onsdag 30 januari 2013

Som i hundra bloggar till frukost varje dag

Den här #Blogg100-grejen, alltså. Det är förstås vansinnigt trevligt med en hel drös gamla favoriter som i det närmaste återuppstått från det bortglömda. Men samtidigt är det väl typiskt med en sådan här samlad kraftansträngning från deras sida, för då får ju jag som läsare plötsligt så mycket mer att hinna med. Nu är det liksom fullt med oläst i rss-läsaren mest hela tiden, och hur ska jag själv då hinna blogga, tänker de? Jag hade ju precis vant mig vid att vara den enda överlevande i bloggosfären. Nu känner jag mig nästan ... trendig. Eller nåt.

Bio

Jag går nästan aldrig på bio. Det har kanske blivit en handfull gånger de senaste tio åren. Med tiden har det blivit så självklart att jag har fått lov att börja tänka efter för att hitta förklaringen till varför det är så.

Jag brukar säga att det är för att jag föredrar att se på film hemma. Och på det stora hela kan jag ärligt säga att det är bättre så i så gott som alla avseenden, även om det kan ha sina poänger att göra en grej av att se på film. Följden har dock blivit att eftersom jag har gått på bio så sällan har varje tillfälle blivit enormt viktigt. Jag menar, det går ju inte för sig att slösa bort ett av dessa sällsynta tillfällen på en dålig film, eller ens någon som inte är en blivande favorit, vilket förstås i sin tur innebär ett ännu större hinder för att göra slag i saken.

Men när det nu började talas om biobesök upptäckte jag trots detta att jag utan tvekan var beredd att hänga på, dessutom helt utan att känna något behov av inflytande över filmvalet. Och då mindes jag plötsligt att det ju i själva verket var så enkelt som att det främst handlade om denna fantastiska sparsamhet och snålhet gentemot mig själv som jag har ägnat en massa år åt. Visst skulle jag kunna fortsätta så, men det är faktiskt nya tider och jag måste inte längre! Så då blev det bio.

Filmen var riktigt bra, sällskapet trevligt och mina händer slapp utsättas för inrednings- och hushållsarbete för en kväll. Det var med andra ord värt pengarna, om jag nu fortfarande hade tänkt så intensivt i de banorna.

Kanske får jag så småningom till och med anledning att revidera detta påstående om att jag nästan aldrig går på bio. Tänka sig.

måndag 28 januari 2013

Dagens guldkant på tillvaron

På förra stället var jag många gånger på väg att blogga av mig efter struliga pass i tvättstugan. Kanske blev det faktiskt av någon gång, det minns jag inte just nu, men hur som helst har jag anledning att tro att det stundar nya tider.

Naturligtvis ska jag inte börja ta något för givet, men just idag var det ändå helt fantastiskt att få en tvättstuga för mig själv, utan någon annan som inkräktade på min bokade tid, hade blockerat maskiner eller ställt till det på något sätt som påverkade mig. Maskinerna var bra och fungerade som de skulle allihop, det var rent och ovanligt fräscht för att vara en gemensam tvättstuga, och allt kändes enkelt.

Tänk om det alltid kunde vara så att tvätta!

Att jag sedan blev av med en hel säck med smutstvätt blev nu nästan en bonus i sammanhanget.

Helg- och annatrapport

Å, det var bra att ha Mario här. Trots att det var i en ny miljö var det nästan som vanligt. Vi roade oss på såväl köpcentrum som födelsedagsfest. Och han hjälpte mig med soffa och diverse, så nu är det faktiskt färdigmöblerat så långt som jag har planerat för stunden.

Dessutom, och absolut inte minst viktigt, lyckades han med sin blotta närvaro (eller sitt proffsiga duschande?) få kloakstanken från badrummets avlopp att lägga sig! Visserligen bara i ett dygn, men även sedan har det varit betydligt bättre än de två första veckorna, så jag har gott hopp om att allt kommer att bli så bra jag kan tänka mig i den här lägenheten.

