saker häromkring som får mig att känna mig som om jag har flyttat utomlands":

En riktig bakgata! Jag ser framför mig hur katterna träffas för uppgörelser här bland soptunnorna på nätterna.

tisdag 5 februari 2013

Åk ni, jag har ändå fullt upp med Skåne

En kollega åker till Sälen, en annan till Orsa Grönklitt och ytterligare en till Norberg för att åka skidor. Och jag bara: Ååååååh! Hemma!

Sedan när är jag hemma i fjällen?

Äsch, så här långt söderut är allt i både Dalarna och Bergslagen hemma, och därmed anledning till lite, lite avundsjuka. Men mest unnar jag dem att se de vackraste vyer jag vet.

Under tiden går jag omkring här och tycker att det här är som en sagovärld, men vilda kaniner i stan och sandstrand med snäckor mitt i vintern.

Nytt huvud

Det var väl ändå på tiden! Nu syns det också på bloggen att jag inte är kvar i Göteborg längre.

Historia.

måndag 4 februari 2013

Ett första smakprov

En bra uppvärmning inför kommande turistande i Malmö stad var att bara ta bussen hemifrån mig och åka tvärs igenom stan och spana på vad jag passerade, sedan kliva av på lämpligt ställe och promenera därifrån till vad som verkade lämpligt.

Medan jag gjorde det märkte jag att Malmö faktiskt kanske har rätt att tala om detta "nära" som jag redan hört ett antal gånger. För att åka kollektivt från de östra delarna av Göteborg och ut till havet (exempelvis Saltholmen) tar sisådär en och en halv timme, medan motsvarande tur i Malmö (tack vare en ytterst välplanerad busslinje) tar mindre en en tredjedel av den tiden.

Sedan var jag vid havet.

Jag försökte mig på en jämförelse till på en gång. Sandstrand mot klippor? Tufft val. Klipporna är ju mer praktiska alla somriga dagar i veckan (kanske inte när det har regnat och är halt i och för sig), för där slipper man få sand överallt, men nog är det något särskilt med sandstränder ändå? Tur att jag inte måste bestämma mig (och i vilket fall som helst gillar jag ju inte havsbad). Båda är fina.

Ribersborgs kallbadhus ("Ribban", va? Eller "Kallis"? Hur gammal är jag?) Och sand. Och tång. Och havsdoft. Lika trevlig oavsett strandtyp.

Utsikt från bryggan mot bron. (Och jag svär att jag inte hade hade varit inne på badhusets hemsida innan jag tog bilden!)

Vyn åt andra hållet. Där är den!

På väg mot Västra hamnen. Närmare och närmare ...

Om Västra hamnen kan jag egentligen säga ungefär detsamma som om Eriksberg i Göteborg. Det ser flott och imponerande och modernt ut, och jag fattar att folk betalar svinmycket pengar för skrytläget, men jag skulle verkligen inte vilja bo där. På vintern blåsigt och ruggigt, på sommaren miljarder människor inpå knuten. Tänker jag mig. (Men det låter ju fint, det där.)


Fast det finns i alla fall något av den där skånskt-färgglada-småhus-känslan längre in i området.

Och så till slut: det enda ställe i stan där det inte är till minsta lilla nytta alls att ha Turning Torso i sikte för att kunna orientera sig i rätt riktning mot vad som helst (annat än just torson då).

På nära håll är det faktiskt ett rätt stort hus, insåg jag.

Nu är jag på gång, märker ni det? Snart kanske jag kan säga att jag har varit i Malmö, och inte bara att jag bor här.

"Grönt"

Det är många som har sagt att det ska vara ett särskilt grönt område jag har flyttat till. Att det är mitt i vintern kan väl vara en förklaring till att jag inte riktigt har märkt av det, för dels har jag därmed mest förflyttat mig längs de stora bilvägarna, dels är det nästan alltid mörkt när jag är ute.

Ja, och just det, det är vinter. Det är i och för sig inte av så stor betydelse i Skåne, för nu är snön åter borta och vårlökarna tittar upp i trottoarernas rabatter.

Trottoargrönt.

Sedan slog det mig när jag var ute och gick att skåningarna kanske inte menar samma sak som jag med "grönt"?

Själv tänker jag på trädgårdar, parker i allmänhet, skogsdungar, buskage och helt enkelt lite allmänt obebyggd mark -- så som jag är van vid att sådan ser ut.

Här, börjar jag ana, ses obebyggd (och ouppodlad!) mark främst i form av stora gräsytor. Som man kan spela fotboll på? Eller golf?

Fotbollsgrönt.

Golfgrönt.

Å andra sidan är ju gräset grönt även så här års, så det kan hända att det fungerar bättre än träd som mått på hur "grönt" ett område är.

(Okej, tittar jag noga ser jag ju att det finns träd på bilderna, och de blir sannolikt gröna och fina redan under den tidiga sydländska våren. Ah, Södern!)

På tal om grönt, förresten, så är en mycket trevlig detalj (som inte är alltför obetydlig) här i Skåneland all murgröna som växer och klättrar hejvilt på allt från murar och staket till träd och husväggar. Och den är faktiskt grön fast det är vinter, vilket är mycket uppiggande. Dessutom är den en av de där små sakerna som får mig att känna att det är ett främmande land jag har flyttat till.

Vintergrönt och exotiskt.

Kirseberg

Lite synd är det förstås att området jag bor i råkar ha stans mest omöjliga namn: Kirseberg. Som ickeskånsktalande är det inte lätt att göra rätt där. Jag övar fortfarande och måste ta en kort tankepaus innan jag ger mig på att försöka uttala det.

