torsdag 21 februari 2013

Hjälpreflexen

När jag skulle kliva av bussen upptäckte jag att killen som suttit framför mig lämnat sina vantar på sätet. Han stod framför mig i mittgången och jag knackade honom genast på axeln. Därmed hann han snappa åt sig vantarna innan dörrarna öppnades och folk i gången pressade på bakifrån för att komma ut. Jag fick ett tack och så var vi redan på väg någon annanstans.

Så kom jag fram till övergångsstället och fick stanna för rött. Samtidigt tappade en tjej en meter ifrån mig ett kvitto som graciöst seglade iväg och rullade ut mot gatan. Jag såg i ögonvrån att hon var på väg efter, och precis innan kvittot hann ut i vägbanan framför bilarna fick jag tag på det och lämnade över det till tjejen, som tackade lättat och hjärtligt.

Båda händelserna skedde inom loppet av en halv minut, och när jag fortsatte min färd hemåt var jag alldeles omtumlad. Det hade inte krävts någon ansträngning alls av mig egentligen, och att göra sådana där småsaker för folk är naturligtvis inget speciellt, men när det blir så påtagligt att handlingar av detta slag faktiskt kan komma helt reflexmässigt känns det ändå bra fint.