I kväll har jag förresten också tvättat för första gången på vad som kändes som månader (inte likt mig, men inte helt underligt med tanke på omständigheterna), och nu är även det sista skräpet efter allt inflyttande borta, så därmed är bara det som ska vara här kvar i lägenheten. (Hoppas jag.) Nu vidtar finliret, men först måste nog mina blödande händer få vila några dagar.

fredag 25 januari 2013

Lika bra att få det överstökat

Jag har inte ens bott i den här helt nya delen av landet i två veckor och har redan blivit hembjuden till tre olika personer. Det är helt absurt, ju! Fast att jag fått inbjudan till födelsedagskalas i Malmö kanske till och med beror just på att jag nu bor här. Ja, eftersom det är Mariobrodern Wario (aka Malmöbrodern) som bjuder och vi alla på sätt och vis kan slå två flugor i en smäll när Mario då kan passa på att hälsa på hos mig.

Hur ska det gå, hur ska det gå? Det blir en spännande helg, det här. Och fortfarande inga ensamma slappardagar i sikte i den här lägenheten. Men förhoppningsvis en färdigmonterad soffa.

onsdag 23 januari 2013

Balans

Jag märker att jag har ett enormt behov av att vara social medan jag är på jobbet.

Sedan har jag ett lika gigantiskt behov av att avskärma mig från alla människor omkring mig när jag åker hem efteråt.

Väl hemma känns det oftast inget särskilt. Förutom att jag mest säger "jag har inte tid" eller "egentligen borde jag ..." och liknande till alla som ringer då.

Det är säkert helt normalt. I alla fall om en är lite konstig.

tisdag 22 januari 2013

Trafik(o)logik

Varför blir det nästan överallt grönt ljus för cyklisterna några sekunder innan det blir grönt för gångtrafikanterna? Borde det inte vara tvärtom? Det tar ju längre tid att gå över gatan än att cykla?

Win-win-pedagogik

Bästa busschauffören så här långt under mitt hittills rätt korta liv som pendlare var den jag åkte med på hemvägen igår.

På väg ut från Lund plingade det till i högtalarna.

Därpå hördes en glad röst med rysk brytning: "Hej och hjärtligt välkomna till linje 131 mot Malmö. Jag vill passa på att tacka er för att ni använder säkerhetsbälte."

Effekt 1: Fler satte på sig säkerhetsbälte.

Effekt 2: Vi som redan hade bälte på oss fick känna oss duktiga och bli glada (i stället för att bara vara den där orättvist udda minoriteten).

Bra där. Vi kan behöva fler sådana personer i trafiken.

måndag 21 januari 2013

Inneboende tröghet

Och nej, jag måste ju som sagt inte blogga när jag inte hinner. Men jag måste tydligen inte heller sluta när jag väl har börjat.

Jo, det måste jag, men det där med att ställa om är inte alltid det lättaste.

Flow

Förresten hade jag ett ovanligt lyckat besök av fastighetsskötaren i morse. (Och då bröt han ändå så grovt på tyska att jag knappt fattade vad han sa.) Han fixade allt jag felanmält och bett om hjälp med och sedan dubbelt så mycket till.

Därefter hann jag klara av ännu ett tråkärende på väg till jobbet, så det var en minst sagt bra start på veckan.

Det kan ju också vara en bidragande orsak till att livet känns lätt och trevligt idag.

När allt är roligt

Tydligen har jag jobbat undan tillräckligt mycket praktiskt för att hjärnan ska få lite mer fritt spelrum igen. Eller så beror det på den konstanta sömnbristen (som tycks balanseras av detta rus jag får av livet just nu). Hur som helst bara flödar kreativiteten och inspirationen plötsligt igen. Och det på väg hem från en lång dag på (det kreativitetskrävande) jobbet!

Då var det bara det gamla vanliga uttjatade problemet var jag ska få tid till allt ifrån. Det är förmodligen inte lösbart. Som stöd har jag då två viktiga insikter:
  1. Visst vill jag väl hellre alltid ha en massa saker jag skulle vilja göra (och därmed till exempel aldrig behöva bli uttråkad) än att ha gjort allt? Det säger Mario åt mig, och jag börjar fatta det nu. För i vilket fall som helst finns det ju ingen ände på vad jag skulle kunna tänka mig att göra, så hur som helst skulle jag inte hinna med allt innan jag dör. Så det är lika bra att vänja sig.
  2. Hur mycket jag än trivs med att pyssla och dona och greja med mina egna projekt på hemmaplan så är det kanske inte det som gör den stora skillnaden i längden? Det kan hända att det är nyttigare att odla sin personlighet och tänja på sina gränser i samband med sociala aktiviteter och lagom stora äventyr. Eventuellt.