Efterleden i namnet förmodar jag kommer sig av att stadsdelen ligger på en relativ höjd (synnerligen relativ, för det är knappt att jag märker när jag går uppför backen, men är det Skåne så är det, och har man inga berg får man låtsas), och därför ska det vara Kirseberg, har jag lärt mig. Alternativt "på backarna", vilket alltså är trösten i sammanhanget, för det kan även jag säga. Jag bor på backarna. Utmärkt, även det, så kanske saknaden efter berg och utsikter förebyggs eller dämpas en smula.

söndag 3 februari 2013

Min lilla stad

När jag sökte lägenhet i Lund med omnejd var det många som sa saker i stil med "du borde ju bo i Malmö, du som är storstadsmänniska" (eller så hörde jag det där sista mellan raderna på något vis), och jag fnös och skrattade, för ett sådant antagande kan knappast vara baserat på annat än att jag har råkat bo i Göteborg. För annars är jag ju en utpräglad småstadsjänta med en särskild svaghet för avfolkningsbygden, gamla ödsliga bruksorter och liknande. (Om jag verkligen skulle vilja bo där numera är däremot oklart, och det kommer heller inte att utredas i det närmaste taget.)

Så när jag, totalt och fullkomligt okunnig om allt som hade med Malmö att göra, fick min lägenhet i just Malmö hade jag tur, antar jag. Av vad jag erfarit så här långt (det vill säga utifrån vad som syns på ytan, kommunstatistik jag lusläst och uttalanden från folk som kan stan) verkar jag ha hamnat precis rätt.

Först och främst bor jag på rätt sida av Malmö när jag nu ändå mest åker till Lund hela tiden. Egentligen skulle jag säkert kunna missa helt vilken stad det egentligen är jag bor i, men det ska jag såklart försöka att inte göra. Men det visar sig samtidigt att jag nog har fått den där småstaden jag önskar mig, fast fortfarande med närheten till storstadens utbud. Det lät klyschigt, men i det här fallet är det helt enkelt så som det faktiskt är.

Och nu har jag äntligen hunnit ta en första ordentligare titt på mitt nya område, Kirseberg, och då i synnerhet Kirsebergsstaden. Och ja, visst är det, precis som namnet antyder, som en egen liten stad här, inklämd mellan stora bilvägar. Vägarna är dock det som tydligast påminner om att det ligger en storstad här någonstans, för det går inte att bara gå i vilken riktning som helst, utan rätt vad det är tar det stopp och det gäller att hitta under- eller övergången som leder vidare mot omvärlden.

Så här ser det ut runtomkring, för jämförelsens skull.

Nu har jag inte längre bara andras ord att gå på, utan nu har jag sett med egna ögon vad som gör det här stället så speciellt.

Först och främst finns förstås allt det vanliga som förekommer i varje stadsdel: diverse skolor, närbutiker, frisörer, pizzerior, verkstäder, tomma butikslokaler, ett "torg" där ingen människa stannar och vid vilket områdets högsta och fulaste bostadshus ligger placerat, apotek, busshållplatser, telefonkiosk, anslagstavla, ishall, fängelse ...

Men det är så mycket mer:

Fina större hus.

Fina mindre hus.

Det finns också mindre fina hus. Men det är just det som gör det till en charmig blandning av olika åldrar och stilar!

Fenomenalt pittoreska små gator och gränder.
Ett torn.

Inte bara en kyrka i största allmänhet, utan en söt en.

En väderkvarn, minsann!

Lite österut hittar man ett av de omtalade grönområdena:

Beijers park ...

... med djurtema.

Dessutom har jag sett minst två blomsteraffärer, ett antikvariat, en veckotidningsredaktion, glasmästeri, gamla lokstallar, en butik som säljer samlargrejer för rymdfilmnördar och även ett par livs levande kvarterskrogar. De sistnämnda ska jag be att få återkomma till vid tillfälle.

lördag 2 februari 2013

Melodifestivalen 2013, del 1

Jag tror att det är en ny liten bloggföljetong i antågande, och trodde nästan att den skulle inledas med detta inlägg, men sedan hann jag schlagerladda en stund före dagens deltävling, så "Flinn gör som folk" får vänta till en annan dag.

Den (ovanligt) korta sammanfattningen efter tittandet:
  • Det är inte ofta jag låter mig imponeras av sjungande tonårspojkar numera, men att en levande människa kan se exakt ut som en seriefigur gör mig på allvar fascinerad.
  • Nästan lika märkligt är det att den annars så vingliga mobila bredbandsuppkopplingen höll genom hela programmet. Men jag följer nu nervöst statistiken och inser att det blivit rätt mycket dataöverföring på bara två dagar den här månaden. Helt klart dags för riktig tv. Det är ju nu tv-säsongen drar igång på allvar.
  • Inte ett dugg förvånad blev jag av att Svt som vanligt gör superproffsiga produktioner. Mellanakterna håller dessutom otroligt hög nivå vartenda år. Hoppas att det kommer att gälla ESC sedan också bara.

Låtarna? Jadå, jodå, det kunde varit värre. Fast förresten, vilka vuxna människor ägnar sig någonsin åt att "gosa"? Annat än möjligen med sina småbarn och husdjur? Detta var ett typexempel på en låttext som får mig att vrida mig i pinsamhetsplågor.

Hur gick det här till?

