måndag 11 februari 2013

Carter på skånska

Somliga traditioner är inte så dumma. Som detta att ha ledigt på fastlagsmåndagen. Då blir det tid till mycket även om en har städat sig igenom hela lördagen.

Jag passade på att göra både det ena och det andra, men först och främst var jag och tittade på den här killen. Eller ja, hans mask och andra prylar. Eller ja, kopior av dem, om det ska vara riktigt noga. Och det ska det ju.

Tutankhamun menar jag förstås. (Skynda er att klicka på länken, för jag vet inte hur länge den kommer att funka. Utställningen är i alla fall kvar i Malmö veckan ut, så den som är i närheten hinner fortfarande dit.)

(Det står uttryckligen på hemsidan att det är okej att fota utan blixt, så därför (och för att alla andra gjorde det) var jag ju tvungen att ta några bilder. Om jag fick blogga om det stod det visserligen inte, men det gör jag uppenbarligen i vilket fall som helst. Nåväl, "alla" måste ju ändå redan ha sett utställningen, så välbesökt som den tydligen är.)

Inte var det ont om besökare för att det var vardag, inte. Dock verkade majoriteten vara danskar, så kanske hade de också fastlagsmåndagsledigt.

Så här folktomt var det verkligen inte! Jag kan inte begripa hur jag lyckades få så fri sikt i flera sekunder.

I över två timmar gick jag där med mina lurar på huvudet och läste och lyssnade på berättarröster om vartannat. Det var första gången jag fick uppleva en sådan där audioguidning, och första intrycket var positivt. Tekniken fungerade perfekt, texterna var lagom långa och ingående, rösterna var behagliga att lyssna till och det kändes som om jag kunde skippa att läsa skyltar om jag ville, samtidigt som det fanns mer information att hämta när jag kände för det. Ja, till och med de skrivna texterna var ovanligt välgjorda (läs: innehöll bara enstaka språkliga knasigheter -- någon faktagranskning gjorde jag inte).

Ja, och så var det ju intressant och fanns mängder av föremål att titta på också.

Svenska färger. Typ.

Och bortsett från trängseln och att jag var rejält slut i ryggen mot slutet (då hjälpte det inte att det handlade om såväl språk som figuriner och båtar för att hålla min koncentration uppe längre, eller ens att sällskapet med det konstant gallskrikande barnet hade gett upp och dragit vidare) var det en mycket bra utställningsupplevelse. Väl värd sitt pris.

Allra störst intryck på mig gjorde dock arkeologen Howard Carter, han som grävde sig fram till Tutankhamuns grav, och som också själv berättade om upptäckten i de inspelade ljudavsnitten. Jag hade nämligen inte haft en aning om att han talade skånska! Men då vet jag det.