Jag ska i alla fall försöka tänka i några sekunder när jag prioriterar hädanefter. Och låta en del av alla mina skojiga idéer stanna redan på idéstadiet utan att störa mig på det. Men det ska väl inte behöva hindra att jag studsar lite av iver när jag går från bussen och tänker ut dem?

Vad har du gjort i helgen, då?

Om någon frågar vad jag har gjort i helgen kan jag förresten med gott samvete svara att jag (förutom allt som nämndes i det föregående inlägget då) har stått och tittat på vatten som kokat upp i en kastrull.

Och haft jätteroligt.

Det finns ingen motsättning i det när sällskapet är det rätta och köket av högsta möjliga standard. Det är ju helt otroligt vad spisar kan göra nuförtiden!

Mvh
"Fascinerad"

En vecka eller så senare

Under själva flytten var jag nog så mentalt slut att jag struntade i att vara den organisatör jag normalt är vid mina flyttar. Jag glömde till och med att vara kontrollfreak och vid ett tillfälle slogs jag av att jag inte direkt brydde mig om vad folk omkring mig och mina saker pysslade med. Jag som annars helst vill vara inblandad i allt överlät nu glatt montering av möbler och fixande med ditten och datten till mina närstående medan jag själv bara hängde med.

När jag sedan blev ensam hemma på söndagen utnyttjade jag inte heller den lediga dagen fullt ut, utan tänkte att det här med att iordningställa lägenheten fick bli ett långtidsprojekt, och så gjorde jag annat i stället. Jag tänkte att det väl fick bli lite av allt varje dag: lite överlevnad, lite hushållsarbete, lite administration och lite fixande. Men ett sådant schema räcker ju inte tiden till! Så fort jag har börjat med något går nämligen alltid hela kvällen, så det var bara till att välja. (Bloggandet rök först, ja. Inga konstigheter.)

Och efter någon dag var jag också tydligen tillräckligt utvilad för att bli mitt gamla vanliga, energiska jag, för under veckan har jag sugit ut varenda minut ur kvällarna för att få så mycket som möjligt på plats. Efter en perfekt helg är nu faktiskt alla utom två lådor uppackade, alla möbler utom soffa och soffbord monterade, alla prylar har fått en egen plats (och det finns fortfarande utrymme över i köksskåpen efter att jag stoppat undan till och med jullådan och förpackningsinsamlingen där!).

Den perfekta helgen innebar att jag var nästan lika effektiv som mina föräldrar (som är något slags übervarelser, som hinner med en hel arbetsdag på ett par timmar efter frukost, typ). För trots allt monterande och plockande lyckades jag få tid också för eftersatta sysslor som att framställa mat och sköta om kroppen lite och dessutom både tillbringa en helrolig helkväll i Lund och sedan även baka!

Det enda jag inte hann klämma in så mycket av under helgen var sömn och vistelse ute i det vackra vintervädret. Både och hade säkert gjort mycket nytta, men som väl är verkar jag leva på luft och heminredningskickar just nu, så det ordnar sig nog.

söndag 13 januari 2013

Inte hållbart, inte hållbart alls!

Vad ska det här föreställa? Ingen separat insamling av matavfall? Ska jag alltså tvingas slänga mitt (visserligen lilla, men ändå!) matavfall med andra sopor varje dag hädanefter? Det har jag ju inte gjort sedan jag var barn. Och det känns inte det minsta lyxigt att inte "behöva" sortera!

Dessutom smakar vattnet i min lägenhet (inte i hela Malmö, hoppas jag) något åt det mögliga hållet och luktar gubbsvett, så jag som redan före flytten hade lite problem med vätskebalansen kommer förmodligen att törsta ihjäl snart. Idag gick jag till och med och köpte vatten bara för att kunna dricka mig otörstig utan att känna avsmak.

Hemma

Åkandet torsdag till lördag: Lund - Malmö - Lund - Göteborg - Malmö - Lund - Malmö.

Och jag lyckades sova på alla mina tre adresser på en och samma vecka! Stark avslutning på den här veckopendlarperioden, måste jag säga.

Men numera bor jag alltså i Malmö. Nu får det bli lite mindre kringflackande ett tag och lite mer produktiva hemmakvällar i stället. Jag har en hel del att pyssla med, om jag säger så, så det lär inte bli händelselöst i detta enpersonshushåll än på ett tag.