Jag som aldrig har varit nämnvärt intresserad (för att uttrycka det milt) av mat, oavsett om det har handlat om att laga eller äta den (i synnerhet inte om det har handlat om matlådor), finner mig så en vanlig, sketen februarilördag stå och inte bara laga storkok efter en slitsam långpromenad, utan också göra det entusiastiskt. Och sedan njuta av att äta maten!

Okej, jag var riktigt hungrig (men också så hungrig att jag borde ha hunnit bli på dåligt humör). Och okej, med de ingredienserna kan jag knappast bli missnöjd. Men det var för sjutton förmodligen det godaste jag någonsin lagat! Och jag bryr mig tillräckligt för att vara stolt över det!

Vad en arbetsplats med matlådekultur kan göra med en, alltså.

Helg

Here we go again.

Jag bara: Oj, är det helg? Och jag har inte planerat något? Yäs! Då hinner jag ju städa handla göra matlådor se på skidor melodifestival film gå ut och kolla på området havet staden museerna shoppa uträtta ärenden fixa och dona uppdatera folk på telefon och bloggar sova lösa korsord läsa några trevliga jobbrelaterade artiklar och kanske ta itu med några av de där hobbyerna jag inte har haft tid med på ett tag!

Jag blir så trött på mig själv ibland. Men för husfridens skull ska jag åtminstone tillåta mig att göra ett försök. Det händer ju faktiskt emellanåt att jag blir nöjd med det som uträttats.

fredag 1 februari 2013

Ett rum

En vänjer sig. Till exempel är det tydligen så lätt att vänja sig vid att bara ha ett rum som är ens eget att det är svårt att förstå att det går bra att ta för sig av hela ens nya, egna lägenhet.

Nu är det i och för sig officiellt en etta jag har, men den är så stor att det utan svårigheter blev en tvåa av den så snart jag ställt sängen i det underliga matrumsliknande utrymmet bredvid köket, som är stort nog som kök och matplats ändå.

Det egentliga rummet fylldes med grejer, fungerade bra som byggplats för möbler och har med tiden blivit lika färdigt att bo i som övriga delar av lägenheten. Men vad ska jag nu ha det till? Eftersom jag tillbringar större delen av min lediga tid sovande eller pysslande med matrelaterade aktiviteter blir det i stort sett bara att jag går in i Rummet för att justera persiennerna med jämna mellanrum. Det tycks vara lite som forna dagars finrum, det vill säga något som bara används vid högtidliga tillfällen.

För att råda bot på detta ägnade jag fredagskvällen åt att iordningställa det sista i min fina arbetshörna. Fast den enda datorn som är framme står fortfarande på köksbordet, så gissa en gång var jag sitter!

Jaja, kanske får jag en anledning att testa min nya, fina soffa när jag väl skaffar mig en tv. Om jag inte ställer den senare i köket, förstås. Det är ju så praktiskt att ha allt på samma ställe.

onsdag 30 januari 2013

Som i hundra bloggar till frukost varje dag

Den här #Blogg100-grejen, alltså. Det är förstås vansinnigt trevligt med en hel drös gamla favoriter som i det närmaste återuppstått från det bortglömda. Men samtidigt är det väl typiskt med en sådan här samlad kraftansträngning från deras sida, för då får ju jag som läsare plötsligt så mycket mer att hinna med. Nu är det liksom fullt med oläst i rss-läsaren mest hela tiden, och hur ska jag själv då hinna blogga, tänker de? Jag hade ju precis vant mig vid att vara den enda överlevande i bloggosfären. Nu känner jag mig nästan ... trendig. Eller nåt.

Bio

Jag går nästan aldrig på bio. Det har kanske blivit en handfull gånger de senaste tio åren. Med tiden har det blivit så självklart att jag har fått lov att börja tänka efter för att hitta förklaringen till varför det är så.

Jag brukar säga att det är för att jag föredrar att se på film hemma. Och på det stora hela kan jag ärligt säga att det är bättre så i så gott som alla avseenden, även om det kan ha sina poänger att göra en grej av att se på film. Följden har dock blivit att eftersom jag har gått på bio så sällan har varje tillfälle blivit enormt viktigt. Jag menar, det går ju inte för sig att slösa bort ett av dessa sällsynta tillfällen på en dålig film, eller ens någon som inte är en blivande favorit, vilket förstås i sin tur innebär ett ännu större hinder för att göra slag i saken.

Men när det nu började talas om biobesök upptäckte jag trots detta att jag utan tvekan var beredd att hänga på, dessutom helt utan att känna något behov av inflytande över filmvalet. Och då mindes jag plötsligt att det ju i själva verket var så enkelt som att det främst handlade om denna fantastiska sparsamhet och snålhet gentemot mig själv som jag har ägnat en massa år åt. Visst skulle jag kunna fortsätta så, men det är faktiskt nya tider och jag måste inte längre! Så då blev det bio.

Filmen var riktigt bra, sällskapet trevligt och mina händer slapp utsättas för inrednings- och hushållsarbete för en kväll. Det var med andra ord värt pengarna, om jag nu fortfarande hade tänkt så intensivt i de banorna.

Kanske får jag så småningom till och med anledning att revidera detta påstående om att jag nästan aldrig går på bio. Tänka sig.

måndag 28 januari 2013

Dagens guldkant på tillvaron

På förra stället var jag många gånger på väg att blogga av mig efter struliga pass i tvättstugan. Kanske blev det faktiskt av någon gång, det minns jag inte just nu, men hur som helst har jag anledning att tro att det stundar nya tider.

Naturligtvis ska jag inte börja ta något för givet, men just idag var det ändå helt fantastiskt att få en tvättstuga för mig själv, utan någon annan som inkräktade på min bokade tid, hade blockerat maskiner eller ställt till det på något sätt som påverkade mig. Maskinerna var bra och fungerade som de skulle allihop, det var rent och ovanligt fräscht för att vara en gemensam tvättstuga, och allt kändes enkelt.

Tänk om det alltid kunde vara så att tvätta!

Att jag sedan blev av med en hel säck med smutstvätt blev nu nästan en bonus i sammanhanget.

Helg- och annatrapport

Å, det var bra att ha Mario här. Trots att det var i en ny miljö var det nästan som vanligt. Vi roade oss på såväl köpcentrum som födelsedagsfest. Och han hjälpte mig med soffa och diverse, så nu är det faktiskt färdigmöblerat så långt som jag har planerat för stunden.

Dessutom, och absolut inte minst viktigt, lyckades han med sin blotta närvaro (eller sitt proffsiga duschande?) få kloakstanken från badrummets avlopp att lägga sig! Visserligen bara i ett dygn, men även sedan har det varit betydligt bättre än de två första veckorna, så jag har gott hopp om att allt kommer att bli så bra jag kan tänka mig i den här lägenheten.

I kväll har jag förresten också tvättat för första gången på vad som kändes som månader (inte likt mig, men inte helt underligt med tanke på omständigheterna), och nu är även det sista skräpet efter allt inflyttande borta, så därmed är bara det som ska vara här kvar i lägenheten. (Hoppas jag.) Nu vidtar finliret, men först måste nog mina blödande händer få vila några dagar.

fredag 25 januari 2013

Lika bra att få det överstökat

Jag har inte ens bott i den här helt nya delen av landet i två veckor och har redan blivit hembjuden till tre olika personer. Det är helt absurt, ju! Fast att jag fått inbjudan till födelsedagskalas i Malmö kanske till och med beror just på att jag nu bor här. Ja, eftersom det är Mariobrodern Wario (aka Malmöbrodern) som bjuder och vi alla på sätt och vis kan slå två flugor i en smäll när Mario då kan passa på att hälsa på hos mig.

Hur ska det gå, hur ska det gå? Det blir en spännande helg, det här. Och fortfarande inga ensamma slappardagar i sikte i den här lägenheten. Men förhoppningsvis en färdigmonterad soffa.

onsdag 23 januari 2013

Balans

Jag märker att jag har ett enormt behov av att vara social medan jag är på jobbet.

Sedan har jag ett lika gigantiskt behov av att avskärma mig från alla människor omkring mig när jag åker hem efteråt.

Väl hemma känns det oftast inget särskilt. Förutom att jag mest säger "jag har inte tid" eller "egentligen borde jag ..." och liknande till alla som ringer då.

Det är säkert helt normalt. I alla fall om en är lite konstig.

tisdag 22 januari 2013

Trafik(o)logik

Varför blir det nästan överallt grönt ljus för cyklisterna några sekunder innan det blir grönt för gångtrafikanterna? Borde det inte vara tvärtom? Det tar ju längre tid att gå över gatan än att cykla?

Win-win-pedagogik

Bästa busschauffören så här långt under mitt hittills rätt korta liv som pendlare var den jag åkte med på hemvägen igår.

På väg ut från Lund plingade det till i högtalarna.

Därpå hördes en glad röst med rysk brytning: "Hej och hjärtligt välkomna till linje 131 mot Malmö. Jag vill passa på att tacka er för att ni använder säkerhetsbälte."

Effekt 1: Fler satte på sig säkerhetsbälte.

Effekt 2: Vi som redan hade bälte på oss fick känna oss duktiga och bli glada (i stället för att bara vara den där orättvist udda minoriteten).

Bra där. Vi kan behöva fler sådana personer i trafiken.

måndag 21 januari 2013

Inneboende tröghet

Och nej, jag måste ju som sagt inte blogga när jag inte hinner. Men jag måste tydligen inte heller sluta när jag väl har börjat.

Jo, det måste jag, men det där med att ställa om är inte alltid det lättaste.

Flow

Förresten hade jag ett ovanligt lyckat besök av fastighetsskötaren i morse. (Och då bröt han ändå så grovt på tyska att jag knappt fattade vad han sa.) Han fixade allt jag felanmält och bett om hjälp med och sedan dubbelt så mycket till.

Därefter hann jag klara av ännu ett tråkärende på väg till jobbet, så det var en minst sagt bra start på veckan.

Det kan ju också vara en bidragande orsak till att livet känns lätt och trevligt idag.

När allt är roligt

Tydligen har jag jobbat undan tillräckligt mycket praktiskt för att hjärnan ska få lite mer fritt spelrum igen. Eller så beror det på den konstanta sömnbristen (som tycks balanseras av detta rus jag får av livet just nu). Hur som helst bara flödar kreativiteten och inspirationen plötsligt igen. Och det på väg hem från en lång dag på (det kreativitetskrävande) jobbet!

Då var det bara det gamla vanliga uttjatade problemet var jag ska få tid till allt ifrån. Det är förmodligen inte lösbart. Som stöd har jag då två viktiga insikter:
  1. Visst vill jag väl hellre alltid ha en massa saker jag skulle vilja göra (och därmed till exempel aldrig behöva bli uttråkad) än att ha gjort allt? Det säger Mario åt mig, och jag börjar fatta det nu. För i vilket fall som helst finns det ju ingen ände på vad jag skulle kunna tänka mig att göra, så hur som helst skulle jag inte hinna med allt innan jag dör. Så det är lika bra att vänja sig.
  2. Hur mycket jag än trivs med att pyssla och dona och greja med mina egna projekt på hemmaplan så är det kanske inte det som gör den stora skillnaden i längden? Det kan hända att det är nyttigare att odla sin personlighet och tänja på sina gränser i samband med sociala aktiviteter och lagom stora äventyr. Eventuellt.