Måtte det nu inte dyka upp några skadedjur eller andra otrevliga överraskningar! Jag vill gärna trivas här i mitt första riktiga egna hem.

fredag 11 januari 2013

Lund, fredag kväll

Idag fick jag två mejl från två helt oberoende personer fast med exakt samma titel. Kanske ett tecken på att det bara finns en sak att prata med mig om just nu?

Hur som helst gick dagen i stort sett precis enligt den mycket avancerade planen, och all logistik fungerade, delvis tack vare förutseende och morgontidiga föräldrar. Med hjälp av dem, broder, Mario och ett par generösa kollegor blev allt bra, så bra.

Så nu har jag alltså flyttat från Göteborg. För stunden har jag åter mellanlandat i Lund, vilket känns mycket behändigt och behagligt efter omständigheterna. Bara lassa in allt i lägenheten i Malmö och sedan åka "hem" till sitt vanliga liv som inneboende och vila upp sig lite. Perfekt!

Men i morgon ska jag också flytta från Lund. När jag tänker på saken innebär det här ju faktiskt att jag mer eller mindre flyttar ihop med mig själv. Jag ska samla mig och mina tillhörigheter på en och samma plats!

Fascinerande. Och fortfarande helt omöjligt att ta in. Inte heller kunde jag riktigt hantera tanken på att det idag var sista gången jag åkte genom Göteborg medan den var "min" stad. Ja, det är mycket på en gång nu.

Men! Det finns så mycket annat som väntar, och som jag inte ens har hunnit börja ana än, så det är bara att hänga med, vänta och se. Och först av allt: flyttshoppa, städa, packa upp och inreda. Kanske, kanske sova lite också.

Så det kan slumpa sig

Fredagen den 11 januari 2008: mot Göteborg!

Fredagen den 11 januari 2013: mot Malmö!

Okej då, jag flyttade ju först på lördagen den gången. Men i alla fall. Rätt bra tajmat till femårsdagen, va?

torsdag 10 januari 2013

Torsdag avklarad, ska jag våga tänka på fredagen nu?

Jag fortsätter att ta pendlandet till nya nivåer. Idag (och enligt planen även i morgon) blev det visst både dags- och veckopendling!

Och jag har varit stressad som en näbbmus. Ett tag idag kändes det mer som om flytten skulle ha varit igår än som om den väntade i morgon, så utmattad kände jag mig till både kropp och psyke.

Men strömmen, elementen och kylskåpet är nu på i min nya lägenhet och det hann för första gången ljusna innan jag lämnade Malmö för att morgonpendla tillbaka till Lund.

Och när jag på eftermiddagen klivit på tåget mot Göteborg, fortfarande med lite dagsljus så att jag såg slätt och hav och flyttfågelsträck utanför fönstret, kom jag på mig själv med att tänka nu åker jag härifrån, men i morgon kommer jag tillbaka -- för gott?

Så atte ...

onsdag 9 januari 2013

En dag i taget

Packar igen. Lund denna gång. Det är betydligt lättare än det tidigare packandet, men jag har inte tillräckligt att stoppa allt i (hade jag tagit hit så mycket kläder och småprylar ändå?), så resten får vänta. Det är nu inte långt kvar till den stora dagen, men just nu klarar min hjärna inte av att tänka längre framåt än en dag, så det hela känns fortfarande på något sätt avlägset.

Jo, det dök liksom upp ännu lite mer än jag redan hade planerat för i morgon, så nu bara hoppas jag att det ska flyta på smidigt hela dagen då också. Jag börjar med att testa något slags baklängespendling, genom att åka till Malmö i morgonrusningen. Eller nej, snarare dubbelpendling eller något blir det väl, för sedan ska jag tillbaka också, för att hinna till jobbet som om inget hänt. Wish me luck.

En massa folk har helt spontant sagt till mig de senaste dagarna att allt kommer att ordna sig, vilket är vad jag själv alltid annars brukar försöka påminna mig, och om det inte går brukar jag be någon säga det åt mig. Alla är så snälla och fina och omtänksamma, muntrar upp, lyssnar på mina ändlösa redogörelser, erbjuder hjälp med det ena och det andra, och jadå, det ska nog bli bra så småningom.

Hoppas vi.

tisdag 8 januari 2013

Sa ni inte att ni skulle slå på strömmen, sa ni?