Jag ska i alla fall försöka tänka i några sekunder när jag prioriterar hädanefter. Och låta en del av alla mina skojiga idéer stanna redan på idéstadiet utan att störa mig på det. Men det ska väl inte behöva hindra att jag studsar lite av iver när jag går från bussen och tänker ut dem?

Vad har du gjort i helgen, då?

Om någon frågar vad jag har gjort i helgen kan jag förresten med gott samvete svara att jag (förutom allt som nämndes i det föregående inlägget då) har stått och tittat på vatten som kokat upp i en kastrull.

Och haft jätteroligt.

Det finns ingen motsättning i det när sällskapet är det rätta och köket av högsta möjliga standard. Det är ju helt otroligt vad spisar kan göra nuförtiden!

Mvh
"Fascinerad"

En vecka eller så senare

Under själva flytten var jag nog så mentalt slut att jag struntade i att vara den organisatör jag normalt är vid mina flyttar. Jag glömde till och med att vara kontrollfreak och vid ett tillfälle slogs jag av att jag inte direkt brydde mig om vad folk omkring mig och mina saker pysslade med. Jag som annars helst vill vara inblandad i allt överlät nu glatt montering av möbler och fixande med ditten och datten till mina närstående medan jag själv bara hängde med.

När jag sedan blev ensam hemma på söndagen utnyttjade jag inte heller den lediga dagen fullt ut, utan tänkte att det här med att iordningställa lägenheten fick bli ett långtidsprojekt, och så gjorde jag annat i stället. Jag tänkte att det väl fick bli lite av allt varje dag: lite överlevnad, lite hushållsarbete, lite administration och lite fixande. Men ett sådant schema räcker ju inte tiden till! Så fort jag har börjat med något går nämligen alltid hela kvällen, så det var bara till att välja. (Bloggandet rök först, ja. Inga konstigheter.)

Och efter någon dag var jag också tydligen tillräckligt utvilad för att bli mitt gamla vanliga, energiska jag, för under veckan har jag sugit ut varenda minut ur kvällarna för att få så mycket som möjligt på plats. Efter en perfekt helg är nu faktiskt alla utom två lådor uppackade, alla möbler utom soffa och soffbord monterade, alla prylar har fått en egen plats (och det finns fortfarande utrymme över i köksskåpen efter att jag stoppat undan till och med jullådan och förpackningsinsamlingen där!).

Den perfekta helgen innebar att jag var nästan lika effektiv som mina föräldrar (som är något slags übervarelser, som hinner med en hel arbetsdag på ett par timmar efter frukost, typ). För trots allt monterande och plockande lyckades jag få tid också för eftersatta sysslor som att framställa mat och sköta om kroppen lite och dessutom både tillbringa en helrolig helkväll i Lund och sedan även baka!

Det enda jag inte hann klämma in så mycket av under helgen var sömn och vistelse ute i det vackra vintervädret. Både och hade säkert gjort mycket nytta, men som väl är verkar jag leva på luft och heminredningskickar just nu, så det ordnar sig nog.

söndag 13 januari 2013

Inte hållbart, inte hållbart alls!

Vad ska det här föreställa? Ingen separat insamling av matavfall? Ska jag alltså tvingas slänga mitt (visserligen lilla, men ändå!) matavfall med andra sopor varje dag hädanefter? Det har jag ju inte gjort sedan jag var barn. Och det känns inte det minsta lyxigt att inte "behöva" sortera!

Dessutom smakar vattnet i min lägenhet (inte i hela Malmö, hoppas jag) något åt det mögliga hållet och luktar gubbsvett, så jag som redan före flytten hade lite problem med vätskebalansen kommer förmodligen att törsta ihjäl snart. Idag gick jag till och med och köpte vatten bara för att kunna dricka mig otörstig utan att känna avsmak.

Hemma

Åkandet torsdag till lördag: Lund - Malmö - Lund - Göteborg - Malmö - Lund - Malmö.

Och jag lyckades sova på alla mina tre adresser på en och samma vecka! Stark avslutning på den här veckopendlarperioden, måste jag säga.

Men numera bor jag alltså i Malmö. Nu får det bli lite mindre kringflackande ett tag och lite mer produktiva hemmakvällar i stället. Jag har en hel del att pyssla med, om jag säger så, så det lär inte bli händelselöst i detta enpersonshushåll än på ett tag.

Måtte det nu inte dyka upp några skadedjur eller andra otrevliga överraskningar! Jag vill gärna trivas här i mitt första riktiga egna hem.

fredag 11 januari 2013

Lund, fredag kväll

Idag fick jag två mejl från två helt oberoende personer fast med exakt samma titel. Kanske ett tecken på att det bara finns en sak att prata med mig om just nu?

Hur som helst gick dagen i stort sett precis enligt den mycket avancerade planen, och all logistik fungerade, delvis tack vare förutseende och morgontidiga föräldrar. Med hjälp av dem, broder, Mario och ett par generösa kollegor blev allt bra, så bra.

Så nu har jag alltså flyttat från Göteborg. För stunden har jag åter mellanlandat i Lund, vilket känns mycket behändigt och behagligt efter omständigheterna. Bara lassa in allt i lägenheten i Malmö och sedan åka "hem" till sitt vanliga liv som inneboende och vila upp sig lite. Perfekt!

Men i morgon ska jag också flytta från Lund. När jag tänker på saken innebär det här ju faktiskt att jag mer eller mindre flyttar ihop med mig själv. Jag ska samla mig och mina tillhörigheter på en och samma plats!

Fascinerande. Och fortfarande helt omöjligt att ta in. Inte heller kunde jag riktigt hantera tanken på att det idag var sista gången jag åkte genom Göteborg medan den var "min" stad. Ja, det är mycket på en gång nu.

Men! Det finns så mycket annat som väntar, och som jag inte ens har hunnit börja ana än, så det är bara att hänga med, vänta och se. Och först av allt: flyttshoppa, städa, packa upp och inreda. Kanske, kanske sova lite också.

Så det kan slumpa sig

Fredagen den 11 januari 2008: mot Göteborg!

Fredagen den 11 januari 2013: mot Malmö!

Okej då, jag flyttade ju först på lördagen den gången. Men i alla fall. Rätt bra tajmat till femårsdagen, va?

torsdag 10 januari 2013

Torsdag avklarad, ska jag våga tänka på fredagen nu?

Jag fortsätter att ta pendlandet till nya nivåer. Idag (och enligt planen även i morgon) blev det visst både dags- och veckopendling!

Och jag har varit stressad som en näbbmus. Ett tag idag kändes det mer som om flytten skulle ha varit igår än som om den väntade i morgon, så utmattad kände jag mig till både kropp och psyke.

Men strömmen, elementen och kylskåpet är nu på i min nya lägenhet och det hann för första gången ljusna innan jag lämnade Malmö för att morgonpendla tillbaka till Lund.

Och när jag på eftermiddagen klivit på tåget mot Göteborg, fortfarande med lite dagsljus så att jag såg slätt och hav och flyttfågelsträck utanför fönstret, kom jag på mig själv med att tänka nu åker jag härifrån, men i morgon kommer jag tillbaka -- för gott?

Så atte ...

onsdag 9 januari 2013

En dag i taget

Packar igen. Lund denna gång. Det är betydligt lättare än det tidigare packandet, men jag har inte tillräckligt att stoppa allt i (hade jag tagit hit så mycket kläder och småprylar ändå?), så resten får vänta. Det är nu inte långt kvar till den stora dagen, men just nu klarar min hjärna inte av att tänka längre framåt än en dag, så det hela känns fortfarande på något sätt avlägset.

Jo, det dök liksom upp ännu lite mer än jag redan hade planerat för i morgon, så nu bara hoppas jag att det ska flyta på smidigt hela dagen då också. Jag börjar med att testa något slags baklängespendling, genom att åka till Malmö i morgonrusningen. Eller nej, snarare dubbelpendling eller något blir det väl, för sedan ska jag tillbaka också, för att hinna till jobbet som om inget hänt. Wish me luck.

En massa folk har helt spontant sagt till mig de senaste dagarna att allt kommer att ordna sig, vilket är vad jag själv alltid annars brukar försöka påminna mig, och om det inte går brukar jag be någon säga det åt mig. Alla är så snälla och fina och omtänksamma, muntrar upp, lyssnar på mina ändlösa redogörelser, erbjuder hjälp med det ena och det andra, och jadå, det ska nog bli bra så småningom.

Hoppas vi.

tisdag 8 januari 2013

Sa ni inte att ni skulle slå på strömmen, sa ni?

Det kan hända att jag är lite lynnigare än vanligt nu och ett slag framöver, men då hoppas jag att ni tycker att det är helt normalt, för jag försöker ju bara sköta mitt jobb, min separation, min flytt till en ny stad långt, långt borta och vara den tvångsmässigt duktiga flickan med kontroll över allt. Och såsom varande denna lilla ordentliga varelse undrar jag bara: VARFÖR I HELA FRIDEN SKA JUST JAG BEHÖVA TJATA OM ALLT OCH PÅMINNA ANDRA ATT SKÖTA SINA JOBB FÖR ATT NÅGOT ALLS SKA FUNGERA?!

måndag 7 januari 2013

Alla goda ting är tre?

Det var inte bara semesterveckorna som var tre till antalet. Så många nyckelknippor går jag också för närvarande omkring och släpar på. Och så många ställen betalar jag hyra för.

Det är nog trots allt något enstaka ställe för mycket. Jag kan faktiskt känna lite att det kan bli skönt när det minskar. På något kontrollerat och önskvärt sätt, naturligtvis.

söndag 6 januari 2013

Tre veckor

Tre veckor kan gå väldigt fort. I synnerhet om en är ledig och flänger omkring och har fullt upp hela tiden och så.

Samtidigt kan tre veckor vara en väldigt, väldigt lång tid. I synnerhet om en är ledig och flänger omkring och har fullt upp hela tiden och så.

På tre veckor hinner jag förändra mitt liv: byta dygnsrytm, matvanor och intressen. Så verkar dock inte ha varit fallet under den här julsemestern, men det beror sannolikt främst på att jag har varit upptagen med annat. Särskilt utvilad känner jag mig inte, åtminstone inte rent fysiskt, men däremot hyfsat nöjd med vad jag åstadkommit. Aktivitet är minst lika viktigt som vila.

Hur som helst märktes resultatet av de där tre veckorna när jag i kväll på nytt tog tåget mot Skåne. Det som nyligen varit en inarbetad söndagsrutin kändes nu snudd på overkligt, även om jag förstås mindes precis vad och hur jag skulle göra. Men när jag sedan klev av i Lund behövde jag inte tänka eller känna efter, för benen började traska på åt rätt håll alldeles av sig själva. Ibland är det bra skönt att kroppen minns bättre än hjärnan.