Det kan hända att jag är lite lynnigare än vanligt nu och ett slag framöver, men då hoppas jag att ni tycker att det är helt normalt, för jag försöker ju bara sköta mitt jobb, min separation, min flytt till en ny stad långt, långt borta och vara den tvångsmässigt duktiga flickan med kontroll över allt. Och såsom varande denna lilla ordentliga varelse undrar jag bara: VARFÖR I HELA FRIDEN SKA JUST JAG BEHÖVA TJATA OM ALLT OCH PÅMINNA ANDRA ATT SKÖTA SINA JOBB FÖR ATT NÅGOT ALLS SKA FUNGERA?!

måndag 7 januari 2013

Alla goda ting är tre?

Det var inte bara semesterveckorna som var tre till antalet. Så många nyckelknippor går jag också för närvarande omkring och släpar på. Och så många ställen betalar jag hyra för.

Det är nog trots allt något enstaka ställe för mycket. Jag kan faktiskt känna lite att det kan bli skönt när det minskar. På något kontrollerat och önskvärt sätt, naturligtvis.

söndag 6 januari 2013

Tre veckor

Tre veckor kan gå väldigt fort. I synnerhet om en är ledig och flänger omkring och har fullt upp hela tiden och så.

Samtidigt kan tre veckor vara en väldigt, väldigt lång tid. I synnerhet om en är ledig och flänger omkring och har fullt upp hela tiden och så.

På tre veckor hinner jag förändra mitt liv: byta dygnsrytm, matvanor och intressen. Så verkar dock inte ha varit fallet under den här julsemestern, men det beror sannolikt främst på att jag har varit upptagen med annat. Särskilt utvilad känner jag mig inte, åtminstone inte rent fysiskt, men däremot hyfsat nöjd med vad jag åstadkommit. Aktivitet är minst lika viktigt som vila.

Hur som helst märktes resultatet av de där tre veckorna när jag i kväll på nytt tog tåget mot Skåne. Det som nyligen varit en inarbetad söndagsrutin kändes nu snudd på overkligt, även om jag förstås mindes precis vad och hur jag skulle göra. Men när jag sedan klev av i Lund behövde jag inte tänka eller känna efter, för benen började traska på åt rätt håll alldeles av sig själva. Ibland är det bra skönt att kroppen minns bättre än hjärnan.

Hoppas bara att hjärnan minns något av värde i morgon när jag ska börja jobba igen.

Inlämning

Vad är likheten mellan flyttpackning och grupparbeten på exempelvis universitetskurser?

Jo, hur tidigt arbetet än påbörjats, och hur väl det än planerats och genomförts, så blir det inte godtagbart klart förrän fem minuter före deadline. Och det blir alltid, alltid sent sista kvällen!

O-be-grip-ligt.

lördag 5 januari 2013

Slutspurt

Varför köpte jag världens tyngsta bokhylla som måste skruvas isär när den ska flyttas? Tänkte jag aldrig någonsin flytta mer, eller?

Är helt slut.

Men nu är det bara det tråkigaste kvar att packa. Åh, varför måste det vara det tråkigaste som är kvar till slutet av packningen? Eller är det tråkigast att packa bara för att det är det sista som måste packas, när allt egentligen redan borde vara klart? Eventuellt också lite för att det är sådant som måste användas in i sista minuten, så att det inte är så lämpligt att börja med att packa just det bara för att slippa sedan?

Jag talar förstås om porslin, glas och annat köksrelaterat jox. Tungt, ömtåligt, tar evigheter att slå in, fördela mellan lådor och packa. Men relativt nödvändigt att ta med sig i flytten.

Djup suck.

Så! På't igen!

fredag 4 januari 2013

Äta, sova, se på avsnitt

Det finns förstås enstaka fördelar med att bara halva hushållet flyttar åt gången. En är att det går att packa i det närmaste färdigt med rätt god marginal utan att för den skull behöva leva utan något ens de sista dagarna före flytten.

MIN!

Måste bara återkomma till detta, som jag eventuellt har nämnt även här någon gång förr i tiden, detta att jag hittills faktiskt aldrig riktigt på riktigt har bott ensam och i en egen lägenhet. I övrigt har jag dock testat de flesta vanliga boendeformer, bortsett från kollektiv och andra sorters kompisboende (som jag inte heller tror skulle vara något för mig - som om en nu fick välja hur en skulle bo i detta samhälle!).