Hoppas bara att hjärnan minns något av värde i morgon när jag ska börja jobba igen.

Inlämning

Vad är likheten mellan flyttpackning och grupparbeten på exempelvis universitetskurser?

Jo, hur tidigt arbetet än påbörjats, och hur väl det än planerats och genomförts, så blir det inte godtagbart klart förrän fem minuter före deadline. Och det blir alltid, alltid sent sista kvällen!

O-be-grip-ligt.

lördag 5 januari 2013

Slutspurt

Varför köpte jag världens tyngsta bokhylla som måste skruvas isär när den ska flyttas? Tänkte jag aldrig någonsin flytta mer, eller?

Är helt slut.

Men nu är det bara det tråkigaste kvar att packa. Åh, varför måste det vara det tråkigaste som är kvar till slutet av packningen? Eller är det tråkigast att packa bara för att det är det sista som måste packas, när allt egentligen redan borde vara klart? Eventuellt också lite för att det är sådant som måste användas in i sista minuten, så att det inte är så lämpligt att börja med att packa just det bara för att slippa sedan?

Jag talar förstås om porslin, glas och annat köksrelaterat jox. Tungt, ömtåligt, tar evigheter att slå in, fördela mellan lådor och packa. Men relativt nödvändigt att ta med sig i flytten.

Djup suck.

Så! På't igen!

fredag 4 januari 2013

Äta, sova, se på avsnitt

Det finns förstås enstaka fördelar med att bara halva hushållet flyttar åt gången. En är att det går att packa i det närmaste färdigt med rätt god marginal utan att för den skull behöva leva utan något ens de sista dagarna före flytten.

MIN!

Måste bara återkomma till detta, som jag eventuellt har nämnt även här någon gång förr i tiden, detta att jag hittills faktiskt aldrig riktigt på riktigt har bott ensam och i en egen lägenhet. I övrigt har jag dock testat de flesta vanliga boendeformer, bortsett från kollektiv och andra sorters kompisboende (som jag inte heller tror skulle vara något för mig - som om en nu fick välja hur en skulle bo i detta samhälle!).

Min bostadshistorik ser i korta drag ut som följer:
  1. Hemma hos föräldrar och bror i liten villa.
  2. Rum i studentkorridor (visserligen med eget förstahandskontrakt, men fortfarande med delat kök, där jag hängde större delen av tiden).
  3. Med sambo i studentlägenhet.
  4. Med sambo i människolägenhet.
  5. Åter hemma hos föräldrarna i villan.
  6. Inneboende hos främmande människor i människolägenhet.
  7. Studentrum med kokskåp (i praktiken den första egna bostaden som jag bodde ensam i, men då hade jag redan Mario på gångavstånd, och dessutom räknas ett studentrum tydligen inte som "lägenhet").
  8. Med sambo i människolägenhet.
  9. Veckopendlarinneboende hos främmande människa i en annan människolägenhet.

Men nu! Det jag flyttar till ska alltså bli mitt första både egna och kompletta hem! Mitt! Jag får helt på egen hand välja hur det ska inredas, dagen börjar när jag går upp, alla nötterna i skåpen är definitivt mina, det är bara mitt fel när något inte blir gjort ... och jag har inte en människa i närheten att be om råd och hjälp. Hur ska det gå?! Är det meningen att en ska kunna hantera sådant här redan i min blygsamma ålder?

torsdag 3 januari 2013

Onödigt krafs eller inte onödigt krafs, det är frågan

Så där! Hämtning av en trave boklådor avklarad. Skönt att få det så luftigt och fint i förrådet. Typiskt bara att all den här rymligheten som uppstår här och var i våra utrymmen beror på att jag snart inte är kvar här längre och därmed inte heller kan njuta av all förvaringsplats.

Cd-pelarna (i alldeles utmärkt skick) ville hämtkarlarna dock inte ta emot. "Det är ingen som vill ha sånt nuförtiden."

Nej, just det. Själv hade jag ju också tänkt mig mer döljande lösningar.

Fast just de här cd-hyllorna går även att använda till annan typ av förvaring än just av gamla fula skivsamlingar, så kanske ändå ... Jag har dagen på mig att hinna till containern ifall jag ångrar tillbaka mig.

Saker att sakna

Den här flytten skiljer sig också från alla de tidigare på så sätt att jag inte känner mig färdig här än. Jag är inte klar med Göteborg, och även om just området vi bor i inte är något vidare (ny skottlossning i natt, jahaja) finns det fortfarande stora fördelar med lägenheten och läget. Så jag vet att jag kommer att sakna både stan och detta hem.

Mer specifikt kommer jag (förutom naturligtvis Mario) att sakna:
  • lägenheten med den perfekta planlösningen
  • Star Trek-sessionerna
  • tillgången till dansmatta och allehanda andra tv-spel
  • Dahls valnötsbröd (det godaste bröd jag vet!)
  • att kliva av spårvagnen vid Korsvägen (hade jag i och för sig redan slutat med, men efter ett par återbesök under hösten har jag insett hur betydelsefull den platsen varit för mig, då den utgjort en fast punkt under min tid i Göteborg)
  • Frölunda torg med allt på ett ställe (men får hoppas bli nöjd med Entré i Malmö framöver).