Min bostadshistorik ser i korta drag ut som följer:
  1. Hemma hos föräldrar och bror i liten villa.
  2. Rum i studentkorridor (visserligen med eget förstahandskontrakt, men fortfarande med delat kök, där jag hängde större delen av tiden).
  3. Med sambo i studentlägenhet.
  4. Med sambo i människolägenhet.
  5. Åter hemma hos föräldrarna i villan.
  6. Inneboende hos främmande människor i människolägenhet.
  7. Studentrum med kokskåp (i praktiken den första egna bostaden som jag bodde ensam i, men då hade jag redan Mario på gångavstånd, och dessutom räknas ett studentrum tydligen inte som "lägenhet").
  8. Med sambo i människolägenhet.
  9. Veckopendlarinneboende hos främmande människa i en annan människolägenhet.

Men nu! Det jag flyttar till ska alltså bli mitt första både egna och kompletta hem! Mitt! Jag får helt på egen hand välja hur det ska inredas, dagen börjar när jag går upp, alla nötterna i skåpen är definitivt mina, det är bara mitt fel när något inte blir gjort ... och jag har inte en människa i närheten att be om råd och hjälp. Hur ska det gå?! Är det meningen att en ska kunna hantera sådant här redan i min blygsamma ålder?

torsdag 3 januari 2013

Onödigt krafs eller inte onödigt krafs, det är frågan

Så där! Hämtning av en trave boklådor avklarad. Skönt att få det så luftigt och fint i förrådet. Typiskt bara att all den här rymligheten som uppstår här och var i våra utrymmen beror på att jag snart inte är kvar här längre och därmed inte heller kan njuta av all förvaringsplats.

Cd-pelarna (i alldeles utmärkt skick) ville hämtkarlarna dock inte ta emot. "Det är ingen som vill ha sånt nuförtiden."

Nej, just det. Själv hade jag ju också tänkt mig mer döljande lösningar.

Fast just de här cd-hyllorna går även att använda till annan typ av förvaring än just av gamla fula skivsamlingar, så kanske ändå ... Jag har dagen på mig att hinna till containern ifall jag ångrar tillbaka mig.

Saker att sakna

Den här flytten skiljer sig också från alla de tidigare på så sätt att jag inte känner mig färdig här än. Jag är inte klar med Göteborg, och även om just området vi bor i inte är något vidare (ny skottlossning i natt, jahaja) finns det fortfarande stora fördelar med lägenheten och läget. Så jag vet att jag kommer att sakna både stan och detta hem.

Mer specifikt kommer jag (förutom naturligtvis Mario) att sakna:
  • lägenheten med den perfekta planlösningen
  • Star Trek-sessionerna
  • tillgången till dansmatta och allehanda andra tv-spel
  • Dahls valnötsbröd (det godaste bröd jag vet!)
  • att kliva av spårvagnen vid Korsvägen (hade jag i och för sig redan slutat med, men efter ett par återbesök under hösten har jag insett hur betydelsefull den platsen varit för mig, då den utgjort en fast punkt under min tid i Göteborg)
  • Frölunda torg med allt på ett ställe (men får hoppas bli nöjd med Entré i Malmö framöver).

Dessutom kan jag inte låta bli att notera att det blir andra gången jag skiljs från min gamla pizzaslajsare. Jag hade den liggande i åratal utan att använda den, så när jag träffade Mario fick han den. Så flyttade vi ihop och jag hade åter slajsaren inom räckhåll, men nu går vi skilda vägar. Nåja, den ska jag väl inte behöva sakna ändå. Jag använder den ju fortfarande inte.

onsdag 2 januari 2013

Att både längta och vilja stanna tiden

Jag tyckte som så ofta att nyår mest var i vägen. När vi väl haft en lång och skön jul kändes det bara som dags att se ljuset återvända och sätta igång med vardagsäventyren igen. Men då kom det minsann en långhelg till! Och hur enkelt jag än försöker göra det kommer jag aldrig ifrån de två värsta sakerna med nyårsfirandet: matplanering och fyrverkerier. Fast mest berodde väl otåligheten nu på alla dessa helgdagar, som visserligen var själva anledningen till att jag har kunnat vara ledig så länge och fixa med allt, men som samtidigt fortsatt har gjort och gör att det tar evigheter att få administrativa krångligheter utredda.

Men nu är det i alla fall vardag och saker och ting får lite fart igen. I väntan på det har jag nästan packat allt som är mitt, så det börjar kännas att det närmar sig. Nu kommer snart de där dagarna som planerats en aning för mycket in i minsta detalj för att det inte ska vara nervöst över hur det ska gå. Och jag börjar se fram emot att få själva flytten överstökad.

På samma gång räknar jag dagarna med bävan. Det är alldeles för mycket som är alldeles för bra just här och nu för att jag ska vilja ge mig av någon annanstans och göra något annat. Men än är det i alla fall några dagar kvar. Av julledigheten. Av semesterveckan hemma med Mario. Av flyttförberedelser och annat.

Ett år senare

(Inlägget från 2012-01-02.)
Lionel prick ett år efter sådd. Det här är det största litchiträd jag hittills sett. Vill de någonsin bli större?

Hela gänget. Bilden är tagen i november, men ger ändå en rätt bra bild av hur mycket avokadoträdet Ally har växt. Det är faktiskt till och med en våning blad till på gång uppe i toppen nu.

Hoppas de överlever flytten, för jag vill inte att det ska sluta här.

Inga sorgmyggor för närvarande. Bara en massa damm som flyger omkring i luften.

Örhängesprojektet skippade jag, även om jag åtminstone gjorde ett ryck och bytte mellan fler olika än vanligt under årets sista månader. Tack nya jobbet för det.

tisdag 1 januari 2013

Logik

Först bodde jag i över 19 år på ett och samma ställe. Snart kommer jag att på drygt 13 år ha bott på nio (9) olika adresser.

Jag packar nu för min femte flytt sedan 2007, och alla dessa flyttar, som jag har administrerat i stort sett på egen hand, har förstås lärt mig massor. Jag har alltid packat med stor omtanke om såväl saker som mig själv, men tekniken har naturligtvis förfinats med åren. Med tiden har jag lärt mig att inte bara packa så att det är lätt att hitta allt och packa upp i den ordning jag önskar, utan också så att det ska gå så smidigt som möjligt att genomföra själva flyttandet.

Därför är det inte helt väntat att jag just nu, när jag har gott om tid att packa men när jag för första gången kommer att ha ont om tid till uppackning (vilket gör det troligt att jag får nöja mig med någon låda åt gången), plötsligt har hemfallit åt någon form av kaospackning. Det verkar ligga böcker blandat med garn och elektronik i varenda låda! (Garn är dock en mycket praktiskt ägodel att flytta, eftersom den fungerar som emballage i alla tänkbara storlekar.) Detta gör att jag, för första gången, inte ens tycker att det är mödan värt att skriva på flyttlådorna vad de innehåller. Samtidigt ska denna gång inte allt inte packas upp i samma rum, så jag undrar verkligen vad som kommer att hända den dag jag måste ha tag i något viktigt.

Där har ni ett "första" som är något att fundera över!

Antingen har jag blivit galen eller som folk (vilket i många fall kan vara samma sak) eller så är det helt enkelt de nya tiderna och en ny sida av Flinn. Kanske räcker det just nu med att veta att alla mina saker kommer att finnas någonstans i samma lägenhet (eller stad, eller till och med landskap) som jag själv? Det låter ju onekligen fantastiskt lyxigt, måste jag säga.

Första

Då jag nu befunnit mig i något slags övergångsperiod mellan olika faser i livet under några månader har jag då och då kommit att tänka på hur många "första" och "sista" som susar förbi i medvetandet.

Med en ny stad, nya människor och en helt ny livssituation är det förstås inte ett dugg konstigt att det dyker upp en hel del tillfällen som av hjärnan kategoriseras som "första gången i livet". Förhoppningsvis är det egentligen så för de flesta mest hela tiden, men det är väl lättare att lägga märke till dessa upplevelser när de kommer så tätt och är av lite mer betydelsefull karaktär än vanligt.

Samtidigt går jag just nu igenom en period som innehåller en lång rad "sista (någonsin/på länge?)". I vissa fall är ju känslan av att räkna ner alla återstående "sista" inför en viss punkt i tillvaron väldigt skön, men i det här fallet handlar det trots allt främst om avsked, uppbrott med kluvna känslor och hur mycket som helst som aldrig ens blev av, så jag fokuserar främst på allt det som händer för första gången. Första riktiga jobbet, första lönen, första vintern i Skåne, första besöket i Malmö och allt som inryms mellan dessa rubriker.

Det finns alltid ett "första" att fokusera på. Och allra lättast är det väl en dag som råkar vara den första på ett nytt år.