Dessutom kan jag inte låta bli att notera att det blir andra gången jag skiljs från min gamla pizzaslajsare. Jag hade den liggande i åratal utan att använda den, så när jag träffade Mario fick han den. Så flyttade vi ihop och jag hade åter slajsaren inom räckhåll, men nu går vi skilda vägar. Nåja, den ska jag väl inte behöva sakna ändå. Jag använder den ju fortfarande inte.

onsdag 2 januari 2013

Att både längta och vilja stanna tiden

Jag tyckte som så ofta att nyår mest var i vägen. När vi väl haft en lång och skön jul kändes det bara som dags att se ljuset återvända och sätta igång med vardagsäventyren igen. Men då kom det minsann en långhelg till! Och hur enkelt jag än försöker göra det kommer jag aldrig ifrån de två värsta sakerna med nyårsfirandet: matplanering och fyrverkerier. Fast mest berodde väl otåligheten nu på alla dessa helgdagar, som visserligen var själva anledningen till att jag har kunnat vara ledig så länge och fixa med allt, men som samtidigt fortsatt har gjort och gör att det tar evigheter att få administrativa krångligheter utredda.

Men nu är det i alla fall vardag och saker och ting får lite fart igen. I väntan på det har jag nästan packat allt som är mitt, så det börjar kännas att det närmar sig. Nu kommer snart de där dagarna som planerats en aning för mycket in i minsta detalj för att det inte ska vara nervöst över hur det ska gå. Och jag börjar se fram emot att få själva flytten överstökad.

På samma gång räknar jag dagarna med bävan. Det är alldeles för mycket som är alldeles för bra just här och nu för att jag ska vilja ge mig av någon annanstans och göra något annat. Men än är det i alla fall några dagar kvar. Av julledigheten. Av semesterveckan hemma med Mario. Av flyttförberedelser och annat.

Ett år senare

(Inlägget från 2012-01-02.)
Lionel prick ett år efter sådd. Det här är det största litchiträd jag hittills sett. Vill de någonsin bli större?

Hela gänget. Bilden är tagen i november, men ger ändå en rätt bra bild av hur mycket avokadoträdet Ally har växt. Det är faktiskt till och med en våning blad till på gång uppe i toppen nu.

Hoppas de överlever flytten, för jag vill inte att det ska sluta här.

Inga sorgmyggor för närvarande. Bara en massa damm som flyger omkring i luften.

Örhängesprojektet skippade jag, även om jag åtminstone gjorde ett ryck och bytte mellan fler olika än vanligt under årets sista månader. Tack nya jobbet för det.

tisdag 1 januari 2013

Logik

Först bodde jag i över 19 år på ett och samma ställe. Snart kommer jag att på drygt 13 år ha bott på nio (9) olika adresser.

Jag packar nu för min femte flytt sedan 2007, och alla dessa flyttar, som jag har administrerat i stort sett på egen hand, har förstås lärt mig massor. Jag har alltid packat med stor omtanke om såväl saker som mig själv, men tekniken har naturligtvis förfinats med åren. Med tiden har jag lärt mig att inte bara packa så att det är lätt att hitta allt och packa upp i den ordning jag önskar, utan också så att det ska gå så smidigt som möjligt att genomföra själva flyttandet.

Därför är det inte helt väntat att jag just nu, när jag har gott om tid att packa men när jag för första gången kommer att ha ont om tid till uppackning (vilket gör det troligt att jag får nöja mig med någon låda åt gången), plötsligt har hemfallit åt någon form av kaospackning. Det verkar ligga böcker blandat med garn och elektronik i varenda låda! (Garn är dock en mycket praktiskt ägodel att flytta, eftersom den fungerar som emballage i alla tänkbara storlekar.) Detta gör att jag, för första gången, inte ens tycker att det är mödan värt att skriva på flyttlådorna vad de innehåller. Samtidigt ska denna gång inte allt inte packas upp i samma rum, så jag undrar verkligen vad som kommer att hända den dag jag måste ha tag i något viktigt.

Där har ni ett "första" som är något att fundera över!

Antingen har jag blivit galen eller som folk (vilket i många fall kan vara samma sak) eller så är det helt enkelt de nya tiderna och en ny sida av Flinn. Kanske räcker det just nu med att veta att alla mina saker kommer att finnas någonstans i samma lägenhet (eller stad, eller till och med landskap) som jag själv? Det låter ju onekligen fantastiskt lyxigt, måste jag säga.

Första

Då jag nu befunnit mig i något slags övergångsperiod mellan olika faser i livet under några månader har jag då och då kommit att tänka på hur många "första" och "sista" som susar förbi i medvetandet.

Med en ny stad, nya människor och en helt ny livssituation är det förstås inte ett dugg konstigt att det dyker upp en hel del tillfällen som av hjärnan kategoriseras som "första gången i livet". Förhoppningsvis är det egentligen så för de flesta mest hela tiden, men det är väl lättare att lägga märke till dessa upplevelser när de kommer så tätt och är av lite mer betydelsefull karaktär än vanligt.

Samtidigt går jag just nu igenom en period som innehåller en lång rad "sista (någonsin/på länge?)". I vissa fall är ju känslan av att räkna ner alla återstående "sista" inför en viss punkt i tillvaron väldigt skön, men i det här fallet handlar det trots allt främst om avsked, uppbrott med kluvna känslor och hur mycket som helst som aldrig ens blev av, så jag fokuserar främst på allt det som händer för första gången. Första riktiga jobbet, första lönen, första vintern i Skåne, första besöket i Malmö och allt som inryms mellan dessa rubriker.

Det finns alltid ett "första" att fokusera på. Och allra lättast är det väl en dag som råkar vara den första på ett nytt år.